Hur tar vi emot nyanlända med medicinska behov? Pdf ... - Handisam

Förord 

Denna rapport har tagits fram inom projektet Bosättning och mottagande av 

nyanlända med särskilda medicinska behov, som pågick mellan februari och 

december 2010. Projektet, som medfinansierades av Europeiska flyktingfonden, 

var ett samarbete mellan Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), 

Länsstyrelserna, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. 

Migrationsverket var projektägare och ingick tillsammans med övriga partners i 

projektets styrgrupp, som ansvarat för övergripande styrning och vägledning av 

projektets verksamhet och inriktning. 

Projektets kartläggning och denna slutrapport har genomförts självständigt av 

Ylva Sjölin, Pol. kand i statsvetenskap, varför styrgruppen inte har styrt denna del 

av projektet. Som forskningshandledare har Anna Lundberg, jurist, fil dr och 

lektor i mänskliga rättigheter vid institutionen för Globala politiska studier på 

Malmö Högskola, varit handledare för processkartläggaren under projektets gång. 

Hon har även hållit i projektets seminarier samt granskat och bearbetat 

slutrapporten. Processkartläggaren är tillsammans med forskningsledaren ägare av 

denna rapport. 

Ett stort tack till Rosita Ramstedt som har varit projektledare samt till Torsten 

Torstensson (Migrationsverket), Håkan Ljungberg (Migrationsverket), Roy 

Melchert (Sveriges Kommuner och Landsting), Gunni Strandberg 

(Försäkringskassan), Göran Ferm (Arbetsförmedlingen) och Lars G Brandt 

(länsstyrelserna) som ingått i projektets styrgrupp. Tack även till samtliga 

representanter som bidragit med kunskap och erfarenhet under projektets tre 

seminarier. 

Malmö, december 2010 

2

Innehåll 

Förord .............................................................................................................................. 2 

Innehåll ............................................................................................................................ 3 

Förkortningar .................................................................................................................. 5 

1 Sammanfattning och slutsatser ............................................................................. 6 

1.1 Insatser under asyltiden .................................................................................... 7 

1.1.1 Utmaningar och hinder ................................................................................. 7 

1.1.2 Framgångsfaktorer ........................................................................................ 8 

1.2 Bosättningsprocessen........................................................................................ 8 

1.2.1 Utmaningar och hinder ................................................................................. 8 

1.2.2 Framgångsfaktorer ........................................................................................ 9 

1.3 Mottagningsprocessen .................................................................................... 10 

1.3.1 Utmaningar och hinder ............................................................................... 10 

1.3.2 Framgångsfaktorer ...................................................................................... 11 

1.4 Från ord till handling ...................................................................................... 12 

2 Introduktion .......................................................................................................... 14 

2.1 Inledning ......................................................................................................... 14 

2.2 Problembeskrivning ........................................................................................ 15 

2.3 Syfte ................................................................................................................ 16 

2.4 Avgränsningar ................................................................................................ 17 

2.5 Tillvägagångssätt ............................................................................................ 19 

2.5.1 Urval av respondenter ................................................................................. 20 

2.5.2 Genomförande av enkätundersökningarna ................................................. 22 

2.5.3 Projektgruppsseminarier ............................................................................. 23 

2.6 Rapportens innehåll och upplägg ................................................................... 24 

3 Insatser under asyltiden ....................................................................................... 25 

3.1 Kännedom om målgruppens medicinska behov ............................................. 25 

3.1.1 Migrationsverkets arbete i praktiken .......................................................... 26 

3.1.2 Sammanfattning .......................................................................................... 28 

3.2 Anpassat boende och utredning av behov av omvårdnadstjänster ................. 28 



3.3 Förtur i asylärendet ......................................................................................... 33 


3.4 Organiserad sysselsättning och inskrivning på Arbetsförmedlingen ............. 35


3.4.2 Arbetsförmedlingens arbete i praktiken ...................................................... 36 


3.5 Sammanfattande kommentar .......................................................................... 37 

4 Bosättningsprocessen ............................................................................................ 40 

4.1 Arbetet med att teckna överenskommelser om kommunernas 

flyktingmottagande ..................................................................................................... 41 

4.1.1 Länsstyrelsernas arbete i praktiken ............................................................. 41 

4.1.2 Kommunernas arbete i praktiken ................................................................ 43 


4.2 Migrationsverkets bosättningsunderlag .......................................................... 45 




4.3 Kommunernas ansvar och benägenhet att ta emot nyanlända med 

särskilda medicinska behov ........................................................................................ 57 




4.4 Kommunernas syn på förutsättningar för mottagande av målgruppen ........... 62 



4.5 Statliga ekonomiska ersättningar .................................................................... 69 



4.6 Sammanfattande kommentar .......................................................................... 72 

5 Mottagandeprocessen ........................................................................................... 79 

5.1 Introduktionsinsatser ...................................................................................... 80 





5.2 Kommunernas ansvar för personer med funktionsnedsättningar och 

andra former av särskilda medicinska behov .............................................................. 90 

5.3 Tillgänglighet och delaktighet ........................................................................ 91 


5.4 Arbetslivsinriktad rehabilitering ..................................................................... 92 

5.4.1 Försäkringskassans arbete i praktiken ........................................................ 94 



5.5 Sammanfattande kommentarer ..................................................................... 101 

6 Referenser ............................................................................................................ 105 

4

Förkortningar 

ABO 

EBO 

LASS 

LMA 

LSS 

Prop. 

SFI 

Anläggningsboende 

Eget boende 

Lagen om assistansersättning 

Lagen om mottagande av asylsökande 

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 

Regeringens proposition 

Svenska för invandrare

1 Sammanfattning och slutsatser 

Denna rapport handlar om asylsökande och nyanlända personer som har särskilda 

medicinska behov. Det kan vara personer som har fysiska eller psykiska 

funktionsnedsättningar eller som lider av en kronisk sjukdom. Personerna kan 

vara i behov av särskilda insatser under lång tid eller under en övergångsperiod. 

Behovet av insatser varierar stort och kan exempelvis handla om 

specialistsjukvård, rehabiliteringsinsatser, anpassad bostad eller stödinsatser i 

hemmet. 

I rapporten kartläggs olika aktörers ansvar för bosättning och mottagande av 

personer i målgruppen och de mest centrala problemområdena identifieras. Två 

frågor har stått i fokus för detta arbete: Vilka problem och bakomliggande orsaker 

finns det till att en del kommuner upplever sig vara förmögna medan andra 

upplever sig vara oförmögna att ta emot nyanlända med särskilda medicinska 

behov? och Vilka problem och bakomliggande orsaker till dessa problem finns i 

mottagande och introduktion av nyanlända med särskilda medicinska behov? 

Slutsatserna bygger på aktörernas egna erfarenheter av hur arbetet med 

målgruppen har fungerat fram tills nu. Ungefär samtidigt som denna rapport 

färdigställs införs ett nytt system för bosättning och mottagande av nyanlända där 

ansvarsfördelningen mellan aktörerna förändras. Förhoppningsvis kan slutsatserna 

i rapporten bidra med viktiga lärdomar inför detta fortsatta arbete. 

En del resultat är återkommande i kartläggningen och har resulterat i generella 

slutsatser om vad som är viktigt för att arbetet med målgruppen ska fungera väl 

genom hela processen. Det gäller exempelvis betydelsen av specialiserade 

handläggare som följer den nyanlända under den tid som han eller hon har kontakt 

med respektive myndighet. För att få kunskap om den enskildas behov är det 

viktigt att det finns ett förtroende mellan den asylsökande eller nyanlända och 

handläggaren. Det kräver återkommande möten. Krav på effektivisering vid 

handläggning står därför ofta i skarp kontrast till handläggares möjligheter att 

genomföra sitt uppdrag på ett för målgruppen gott sätt. Vidare visar 

kartläggningen att samverkan mellan de aktörer som är involverade i bosättningsoch 

mottagandeprocessen ofta medför ett bättre resultat men att det finns ett stort 

behov av en förbättrad samverkan mellan flera av aktörerna i deras arbete kring 

målgruppen. Inte minst gäller detta samverkan med landstingen. 

Ett annat tydligt resultat som gäller såväl under asyltiden som när en nyanländ 

ska anvisas till en kommun för bosättning är att det råder brist på anpassade 

bostäder, exempelvis lägenhet på bottenplan eller i hus med hiss. Kommunerna 

har dessutom ofta haft svårt att erbjuda nyanlända i målgruppen anpassade 

introduktionsinsatser. Personer i målgruppen har i lägre utsträckning deltagit i de 

6

aktiviteter som erbjudits både under asylprocessen och i den kommunala 

introduktionen. 

Nedan följer en noggrannare redogörelse av de slutsatser som är mer specifikt 

kopplade till en viss aktör eller en viss del av processen. Det bör framhållas igen 

att denna redogörelse bygger på erfarenheter från det system som från och med 

den 1 december 2010 ersatts av en etableringsreform som förändrar 

ansvarsfördelningen mellan aktörerna. Slutsatserna av hur arbetet har fungerat 

före reformen är relevanta för det fortsatta arbetet med bosättning och mottagande 

av nyanlända med särskilda medicinska behov. 

För att ge en helhetsbild av den nyanländas process följer framställningen de 

tre områden som rapporten är indelad i: insatser under asyltiden, 

bosättningsprocessen och mottagandeprocessen. Aktörernas problem och 

utmaningar lyfts fram, men också de framgångsfaktorer som framkommit. 

1.1 Insatser under asyltiden 

1.1.1 Utmaningar och hinder 

En klar majoritet av Migrationsverkets mottagningshandläggare anger att tidsbrist 

och hög arbetsbelastning är den vanligaste orsaken till att det kan vara svårt att få 

fram relevant information om den asylsökandes särskilda medicinska behov. Att 

mottagningshandläggarna behöver mer tid för handläggning av just målgruppen 

beror dels på att den sökande, för att vilja berätta om sina medicinska behov, 

behöver tid att bygga upp ett förtroende och dels på att det ofta tar tid att lösa 

sådana problem som är vanligt förekommande i arbetet med målgruppen, 

exempelvis brist på anpassade boenden. Ungefär en tredjedel av 

Migrationsverkets mottagningshandläggare uppger att de aldrig eller nästintill 

aldrig har tillgång till anpassat boende för asylsökande som är i behov av detta. 

Det nya arbetssättet i Kortare väntan går till synes emot såväl målgruppens behov 

som handläggarnas erfarenheter av vad som är ett positivt arbete med målgruppen. 

Arbetssättet gör det svårare att få fram information om behoven i målgruppen 

eftersom den asylsökande inte längre har en personlig handläggare som finns med 

under hela processen och eftersom tidspressen är hård. 

På två områden är Migrationsverkets myndighetsutövning inte enhetlig, det 

vill säga mottagningshandläggarna agerar på olika sätt, vilket skapar en risk för 

godtycklighet. Det gäller handläggarnas olika benägenhet att begära förtur i 

asylprocessen för personer som är i behov av omfattande stöd- och vårdinsatser 

samt tillvägagångssättet vid utredning av den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster, där en del handläggare utreder frågan själva medan andra 

hänvisar frågan till kommunen eller gör utredningen tillsammans med kommunen. 

Landstinget är en viktig samverkanspart för mottagningshandläggarna som 

dock möter svårigheter att få fram relevant information, exempelvis läkarintyg, 

7

dels därför att det är svårt att komma i kontakt med berörd vårdpersonal och dels 

på grund av sekretess. 

1.1.2 Framgångsfaktorer 

De asylsökande själva är viktiga för att handläggarna på Migrationsverket och 

Arbetsförmedlingen ska få kännedom om de särskilda medicinska behoven, inte 

minst när de är dolda. Därför är det viktigt att det finns utrymme för att skapa en 

förtroendefull relation mellan handläggaren och den sökande. Migrationsverkets 

arbete med målgruppen fungerar bäst när den som handlägger ärendena möter 

asylsökande som har särskilda medicinska behov ofta. Dessa 

mottagningshandläggare har enklare att få fram relevant information om den 

asylsökandes medicinska behov och att få denna att själv berätta om sina behov. 

Handläggare som ofta arbetar med asylsökande i målgruppen dokumenterar också 

i högre utsträckning information gällande den asylsökandes medicinska behov och 

skickar oftare signaler till prövningsenheten om att asylsökande som har 

omfattande vårdbehov bör ges förtur i asylprövningen. 

Ytterligare en framgångsfaktor är att mottagningshandläggaren har tydliga, 

namngivna, kontaktpersoner inom vården i fråga om enskilda asylsökandes 

vårdbehov så att de vet vem de ska vända sig till. 

