Det omedvetnas lavaström

Det omedvetnas lavaström
Carl Gustaf Jungs självbiografi
Av Lisa Gummesson
”Det har tagit mig omkring fyrtiofem år
att i mitt vetenskapliga verks form infånga
de ting som jag då upplevde och skrev ned.
Som ung man hade jag som mål att prestera
något i min vetenskap. Men sedan stötte jag
på denna lavaström, och den lidelse som låg
i dess eld har omformat och omskapat mitt
liv. Det var detta urämne som tvingade sig
på mig, och mitt verk är ett mer eller mindre
lyckat försök att inbygga denna heta materia
i min tids världsåskådning. De första imaginationerna
och drömmarna var som flytande
basalt; ur denna utkristalliserade sig sedan
den sten som jag kunde bearbeta.”
Den heta materia Carl Gustaf Jung beskriver
i självbiografin Mitt Liv är det
som kommit fram ur hans omedvetna,
och som kom att bli grunden för hans
senare verksamhet.
Att som vetenskapsman och läkare
stöta på detta oförutsedda, okontrollerbara
kan knappast ha varit lätt, och
Jung frågar sig gång på gång vad det
egentligen är han håller på med när
han i unga år skriver ner alla de fantasier
och drömmar han har. Om det inte
är vetenskap vad är det då? När Jung
frågar sig detta hör han en röst inom
sig som kommer med svaret: ”Det är
konst.” Denna röst tillhör en kvinna
som förtydligar att det i denna fråga
enbart finns dessa två svar: vetenskap
eller konst. Typiskt kvinnligt, tänker
Jung. Han för en diskussion med rösten,
som alltså påstår att det han sysslar
med är konst. Jung själv menar att det
snarare är natur. Vad denna kvinnoröst
skulle vara verkar från början förbryllande
för Jung men han drar sen slutsatsen
att det är själen, anima. Denna
inre feminina själ spelar en arketypisk
roll för mannens omedvetna. Kvinnan
däremot har ett omedvetet som Jung
5

kallar animus, en manlig arketyp.
I Mitt liv beskriver Jung bland annat
det som vi främst känner honom
för: det omedvetna och arketyperna.
Det viktiga för Jung är att ur det som
det omedvetna sagt honom kunna dra
slutsatser som är mer verklighetsförankrade
och knutna till vetenskapen.
Han menar att om han inte haft en hållpunkt
i den ”riktiga världen” hade det
kunnat sluta för honom som för Nietzsche,
han hade inte ägnat sig åt annat
än sina tankars inre värld. Tack vare sin
hustru, sina fem barn och sitt yrke som
läkare höll sig Jung, enligt honom själv,
ifrån detta öde. Han poängterar vikten
av samspelet mellan det medvetna och
det omedvetna.
Jung skriver om sin uppväxt och
minnen från barndomen som sträcker
sig tillbaka till dess
att han bara är något
år gammal.
Han berättar om
drömmar han har
haft redan som
mycket liten och
drömmarna kom
ju senare att bli en
viktig del i hans
arbete. I skolan
är Jung duktig, (så
duktig att det en
gång föll sig så att
läraren trodde att
han kopierat en
uppsats, det var
helt orimligt att
Jung själv skulle
ha skrivit den).
Jung hyser ett
moraliskt tvivel
6

på matematiken och särskilt algebran.
Hur kan a vara lika med b? Mattelektionerna
är därför, som Jung själv utrycker
det, skräck och tortyr. Han tycker som
barn om att vara ensam. Han hade
insett ”isoleringens tjusning.” Denna
passion för ensamheten är enligt honom
själv en bidragande faktor till en
smärre neuros men leder också till en
fascination för naturen. Den unge Jung
studerar allt han ser omkring sig och
upplever allting som levande och obeskrivligt.
Han försjunker i naturen och
hamnar långt från den riktiga världen.
När han blir äldre börjar han fundera
på den svåra frågan om vad han
ska arbeta med när han blir stor. Han
fascineras av natur och vetenskap men
intresserar sig även för religion, arkeologi
och filosofi. Hans far är präst men
teologi är något som fadern avråder
honom från att syssla med. Till slut
kommer Jung fram till att studera till
läkare. Då varnar fadern honom för att
inte på grund av detta bli materialist.
Materialist är inte heller något man kan
beskylla Jung för att vara. Han håller sig
till åsikten att utan själen så finns ingen
kunskap eller insikt, en ståndpunkt som
leder honom in på psykologi och psykiatri
- i och med detta kommer Jung i
kontakt med Freud.
Eftersom Freud kom att influera
Jung starkt blir det ett stort steg för honom
när han upptäcker att han inte håller
med Freud i allt. Det dröjer innan
han vågar säga detta till Freud, dels för
att han tycker att han inte har utarbetat
tillräckligt bra alternativa idéer, dels för
att han är säker på att Freud kommer
att bryta kontakten med honom. Även
om Jung inte håller med Freud i allt lär
han fortfarande av honom och vill inte
riskera deras vänskap. När han till slut
presenterar sina idéer blir det som han
befarat. Freud bryter alltså med Jung.
Jung menar att all hans forskning
från början har kommit ifrån hans
omedvetna, det ”har skett på uppdrag
inifrån.” Att hans arbete till slut nått ut
till människor i den medvetna världen
förvånar honom. Men han sammanfattar
det arbete han har åstadkommit i
sitt liv med tillfredsställe. Han påpekar
att allt det som han har velat säga har
blivit sagt. ”Jag har den känslan att jag
har gjort allt som var möjligt för mig att
göra”, skriver han. Jungs betydelse för
psykologin och hans arbete kring människans
själsliv ska inte underskattas.
Dessutom är hans inflytande bredare
än så; han ägnar mycket tid åt religion,
konst, filosofi och litteratur. Han ägnar
sig även åt en del andra mer eller min-
7

