Andrus Ers Fenomenet Avhistorisering - Stockholms universitet

Forskaransikter, del 8:
Andrus Ers
Fenomenet Avhistorisering
Några Exempel i det svenska 1950-talet
”Il y a l’histoire des opinions, qui n’est guère que le recueil des erreurs humaines”
- Diderot, ”Historie” i Encyclopedin
DET HETER OFTA att Sverige lämnade
historien bakom sig efter andra världskriget.
Fenomenet brukar beskrivas
som en avhistorisering av samhället, en
process där Sverige lämnar en i grunden
konservativ nationell identitet grundad
på historisk legitimitet bakom sig, och
formas till en liberal demokratisk välfärdsstat
byggd på rationellt vetenskapliga
principer.
I min forskning studerar jag fenomenet
avhistorisering genom några exempel
från svensk humaniora och kulturdebatt
under 1950-talet. Vad jag försöker
visa är att denna så kallade avhistorisering
inte är någon enkel process,
där man på ett entydigt sätt lämnar historien
bakom sig för ett helt och hållet
nu- och framtidsorienterat medvetande.
Tvärtom präglas tiden av en märklig
dubbelhet; en många gånger uttalad
anti-historicism löper parallellt med ett
påtagligt engagemang i det historiska
arv man velat distansera sig från. Temat
för min avhandling är alltså denna dubbelhet;
hur detta anti-historicistiska
projekt samtidigt tycks innebära formuleringen
av en ny historia.
Fokus ligger på Herbert Tingstens
(1896-1973) idékritik, och på den analytiska
filosofin och dess relation till filosofihistorien.
Tingsten, statsvetare och
chefredaktör på Dagens Nyheter 1946-
1959, har lite schematiskt beskrivits
5

som en hegemonisk figur, en stor intellektuell
som tillsammans med filosofen
Ingemar Hedenius (1908-1982) satte
dagordningen för det offentliga samtalet
i 1950-talets Sverige. Den analytiska
filosofin kan beskrivas som ”tidstypisk”
på ett liknande sätt; en avideologiserad
vetenskaplig filosofi, i ett avideologiserat
välfärdssamhälles tjänst.
Avhistoriseringen måste till att börja
med sättas i samband med andra världskrigets
katastrofer och det kalla kriget,
som både explicit och underförstått är
den förklarande fond mot vilken detta
fenomen tar form. Redan efter första
världskriget hade framstegstanken i
alla dess optimistiska 1800-talsvarianter
tett sig problematisk. Erfarenheterna av
Auschwitz och Hiroshima innebar ett
ännu radikalare brott mot en enkel optimistisk
framstegstro, en tro på ett historiskt
förnuft i mänsklighetens tjänst.
Efter Hiroshima tedde sig också det
som tidigare varit fantiserade framtida
dystopier – jordens undergång och
mänsklighetens utplåning – som tekniska
realiteter, en fråga om rationell
beräkning. Samtidigt präglades årtiondena
efter andra världskriget av en explosionsartad
ekonomisk tillväxt och
av ständiga vetenskapliga och tekniska
framsteg. Här skulle man kunna peka på
en dubbelhet som präglar hela epoken;
en kris för framstegstanken parallellt
med en närmast utopiskt färgad framtidsoptimism.
Avideologisering och historiekritik:
exemplet Tingsten
Tingstens efterkrigsproduktion präglas
av alla dessa teman. Den så kallade ”rationella
idékritiken” som utgör navet i
Tingstens politiska tänkande, kan fattas
som ett försök att skapa en sorts vetenskapligt
motgift mot det han identifierat
som hoten mot det västerländska demokratiprojektet
under och efter andra
världskriget: i första hand de så kallade
totalitära ideologierna kommunism, fascism,
och nazism, men i förlängningen
all ideologi över huvud taget. Tingstens
idékritik riktar sig framför allt mot mellankrigstidens
akuta hot i form av fascism
och kommunism. Men strängt taget
inbegrips alla former av det som
Tingsten identifierat som politisk ”metafysik”,
alla stora politiska ideologier
som liberalism, socialism och konservatism
i dess klassiska varianter, och religiösa
världsåskådningar som till exempel
den katolska statsläran. Mot detta
formulerar Tingsten en form av politisk
atomism som bara erkänner det ”direkt
observerbara” i form av dokumentera-
6