1.2 Bosättningsprocessen 


Mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov tas i regel upp men får 

litet utrymme i förhandlingarna mellan länsstyrelser och kommuner om 

flyktingmottagandet. Flyktingsamordnare i var femte kommun anser att 

kommuner som har tecknat överenskommelser inte har ett ansvar att ta emot 

nyanlända som har särskilda medicinska behov. Små kommuner upplever sig ha 

större hinder, känner mindre ansvar och säger oftare nej till att ta emot nyanlända 

i målgruppen än vad stora kommuner gör. 

De största hindren för kommunerna att ta emot nyanlända med särskilda 

medicinska behov är liten tillgång till anpassat boende samt långa avstånd till 

relevant vård. Bristen på anpassad bostad är en vanlig orsak till att kommuner 

säger nej till att ta emot personer i målgruppen men det finns ingen aktör som har 

ett tydligt uppdrag att verka för att bostadshus ska byggas om för att öka 

tillgängligheten för målgruppen så att kommunerna kan ta emot dessa personer. 

Länsstyrelserna gör det inte. När det gäller närhet till vården har kommunerna 

framförallt dåliga förutsättningar för närhet till specialiserad vård för flyktingar 

8

eller krisoch traumahantering. Statlig ekonomisk ersättning till kommunerna är 

också en mycket viktig faktor för att kommunerna ska kunna ta emot nyanlända i 

målgruppen. Tre av fyra kommuner anser att ersättningarna inte är tillräckliga i 

förhållande till de kostnader som följer mottagande av målgruppen. Dessutom är 

ansökningsförfarandet för att få ut ersättningarna krångligt och oförutsägbart. 

Bosättningsunderlagen är viktiga för kommunerna när de ska fatta beslut om 

och förbereda mottagandet av personer i målgruppen. Mängden information i 

underlagen har varierat kraftigt och en del mottagningshandläggare har gett 

ytterligare information utöver det som står i underlaget till kommuner och/eller 

bosättningshandläggare vid sidan av bosättningsunderlagen. Kommunerna har 

generellt sett varit nöjda med underlagen för kvotflyktingar, till skillnad från 

underlagen gällande övriga nyanlända, där information om den nyanländas hälsa 

och särskilda medicinska behov ofta har utelämnats. Det har också förekommit 

också att information i bosättningsunderlag är direkt felaktig. Underlagen har varit 

särskilt bristfälliga när det gäller personer som bosatt sig på egen hand, utan 

anvisning från Migrationsverket. Ungefär sju av tio kommuner anser att 

informationen om dessa personer sällan eller aldrig är tillräcklig och det händer att 

kommunerna inte får någon information alls om dessa. Vidare har det saknats 

rutiner för hur ofta och på vilket sätt bosättningsunderlagen ska uppdateras, i de 

fall de har fått ligga länge. 

Bristen på information om individens behov i bosättningsunderlagen medför 

att det ofta tar längre tid för kommunen att identifiera individens behov och ge 

den nyanlända de insatser som han eller hon har rätt till. Samtidigt har det funnits 

en oro bland vissa mottagningshandläggare på Migrationsverket för att mer 

information om den nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov i underlaget 

har påverkat bosättningsprocessen i det enskilda fallet negativt då informationen 

kan få kommuner att säga nej till anvisning. 

I det nya systemet ligger uppdraget att ta fram bosättningsunderlag till 

kommunerna på Arbetsförmedlingen för samtliga nyanlända utom kvotflyktingar, 

personer med mindre än 25 procents prestationsförmåga och de som är över 65 år. 

För dessa grupper, samt de som bosätter sig på egen hand, har Migrationsverket 

fortsatt ansvar att ta fram bosättningsunderlag. 


Samverkan och fördjupad dialog mellan kommuner och länsstyrelser om 

mottagandet av nyanlända med särskilda medicinska behov främjar kommunernas 

benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen. Engagerade länsstyrelser som 

själva lyfter frågan om mottagande av personer i målgruppen i överläggningarna 

med kommunerna om flyktingmottagandet kan dessutom få kommuner som är 

negativt inställda till att ta emot personer i målgruppen att ändra uppfattning. 

Länsstyrelserna önskar att Migrationsverket, till skillnad från idag, kontaktar dem 

om de har svårt att hitta någon kommun i deras län som vill ta emot personer i 

målgruppen. 

9

Precis som under asyltiden har personliga, och specialiserade, 

mottagningshandläggare på Migrationsverket varit en framgångsfaktor i 

bosättningsprocessen. De mottagningshandläggare som arbetar specifikt med 

målgruppen är bättre insatta i de enskildas ärenden och har därför lyckats ge mer 

relevant information till kommunerna om de stöd och insatser som den enskilda är 

i behov av. 

Två möjligheter som inte finns idag men som de flesta kommuner menar 

skulle öka deras benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen är tydligare 

information om vilka ersättningar kommunen kan få för den nyanlända som de tar 

emot samt möjlighet till förhandsbesked i det enskilda fallet. Genom dessa 

möjligheter ökar förutsägbarheten kring vilka ekonomiska ersättningar kommunen 

kan få och ett mottagande av en nyanländ med särskilda medicinska behov blir i 

mindre utsträckning än idag ett ekonomiskt risktagande för kommunen. Ett 

förenklat ansökningsförfarande för de ekonomiska ersättningarna är ytterligare ett 

önskemål från kommunerna. 

1.3 Mottagningsprocessen 


Kommunerna har generellt sett haft dåliga förutsättningar att erbjuda anpassade 

introduktionsinsatser samtidigt som detta har ansetts vara en mycket viktig 

förutsättning för att kunna ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov. 

Nyanlända i målgruppen har i många kommuner deltagit i lägre utsträckning än 

andra nyanlända i introduktionsinsatser såsom SFI, samhällsorientering och 

arbetspraktik och har i lägre utsträckning än andra tagit del av 

Arbetsförmedlingens insatser. Introduktionsplaner har nästintill alltid upprättats 

men Arbetsförmedlingen har sällan deltagit i detta arbete när det gäller nyanlända 

i målgruppen. I det nya systemet har däremot Arbetsförmedlingen övertagit 

kommunernas ansvar att samordna introduktionsinsatser och ta fram individuella 

etableringsplaner tillsammans med den nyanlända. Kommunerna kommer dock 

även fortsättningsvis att ansvara för att erbjuda SFI och samhällsorientering till 

nyanlända. 

De flesta länsstyrelser anser att de inte har arbetat tillräckligt med att följa upp 

nyanländas introduktion; var tredje länsstyrelse har inte arbetat med detta alls. I 

flera län har kvaliteten på aktiviteterna i introduktionen inte undersökts av 

länsstyrelserna under de senaste tre åren. När kvaliteten har undersökts har de 

nyanlända själva sällan varit delaktiga. Två länsstyrelser har arbetat med att följa 

upp introduktionen för målgruppen även på individnivå och anser att det har varit 

meningsfullt. De flesta länsstyrelser har uttryckt att de, åtminstone under en 

period, skulle ha velat göra detsamma men att de inte haft möjlighet eftersom det 

10

saknats resurser och inte ingått i deras uppdrag. I och med etableringsreformen 

minskar länsstyrelsernas uppföljande ansvar ytterligare. 

Försäkringskassan utreder och samordnar inte rehabilitering för målgruppen 

enligt sitt uppdrag eftersom de inte kommer i kontakt med de nyanlända som är i 

behov av rehabiliteringsinsatser och samtidigt saknar sjukpenninggrundande 

inkomst. Det saknas rutiner för hur denna information ska nå fram till 

Försäkringskassan. Dessutom finns det en okunskap på Försäkringskassan om att 

myndighetens samordningsansvar även gäller för nyanlända som saknar 

sjukpenninggrundande inkomst. 

Arbetsförmedlingen har haft svårt att identifiera vilka av de nyanlända som är 

inskrivna som arbetssökande som är i behov av rehabiliteringsinsatser. Det finns 

alltså en risk att rehabiliteringsbehoven inte har fångats upp hos en stor andel av 

de nyanlända som har nedsatt arbetsförmåga. Dessa personer har då inte fått de 

insatser som de har rätt att få av Arbetsförmedlingen. För de nyanlända med 

rehabiliteringsbehov som har fångats upp har utredningen av individens 

arbetsförmåga ofta tagit lång tid, bland annat på grund av väntetider inom vården, 

bristande samverkan med Migrationsverket gällande information kring den 

enskildas arbetserfarenhet, språksvårigheter och att nyanlända tycker att det är 

svårt att berätta om sina funktionsnedsättningar. Här blir vikten av en förtrolig och 

kontinuerlig relation till handläggaren återigen tydlig. Med etableringsreformen 

får Arbetsförmedlingen i uppdrag att bedöma prestationsförmågan hos samtliga 

nyanlända, vilket förhoppningsvis ger förutsättningar för effektivare insatser och 

rehabilitering. Arbetsförmedlingen har i låg utsträckning samverkat med andra 

myndigheter och aktörer kring arbetslivsinriktad rehabilitering för nyanlända. 

Myndighetens samverkan kring målgruppen behöver bli bättre med kommunerna, 

landstingen och i synnerhet med Försäkringskassan. 


Det finns ett behov av förbättrad uppföljning av de introduktionsinsatser som 

erbjuds. Möjlighet att följa upp introduktionen för nyanlända i målgruppen på 

individnivå under en viss period kan vara ett sätt att få bättre kunskap om 

eventuella problem i introduktionen. För att säkra kvaliteten på 

introduktionsinsatserna är det dessutom viktigt att den nyanlända själv medverkar 

i detta arbete, så att målgruppens erfarenheter tas tillvara. 

Framgångsfaktorer för Arbetsförmedlingens uppdrag att verka för en effektiv 

etablering av personer i målgruppen är att arbetsförmedlarna erbjuds 

vidareutbildning för att arbeta med nyanlända och att det finns arbetsförmedlare 

som arbetar med rehabilitering specifikt för nyanlända. Upprepad information om 

Arbetsförmedlingens arbete till målgruppen, gärna redan under asyltiden, kan 

också främja en snabb etablering i Sverige. 

Ett sätt att komma tillrätta med Försäkringskassans problem att komma i 

kontakt med de nyanlända utan sjukpenninggrundande inkomst som är i behov av 

11

samordnad rehabilitering kan vara att det finns en tydlig kontaktperson på det 

lokala försäkringscentret som socialsekreterare i kommunen kan vända sig till. 

1.4 Från ord till handling 

Många flyktingar med klara uppehålls- och arbetstillstånd tvingas vänta alltför länge på 

förläggningar innan de tas emot i en kommun. 1 

Citatet är inte hämtat ur planen för det föreliggande projekt utan från en tjugo år 

gammal proposition. Mycket av det som i propositionen framhålls som viktigt 

gäller även idag och har varit utgångspunkter för denna rapport, såsom vikten av 

att ha en helhetssyn på bosättnings- och mottagandeprocessen och att det är viktigt 

att den nyanlända snabbt får hjälp med bostad och insatser för att hitta en 

sysselsättning, lära sig svenska och bli delaktig i samhällslivet. 2 Men 

anmärkningsvärt är att också en del av de problem som lyfts fram i den tjugo år 

gamla propositionen kvarstår, inte minst för de nyanlända som har särskilda 

medicinska behov. Till exempel framhölls bristen på bostäder som en förklaring 

till att det tog lång tid att bosätta nyanlända och i propositionen påtalades att 

”inflyttningen av flyktingar och andra invandrare särskilt [måste] beaktas i den 

kommunala bostadsbyggnadsplaneringen”. 3 

I bosättnings- och mottagandeprocessen finns lika många goda viljor som det 

finns berörda handläggare och myndigheter. Som denna kartläggning visar är 

arbetet med bosättning och mottagande av nyanlända med särskilda medicinska 

behov mycket komplext och innehåller flera spänningar som är svåra att lösa. 

Brister i mottagandet under asyltiden, en fördröjd bosättning, svårigheter i den 

arbetslivsinriktade rehabiliteringen och otillräckliga introduktionsinsatser riskerar 

alla att påverka den nyanländas hälsa och möjligheter att komma in i det svenska 

samhället. Därför måste dessa problem hanteras. 

