Anna Ohlsson - Det smäller till dig, fäller dig till marken och trampar ...

”Det smäller till dig, fäller dig
till marken och trampar på dig”
Om Charlotte Perkins Gilmans Den
gula tapeten
Av Anna Ohlsson
Färgen är nog så hisklig och undanglidande
och enerverande, men mönstret är rent plågsamt.
Man tror att man bemästrat det men just
som man kan följa det riktigt bra gör det en
baklängesvolt och så står man där igen. Det
smäller till dig, det fäller dig till marken och
trampar på dig. Det är som en otäck dröm. 1
Orden är Charlotte Perkins Gilmans
och återfinns i kortromanen The Yellow
Wallpaper från 1892. Perkins Gilman
föddes i Hartford, Connecticut,
USA och levde mellan 1860 och 1935.
Under sitt liv var hon verksam som
författare och föreläsare, och hennes
produktion omfattar både skönlitterära
och teoretiska arbeten. De utopiska
romanerna Moving the Mountain (1911),
Herland (1915) och With Her in Ourland
(1916) är bland de mest kända av hennes
skönlitterära verk och har i Sverige
studerats ur ett idéhistoriskt perspektiv
av Sylvia Määttä. Till de teoretiska verken
hör Women and Economics från 1898,
som under de kommande åren översattes
till en mängd olika språk. Under en
följd av år utgav Perkins Gilman också
på egen hand tidskriften The Forerunner.
Perkins Gilman avled 1935 då hon
sjuk i cancer valde att själv avsluta sitt
liv. Psykisk ohälsa tycks hon ha lidit av
under större delen av sitt liv. Under
många år var hon i det närmaste bortglömd
men återupptäcktes under 1960-
talet. I dag ses hon inte sällan som en
viktig feministisk föregångare. 2
The Yellow Wallpaper – eller som romanen
heter på svenska – Den gula
tapeten, är en feministisk klassiker och
en suggestiv skönlitterär gestaltning av
ett självupplevt psykiskt kristillstånd. 3
Visserligen skall man akta sig för att
18

dra alltför stora paralleller mellan en
skönlitterär gestaltning – som Den gula
tapeten i första hand är – och författarens
eget liv, men i fallet med Den gula
tapeten är kopplingen uppenbar för de
flesta.
Jaget i Den gula tapeten – vars namn
möjligen är Jane 4 – har ordinerats vila.
Hon är svag, med ”trasiga nerver” och
klen. Hennes make John, till professionen
läkare, har hyrt ett stort hus på
landet för hustruns skull. Maken är förnuftet,
medan berättelsens jag får representera
känslan, det oförnuftiga barnet
– som inte vet sitt eget bästa – en ”liten
gås”, som maken benämner sin fru. Insvept
i den lantliga idyllen skall hustrun
vila och göra ingenting alls, framför allt
inte tänka eller skriva. Utanför huset
står trasiga växthus; växandets plats är
förödd. Hustrun skall inte skriva, men
äta, gärna fett och mycket, och vila
– här möter sysslolösheten som behandling.
Makens syster Jennie sätts att
sköta hushållet. Men jaget skriver likväl,
i hemlighet. Kanske är det den gula tapeten
i hennes rum – som tidigare använts
som barnkammare – som driver
henne till den förbjudna handlingen, ty
förbjuden är den. Varje gång John eller
Jennie närmar sig läggs skrivdon och
papper undan. Jaget har visserligen ett
rum, men det är knappast ett eget rum;
rummet är ständigt bevakat av Jennie
och av John. Samtidigt börjar berättarjaget
bevaka rummet; vad rör sig egentligen
bakom tapeten. Just som berättarjaget
tycker sig ett sammanhängande
mönster ”smäller det till dig, fäller dig
till marken och trampar på dig.” 5 Vad är
det hon ser?
Den gula tapeten är förfärlig, ful,
till och med stinkande men samtidigt
lockande. 6 Bildar inte tapetens mönster
ett galler, och finns det inte en kvinna
därbakom, som försöker att ta sig ut.
