Sven Agrell. En luthersk predikant i turkarnas stad.
Sven Agrell. En luthersk predikant i turkarnas stad. Sven Agrell. En luthersk predikant i turkarnas stad.
hur en livländsk dräng, som bytt sida och tjänade hos sultanen, i samband med städning blev kvarhållen av några haremsdamer och, efter att ha tillbringat några nätter i deras sällskap, tvangs fly för livet. ”Så seer man att varken eunucher eller låsta murar kunna hielpa hwar som odygden vill regera”, skriver han. Men det fanns annan ”odygd” som upprörde honom betydligt mer. I juni 1711 skriver han en lång redogörelse ”Om sultans håf”. Han berättar om det osmanska väldets styrelse och ämbetsmän, om maktförhållanden, titlar, rangordning, protokoll och annat; tydligt en text som han räknar med att även andra ska läsa. Han berättar om de unga pojkar som måste lämna sina föräldrahem för att uppfostras till hovmän under ledning av eunucker: ”Deras läromästare äro och alla hwijta Eunucher, utan twifwel att förekomma den fördömmelige sodomitiske synd som är här så giängse, att een poicke med större fahra snart wistas ibland några karlar, änn som ett qvinnfolck.” I dagboken återkommer ”denna fördömmelige synd” flera gånger. Det börjar redan i Bender då en trumslagare vid Kalmar regemente, som försöker hindra en turk att begå otukt med en av svensklägrets drängar, blir dödad. Liknande händelser återkommer, både i hans närhet och som hörsägner och Agrell får flera gånger anledning att formulera sitt förakt och sitt skarpa ogillande. Än värre är det kanske med en egenskap han verkligen tycker genomsyrar hela samhället från topp till botten: girigheten, en ständig penninghunger som är honom främmande (även om han för egen del nogsamt redovisar en hel del inkomster och utgifter i dagboken) . Han berättar om stora bedrägerier och vardaglig småsnålhet, om ett system med drickspengar och mutor på alla nivåer vid besöken hos den osmanska administrationen och dess tjänare. Han ger många exempel, ett av dem handlar om sultanen själv. Sultanen sitter gärna och nöjesfiskar i en specialbyggd båt och eftersom vattnet är fiskrikt kan det inte misslyckas, berättar Agrell. När han sedan fått några små fiskar ”skickar han omkring dem till sina stoora herrar, att behedra dhem därmed, då dhe åter tillbakars måste wijsa sin skyldigheet med några pungar penningar. Har altså intet mödan förgäwes, men 15
dock, som mig tyckes, een oanständigt sätt till att skackra, för en så stoor herre och mächtig monark”. Han berättar också om hur judarna försöker dölja sin eventuella rikedom, ”ty Turkarna weeta goda maneer att giöra dhen fattig som i deras tycke är för rijk”. Ett annat exempel på det ger han när han berättar om den blomstrande silkeindustrin i Bursa, där i trakten bor nämligen nästan bara turkar: ”ty sådana feete platser äro turkarna bekymrade att behålla för sig sielfwe, på det att de av ett ringa arbete må ha een stoor gewinst.” Det är nu inte bara turkar som är snåla och kan bära sig illa åt. När delar av den svenska legationen är inbjudna att närvara vid en holländskättad köpmans bröllop berättar Agrell indignerat hur de svenska gästerna hela tiden skulle betala för mat och konfekt och ge gåvor. Och han sammanfattar sina känslor och intryck i en av de mer privata delarna av sin dagbok: ”Summa: man kan intet nogsamt förarga eller förundra sig öf:r detta folcketz skinderij; alt hwad de giöra går därpå ut, att hwarken honeur eller reputation estimeras där som en halföre kan winnas. Därföre en gammal medicine doctor här, Mons:r le Duc, en Frantzos och mycket lärd man, med hwilken iag och min collega heela tijden öf:r plägat en förtrolig wänskap, haft mycket rättmätige tanckar, när han considererat turkijska riket som een kropp, på hwilken han då gifwer hwar och en sin ledamot, har han änteligen tillägnat de christne som här äro födde och uppfödde, pudenda, ty de äro sanfärdeligen pudenda corporis turcici. [Pudenda är latin