Anamnesis - referat av Andreas Hellerstedts föredrag 13/12

REFERAT FRÅN FÖREDRAG OCH ANDRA EVENE-
MANG I IDÉHISTORISKA FÖRENINGENS REGI.
Andreas Hellerstedt: Offentliga
avrättningar och konsten att dö.
Kroppen och döden är två ämnen
som idéhistoriker på senare år
alltmer kommit att intressera sig för.
Om man därtill lägger det stora intresset
för ritualer och ceremonier som
antropologiskt inspirerade historiker
visar, inser man att ämnet för det föredrag
som doktoranden Andreas Hellerstedt
höll på Gula villan den 13/12
2007 inte är så exotiskt som det vid första
anblicken kan synas.
Med hjälp av en serie bilder berättade
Andreas hur de förskräckliga spektakel
man skapade kring dödsdömda
brottslingar under 1700-talet kunde se
ut. Dess funktion var dels naturligtvis
att avskräcka, dels att förmedla ett religiöst
uppbyggligt budskap, men också
till stor del att underhålla. Scenen, avrättningsplatsen,
intogs av flera aktörer
med olika roller i skådespelet. Folk-
En skillingtrycksvisa från 1672 (KB)
samlingen, publiken, var både mottagare
och deltagare, som kunde känna
sympati för eller avsky för brottslingen,
sjunga avskedspsalmer med honom,
eller, allra helst, ge sig på den bödel
som inte verkställde hans straff på ett
19

tillbörligt sätt. Den dömde själv skulle
leva upp till idealet om den goda döden,
bekräfta den religiösa sanningen, legitimera
straffet, men också bevara det
lilla han hade kvar av sin personliga ära.
Prästerskapets roll var central: de var
såväl själavårdare som uppfostrare och
förhörsledare. De beredde den dömde
för döden, ledde honom till nattvarden
och predikade till sist över hans brott
vid galgbacken. Även soldaterna och
den världsliga maktens representanter
var viktiga – det var just runt år 1700
som man började strama åt säkerheten
kring hela ceremonin (tidigare kunde
det gå mycket vilt till) – man lagstiftade
mot bödelns och dödsfångens supande
och mot den populära stenkastningen
mot bödeln. Sist men inte minst var det
naturligtvis skarprättaren, som särskilt
vid de spektakulära halshuggningarna
drog alla blickar till sig.
Källmaterial till dessa ”skräckens
teatrar”, som historikern Richard van
Dülmen kallat dem, finns faktiskt i riklig
mängd, och av fler olika typer. Där
finns ju direkta ögonvittnen, som C.
C. Gjörwells målande beskrivningar av
avrättningarna av de ansvariga för den
misslyckade statskuppen 1756. Det
finns också flera mycket utförliga berättelser
författade av präster som berett
dödsdömda och följt dem till döden,
som till exempel den som Adolph
Roos skrev om sina samtal med J. J.
Anckarström, som avrättades för mordet
på Gustav III 1792. Några predikningar
som hållits vid avrättningar,
antingen i kyrkan då nattvarden utdelades,
eller på avrättningsplatsen, före
eller efter att domen verkställts, finns
också i tryck från 1700-talet. Sist men
inte minst finns skillingtrycksvisor, eller
avskedsvisor som de egentligen bör
kallas (i Tyskland är detta ett vedertaget
begrepp och ”abschiedslieder” utgör
en egen genre).
Dessa visor utger sig för att vara
skrivna av den dödsdömde själv, gärna
”i fängelset” som det kan heta på försättsbladen.
Den danske historikern
Tyge Krogh har hävdat att dessa visor
också är ”äkta” i den meningen att de
faktiskt skrevs av fångarna själva och
sedan framfördes av dem på schavotten,
men detta känns aningen svårt
att svälja. Inte minst av det skälet att
många av dem är verk av kända skalder:
Lars Wivallius (som dock faktiskt
dömdes till döden, och detta skrev han
om – men han avrättades ju aldrig), C.
J. L. Almqvist och E. J. Stagnelius ligger
alla bakom sådana alster.
Det finns dock en verklighetsbak-
20