Kravlande och krälande rör hon sig
därbakom, framför allt om natten när
månen lyser. 7 Jaget ser sig själv bakom
tapeternas gallermönster, en kvinna
som inte tillåts att leva utanför en
mycket begränsad yta. Rummets gula
tapeter blir tydliga symboler för jagets
egen instängda och låsta livssituation.
Jaget skapar tapetens mönster och bilder,
liksom tapeten besjälas och kommer
att skapa om berättarjaget. Berättarjaget
ser sin egen fångenskap i det
slutna rummet. Och liksom tapeten är
gallerförsedd är också rummets fönster
mot den växande grönskan utanför
försett med galler. (En skräckinjagande
och snarast sjukdomsframkallande taper
möter som bekant också i Ingmar
19

Bergmans film Såsom i en spegel från
1961.)
Den gula tapeten är en kort text,
klaustrofobisk och rappt berättad. Men
vad är det egentligen som händer mot
slutet? En stegring och en tillspetsning,
en tilltagande sorts nattmani; ett
andra jag växer fram i månljuset: ”Jag
mår väldigt mycket bättre! Jag sover
inte mycket på nätterna för det är så
intressant att iaktta utvecklingen, men
jag sover en hel del på dagen.” 8 Sinnena
skärps; lukt- och synintryck förstärks;
tapeten luktar ”gult”, lukten sprider sig
och smälter successivt samman med
berättarjagets hår och hud. Den yttre
världen ter sig alltmer förvriden och
hotande: Jennie berättar för John att
hans fru sover om dagarna; John ställer
ideliga frågor, men berättarjaget
tycker sig genomskåda allt och vaktar
sina ord.
Mot slutet river berättelsens jag beslutsamt
ner tapeten; det är den yttre
och tydliga handlingen: ”Jag drog och
hon [kvinnan bakom gallret] skakade,
jag skakade och hon drog, och före
morgonen hade vi skalat av metervis
av tapeten.” 9 Kvinnan bakom tapeten
mångfaldigas, och liksom jaget kryper
och krälar de utsläppta kvinnorna omkring
på golvet.
Vad innebär denna handling och
vändning i berättelsen? Den stora galenskapen?
Psykosen som leder till
asylen, psykosen utan återvändo? Jag
vet inte. Men Den gula tapeten är en
serie kapitulationer; berättelsens jag är
driven till vansinne, ifrån sina sinnen
krälar hon längs golvet, innesluten i en
egen värld. Romanen kan läsas som ett
tragiskt försök att slita sig loss från en
livssituation vars innehåll bestäms av
en annan, av John, som av ren välvilja
driver sin hustru till galenskap. John säger
att hustrun inte bör skriva, medan
berättarjaget inget hellre önskar än att
få tala med någon om sitt arbete. Johns
agerande sker av omtanke, men han
förstår inte vilka konsekvenser förbudet
får. I likhet med den amerikanske
”nervspecialisten” Silas Weir Mitchell
rekommenderar John till vila förklädd
sysslolöshet till en person vars egen vilja
han inte förstår eller kanske ens bryr
sig om att försöka förstå.
Den gula tapeten gavs ut på svenska
först 1983, nittioett år efter att romanen
först publicerats i The New England
Magazine. I svenska dagstidningar gavs
boken positiva om än kortfattade omdömen.
Genomgående lyfts Perkins
Gilman fram som en feministisk pionjär.
Nästan lika genomgående är beto-
20

ningen på berättelsens aktualitet; som
sjukdomsbeskrivning ses Den Gula
tapeten som högst relevant också för
samtidens förståelse av psykisk sjukdom.
Ytterligare en återkommande
tanke i recensionerna är ett slags omvänt
perspektiv på galenskapen. Följande
är ett exempel på hur det kunde
se ut:
”Den gula tapeten” handlar om hur en
kvinna kunde uppleva sin situation under
slutet av 1800-talet. Huvudpersonen glider
allt längre in i en psykos samtidigt som det
med små medel påvisas att det är hon som är
frisk, att hennes reaktion är en naturlig revolt
mot den roll hon tvingas spela. 10
En liknande tanke möter på baksidestexten
till den svenska utgåvan av
boken, där den finlandssvenska författaren
Märta Tikkanen skriver att i Den
gula tapeten är det ”den sinnessjuka
kvinnan” som ser klart; hon är ”den
som genomskådat det patriarkaliska
samhällets tvångströja för kvinnorna.” 11
Detta galenskapens omvända perspektiv
kan ses som typiskt för 1960- och
70-talens radikala kritik mot psykiatrin
och syn på galenskapen – galenskap
som protest mot en sjuk omgivning
– medan referensen till ett, visserligen
opreciserat men dock, patriarkat lägger
till en feministisk dimension till analysen.
