Noesis 2 2008.indd - Institutionen för litteraturvetenskap och ...

2/2008
Tema:
Att skriva
B-uppsats

www.idehist.su.se/foreningenINNEHÅLL.
PROFESSOR ELISABETH MAN-
SÉN berättar om hur det
var att srkiva B-uppsats om
Oscar Wilde i Lund i början
av 80-talet, S. 5.
SEKRETERARE CARL
MONTAN beskriver sina
upplevelser av att skriva
uppsats för första gången,
s. 8.
SIMON OXBLOD NEMLAN-
DER ger oss återigen prov
på sin seriekonst exklusivt
i Noesis, läs ”Tystnadens
problematik”, på s. 25.
2007 ÅRS ÄMNEN. Noesis
har tagit reda på vad
folk skrev om, S. 26.
DANIEL NYSTRÖM funderar
över farorna med att skriva
uppsats - vet vi verkligen
vad vi ger oss in på? Vilket
ansvar har vi för det vi skriver?,
S. 13.
YLVA SÖDERFELDT ger oss
nyttiga skrivtips från akademikernas
akademiker, Umberto
Eco, som bland annat
förespråkar användningen
av kartotek, S. 18.
ÅRETS NILS. Det prestigefyllda
priset har delats
ut, vinnaren avslöjas på
S. 30.
UPPSATSHANDBÖCKER. Noesis
har några tips, S. 28.
2

Att lära sig hantverket
www.idehist.su.se/foreningen
Styrelsen
Ordförande
Maj Nilsson
Kassör
Per Bolin
Sekreterare
Carl Montan
Klubbmästare
Sarah Mared
Redaktör
Andreas Hellerstedt
Noesis utges av Stockholms universitets Idéhistoriska förening,
grundad 1984.
Du blir medlem genom att betala en årsavgift på 60:- till postgiro
488 24 18 - 9 eller vid något av våra arrangemang. Förutom
denna tidskrift erhåller du som medlem personlig kallelse och fritt
inträde till föreningens föreläsningskvällar.
Noesis 2/2008.
Tidskriften grundad 1995 av Lars Oldenburg.
Ansvarig utgivare:
Ylva Söderfeldt
Redaktör:
Andreas Hellerstedt
ISSN 1651-4920
Artikelförfattarna ansvarar helt för sina egna bidrag och dessa
betraktas som deras enskilda egendom.
Redaktören nås via postadress och email:
Noesis c/o Andreas Hellerstedt
Jupiterv. 31
181 63 Lidingö
andreas.hellerstedt@idehist.su.se
Detta nummer är ett temanummer
som vi velat göra länge. Vi är flera
i styrelsen och i föreningen som tycker att
något behöver göras för att förbättra förhållandena
för studenterna som skriver
uppsats under andra terminens studier i
idéhistoria här i Stockholm. Många studenter
skriver då sin första akademiska uppsats.
Många gånger har jag fått höra av studenter
eller gamla medlemmar i föreningen
att kraven på uppsatserna inte motsvaras av
innehållet i kursen. Man kräver att uppsatsen
ska skrivas på ett visst sätt, utan att det
görs tydligt för studenterna vad detta innebär.
Det handlar till stor del om själva hantverket.
Att skriva en uppsats är till stor del
ett hantverk, men detta hantverk innehåller
en mängd olika viktiga färdigheter - att
formulera problemet, avgränsa det, hantera
källorna kritiskt, behandla språket korrekt,
hantera notapparaten, etc. Inte minst är
dispositionen och den skriftliga presentationen
mycket viktig - det krävs retorisk
färdighet för att övertyga läsaren.
Syftet med detta temanummer är därför
att ge några handfasta tips om hur man gör
detta på bästa sätt, och till vår hjälp har vi
ett antal duktiga skribenter, som är lärare,
doktorander och studenter. Trevlig och
nyttig läsning önskas!
3

www.idehist.su.se/foreningen
NYHETER.
DISPUTATION. Den 17 maj
disputerar Benny Jacobsson
på avhandlingen Den sjunde
världsdelen. Västgötar och
Västergötland 1646-1771. En
identitetshistoria. Opponent är
historikern Jonas Nordin.
SOMMARPUB. Idéhistoriska
föreningen ordnar vårterminens
sista pub torsdagen
den 5 juni. Lokal är förstås
Gula villan. Vi öppnar runt
18.00.
UNDER VÅREN har två s. k.
slutseminarier ägt rum vid
institutionen, nämligen
Anna Ohlssons och andrus
Ers. Detta innebär att
disputation för dem är nära
förestående. Mer information
om detta utlovas i kommande
nummer av Noesis!
EN NY ÖVERSIKTSKURS har
startat. Den kallas ”Fem
epoker - fem föreläsningar”,
och omfattar 7,5 poäng.
Mer information finns på
institutionens hemsida.
4

Min B-uppsats
Av Elisabeth Mansén
Min B-uppsats var antagligen en typisk
1980-talsprodukt. De flesta skrev visserligen
om svenskt material, men det
var alltid några som drogs till utopier
och anarkism. Min uppsats hette ”Oscar
Wilde – estet och anarkist” (1982).
Jag fascinerades av Oscar Wilde, hans
tid, hans språk och hans livsöde. Jag
tyckte att jag visste något om detta och
ville hellre skriva om honom än välja
ett B-uppsatsämne från den långa lista
som mina välvilliga lärare i Lund (Rolf
Lindborg och Svante Nordin, kanske
också Hertha Hanson och Sten Högnäs)
försett sina studenter med. Där föreslogs
huvudsakligen svenska ämnen
med lättåtkomliga källor. Ingen krävde
någon internationalisering på den tiden.
Förväntningarna såg helt annorlunda
ut och jag hade heller inte någon
inblick i de större sammanhangen.
Tillkomstprocessen var komplicerad
och såg helt annorlunda ut än idag.
Jag satt hemma på mitt studentrum
med stora travar böcker och knattrade
på min gamla Facit-skrivmaskin som
jag köpt billigt av min farmors syster
Ella. Eftersom jag tänker snabbare än
jag skriver blev det många tillägg och
ändringar. När helheten skulle sammanställas
bestod den av många numrerade
lappar sönderklippt text som jag la på
golvet och pusslade ihop samt klistrade
samman på baksidan av andra papper.
Tyvärr var detta före kopieringsapparaternas
tid. Därför fick jag gå till institutionen
och be om en trave speciella
dubbla stenciler som slutmanus skulle
skrivas in på –med bortkopplat färgband.
Jag förbrukade förfärliga mängder
chockrosa halvtransparent korrigeringslack
(den enda kulör som fanns,
såvitt jag vet). När jag kom långt ner
på en sida och insåg att jag behövde en
5

