Sven Agrell. En luthersk predikant i turkarnas stad.

En luthersk
Sven Agrell
Hösten 1709, just efter det katastrofala
svenska nederlaget
vid Poltava, skickades den unge
fältprästen Sven Agrell, född 1685,
från kungens högkvarter i Bender
till Konstantinopel. Han skulle arbeta
som legationspredikant vid den
svenska ambassaden. Berättelsen om
Agrell är en berättelse om ett möte
mellan kulturer. Han kom från en
statsreligion till en annan, från den
stränga lutheranismen i Sverige till de
osmanska turkarnas sunnitiska islam.
Han träffade också på många andra,
delvis förvirrande, företeelser i denna
mångkulturella världsstad, det gamla
Bysans, sedan länge en mötesplats
mellan många religioner och kulturer.
Agrell har lämnat efter sig en dagbok
från sin vistelse i Konstantinopel
åren 1709-1713. Tyvärr blev den inte
längre, eftersom han dog ung, förmodligen
i någon farsot. Hur såg en luthersk
präst från Karl XII:s Sverige på
de religioner och kulturer han mötte
i Ahmed III:s osmanska huvudstad?
Hur förhåller sig Agrells skildring till
den bakgrund, det kulturella bagage,
han hade med sig efter sin besvärliga
resa? Sådana frågor ska jag försöka
besvara i det följande.
Sven Agrell föddes i Torup i Halland,
där hans far var kyrkoherde.
Fadern dog 1692 och hans mor, Gunilla,
född Ausenius, gifte om sig med
kyrkoherden i Snöstorp (i Halmstad)
Andreas Kollinius, som omnämns
som ”käre fader” i dagboken. Agrell
började studera i Lund 1702, där han
skrevs in för att studera till präst, men
han fick inte sin ordination i Sverige,
utan först 1709 vid armén i Ukraina,
då i närvaro av konungen. Han var då
24 år gammal. Att tjänstgöra som fältpräst
var ett normalt steg i karriären
8

predikant i turkarnas stad
för en ung präst vid denna tid.
Det är dramatiska år för Agrell vid
den svenska beskickningen till Höga
porten (det osmanska regeringskansliet
i Konstantinopel). Undan för undan
tappar Karl XII sina möjligheter
att alliera sig med turkarna i kampen
mot Ryssland, en utveckling som
småningom kulminerar med kalabaliken
i Bender.
Kyrkan och enväldet
1693, ett knappt decennium innan
Sven Agrell börjar studera teologi
i Lund, hålls ett möte i Uppsala till
minne av det kyrkomöte i staden 100
år tidigare då Sverige formellt antog
den lutherska, så kallade augsburgska
bekännelsen, Confessio Augustana.
Evenemanget har betecknats som ”en
av det karolinska enväldets största
propagandamanifestationer”. Vid
mötet hålls många och högstämda tal
och dikter kring temat att svenskarna
är Guds utvalda folk i Norden och
att Sverige är det nya Israel. Ärkebiskopen
Haqvin Spegel lovprisar det
lyckliga landet i ett ode: ”Men störst
av alla Guds godhets verk är att rättfärdighetens
skinande sol oavbrutet
har strålat över Norden i tio gånger
tio års tid.”
Det här handlar naturligtvis inte
bara om gudsmännens oförställda
glädje att tillhöra den enda rätta läran.
Det karolinska enväldet och dess
kungar behövde kyrkan som maktinstrument
för att hantera den växande
stormakten. Karl XI var inte bara
övertygat religiös, han var också övertygad
om att den kyrka som underordnats
konungen i 1686 års kyrkolag
var viktig för att fostra och disciplinera
folket. Kyrkan var ”folkbildare,
samhällsideolog, normproducent och
opinionsbildare” i Sverige, som Maria
9

Sjöberg uttrycker det.
Religionen spelade naturligtvis
också en ytterst viktig roll inom den
karolinska armén. Där rådde sträng
kyrkotukt med korum och gudstjänster
och fältprästerna var, med Peter
Englunds ord, ”andens och köttets
poliser” som skulle ”disciplinera krigsmännen”.
Då han anträdde sin resa till
den osmanska huvudstaden, var Sven
Agrell alltså en del av en utvald luthersk
kyrka, ett sammanhållande och
definierande kitt i ett expanderande
och alltmer militariserat envälde.