12
Den gula tapeten kan läsas både som
en kritik av vad litteraturvetaren Deborah
Thomas benämner ”The Cult
of True Womanhood” 13 och som en
kritik av en psykiatrisk behandlingsmetod,
närmare bestämt den amerikanske
psykiatern Silas Weir Mitchells så kalllade
vilokur. 14
Perkins Gilman var tidig i sin kritik,
både av dåtidens kvinnoroll och den
mitchellska vilokuren, men hon var
inte ensam om att mot slutet av 1800-
talet konstnärligt och kritiskt gestalta
erfarenheter av den tidens psykiatriska
vård. I Skandinavien utgavs kring sekelskiftet
1900 den norska författaren
Amalie Skrams (1846-1905) böcker
Professor Hieronimus (1895) och På S:
t Jörgen (1895) – två skildringar som
mötte ett förnyat intresse i och med
den nya kvinnorörelsen på 1970-talet. 15
Teologen Laura Petris (1879-1959) Jag
anklagar från 1916 är ytterligare ett exempel
på en förhållandevis tidig kritik
mot dåtidens sinnessjukvård, baserad
på egna erfarenheter. 16
Det finns intressanta skillnader och
likheter mellan dessa skildringar. En
central sådan rör själva rummet: medan
Skrams karaktär Else Kant och jaget
21

hos Laura Petri vistas
inom den slutna institutionen,
befinner sig
berättarjaget i Den gula
tapeten utanför densamma.
Else Kant och
Laura Petri står under
ett annat slags behandling
än jaget i Den gula
tapeten: i Else Kants fall
Charlotte Perkins Gilman
liv redan var starkt begränsat
och kringskuret.
Kvinnorna hos Perkins
Gilman, Petri och Skram
delar en längtan ut och
bort, till ett annat slags
liv; jaget i Den gula tapeten
vill tillbaka till sitt
skrivande, Petri till arbetet
inom Frälsningsarmén
är dagarna ändlösa, ensamma och sysslolösa,
medan Laura Petri upplever sig
tvingas ner i långbadets glödheta vatten.
Vistelser i denna ”våta cell” 18 , som
de prolongerade baden metaforiskt har
kallats, var en vanlig behandlingsmetod
inom svensk psykiatri ända in i 1930-
talet och ordinerades för utagerande,
oroliga och så kallat osnygga patienter.
Sjuksköterskan och psykoterapeuten
Gunnel Svedberg påpekar dessutom i
sin avhandling om svensk psykiatrisk
vård under 1900-talets första hälft,
att kvinnor oftare än män utsattes för
långbad. 19
Berättarjaget i Den gula tapeten, liksom
Else Kant och Laura Petri är emellertid
alla föremål för behandlingsmetoder
som är tänkta att stilla oro men
också, om än implicit, snäva in ett
handlingsutrymme, som med avseende
på kvinnans ställning i dåtida samhällsriet
medan det för Else Kant är måle-
som drar och lockar.
Men aktivitet och arbete uppfattas
som destruktiva sysselsättningar. Någon
tanke på att det skulle kunna förhålla
sig precis tvärtom – förbudet att
arbeta och skapa kan ses som en orsak
till kris – finns inget utrymme för i ett
samhälle vars ideologi kan sammanfattas
med orden ”The Cult of True Womanhood”
och som ser kvinnan i första
hand som maka och mor. ”Sjukdomen”
blir protesten; i sjukdomen får kvinnan
skapa en aktiv – men fiktiv – värld som
arbetet annars kunde ha erbjudit.
