rec. av Emma Isaksson, Kvinnokamp.

R e c e n
Den nya kvinnorörelsen
som kunskapsprocess
Emma Isaksson, Kvinnokamp – Synen på
underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen.
Stockholm 2007. (Bokförlaget
Atlas)
Att ”kunskap är makt” är en sanning
som ofta upprepas. Kopplingen
mellan politik och kunskap
väcker frågor om hur en rörelse som
kämpar mot politiskt och ekonomiskt
förtryck fungerar som kunskapsproducent.
Kvinnorörelsen hör till de som
lagt ner mycket energi på att förstå och
analysera det system som man vill förändra.
Emma Isaksson riktar i sin avhandling
fokus på ideologiska hållningar
inom 1970-talets svenska kvinnorörelse
och speciellt dess syn på förtryck, kamp
och frigörelse. Kunskapsproduktionen
inom rörelsen lyfts fram som central,
snarare än organisationsformer och
enskilda debattörer. Därmed framtonar
den stora mångfald av ideologiska
ställningstaganden som fanns och delvis
bekämpade varandra. Grupp 8, Lesbisk
Front och Arbetets Kvinnor var
några av de organisationer som verkade
för kvinnokampen under perioden och
kom att gå under samlingsnamnet den
nya kvinnorörelsen.
Den nya kvinnorörelsen hämtade
idéer från tidigare feministiskt tänkande,
samtida utländska kvinnorörelser
26

s e r a t
och idéer inom andra svenska politiska
rörelser som den nya vänstern och den
framväxande homorörelsen. Samtidigt
uppkom den som en kritik mot dessa
tankar. Isaksson lyfter fram tre centrala
teman inom kunskapsprojektet som
belyser dessa relationer: den socialistiska
feminismen, kvinnokulturrörelsen
och den lesbiska feminismen. Kvinnokampens
relation till arbetarekampen
färgades av marxistiskt inspirerade
kvinnokämpar som gick en balansgång
mellan kvinnornas vilja till särorganisering
och den manligt dominerade vänsterns
syn på kvinnokamp som underordnad
klasskampen. Arbetet för kvinnors
lika möjligheter sågs som en del
av den socialistiska revolutionen och
kritiken av patriarkatet tonades ner för
att inte äventyra relationerna med vänsterrörelsen.
Samtidigt var inte socialismen,
enligt detta synsätt, i sig tillräcklig
för att skapa jämställda förhållanden
mellan kvinnor och män. Förutom
marxismen var den amerikanska radikalfeminismen
den stora inspirationen
till det socialistiskt feministiska kunskapsprojektet.
Mot slutet av 70-talet
försköts fokus från marxismen till ett
allt större utrymme för radikalfeministiska
maktanalyser där kön snarare
än klass blev grunden för samhällets
orättvisor.
Det andra temat är det kvinnokulturella
projektet som strävade efter en
uppvärdering av det traditionellt kvinnliga
och betonade samhörighet mellan
alla kvinnor bortom klass-, lands- och
27

sexualitetsgränser. Detta tolkas som
ett uppror mot den manliga normen
och det tolkningsföreträde som männen
har i samhället. Samtidigt fick idéerna
kritik för att bekräfta den traditionella
uppdelningen mellan manligt och
kvinnligt genom att likhetstecken sattes
mellan kvinnliga erfarenheter och
reproduktion. Kvinnokulturen kom att
omtolkas under 70-talets gång från att
vara ett redskap för kvinnokamp till att
huvudsakligen ses som en strategi för
freds- och miljörörelsens mål.
Den lesbiska feminismen tog aktivt
avstånd från den androcentriska homorörelsen
och solidariserade sig med den
heterosexuellt dominerade kvinnorörelsen.
Det fanns dock en uttalad vilja
till särorganisering för att kunna lyfta
upp just lesbiska kvinnors specifika situation.
Inspirerade av amerikanska föregångare
gjorde denna rörelse en analys
av kvinnors situation som pekade ut
både patriarkatet och den obligatoriska
heterosexualiteten som orsaker. Enligt
denna analys blir det heterosexuella
umgänget ett hinder för en feministisk
frigörelse och ett lesbiskt förhållande
kan tolkas som en politisk motståndsstrategi.
Förändring sker som sagt över tid
från en marxistisk tolkning till en där
radikalfeminism och lesbisk feminism
får allt större utrymme. Det finns dock
inte något starkt motsatsförhållande
mellan socialistisk feminism och radikalfeminism
i Sverige på det sätt som
var fallet i USA. Det förekom exempelvis
inga häftiga uppgörelser mellan
lesbiska och heterosexuella inom den
svenska kvinnorörelsen.
Avhandlingens teoretiska utgångspunkter
skapar en intressant analys där
kunskapsproduktion lyfts fram som ett
medel för förändring. Att se en politisk
28

örelse som ett ideologiskt fält snarare
än en eller flera organisationsstrukturer
bidrar även till att lyfta fram mångfalden
av idéer inom de olika organisationerna.
Isaksson ser genusforskningen
som främsta arvtagare till den nya
kvinnorörelsens kunskapsprojekt och
det finns en påfallande likhet i att förhållanden
mellan olika maktaxlar som
kön, klass, och sexualitet även sysselsätter
den nutida forskiningen.
Analyserna som gjordes av kvinnoförtrycket
under 70-talet framstår som
en spretig samling idéer som hämtar
inspiration från en rad olika traditioner,
fler än som kunnat visas i den här
korta recensionen. Det hör till de starka
sidorna i Isakssons avhandling att
mångfalden tydligt lyfts fram utan att
läsaren för den skull blir förvirrad av
de olika temana. På vissa ställen kan jag
önska mig fördjupade diskussioner när
jag läser, till exempel av den kritik av
tvåsamhetsnormen som antyds inom
den lesbiska feminismen.
Avhandlingens bredd motiveras
dock av forskningsläget. Den svenska
kvinnorörelsens historia under 70-talet
har inte varit föremål för någon omfattande
forskning och det som finns
är mindre analyser eller ännu pågående
projekt. Därför fyller Isakssons
avhandling en lucka och kompletterar
bilden av det idéhistoriska klimat som
de radikala rörelserna på 70-talet verkade
inom. Samtidigt utvidgas historien
kring de idéer som ligger till grund
för den kvinnovetenskapliga (numera
genusvetenskapliga) teoribildningen,
en historieskrivning som allt för länge
uppehållit sig vid den amerikanska feminismen
på 1970-talet.
Per Bolin
29