Turkskräcken
När Sven Agrell år 1707 lämnade Sverige
för att ansluta sig till hären visste
han inte att hans korta livsresa skulle
föra honom till Konstantinopel. Han
hade därför inte förberett sig speciellt
inför mötet med staden och den
osmanska kulturen. Men han var ju
studerad och beläst och det framgår
av dagboken att han haft med sig en
del förhandskunskaper och åsikter
om turkarna och deras stad.
Sommaren 1683 hade turkarna nått
Wien och belägrat staden. I Europa
var rädslan för det mäktiga osmanska
imperiet redan tidigare stark och nu
nådde den väldiga proportioner. Det
här spillde över till det ohotade Sverige
och i svenska kyrkor höll man förböner
för att ”kristenhetens arvfiende”
skulle slås tillbaka. På hösten samma
år hade den osmanska attacken avvärjts
och då hölls tacksägelser i alla
församlingar i det svenska riket. Där
spreds bilden av ”turken” som ett hot
och den militära segern som en seger
för den kristna världen.
Det fanns tidigare uppfattningar,
möjligen något mindre skräckinjagande:
Karl X Gustav skickade sändebudet
Clas Rålamb till Konstantinopel
för att underhandla. Rålamb tecknar
sin bild av Turkiet, präglad mer av
nedgång och dekadens än av styrka -
ett undergångsmärkt imperium som
Guds folk inte borde behöva frukta
något av så länge som de står eniga
och starka.
De negativa bilderna av den muslimska
världen underhölls även under
kommande decennier när den direkta
krigsfaran försvunnit. Ett exempel:
1694 utgav prästen och riksdagsmannen
Erland Dryselius (1641-1708) en
bok med titeln Luna Turcica Eller
Turkiske Måne, Anwijsandes lika
som uti en Spegel Det Mahometiske
wanskelige Regementet. Boken som
10

trycktes i Jönköping 1694 var indelad
i fyra avdelningar. Titeln på den första
anger tonen: ”Boken om Turckarnes
Härkomst, Förföraren Mahometh,
dess falska Religion och Endalycht,
samt dess effterfölliande Regenter av
Saracenern, Tattare och Turckar”.
Dryselius beskriver här turkarnas regering
som grym och tyrannisk, men
han förklarar delvis också hur det osmanska
samhällsskicket faktiskt fungerade.
Det är svårt att veta om Agrell
läst Luna Turcica eller inte. Det framgår
emellertid tydligt av dagboken att
Sven Agrell var väl medveten om att
dessa stämningar fanns hemma i Sverige.
Det osmanska imperiet hade inlett
sin långa resa mot att bli en verklig
stormakt i och med Konstantinopels
fall efter turkarnas seger över Bysans
1453. Imperiet växte med segrar över
Venedig, Iran, Syrien och Egypten;
Georgien och Belgrad föll, större
delen av Ungern erövrades och marschen
norrut fortsatte, 1683 stod man
som sagt utanför Wien, men belägringen
misslyckades och man kom
aldrig längre. 1699 blev det Osmanska
riket av med mer än en tredjedel
av sina områden, det mesta (bl.a.
Ungern och stora delar av Kroatien
och nuvarande Rumänien) till Österrike
i freden i Karlowitz. Ungefär
här börjar imperiets nedgång och väg
mot 1800-talsrollen som ”Europas
sjuke man”.
Sultanen och den svenske kungen
hade alltså en gemensam fiende i det
habsburgska Österrike. Det började
följaktligen snart uppstå diplomatiska
kontakter mellan Sverige och Turkiet,
men dessa var långt ifrån önskade
av alla aktörer på hemmaplan. Karl
XII såg helst kombinationen Turkiet-
Frankrike-Sverige, men Arvid Horn
och riksrådet i Stockholm hellre ville
ansluta sig till axeln England-Holland-Österrike.
Andra ogillade kontakter
med turkarna av religiösa skäl
– varför skulle ett kristet rike liera sig
med muslimer för att bekämpa andra
kristna?
Den tredje november 1709 fick
Sven Agrell sin fullmakt som legationspredikant
i Bender och han började
genast söka ”tyska och swänska
biblar och salmböcker, ty jag sielf
hade inte fått en bokstaw med öf:r
Nieperen” (floden Dnjepr, som resterna
av svenska armén korsat i panik
efter Poltava). Den 28 november gav
han sig i väg tillsammans med bl.a.
den nyutnämnde förste legationspre-
11

dikanten Michael Eneman och kanslisten
Gustaf Celsing. Den 16 december
kommer de ”till Constantinopel,
som nu gemenligen af Turkarna kalllas
Stamboll”.
