Carl Montan - Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria

och forskare inom ämnet som nu finns
på olika platser i yrkeslivet. Ämnets
ambassadörsfunktion (dess ”PR-funktion”,
med Fernando Flores uttryck)
handhas för närvarande ofta förtjänstfullt
genom deltagande i kultur- och
annan offentlig debatt, men detta utförs
huvudsakligen av några få, seniora
ämnesföreträdare. Det ansågs allmänt
att flera ur följande generationer idéhistoriker
nu bör känna ansvar för att
inträda i motsvarande roller.
Ämneskonferensernas betydelse
framhölls, särskilt med tanke på de
skiftande organisatoriska konstellationer
idéhistoriker framgent kan komma
att ingå i. Man var överens om att
vartannat år är en lagom frekvens för
dessa konferenser. Södertörn sade sig
stå till förfogande som nästa arrangör,
med sikte på 2009. Ingen motkandidat
anmälde sig. Från Umeå underströks
att konferensen ”Idéhistoria på gång”,
som följer direkt på denna ämneskonferens,
är något man avser att fortsätta
med som återkommande eget arrangemang.
Antecknat av Jan O Berg,
redigerat av Andreas Hellerstedt
En lyckad
Ett referat a
Torsdagen den 4 oktober anordnades
talarpub på Gula villan i
Idéhistoriska föreningens regi. Den
här gången fick vi besök av Charlotta
Weigelt, filosof från institutionen för
teoretisk filosofi, Stockholms universitet,
med antik och modern tysk filosofi
(fenomenologi) som huvudområde.
Idéhistoriska föreningen hade bjudit in
henne med anledning av den översättning
av Aristoteles Fysik hon är i färd
med att färdigställa. Hennes läsning av
Aristoteles är uttryckligen influerad av
Heidegger, om vilken hennes avhandling,
The logic of life : Heidegger’s retrieval
of Aristotle’s concept of logos (publicerad
2002), handlade.
Till att börja med påpekade Weigelt
att Aristoteles verk inte finns översatt
till svenska i lika hög grad som Platons,
trots att de två ofta betraktas som Västerlandets
två viktigaste tänkare, sett ur
14

kväll på Gula villan
v föredraget som hölls av Charlotta Weigelt 4/10 2007
ett historiskt perspektiv. Anledningen
till detta är förmodligen att Platon har
ansetts ha ett högre litterärt värde än
äldre filosofer ett otacksamt arbete, eftersom
det ger dåligt med pengar (det
pågående arbetet med Fysiken sker på
Aristoteles, som ansetts
fritiden).
vara tyngre och vetenskapligare.
Detta har i sin tur
Fysiken
att göra med att Aristoteles
skrifter bevarats i form
av elevers föreläsningsanteckningar,
medan Platons
är väl utarbetade litterära
produkter, avsedda för en
större publik. Under antiken,
Charlotta Weigelt
Aristoteles filosofi innebär
ett avgörande steg mot en
vetenskaplig filosofi och mot
utvecklandet av en naturvetenskap
över huvud taget.
Han utvecklar grunden
till exempel i republikens
Rom, fanns motsvarande, ”populära”,
utgåvor av Aristoteles verk fortfarande
tillgängliga, men har sedan gått förlorade.
Därtill kommer, enligt Weigelt, den
filosofiska inriktningen i Sverige, som
traditionellt varit mycket probleminriktad
och ibland försummat filosofihistoria.
Dessutom är översättning av dessa
för en filosofisk terminologi.
Den är förvisso beroende av vardagsspråket,
precis som hos Platon. Skillnaden
är den att Aristoteles preciserar
och vidareutvecklar det embryo man
finner hos Platon till ett mer enhetligt
filosofiskt språk. Eftersom Aristoteles
arbetar inom områden som spänner
över såväl logik, etik, metafysik och
15