extra not högre upp, tillgrep
jag ibland det förfärliga:
att ändra en not till
12 a och sätta in en 12 b,
hellre än att skriva om allt
igen (med nya fel). Sådant
händer glädjande nog inte
längre, men många av dagens
lärare minns allt detta
pyssel under sena timmar.
Hade man tur fanns
det sedan en vänlig själ på
institutionen som kunde
hantera Gestetner-apparaten
och veva fram en
hög stenciler med lagom
svärta till lärare och kamrater.
I bästa fall fanns det
även en brännare så att
man kunde göra en framsida
med en svartvit bild.
Jag valde att modifiera en av Aubrey
Beardsleys tuschteckningar.
Idag är det tveksamt om jag kan
lokalisera något exemplar av denna
produkt, kanske ligger det trots allt
i något arkiv. Men anledningen till
denna djupdykning i gamla minnen är
egentligen att jag vill säga att det inte
var bortkastat – och att era B-uppsatser
inte heller är det eller behöver bli
det. Jag lärde mig något av det jag läste
och jag började lära mig att skriva om
det jag läst och lärt mig. Ämnesvalet
grundades på ett verkligt intresse, som
dessutom hållit i sig genom åren. Man
skulle kunna tro att allt var gjort inom
ett så välkänt ämne, men det visade sig
att ännu år 2001 fanns det ingen översättning
till svenska av Oscar Wildes
De profundis som gjorts från det ocensurerade
originalmanuskriptet. Av flera
skäl fick jag göra översättningen med
6

kommentarer, samt dessutom skriva ett
långt förord till utgåvan, vilket nästan
är en bok i sig. Det var ett sant nöje.
Ett av skälen till detta uppdrag var utan
tvekan min B-uppsats, som några år tidigare
(när jag fortfarande kunde hitta
något exemplar) låg till grund för ett
kortare förord till en utgåva av Oscar
Wildes Människans själ under socialismen
(orig. The Soul of Man under Socialism),
den text som spelat huvudrollen i min
B-uppsats. Så slöts cirkeln.
Varje B-uppsats har sin historia att
berätta. Som professor ser jag numera
B-uppsatsen som något som ligger i
gränslandet mellan det personliga och
det mer professionella. Jag visste inte
mycket om det akademiska eller om
vad det var att vara idéhistoriker när jag
skrev den, säkert är dagens studenter
mer välinformerade, men i efterhand
kan jag tycka att något viktigt hände i
mötet mellan mina högst privata intressen
och universitetslivet.
Elisabeth Mansén
Vad skrev du B-
uppsats om?
Anna Ohlsson,
doktorand och lärare:
”Den ideala
bostaden”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Niclas Järvklo, doktorand
och lärare: ”Att
värna och förmana
kvinnan: Viktor Larsson
och
kvinnofrågan”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Andreas Hellerstedt,
doktorand och lärare:
”Forsskål och araberna.
Upplysningens
möte med Orienten”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Jenny Leontine Olsson,
doktorand och lärare,
”Queer, feminism
och synen på prostitution:
Debatt i
Dagens Nyheter”.
7

Den första up
Vår sekreterare Carl Montan (fil. kand. i idéhistoria) beskri
vid institutionen vid Stockholms Universitet.
När jag på höstterminen 2005
skrev in mig på b-kursen i idéhistoria
så hade jag bara en termin
bakom mig på universitetet och således
hade jag endast salstentorna från
A-kursen som akademisk ”portfölj”.
Under A-kursen hade jag blivit intresserad
av den undervisning som rörde
filosofins historia och jag bestämde
mig tidigt under b-kursen för att skriva
om ett filosofiskt ämne, nämligen om
religionskritiken i Ingemar Hedenius
Tro och vetande.
På det inledande seminariet för b-
kursen hade alla fått läsa igenom en
äldre uppsats, som skrivits av en elev
från någon tidigare termin. Denna
uppsats skulle kursdeltagarna utvärdera,
kritisera, analysera o.s.v. Själv hade
jag inte så mycket att säga – det var
den första uppsats som jag hade sett på
universitetet – men jag märkte att språk
och disposition inte var av lika hög kvalitet
som den kurslitteratur som jag läst
terminen innan. Detta var förstås inget
krav heller. Denna uppsats – åtminstone
minns jag det så – blev ganska sågad:
det fanns stavfel, referatet stämde
inte med frågeställningen, noter och
litteraturlista var inkonsekvent ordnade,
för stor del av uppsatsen berörde
textframställning (på bekostnad av det
kontextuella). Detta och en mängd andra
fel hittades i uppsatsen, så det var
ganska lätt att efter seminariet dra slutsatsen
att jag hade fått se ett skräckex-
8

psatsen
ver sina upplevelser av att skriva b-uppsats
empel på en b-uppsats (det kan dock
tilläggas att uppsatsen åtminstone hade
blivit godkänd och att seminarieledaren
inte alls tyckte att uppsatsen var särskilt
dålig).
Den svåra situation jag ställdes för,
efter denna första erfarenhet av en akademisk
b-uppsats, var att försöka göra
något positivt av det hela. Det exempel
på uppsats som vi läst hade ju bara visat
oss hur man inte ska skriva. Så hur
skulle jag göra rätt? Till min hjälp fick
jag Tore Frängsmyrs Liten handbok för avhandlings-
och uppsatsskrivare som visade
sig vara ett under av otydlighet för att
vara en bok som handlade om formalia
och uppsatsuppbyggnad – inte ens en
vettig innehållsförteckning eller ett bra
ordnat register kunde vägleda mig. (Det
kan nog erkännas att jag var rätt disträ
i mitt användande av denna uppsatshandbok,
för jag visste inte riktigt hur
den skulle användas). När så skrivandet
kom igång sökte jag förgäves efter en
bra ingång i det verk jag hade tagit mig
för att skriva om och jag kände att jag
hela tiden stod inför flera dilemman:
hur stor del skulle vara ’kontext’ i uppsatsen,
vad var den relevanta kontexten,
hur skulle jag kunna redogöra för materialet
på ett hyfsat självständigt sätt
utan att ta hjälp av allt för mycket sekundärlitteratur,
vilken var till sist min
egen röst och vilken var textens röst
eller sekundärlitterur-författarens röst?
Detta gav sig allteftersom, men svårare
9