Det är alltså från och med nu han
kan börja uppleva den osmanska huvudstaden.
Han installerar sig snabbt,
predikar under julen (på tyska – det
fanns många tyskar i den svenska beskickningen),
går runt i staden med
sin kollega Eneman och sammanfattar
i dagboken på nyårskvällen det
gångna året: ”alt så slutade iag dhetta
året uti Constantinopel, dhet iag wäll
inte tänckt wijd dess begynnelse, men
dhen högste guden ware ewinnerligen
ährat som så underligen hulpet
mig dhetta året, gienom otalige farligheter!”
Hans dagbok tycks, åtminstone för
en nutida läsare, innehålla texter på
olika nivåer. En del skriver han för att
även andra ska få ta del av det, möjligen
även med en tanke mot eftervärlden.
Det är sådant som är utkast
till (eller kopior av) de beskrivningar
som går till hans morbror, men även
till hans styvfar och andra väl ansedda
mottagare. Annat är av vardagligare
natur och möjligen inte avsett för en
bredare krets. Dessutom är en del troligen
skrivet i efterhand, annat redan
samma kväll.
Agrell är en god berättare och iakttagare
och han är nyfiken på det mesta.
Han har goda språkkunskaper redan
vid ankomsten och han tycks ganska
raskt tillägna sig en hel del turkiska. I
mellandagarna 1709 är han och hans
lärde kollega Eneman ute och går. De
går genom basarer och Agrell noterar
vilken trängsel det är, trots att ”lijkwäll
endast manfolcken gå ut”. Han berättar
om månggifte, instängda kvinnor
och de ”snöpte morianer” som vaktar
de rikare turkarnas harem.
Men det som denna gång fångar
de lärda besökarnas intresse är historiska
minnesmärken: de beundrar en
obelisk med inskriptioner och Agrell
noterar att en latinsk vers så som han
”läset honom med mina egna ögon”
inte är formulerad exakt som i en engelsk
bok om Konstantinopel som han
tidigare läst, ett bevis på att han ändå
inte är helt oförberedd inför mötet
med staden.
Medan herrarna antecknar verserna
”kom en stoor myckenhet af
Turkarna och […] fråga de oss hwad
dhe betydde och måtte wij utländingar
underwijsa dem i de saker som
dhe dageligen hade för ögonen”. En
12

svensk präst som okunniga turkars
magister, säkert en inställning till det
obildade folket som han haft med sig
från Sverige. En liknande distans visar
han någon månad senare när han
med några vänner ser hur turkarna på
en festplats firar fastans slut med lekar
och spel:
”Summa, när man betrachtade uti
hwad ringa och giehmena saaker dhe
funno nöje, kunde man se dhetta folkets
ruditet som inte weeta af någott
artigt eller cultiverad folk anständigt
och behageligt tijdsfördrif.”
Härifrån går sällskapet vidare till
”S. Sophiae kyrkia” (Hagia Sofia).
Agrell noterar att det är dit kejsaren
brukar gå och han finner den vacker
och imponerande, men att den ”har
uti Grejkernas tid varit Cathedral
kyrkian här, men nu så jämmerligen
blefwen till een turkisk mosche […].”
När de sedan fortsätter till Suleymanmoskén
tror Agrell, vilket möjligen
kan visa på något förutfattade meningar
om turkarnas förmåga på området,
att ”dhenna kyrkian är och ett
roof af de christne”. Men det är den
alltså inte – trots att han fann även
denna byggnad stor och präktig – den
byggdes som moské omkring hundra
år efter Konstantinopels fall.
När han ska beskriva statsskick och
religion avstår han påfallande ofta från
värdeomdömen. Det blir långa, målande
och livfulla skildringar, men de
hålls i neutral ton. Han kan t.o.m. ta
turkarna i försvar gentemot de gängse
svenska uppfattningarna – och han
gör det när han skriver till sin morbror
rikshistoriografen och sin styvfar, när
han alltså möjligen hoppas att hans
synpunkter kommer att läsas av andra
vars åsikter betyder något:
”[…] skref och om turkarnas fasta nu
för tijden, hwarutinnan dhen består,
äfven wäll om deras religion någotlijtet,
att dhe beskyllas för mycket som
intet är, och att dhe besynnerligen är
dhem påfwiske hädske som tillbedia
bilder, hwilka omögeligen här lijdas.”
