recension av Daniel Lindmark, En lappdrängs omvändelse.

R e c e n
Fängslande om samisk
religionsförändring
Daniel Lindmark, En lappdrängs omvändelse.
Svenskar i möte med samer och deras
religion på 1600- och 1700-talen. Umeå
2006. (Vaartoe/CeSam)
Vilka var de ursprungliga motiven
bakom den svenska statens kolonisering
av Lappland? Var det skattläggningen
av samerna eller den begynnande
gruvdriften? Var det en vilja att
omvända hedningarna? Daniel Lindmark,
idéhistoriker från Umeå, ger i sin
fascinerande bok En lappdrängs omvändelse
en förklaring som kombinerar alla
dessa faktorer. I jakt på malmfyndigheter
och nya beskattningsbara undersåtar
fann sig den svenska överheten i en situation
där man ansåg sig böra ansvara
också för de nya undersåtarnas själsliga
väl och ve. Det ingick liksom i företaget,
kolonisation och mission var intimt
förknippade med varandra. En överhet
som tolererade avgudadyrkan – ett
brott mot det första budet och den värsta
synd man i dåtidens samhälle kunde
föreställa sig – kunde dra Guds vrede
över landet. Samtidigt såg det också illa
ut inför den europeiska opinionen – i
propagandan som riktades mot svenskarna
under 30-åriga kriget hade man
beskyllts för att anlita trollkunniga lappar
som soldater. Denna propaganda
hade Johannes Schefferus försökt att
bemöta i sin Lapponia (1673), i vilken
han istället beskriver lapparna som ett
fredligt och gudfruktigt folk som sedan
20

s e r a t
länge vant sig av med sina gamla hedniska
bruk.
Det är dock i första hand en helt
annan typ av källor Lindmark använt
för den nyutkomna boken. Han utnyttjar
material från de rättsliga processer,
som grundade sig i anklagelser
om trolldom, som genomfördes mot
samer under 1600-talet, och för sin behandling
av förhållanden under 1700-
talet använder han berättelser om den
kristna missionen i dessa områden.
Trots att en del av samerna under
1600- och 1700-talen höll fast vid delar
av sina gamla seder, är det märkligt hur
långt den grundläggande religiösa disciplineringen
faktiskt hade nått redan vid
1600-talets slut. En stor del, sannolikt
majoriteten, av de samer som förhördes
av prästerna vid rannsakningarna
under 1680-talet hade nämligen vissa
kristendomskunskaper. Många kunde
budorden och lilla katekesen utantill,
en del kunde läsa. I ett europeiskt
perspektiv är detta anmärkningsvärt. I
Sverige hade alltså enkel religionsundervisning
nått ända fram till de allra
mest avlägsna delarna av riket (som var
ett av Europas största, och samtidigt
ett av de mest glesbefolkade), därtill till
en folkgrupp som förde ett nomadiserande
liv. Allt detta sammantaget utgör
ett bevis för den starka svenska statens
exceptionella ambition och förmåga att
uppfostra sina undersåtar – det är inte
osannolikt att detta var världsunikt.
Häri ligger en av Lindmarks många
styrkor. Han har under ett antal år av
21

flitigt skrivande ägnat mycken forskarmöda
åt just utbildningshistoria. Lindmarks
särskilda perspektiv gör oss uppmärksamma
på läskunnighetens historia.
I det här sammanhanget är den viktig,
eftersom den såsmåningom blev ett
vapen som kunde användas av samerna
själva, i deras försök att försvara sina
traditionella seder och bruk.
Det som beskrivs var dock inte en
konflikt mellan svenskt och samiskt,
utan en konflikt mellan överhet och undersåtar,
mellan prästerskapet och den
obildade, oregerliga allmogen. Stat och
kyrka uppvisade i princip samma attityd
mot samernas vidskepelse, som de
gjorde mot den vidskepelse som man
vid samma tid såg i Dalarna i samband
med häxprocesserna. Det handlade om
fattiga människor i ytterkanten av det
svenska bondesamhället. Även Älvdalen,
där häxprocesserna tog sin början
1668, bör i allra högsta grad betraktas
som en periferi. Hit hade statskyrkan
ofta svårt att nå och det geografiska
avståndet var inte det enda problemet.
Befolkningen levde i dessa områden
inte samma bofasta liv som man gjorde
i odlingsbygderna i Mälardalen och de
hade dessutom ett avvikande språk.
Genom okunnighet, men eventuellt
också djävulens frestande ingivelser
(dessa betonades ofta av prästerna, mer
sällan av den världsliga maktens företrädare),
förleddes dessa människor till
ogudaktiga seder.
De pietister som var den drivande
kraften bakom 1700-talets missions
bland samerna gav den epoken en annan
karaktär. Nu kunde samernas nyomvända,
enkla men äkta religiositet
användas som en motbild mot vanliga
svenskars hycklande ”namnkristendom”
och bristande engagemang i
sin religion. Pietismens syn på sådana
namnkristna och den tidstypiska föreställningen
om ”ädla vildar” förenas i
dåtida beskrivningar av såväl samerna
som den amerikanska urbefolkningen.
Lindmark använder sitt källmaterial
på två sätt. För det första utnyttjar han
materialet för att beskriva yttre händelser,
alltså hur samemissionen och enskilda
människors omvändelse gick till.
Men därefter tillämpar han en genreanalys
på samma material – och i denna
analys betraktar han texterna, till exempel
dödsbäddsberättelser, som litterära
produkter. Detta dubbla perspektiv
väcker flera intressanta frågor som rör
förhållandet mellan text och kontext.
Var det äldre exempelberättelser som
formade människors handlande vid
dödsbäddscenerna eller var det bara
22