frågor kvarstod som brydde mig mera.
Jag var nämligen oerhört nervös för att
folk skulle ha invändningar mot mitt
sätt att presentera materialet. Därför
eftersträvade jag att vara så ’objektiv’
som möjligt, utan att egentligen ha
någon vidare klar idé framför mig vad
denna objektivitet skulle innebära. Det
kanske kan låta konstigt eftersom jag
trots allt redan läst en termin idéhistoria,
som ju ständigt tar upp frågan om
objektivitet och sanningsanspråk, teori
och metod och liknande. Kanske borde
jag ha problematiserat objektivitetskravet
och givit mig själv lite friare tyglar?
Jag tror att denna noja för att råka
ge en alltför subjektiv, smal eller slarvig
framställning av materialet berodde
mycket på att jag helt enkelt hade läst
för få uppsatser. Jag hade inte heller
sett hur idéhistoriker jobbar i mindre
studier. Efter att enbart ha läst tematiska
verk av de idéhistoriska giganterna
Ambjörnsson, Liedman, Nordin, Eriksson
o.s.v., ett antal snåriga fragment
i Axplock-serien och sedan originalverk
under B-kursen, så hade jag svårt
att veta vilken modell eller förebild jag
skulle sträva efter. Jag hade ju inte för
avsikt att skriva en klassiker inom filosofin,
eller snåriga textfragment, så
min förebild blev i någon mening att
skriva sammanfattande filosofihistoria
i Svante Nordins stil (Nordin hade för
övrigt skrivit en omfattande bok om
Hedenius).
Resultatet blev en oerhört platt sammanfattning
av nästan hela Tro och vetande
(en bok omfattande nästan 400
sidor presenterad på 16 A4-blad – inte
illa va!?) mycket beroende på att jag inte
ville utesluta någon del av boken. Jag
ville alltså presentera en så (förment!)
objektiv framställning som möjligt.
Min sammanfattning blev en dålig pastisch
på en artikel om ett filosofiskt
verk ingående i en större filosofihistoria.
Avsaknaden av en frågeställning var
total och min slutsats blev till ett hastigt
påkommet ifrågasättande av Hedenius
anspråk (ett ifågasättande som kanske
snarare borde lämnas till filosoferna än
idéhistorikern?). Det var inte på grund
av lättja eller ointresse som resultatet
blev som det blev. Det berodde inte
heller på dålig handledning – jag fick
väldigt mycket hjälp. Jag uppmuntrades
hela tiden och fick förslag på språkliga
förbättringar och preciseringar.
Hela tiden tryckte handledaren på att
hitta en vettig frågeställning. Jag måste
medge att uppgiften att komma på en
frågeställning upptog mycket av min
tid, men jag kom aldrig på någon. Jag
10

förstod nog inte värdet av att låta ett
arbete styras av en frågeställning – jag
hade ju inte läst någon uppsats eller
bok där en frågeställning faktiskt spelat
en framträdande roll.
Det var först när oppositionsprocessen
kom igång som jag riktigt insåg
mina misstag, och bilden av en bra akademisk
uppsats började utkristalliseras
efter att vi gått igenom gruppens mer
eller mindre lyckade försök. Det viktigaste
för mig var att få läsa ett praktiskt
exempel och det fick jag, fast först vid
terminens slut. Jag och mina kurskamrater
diskuterade mycket i anslutning
till seminarierna hur konstigt det var att
vi inte fick läsa en välskriven och bra
disponerad b-uppsats istället, innan vi
kom igång med vårt eget skrivande.
Mycket riktig lärde jag mig inte att skriva
en bra uppsats vid mitt första försök
(jag kan det ännu inte). Oppositionen
var lite smärtsam men jag blev aningen
klokare. Det tråkiga var förstås att det
kändes som att det var för sent – jag
hade hellre skrivit en bra uppsats från
allra första början. Till det positiva hör
att efter b-kursen i idéhistoria har ingen
haft funnit anledning att klaga på mina
uppsatsers formalia – för jag lärde mig
att referera och använda noter på ett
tydligt och konsekvent sätt, god rub-
Vad skrev du B-
uppsats om?
Maj Nilsson,
ordförande, ”Platons
användning av
kvinnan i Staten”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Ylva Söderfeldt,
doktorand, ”Johan
Norbergs bild av
kapitalismen”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Per Bolin, kassör, arkivarie:
”Med Bibeln och
Platon till kvinnornas
försvar – Agrippa von
Nettesheim om kvinnans
överlägsenhet ”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Sarah Mared, klubbmästare,
arkivarie:
”Det goda sexuallivet.
Om reproduktion, skötsamhet
och normalitet i
svensk sexualundervisning
under 1940-talet”.
11

iksättning o.s.v.
Jag har fått ytterliggare övning på att
skriva uppsatser vid andra institutioner
(där man inte varit mera noggrann än
lärarna på idéhistoriska). Har jag då
några råd att ge? Njae – inte egentligen,
men man kanske kan tänka på
följande (och det här är förstås personliga
åsikter, men de är nog inte särskilt
kontroversiella): välj inte för stora uppgifter
(artiklar kan vara ett alternativ
till tjocka böcker), var inte rädd för att
presentera tolkningar som kan verka
lite egendomliga (det viktiga är att man
kan argumentera för sin sak), undvik
att göra hela uppsatsen till ett referat
(det gjorde jag – och det var så tråkigt
att läsa sen), det kan vara uppfriskande
att anlägga ett misstänkliggörande
perspektiv (allt behöver inte skrivas i
största välvilja), tänk på att målgruppen
är klasskamraterna och inte upphovspersonerna
till de verk som analyseras
(titta upp ifrån texten i din redogörelse
och bjud in läsaren att hänga med) och
sist men inte minst: se till att försöka ha
roligt och välj ett ämne som intresserar
dig, för det kan vara väldigt berikande
att skriva!
Jag tycker att det vore värdefullt att
från början få stifta bekantskap med
en ’riktig’ idéhistorikers kortare alster
– t.ex. artiklar och uppsatser. Vad är
en idéhistorisk fråga? Hur ser ett idéhistoriskt
angreppssätt ut? Som det nu
är är det svårt att riktigt förstå efter en
a-kurs vad en idéhistoriker sysslar med
(är det sociologi, filosofi, historia, en
utökad litteraturhistoria, vetenskapshistoria,
teknikhistoria, samhällsvetenskap,
politisk teori? o.s.v.). Bredden i
ämnet kan fånga många, men den kan
även förvirra. Genom att få förståelse
för en idéhistorikers sätt att angripa ett
ämne så tror jag att våra första stapplande
försök i uppsatsskrivandet på
institutionen inte skulle behöva bli så
stapplande.
Carl Montan
12