de ställningstaganden och mätbara opinioner
som giltiga, och avvisar alla anning
sammanfattas på ett liknande sätt:
kunde kritiken av tron på historisk mespråk
på övergripande världsförklaringar
och färdiga politiska system. ande system med en speciell förborgad
tron på historien som ett sammanhäng-
Vad som är speciellt intressant i detta
sammanhang är hur denna rationella mot en hägrande utopi; en historia ”i en
mening och en given utvecklingsgång
idékritik riktas mot historien som meningsbärande
erfarenhetsrum, av tron Kritiken av historiemetafysiken och
viss klass, ras, nations eller idés tjänst.”
på historiens betydelse för förståelsen utopismen kan alltså ses som lika väsentliga
byggstenar i Tingstens rationel-
av samtiden. I den rationella idékritiken
identifierar alltså Tingsten en speciell la idékritik. Detta kan i sig tolkas som
form av historieskrivning som central i en sorts avhistorisering, en förskjutning
de stora ideologierna. Här intar givetvis från ett diakront till ett synkront perspektiv
i förståelsen av samhället. Det
Marx och Hegels politiska filosofier en
särställning med sina uttalade historieteleologier
(historien som klasskamp, el-
som kunskapskälla till förmån för en
historiska perspektivet diskvalificeras
ler som världsandens gradvisa förverkligande).
Men i och med att Tingsten ock-
till det direkt närvarande och mätbara
politisk atomism som bara tar hänsyn
så identifierar framstegstanken – dvs tron (enskilda ståndpunkter, dokumenterade
på att mänskligheten med nödvändighet yttranden, sociologiskt mätbara opinioner,
etc.) Givet samma utgångspunkter
går mot allt högre stadier av utveckling
– som central i alla de stora moderna avvisas utopismen som en sorts framåtriktad
historiefilosofi.
politiska ideologierna, så knyts indirekt
en form av historiekritik till all ideologibildning
överhuvudtaget.
rit en formell, teoretiskt-metodologisk
Om den rationella idékritiken innebu-
Tingstens historiekritik kan alltså ses avhistorisering av samhällsvetenskapen
som en konsekvens av hans rationella som Tingsten ville se den, så sker en
idékritik. Där Tingsten definierat ideologier
som en form av metafysiskt tänterkrigstidens
faktiska politiska utveck-
liknande rörelse i hans tolkning av efkande
i fasta system som anger direktiv ling. 1952 proklamerar Tingsten sin berömda
tes om ideologiernas död. Efter
för det politiska handlandet, och pekar
ut en given riktning för utvecklingen, andra världskriget hade enligt Tingsten
7

en rad så kallade ”lyckliga demokratier”
uppstått i västvärlden; ett antal sta-
är hur Tingsten parallellt med proklameelse
av historien. Ett belysande exempel
ter med en grundläggande politisk konsensus,
utan ideologiska motsättningar. så utropar samtiden till en ny ”upplysrandet
av ideologiernas död 1952 ock-
Demokratin hade förvandlats från en ningsepok”. Han talar om en ny värdegemenskap
efter kriget, där upplysning-
ideologi till en oöverträffad teknik för
maktdelning. Tingsten skisserar upp ens idéer överallt slagit igenom, att det
bilden av en utveckling ”från politik till samtida andliga klimatet är upplysningens
och framstegets. Utropandet av en
förvaltning”, ett samhälle där politiken
blivit en form av tillämpad statistik, där ny upplysningsepok efter andra världskriget
innebär i sig en form av historie-
partierna fått roller som ”tävlande byråkratier”
och valen snarast blivit en symbolisk
folkräkning.
den egna samtiden i ett historiskt skeskrivning,
genom att Tingsten placerar
Tingstens bild av ett förverkligat ende och pekar ut dess historiska rötter
postideologiskt samhälle innebär alltså och dess andliga tillhörighet.
i allt väsentligt också en avhistorisering I den tingstenska historieskrivningen
kontrasteras denna upplysningstradi-
av den egna samtiden. Tanken att samhället
bör grundas på (a-historiska) vetenskapliga
principer och inte genom sammanfattas i begreppet ”romantik”.
tion ständigt mot en tänkt motsats som
ideologi eller historisk legitimitet kan En segrande upplysning efter andra
i sig ses som en sådan avhistorisering. världskriget ställs mot en ”romantisk”
Genom att förklara historien meningslös,
avideologisera samtiden och diskva-
Hegel tilldelas en avgörande roll i den-
blomstringstid under mellankrigstiden.
lificera tron på utopier, utför Tingsten na ”romantiska” utvecklingslinje: den
en sorts avhistoriserande operation där hegelska filosofin framställs som ursprunget
inte bara till marxismen utan
nuet samtidigt frikopplas från det förflutna
och framtiden.
också till tysk nationalism, italiensk fascism,
nationalsocialism, och ett antal
Men Tingstens politiska tänkande
rymmer som sagt en intressant dubbelhet;
den rationella idékritiken och tesen års idéer.
samtida rörelser i opposition till 1789
om ideologiernas död formuleras väsentligen
i anslutning till en viss förstå-
frammanas också en bild av samtiden
Parallellt med Tingstens utopikritik
8