Det finns få analyser av problemen för nyanlända med särskilda medicinska 

behov i bosättning och mottagande och behovet av att arbetet med just denna 

målgrupp utreds och utvecklas är tydligt. En förhoppning är att innehållet i denna 

rapport kan uppmuntra till vidare studier och utvecklingsarbete så att nyanlända 

med särskilda medicinska behov kan få en välfungerande och snabb bosättning 

och erbjudas en ändamålsenlig introduktion i Sverige. Men även om denna 

rapport syftar till att försöka identifiera problem och brister i det befintliga 

systemet för att dessa ska kunna åtgärdas så är det viktigt att komma ihåg att ett 

system som är avsett för att hantera människor aldrig kan bli felfritt. Utmaningen 

ligger i att se till så att den omfattande process som sätts i omlopp när en person 

med särskilda medicinska behov söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i 

1 Prop. 1989/90:105, sid. 8 

2 Ibid. Sid. 4-6 

3 Prop. 1989/90:105, sid. 9 

12

Sverige genomsyras av ett rättighetsorienterat perspektiv där stor vikt läggs vid att 

se till varje individs specifika förutsättningar och behov. 

Det är på lokal nivå som principen om icke-diskriminering som en mänsklig 

rättighet omsätts i praktiken. Berörda aktörer måste ta gemensamt ansvar för att 

genomföra de utvecklingsinsatser som behövs, annars riskerar denna rapport att 

bara bli en pappersprodukt som kan läsas på nytt om tjugo år med samma 

aktualitet. 

13

2 Introduktion 

2.1 Inledning 

Denna rapport handlar om mänskliga rättigheter för personer med särskilda 

medicinska behov som nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige. Genom 

undertecknandet av internationella rättighetsdokument har Sverige förpliktigat sig 

att respektera, skydda och tillgodose deras, liksom andra människors, mänskliga 

rättigheter. Det gäller exempelvis rätten till asyl, rätten till hälsa och sjukvård, 

rätten till en trygg bostad och rätten till skydd mot diskriminering. En reell 

betydelse för människor får dessa överenskommelser först när de omsätts i 

praktiken, vilket ofta sker på lokal nivå. Kommunerna är en viktig aktör i 

förverkligandet av rättigheterna, i synnerhet när det gäller personer som nyligen 

fått uppehållstillstånd eftersom ansvaret för flyktingmottagande till stor del vilar 

på det kommunala självstyret. Men även andra aktörer har ett ansvar. De 

mänskliga rättigheterna är inte enbart vackra utfästelser i internationella 

överenskommelser utan skapas dagligen i sociala relationer, i möten mellan 

myndighetspersoner i Sverige och asylsökande eller nyanlända. 

I den här rapporten utreds olika berörda aktörers roller och ansvar i arbetet 

med bosättning och mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov. 

Rapporten presenterar också de viktigaste resultaten från en kartläggning av hur 

de ansvariga aktörerna lever upp till sina uppdrag och tillgodoser målgruppens 

behov och rättigheter i praktiken. De viktigaste problemen i bosättning, 

mottagande och introduktion av nyanlända med särskilda medicinska behov 

identifieras samtidigt som goda exempel och framgångsfaktorer fångas upp. 

I den allmänna debatten har frågan om hur fler kommuner kan förmås teckna 

överenskommelser om flyktingmottagande diskuterats flitigt. Det har även 

framförts förslag om pliktlagstiftning som gör alla kommuner skyldiga att ta emot 

nyanlända, men intresset för att flyktingmottagandet ska bygga på frivillighet är 

stort. En del kommuner betraktar redan idag flyktingmottagande som en 

skyldighet, utifrån principer om internationell och nationell solidaritet. Andra 

kommuner ser flyktingmottagandet som ett sätt att få fler invånare och mer 

arbetskraft till kommunen. En del kommuner anser sig inte ha de rätta 

förutsättningarna för att kunna erbjuda nyanlända ett bra liv, och ytterligare andra 

kanske inte vill ta emot därför att de anser att det står i konflikt med invånarnas 

uttalade önskan eller kommunens ekonomiska intressen. Liknande argument 

framförs i diskussionen om vilka nyanlända som kommunerna tar emot. En del 

hävdar att kommunerna diskriminerar när de säger nej till anvisning av vissa 

nyanlända, medan andra anser att det vore fel av kommunerna att ta emot om de 

14

inte har rätt förutsättningar för att kunna erbjuda dessa individer ett bra liv. Det 

kan till exempel handla om en kommun som inte vill ta emot en hjärtsjuk person 

som är i behov av regelbunden vård därför att närmaste sjukhus ligger flera 

timmar bort. 

Analyserna av problemen för nyanlända med särskilda medicinska behov i 

bosättning och mottagande är få och det finns ett tydligt behov av att utreda och 

utveckla arbetet med målgruppen. En förhoppning är att denna rapport kan 

uppmuntra till vidare studier och utvecklingsarbete så att nyanlända med särskilda 

medicinska behov kan få en välfungerande och snabb bosättning och erbjudas en 

ändamålsenlig introduktion. 

2.2 Problembeskrivning 

Den som är nyanländ i Sverige har passerat många gränser. En värld av 

nationalstater sätter upp fysiska gränser som migranter måste korsa och 

rättssamhället sätter upp formella gränser för vem som har rätt att vistas och leva 

inom landets gränser. Men ett uppehållstillstånd utgör inte slutet på denna 

hinderbana. För många nyanlända väntar nya, kanske mer osynliga och 

ouppmärksammade, gränser att ta sig förbi innan de kan börja skapa en tillvaro i 

Sverige. 

När Sverige har beslutat att ta emot en asylsökande eller kvotflykting påbörjas 

arbetet med att hitta en kommun som är villig att ta emot personen. Senast fyra 

veckor efter att den nyanlända beviljats uppehållstillstånd ska Migrationsverket 

anvisa honom eller henne till en introduktionsplats i en kommun, såvida personen 

inte väljer att bosätta sig på egen hand. Kommunernas flyktingmottagande bygger 

idag på frivillighet och kommunerna har själva möjlighet att avgöra vilka personer 

de vill ta emot för bosättning i sin kommun. I praktiken innebär detta en andra, 

mer inofficiell, urvalsprocess om var personer som flytt har rätt att bosätta sig och 

leva. 

De allra flesta nyanlända väljer att bosätta sig på egen hand och behöver då 

inte godkännas som invånare av kommunen, men för de som behöver 

Migrationsverkets hjälp dröjer det ofta längre än de fyra veckorna innan de blir 

anvisade till en kommun där de kan bosätta sig. Av de 4 500 personer som 

Migrationsverket anvisade till olika kommuner under 2009 fick 21 % vänta på en 

anvisning i mer än två månader och fem procent fick vänta i mer än fyra 

månader 4 . En grupp som ofta får vänta alltför länge på en introduktionsplats i en 

4 Projektplan, Europeiska flyktingfonden Bosättning och mottagande av nyanlända med särskilda 

medicinska behov, sid. 1 

15

kommun är personer som har särskilda medicinska behov. 5 Några av dessa har fått 

vänta under så lång tid som upp till ett och ett halvt år 6 . 

En sen bosättning riskerar att medföra att viktiga vård- och 

rehabiliteringsinsatser skjuts på framtiden. Att mottagande och introduktion 

senareläggs kan också innebära att dessa personer på sikt får svårare att etablera 

sig i det svenska samhället och på arbetsmarknaden. 7 Att det tar lång tid att hitta 

kommuner som anser sig kunna ta emot nyanlända med olika former av särskilda 

medicinska behov kan alltså få negativa konsekvenser framförallt för enskilda 

men också för samhällsutvecklingen. 

Även efter att bosättning skett och en kommun har tagit över ansvaret för 

mottagande och introduktion för den nyanlända kan nya gränser uppenbaras. 

Erfarenheter av diskriminering samt svårigheter att få relevant vård och 

introduktionsinsatser som är anpassade efter de egna behoven är några exempel. 

Det gäller oavsett om den nyanlända bosatt sig på egen hand eller genom 

Migrationsverket. 

Samverkansstrukturen mellan berörda myndigheter och organisationer kring 

den aktuella målgruppen varierar kraftigt över landet och är till stor del baserad på 

regionala och lokala initiativ. I praktiken har inte alla aktörer kunskap om sitt 

ansvar för målgruppen och nyanlända med särskilda medicinska behov riskerar 

därför att bli utan de insatser de har rätt till. 8 

2.3 Syfte 

En rimlig målsättning för svensk integrationspolitik är att en person som beviljas 

uppehållstillstånd i Sverige så fort som möjligt ska kunna påbörja sin etablering 

och ta del av de stöd- och hjälpinsatser som han eller hon är i behov av. Så ser det 

inte ut i praktiken idag, i synnerhet inte för de personer som har särskilda 

medicinska behov. Det är mot denna bakgrund kartläggningen görs. 

Utgångspunkten för kartläggningen är att bosättning, mottagande och etablering 

av nyanlända med särskilda medicinska behov ska vara en väl fungerande process 

där individens hälsa och välmående står i fokus. 

Det övergripande syftet med det projekt som rapporten skrivs inom är att ta 

reda på vilka insatser som behövs för att kommuner i större utsträckning ska bli 

mer benägna att låta personer med särskilda medicinska behov bosätta sig i dem 

och för att aktörer i mottagningsprocessen ska bli bättre på att bistå nyanlända i 

målgruppen i deras etableringsprocess. 

5 Även för personer som ingår i en familj där någon medlem har särskilda medicinska behov, 

personer som är analfabeter och personer som ingår i stora familjer tar det längre tid att hitta en 

kommun som vill ta emot. 



7 Ibid, sid. 2 

8 Ibid. 

16

För att kunna identifiera dessa utvecklingsområden måste i ett första steg 

följande två frågor besvaras: 

- Vilka problem och bakomliggande orsaker finns det till att en del 

kommuner upplever sig vara förmögna medan andra upplever sig vara 

oförmögna att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov? 

- Vilka problem och bakomliggande orsaker till dessa problem finns i 

mottagande och introduktion av nyanlända med särskilda medicinska 

behov? 

Frågorna utgör två separata fokusområden för kartläggningen, men är sannolikt 

sammanlänkade och beroende av varandra. En sen bosättning leder till en fördröjd 

etableringsprocess med sena insatser från vården och övriga aktörer som ska 

erbjuda stöd. Med en snabbare bosättning blir det alltså enklare för aktörer i 

mottagandeprocessen att erbjuda en effektiv och ändamålsenlig etablering. 

Samtidigt kan en bättre samverkan mellan aktörerna i mottagningsprocessen 

underlätta för kommuner att ta emot anvisningar. 

En ambition med kartläggningen är också att lyfta fram positiva erfarenheter 

och goda exempel från verksamheter som fungerar väl samt att undersöka vilken 

betydelse samverkan mellan berörda myndigheter, organisationer och den 

nyanlända själv har för en effektiv och ändamålsenlig process för bosättning och 

mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov. 

2.4 Avgränsningar 

Denna kartläggning genomlyser hela mottagandeprocessen för nyanlända med 

särskilda medicinska behov. Detta är ett stort område. För det första innebär detta 

att projektet behandlar både bosättning och mottagande av målgruppen, två 

arbetsområden som involverar olika aktörer och som har olika problem och 

utmaningar. För det andra har det funnits en strävan efter att projektet och 

kartläggningen ska omfatta alla myndigheter och aktörer som är involverade i 

processen och har ansvar för målgruppen. En tredje ambition har varit att 

kartläggningen ska vara rikstäckande. Vidare omfattar kartläggningen av 

mottagandeprocessen både nyanlända som blivit anvisade till en kommun med 

hjälp av Migrationsverket och nyanlända som bosatt sig i kommuner på egen 

hand. 

Med arbetsområde bosättning avses den process som startar när en person som 

har fått uppehållstillstånd ska hitta en kommun att bosätta sig och få introduktion 

i. Med mottagande avses kommunernas och övriga berörda aktörers – såsom 

Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans – mottagande av en nyanländ person 

som ska etablera sig i samhället. I rapporten tas även mottagningsinsatser under 

asyltiden upp, men i ett separat avsnitt. I detta behandlas framförallt 

17

Migrationsverkets arbete eftersom de har det huvudsakliga ansvaret för de insatser 

som målgruppen har rätt till under asyltiden. Vad som sker i handläggningen av 

målgruppens asylärenden och vilka effekter denna process kan ha för målgruppen 

ryms inte i denna rapport. 

De aktörer som omfattats i projektets aktiviteter och behandlas i 

kartläggningen är kommuner, länsstyrelserna, Migrationsverket, 

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. En viktig aktör som dock inte är 

representerad i kartläggningen är landstingen. Det finns flera skäl till att 

landstingen uteslöts från undersökningen, främst praktiska. När det gäller 

landstingen så kan man anta att situationen för nyanlända med särskilda 

medicinska behov varierar mellan olika landsting och att landstingen delvis 

arbetar med målgruppen på olika sätt. Samtliga landsting skulle därför med 

nödvändighet ha involverats i projektet. En vidare svårighet skulle bli att 

identifiera vilka personer inom landstingen som man i så fall skulle vända sig till. 