Skrivandets faror
Av Daniel Nyström
Jag tänker inte dela med mig av
några privata funderingar över hur
mitt skrivande och skapande går till.
Jag har inte för avsikt att skriva en text
som behandlar min skrivprocess. (Om
det är något jag över huvud taget kan
vara medveten om.) Kan en skribent
vara medveten om hur själva skapandet
händer, hur orden hamnar på papperet,
och hur orden får en sammanhängande
mening? Jag känner mig för det mesta
en aning besviken på mig själv när det
kommer till skrivandet av en akademisk
text. Detta beror på två saker: för det
första hyser jag alltid ambitionen att
min text, på ett eller annat sätt, skall
bryta mot konventionerna kring att
skriva akademiskt. Spränga gränserna
för hur människor tänker sig en uppsats.
För det andra är jag besviken över
den ständiga skrivkrampen, att inte
komma igång, inte ha något att skriva,
en önskan över att ha mer käll- och sekundärmaterial
i närminne, en tydlig
struktur att arbeta efter och en redan
på förhand uttänkt slutsats. Dessa motstridiga
känslor har funnits där under
hela tiden som jag befunnit mig i ett
akademiskt sammanhang. Varför kommer
jag inte igång? Varför känns allt
torrt och intetsägande? Varför kan jag
inte (på andra terminen) åstadkomma
en uppsats som är nyskapande till sin
form, avslöjande i sitt innehåll, spännande
i språket och nydanande inom
disciplinen?
Den enkla förklaringen är att det
just är motstridiga tankar: en akademisk
text, i synnerhet en uppsats, bör
följa en viss form. Och att skriva som
13

grundkursstudent syftar snarare till att
vara en övning i akademiskt skrivande
än till att producera ny värdefull vetenskap.
Det är förvisso en undersökning
som skall genomföras, men det är inte
det stora livsprojektet (trots att alla
uppsatser som skrivs på universitetet
klassificeras som offentlig handling).
Men sådana insikter får mig inte att
tona ner mina förväntningar på mig
själv som akademisk skribent. Det jag
gör är viktigt, intalar jag mig själv. Det
fyller en funktion, även för saker utanför
mig själv. Det som får mig att opponera
mig mot tankar som: ”det är bara
en liten skrivuppgift” eller ”ta det inte
på allt för stort allvar” är att jag tänker
mig att skriva är viktigt och betydelsefullt.
Jag anser att skrivandet i sig själv
är värdefullt och att det bör tillåtas att
betyda något. Det som gör en uppsats
bra är till stor del då texten betyder
något för skribenten – att den är vän
med uppsatsförfattaren – inte tvärt om,
förminskad. Här kommer min tankar
farligt nära något som skulle kunna benämnas
som pretentioner. Det kan till
och med tolkas som en moralisering
kring själva skrivandets karaktär. Detta
är något jag förhåller mig ambivalent
till i min vardag. Å ena sidan är det fascinerande
med människor som tillåter
saker att betyda något, människor som
vågar ta ställning i en fråga, vågar vara
för eller emot. Å andra sidan är meningsutbytet
en tydlig differentieringsprocess
där vissa saker blir synliggjorda
och andra saker blir osynliggjorda. En
åsikt är ofrånkomligt en del i en praktik
som hyser potential att fungera inkluderande
respektive exkluderande – en
praktik som inordnar och hierarkiserar
information in i sociala, politiska och
kulturella system.
Att använda tiden till att fästa ord
på papper är att säga något, men vad
säger den som skriver? Om det jag skriver
har betydelse för saker utanför mig
själv, vad är det då som händer när jag
skriver? Jag föreslår här ett möjligt svar
på frågan. Skribenten positionerar sig
genom att skriva. Detta skulle innebära
att jag med den här texten, oavsett om
det är implicit eller explicit, positionerar
mig själv. Jag positionerar mig själv i relation
till den text som finns omkring
mig, allestädes närvarande. Jag genomför
ett urval av den enorma textmassa
som finns att tillgå i form av benämningar,
metaforer, fraser, och vad
helst jag kan komma på. Utifrån denna
logik finns det ingenting annat än text;
det finns ingenting utanför texten.
Men texten hänger ihop i olika
14

strukturer som ständigt förskjuts till
sin meningsinnehåll. Inte mycket men
ändock, en konstant omförhandling av
innebörder varje gång som en specifik
text behandlas i en tidslig och rumslig
kontext. Därför kommer min text att
tillskrivas ny mening varje gång den
medvetandegörs i något sammanhang.
Här är det dock mycket viktigt att inte
springa förbi det som jag tidigare skrev:
varje gång som något ges mening så
utesluts andra alternativ radikalt. Att
skriva är en maktpraktik.
Till den som skall skriva en akademisk
uppsats kan denna information
vara livshotande. Hur skall jag våga
sätta mina ord på papper om det är en
del av en maktpraktik som riskerar att
fungera inkluderande respektive exkluderande?
En radikal urvalsprocess,
obarmhärtig, varje nytt ord utesluter
något annat. Det finns dock möjliga
lösningar på dessa labyrintiska resonemang.
Det kommer alltid att finnas
maktordning som är större än dig själv.
Min förhoppning är att skribenten skall
vara medveten och verka utifrån denna
insikt. Skribenten skall positionera sig
i relation till tänkbara maktordningar.
Allt som skrivs behöver inte syfta till
att omstörta dessa maktordningar, men
det är viktigt att uppsatsen för den skull
Vad skrev du B-
uppsats om?
Stefano Fogelberg-Rota, fil.
dr., lärare (litteraturvetenskap):
”Det groteska i
Strindbergs Röda rummet
och Dickens Hard times
- en jämförande analys.”
Vad skrev du B-
uppsats om?
Andrus Ers, lärare
och doktorand, ”Ulf
Linde och debatten
om rörelse i
konsten”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Ralf Hultberg,
doktorand:
”Idépolitiska
program i Riksbyggen”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Per Sundgren, fil.
dr., lärare: ”Stefan
Einhorns En dold
Gud”.
15