Berättarjaget i Den gula tapeten är en
nybliven mor som gjord till barn eller
”en liten gås”, innesluten i en gammal
barnkammare gör uppror genom att
riva ner de förhatliga tapeterna, samtidigt
som hon själv faller i bitar. Finns
det någonting försonande i detta? Det
22

är en av de sista satserna i berättelsen
som ger upphov till min fråga:
”Jag har äntligen sluppit ut”, sade jag, ”trots
dig [John] och Jane. Och jag har slitit bort
det mesta av tapeten, så du kan inte stänga
in mig igen!” 20
Är detta att se som ett slags befrielse?
Är jaget en fri människa endast för att
hon ”äntligen sluppit ut”? Eller kommer
instängningen och den delvis självvalda
isoleringen i den gamla barnkammaren
snart att ersättas av en inlåsning
någon annanstans? Frågorna låter sig
knappast besvaras slutgiltigt, men om
man vänder blicken bort från den fiktiva
berättelsen till Perkins Gilmans eget
liv finns en fortsättning, ett liv, av allt
att döma knappast särskilt lyckligt men
dock vid skrivbordet. Charlotte Perkins
Gilman lyckades resa sig tillräckligt ur
sin kris för att kunna skriva Den gula
tapeten och en mängd andra texter om
kvinnans situation i det tidiga 1900-
talets Amerika. Eller som poeten och
dramatikern Kristina Lugn skrev 1983 i
sin recension av Den gula tapeten:
Om Gilmans novell bygger på egna erfarenheter
– vilket i och för sig är sannolikt – så
är den i grunden hoppingivande. Då slutar
den inte med att den stackars kvinnan fraktas
bort, då måste hon ha kommit tillbaka igen,
segrande. Annars skulle hon inte ha kunnat
göra litteratur av sin fasansfulla verklighet. 21
Detsamma torde gälla även för Amalie
Skram och Laura Petri, som även de
gjorde litteratur av sina egna erfarenheter.
Noter
1
Charlotte Perkins Gilman, Den gula tapeten,
Stockholm 1983, s. 23.
2
Sylvia Määttä, Kön och Existens: Charlotte Perkins
Gilmans feministiska utopier 1911-1916, diss,
Nora, s. 2.
3
Detta kristillstånd, som jag väljer att benämna
det här, har tolkats på olika sätt, dels som
en (ospecificerad) psykos, dels som en post partum-depression.
Se till exempel Nils-Erik Landell,
”Nils-Erik Landell om Den gula tapeten”,
i Charlotte Perkins Gilman, Den gula tapeten,
Stockholm 1983, s. 55 samt Gunnel Svedberg,
Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård
under första hälften av 1900-talet, diss, Stockholm
2002, s. 44.
4
Namnet Jane dyker upp i berättelsen först
på näst sista sidan, då berättarjaget säger till sin
make att hon äntligen sluppit ut, ”trots dig och
Jane.” Elaine R. Hedges skriver i efterskriften
till Den gula tapeten: ”Det har aldrig tidigare
refererats till någon ’Jane’ i berättelsen. […] Det
kan tänkas vara ett tryckfel, eftersom det finns
både en Julia och en Jennie i berättelsen. [---] Å
andra sidan kan det också vara så att Gilman refererar
till berättaren själv, till berättarens känsla
av att ha blivit fri både från sin man och sitt jag
som ’Jane’ : fri, således från sig själv såsom hon
definieras genom äktenskap och samhälle.” Se
not 18 i Hedges efterskrift.
5
Charlotte Perkins Gilman, Den gula tapeten,
s. 23.
6
Enligt Viola Garcia refererade färgen gult
i Gilmans kulturella kontext” ‘not only to the
23

Chinese, Japanese, and the light-skinned African-Americans
but also to Jews, Poles, Hungarians,
Italians, and even Irish’ and symbolized
‘inferiority, strangeness, cowardice, ugliness,
and backwardness’”. Viola Garcia, “Links for
the Primary Symbols and Images” (citerat efter
Susan S. Lanser, “Feminist Criticism, ‘The Yellow
Wallpaper’, and the Politics of Colour in
America”, Feminist Studies 1989: 15), http://
itech.fgcu.edu/faculty(wohlpart/alra/gilman.
htm, 30. 5. 2006.