Vårdpersonal inom primärvård, specialistvård och psykiatri möter alla denna 

målgrupp och att identifiera personer som i viss mening skulle få representera ett 

helt landstings arbete med målgruppen var inte realistiskt och skulle inte heller bli 

rättvisande. Att ha med landstingen i projektet föll därför utanför vad som ansågs 

genomförbart i projektet. 

Vidare har kartläggningen begränsats till att inbegripa flyktingmottagande 

kommuner, och den omfattar därmed inte alla landets kommuner. Däremot finns 

alla länsstyrelser med i kartläggningen, liksom tjänstemän i hela landet från övriga 

myndigheter i projektet: Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och 

Försäkringskassan. Kartläggningen är följaktligen att betrakta som rikstäckande. 

En utmaning i projektet gällde definitionen av målgruppen. Å ena sidan 

behövde definitionen vara ganska öppen för att kunna fånga in målgruppens bredd 

och komplexitet, å andra sidan var behovet av tydliga avgränsningar starkt 

eftersom det annars fanns en risk att involverade personer och aktörer skulle få 

helt olika förståelse av vilka personer som projektet avser. Till målgruppen hör 

nyanlända som bosatt sig på egen hand eller som har fått hjälp av 

Migrationsverket att hitta en kommun att bosätta sig i. Som nyanländ betraktas 

man i detta projekt vara under tre och ett halvt år efter att uppehållstillstånd 

beviljats. Det är så lång tid som den statliga schablonersättningen till kommunerna 

är beräknad att räcka. Med ”särskilda medicinska behov” avses olika former av 

särskilda behov på grund av fysiska och psykiska funktionsnedsättningar eller 

kronisk sjukdom. Det kan också gälla personer som på grund av sjukdom eller 

trauma är i behov av särskilda insatser under en övergångsperiod. Behoven kan 

variera stort och kan exempelvis handla om specialistsjukvård, 

rehabiliteringsinsatser, anpassad bostad eller stödinsatser i hemmet. 

En viktig avgränsning som har gjorts under projektets gång är att 

kartläggningen utgår från aktörernas perspektiv och erfarenheter, och inte 

målgruppens. En av rapportens rekommendationer är därför att en andra delstudie 

genomförs där nyanlända med särskilda medicinska behov själva ges utrymme att 

formulera de problem som de möter i processen för bosättning och mottagande. 

18

2.5 Tillvägagångssätt 

Det har varit relevant att i kartläggningen undersöka hur nyanlända med olika 

former av särskilda medicinska behov behandlas i jämförelse dels med andra 

nyanlända och dels med personer med liknande behov som sedan länge bor i 

Sverige. En ambition har därför varit att genomföra kartläggningen utifrån ett 

rättighetsbaserat perspektiv, med fokus på icke-diskriminering/särbehandling. 

Även delaktighet och ansvarighet (inklusive ansvarsutkrävande) är viktiga 

dimensioner i ett rättighetsbaserat perspektiv. Dessa har dock inte kunnat ges 

samma utrymme i rapporten eftersom det skulle kräva att nyanlända med särskilda 

medicinska behov involverades i studien (jfr. ovannämnda rekommendation). 

I rapporten jämförs policy med praktik. Genom att studera hur målgruppens 

rättigheter och de berörda aktörernas uppdrag och ansvar beskrivs i olika 

policydokument, såsom lagar, förordningar, regleringsbrev och interna 

handböcker, undersöks hur processen för bosättning och mottagande av nyanlända 

med särskilda medicinska behov är tänkt att fungera. I vilken omfattning denna 

policy efterlevs och på vilka punkter den inte har får ett reellt genomslag har 

sedan kartlagts med hjälp av kvantitativ metod. Skräddarsydda webbenkäter har 

tagits fram för var och en av de fem aktörerna utifrån deras uppdrag och skickats 

till tjänstemän på Migrationsverkets mottagningsenheter, i flyktingmottagande 

kommuner, på Försäkringskassans försäkringscenter, på Arbetsförmedlingens 

lokalkontor samt vid länsstyrelserna. 

Det har krävts mycket förarbete för att kunna ta fram relevanta frågor och 

svarsalternativ i enkäterna, dels därför att det är ett outforskat område med få 

tidigare studier att luta sig mot, och dels därför att ambitionen har varit att få en 

helhetsbild av en mycket komplex process. Det är många aktörer som ingår i 

kartläggningen, deras uppdrag ser olika ut och är dessutom under förändring. 9 

Rutiner finns inte för alla arbetsuppgifter och därför utförs de på olika sätt i olika 

delar av landet. Dessutom gäller enkäternas frågor en mycket heterogen målgrupp. 

Enkätundersökningen söker förklaringar och orsaker till problem i processen för 

bosättning och mottagande. Detta förutsätter att det finns hypoteser om vilka 

problem som finns och vad orsakerna till dessa kan vara. Avsaknaden av tidigare 

studier på området har inneburit att det inte alltid finns några sådana tydliga 

hypoteser. Frågorna har därför tagits fram utifrån de ansvarsområden som 

aktörerna har enligt policy och för varje fråga har hypoteser utarbetats till grund 

för svarsalternativen. Enkäterna har därefter granskats av tjänstemän från 

respektive myndighet. 

9 Den största förändringen som pågår är att Arbetsförmedlingen från den första december 2010 

kommer att ha det samordnade ansvaret för etableringsinsatser till vissa nyanlända. Den nya lagen 

omfattar nyanlända som har fyllt 20 men inte 65 år och som har uppehållstillstånd som flykting, 

kvotflykting, skyddsbehövande och anhöriga till dessa. Arbetsförmedlingen tar genom denna lag 

över Migrationsverkets ansvar för bosättning för alla utom kvotflyktingar, personer med mindre än 

25 procents prestationsförmåga och de som är över 65 år. De kommer även att ta över vissa delar 

av kommunernas ansvar för introduktionen av nyanlända (Prop. 2009/10:60 Nyanlända 

invandrares arbetsmarknadsetablering – egenansvar med professionellt stöd). 

19

Enkätsvaren utgör det material som ligger till grund för att identifiera vilka de 

viktigaste problemområdena är utifrån de olika aktörernas perspektiv. Materialet 

används också för att visa hur vanligt förekommande samverkan mellan de olika 

organisationerna är samt hur denna samverkan är uppbyggd. 

2.5.1 Urval av respondenter 

Utgångspunkten för urvalet av respondenter har varit att enkäterna ska riktas till 

de personer som möter målgruppen och som arbetar praktiskt med de frågor som 

enkäterna behandlar, inom respektive myndighet. 

Integrationsansvariga på samtliga 21 länsstyrelser har fått enkäten och alla har 

besvarat den. Vissa länsstyrelser har fler än en person anställd för att arbeta med 

integration, i dessa fall har enkäten skickats till den person som är utsedd att vara 

kontaktperson på länsstyrelsen för integrationsfrågor. 

När det gäller kommunerna så har enkäten skickats till tjänstemän i de 270 

kommuner som hade generella överenskommelser om flyktingmottagande under 

2009. Av de 20 kommuner som inte har fått enkäten så har 17 inte haft någon 

överenskommelse sedan 2007. 10 Tre kommuner har haft en överenskommelse 

någon gång under 2007, 2008 eller 2010, men inte år 2009. 11 Dessa är inte med i 

det urval som gjorts för enkäten, antingen därför att de inte har någon 

överenskommelse idag eller, om de har det, därför att de inte har någon aktuell 

erfarenhet av flyktingmottagande från föregående år. För de 270 kommuner som 

urvalet omfattar har enkäter skickats till den tjänsteman i varje kommun som 

Migrationsverket vänder sig till med förfrågningar om anvisningar. 

Kontaktuppgifterna har tagits fram med hjälp av Migrationsverkets 

bosättningsfunktion. En del kontaktuppgifter har visat sig vara felaktiga och då 

har rätt person och e-postadress identifierats med hjälp av respektive kommun. 

Varje kommun har fått en enkät och därför väger alla kommuners erfarenheter 

lika tungt i resultatet. Detta trots att vissa kommuner har ett omfattande 

mottagande med upp emot 30 tjänstemän anställda medan andra kommuner bara 

tar emot några få personer om året och har en person anställd för att sköta detta. 

Att urvalet ser ut så här beror på att det i första hand är kunskap om kommunernas 

olika förutsättningar och erfarenheter som ska kartläggas, inte hur olika 

handläggare resonerar. 

Av de 270 tillfrågade kommunerna har 96 % besvarat enkäten. Det innebär att 

12 kommuner valt att inte medverka. 12 96 kommuner är landsbygdskommuner 

10 Höör, Klippan, Skurup, Vällinge, Karlsborg, Tidaholm, Tjörn, Töreboda, Öckerö, Grums, 

Hammarö, Sunne, Askersund, Laxå, Lekeberg, Ljusnarberg och Rättvik. Några av dessa 

kommuner har överenskommelser om mottagande av ensamkommande barn men inte för ett 

generellt mottagande. 

11 Helsingborg hade en överenskommelse 2007 och 2008, men har sedan dess inte haft någon. 

Strömstad hade ingen överenskommelse mellan 2007 och 2009 men har tecknat en för 2010. Håbo 

kommun hade en överenskommelse för 2007 och har tecknat en ny för 2010. 

12 Upplands Väsby, Sotenäs, Vetlanda, Trollhättan, Vännäs, Storfors, Kramfors, Uppvidinge, 

Gullspång, Ronneby, Ystad och Robertsfors 

20

(färre än 12 500 invånare), 70 stycken är små kommuner (12 500-25 000 

invånare), 47 stycken är medelstora kommuner (25 000-50 000 invånare), 42 

stycken är stora kommuner (50 000-200 000 invånare) och 3 stycken är 

storstadskommuner (fler än 200 000 invånare). Kommuner i landets alla län har 

besvarat enkäten. I 11 av 21 län har samtliga tillfrågade kommuner besvarat 

enkäten. 13 Antalet kommuner som svarat i varje län ligger mellan 4 stycken i 

Blekinge och 40 stycken i Västra Götalands län. Den lägsta svarsfrekvensen på 80 

% finns i Blekinge län. 

Migrationsverkets enkät har skickats till samtliga tjänstemän som enligt 

Migrationsverkets register arbetar inom verksamhetsområde mottagning; som 

handläggare, barnhandläggare, teamledare eller samordnare. 14 Kontaktuppgifter 

har tagits fram med hjälp av Migrationsverkets IT-enhet. 15 

Mottagningshandläggare utreder, handlägger och beslutar om dagersättning till 

den asylsökande, ansvarar för underrättelser av beslut, gör sociala utredningar, ger 

råd och stöd i sociala frågor, samverkar med externa aktörer såsom 

Arbetsförmedlingen och medverkar till kommunplacering av de personer som 

beviljats uppehållstillstånd. Samordnare och teamledare ingår ofta i ett team med 

andra mottagningshandläggare där ärenden handläggs gemensamt, och ansvarar 

för att samordna och koordinera arbetet i teamet. Arbetsuppgifterna för personer 

med en viss titel kan dock variera mellan olika enheter beroende på hur dessa har 

planerat verksamheten. Urvalet är gjort utifrån att respondenterna ska ha 

erfarenhet av handläggning och beslutsfattande för målgruppen. 

Totalt skickades enkäten ut till 409 tjänstemän på Migrationsverket. Av dessa 

besvarade 70 % enkäten, varav åtta uppgav att de aldrig möter asylsökande med 

särskilda medicinska behov i sitt arbete. Det var därmed 279 personer som 

genomförde hela enkäten. Dessa arbetar på mottagningsenheter i 16 olika län 16 . 

Med reservation för att de mottagningshandläggare som arbetar i Solna kanske 

inte arbetar på de fem olika enheter som ligger där, så har alla handläggare på 

Migrationsverkets alla mottagningsenheter fångats upp i undersökningen. 