inte bekräftar dem. Att skriva är politiskt
och att skriva något som skribenten
tänker sig som icke-politiskt kräver
en medvetenhet om olika maktkodade
signalsystem.
Ett sätt att göra detta är att positionera
sig själv, inte minst inför sig själv.
Vem är jag (vilket är mitt kön, min klass,
etnicitet, sexualitet, hudfärg, etc.)? Varför
skriver jag (för att bekräfta eller
kritisera föreställningar om kön, klass,
etnicitet, sexualitet, hudfärg etc.)? Till
vem skriver jag
(vilket är deras kön, vilken är deras
klass, etnicitet, sexualitet, hudfärg, etc.)?
Vem tjänar på att jag skriver? Vem tjänar
på det jag skriver?
Jag vill här göra ett första närmande
till att besvara mitt initiala påstående,
dvs. att det är viktigt att skriva och att
det är viktigt att tycka att ens skrivande
är viktigt. Den uppsats som jag är
på väg att skriva har potential att inte
bekräfta eller stärka vissa maktformer.
Varje fortfarande oskriven uppsats hyser
möjligheten att motverka en viss
typ av text som genom dess blotta tillkomst
stärker vissa maktformer.
Jag är generellt mycket dålig på att
sätta ner foten och ge konkreta exempel
på detta. Jag vill dock försöka ge några
retoriska exempel. Skribenten måste
fråga sig vilka maktordningar som upprätthålls
genom själva texten. Bekräftar
och stärker till exempel uppsatsen
förtryckande föreställningar om kön,
klass, etnicitet, sexualitet, hudfärg etc.?
Om så är fallet, vem eller vilka tjänar
på att vissa maktordningar mellan olika
positioner upprätthålls? Är det bra med
manscentrerad forskning? Är det eftersträvansvärt
att samhällets grundläggande
värderingar utgår från den livssituation
som är typisk för människor
med störst ekonomiskt välstånd? Ska
forskningen premiera människor med
vit hudfärg som kommer från västeuropeiska
eller nordamerikanska länder?
Ska forskningen förmedla kunskap
som stärker en viss typ av kvinnofientlig
och aggressiv heterosexualitet?
Här menar jag att skribenten har ett
val. Skribenten kan välja att verka mot
dessa dominerande strukturer och, åtminstone
inför sig själv, formulera ett
syfte som strävar bortom dessa bestämmande
ordningar. Skribenten berikar
sin uppsats genom att synliggöra
det icke-hegemoniska, att skriva motströms.
Med detta menar jag inte att
skribenten skall vara en aktivist, men
icke desto mindre skall den påtänkta
uppsatsen uppvisa ett skarpsinne som
visar att skribenten är medveten om
16

att olika former av maktordningar förekommer
och cirkulerar omkring skribenten
oavbrutet. Det inflytande som
dessa maktordningar har över uppsatsen
är förmodligen oöverskådliga och
omöjligt att kartlägga.
Misströstan. Kanske en del av arbetsprocessen.
Är det jag eller någon
annan som skriver min text? Vem äger
min röst? Jag kommer inte att behandla
tolkningsproblematiken i den här texten.
Men onekligen tillför skribenten i
alla fall någonting. Det kan tänkas att
ordet skapande är för starkt. Verksamheten
att producera en text kanske inte
går att se som att en text skrivs för första
gången. Texten skriver hela tiden in
sig själv i en redan befintlig text. Det
ständigt undflyende nuet. Mening som
bara kan finna tillfälligt fäste i ett förflutet
annanstans.
Var är det då rimligt att lägga ambitionsribban
när det kommer till skrivandet
av en akademisk text på grundnivå,
för att undgå att känna sig uppgiven
och besviken redan på förhand?
Jag ordinerar vänskap till det undersökta
materialet. En sund balans mellan
kritik och erkännande. Texten kan
inte förstås isolerad, utan kommer alltid
att vara föremål för en viss projektion.
Men uppsatsförfattaren får inte få
för sig att söka styra materialet, tvinga
det i en på förhand given form. Tänka
utanför boxen, trots att det är omöjligt
att befinna sig utanför. Det finns
inget utanför texten. Jag kan inte inta
en position bortom eller autonomt till
mitt undersökta objekt. Alltså, en jämn
viktfördelning mellan kritik och erkännande
är nödvändig. Materialet, liksom
uppsatsen, är dina kolleger. Undvik
att bekräfta de starka oppositionernas
logik. Kritik bör ta formen av ett affirmativt
närmande, en nedmontering
av de redan på förhand bestämda slutsatserna,
ett sökande att förskjuta de
verkningslösa strategierna.
Jag har därför planer på att den här
gången när jag skriver uppsats hoppa
över den groende förhandsbesvikelsen.
Istället ser jag fram emot att lära känna
mitt källmaterial, umgås med det, under
den tid som uppsatsskrivandet pågår.
Jag planerar att stå i tacksamhetsskuld
till mitt material, och därefter
presentera min uppsats som ett samarbete,
till och med, grupparbete. Vid
den framtida ventileringen kommer jag
därmed att kunna bjuda på mitt material,
som en kollega och samtalspartner.
Det kommer att bli en högst levande
situation.
17

Att ta råd av de
främsta
Umberto Ecos tips
om uppsatsskrivande
Av Ylva Söderfeldt
Umberto Eco är en superkändis som
lyckats falla både populärkulturen och
akademin på läppen. Framträdande i hans
mest kända roman, medeltidsdeckaren Rosens
namn, är det systematiska problemlösandet
med grund i både logik och empiri. Detta
är även grunden för vetenskapligt skrivande,
vilket Eco behandlar i en mycket användbar
handbok för uppsatsförfattare.
Umberto Eco är inte bara en betydelsefull
forskare och populär författare,
han är även en universitetslärare
som haft den stora vänligheten att ge
ut den i mitt tycke bästa handboken i
uppsats- och avhandlingsskrivande.
Tråkigt nog är Come si fa una tesi di laurea
(1977) inte tillgänglig på svenska. I
Tyskland har den däremot, kanske tack
vare den ofta katastrofalt dåliga kontakten
mellan studenter/doktorander och
handledare, stor spridning. Trots att
Eco har större och för examen viktigare
arbeten än B-uppsatser i tankarna,
rekommenderar jag varje student som
kan läsa något av de språk den är utgiven
på att bekanta sig med den så tidigt
som möjligt. För den som inte har den
möjligheten, vill jag i det följande sammanfatta
Ecos nyttigaste råd.
Grundregeln för uppsatsskrivande
är enkel: Studenten ska skriva den
uppsats hon kan skriva. Eco hävdar
att många arbeten faller på att denna
synbara självklarhet inte uppfylls. Att
kunna skriva en uppsats innebär för
det första att ämnet inte är för stort.
Eco ger några exempel på för stora
ämnen och tänkbara modifikationer av
18

dem: ”Den italienska litteraturen från
krigsslutet till sextiotalet” naturligtvis
för stort. Men det gäller även ”Fenoglios
romaner”. Istället föreslår Eco
”De olika versionerna av ’Il partigiano
Johnny’”, eller, som ett jämförande exempel
ur naturvetenskapen, ”Paricutins
utbrott och skenbara slocknande”. Här
har man nämligen chansen att utreda
allt som kan finnas att säga om ämnet.
Eco framhåller att monografier, i en
vidare betydelse, är att föredra framför
översiktsarbeten. Det kan dock
vara fråga om en monografi över ett
visst begrepp eller företeelse, lika väl
som om en roman eller person. Monografier
kan verka tråkiga att skriva, men
då missar man poängen: att skriva om
en endaste bok, betyder att man måste
behålla dess kontext för ögonen. Den
som skriver om Fenoglio ska alltså, så
Eco, känna till hela den italienska realismen,
Fenoglios samtida landsmän,
och de författare han själv läste. Bara
då kan man förstå honom. Och då blir
också det minsta och mest avgränsade
ämne intressant. Samtidigt ger ett väl
avgränsat arbete en säker grund att stå
på.
Innan studenten väljer ett visst ämne
måste hon förvissa sig om att källmaterialet
är tillgängligt: finns det över
Vad skrev du B-
uppsats om?
Erland Sellberg, docent,
lärare, ”De bono
stoico; Om den gode
stoikern/Om det
stoiska goda”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Jan O. Berg,
doktorand, ”Hade
Tingsten rätt, eller
fick han rätt?”
Vad skrev du B-
uppsats om?
Elin Gardeström,
doktorand, lärare:
”Receptionen i Sverige
av Upplysningens
dialektik”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Solveig Jülich, fil. dr.,
lärare:
”Strindbergsfejden”.
19