I anslutning till den avhistoriseringsprocess
som antytts ovan kan man peka
på en mer konkret avhistorisering av
vetenskapen efter andra världskriget.
Enligt rådande politisk konsenus skulle
efterkrigstidens välfärdsstat byggas med
vetenskapens hjälp, och detta explicit
eller underförstått i motsats till historisk
legitimitet. Denna förskjutning fick
också ett svar i en motsvarande process
inom vetenskaperna: en förskjutning
från de diakrona tidsperspektiven (frågor
om genes, påverkan, uppkomst, etc)
mot ett fokus på det närvarande, nyt-
med starkt utopiska drag. Den tekniska tiga, direkt mät- och observerbara. Mer
och vetenskapliga utvecklingen har enligt
Tingsten gjort det som förut fram-
på natur- och samhällsvetenskaperna,
konkret innebar det kraftiga satsningar
stått som utopier, till en konkret närliggande
verklighet, ”ett jordiskt himra
som ofta fattades som onyttigt och
samt en marginalisering av humaniomelrike,
uppnåeligt på några få generationer”.
Denna utopism var inte hel-
Filosofin kan ses som ett typexem-
samhällsfrånvänt.
ler unik för Tingsten. Tage Erlander uttryckte
sig till exempel på ett liknande ett så tydligt sätt rör sig från en identitet
pel på denna process, eftersom den på
sätt om de tekniska framstegen och den som ett centralt historiskt- humanistiskt
hägrande utopin, vid ett flertal tillfällen ämne till en metodvetenskap där formell
under femtiotalet. Men i fallet Tingsten logik, begreppsanalys och vetenskaplighet
blir honnörsord. Men även här åter-
rymmer den på ett ovanligt tydligt sätt
sin egen motsats: en djup skepsis mot kommer den dubbla rörelse som tematiserats
ovan: en avhistoriseringsprocess
framstegstro, historisk mening och utopism.
som löper parallellt med en stor upptagenhet
av den historia man håller på att
Avhistorisering: exemplet filosofin
9
göra sig av med.
Det är alltså lätt att, i alla fall på ett
ytligt plan, visa på paralleller mellan
den analytiska filosofins genombrott i
Sverige och konstruktionen av välfärdstaten.
Tingsten såg också den analytiska
filosofin som en del av den avideologiserade
”lyckliga demokrati” han utropat
Sverige till efter andra världskriget;
en filosofi utan anspråk på totalvyer,
system och världsåskådningar, en så att
säga ”avideologiserad”, vetenskaplig filosofi.
I efterkrigstidens offentliga skolutredningar
tänktes filosofin som en del
i en demokratisk fostran, en träning i

självständigt kritiskt tänkande. Marc-Wogaus produktion ett stort antal
Ingemar Hedenius tillskrev den analytiska
filosofin liknande uppgifter: en Anders Wedbergs Filosofins historia
historiskt orienterade verk.
filosofi som i likhet med Tingstens rationella
idékritik skulle ”göra folk im-
och tydligt exempel på denna dubbel-
(1958-1966) är ett speciellt intressant
muna mot galenskaper”, i form av ideologiska
och religiösa irrläror: en avisande
debatt när den kom ut. Filosofen
het. Filosofins historia utlöste en radeologiserad,
vetenskaplig filosofi i ett Teddy Brunius kallade den en ”ohistorisk
filosofihistoria”, och det var just
demokratiskt avideologiserat samhälles
tjänst. Hedenius uppfattade precis Wedbergs ”ohistoriska” angreppssätt
som Tingsten ”vetenskapligheten” som som kritikerna upprördes av. Men studien
tycks i själva verket bestå av två
ett demokratiskt grundfundament, som
formen för ett rationellt demokratiskt historier. Dels handlar det om ett a-historiskt
angreppssätt där de filosofiska
politiskt samtal. Hedenius såg också den
analytiska filosofin som del i ett pågående
upplysningsprojekt, ett resultat av att de stora frågorna ur historien be-
problemen läses diakront, i meningen
den utveckling mot ”andlig frihet” som handlas som moderna, formellt hanterbara
problem inom framför allt språk-
han menade hade uppstått i de moderna
västliga demokratierna efter kriget. filosofi och vetenskapsteori. Här utför
Men den svenska analytiska filosofin
rymmer också något av den dubsering”
av filosofihistorien, där de meta-
Wedberg också en form av ”avideologibelhet
i förhållande till sin historia, som fysiska, teologiska, moraliska och livsfilosofiska
problemen utesluts. Filosofins
jag skisserat hos Tingsten. Trots att filosofihistorien
i stor utsträckning sågs historia blir i Wedbergs version historien
om ett antal samtida problem inom
som en belastning, som en katalog filosofiska
misstag, och att den filosofihistoriska
meriteringen succesivt nedvär-
och logik.
framför allt språkfilosofi, kunskapsteori
derades till förmån för språkanalytisk Men Filosofins historia rymmer också
och formallogisk, så upphör inte det ett diakront perspektiv. Den katalog av
filosofihistoriska studiet i den svenska
efterkrigsfilosofin. Tvärtom rym-
huvudnummer, ramas i Wedbergs fram-
formella problem som utgör studiens
mer Hedenius såväl som Wedbergs och ställning in av ett starkt meningsbäran-
10