dre mystiska projekt, exempelvis det
torn som han låter bygga i Bollingen.
Anledningen till att han vill bygga
tornet är att han har ett (det kan tyckas
lustigt) behov av att framställa sina innersta
tankar och sitt eget vetande i
sten. Tornet påbörjas 1922 och avslutas
inte helt förrän 1955, strax efter
hans hustrus död. Byggandet av tornet
känns långt ifrån som en materiell process
för Jung. Detta är snarare en del i
hans själsliga utveckling. En gång råkar
ett stort fyrkantigt stenblock fraktas till
bygget. Det är fel form och fel storlek
på stenen, det irriterar byggarna men
Jung känner på en gång att det här är
hans sten. Först vet han inte vad han
ska göra med den men han bestämmer
sig senare för att gravera in en latinsk
vers skriven av alkemisten Arnaldus
Villanova (alkemi var, även det, något
som intresserade Jung). Han fortsätter
sedan att gravera in ytterligare texter på
stenen. Det är sådana här små detaljer
som får mig att fascineras av Jung. Han
har en andlig drivkraft som för honom
är så talande, naturlig och självklar. Det
som kommer denna väg, denna känsla
eller röst, eller hur man nu vill beskriva
den, är alltid rätt för honom och går
inte att bortse från. Stenblocket skulle
självklart finnas där vid hans torn. Och
när han förstår vad han ska göra med
det är även det en självklarhet. Dessa
självklarheter kanske kan vara en vägledning
men kan de inte lika gärna bara
vara väldigt förbryllande? Varför är det
just det eller det som känns rätt? Men
för Jung är det ingen idé att tvivla i de
här lägena. Han menar att människans
uppgift är att bli medveten om det som
tränger sig på från det omedvetna. Men
han skriver också att ”det finns även
skäl att tro att liksom det omedvetna
påverkar oss, så återverkar även stegringen
av vårt medvetna på det omedvetna.”
Med Jungs hyllning till det omedvetna
följer även en kritik av förnuftet.
Han menar att förnuftet begränsar oss.
Förnuftet kräver att vi ska leva inom en
viss ram och efter redan bekanta förutsättningar.
Men det är omöjligt att
känna livets verkliga utsträckning och
vi lever idag utöver vårt medvetandes
gränser, vårt omedvetna lever med utan
att vi vet om det. Jung går så långt i sin
kritik av förnuftet att han påstår att
”ju mer det kritiska förnuftet är förhärskande,
desto mer fattigt blir livet, men ju mer
omedvetet, ju mer myt som vi förmår göra
medvetet, desto mer liv integrerar vi. Det
överskattade förnuftet har detta gemensamt
8

med den absoluta staten: under dess herravälde
utarmas den enskilde.”
Hos Jung finns det också en parallell
från det medvetna och omedvetna till
rum, tid och kausalitet. Jung menar
att psyket kan fungera utanför den
rumstidsliga kausallagen och därför är
våra föreställningar om rum och tid
och kausalitet ofullständiga. Kan vårt
medvetande verka inom de ramar vi
nu har för rum och tid? Eller kräver
vårt omedvetna kanske ytterligare en
dimension? Jung beskriver det omedvetna
som ”spiritus rector”, drivkraften
för allt biologiskt och psykiskt skeende.
Men det är viktigt att poängtera att det
inte är det omedvetna i sig som är det
väsentliga, utan det är drivkraften från
det omedvetna som hjälper människan
i hennes förverkligande, det vill säga
att uppnå total medvetenhet. ”Uppnåendet
av medvetandet är kultur i ordets
vidaste bemärkelse, och självkännedom
är därför detta förlopps essens och
hjärta.”
Lisa Gummesson
9