erättelser som formade berättelser?
Lindmark anser sig visserligen inte ha
någon enkel lösning på detta problem,
men han visar hur upphovsmännen
och utgivarna inom samfundet Pro fide
et christianismo (”för tron och kristenheten”)
själva förhöll sig till det – en
del av dem tyckte till exempel att vissa
extraordinära inslag, såsom religiösa visioner,
kunde motverka det egna syftet,
eftersom läsarna kunde förväntas vara
skeptiska till sådant. Assessorn Samuel
Gagnerus, som granskade manuskripten
som inskickades till samfundet för
eventuell publicering, kritiserade bland
annat populära beskrivningar av ”våldsverkares
och missdådares sista stunder”
eftersom omvändelsen här skett
under tvång och beskrivningarna av ett
brottsligt leverne kunde verka som en
inspiration. Samtidigt hade samfundets
grundare Carl Magnus Wrangel redan
publicerat ett par sådana texter. En av
dem var predikan vid avrättningen av
1700-talets mest ökände tjuv, Jacob
Guntlack. Gagnerus kritik var dock
bredare än så. Han kritiserade omvändelse
på dödsbädden (och berättelser
därom) på ungefär samma grunder, att
de på sätt och vis skedde under tvång.
Enligt den lutherska teologin var visserligen
rättfärdiggörelsen momentan:
”slutet gott, allting gott”. Men Gagnerus
menade ändå att omvändelsen var
en process som tog sin tid och att en
helig död och ett heligt liv bör förenas,
vilket naturligtvis gör syndares plötsliga
omvändelse under galgen eller på
dödsbädden till mindre förebildliga
exempel. Ytterligare ett problem var
att prästerna utan undantag i sina likpredikningar
hyllade alla avlidna som
saliga, samtidigt som man kunde gå
hårt åt församlingen för dess gudlöshet
och rakt ut hävda att bara en bråkdel
av dem hade något hopp om frälsning.
Detta var naturligtvis inte trovärdigt.
En annan aspekt Lindmark tar upp
är den personliga identiteten. I berättelser
om enskilda samers omvändelse
tycker han sig utläsa en identitetskris,
som orsakats av religionsbytet. Här
stöter, enligt min mening, Lindmark på
vissa problem. Dessa berättelser tycks
mig röra sig helt och hållet inom ramen
för den kristna världsbilden, låt vara
att det handlar om en mer folklig variant
av religion. Därför blir det svårt
att över huvud taget tala om religionsbyte
eller identitetskris – jag ser bara en
personlig religiös kris. Emellertid vill
jag understryka att det här till stor del
handlar om tolkningsnyanser i behandlingen
av ett källmaterial som är långt
23

ifrån lättarbetat. Det är med andra ord
ingen allvarlig invändning mot en i övrigt
utmärkt bok.
Andreas Hellerstedt
1700-talets newtonianism
Robert Callergård, An Essay on Thomas
Reid´s Philosophy of Science. (Stockholm
Studies in Philosophy 28.) Stockholm
2006.
Thomas Reid (1710-1796) är framför
allt känd som den främste
representanten för den så kallade common
sense-skolan eller common sensefilosofin.
Den kan i korthet beskrivas
som en reaktion på den kunskapsteoretiska
diskussionen som tog sin början
med Locke, utvecklades av Berkeley
och fördes till sin spets av Hume.
Denna hade successivt utvecklats i en
alltmer skepticistisk riktning. Reids svar
var att sätta det sunda förnuftet som
måttstock för de filosofiska resonemangens
giltighet (filosofer har ju som
bekant en tendens att göra tvärtom).
Där Hume menade att vi i strikt filoso-
Thomas Reid
fisk mening inte kan ha någon verklig
kunskap om världen utanför oss själva,
utan endast om våra egna idéer, menade
Reid istället att detta resonemang
är bristfälligt eftersom dess absurditet
bevisas för oss dagligen och stundligen
i vår praktiska erfarenhet. Oavsett vad
filosofernas säger, så vet vi alla att det vi
uppfattar med våra sinnen direkt motsvaras
av ting i världen, menade Reid.
I en avhandling framlagd vid filosofiska
institutionen vid Stockholms universitet
i våras har Robert Callergård
behandlat en mindre uppmärksammad,
men ändock central del av Reids filosofi.
Reid var nämligen mycket intresserad
av naturvetenskap och vetenskapsteori.
Dessa ämnesområden har av naturliga
24