huvud taget bevarat? Finns det på ett
bibliotek eller arkiv som jag har möjlighet
att besöka? Behärskar jag det
språk som källmaterialet är skrivet på?
Även den tidigare forskningen måste
granskas under denna fas. Finns den
tillgänglig, även i fråga om det språk
den är skriven på? Eco är skeptisk till
användandet av översättningar, och
ser helst att allt läses på originalspråk.
Detta krav gör en B-student troligen
bäst i att begränsa till att gälla källmaterialet.
När det gäller sekundärlitteratur
är det dock viktigt att förvissa sig
om att översättningar över huvud taget
existerar – det är inte acceptabelt att
ignorera betydande resultat från andra
forskare bara för att man inte behärskar
deras språk.
För en svensk student är det enklaste
valet ett svenskt ämne, då källmaterial
och sekundärlitteratur i nästan alla fall
finns på svenska språket. På B-nivå är
en viss hänsyn till studiekamraterna
också på sin plats. En uppsats som
kräver kunskap i ryska för att kunna
granskas löper risk att inte kunna få en
lämplig opponent.
En annan till synes enkel fråga är vad
som är en källa. Eco lyckas förklara detta
på ett begripligt sätt, vilket inte alltid
är fallet i seminarierummet, också denna
gång genom exempel: för uppsatsen
”Zen-tankens inflytande på femtiotalets
’San-Fransico-renässans’” är
20

källorna böcker av Kerouac, Ginsberg
med flera. Dessa kompletteras med ett
par handböcker och översättningar när
det gäller Zen. Men om jag är ute efter
att bevisa att de ovan nämnda herrarna
misstolkat Zen, blir tillgång till källtexter
och kunskaper i japanska ett måste. En
översättning är inte en källa till originalet.
Ett citat eller referat är inte heller en
källa till den som citeras eller refereras,
och märker man, att andras tolkningar
av en författare börjar ta över arbetet,
får man överväga att modifiera ämnet:
istället för ”Adam Smiths ekonomiska
tänkande” får arbetet då heta ”Den
samtida liberala tolkningen av Adam
Smith”.
Eco erbjuder sedan en modell för
det mödosamma arbetet att söka litteratur
i arkiv och bibliotek. Boken skrevs
långt före internets dagar, vilket jag ser
som mer av en fördel än en nackdel.
Vi historiker måste lära oss det traditionella
arbetssättet i första hand, och inte
tillåta oss att lita på Googles kanonbildning.
En så väl utvecklad digital katalog
som Libris är dessutom ingen självklarhet
i andra länder.
Studenten går alltså till ett bibliotek,
och slår på sitt ämnesord i katalogen.
Alternativt, det finns en bibliografi
över hennes ämne (vilket ofta är fallet
i synnerhet när det gäller personer).
Hon hittar ett par böcker, som hon
lånar, och börjar läsa bakifrån. Här är
21

det nämligen litteraturlistan man är ute
efter. Den ska gås igenom och skrivas
av, för att sedan jämföras med de
andra böckernas litteraturlistor. Vilka
böcker har använts av flera av författarna?
Dessa böcker måste läsas. Även
de nya böckernas litteraturlistor ska betas
av, och på så sätt föreslår Eco att
man upprättar ett kartotek över litteraturen
inom ämnet. Ja, ett kartotek. Det
känns kanske omodernt, men fundera
på vilket som är lättast att bära med sig
och använda både vid datorn, kortkatalogen
och bibliotekshyllorna, en bunt
kort i A6-format eller en laptop? Detta
första kartotek kan vara relativt stort,
och tanken är inte att man måste eller
ens tänker plöja igenom alla böcker
som tas upp i det. Men man ska känna
till dem. På varje kort ska du ange titel,
författarnamn och var boken finns.
I nästa steg fortsätter Eco att laborera
med olika kartotek. Här är dock deras
ersättning av en dator fullt möjlig. Studenten
väljer ut och läser de viktigaste
böckerna, medan hon skriver sammanfattningar
av dem. Detta kan tyckas
tidskrävande, men tjänar flera viktiga
syften. För det första förstår man en
text bättre om man skriver om den. För
det andra är boken du behöver kanske
inte alltid tillgänglig när du skriver uppsatsen,
och du behöver då veta vad
som står var i den för att kunna hänvisa
till den. För det tredje hjälper det en att
strukturera läsningen av tråkiga, tjocka
och svårbegripliga böcker. Själv var jag
nyligen nära att förtvivla inför en mördande
tråkig, sju hundra sidor tjock bok
på finskriven tyska i frakturstil. Genom
att dela upp läsningen i kapitel och på
A5-kort skriva sammanfattningar av
varje, lyckades jag ta mig igenom den.
Vidare kan man anlägga: ett speciellt
kartotek för temata, där varje enskild
aspekt av ämnet (begrepp, frågeställningar,
underrubriker...) får en egen avdelning,
med hänvisningar till de relevanta
ställena i litteraturen, ett kartotek för
citat, ett för författare och ett arbetskartotek
där problem och idéer binds
samman med kort från de övriga. Vilka
kartotek man använder beror på vilken
typ av arbete man skriver, men det är
viktigt att de man väljer att bygga upp
blir fullständiga och enhetliga. Endast
då fungerar de som arbetsredskap; de
ska nämligen gå att lita på, och förenkla
arbetet på så vis att de möjliggör en
översikt över vad man gjort och ännu
måste göra.
Eco är även en varm anhängare av
bok-kluddrande. Dock är de böcker
man använder när man skriver B-up-
22