Det framgår av dagboken att Sven
Agrell, i positiv mening, kan göra
skillnad på turkar och turkar, han är
sparsam med svepande och generella
omdömen om en hel nation. Ett sådant
exempel är när han i maj 1710 för
första gången ska ”besee Turkarnas
gudztienst”. Det visar sig att den i övrigt
ganska neutralt beskrivna akten i
den lilla enkla moskén avslutas med
dansande dervischer som snurrar så
vilt att de snabbt borde blivit alldeles
yra, ”men hwad giör icke vanan”. När
13

det är över kommenterar han (min
kurs.): ”[…] och hålla äfwenwähl de
förståndigare Turkarna detta för narrerij.
[…] doch i större kyrkor går dhet
prächtigare till, hålles och undertijden
predikningh.”
Han gör sig alltså inte skyldig till
något enkelt och totalt fördömande av
ett folk och dess religion. För Agrell är
turkarna föredömliga i två avseenden:
dels avskyr de avgudadyrkan och håller
sig till en sträng monoteism, dels
undervisar de de vanliga folket genom
god predikan. I båda kontrasterar han
dem underförstått med katolicismen,
som enligt hans uppfattning dels höll
mystifierade mässor på ett språk ingen
förstod, dels åsidosatte Gud för att
dyrka helgonbilder i mängd.
Hans sympati för turkarna handlar
dock inte bara om respekt för deras
religion. Tvärtom menar han att
många förnuftiga turkar själva inser
att deras religion innehåller många
fel. I november 1710 träffar Agrell i ett
sällskap en turkisk flottkapten som
var duktig tecknare, ”dhet är mycket
rart hoos detta folket”. Kaptenen ritar
ett lejon och hans kollega Kuyl
(en svensk som konverterat och blivit
”turk”) skämtar med honom om att
hans själ enligt turkisk tro nu skulle gå
över till det djuret när han dör. Men
den turkiske kaptenen ”skratta däråt
som en bagatell; så seer man och att
klokt folck ibland dem håller dhet för
een fabel”.
Några månader senare redogör
Agrell utförligt för hur lamm offras så
att de kan hjälpa människor genom
den muslimska skärselden. Och när
han kommenterar det sker det i samma
anda:
”Men utan twifwel måtte det andeliga
förståndet här wijd vara, att hwar och een
skall för sina goda giärningar i det ewiga
lifwet belöhnt warda, ty de lärde turkarna
pläga med sådanne fabler öf:rsmörja alla
sina andeliga saker, på det att de olärda
desto bättre måge begripa de samma;
emedlertijd blif:r den giemehna alltid vid
fabeln, det iag sielf hördt av alla dem, som
iag frågatt därom.”
En av de få tydliga jämförelser Agrell
gör mellan de två kulturerna handlar
just om turkarnas förkärlek för fabuleringskonst
och sagoberättande,
kontrasterad mot det förnuftiga Västerlandet,
exempelvis:
”hwad geographien
angår får man under tijden
höra lustiga fabler om ett och annat
landz situation och egenskaper. Men
Poësis Arabica är här i högsta flor.”
Det fanns emellertid andra saker
att hetsa upp sig på. Agrell blir inte
så upprörd av historier som den om
14

hur en livländsk dräng, som bytt sida
och tjänade hos sultanen, i samband
med städning blev kvarhållen av
några haremsdamer och, efter att ha
tillbringat några nätter i deras sällskap,
tvangs fly för livet. ”Så seer man
att varken eunucher eller låsta murar
kunna hielpa hwar som odygden vill
regera”, skriver han. Men det fanns
annan ”odygd” som upprörde honom
betydligt mer.
I juni 1711 skriver han en lång redogörelse
”Om sultans håf”. Han berättar
om det osmanska väldets styrelse
och ämbetsmän, om maktförhållanden,
titlar, rangordning, protokoll
och annat; tydligt en text som han
räknar med att även andra ska läsa.