7
Det är om natten som berättarjaget kommer
till liv; det är då tankarna löper fritt. Se även
Viola Garcia, ordet ”Moonlight”, http://itech.
fgcu.edu/faculty(wohlpart/alra/gilman.htm,
30. 5. 2006.
8
Den gula tapeten, s. 25.
9
Den gula tapeten, s. 29.
10
Barbro Gummerus, ”Förtätad tidsbild:
Feminist vid sekelskiftet berättar”, Arbetet den
17. 4. 1983. Se även Gunder Andersson, ”Ett
lyckat olycksfall”, Aftonbladet den 18. 10. 1983,
Kristina Lugn, ”Sjukdomsbeskrivning – ja, men
skönlitteratur”, Göteborgs Tidning den 30. 5. 1983.
Se även Elaine R. Hedges efterskrift till den
svenska utgåvan av Den gula tapeten, s. 43.
11
Märta Tikkanen, baksidestext till Den gula
tapeten.
12
Se även Elaine R. Hedges efterskrift till Den
gula tapeten. Hedges gör visserligen inga direkta
kopplingar till 1960- och 70-talens radikala psykiatrikritik,
däremot citerar hon den amerikanska
poeten Emily Dickinson: ”Stor galenskap är
högsta vett… Stort vett den renaste galenskap.”
Se vidare s. 47.
13
Deborah Thomas skriver: ”This ideology,
called the Cult of True Womanhood, legitimized
the victimization of women. The Cult
of Domesticity and the Cult of Purity were the
central tenets of the Cult of True Womanhood.
Laboring under the seeming benevolence of the
Cult of Domesticity, women were imprisoned
in the home or private sphere, a servant tending
to the needs of the family. Furthermore,
the Cult of Purity obliged women to remain
virtuous and pure even in marriage, with their
comportment continuing to be one of modesty.”
Deborah Thomas, “The Changing Role
of Womanhood: From True Woman to New
Woman in Charlotte Perkins Gilman´s ´The
Yellow Wallpaper`”, http://itech.fgcu.edu/faculty/wohlpart/alra.gilman.htm,
30. 5 2006.
14
I Den gula tapeten hävdas aldrig explicit
att berättarjaget konsulterat Mitchell; däremot
hotar jagets make med att boka ett besök hos
Mitchell, om hustrun inte blir bättre till hösten.
Charlotte Perkins Gilman själv, däremot, var
patient hos Mitchell. Elaine R. Hedges, Efterskrift
av Elaine R. Hedges, i Charlotte Perkins
Gilman, Den gula tapeten, Stockholm 1983, s. 42.
Den gula tapeten skall därefter ha skrivits i direkt
opposition mot Mitchells vilokur.
15
Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner, s.
45. (För en relativt samtida sarkastisk och driven
kritik av kvinnans påstådda psykologi återfinns
bland annat i Mare Kandres roman Quinnan och
Dr Dreuf från 1994. Dreuf kan förstås läsas som
ett anagram för Freud.)
16
Se även Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner
inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets
första hälft. Diss. Stockholm 2000, för en analys
av Petris Jag anklagar.
17
Gunnel Svedberg och Gunilla Bjerén skriver
att Petris upplevelse av vattnet som hett
är något förvånande, eftersom temperaturen i
långbaden skulle vara mellan 34 och 36 C grader.
Detta behöver dock inte innebära att man
i praktiken alltid följde rekommendationerna.
Gunnel Svedberg och Gunilla Bjerén, ”The Use
of Prolonged Baths in Psychiatric Care: Understanding
through Fiction”, Omvårdnadstraditioner,
s. 3.
18
Uttrycket har myntats av etnologen Lars-
Eric Jönsson i dennes avhandling Det terapeutiska
rummet: Rum och kropp i svensk sinnessjukvård
1850-1970, diss, Stockholm 1998, s. 198 f.
19
Gunnel Svedberg och Gunilla Bjerén, ”Prolonged
Bath as Treatment, Care and Restraint:
Ideology and practice in Swedish Psychiatric
Care During the First Half of the Twentieth
Century”, s. 15, 18.
20
Den gula tapeten, s. 32.
21
Kristina Lugn, ”Sjukdomsbeskrivning – ja,
men skönlitteratur!”, Göteborgs Tidning den 30. 5.
1983.
24