Doktorera i Tyskland – frihet under ansvar - Stockholms universitet

Doktorera i Tyskland
– frihet under ansvar
Av Ylva Söderfeldt
Sedan en månad tillbaka är jag doktorand
i medicinhistoria vid ett institut
i Stuttgart med ett väldigt långt
och krångligt namn. Det har varit en
lång väg hit, två och ett halvt år och
omkring 20 resultatlösa ansökningar
tog det. I det följande vill jag försöka ge
en bild av hur det går till att doktorera
i Tyskland, med systemets alla för- och
nackdelar.
I Tyskland räcker det teoretiskt sett
med att fråga en professor, och eftersom
en doktorand inom humaniora
inte kostar institutionen några pengar
alls i de flesta fall, är chansen att bli antagen
stor. Det vill säga, om man tar sig
igenom universitetsbyråkratin. För min
del tog det ett år och fyra månader – jag
höll räkningen – från att min handledare
förklarade sig villig att anta mig,
tills jag höll ett papper i min hand som
gjorde mig till officiell doktorand. Ett
sådant papper berättigar en till att betala
omkring 2000 kronor i terminsavgift,
att lägga fram sin avhandling inom tre
år, men inte särskilt mycket mer.
I de allra flesta fall är det doktoranden
själv som ordnar sin finansiering.
Antingen arbetar man för brödfödan,
eller så har man rika föräldrar, eller så
lyckas man få ett stipendium. Doktorandtjänster
inom humaniora är mycket
ovanliga.
Det finns en uppsjö av stiftelser i
Tyskland som betalar ut doktorandstipendier.
De flesta löper över två års
tid, med möjlighet till upp till ett års
förlängning. Standardsumman är, enligt
doktorandorganisationen Thesis,
omkring 1000 euro per månad. Min
erfarenhet säger mig dock att många
stipendier ligger på 750 till 850 euro.
Denna summa är skattefri, däremot är
man skyldig att sjukförsäkra sig själv,

vilket är dyrt, 100 euro per månad får
man räkna med. Pensionsförsäkring ingår
inte, inte heller förekommer någon
semester.
Kriterierna för att få ett stipendium
är ofta krångliga. För gammal får man
inte vara, redan ett par år efter 30 är
man inte längre berättigad att söka
vissa stipendier. Som svensk hamnar
man mellan nationalitetsstolarna i flera
fall, eftersom en del stiftelser stödjer
dels tyskar, dels utlandsfödda från utvecklingsländer,
men inga europeiska
invandrare. De flesta utländska doktorander
jag lärt känna har kommit
genom DAAD, det officiella tyska utbytesprogrammet
för doktorander och
andra forskare, som för Sveriges del
handhas av Svenska Institutet. Den sökande
får dock inte ha uppehållit sig i
Tyskland under mer än ett halvår, en tid
jag själv hade överskridit med råge vid
min antagning som doktorand.
Ett mycket vanligt krav är också politiskt
engagemang. Varje etablerat parti
har sin egen stiftelse, som ger stipendier
till ideologiskt passande doktorander.
De ställer inte särskilt hårda krav
på en partitrogen avhandlingsplan,
men referenser som intygar att den sökande
är och har varit politiskt aktiv är
förutsättning.
Över huvud taget krävs rekommendationsbrev,
ibland flera stycken. Vanligt
är att doktoranden författar dessa
brev själv i sin handledares namn, och
sedan bara får dem underskrivna. Kontakten
med handledaren är för åtskilliga
doktorander överhuvudtaget problematisk.
Hierarkin inom universitetsvärlden
är striktare än i Sverige. Många
professorer svarar inte själva på vare sig
e-post, brev eller telefon, utan all kontakt
sker genom en sekreterare.
Detta blir särskilt allvarligt eftersom
en doktorand inom humaniora oftast
inte har någon arbetsplats på institutionen,
eftersom doktorandseminarier
finns på långt ifrån alla institutioner,
och eftersom vare sig kurser, administrativt
arbete eller undervisning är
en del av doktorandstudierna. Naturliga
beröringspunkter i kontakten med
handledaren och institutionen saknas
därför. Man blir inte automatiskt del av
ett sammanhang, och måste helt själv
strukturera sitt arbete. Forskning är
ensamt, och i Tyskland är forskningen
ännu ensammare än i Sverige.
Som doktorand i Tyskland hamnar
man med andra ord lätt i en situation
där man förväntas författa en avhandling
på sin kammare, försörja sig bäst
man vill och klara sig i stort sett utan