Han berättar om de unga pojkar som
måste lämna sina föräldrahem för att
uppfostras till hovmän under ledning
av eunucker: ”Deras läromästare äro
och alla hwijta Eunucher, utan twifwel
att förekomma den fördömmelige
sodomitiske synd som är här så giängse,
att een poicke med större fahra
snart wistas ibland några karlar, änn
som ett qvinnfolck.”
I dagboken återkommer ”denna
fördömmelige synd” flera gånger. Det
börjar redan i Bender då en trumslagare
vid Kalmar regemente, som försöker
hindra en turk att begå otukt
med en av svensklägrets drängar, blir
dödad. Liknande händelser återkommer,
både i hans närhet och som hörsägner
och Agrell får flera gånger anledning
att formulera sitt förakt och
sitt skarpa ogillande.
Än värre är det kanske med en egenskap
han verkligen tycker genomsyrar
hela samhället från topp till botten:
girigheten, en ständig penninghunger
som är honom främmande (även
om han för egen del nogsamt redovisar
en hel del inkomster och utgifter
i dagboken) . Han berättar om stora
bedrägerier och vardaglig småsnålhet,
om ett system med drickspengar
och mutor på alla nivåer vid besöken
hos den osmanska administrationen
och dess tjänare. Han ger många exempel,
ett av dem handlar om sultanen
själv.
Sultanen sitter gärna och nöjesfiskar
i en specialbyggd båt och eftersom
vattnet är fiskrikt kan det inte
misslyckas, berättar Agrell. När han
sedan fått några små fiskar ”skickar
han omkring dem till sina stoora herrar,
att behedra dhem därmed, då dhe
åter tillbakars måste wijsa sin skyldigheet
med några pungar penningar.
Har altså intet mödan förgäwes, men
15

dock, som mig tyckes, een oanständigt
sätt till att skackra, för en så stoor
herre och mächtig monark”.
Han berättar också om hur judarna
försöker dölja sin eventuella rikedom,
”ty Turkarna weeta goda maneer att
giöra dhen fattig som i deras tycke är
för rijk”. Ett annat exempel på det ger
han när han berättar om den blomstrande
silkeindustrin i Bursa, där i trakten
bor nämligen nästan bara turkar:
”ty sådana feete platser äro turkarna
bekymrade att behålla för sig sielfwe,
på det att de av ett ringa arbete må ha
een stoor gewinst.”
Det är nu inte bara turkar som är
snåla och kan bära sig illa åt. När delar
av den svenska legationen är inbjudna
att närvara vid en holländskättad köpmans
bröllop berättar Agrell indignerat
hur de svenska gästerna hela tiden
skulle betala för mat och konfekt och
ge gåvor. Och han sammanfattar sina
känslor och intryck i en av de mer privata
delarna av sin dagbok:
”Summa: man kan intet nogsamt förarga
eller förundra sig öf:r detta folcketz skinderij;
alt hwad de giöra går därpå ut, att
hwarken honeur eller reputation estimeras
där som en halföre kan winnas. Därföre
en gammal medicine doctor här, Mons:r
le Duc, en Frantzos och mycket lärd man,
med hwilken iag och min collega heela tijden
öf:r plägat en förtrolig wänskap, haft
mycket rättmätige tanckar, när han considererat
turkijska riket som een kropp, på
hwilken han då gifwer hwar och en sin
ledamot, har han änteligen tillägnat de
christne som här äro födde och uppfödde,
pudenda, ty de äro sanfärdeligen pudenda
corporis turcici. [Pudenda är latin för
könsdelar]”
Paradoxalt nog hyser Agrell alltså stor
misstro för den kristna minoriteten i
Turkiet, samtidigt som han ofta beskriver
muslimerna i positiva ordalag.
Men en genomgående tendens är att
tonen blir mer neutralt beskrivande
då han ska skildra religionerna, deras
kyrkor, ceremonier och tro. Ibland är
han rentav välvillig. Liksom med de
islamska religiösa förrättningarna är
han noga med detaljer när det gäller
de kristna, han ger utförliga beskrivningar,
han är ibland något förundrad,
sällan fördömande. Däremot
blir han återigen ”magister” när han
och Eneman, som båda naturligtvis
behärskar klassisk grekiska, berättar
för några ”rude och fåkunnige präster”
i en grekisk kyrka, att svenskarna minsann
förstår de heliga skrifterna bättre
än dessa som bara talar nygrekiska.