för könsdelar]” Paradoxalt nog hyser Agrell alltså stor misstro för den kristna minoriteten i Turkiet, samtidigt som han ofta beskriver muslimerna i positiva ordalag. Men en genomgående tendens är att tonen blir mer neutralt beskrivande då han ska skildra religionerna, deras kyrkor, ceremonier och tro. Ibland är han rentav välvillig. Liksom med de islamska religiösa förrättningarna är han noga med detaljer när det gäller de kristna, han ger utförliga beskrivningar, han är ibland något förundrad, sällan fördömande. Däremot blir han återigen ”magister” när han och Eneman, som båda naturligtvis behärskar klassisk grekiska, berättar för några ”rude och fåkunnige präster” i en grekisk kyrka, att svenskarna minsann förstår de heliga skrifterna bättre än dessa som bara talar nygrekiska. Sådana iakttagelser kan hos Agrell ha en kritisk eller mästrande ton, däremot saknas funderingar om någon turkisk Antikrist. Luther hade på sin tid beskrivit ”påven och turken” som 16
- Page 1 and 2: En luthersk Sven Agrell Hösten 170
- Page 3 and 4: Sjöberg uttrycker det. Religionen
- Page 5 and 6: dikanten Michael Eneman och kanslis
- Page 7: det är över kommenterar han (min
- Page 11 and 12: innehöll många stora ord. ”Dett
- Page 13 and 14: nerar om Turkiet som antites till d
hur en livländsk dräng, som bytt sida<br />
och tjänade hos sultanen, i samband<br />
med städning blev kvarhållen av<br />
några haremsdamer och, efter att ha<br />
tillbringat några nätter i deras sällskap,<br />
tvangs fly för livet. ”Så seer man<br />
att varken eunucher eller låsta murar<br />
kunna hielpa hwar som odygden vill<br />
regera”, skriver han. Men det fanns<br />
annan ”odygd” som upprörde honom<br />
betydligt mer.<br />
I juni 1711 skriver han en lång redogörelse<br />
”Om sultans håf”. Han berättar<br />
om det osmanska väldets styrelse<br />
och ämbetsmän, om maktförhållanden,<br />
titlar, rangordning, protokoll<br />
och annat; tydligt en text som han<br />
räknar med att även andra ska läsa.<br />
Han berättar om de unga pojkar som<br />
måste lämna sina föräldrahem för att<br />
uppfostras till hovmän under ledning<br />
av eunucker: ”Deras läromästare äro<br />
och alla hwijta Eunucher, utan twifwel<br />
att förekomma den fördömmelige<br />
sodomitiske synd som är här så giängse,<br />
att een poicke med större fahra<br />
snart wistas ibland några karlar, änn<br />
som ett qvinnfolck.”<br />
I dagboken återkommer ”denna<br />
fördömmelige synd” flera gånger. Det<br />
börjar redan i Bender då en trumslagare<br />
vid Kalmar regemente, som försöker<br />
hindra en turk att begå otukt<br />
med en av svensklägrets drängar, blir<br />
dödad. Liknande händelser återkommer,<br />
både i hans närhet och som hörsägner<br />
och <strong>Agrell</strong> får flera gånger anledning<br />
att formulera sitt förakt och<br />
sitt skarpa ogillande.<br />
Än värre är det kanske med en egenskap<br />
han verkligen tycker genomsyrar<br />
hela samhället från topp till botten:<br />
girigheten, en ständig penninghunger<br />
som är honom främmande (även<br />
om han för egen del nogsamt redovisar<br />
en hel del inkomster och utgifter<br />
i dagboken) . Han berättar om stora<br />
bedrägerier och vardaglig småsnålhet,<br />
om ett system med drickspengar<br />
och mutor på alla nivåer vid besöken<br />
hos den osmanska administrationen<br />
och dess tjänare. Han ger många exempel,<br />
ett av dem handlar om sultanen<br />
själv.<br />
Sultanen sitter gärna och nöjesfiskar<br />
i en specialbyggd båt och eftersom<br />
vattnet är fiskrikt kan det inte<br />
misslyckas, berättar <strong>Agrell</strong>. När han<br />
sedan fått några små fiskar ”skickar<br />
han omkring dem till sina stoora herrar,<br />
att behedra dhem därmed, då dhe<br />
åter tillbakars måste wijsa sin skyldigheet<br />
med några pungar penningar.<br />
Har altså intet mödan förgäwes, men<br />
15
Change language