Andrus Ers Fenomenet Avhistorisering - Stockholms universitet
Andrus Ers Fenomenet Avhistorisering - Stockholms universitet Andrus Ers Fenomenet Avhistorisering - Stockholms universitet
självständigt kritiskt tänkande. Marc-Wogaus produktion ett stort antal Ingemar Hedenius tillskrev den analytiska filosofin liknande uppgifter: en Anders Wedbergs Filosofins historia historiskt orienterade verk. filosofi som i likhet med Tingstens rationella idékritik skulle ”göra folk im- och tydligt exempel på denna dubbel- (1958-1966) är ett speciellt intressant muna mot galenskaper”, i form av ideologiska och religiösa irrläror: en avisande debatt när den kom ut. Filosofen het. Filosofins historia utlöste en radeologiserad, vetenskaplig filosofi i ett Teddy Brunius kallade den en ”ohistorisk filosofihistoria”, och det var just demokratiskt avideologiserat samhälles tjänst. Hedenius uppfattade precis Wedbergs ”ohistoriska” angreppssätt som Tingsten ”vetenskapligheten” som som kritikerna upprördes av. Men studien tycks i själva verket bestå av två ett demokratiskt grundfundament, som formen för ett rationellt demokratiskt historier. Dels handlar det om ett a-historiskt angreppssätt där de filosofiska politiskt samtal. Hedenius såg också den analytiska filosofin som del i ett pågående upplysningsprojekt, ett resultat av att de stora frågorna ur historien be- problemen läses diakront, i meningen den utveckling mot ”andlig frihet” som handlas som moderna, formellt hanterbara problem inom framför allt språk- han menade hade uppstått i de moderna västliga demokratierna efter kriget. filosofi och vetenskapsteori. Här utför Men den svenska analytiska filosofin rymmer också något av den dubsering” av filosofihistorien, där de meta- Wedberg också en form av ”avideologibelhet i förhållande till sin historia, som fysiska, teologiska, moraliska och livsfilosofiska problemen utesluts. Filosofins jag skisserat hos Tingsten. Trots att filosofihistorien i stor utsträckning sågs historia blir i Wedbergs version historien om ett antal samtida problem inom som en belastning, som en katalog filosofiska misstag, och att den filosofihistoriska meriteringen succesivt nedvär- och logik. framför allt språkfilosofi, kunskapsteori derades till förmån för språkanalytisk Men Filosofins historia rymmer också och formallogisk, så upphör inte det ett diakront perspektiv. Den katalog av filosofihistoriska studiet i den svenska efterkrigsfilosofin. Tvärtom rym- huvudnummer, ramas i Wedbergs fram- formella problem som utgör studiens mer Hedenius såväl som Wedbergs och ställning in av ett starkt meningsbäran- 10
de idéhistoriskt ramverk, där den analytiska filosofin skrivs in i en specifik vetenskaps- och upplysningstradition i det fria förnuftets tjänst, i opposition mot historisk ödestro, metafysik, spekulation och politiska irrläror. Det är alltså en historieskrivning med en mycket tydlig riktning mot den egna samtiden, som på många sätt liknar Tingstens, och präglas av en liknande form av framstegstanke. Den tankefigur där samtiden fattas som del i ett upplysningsprojekt i opposition mot en hotande eller besegrad ”romantik”, återkommer vid ett stort antal tillfällen även hos Hedenius och Konrad Marc-Wogau. Men där Tingsten sett denna romantiska strömning som besegrad, förstås den inom filosofin som ett närvarande hot i form av ett antal samtida icke-analytiska filosofier som existentialism, marxism och katolsk filosofi. Hos både Wedberg, Hedenius och Marc-Wogau återkommer ständigt den i sig ”upplysningsmässiga” bilden av (filosofi)historien som en belastning, en katalog av mänskliga misstag. Det historiska studiet ses som en sorts renhållningsarbete, där filosofin ytterst sett ska befrias från ett tyngande historiskt arv. Kulturkris: alternativa historier Tingstens idékritik och den analytiska filosofins historieförståelse kan sättas i perspektiv. En blick på hur alternativa historier formuleras i samma tid kan bidra till att ytterligare belysa frågan om