Sådana iakttagelser kan hos Agrell
ha en kritisk eller mästrande ton, däremot
saknas funderingar om någon
turkisk Antikrist. Luther hade på sin
tid beskrivit ”påven och turken” som
16

onda motpoler, världens bägge antikrist,
och den föreställningen levde
vidare i stormaktstidens Sverige. De
unga prästerna Agrell och Eneman
visar bara bristande tålamod med den
okunniga massan. Med lärde män
kunde de svenska gudsmännen också
umgås i en mer jämbördig och ekumenisk
anda.
Dagboken för genom kyrkoåret
hos både ”de grekiske”, ”de påwiske”
och ”iudarna”. Grekerna festar inför
fastan, armenierna kommer tillbaka
från påskbesöket i Jerusalem, katolikerna
håller stor mässa och judarna firar
sitt nyår i en synagoga i stadsdelen
Fener. Agrell är med i synagogan och
rapporterar utförligt, det enda negativa
han skriver är ”att dheras qvinfolck,
som äro något komna till åhren och
äro gifte, röka gemeenligen toobak.”
Då och då kan han åter visa den
svenske prästmannens sedliga indignation,
som när han skriver om fransmännens
och grekernas sommarnöje
på öarna i Bosporen. Det må så vara
att ”deras divertizement är mycket
slätt och ringa”, värre är det med en
”smaak av kiättia och lössacktigheet”
– damernas blusliv är till och med sådana
”att en curieus kan däraf see så
mycket han will.”
Vänner och fiender
Det finns mycket som talar för att det
snarare har varit politiken än religionen
som bestämt Agrells attityd. Religion
och politik har säkerligen också betraktats
som oskiljaktiga. Dagbokens
greker är alltså de grekisk-ortodoxa
bekännarna, långt ifrån bara greker,
utan även slaver, armenier, albaner
med flera. I vissa sammanhang räknar
han även med ryssarna (fienden) under
den beteckningen. ”Greker” kan
alltså i någon mening misstänkas vara
fiendens vän. Det finns dessutom exempel
på hur umgängestonen skiftar
beroende på läget i de många konflikterna
i Europa. Efter en för Ryssland
fördelaktig vändning i Ungern blir
det ungerska sändebudet, med vilken
man tidigare varit förtrolig, fiendens
vän. Det tycks vara ömsesidigt: ”Dito
war iagh och Magister Eneman hoos
H:r Hårwadh till måltidz, som nu
intet wijste sigh så förtroligh som tillförena;
så weet mennniskian wända
kappan effter winden, och hålla med
dhen som sitter uti lyckan […].”
När han är på begravningsceremoni
över den österrikiske kejsaren
Josef I kommenterar han att ”munckens”
parentation från predikstolen
17

innehöll många stora ord. ”Detta thal
skiedde på tyska och öf:rskred mycket
både sanningen och anständigheeten”.
Antagligen så mycket mer som
Österrike inte var en av Konungens
bundsförvanter.
I sitt privata umgänge håller han
sig, enligt dagboken, mestadels till
sitt stånd och till västerlänningar,
som dock inte behöver vara lutheraner.
Han umgås naturligtvis med
Eneman, Celsing och en del andra
svenskar på rätt nivå. Bland utlänningar
är det mest engelsmän, mest
präster och så en urmakare som är
hans hyresvärd; en del fransmän, däribland
den gamle kloke doktorn. Med
engelsmännen skålar man i ett gott
glas vin från Smyrna och stämningen
herrarna emellan är i regel god. När
en engelsk präst dör beskriver Agrell
honom som den bästa vän han någonsin
haft. Politiskt var engelsmännen
inte alltid svenskvänliga, här handlar
det nog mer om kulturella valfrändskaper,
anglikaner stod inte heller
allt för långt från lutheraner i centrala
trosfrågor.
Turkarna är i utgångsläget fiendens
fiende. Det är ju därför legationen
är på plats; de uppvaktas, mutas,
förhandlas med och smickras. Det
skulle kunna vara en förklaring (men
inte den enda!) till att Agrell förmår
vara så objektiv och tolerant mot
muslimerna. Det ingick väl knappast
i uppdraget att baktala en politisk
bundsförvant. Men läget vänder så
småningom, turkarna närmar sig ryssarna
och tröttnar på Karl XII. Agrell
skriver på våren 1712 med lite mer
skärpa:
”NB. I dessa dagar begynte blifwa uppenbart
vad herrar Turkarna med alla sina löften
och hotelser haft i sinnet, ty fast de änn
låfwat oss godt och skrämt Ryssarna med
store, dock skienachtige tillredelser, så finner
man likväl nu att alt sådant waret luter
bedrägerij. [---] Dessutom vore det mot deres
helige Alcoran att begynna krijg med
någon som beder om fred så mycket han
kan, hwiket Ryssen skall hafwa giordt.”