etorik som metvetandefilosofi
och politisk filosofi, har detta filosofiska
språk kommit att få ett
oöverskådligt inflytande över idéhistoriens
senare utveckling.
Det är viktigt att komma ihåg
och förstå att det vid den tid då
Aristoteles skrev Fysiken inte
fanns någon etablerad naturvetenskap.
De rudimentära naturfilosofiska
idéer som fanns skiljer
sig mycket från våra. Exempelvis
var tanken att naturen lät sig
fångas i matematiska beskrivningar
alldeles frånvarande, menar
Weigelt. Visserligen spelade
matematiken en viktig roll för
pythagoréerna och Platon, som
beskriver världen med hjälp av
tal och geometriska figurer. Men
detta var en matematisering av en
helt annan karaktär än vad som
blev vanligt efter 1500- och 1600-
talens vetenskapliga revolution.
Aristoteles Fysik uppehåller
sig främst vid hur naturens fenomen
uppenbarar sig för oss. Han
vill utgå ifrån hur vår erfarenhet
fungerar i mötet med naturen och dess
ständiga förändring. Eftersom erfarenheten
står i fokus sker ingen reduktion
från ett alldagligt betraktelsesätt till ett
mer ”vetenskapligt”, ”egentligt”, ”underliggande”
eller mer ”verkligt” sätt
att beskriva världen.
Hos Aristoteles möter oss som be-
16

kant en teleologisk världsbild
där naturen styrs av ändamål.
Inte endast mänskliga
handlingar, som bestäms
av avsikter, utan även naturförlopp
och liknande
processer har sina mål, mot
vilka de strävar. Weigelt gör
oss uppmärksamma på en
mycket viktig skillnad, om
man jämför med dagens
naturvetenskap. Aristoteles
ser framåt i orsakskedjor
för att se ändamålet,
deras slutpunkt eller telos,
medan dagens vetenskap
söker sina förklaringar i det
förflutna. Man söker bakomliggande
orsaker, inte som
Aristoteles, framåtsyftande.
När Aristoteles undersöker
och försöker förstå
rörelse upptäcker han något
som inte uppfattats
tidigare. I Aristoteles egna
ögon befann sig den tidiga
naturfilosofin på en lägre
nivå än hans egen eftersom
den alltid försökte finna materiella
orsaker. Å andra sidan var inte Platon
och Parmenides särdeles mycket bättre
eftersom de alltid beskrev rörelse som
något negativt, skenbart och icke-verkligt.
Aristoteles är den förste att tänka
rörelsen som något positivt. Som ofta
framhållits har Platon matematiken
som grund i sin filosofi medan Aristoteles
väljer förståelsen av naturen som
sitt fundament.
Att översätta Aristoteles
Att översätta Aristoteles innebär en
mängd svårigheter, fortsätter Weigelt.
Innan hon påbörjade översättningen
hade hon en stark ambition att vara
originalitet trogen, men denna dröm
dog ganska snabbt och tanken på ett
en gång för alla fastlagt ursprung framstod
efterhand som fåfäng. Det verkar
finnas två huvudsakliga anledningar till
det. För det första måste vi hantera en
tradition som ständigt gör sig påmind
när vi läser och översätter texter, i synnerhet
texter av den här karaktären. För
det andra finns det ingen ursprungstext,
författad av Aristoteles själv, bevarad.
Det enda vi har att tillgå är avskrifter,
och som nämndes inledningsvis är
detta särkilt tydligt i fallet Aristoteles.
Vi kan alltså inte luta oss mot att
vi har ett original som är korrekt, och
utgå från det som vår fasta grund. Som
översättare måste man istället ständigt
17

