En rapport från Anna Ohlssons disputation - Institutionen för ...

Anna Ohlssons disputation
En rapport
av Andreas Hellerstedt
Morgonen den 25 oktober var
det dags för Anna Ohlsson at
disputera på sin avhandling Myt och manipulation.
Radikal psykiatrikritik i svensk
offentlig idédebatt 1968-1973. Det började
emellertid mindre bra. På grund av ett
olyckligt bokningsmisstag var G-salen,
där disputationen var tänkt att hållas,
full av tenterande studenter. Efter en
hel del krångel kom man fram till att
Magnelisalen fick fungera som ersättningslokal.
Disputationsaktens början
blev på grund av detta uppskjuten från
kl 10.00 till omkring 10.30.
Akten inleddes med en välkomsthälsning
av dagens ordförande, professor
Elisabeth Mansén. Hon presenterade
sedan de deltagande: först Anna
själv, sedan opponenten Lena Lennerhed,
idéhistoriker som disputerade
vid institutionen i Stockholm 1994 på
avhandlingen Frihet att njuta. sexualdebatten
i Sverige på 1960-talet. Därefter
presenterades också betygsnämnden,
som bestod av Kjell Östberg, som leder
det samtidshistoriska institutet vid
Södertörns högskola, medicinhistorikern
Motzi Eklöf från Linköpings universitet,
och Roger Qvarsell, professor
i idéhistoria i Linköping, en av få som
tidigare forskat på modern svensk psykiatrihistoria.
Elisabeth lämnade över ordet till
Anna för en inledande kommentar.
Anna presenterade då en erratalista,
vars viktigaste punkt var en förskjutning
i sidnummerhänvisningarna i
personregistret med 2 sidor, en förskjutning
som gäller för alla poster i registret,
förutom de som går till textens
noter. Efter detta korta inlägg, lämnade
Anna strax över ordet till opponenten.

Opponent Lena Lennerhed (vänster) och respondent Anna Ohlsson (höger)
Lennerhed började med att på sedvanligt
sätt redogöra för avhandlingens
innehåll, vilket inte minst innebar att
diskutera de definitioner av de centrala
kategorierna radikal psykiatrikritik
och reformistisk psykiatrikritik som
presenteras i avhandlingens inledning
(närmare bestämt s. 47) – men här
bröts diskussionen för en stund av då
Thord Silverbark bröt in i rummet med
ett stort fång blommor, som blivit kvar
vid G-salen, och en viss oreda uppstod
då dessa skulle placeras på ett sätt som
inte skymde opponent och respondent
för åskådarna.
Efter ett långt referat av avhandlingstexten
konstaterade Lennerhed
att ”nu försökte jag göra det här fort,
men det tog ändå lång tid”. Hon gav
en sammanfattning av sitt omdöme
om avhandlingen, som var övervägande
positivt. Anna Ohlssons avhandling
beskrevs som en viktig del
av en snabbt växande forskning om
-68 och som en mycket noggrann undersökning,
genomförd av en forskare
som visar en stor respekt för sitt ämne,
och därtill ett stort allvar och en stor

varsamhet i sin gärning. Hon har givit
inblickar bland annat i hur receptionen
av psykiatrikritikern R. D. Laing såg ut i
Sverige och hur hans och andras texter
användes och hur texternas budskap
många gånger förenklades. Den svenska
debatten tog avstamp i de teoretiska
ansatserna hos sådana författare, men
saknade ofta många av de nyanser som
deras mer fördjupade analyser rymde.
Efter 45 minuter inleddes så ”själva
diskussionen”. Lennerhed inledde med
att ställa den enkla men samtidigt mycket
stora frågan varför Ohlsson valt att
studera detta ämne. Respondenten gav
tre svar på detta. För det första menade
Ohlsson att psykiatri är ett ämne med
en existentiell relevans, något de flesta
människor har ett intresse, och ofta en
personlig erfarenhet och förhållande
till. För det andra är det ett ämne som
illustrerar idéhistoriens bredd – idéhistorisk
forskning kan göras på så mycket.
Till sist hänvisade hon till behovet
av forskning på området – detta är en
fascinerande period och diskussion
som aldrig tidigare varit föremål för en
fördjupad studie, och där finns förstås
fortfarande ännu mycket mer att göra.
Lennerhed sökte också ett svar på
frågan varför debatten uppstod, och
varför den klingade av, som den snart
Efter akten bjöds på disputationsmiddag på fakultetsklubben...
gjorde. Ohlsson svarade att hon valt
bort denna svåra och stora frågeställning,
av det skälet att de förklaringar
hon kommit fram till visat sig vara alltför
allmänna och otillfredsställande.
Lennerhed menade vidare att det
analytiska syfte Ohlsson anger i sin
inledning förblir oklart. Det handlar
här om begreppet antipsykiatri. Ohlsson
har under forskningsprocessens
gång frågat sig hur relevant denna beteckning
kan tänkas vara för svenska