Nu är det slut med vänligheterna
från båda sidor, Karl XII:s turkiska
politik har misslyckats. Ryssarna
drog längsta strået i palatsintrigerna.
Svenskarna i Konstantinopel lever
på lånad tid. Men det är svårt att av
de nu knapphändiga anteckningarna
utläsa en ändrad inställning till kultur
och religion, däremot naturligtvis till
makthavarna.
Men det finns en verkligt ond fiende,
om vilken Agrell inte tvekar att använda
hårda ord. Det är den otrogne
grannen, Danmark. Efter slaget vid
18

Helsingborg fylls dagboken (och
breven hem) av fördömanden och av
glädjeyttringar över att ”dhe wåra, genom
gudz nåd hafdt een fullkommelig
seger öf:r sin otrogna och meenediske
granne[…]. Här är det en riktig fiende,
bekant från en rad blodiga krig, som
målas i de mörkaste av färger, trots
frånvaron av vare sig etniska eller religiösa
skillnader.
Sven Agrells dagbok kom på något
sätt hem till Sverige, hamnade i början
av 1800-talet hos Götiska förbundet
och deponerades småningom på
Riksarkivet. Det skulle ta nästan 200
år innan den gavs ut. Det kan vara intressant
att se hur tolkningarna skiftat
bara under det knappa sekel dagboken
funnits tillgänglig, skillnaderna
speglar tidsandan mycket tydligt.
August Quennerstedt, zoologiprofessor
och Karl XII-dyrkare som gav
ut dagboken vid början av 1900-talet,
tolkade Agrell i uttalat rasistisk riktning.
En passage där Agrell upptäcker
att några turkiska kvinnor beundrar
honom och Eneman på håll då de
är ute och promenerar i staden, tolkar
Quennerstedt så här:
”sanningen var väl den, att de ljusa högvuxna
fremlingarne från norden, med stolt
gång, och om hvilkas bedrifter så mycket
talades, hade något tilldragande för de
stackars varelser, som vanligen sågo sig
omgifna av tjockläppade, svarta, defekta
morianer som vaktare eller af turbangubbar
i vidbyxor och långa kaftaner som
adoratörer.”
Historikern Åsa Karlsson menar att
Quennerstedts tillägg med ”tjockläppade
morianer” och ”turbangubbar” ingår
i ett mönster, där Agrell tillskrevs
synpunkter som inte står i dagbokstexten.
”För Quennerstedt hade Turkiet
definitivt blivit något främmande,
men hur uppfattade egentligen Agrell
själv, och andra svenskar som besökte
Turkiet under 1700-talet, samhället
och människorna de mötte?”
Bilden börjar förändras redan på
1700-talet.
Bilder och spegelbilder
År 1776 når den lärde professorn i
orientaliska språk i Uppsala Jacob Jonas
Björnståhl Konstantinopel under
sin mångåriga bildningsresa. Han är
väl förberedd och har tagit del av flera
av sin tids reseskildringar. När Björnståhl
efter två år i staden, sommaren
1778, skriver ett långt brev hem om
Turkiet får vi en annan bild än Agrells,
en jämförande, kommenterande framställning
där han genomgående reso-
19

nerar om Turkiet som antites till den
europeiska tesen:
”Vi finne, i allt, deras bruk underliga; de,
våra. Deras levnad och seder röja ännu deras
uråldriga ursprung från Österlanden.
[---] Deras fördomar, ja deras medfödda
förakt för europeérne i synnerhet och allt,
som kommer därifrån, utestänga dem ifrån
all hyfsning och förändring i deras enfald.
Redan denna allmänna grundritningen, så
liten den ock är, sätter turkarnes porträtt i
en stor antites emot våra bruk i Europa,
till vilka de formulera de besynnerligaste
pendanger; och man kan aldrig göra sig
ett bättre begrepp om Turkiet, än då man
föreställer sig en Europe renversée.”.