handledning och vetenskapligt utbyte.
Det säger sig självt att denna situation
är nästintill omöjlig, åtminstone om
man har ambitionen att skriva en avhandling
av god kvalitet.
Å andra sidan är man fri att gestalta
handledningen och utbytet på seminarier
själv. Man är i stor utsträckning fri
att bestämma över sin tid precis hur
man vill. Att doktorera vid ett universitet
på annan ort är inte heller ett problem.
Alla dessa saker är klara fördelar
med det tyska systemet. Kanske i synnerhet
för idéhistoriker är det stimulerande
att kunna välja och vraka mellan
doktorandseminarier i olika ämnen på
olika institutioner, beroende på vad
som passar ens tema och fas i arbetet.
Att söka upp passande seminarier
och uppvakta professorer för att få
till stånd en fungerande handledning
är dock tidskrävande, och stjäl energi
från skrivandet. Stipendieansökningar
är omfattande och tar tid att skriva, så
mycket att tid till att forska inte finns
så länge man jagar pengar. Samtidigt
måste man även jobba för att försörja
sig under tiden.
Med uthållighet och tur är därför
ett stipendium från någon av de mer
engagerade stiftelserna att föredra för
många. De ger inte bara försörjning,
utan också handledning från någon av
stiftelsens egna lärare, samt regelbunden
kontakt med andra stipendiater.
En relativt stor frihet behåller man
ändå, men att komma åt ett sådant stipendium
är inte lättare än att hitta en
svensk doktorandtjänst. Den faktiska
möjligheten att doktorera kommer alltså
inte nödvändigtvis fler till del i det
tyska systemet, trots att det kan verka
mer öppet.
Ett annat alternativ är att släppa
på tidspressen och prestationskraven,
och forska på sin fritid. Det kan vara
svårare att hitta en handledare och ett
universitet som tillåter sådana projekt,
men det finns inget som i princip hindrar
det. Här finns en av de stora fördelarna
med det tyska systemet: forskning
görs möjlig, som aldrig skulle ha
skett om doktoranden varit tvungen att
hitta en tjänst eller stipendium. Avslag
på ansökningar betyder inte att forskningsplanerna
måste läggas ner, bara
att de måste få ta längre tid.
Självständigheten, förmågan att planera
och rörligheten i det akademiska
landskapet är säkerligen också gynnsamma
för doktorandens utveckling
som forskare. Å andra sidan kan ensamheten
göra knytandet av kontakter
för den fortsatta karriären svårare, då

man inte automatiskt kommer in i en
forskargemenskap.
Att rikta blicken mot Tyskland för
forskarstudier har med andra ord både
fördelar och nackdelar. En doktorand i
Tyskland måste vara lite av en rättshaverist,
men har i utbyte stor frihet.
Ylva Söderfeldt
DAAD har en sökbar stipendiedatabank
och mängder av annan nyttig information
på sin hemsida, www.daad.
de
Thesis ordnar tvärvetenskapliga träffar
för doktorander, www.thesis.de
R e c e n s e r
Kristinas poetiska
kungadöme
Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning.
Christina av Sverige och de italienska
akademierna. Lund 2008 (Nordic Academic
Press - Stockholms universitet).
Stefano Fogelberg Rota behandlar i
sin nyutkomna avhandling Poesins
drottning de litterära akademier som
stod under drottning Kristinas beskydd
i Rom under 1600-talets slut. Vid sidan
av Kristina, som spelar en framträdande
roll i boken, är det framför allt
fyra italienska poeter som står i fokus:
Vincenzo da Filicaia, Alessandro Guidi,
Benedetto Menzini och Franscesco
de Lemene. De verkade inom ramen
för Accademia Reale och Accademia
dell’Arcadia. Den första grundades
1674, den senare först 1690, året efter
Kristinas död. Dessa poeter spelar en
viktig roll i litteraturhistorien då de ville
reformera den barocka stilen och åter-