psats i de flesta fall inte ens egendom,
och att stryka under och anteckna i utlånade
böcker är inte bara hänsynslöst
utan även korkat. Vad ska du med dina
anteckningar till när boken lånas ut till
någon annan? Ett utmärkt alternativ för
biblioteksböcker är post-it-lappar som
man klipper i remsor, skriver kommentarer
på och klistrar in på motsvarande
ställe i boken. Dessa anteckningar och
markeringar använder man sedan som
stöd för att skriva en sammanfattning.
Redan tidigt kan dessa anteckningar
sedan användas i själva uppsatsen. En
översikt av forskningsläget skall givetvis
ingå, och om du använt datorn för
att anteckna låter sig noteringarna lätt
redigeras ihop till ett sådant avsnitt.
Visserligen är det ingen som på B-uppsatsnivå
kräver att man ska kunna
greppa ett helt forskningsområde på
ett rättvisande och uttömmande sätt.
Även en erfaren forskare skulle troligen
ha svårt att lyckas med detta på den
korta tid man har till sitt förfogande.
Men senare kommer detta krav, och då
tjänar man på att redan nu öva sig i litteratursökning.
Därför ägnar också Eco
större delen av sin bok åt detaljerade
anvisningar i detta.
Kartotek och litteratur är dock inte
allt. För att ge sin uppsats form, be-
Vad skrev du B-
uppsats om?
Benny Jacobsson, fil. lic.,
lärare, doktorand:
”Till vänster om vänstern:
Seth Persson
och SKA”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Karin Dirke, fil. dr.,
lärare, studierektor,
”Djurskyddslagen:
en moralisk återvändsgränd?”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Luba Shapiro Nikulina,
student: ”Orientalism på
svenskt vis - tre svenska
reseskildringar ifrån
främre orienten under
perioden 1776-1876”.
Vad skrev du B-
uppsats om?
Axel Englund,
doktorand (litteraturvetenskap):
”Stridsmetaforik i
Lars Noréns Natten är
dagens mor”.
23

höver man en arbetsplan. En sådan
börjar med en genomtänkt titel, som
specificerar det verkliga ämnet för uppsatsen.
Återigen ger Eco ett hjälpsamt
exempel: ett arbete med titeln ”Attentatet
mot Togliatti och media” som
första utkast, utvecklas till ”En innehållslig
analys till bevis för användningen
av Gino Bartalis seger i Tour de
France för att distrahera den allmänna
opinionen från den viktigaste politiska
händelsen”. Med en sådan arbetstitel
vet man som uppsatsförfattare exakt
vad det är man gör. Nästa punkt i arbetsplanen
är en preliminär innehållsförteckning,
som läses i frågeform och
på så sätt visar vägen genom arbetsprocessen.
Till att pröva de båda första delarna
tjänar arbetsplanens tredje del,
utkastet till inledning. Där utvecklar
studenten sina tankar kring ämnet för
sig själv och handledaren, vilket ger
möjlighet att se om uppsatsen hänger
ihop och hur ens idéer och hypoteser
ska disponeras.
När jag skrev B-uppsats i idéhistoria
för fyra år sedan betonade läraren
att B-uppsatsen var att betrakta som en
övning i vetenskapligt skrivande. Det är
onekligen fråga om ett hantverk med
regler som måste läras in, och noter och
citering är inte helt lätt alla gånger. Trots
detta finns en potential att utnyttja B-
uppsatsen till övning av mer än så. Om
man satsar på en fortsatt vetenskaplig
bana är en djup förståelse av forskningens
hantverk naturligtvis nödvändig,
men även för den som vill ta med en
examen ut i andra delar av yrkeslivet
krävs en uppsats på C-nivå. Dessutom
är alla universitetsstudier tänkta att
gynna studenternas kritiska tänkande,
och för att kunna kritisera och värdera
vetenskaplig forskning krävs ett hum
om hur denna ska gå till.
Ylva Söderfeldt
24

Vad skrev våra studenter
sina B-uppsatser om under hösten?
Noesis har tjuvkikat i institutionens
arkiv och hittat en brokig blandning
ämnen.
”Kulturmänniska mot naturmänniska”
– av Frans Utterström. Undersöker synen
på natur och kultur i brevväxlingen
mellan Voltaire och Rousseau, åren
1755-1760. De två giganterna skiljer
sig i högsta grad åt i sina uppfattningar,
menar författaren, men där finns också
en gemensam underliggande positiv
syn på naturen.
”Sagornas likhet”
– av Martin H. Sandquist. Undersöker
moraluppfattningar och kvinnosyn i
Gisle Surssons saga, Gunnlaug Ormstungas
saga och Njals saga. Författaren
menar att moralen i huvudsak är
gemensam för de tre texterna, medan
kvinnosynen skiljer dem åt.
”Louis Armstrong. En jämförelse
mellan recensioner från
1933 och 1952”
– av Hans Olsson. Jämför beskrivningar
av Armstrongs framträdanden och
publikens agerande vid jazzlegendens
besök i Sverige 1933 resp. 1952. Beskrivningarna
ger bl. a. en bild av hur
jazzen vann acceptans i Sverige och hur
rasism spelade en roll för motståndet
mot musiken.
”Ränta på kapital eller gratis
lån”
– av Markus Oleandius. Undersöker
en tidningsdebatt mellan anarkisten
Proudhon och hans liberale motståndare
Bastiat som pågick runt 1850,
26

samt några moderna tolkningar av
denna debatt.
”The Self and the Other. The
Establishment of Binary Oppositions
in The New Atlantis”
– av Daniel Nyström. Vill göra en kritisk
läsning av Bacons Nya Atlantis,
och lyfta fram ”icke-kanoniska” teman
i verket, för att nyansera den vedertagna
bilden av det. Detta görs med hjälp
av postkolonial och feministisk teori.
”Det hippokratiska arvet. Regler
och lagar om läkaretiken”
– av Margit Komlos. Jämför texter om
medicinsk etik från antiken, 1700-,
1800- och 1900-talen. Författaren ser
en tydlig kontinuitet – rättvisa och respekt
är exempel på ideal som behållit
sin aktualitet ända in i vår tid.
”Tintin i Kongo. En serie kolonialistiska
idéer?”
– av Annelie Drakman. Undersöker
rasistiska och ev. kritiska bilder av
den belgiska kolonialismen i Kongo i
Tintins seriealbum. Slutsatsen blir att
albumet är genomsyrat av rasism och
bygger på en rad stereotyper om afrikanerna.
Författaren resonerar också
kring olika förklaringar till att det förhåller
sig på det sättet.
Seminarieledare för hösten 2007 var
Bosse Holmquist.
Sammanställt av Andreas Hellerstedt
”Skolgymnastik i teorin”
– av Nils Franzén. Jämför motiven
bakom styrdokument för skolans gymnastikundervisning
från 1878 till 1994.
Författaren finner bl. a. att en god hälsa
under 1900-talet blivit av allt större
vikt, medan militaristiska motiv till
gymnastikens utövning allt mer fallit i
skymundan.
27