Bilden av den andre som uppochnedvänd
kunde användas åt båda håll.
“Frankerna [turkarnas beteckning
på västerlänningar] liknar inte turkar
mer än natt liknar dag”, rapporterade
en osmansk ambassadör till Ludvig
XV, och han tillade att “om man
vänder upp och ner en turk, så får
man en frank”.
Den engelske historikern M.E.
Yapp skriver att turkarna under 1700-
talet inte använder begreppet Europa
i någon större utsträckning. De kristna
länderna hade länge delats upp i
den ortodoxa (Rum) och den latinska
världen (Firangistan). Spanjorer, slaver
och vikingar hörde länge inte dit.
Ett exempel på hur länge den indelningen
kunde dröja kvar ges också i
artikeln, nämligen den osmanske ambasssadören
Said Mehmed Effendi
som var i Sverige 1732-3. Han kommenterade
att husen i Stockholm inte
var av samma typ som de ”i Europa”.
Att svenskarna kanske inte var som
franker i allmänhet, snarare halvt mytiska
blonda erövrare från norr, den
svenska turkskräckens motbild, visar
en för övrigt en episod som Clas
Rålamb berättar från sitt besök 1658.
De svenska besökarnas hästar knuffade
omkull några turkar som ville ha
drickspengar:
”Att den Svenskes häst hade på en gång
slagit ner tvenne Turkar, ansågs för ett
olyckstecken. Den gamla, äfven i våra
dagar förnyade och på Ryssarne lämpade
profetian, att ett ljuslett från Norden kommande
folk skall förstöra det Osmanniska
väldet, uttyddes den tiden på Svenskarne,
hvilkas segrande vapen genom Polens eröfring
nalkades gränsen af Turkiska riket.
Äfven i namnet Sfer [eg. kau-miesfer] d. ä.
gullhårige söner, hvarmed i den gamla sägen
det folket utmärktes, som skulle störta
det Ottomanniska väldet, fann man en förskräckande
likhet med Sfed, som Svenskarne
i Constantinopel kallades.”
För Yapp är synen på turkarna en viktig
del av européernas skapande av en
självbild, konstruktionen av Europa.
Särskilt under upplysningstiden kom
turkarna att bli en spegelbild av européerna.
Då religiösa symboler förlora-
20

de en del av sin kraft, kom kulturella
markörer att bli viktigare.
I Sverige vurmar vi under 1700-talet
för det orientaliska i konsten, det
byggs turkiska paviljonger i de kungliga
parkerna, de högre stånden möblerar
med ottomaner och divaner, och vi
skickar ut vetenskapliga expeditioner.
Snart ska dock detta mode, som i det
gustavianska Sverige mest gäller stil
och konst, och inte motsvaras av något
djupare intresse för islam, klinga
av igen. Vad som hände vid slutet av
det ”långa 1800-tal” som ledde fram
till första världskriget, det ser vi hos.
Men ottomanerna stod nog kvar även
i de svenska salongerna på den tiden,
hela minnet kan ju sällan raderas.
Sven Agrells iakttagelser visar sig
vara anmärkningsvärt fria från förutfattade
meningar om främmande
religioner och kulturer. Den svenske
magistern från det karolinska enväldets
statskyrka kan vara nedlåtande
mot enkelt folks okunskap, men fördömer
bara sodomi och girighet, som
förekommer inom många olika folkgrupper,
även bland västerlänningar.
Han målar inga groteska nidbilder av
främmande folk och försöker ibland
förstå den andre.
Han visar också närmast övertydligt
vem som är ond; det är de danska
grannarna, de som bara några decennier
tidigare styrde de provinser han
kommer själv kommer från. Skälen
tycks främst vara politiska. Dagboken
var förmodligen avsedd för en publik
på hemmaplan, och i Sverige omkring
1710 var det obestridligen politiskt
korrekt att hata dansken. Det var krig
och politik som definierade våra verkliga
fiender, inte i första hand valet av
profet eller modersmål. De andra behöver
nog inte obetingat demoniseras
om inte politiken eller fosterlandet så
kräver av taktiska skäl.
Dagboken blev liggande i 200 år
innan den publicerades. Sven Agrell
blev alltså knappast delaktig i det stora
17-och 1800-talsprojektet med att
konstruera Europa utifrån en turkisk
motbild.
Av Bengt Holmquist
Bearbetning: Andreas Hellerstedt
21