göra rimlighetsbedömningar i frågor
om stil, ordval och liknande. I övrigt
kan man förlita sig på det filologiska
arbete som gjorts.
Å andra sidan är det på sätt och vis
lättare att översätta Aristoteles jämfört
med exempelvis Platon, eftersom det
inte finns någon litterär stil att bevara.
Språket är i allmänhet lätt att förstå,
men det är också mycket korthugget
och mycket måste därför läggas till,
underförstådda resonemang utvecklas,
och så vidare. Många översättningar
brukar markera vad som är tillägg och
vad som är mer direkta översättningar.
Charlotta Weigelt har istället valt att stå
för hela sin översättning och gör ingen
skillnad mellan vad som är tillagt och
vad som inte är det.
Även om vi idag inte är helt och hållet
överens med Aristoteles i hela hans
filosofiska gärning, så går det inte att
bortse från den stora inverkan han har
haft på resten av filosofins historia. Vi
blir inte av med de viktiga distinktioner
han en gång införde mellan till exempel
form och materia och mellan nödvändigt
och kontingent, menar Weigelt,
som ju själv är verksam som filosof.
När det kommer till termer är orsaksbegreppet
något hon uppehåller sig vid
i sin föreläsning. Idag förstås begreppet
orsak som något fixerat – vi känner
till dess enda betydelse såsom verkande
orsak. Aristoteles laborerar med ett annat
orsaksbegrepp som rymmer 4 olika
typer av orsaker som samspelar. Dessa
begrepp är helt väsentliga då de ska
kunna förklara varför något är såsom
det är. Charlotta tar den grekiska termen
aiteia som exempel. Det betyder
dels att något bär ansvar för något, men
det översätts ofta med ”grund”, rätt
och slätt, men med en sådan översättning
går vi miste om något, menar hon.
Än mer förvirrande kan det bli när man
betänker att även det centrala begreppet
arché kan översättas med ”grund”
– en rörelses grund, men också verklighetens
grund överhuvudtaget. När
Aristoteles behandlar den, är det ett angrepp
på Parmenides, som enligt Aristoteles
framställde rörelse som omöjlig.
Hans lösning är istället att sätta det
materiella som grund för verkligheten.
Därför översätts arché bäst med ”princip”,
menar Weigelt. Det ligger ofta ett
stort förklaringsvärde i att återföra ett
begrepp till en äldre betydelse.
Aristoteles vill säga att naturföremål
är sådana att förändring är naturligt för
dem. Här uppkommer ett problem för
honom som han själv inte verkar vara
medveten om – nämligen att han inte
18

på ett klart sätt skiljer mellan språkliga
och ontologiska principer. I filosofi idag
får man tidigt lära sig att skilja på språk,
tänkande och ontologi. Men Aristoteles
försyndar sig ständigt genom att
blanda ihop dessa olika domäner och
därför har det ofta varit lätt att kritisera
honom.
Ett annat problem för en översättare
är vilket språk man bör använda.
Under medeltiden var Aristoteles Filosofen
med stort F, och det finns en
stor mängd äldre översättningar till latin
som inte kan förbises. Det är från
de medeltida översättningarna vi får
bilden av Aristoteles som den systematiske,
tekniske och strukturerade
tänkaren. Weigelt avsåg ursprungligen
att bortse från det latinska arvet, för
att istället översätta med, i historiskt
hänseende, germanska ord. Hon kände
sig dock snart tvungen att ge upp den
idén. Den bild vi idag har av Aristoteles
är till stor del fortfarande skolastikens
och det går inte att bryta med denna
tradition helt och hållet.
Ett exempel på denna problematik
är begreppet kinesis, ”rörelse”. Idag
tänker vi på rörelse som förflyttning
eller platsbyte. Aristoteles däremot utgår
från hur ordet används i vardagligt
språkbruk och försöker sedan ändra
dess innebörd. Han stöter dock på problem
när han försöker skapa denna nya
betydelse. Han inför därför ytterligare
en term, metabolé. Här står man inför
uppgiften att översätta två olika rörelsebegrepp.
Rörelse är för Aristoteles
teleologisk, och, med vår tids ord (med
rötter i medeltidslatinet), en övergång
från ”potentialitet” till ”aktualitet”. Ett
frö som blir ett träd kan vara ett exempel
på en ”aktualisering”. Men vad är
då rörelsens mening? Förutom potentialitet
och aktualitet finns entelechia – det
som har ändamålet i sig, ett begrepp
så unikt, och centralt i Aristoteles tänkande,
att Weigelt valt att låta det stå
oöversatt i den svenska texten.
På Charlottas föredrag följde en intressant
frågestund, och därefter öppnades
baren, där en stark efterfrågan
på den sedvanliga specialiteten, våfflor
med grädde och sylt, nedsköljt av en
kall Carlsberg, märktes tydligt.
Anteckningar förda av Carl Montan,
redigerade av Andreas Hellerstedt
19