På Försäkringskassan består urvalet av personliga handläggare inom 

sjukförsäkring och samordning, som arbetar på lokala försäkringscenter. Detta 

eftersom enkäten fokuserar just på Försäkringskassans ansvar att samordna 

13 Dalarnas, Gävleborgs, Hallands, Jämtlands, Kalmar, Norrbottens, Örebros, Östergötlands, 

Södermanlands, Uppsala och Västmanlands 

14 Av dessa har 8 uteslutits från urvalet eftersom deras mejladresser inte fungerat. 

15 Det finns inte någon samlad information om vad personalen på mottagningsenheterna har för 

arbetsuppgifter. Däremot har varje person en titelbenämning. Utifrån denna har följande titlar 

filtrerats bort: chefer, beslutsfattare, OS-handläggare, experter, assistenter samt administrativ 

personal (så som receptionister, ekonomer, personalredogörare, vaktmästare, osv). Dessa 

kategorier har visserligen kontakt med de asylsökande i olika grad men ansvarar inte för 

ärendehantering och beslutsfattande eller kontakt med externa parter som t ex. landstingen. Även 

handläggare som enligt titeln arbetar med ensamkommande barn eller återvändande har uteslutits 

från urvalet. 

16 Mottagningsenheterna ligger i Alvesta, Boden, Borås, Flen, Göteborg, Hedemora, Helsingborg, 

Högsby, Jönköping, Karlstad, Kiruna, Kristianstad, Lindesberg, Malmö, Norrköping, Skellefteå, 

Skövde, Solna, Sundsvall, Söderhamn, Trollhättan, Uppvidinge, Västerås och Örebro. Detta 

innebär att alla län finns med i undersökningen förutom Blekinge, Halland, Uppsala, Gotland och 

Jämtland. 

21

ehabilitering. Genom Försäkringskassans personalavdelning togs en lista fram 

över samtliga 2620 personliga handläggare som är anställda inom sjukförsäkring. 

29 e-postadresser saknades och dessa personer togs därför bort från listan. Med 

datorns hjälp slumpades sedan ett urval om 10 % av handläggarna fram. Av 

kvarvarande e-postadresser visade sig 22 stycken inte fungera så det slutgiltiga 

urvalet, 237 personer, motsvarar ungefär 9 % av det totala antalet personliga 

handläggare inom sjukförsäkring. 

Av de handläggare på Försäkringskassan som fick enkäten besvarade 159 

personer (67 %) denna. De arbetar på 51 orter på 47 av landets 53 lokala 

försäkringscenter. 17 De lokala försäkringscenter som är representerade i 

undersökningen ligger i samliga län förutom Blekinge och Jämtland där ingen av 

de tillfrågade har svarat. Antalet personer som svarat från de olika lokala 

försäkringscentrena varierar från en till åtta personer. Eftersom dessa grupper är 

så små går det inte att göra några tillförlitliga jämförelser dem emellan. 

Arbetsförmedlingens enkät riktar sig till arbetsförmedlare som arbetar med 

arbetslivsinriktad rehabilitering. Eftersom ingen samlad kontaktlista över dessa 

fanns hos Arbetsförmedlingen så samlades e-postadresser in genom att ett internt 

PM skickades ut via ledningsstaben till alla marknadschefer med ett önskemål om 

att inom ramen för föreliggande projekt få e-postadresser till de handläggare som 

möter målgruppen. Urvalet av respondenter är därför inte lika precist och väl 

inringat som i övriga enkäter. De e-postadresser som skickades in går förvisso till 

personer som möter målgruppen men dessa kan vara arbetsförmedlare, 

arbetsterapeuter eller specialister av olika slag och ha helt olika arbetsuppgifter. 

Därför kan det vara svårt att dra slutsatser i vissa frågor. Av de 300 adresser som 

samlades in svarade 65 % på enkäten. 

2.5.2 Genomförande av enkätundersökningarna 

Enkäterna till kommunerna, länsstyrelserna, Migrationsverket och 

Försäkringskassan skickades ut i början av juni och kunde besvaras under cirka tre 

månader. Arbetsförmedlingens enkät kunde, på grund av att det tog lång tid att 

samla in e-postadresser till handläggarna, skickas ut först i början av augusti och 

respondenterna kunde inkomma med svar under en månad. För samtliga enkäter 

skickades tre påminnelser till dem som inte besvarat enkäten under månaden efter 

det första utskicket. De kommuner och länsstyrelser som inte hade besvarat 

17 Följande lokala försäkringscenter finns representerade i undersökningen: Arvika-Torsby, 

Bollnäs, Borlänge, Borås, Eskilstuna, Fagersta, Gällivare, Gävle, Göteborg Centrum, Göteborg 

Gamlestan, Göteborg Hisingen, Halmstad, Helsingborg, Huddinge, Jönköping-Värnamo, Kalmar, 

Karlskoga, Karlstad, Kristianstad, Linköping-Motala, Luleå, Lund, Lycksele-Umeå, Malmö, 

Nacka Södermalm, Nyköping-Södertälje, Piteå-Skellefteå, Skövde, Sollefteå. Stockholm City, 

Stockholm Nord (Sollentuna), Sundbyberg, Sundsvall, Söderort, Södertörn, Trollhättan, Täby, 

Uddevalla, Uppsala, Varberg, Vetlanda, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Örebro, Örnsköldsvik. 

Enkäten har också skickats till anställda på lokala försäkringscenter i Karlskrona, Lycksele, 

Mora, Mottala, Östersund, Visby och Norrköping, men ingen av dessa har besvarat enkäten. 

Ingen på det lokala försäkringscentret i Kalix fanns med i det slumpmässigt framtagna 

urvalet. 

22

enkäten i början av augusti kontaktades via telefon och uppmuntrades att göra 

detta. Telefonkontakt har däremot inte tagits med respondenterna på 

Migrationsverket, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan eftersom dessa 

myndigheter är centralstyrda och det därför inte är lika angeläget att fånga upp 

varje respondents erfarenheter som det är med kommunerna och länsstyrelserna 

där de lokala förutsättningarna kan antas vara mer varierande. 

Det statistiska materialet har sammanställts och bearbetats. Jämförelser har 

tagits fram mellan olika frågor och mot olika bakgrundsvariabler. Alla resultat i 

rapporten är inte statistiskt säkerställda eftersom en del jämförelsegrupper är för 

små. Kommunernas och länsstyrelsernas resultat är de mest tillförlitliga eftersom 

samtliga flyktingmottagande kommuner och länsstyrelser har fått enkäter, och 

eftersom svarsfrekvenserna för dessa enkäter är så höga. Respondenterna behöver 

därför i väldigt låg grad representera någon annan än den egna kommunen eller 

länsstyrelsen, till skillnad från respondenterna på de tre myndigheterna vars svar 

generaliseras till alla handläggare på respektive myndighet. Det statistiska 

materialet från undersökningarna är omfattande. Endast en liten del av de resultat 

som framkommit ryms i denna rapport. För den som är intresserad av att ta del av 

det fullständiga materialet finns detta tillgängligt hos samtliga parter som ingår i 

projektet. 

2.5.3 Projektgruppsseminarier 

Under projektets gång har tre seminarier anordnats med representanter som 

arbetar praktiskt i verksamheterna hos respektive kommun och myndighet. En del 

av dessa har också bidragit i övrigt till kartläggningen genom att tillhandahålla 

underlag för policystudien och kontaktuppgifter för enkäterna. 

Syftet med det första seminariet var att ge en översiktlig bild av hur 

bosättnings- och mottagandeprocessen för nyanlända med särskilda medicinska 

behov ser ut samt att ge en fingervisning om vilka problem som är förknippade 

med denna process ur de olika aktörernas perspektiv. Utifrån fem 

typfallsbeskrivningar fick seminariedeltagarna diskutera den egna organisationens 

ansvar för målgruppen och hur man mer konkret arbetar för att upprätthålla detta 

ansvar. Under det andra seminariet arbetade seminariedeltagarna i grupp med att 

identifiera och analysera de mest centrala resultaten i enkätundersökningen, 

utifrån projektets syfte och mål samt respektive myndighets uppdrag. För att göra 

detta användes den beprövade metoden ”Lewins kraftfältsanalys”. Med hjälp av 

denna metod sorterades resultaten genensamt, inom respektive myndighet, in i 

fyra kategorier: detta vill vi ha kvar (behåll), detta vill vi ta bort (släpp/glöm), 

detta är bra men behöver utvecklas (omformulera) och detta saknar vi (lägg till). 

Genom denna process kunde de viktigaste resultaten sållas fram och 

seminariedeltagarnas egna erfarenheter från arbetet inom de olika myndigheterna 

tas tillvara i analysen av resultaten. 

Under ett tredje och sista seminarium, i slutfasen av projektet, arbetade 

projektgruppen tillsammans med processkartläggaren, projektledaren och 

23

forskningsledaren med att utforma ett antal förslag till utvecklingsåtgärder som 

överlämnats till projektets styrgrupp. 

2.6 Rapportens innehåll och upplägg 

Rapporten består av tre delar och följer den nyanländas process i Sverige. Den 

första delen behandlar de mottagningsinsatser som en person med särskilda 

medicinska behov har rätt till under asylprocessen, alltså före ett beslut om 

uppehållstillstånd har fattats. Den andra delen behandlar bosättningsprocessen, 

från att kommunerna tecknar överenskommelser om flyktingmottagande till att de 

tar ställning till förfrågningar från Migrationsverket om anvisningar av nyanlända 

och eventuellt beslutar sig för att ta emot. I denna del av rapporten belyses främst 

processen för de nyanlända som behöver hjälp av Migrationsverket för att bosätta 

sig, men även processen för de nyanlända som bosätter sig på egen hand tas upp. 

Den tredje delen av rapporten behandlar mottagandeprocessen och de insatser som 

den nyanlända i målgruppen har rätt till när han eller hon har bosatt sig i en 

kommun. Det gäller både insatser inom den kommunala introduktionen och 

insatser som andra aktörer, såsom Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, ska 

erbjuda personer i målgruppen. 

De tre kapitlen är i sin tur indelade i avsnitt som behandlar olika uppdrag eller 

hållpunkter i respektive process. Varje avsnitt inleds med en genomgång av den 

policy som reglerar arbetet och därefter presenteras de erfarenheter som aktörerna 

har av hur arbetet fungerar i praktiken utifrån resultaten i enkäterna. Avsnitten 

avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resultaten och kapitlet avslutas 

med några sammanfattande kommentarer kring hur arbetet i respektive process 

fungerar i praktiken med fokus på de viktigaste slutsatserna i kapitlet. 

. 

24

3 Insatser under asyltiden 

Under den tid som en asylsökande får sina asylskäl prövade ansvarar 

Migrationsverket också för att erbjuda honom eller henne en plats på ett 

anläggningsboende, besluta om dagersättning och att i samverkan med andra 

aktörer erbjuda aktiviteter genom så kallad organiserad sysselsättning. Den 

asylsökande ska få information om vilken rätt han eller hon har till sjukvård i 

Sverige och erbjudas en kostnadsfri hälsoundersökning. De som har särskilda 

medicinska behov och behöver ett handikappanpassat boende eller få hjälp med 

stöd- och omvårdnadsinsatser i hemmet har rätt till detta. Att den första tiden i 

Sverige är viktig för såväl den nyanländas hälsa och välbefinnande som för hans 

eller hennes etableringsprocess är idag känt. 18 

I detta kapitel undersöks vilka insatser personer i målgruppen får i praktiken 

under tiden som asylsökande. Vilket ansvar har Migrationsverket i mottagandet av 

asylsökande som har särskilda medicinska behov? Vilka svårigheter kan det 

finnas för mottagningshandläggarna att få kännedom och information om en 

asylsökandes särskilda medicinska behov? Hur utreds den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster och vilka möjligheter har Migrationsverket att erbjuda 

anpassade boenden i praktiken? 

3.1 Kännedom om målgruppens medicinska behov 

En förutsättning för att asylsökande med särskilda medicinska behov ska få de 

insatser som de har rätt till under asyltiden är att Migrationsverket får kunskap om 

de medicinska behoven. Eventuella behov av stöd- och hjälpinsatser ska 

uppmärksammas i samband med att den asylsökande skrivs in på en av 

Migrationsverkets mottagningsenheter. Därefter görs en social utredning som 

ligger till grund för beslut om hjälp och stödinsatser av social karaktär. 