nsmiddag på fakultetsklubben...
förhållanden. I själva verket har det
visat sig att denna tillkom först ungefär
10 år efter det att debatten fördes,
medan den sällan användes i samtiden.
Ohlsson valde därför, som nämnts, att
istället använda sig av de två kategorierna
radikal och reformistisk psykiatrikritik.
Detta har, enligt Lennerhed,
i sin tur medfört problem, exempelvis
då enskilda personer ska placeras
in i dessa kategorier. Psykiatern Curt
Åmark utgör ett gränsfall – han ledde
brukarorganisationen RMH/RSMH,
men var ändå på det teoretiska planet
ganska konventionell i sin uppfattning.
Apropå RMH/RSMH menade Lennerhed
dessutom att källmaterial från
organisationer som denna kunde ha
givit mycket, medan Ohlsson såg stora
problem med representativiteten i det,
samtidigt som forskningsetiken tvingar
oss att vara mycket försiktiga då vi närmar
oss ett sådant material.
Lennerhed tog sedan upp en fråga
många idéhistoriker måste ställa sig.
Finns det några alternativa kontexter,
som hade kunnat ge andra perspektiv
på undersökningen? Ohlsson svarade
att hon hela tiden prövat sig fram här,
och att hon valt den kontext som varit
nödvändig för förståelsen av det studerade
ämnet. Lennerhed stod dock på
sig: hon menade att i synnerhet sociologins
utveckling vid den här tiden innehåller
många ledtrådar till tolkningen
av kritiken av psykiatrin, en invändning
hon återkom till vid flera tillfällen. Hon
nämnde här bland annat Joachim Israel,
och mer allmänt den sociologiska
institutionen i Uppsala.
Ytterligare en punkt Lennerhed kritiserade
var valet av baksidestexten från
Kaj Håkanssons bok Psykisk sjukdom.
Illusioner och realiteter utkommen 1973,

som inledningsord för avhandlingen.
Ohlsson redovisar ju klart och tydligt
själv att denna text inte är Håkanssons
egen. Ohlsson menade från sin sida att
det var just det som var syftet. En av
avhandlingens viktigaste resultat har
varit att visa hur den kritik som bland
andra Håkansson framförde på den
teoretiska nivån (och ursprungligen i
ett akademiskt sammanhang) kunde
användas i en allmän debatt, där en
diskussion som från början var förhållandevis
nyanserad kunde ställas på sin
spets och omvandlas till slagord. Texten
på baksidan var alltså mycket förenklad,
men det var just det Ohlsson
ville visa.
Men varför blev då Håkansson så
central i diskussionen i Sverige? Hans
bok gav uppenbarligen akademisk
tyngd och intellektuell legitimitet åt en
större strömning, samtidigt som den
på sitt sätt inkorporerade mycket av
den mer ”spekulativa” kritiken. Detta
förefaller både opponent och respondent
vara helt överens om. Håkansson
var också själv aktiv i debatten, varför
han blev något av en länk som kunde
överbrygga gapet mellan akademin och
den offentliga kultur- och samhällsdebatten.
Lennerhed ville dock framhålla
att det redan omkring 1964 framförts
liknande kritik mot psykiatrin, bland
annat i Lars Ullerstams bok, De erotiska
minoriteterna. Det handlade då om en
mer liberalt grundad kritik. Ohlsson
medgav att där fanns en hel del att tilllägga
om 60-talets bakgrund.
En annan kontext man kan sakna är,
menade Lennerhed vidare, den marxistiska.
Visserligen höll opponenten med
om att psykiatrikritiken i allmänhet inte
var marxistiskt grundad, utan snarare
ett uttryck för ett allmänt vänsterperspektiv.
Men vad gör egentligen Maos
militärpolitiska skrifter i Kaj Håkanssons
litteraturlista? Vad säger det om
den allmänna tendensen i tiden? Sådana
frågor hade förtjänat ett större utrymme.
Lennerhed efterfrågade också den
nya kvinnorörelsens kritik av psykiatri
och psykoterapi, trots att hon var överens
med respondenten om att denna
kritik huvudsakligen framfördes några
år senare.
En intressant punkt som diskuterades
var också den forskningsetiska. Ett
av den utbildade arkivarien Ohlssons
stora fynd är den så kallade sociopatutredningen,
som återfanns i Landstingsförbundets
arkiv. Denna utredning publicerades
aldrig, och vad värre är, faller
inte under offentlighetsprincipen. Lennerhed
frågade varför inte upphovs-

männen bakom denna
utredning namnges
i avhandlingen.
Ohlsson svarade att
hon valt att namnge
de två av författarna
som deltog i den
allmänna debatten,
men att de övrigas
identitet inte är relevant.
Detta framhöll
hon för övrigt som
en allmän princip
som följts under hela
forskningsprocessen.
Här gavs en spännande direkt inblick
i en del av de särskilda problem
som samtidshistorisk forskning medför,
en problematik Ohlsson ägnat
mycken eftertanke.
Lennerhed avslutade sin opposition
med att söka Ohlssons ställningstagande
till den tes hon själv nämner i
avhandlingens inledning – nämligen
Roy Porters beskrivning av psykiatrins
historia som ömsom disciplinering,
ömsom humanisering. Var psykiatrikritiken
runt -68 ett uttryck för en humanisering
av psykiatrin? Ohlsson menade
att detta perspektiv är lättare att
tillämpa på äldre historia, där skiljelinjerna
och gränserna kanske är tydligare,
En del bekanta ansikten skymtades i vimlet: Benny Jacobsson och
Pia Laskar.
men att det är alltför svårt att göra på
denna avhandlings ämne.
Efter denna diskussion gav ordföranden
betygsnämndens ledamöter
möjligheten att ställa några korta frågor.
Motzi Eklöf började med att fråga
sig vad psykiatri egentligen innebar vid
den här tiden, och vad det egentligen
var debatten handlade om?
Roger Qvarsell frågade sig om inte
psykiatrikritik eller antipsykiatri kunde
ha beskrivits som en social eller sociokulturell
rörelse?
Kjell Östberg undrade slutligen vilken
koppling denna psykiatrikritik hade
till övriga svenska ”rörelser” runt -68.
Av Andreas Hellerstedt