de idéhistoriskt ramverk, där den analytiska
filosofin skrivs in i en specifik vetenskaps-
och upplysningstradition i det
fria förnuftets tjänst, i opposition mot
historisk ödestro, metafysik, spekulation
och politiska irrläror. Det är alltså
en historieskrivning med en mycket
tydlig riktning mot den egna samtiden,
som på många sätt liknar Tingstens, och
präglas av en liknande form av framstegstanke.
Den tankefigur där samtiden fattas
som del i ett upplysningsprojekt i opposition
mot en hotande eller besegrad
”romantik”, återkommer vid ett
stort antal tillfällen även hos Hedenius
och Konrad Marc-Wogau. Men där
Tingsten sett denna romantiska strömning
som besegrad, förstås den inom filosofin
som ett närvarande hot i form
av ett antal samtida icke-analytiska filosofier
som existentialism, marxism och
katolsk filosofi. Hos både Wedberg,
Hedenius och Marc-Wogau återkommer
ständigt den i sig ”upplysningsmässiga”
bilden av (filosofi)historien som
en belastning, en katalog av mänskliga
misstag. Det historiska studiet ses som
en sorts renhållningsarbete, där filosofin
ytterst sett ska befrias från ett tyngande
historiskt arv.
Kulturkris: alternativa historier
Tingstens idékritik och den analytiska
filosofins historieförståelse kan sättas
i perspektiv. En blick på hur alternativa
historier formuleras i samma tid
kan bidra till att ytterligare belysa frågan
om den avhistorisering och historielöshet
som sägs ha präglat femtiotalet.
Parallellt med historien om ett segrande
avideologiserat upplysningsprojekt
– en förverkligad utopi – talas det
bland framträdande filosofer och intellektuella
som Alf Ahlberg och Gunnar
Aspelin i termer av ”kulturkris”. Talet
om en rådande kulturkris innebär i sig
en historisering av samtiden i och med
att begreppet ”kris” betecknar ett brott
eller vändpunkt i förhållande till det förflutna.
Men i talet om ”kulturkris” tänks
samtiden snarare i termer av förlust, än
framsteg, i förhållande till det förflutna.
Filosofen Gunnar Aspelin talar 1958
om ett samtida andligt krisläge – en
känsla av kulturkris – som måste tas på
allvar av filosofin. I likhet med till exempel
Wedberg och Hedenius sätter
han sitt hopp till en ”odogmatisk” empirism
som vägen ut ur denna kris, men
Aspelin tilldelar också det historiska studiet
en positiv funktion som kontrasterar
starkt mot den analytiska filosofin.
Aspelin lanserar vid flera tillfällen det
11