Utredningen görs genom samtal med den asylsökande och dokumenteras i samråd 

med honom eller henne. Ibland kan det bli aktuellt att hämta information från 

familjemedlemmar eller andra aktörer. För barn och deras familjer ska särskilda 

barn- eller familjefokuserade samtal hållas. Mottagningshandläggaren och den 

asylsökande ska i slutet av ett samtal tillsammans sammanfatta den information 

som är relevant för bedömningen av behovet och eventuella insatser. De insatser 

som det beslutas om ska sedan följas upp och utvärderas under den tid de pågår. 19 

18 SOU 2009:19 Aktiv väntan – asylsökande i Sverige, sid. 81. 

19 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.5 Social utredning, senast uppdaterad 2008- 

06-25 

25

3.1.1 Migrationsverkets arbete i praktiken 

Det är vanligtvis den asylsökande själv som informerar mottagningshandläggaren 

om sina särskilda medicinska behov, men det händer också att handläggarna får 

informationen genom till exempel personal på anläggningsboende eller på 

ansökningsenheterna. Av de mottagningshandläggare som besvarat enkäten har 80 

% uppgett att det vanligtvis är den asylsökande själv som berättar medan 17 % 

uppgett att de vanligtvis får information från personal på anläggningsboenden. 29 

% av handläggarna tycker att det är svårt att få fram relevant information om den 

asylsökandes medicinska behov medan 10 % tycker att det är lätt och 63 % varken 

tycker att det är lätt eller svårt. De handläggare som ofta möter målgruppen tycker 

att det är enklare att få fram relevant information om asylsökandes medicinska 

behov än de som möter målgruppen mer sällan. 

Den vanligaste anledningen till att handläggare upplever att det kan vara 

svårt att få fram relevant information om asylsökandes medicinska behov är 

tidsbrist och hög arbetsbelastning. Ungefär två av tre mottagningshandläggare 

anger att detta är en mycket eller ganska vanlig anledning. Erfarenheterna tycks 

vara de samma i hela landet. Vidare är tidsbrist och hög arbetsbelastning ett större 

problem för de handläggare som möter målgruppen ofta än för de som möter dem 

mer sällan. Av de mottagningshandläggare som möter personer i målgruppen 

dagligen 20 upplever tre av fyra att tidsbrist och hög arbetsbelastning är en mycket 

eller ganska vanlig orsak till att det kan vara svårt att få fram relevant information 

om den asylsökandes medicinska behov. 

Två andra vanliga orsaker till att det kan vara svårt att få fram relevant 

information om asylsökandes särskilda medicinska behov är landstingets 

sekretessbestämmelser samt svårigheter att komma i kontakt med berörd 

vårdpersonal. Däremot tycker handläggarna inte att det ur integritetssynpunkt är 

svårt att ställa direkta frågor till de asylsökande eller att få asylsökande att vilja 

berätta sin hälsa (Diagram 3.1). 

De handläggare som oftare möter målgruppen anser att alla nämnda orsaker är 

vanligare än vad de som träffar målgruppen mer sällan anser, förutom när det 

gäller påståendet att det är svårt att få den asylsökande att vilja berätta. Detta 

uppges i högre utsträckning vara en orsak bland de som träffar målgruppen sällan. 

När handläggarna får skriva fritt i ett av enkätens kommentarfält är det flera som 

tar upp det nya arbetssättet i ”Kortare väntan”. 21 Så här skriver en av dem: 

Det nya arbetssättet, i och med att mottagningshandläggaren inte längre ansvarar för specifika 

individer eller familjer utan att det är ett mottagningsteam som äger ärendet, har försvårat 

möjligheten att få fram relevant information. 

20 Ca 4 % av respondenterna 

21 Kortare väntan infördes under hösten 2009 successivt inom Migrationsverkets asylprocess och 

omfattar från och med hösten 2010 också introduktion, bosättning och återvändande genom 

”Kortare väntan Mottagning”. Projektet ska leda till kortare väntan för asylsökande och ökad 

rättssäkerhet i asylprocessen. Det nya arbetssättet bygger bl.a. på tidiga insatser samt arbete i team 

(Migrationsverket, Kortare väntan för asylsökande, sid. 2-3) 

26

Diagram 3.1 Uppskattning av hur vanligt förekommande olika orsaker är till att det kan vara svårt 

att få fram information om asylsökandes medicinska behov. 

Andra skäl till att det kan vara svårt att få fram information, som 

mottagningshandläggarna själva tar upp i enkäten, är bristande avrapportering 

mellan enheter på Migrationsverket, avsaknad av tydlig vårdkontakt (den sökande 

kan ha besökt flera olika vårdgivare och det är då svårt att veta vem man ska 

vända sig till), brist på kontinuerlig kontakt med den asylsökande, bristande 

rutiner och kunskap om vad som är relevant information (vilka frågor ska ställas 

och hur bedömer man svaren?) samt bristande medicinsk kompetens bland 

handläggare och tolkar. En del upplever att det kan vara svårt för den asylsökande 

att berätta om sina besvär om och om igen för olika personer inom 

Migrationsverket och vården. Vissa problem är svårare för asylsökande att berätta 

om, exempelvis när det gäller sexuellt överförbara sjukdomar, psykiska trauman 

eller behov av vård efter våldtäkt och tortyr. Många medicinska problem är 

osynliga och då är det ännu viktigare att den asylsökande berättar om dem. Flera 

handläggare påpekar att det därför är viktigt att man skapar ett förtroende hos den 

asylsökande. 

Bland kommentarerna i enkäten nämns också en del framgångsfaktorer, så 

som god kontakt med landsting och satsning på hälsoinformation, att det finns en 

tydlig kontaktperson inom vården och att den asylsökande får information redan 

på ansökningsenheterna. En av informanterna skriver så här: 

Eftersom jag har egna ärenden på enheten som just är personer med särskilda behov, får jag 

under asyltiden en ganska god inblick i hur de fungerar och vad de har för insatser. 

Svårigheterna finns mest i början när de är nya som asylsökande, innan stöd och insatser 

27

kommer igång. Informationen från ansökningsenheterna är mycket viktig för att få veta om de 

direkt måste få stöd eller om det finns anhöriga som klarar de första dagarna. 

3.1.2 Sammanfattning 

Den asylsökande själv är den viktigaste källan för att Migrationsverkets 

mottagningshandläggare ska få kännedom och information om hans eller hennes 

särskilda medicinska behov. En del handläggare tycker att det är svårt att få fram 

relevant information om den asylsökandes hälsa och behov, främst på grund av 

tidsbrist och hög arbetsbelastning men också därför att de har svårt att få fram 

relevant information genom landstinget på grund av sekretessbestämmelser och 

svårigheter att komma i kontakt med berörd vårdpersonal. 

De mottagningshandläggare som ofta möter personer i målgruppen tycker att 

det är enklare att få fram relevant information om den asylsökandes hälsa och 

särskilda medicinska behov än andra mottagningshandläggare men upplever trots 

det att tidspress, hög arbetsbelastning, sekretessregler och svårigheter att komma i 

kontakt med berörd vårdpersonal är större hinder för att få fram relevant 

information än andra handläggare. Däremot tycker de handläggare som möter 

målgruppen ofta att det är enklare att få den asylsökande att själv berätta om sin 

hälsa och sina medicinska behov än vad andra handläggare tycker. 

Flera mottagningshandläggare anser att arbetssättet i Kortare väntan gör det 

svårare att få fram relevant information om den sökandes hälsa och särskilda 

medicinska behov eftersom det inte längre finns en personlig handläggare som 

följer den sökande under hela mottagandet. 

3.2 Anpassat boende och utredning av behov av 

omvårdnadstjänster 

Under asyltiden kan asylsökande välja mellan att bo i ett eget boende (EBO), 

vanligtvis hos släktingar eller vänner, eller att bo på ett så kallat 

anläggningsboende (ABO) som Migrationsverket har i uppdrag att 

tillhandahålla. 22 Asylsökande omfattas inte av lagen om stöd och service till vissa 

funktionshindrade (LSS) eller av socialtjänstlagens biståndsbestämmelser, utan 

istället av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). Migrationsverket 

har förutom tillhandahållandet av boende därför också ansvar att ge asylsökande 

sådana stödinsatser som krävs för att de som väljer att bo i ABO ska klara sitt 

boende. 23 Det kan gälla allt från handikappanpassning av boendet till hjälp med 

22 3 § Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 

23 

14 § Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.; Migrationsverket, 

Utlänningshandboken kap. 33.7 Boende i mottagningssystemet, avsnitt Stöd motsvarande stödet 

enligt LSS, senast uppdaterad 2009-06-03 

28

matlagning. 24 Stödinsatserna kan ordnas genom upphandling eller i egen regi. 

Däremot har myndigheten inget uppdrag att erbjuda de asylsökande i 

anläggningsboenden sådana insatser som är kopplade till medicinsk vård. 25 

Särskilda fördelningsfunktioner vid ansökningsenheterna ansvarar för att 

anvisa de asylsökande till anläggningsboendena. Fördelningsfunktionerna har 

kännedom om hur de olika mottagningsenheternas förutsättningar att ta emot 

asylsökande med särskilda behov ser ut eftersom enheterna varje vecka ska 

rapportera in antalet lediga platser i handikappanpassade lägenheter, om det finns 

någon specialistkompetens eller erfarenhet av att ta emot personer med vissa 

former av handikapp i närområdet, hur långt det är till närmsta sjukhus, m.m. 26 

Asylsökande som har behov av viss specialkompetens ska i första hand bli 

anvisade till ett boende med närhet till sådan kompetens 27 . I Migrationsverkets 

interna handbok Utlänningshandboken står att alla mottagningsenheter ska ta 

emot asylsökande med särskilda behov i mån av plats, men att enheten måste få 

tid att ordna nödvändiga omvårdnadsinsatser. Det kan också bli nödvändigt för 

enheten att göra vissa omflyttningar för att frigöra platser till asylsökande med 

särskilda behov. 28 

För att asylsökande ska komma till anläggningsboende med goda 

förutsättningar att ge det stöd och de omvårdnadsinsatser som den sökande 

behöver framhålls i Migrationsverkets utlänningshandbok att det är av ”synnerlig 

vikt att den asylsökandes behov dokumenteras (…) Allt som är relevant för 

bedömningen av om det föreligger särskilda behov ska dokumenteras, t. ex 

handikapp, sjukdom eller omvårdnadsbehov” 29 

Migrationsverkets utlänningshandbok tar också upp att Sveriges kommuner 

och landsting anser att kommunerna inte har lagstöd för att bistå Migrationsverket 

i utredande eller tillhandahållande av omvårdnadstjänster i den mottagande 

enheten, men att dessa tjänster ändå utförs av de flesta kommuner där 

Migrationsverket har sina mottagningsenheter. I Utlänningshandboken hämtas 

24 I Utlänningshandboken definieras de asylsökande med särskilda behov utifrån att de behöver 

boende i handikappanpassade lägenheter med eller utan stöd av omvårdnadstjänster, i lägenheter 

med självhushåll med stöd av omvårdnadstjänster som hemtjänst, matleveranser m.m., som 

behöver nära specialistkompetens, t ex teckentolk eller specialskolor, med närhet till nödvändig 

specialistvård eller fortsättning av pågående behandlingar, i eget rum/egen lägenhet på grund av 

psykisk ohälsa samt behov av tekniska hjälpmedel (Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 

33.7, avsnitt Definition av särskilda behov, senast uppdaterad 2009-06-03) 

25 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.11 Hälso- och sjukvård, avsnitt Asylsökande 

patienter som är utskrivningsklara men som fortfarande har vårdbehov som inte kan anstå, senast 

uppdaterad 2009-05-29; kap. 33.7, avsnitt Ansvarsfördelning mellan kommuner och 

Migrationsverket, senast uppdaterad 2009-06-03 

26 

Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33:7, avsnitt Ansökningsenheternas 

fördelningsfunktioner har kännedom om mottagningsenheternas förutsättningar att ta emot 

asylsökande med särskilda behov, senast uppdaterad 2009-06-03 

27 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Utgångspunkter vid fördelning av 

asylsökande med särskilda behov, senast uppdaterad 2009-06-03 

28 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt, Mottagande enhet behöver tid för 

planering av omvårdnadsinsatser, senast uppdaterad 2009-06-03 

29 

Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Dokumentation och 

informationsöverföring mellan ansökningsenheter och mottagningsenheter, senast uppdaterad 

2009-06-03 

29

stöd för denna praxis i proposition 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. 

där det står att Migrationsverket inom delområden vid behov bör kunna utnyttja 

kommunernas kunskap genom begränsade tjänsteköp och andra former av 

överenskommelser. 30 

I väntan på att en mottagande enhet har hunnit ordna med nödvändiga 

omvårdnads- och stödinsatser kan den asylsökande anvisas till ett korttidsboende. 