den avhistorisering och historielöshet som sägs ha präglat femtiotalet. Parallellt med historien om ett segrande avideologiserat upplysningsprojekt – en förverkligad utopi – talas det bland framträdande filosofer och intellektuella som Alf Ahlberg och Gunnar Aspelin i termer av ”kulturkris”. Talet om en rådande kulturkris innebär i sig en historisering av samtiden i och med att begreppet ”kris” betecknar ett brott eller vändpunkt i förhållande till det förflutna. Men i talet om ”kulturkris” tänks samtiden snarare i termer av förlust, än framsteg, i förhållande till det förflutna. Filosofen Gunnar Aspelin talar 1958 om ett samtida andligt krisläge – en känsla av kulturkris – som måste tas på allvar av filosofin. I likhet med till exempel Wedberg och Hedenius sätter han sitt hopp till en ”odogmatisk” empirism som vägen ut ur denna kris, men Aspelin tilldelar också det historiska studiet en positiv funktion som kontrasterar starkt mot den analytiska filosofin. Aspelin lanserar vid flera tillfällen det 11
- Page 1 and 2: Forskaransikter, del 8: Andrus Ers
- Page 3 and 4: de ställningstaganden och mätbara
- Page 5: I anslutning till den avhistoriseri
- Page 9: gått förlorad i den egna samtiden
de idéhistoriskt ramverk, där den analytiska<br />
filosofin skrivs in i en specifik vetenskaps-<br />
och upplysningstradition i det<br />
fria förnuftets tjänst, i opposition mot<br />
historisk ödestro, metafysik, spekulation<br />
och politiska irrläror. Det är alltså<br />
en historieskrivning med en mycket<br />
tydlig riktning mot den egna samtiden,<br />
som på många sätt liknar Tingstens, och<br />
präglas av en liknande form av framstegstanke.<br />
Den tankefigur där samtiden fattas<br />
som del i ett upplysningsprojekt i opposition<br />
mot en hotande eller besegrad<br />
”romantik”, återkommer vid ett<br />
stort antal tillfällen även hos Hedenius<br />
och Konrad Marc-Wogau. Men där<br />
Tingsten sett denna romantiska strömning<br />
som besegrad, förstås den inom filosofin<br />
som ett närvarande hot i form<br />
av ett antal samtida icke-analytiska filosofier<br />
som existentialism, marxism och<br />
katolsk filosofi. Hos både Wedberg,<br />
Hedenius och Marc-Wogau återkommer<br />
ständigt den i sig ”upplysningsmässiga”<br />
bilden av (filosofi)historien som<br />
en belastning, en katalog av mänskliga<br />
misstag. Det historiska studiet ses som<br />
en sorts renhållningsarbete, där filosofin<br />
ytterst sett ska befrias från ett tyngande<br />
historiskt arv.<br />
Kulturkris: alternativa historier<br />
Tingstens idékritik och den analytiska<br />
filosofins historieförståelse kan sättas<br />
i perspektiv. En blick på hur alternativa<br />
historier formuleras i samma tid<br />
kan bidra till att ytterligare belysa frågan<br />
om den avhistorisering och historielöshet<br />
som sägs ha präglat femtiotalet.<br />
Parallellt med historien om ett segrande<br />
avideologiserat upplysningsprojekt<br />
– en förverkligad utopi – talas det<br />
bland framträdande filosofer och intellektuella<br />
som Alf Ahlberg och Gunnar<br />
Aspelin i termer av ”kulturkris”. Talet<br />
om en rådande kulturkris innebär i sig<br />
en historisering av samtiden i och med<br />
att begreppet ”kris” betecknar ett brott<br />
eller vändpunkt i förhållande till det förflutna.<br />
Men i talet om ”kulturkris” tänks<br />
samtiden snarare i termer av förlust, än<br />
framsteg, i förhållande till det förflutna.<br />
Filosofen Gunnar Aspelin talar 1958<br />
om ett samtida andligt krisläge – en<br />
känsla av kulturkris – som måste tas på<br />
allvar av filosofin. I likhet med till exempel<br />
Wedberg och Hedenius sätter<br />
han sitt hopp till en ”odogmatisk” empirism<br />
som vägen ut ur denna kris, men<br />
Aspelin tilldelar också det historiska studiet<br />
en positiv funktion som kontrasterar<br />
starkt mot den analytiska filosofin.<br />
Aspelin lanserar vid flera tillfällen det<br />
11
Change language