historiska studiet som en vetenskapernas
nödvändiga självkritik, ett sätt att på den analytiska filosofins möjligheter,
hos Hedenius och Wedberg en stark tro
klargöra dess grundvalar. Idéhistoriens men å andra sidan ett helt annat sätt att
uppgift är enligt Aspelin att förse specialvetenskaperna
med övergripande hel-
erfarenhetsrum.
hantera historien som meningsbärande
hetsperspektiv, alltså något av den roll Stenius och von Wright tillhör i stort
den analytiska filosofin avsagt sig. sett samma strömning inom den analytiska
filosofin som Hedenius, Wedberg
Filosofen Alf Ahlberg insisterar i
motsats till Wedberg och Hedenius på och Marc-Wogau; mellankrigstidens
filosofins roll som levnadsvishet och logiska empirism (Carnap, Neurath,
världsåskådning. Ahlberg söker förklaringen
till andra världskrigets kata-
Moore, etc). Stenius och von Wrights
etc) och Cambridgeskolan (Russell,
strofer i förlusten av ett kristet-humanistiskt
arv i västvärlden. Han talar om Hedenius och Marc-Wogaus, också ett
produktion rymmer liksom Wedbergs,
förlusten av ett historiskt sinne eller ett antal historiskt orienterade verk. Men i
”levande förflutet”. Ahlberg, som själv Stenius och von Wrights arbeten saknas
författat en mycket inflytelserik filosofihistoria,
berömde visserligen Wedbergs den svenska analytiska filosofin.
den typ av framstegstanke som präglar
filosofihistoria för dess konsekvens och Både Stenius och von Wrights historiska
studier från efterkrigstiden bygger
djärvhet, men menade samtidigt att något
väsentligt gått förlorat i hans formaliserade
”ohistoriska” angreppssätt. rande upplysning, och i likhet med t.ex.
– i kontrast till Tingstens idyll och seg-
Men samtidigt vore det för enkelt att Ahlberg – på antagandet om en rådande
tolka denna motsättning som att en speciell
analytisk-filosofisk historieuppfattkrigens
skugga. I Erik Stenius studie
västerländsk kulturkris i de båda världsning
stod mot en traditionellt historiskhumanistisk.
Två av efterkrigstidens gryning (1953) tolkas samtiden i termer
över den försokratiska filosofin Tankens
mest framstående finlandsvenska filosofer,
Erik Stenius och Georg Henrik digaste grekiska filosofin för att spåra
av förlust. Stenius vänder sig till den ti-
von Wright, kan bidra till att sätta den ursprunget till en förlorad helhetssyn –
svenska situationen i perspektiv. Hos en syntes av humanism och vetenskapligt
sanningssökande – som han menar
Stenius och von Wright finns liksom
12

gått förlorad i den egna samtiden.
von Wright försöker också i ett antal
uppsatser från femtio- och sextiotalen
fixera sin samtid genom att historisera
den. I essän Om framtiden från 1945 skisserar
von Wright en optimistisk bild av
samtiden i direkt anslutning till krigsslutet.
Men i ett antal efterföljande texter
ger han istället en mer pessimistisk bild
av den västerländska kulturen, som senare
utvecklas till en kritik av hela upplysningsprojektet.
I likhet med Tingsten
finns här en kritik av framstegstanken,
men i kontrast till Tingstens utopiska
bild av en ny upplysningsepok, finns
hos von Wright en dystopisk, spenglerskt
färgad historiesyn med en kritik
av samma upplysningsprojekt. Det
handlar om en historieskrivning där
västerlandet snarare befinner sig nära
sin undergång än inför ett idylliskt historiens
slut.
Exemplen Tingsten, Wedberg,
Ahlberg, Aspelin, Stenius och von
Wright har erbjudit olika sätt att hantera
historien, eller snarare relationen mellan
historia, nu och framtid. I Tingstens fall
har vi sett hur nuet skärs av från historia
och framtid, parallellt med en motsatt
rörelse, där samtiden situeras historiskt
i riktning mot en utopisk framtid.
I fallet Wedberg har det handlat om
en liknande dubbel rörelse där filosofihistorien
å ena sidan läses a-historiskt,
som ett antal formellt hanterbara samtida
problem, och å andra sidan som
en starkt meningsbärande historia om
ett upplysningsprojekt, som pekar fram
mot den egna utblickspunkten. De motbilder
som presenterats visar hur perioden
utifrån likartade förutsättningar tolkats
både i termer av kris och av utopi,
en kris för framstegstanken parallellt
med en utopisk framstegstro. Det är en
form av dubbelhet som egentligen kan
tillskrivas det moderna projektet i stort;
på samma gång en upptäckt av historien,
formulerandet av framstegstanken,
och viljan att börja om, lämna historien
bakom sig.
Det vore alltså felaktigt att tala om
en historielöshet, eller påstå att Sverige
lämnade historien bakom sig, efter andra
världskriget. Snarare visar dessa exempel
på att även en programmatisk
anti-historicism kan bidra till konstruktionen
av ett historiskt erfarenhetsrum,
och därmed bli en del i den mer övergripande
historiska process som kallas
modernitet.
Andrus Ers är sedan 2003 doktorand i idéhistoria vid
Stockholms universitet. Ovanstående är en presentation
av hans avhandlingsprojekt.
13