Innan en asylsökande placeras på ett sådant boende ska alla andra möjligheter 

vara uttömda. På korttidsboendet ska den asylsökande bo i max två veckor om 

inte synnerliga skäl finns för längre vistelse. 31 

Om den asylsökande har sådana behov att omvårdnadsinsatser i 

anläggningsboende inte är tillräckliga kan han eller hon erbjudas en plats på ett 

vård- eller behandlingshem. Alla andra möjligheter till stöd och omvårdnad måste 

dock vara prövade. Omvårdnadsbehovet ska i sådant fall utredas av 

mottagningsenheten tillsammans med aktuell vårdgivare inom landstinget eller 

kommunens omvårdnadsförvaltning. Boendet ska sedan följas upp minst en gång i 

månaden. 

För de asylsökande som har särskilda behov men som bor i eget boende har 

Migrationsverket inget ansvar att erbjuda stödinsatser eller omvårdnadstjänster i 

hemmet. Den asylsökande har inte heller rätt till stöd från vistelsekommunen för 

hjälpinsatser som motsvarar biståndet enligt LMA. Istället förväntas släktingar 

och vänner bistå med den omvårdnad den asylsökande behöver. 32 Om den 

asylsökande vill få rätt till stödinsatser får han eller hon flytta till ett 

anläggningsboende. Mottagningsenheten ska då kontakta fördelningsfunktionen 

som anvisar en plats. 

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska asylsökande erbjudas en kostnadsfri 

hälsoundersökning. Det är Migrationsverkets ansvar att informera den sökande 

om detta. De lämnar också ersättning till landstinget som utför själva 

undersökningen. Migrationsverket har också ansvar att informera asylsökande om 

villkoren för hälso- och sjukvård samt tandvård 33 och att lämna vissa uppgifter till 

landstingen om de asylsökande som befinner sig inom landstinget 34 . Allt detta 

30 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Ansvarsfördelning mellan kommuner 

och Migrationsverket, senast uppdaterad 2009-06-03 ; Prop. 1993/94:94 Mottagande av 

asylsökande m.m., sid. 32 

31 Korttidsboende används enligt Utlänningshandboken när den asylsökande inte kan bo i ABO i 

väntan på en ABO-plats med omvårdnad eller när en asylsökande som bor i EBO behöver 

omvårdnads- och stödinsatser och inte kan vara kvar i EBO i väntan på en ABO-plats med 

omvårdnad (Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Definition av 

korttidsboende, senast uppdaterad 2009-06-03) 

32 Under tider som de anhöriga eller medboende arbetar kan mottagningsenheterna upphandla 

omvårdnadsinsatser i begränsad omfattning till den asylsökande. Huvudregeln är enligt 

Utlänningshandboken dock att asylsökande med behov av stöd ska bo på anläggningsboende eller 

få hjälp med omvårdnad av personer i det egna boendet. (Migrationsverket, Utlänningshandboken, 

kap. 33.7, avsnitt Eget boende, senast uppdaterad 2009-06-03) 

33 2 a § 3 stycket, Förordningen (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl. (FMA) 

34 2 § Förordning (2008:347) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. 

30

sker normalt efter att den asylsökande har flyttat till ett anläggningsboende eller 

har anmält sig som boende i EBO. 35 


Runt åtta av tio mottagningshandläggare dokumenterar i hög eller ganska hög 

utsträckning sådan information som kan vara relevant för en bedömning av om det 

föreligger särskilda medicinska behov. De handläggare som ofta möter 

asylsökande i målgruppen dokumenterar i högre utsträckning relevant information 

än de som möter målgruppen mer sällan. Samtidigt uppger ungefär en tredjedel av 

Migrationsverkets mottagningshandläggare att de aldrig eller nästintill aldrig kan 

erbjuda anpassat boende till asylsökande som är i behov av detta (Diagram 3.2). 

Diagram 3.2 Mottagningshandläggares möjlighet att ordna anpassade bostäder år asylsökande 

Rutinerna för utredning av den asylsökandes behov av omvårdnadstjänster ser 

olika ut på Migrationsverket. 27 % av handläggarna uppger att de hänvisar frågan 

om behov av omvårdnadstjänster till kommunen, 25 % att de gör en bedömning 

tillsammans med handläggare i kommunen utifrån ett gemensamt samtal med den 

asylsökande och 13 % att de gör en egen bedömning utifrån samtal med den 

asylsökande. 

De handläggare som ofta möter asylsökande med särskilda medicinska behov 

hänvisar i högre utsträckning frågan om utredning av den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster till kommunerna än de som möter målgruppen mer sällan 

(Diagram 3.3). 36 

35 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.11, avsnitt Hälsoundersökning/hälsosamtal, 

senast uppdaterad 2009-05-29 

36 Detta resultat bör dock ses mot bakgrund av att det är en högre andel av de som träffar 

målgruppen mer sällan som har uppgett att de inte vet hur behoven utreds. 

31

Diagram 3.3 Jämförelse mellan hur ofta mottagningshandläggarna möter asylsökande med 

särskilda medicinska behov i sitt arbete och deras tillvägagångssätt vid utredning av asylsökandes 

behov av omvårdnadstjänster 

Varannan mottagningshandläggare anser att det alltid eller nästan alltid behövs 

läkarintyg för att kunna göra bedömningar av den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster. Samtidigt har bara 18 % uppgett att läkarutlåtandena alltid 

eller nästan alltid är tillräckliga och ungefär hälften av mottagningshandläggarna 

anser att de har för lite kontakt eller samverkan med landstinget i samband med 

utredning av omvårdnadsbehov för placering i vård- och behandlingshem. 

Av mottagningshandläggarna har 41 % uppgett att de informerar landstinget i 

de flesta ärenden när en asylsökande som befinner sig inom deras område har 

särskilda medicinska behov, om landstinget inte redan är informerat av den 

asylsökande själv. 18 % har uppgett att de bara informerar landstinget i ett fåtal av 

dessa ärenden och 6 % att de aldrig gör detta 37 . De handläggare som möter 

målgruppen varje dag informerar landstinget i lägre utsträckning än andra 

handläggare. En tredjedel av dessa har uppgett att de bara i ett fåtal ärenden 

informerar landstinget när en asylsökande har särskilda medicinska behov. 

En handläggare i enkäten berättar att ett problem som kan uppstå när en 

asylsökande som bor i eget boende har särskilda behov och behöver plats på ett 

37 Frågan innehöll även svarsalternativ där handläggarna kunde uppge att uppgiften inte ingår i 

deras arbetsuppgifter. Till exempel uppgav 9 % att det inte ingår i deras arbetsuppgifter att 

informera landstinget men att det inte heller finns någon annan som gör detta. 

32

anläggningsboende är att ingen utredning av den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster sker i EBO-kommunen. Det blir då upp till den 

mottagningsenhet som den asylsökande är inskriven vid att försöka ge ABOenheten 

underlag för vilka behov som finns och enligt handläggaren är sällan 

något ordnat i praktiken innan personer flyttar till ABO. 


Migrationsverkets mottagningshandläggare dokumenterar i regel den information 

som kan vara relevant för en bedömning av om den asylsökande har några 

särskilda medicinska behov. De handläggare som ofta möter personer i 

målgruppen dokumenterar mest information. De flesta handläggare har dock små 

möjligheter att erbjuda anpassat boende till de asylsökande som är i behov av 

detta; en tredjedel kan aldrig eller nästintill aldrig erbjuda det. När det gäller 

utredningar av den sökandes behov av omvårdnadstjänster agerar 

mottagningshandläggarna olika. En del utreder behovet själva medan andra 

hänvisar frågan till kommunen eller gör utredningen tillsammans med kommunen. 

I bedömningen av omvårdnadstjänster upplever handläggarna ett behov av 

kontakt med landsting och läkarutlåtande från detta, men i praktiken är kontakten 

mellan landsting och Migrationsverket mycket begränsad och 

mottagningshandläggarna är ofta missnöjda med de läkarutlåtanden som de får. 

Handläggarna låter i sin tur ofta bli att informera landsting när en asylsökande 

som vistas i detta har särskilda medicinska behov. 

Asylsökande som bor i eget boende har inte rätt till stödinsatser och 

omvårdnadstjänster i hemmet. Därför görs i regel ingen utredning av om ett 

sådant behov finns. Om den sökande senare bestämmer sig för att flytta till ett 

anläggningsboende för att få möjlighet till hjälpinsatser är förhållandena sällan 

ordnade på detta boende innan den asylsökande flyttar dit. 

3.3 Förtur i asylärendet 

För personer som är i behov av omfattande stöd- och vårdinsatser är det extra 

viktigt att det fattas ett snabbt beslut i asylärendet. Detta eftersom LMA inte ger 

asylsökande samma rätt till vård som personer med uppehållstillstånd. Dessa 

personers ärenden bör därför prioriteras och ges förtur i processen. 38 Vanligtvis är 

det personal på mottagningsenheterna som ska signalera att en person bör ges 

förtur i sitt asylärende. I Utlänningshandboken nämns några exempel på 

förtursskäl: 

38 

Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Begäran om förtur av 

handläggningen av asylärendet, senast uppdaterad 2009-06-03 

33

• Att den asylsökande har omfattande somatiskt eller psykiatriskt vårdbehov. 

• Att den asylsökande ingår i en familj med omfattande kontakter med barn- och 

ungdomspsykiatrin 

• Att den asylsökande ingår i en familj där det finns placering enligt Socialtjänstlagen eller 

Lagen om vård av unga. 

• Att den asylsökande på grund av hög ålder eller funktionsnedsättning har omfattande 

behov av stöd och omvårdnad. 39 


Det framkommer tydligt i enkätundersökningen att handläggare agerar olika i 

fråga om möjligheten att informera prövningsenheten om att det finns personer 

som bör ges förtur i sina asylärenden. Inget av de i Utlänningshandboken nämnda 

skälen verkar väga tyngre än något annat för handläggarna. Runt en tredjedel av 

mottagningshandläggarna uppger att det inte ingår i deras arbetsuppgifter att 

begära förtur (Diagram 3.4). Bland de som uppger att det ingår i deras 

arbetsuppgifter menar en majoritet att de begär förtur alltid, nästan alltid eller i 

fler än hälften av alla fall som liknar de som tas upp i handboken. 

Diagram 3.4 Mottagningshandläggares benägenhet att begära förtur i asylärenden av olika skäl 

39 Migrationsverket, Utlänningshandboken, kap. 33.7, avsnitt Individuella förtidsskäl, senast 

uppdaterad 2009-06-03 

34

3.4 Organiserad sysselsättning och inskrivning på 

Arbetsförmedlingen 

Organiserad sysselsättning ska erbjudas alla asylsökande mellan 18 och 64 år och 

bestå av en obligatorisk introduktion och en individuell handlingsplan, samt 

möjlighet till arbete, praktik eller studier. Introduktion och framtagande av 

handlingsplan ska anpassas efter individens förutsättningar, erbjudas senast en 

månad efter att personen har sökt asyl och omfatta 20 timmar totalt. Detta ska ske 

i samverkan med andra myndigheter, men med Migrationsverket som 

huvudansvarig. Den asylsökande ska få grundläggande kunskap om hur det 

svenska samhället fungerar, förberedas inför ett eventuellt avslagsbeslut och de 

asylsökande som efter ett eventuellt uppehållstillstånd vill bosätta sig på egen 

hand ska förberedas inför att välja bosättningsort utifrån möjligheten till arbete. 

För att underlätta återvändande- eller bosättningsarbetet ska den asylsökandes 

utbildningsbakgrund och arbetskompetens kartläggas. 40 

Asylsökande som har undantagits från kravet på arbetstillstånd 41 och därmed 

har rätt att arbeta i Sverige har också rätt att skriva in sig som arbetssökande på 

Arbetsförmedlingen. De kan däremot inte delta i något arbetsmarknadspolitiskt 

program. Om en asylsökande som har arbetstillstånd eller är undantagen från 

skyldigheten att ha ett sådant lever upp till de krav som ställs för att få 

arbetslöshetsersättning har han eller hon rätt att få sådan, eftersom lagen om 

arbetslöshetsförsäkring (ALF) och lagen om arbetslöshetskassor inte innehåller 

någon inskränkning för asylsökande. 


Enligt enkätundersökningen tycker de flesta mottagningshandläggarna att 

riktlinjen om 20 timmars introduktion är lagom för asylsökande med särskilda 

medicinska behov. 24 % anser att det är för många timmar och 20 % att det är för 

få. Men trots att en majoritet av handläggarna anser att riktlinjen om 20 timmar är 

lagom så uppskattar tre av fyra mottagningshandläggare att introduktionen 

omfattar färre timmar idag (Diagram 3.5). 