grund. Det finns belagt i många ögonvittnesskildringar
att fångarna sjöng
välkända psalmer tillsammans med publiken,
vilket ofta förstärkte den religiösa
aspekten av ceremonin. Psalmerna
var vanligen valda specifikt för tillfället,
som till exempel ”Nu haver denna
dag”, där dagens slut och sänggåendet
blir en metafor för livet och döden, eller
den snarlika ”I Kristi sår jag somnar
in”, den kanske allra mest populära
avrättningspsalmen. Skillingtryckens
visor kan ses som varianter på dessa
psalmer. Ofta sjöngs de till kända melodier
av just den typen. Samtidigt finns
ett element av berättande; de hade ju
också funktionen av folklig nyhetsförmedling.
1700-talet såg några mycket uppmärksammade
avrättningar av högt
uppsatta personer. Till dem hör Georg
Heinrich v. Görtz, Karl XII:s minister
och främste rådgivare under de sista
åren. Han dömdes 1719 till att halshuggas
och grävas ned på galgbacken. För
Görtz var skammen i straffet svårare
att bära än själva döden, åtminstone
om man ska tro honom själv. Hos den
holsteinske adelsmannen kan man också
skönja ett stoiskt förhållningssätt.
Det enda en människa själv har makt
över är hennes eget förhållningssätt till
olycka och död – att undvika dem är
inte möjligt: ”Jag hoppas att kunna försvara
min ära för hela världen; och det
är bättre att dö oskyldig än leva skyldig”,
menade Görtz.
Görtz lade dock stor vikt även vid
det yttre. Han färdades till avrättningsplatsen
i en fin vagn, med präst och betjänter
gående vid sidan av den. Hans
kropp lades i en påkostad sammetsöverdragen
kista, och han bar eleganta
svarta sammetskläder. När bödeln skilt
hans huvud från kroppen med ett enda
hugg fångade hans betjänter upp det
och lade det i kistan, ”så att skarprättaren
aldrig lade sin hand på honom”.
Bödeln var en figur omgärdad med
sådan skam, att det är svårt för en
modern betraktare att helt och hållet
begripa det. Enbart hans beröring var
ytterst vanärande.
Kampen om Görtz ära fortsatte också
efter döden. Hans betjänter grävde i
hemlighet upp kroppen ur galgbacken
och transporterade den till Tyskland,
där den fick en hederlig begravning.
Bara något år efter Görtz avrättning
var det dags för ytterligeare en
celebritet att halshuggas i Stockholm.
Hovpredikanten och fältprästen Petter
Brenner är inte lika väl känd som
Görtz, men han är än mer intressant.
21

Avrättningen av Görtz vid Skanstull 1719, avbildad i ett holländskt kopparstick (KB)
Brenner var känd som en skicklig predikant,
som flera gånger anlitades för
att hålla likpredikningar vid förnäma
mäns och kvinnors begravningar. Men
efter att ha sysslat med allsköns hemliga
affärer med ryska diplomater i Köpenhamn
i det stora nordiska krigets
slutskede, dömdes han till döden och
avrättades som landsförrädare 1720.
Det unika med Brenners avrättning är
det tal han höll vid sin egen avrättning,
i samma stil som de likpredikningar
han var van att hålla eller som sådana
predikningar präster ofta höll över
brottslingar i avskräckande syfte. Men
denna gången höll alltså Brenner sin
egen likpredikan. Han försöker dock
själv att vända det till sin fördel. Den
som själv upplevt det, han vet bäst hur
man ska lära andra därav, sa han till den
22

samlade folkmassan vi Skanstull. Genom
sitt lugn inför döden vill Brenner
också visa att han faktiskt är oskyldigt
dömd. Man resonerade ungefär så här:
Gud ger den oskyldige mod att hantera
sin dödsångest, medan han berövar den
ogudaktige brottslingen frimodigheten,
så att han istället drabbas av panik.
Halshuggningen kunde alltså utgöra en
sista chans att visa sin oskuld.
Som avslutning på föredraget gav
Andreas två likartade exempel på genren
”avskedsvisor” från vitt skilda tider.
Det första var Erik Johan Stagnelius
”Gången till afrättsplatsen” (omkring
1815):
Himmel! Jag darrar
Så gifs ej förskoning?
Jerndörren knarrar
Till fångarnes boning.
Och dödsklockan slår.
O rysliga öden!
23