Några tips på referenslitteratur och handböcker för
uppsatsstudenter
Siv Strömquist, Skrivboken. Skrivprocess,
skrivråd och skrivstrategier. Malmö
2000 (flera utgåvor finns).
Siv Strömquists lättanvända bok riktar
sig inte specifikt till uppsatsskribenter,
utan ger råd till skrivande i alla dess
former. Den ger dock många matnyttiga
råd, i synnerhet vad gäller kommunikationsaspekten
på skrivandet. Man
måste ju anpassa sitt skrivande efter
läsaren. Strömquist ger också olika exempel
på hur konkreta texter av olika
slag kan se ut, däribland en vetenskaplig
uppsats. Här finns mycket att hämta
för den som funderar över sin disposition,
och här finns riktlinjer för citat,
källhänvisningar etc.
Tore Frängsmyr, Liten handbok för
avhandlings- och uppsatsskrivare.
Uppsala 1999 (Institutionen för idéoch
lärdomshistoria).
Frängsmyrs lilla bok är både älskad
och hatad av flera generationer av idéhistoriestudenter.
Den har utan tvivel
såväl för- som nackdelar. Nackdelen
är väl främst att den koncentrerar sig
väldigt mycket på det formella i notsystemet:
var citattecken och punkter ska
placeras, vilka titlar som ska stå i kursiv,
etc. Detta är ju bra att veta, men ingen
uppsats blir egentligen bättre av att en
boktitel är kursiverad istället för inom
citationstecken. Detta är bara det yttre,
formalia. Det påverkar inte argumentation
och de drivna teserna eller den
språkliga framställningen. Enligt min
mening är B-uppsatsförfattarnas problem
generellt sett större på de senare
områdena än de förra. Frängsmyr ska
självklart följas, men om uppsatsen ska
bli bra är det bara början, grunden för
ditt arbete. Man måste också ha något
vettigt att skriva, och inte minst, man
måste presentera det för läsaren på ett
sätt som möjliggör att hon förstår vad
man vill ha sagt.
Arne Jarrick & Olle Josephson,
Från Tanke Till Text: En Språkhandbok
För Uppsatsskrivande Studenter.
Lund 1996.
Jarrick och Josephsons handbok är
en handbok för skrivande, och den går
från detaljnivån upp till helheten. Hur
konstruerar man en mening? Hur sät-
28

ter man samman meningar till ett begripligt
stycke? Hur sätter man ihop en
samling stycken till ett avsnitt, och avsnitten
till en hel uppsats? Författarna
försöker beskriva hur man bygger en
uppsats från grunden och uppåt. Denna
bok rekommenderas varmt, men jag
tror att den kan behöva en del reflektion
innan råden, som ibland är komplicerade,
hinner sjunka in.
Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell,
Läsebok för släktforskare. Lär
dig tyda och läsa gammal handstil. Västerås
2004 (flera utgåvor finns).
Denna bok är en bra introduktion
för den som sysslar med handskrivet
arkivmaterial. Särskilt äldre material,
från 1700-talet och äldre, är ofta riktigt
svårt att hantera för den som inte har
någon träning. Boken innehåller en rad
praktiska övningar, först konstruerade,
därefter ett antal verkliga exempel:
husförhörslängder, födelse- och dödsböcker,
domböcker och protokoll, etc.,
från 1600-talet fram till tidigt 1900-tal.
För den som ska använda material från
1600- och tidigt 1700-tal, eller medeltida
material, kan det dock krävas mer
än denna bok för att förvärva de färdigheter
som krävs, exempelvis en rejäl
kurs i paleografi (ges bl. a. av Historiska
institutionen, SU).
Jan Lindroth, Vägen till arkivet. Handledning
i arkivforskning för universitetsoch
högskolestuderande. Stockholm 1994
(Historiska institutionen).
Detta är en introduktion till arkivforskning,
som kan vara svårt för den
oinvigde. Författaren presenterar lagstiftning
och terminologi och de principer
efter vilka arkiv skapas och vilka
sökredskap som finns till hands. Han
ger också praktiska tips på var, d. v. s.
i vilket arkiv, en viss typ av material
kan tänkas finnas, vilket kan vara bra
för den uppsatsstudent som har goda
frågeställningar, utan att veta var motsvarande
material finns.
Poul Lübcke (red.), Filosofilexikonet.
Stockholm 1988.
Detta uppslagverk har jag alltid tyckt
vara oumbärligt. Det är mycket användbart
när det gäller filosofiska termer
och begrepp av olika slag, och ger
också bra introduktioner till kända filosofer.
Om du behöver veta hur Husserl
använder begreppet noesis, då ska du
gå till Filosofilexikonet.
Sammanställt av Andreas Hellerstedt
29

Årets Nils
2007 års bästa B-uppsats
går till
Annelie Drakman, för uppsatsen:
Tintin i Kongo. En serie kolonialistiska idéer?
Priset Årets Nils instiftades 1996 av Idéhistoriska föreningen som
en hyllning till den förste professorn i ämnet vid Stockholms universitet,
Nils Runeby, vid dennes avgång, och utdelas årligen till
författaren av den bästa B-uppsatsen. Pristagaren utses av medlemmar
av Idéhistoriska föreningens styrelse efter nominering
från institutionens lärare och priset utgörs av ett exemplar av Nils
Runebys bok Dygd och vetande. Tidigare års vinnare redovisas på
vår hemsida:
http://www.idehist.su.se/foreningen/nils.html
I juryn ingick
Andreas Hellerstedt
Per Bolin
30

Medverkande
i detta nummer:
ELISABETH MANSÉN, professor, Stockholms universitet;
disputerade 1993 på avhandlingen Konsten att förgylla vardagen.
Thekla Knös och romantikens Uppsala. Hon har också,
bland mycket annat, översatt Oscar Wildes Brev från
fängelset och Människans själ under socialismen.
YLVA SÖDERFELDT, doktorand i rehabilitionsvetenskap
vid Humboldt Universität, Berlin, arbetar på en avhandling
om den tyska dövrörelsens historia; f. d. redaktör
för Noesis!
DANIEL NYSTRÖM, studerar för närvarande idéhistoria i
Stockholm.
SIMON OXBLOD NEMLANDER, studerar för närvarande
idéhistoria vid Södertörns högskola.
CARL MONTAN, sekreterare i idéhistoriska föreningen,
studerar för närvarande latin och filosofi.
31

På gång
i
Idéhistoriska föreningen
våren 2008
5 juni
Torsdagen den 5 juni ordnar idéhistoriska föreningen sin sista
pub för våren.
Vår nydisputerade idéhistoriker Per Sundgren kommer då och
presenterar sin avhandling: Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska
strävanden från August Palm till Tage Erlander (Carlssons
förlag).
Vi delar också ut priset för bästa B-uppsats, Årets Nils (se s. 30!).
Vi håller som vanligt till i Gula villan och öppnar kl. 18. Mat och
dryck erhålles för en mycket ringa penning. Välkomna!
www.idehist.su.se/foreningen