Till döden, till döden
Jag vacklande går.
Hör fåglarnes röster!
Se morgonen prålar
Rosig i öster!
Med tindrande strålar
Han böljorna målar
Och klippornas topp.
Leende träder
I skinande kläder
Dödsdagen opp.
Hvi tränges du så,
O mennisko-skara?
Din möda dig spara:
Nog skall Orcus ändå
Sitt byte försvara.
O! Unna mig gå
I stillhet till målet!
Långt mera än stålet!
Än dödsgallans drick,
Jag fruktar din blick.
Ängsligt mitt öga
I blods-tårar släckt
Kring nejderna spanar.
Hvem är väl den höga
Kullen af granar
Dystert betäckt?
O! Mitt hjerta det anar
På dess rysliga höjd
För dödsjernet böjd
Jag afsked skall taga.
Af smärtor och fröjd.
Hör vindarne klaga
I topparne der –
Af korpar en här
Tar mig skränande mot.
Hur bäfvar min själ!
Hur vacklar min fot!
Jord, himlar, farväl!
Det andra var, mer oväntat kanske,
”Hallowed be thy name” en Iron Maiden-låt
från 1982 års Number of the Beast:
I’m waiting in my cold cell when the
bell begins to chime
Reflecting on my past life and it
doesn’t have much time
Cos at 5 o’clock they take me to the
gallows pole
The sands of time for me are running
low
When the priest comes to read me
the last rites
I take a look through the bars at the
last sights
Of a world that has gone very
wrong for me
Can it be there’s some sort of error
Hard to stop the surmounting terror
Is it really the end not some crazy
dream
Somebody please tell me that I’m
dreaming
It’s not so easy to stop from screaming
But words escape me when I try to
speak
Tears they flow but why am I crying
24

After all I am not afraid of dying
Don’t I believe that there never is
an end?
As the guards march me out to the
courtyard
Someone calls from a cell ”god be
with you”
If there’s a God then why has he
let me die?
As I walk all my life drifts before
me
And though the end is near I’m not
sorry
Catch my soul cos it’s willing to fly
away
Mark my words please believe my
soul lives on
Please don’t worry now that I have
gone
I’ve gone beyond to see the truth
When you know that your time is
close at hand
Maybe then you’ll begin to understand
Life down there is just a strange illusion.
Dessa avskedvisor har uppenbarligen
klamrat sig fast i populärkulturen
för att dyka upp igen i det närmaste
oförändrade efter 300 år.
För vidare läsning:
Andreas Hellerstedt, ”Välkommen
kära död! Den offentliga avrättningen
och konsten att dö.” i Karolinska förbundets
årsbok 2005.
Richard van Dülmen, Theater of Horror:
Crime and Punishment in Early Modern
Germany. Cambridge 1990.
Richard Evans, Rituals of Retribution:
Capital Punishment in Germany 1600-
1987. Oxford 1996.
Martin Bergman, Dödsstraffet, kyrkan
och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-
tal. Lund 1996.
Tyge Krogh, Oplysningstiden og det
magiske: Henrettelser og korporlige straffe i
1700-tallets forste halvdel. Köpenhamn
2000.
Lars Levander, Brottsling och bödel:
ur samhällsdjupen i forna tider. Uppsala
1975.
Pieter Spierenburg, The spectacle of
suffering. Executions and the evolution of repression:
from a preindustrial metropolis to the
European experience. Cambridge 1984.
25