22 % av handläggarna uppger att personer med särskilda medicinska behov 

deltar i introduktionen i lägre utsträckning än andra asylsökande. 42 

40 

4 § Lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.; Migrationsverket, 

verksamhetsområde mottagning, Bilaga till protokoll VC 12/2009 Organiserad sysselsättning för 

vuxna asylsökande i åldern 18-64 år som är registrerade i Migrationsverkets mottagningssystem, 

2009-01-22 

41 Undantag från krav på arbetstillstånd görs när Migrationsverket bedömer att de kommer att ta 

mer än fyra månader för den asylsökande att få beslut i sitt asylärende. 

42 47 % har uppgett att de inte vet. 

35

Diagram 3.5 Uppskattning av antalet timmar introduktion under asyltiden 

När det gäller olika myndigheters medverkan i introduktion så uppger 50 % av 

handläggarna att Arbetsförmedlingen medverkar, 40 % att landstinget medverkar 

och 9 % att Försäkringskassan medverkar. 13 % har uppgett att ingen av dessa tre 

myndigheter medverkar under introduktionen. 

3.4.2 Arbetsförmedlingens arbete i praktiken 

I den enkätundersökning som gjorts på Arbetsförmedlingen framkommer att 29 % 

av de som arbetar med nyanlända i målgruppen anser att asylsökande som har 

tillstånd att arbeta bör skriva in sig på Arbetsförmedlingen direkt (Diagram 3.6). 

Bara 10 % uppger dock att deras erfarenhet är att det också är vad de asylsökande 

brukar vilja. En fjärdedel anser att inskrivningen bör ske när den nyanlända har 

beviljats uppehållsstillstånd och bosatt sig i en kommun medan 14 % anser att 

inskrivningen bör ske först när den asylsökande själv känner sig redo att söka jobb 

och 13 % först när han eller hon har avslutat sin utbildning i Svenska för 

invandrare (SFI). 

36

Diagram 3.6 Uppfattning om när en asylsökande eller nyanländ bör skriva in sig på 

Arbetsförmedlingen 


Riktlinjen om 20 timmars introduktion är enligt mottagningshandläggarna lagom 

för målgruppen, men i praktiken omfattar introduktionen färre timmar. På 

Arbetsförmedlingen har de som möter målgruppen i sitt arbete olika uppfattningar 

om när en asylsökande eller nyanländ bör skrivas in. Flest anser att asylsökande 

ska skriva in sig så fort de har fått tillstånd att arbeta. Nästan lika många anser att 

inskrivning bör ske först efter att personen har beviljats uppehållstillstånd och 

bosatt sig i en kommun. En del anser att den nyanlända ska ha avslutat sin SFIutbildning 

och några tycker att den nyanlända ska skriva in sig när han eller hon 

själv känner sig redo att söka jobb. Samtidigt bör man komma ihåg att det också 

är Arbetsförmedlingens uppdrag att göra nyanlända redo, men för detta måste den 

nyanlända var inskriven. Många av de tillfrågade anser att inskrivningen bör ske 

vid en annan tidpunkt än vad de tror att de asylsökande och nyanlända själva vill. 

3.5 Sammanfattande kommentar 

En viktig slutsats som kan dras utifrån mottagningshandläggarnas erfarenheter är 

att arbetet med målgruppen fungerar bäst när den som handlägger ärendena har 

stor erfarenhet av att arbeta med asylsökande som har särskilda medicinska behov. 

De handläggare som har störst erfarenhet av att möta målgruppen i sitt arbete har 

37

enklast att få fram relevant information om de särskilda medicinska behoven, och 

dokumenterar i högst utsträckning den information som kan vara relevant för en 

bedömning av om det föreligger särskilda behov. De skickar också oftare signaler 

till prövningsenheterna om att asylsökande som har skäl för att få sina asylärenden 

prioriterade bör ges förtur. 

Samtidigt visar resultatet att de handläggare som dagligen möter asylsökande 

med särskilda medicinska behov upplever att de har mindre tid och att de har en 

högre arbetsbelastning än vad andra handläggare upplever sig ha. Detta försvårar 

deras arbete, till exempel när det gäller att få fram relevant information om de 

särskilda medicinska behoven. Tidsbrist och hög arbetsbelastning är ett generellt 

problem för handläggarnas arbete med målgruppen. En klar majoritet på 66 % har 

uppgett att det är den vanligaste orsaken till att det kan vara svårt att få fram 

relevant information om den sökandes medicinska behov. 

Av undersökningen framkommer att den asylsökande själv är den viktigaste 

källan för att få kännedom om de särskilda medicinska behoven, inte minst när 

dessa är dolda. Men för en del är det svårt att berätta och det är därför viktigt att 

handläggarna får tid att skapa en förtrolig kontakt med den asylsökande. 

Det nya arbetssättet i Kortare väntan går till synes emot både målgruppens 

behov och handläggarnas erfarenheter av vad som är ett gott arbete med 

målgruppen. Arbetssättet gör att det svårare att få fram information om behoven i 

målgruppen eftersom man har frångått den tidigare arbetsmodellen där den 

asylsökande hade en personlig handläggare som fanns med under hela processen. 

Handläggarna fick på detta sätt mer djupgående kunskaper om den enskilda 

personen och förutsättningarna för den asylsökande att bygga upp ett förtroende 

för handläggaren var bättre. Nu när ärendena istället behandlas av ett team krävs 

en noggrannare dokumentering och informationsöverföring. En sådan teknifiering 

kan få som konsekvens att handläggningen blir ineffektiv samtidigt som den 

asylsökande hamnar i en mer utsatt position. För denna grupp asylsökande som 

alla har individuella hinder och behov, tycks arbetssättet därför inte vara lämpligt. 

”Vi vill ha mer mötestid med den sökande, inte mer möten i teamet om rutiner och 

liknande”, konstaterade en mottagningshandläggare under ett av 

projektseminarierna. Med ökade krav på effektivitet finns både en risk att 

kvaliteten på handläggningen av personer med särskilda medicinska behov blir 

sämre och att handläggare eller mottagningsenheter undviker sådana, mer 

tidskrävande, ärenden. En snabbare ärendehantering är inte heller svaret på de 

problem som är kopplade till mottagningshandläggarnas arbete med målgruppen, 

såsom brist på anpassade boenden eller vårdplatser. 

En annan slutsats är att landstinget är en central samverkanspart för 

mottagningshandläggarna i deras arbete med målgruppen. När det gäller 

svårigheter att få fram relevant information om asylsökandes särskilda medicinska 

behov så upplever handläggarna att sekretessen mellan landstinget och 

Migrationsverket utgör ett hinder, svårigheter att komma i kontakt med berörd 

vårdpersonal ett annat. Tydliga kontaktpersoner i vården skulle underlätta 

mottagningshandläggarnas arbete med målgruppen. Mer tid och kontinuerliga 

möten med den asylsökande skulle kunna vara ett sätt att komma runt även 

38

problemen med sekretess, eftersom den asylsökande skulle få bättre 

förutsättningar att bygga upp ett förtroende för mottagningshandläggaren och 

själv berätta om sina behov, vad som framkommit i olika vårdkontakter, lämna 

vidare läkarutlåtanden, osv. Hälften av mottagningshandläggarna anser att de 

behöver läkarintyg för att kunna bedöma den asylsökandes behov av 

omvårdnadstjänster men handläggarna anser också att landstingens intyg behöver 

förbättras. Samtidigt måste mottagningshandläggarna i sin tur bli bättre på att 

lämna information till landstingen om de asylsökande som befinner sig där. 

Nästan var fjärde handläggare har i undersökningen uppgett att de aldrig eller bara 

i ett fåtal ärenden informerar landsting när en asylsökande inom deras område har 

särskilda medicinska behov. 

Det finns ett tydligt behov av att upphandla fler boendeplatser för personer 

med särskilda behov. Ungefär en tredjedel av handläggarna uppger att de aldrig 

eller nästintill aldrig har tillgång till anpassat boende till de asylsökande som är i 

behov av detta. De asylsökande som väljer att bo i eget boende har inte rätt till 

stöd- eller omvårdnadsinsatser i hemmet. Istället förväntas släktingar och vänner 

bistå med den omvårdnad som den asylsökande behöver. Ur ett 

rättighetsperspektiv är denna särbehandling mycket anmärkningsvärd. 

På vissa punkter agerar mottagningshandläggare mycket olika. Det gäller till 

exempel deras möjlighet att begära förtur i asylutredningen för personer med 

omfattande vårdbehov och tillvägagångssättet för att utreda den asylsökandes 

eventuella behov av omvårdnadsinsatser. När det gäller frågan om 

omvårdnadsbehov hänvisar de flesta handläggarna denna till kommunen eller gör 

en utredning tillsammans med kommunen, trots att huvudansvaret ligger hos 

Migrationsverket. De enskilda handläggarnas olika agerande medför att de 

asylsökandes förutsättningar ser olika ut beroende på vem som handlägger deras 

ärende. Ett annat problem som framkommer i undersökningen är att förhållandena 

i ABO sällan är ordnade i förväg för de asylsökande som flyttar från EBO på 

grund av behov av omvårdnadstjänster. 

Riktlinjen om 20 timmars introduktion är bra även för personer med särskilda 

medicinska behov men i praktiken omfattar introduktionen idag färre timmar. Vad 

detta beror på framgår inte av resultatet. De asylsökande som har rätt att arbeta 

skriver, enligt de som möter målgruppen på Arbetsförmedlingen, vanligtvis inte in 

sig som arbetssökande, men de tillfrågade anser att det vore bra om de gjorde det. 

Antalet asylsökande som beviljas undantag från kravet på arbetstillstånd kommer 

dock troligtvis att minska i takt med att handläggningstiderna av asylärendena blir 

kortare, som följd av det nya arbetssättet i Kortare väntan. 

39

4 Bosättningsprocessen 

Under år 2009 bosatte sig 18 000 kvotflyktingar, före detta asylsökande och 

anhöriga till dessa grupper i någon av Sveriges kommuner efter att de beviljats 

uppehållstillstånd. En majoritet av de nyanlända bosatte sig på egen hand medan 4 

500 personer fick en introduktionsplats anvisad av Migrationsverket. Av de 

personer som fick hjälp av Migrationsverket fick 21 % vänta på en anvisning i 

mer än två månader och fem procent fick vänta i mer än fyra månader. 43 

Personer med särskilda medicinska behov får ofta vänta länge på en 

introduktionsplats i en kommun, i vissa fall i upp till ett och ett halvt år. Det finns 

i dagsläget ingen statistik över hur stor denna grupp nyanlända är. En mätning 

som Migrationsverkets bosättningsfunktion utförde under två månader 2009 

indikerar dock att närmare en fjärdedel av de personer som behöver hjälp med att 

hitta en introduktionsplats antingen har omfattande vårdbehov och/eller någon 

funktionsnedsättning alternativt ingår i en familj där minst en familjemedlem har 

omfattande vårdbehov och/eller någon funktionsnedsättning. 44 Även bland de 

nyanlända som bosätter sig på egen hand finns personer och familjer med 

motsvarande behov, men någon likande mätning av hur många dessa är har inte 

gjorts. 

I detta kapitel behandlas processen för bosättning av nyanlända med särskilda 

medicinska behov, från det att kommunerna tecknar överenskommelser om 

flyktingmottagande till att de nyanlända bosatt sig i dessa kommuner. Vilket 

uppdrag har länsstyrelserna, kommunerna och Migrationsverket i denna process i 

allmänhet, och i fråga om målgruppen i synnerhet? Vad är viktigt för att 

kommunerna ska anse sig kunna ta emot personer ur målgruppen, och hur ser 

kommunernas förutsättningar ut idag? Vilken information ger Migrationsverket 

till kommunerna om de nyanlända som ska anvisas och vilka ekonomiska 

ersättningar kan kommunen få för att ta emot personer i målgruppen? Detta är 

frågor som behandlas i detta kapitel. 



44 Ibid. 

40

4.1 Arbetet med att teckna överenskommelser om 

kommunernas flyktingmottagande 

Länsstyrelserna har i uppdrag att verka för att det ska finnas god beredskap och 

kapacitet i länen för mottagande och introduktion av nyanlända. De överlägger 

med kommunerna i länet, och lämnar därefter ett underlag till Migrationsverket 45 , 

som tecknar överenskommelser om flyktingmottagande med kommunerna. 46 

Genom överenskommelserna förbinder sig kommunerna att planera och ha 

beredskap för det antal personer som de åtagit sig att ta emot. 

Överenskommelserna gäller mottagande av nyanlända med flyktingsstatus 

(inklusive kvotflyktingar), personer som fått uppehållstillstånd som 

skyddsbehövande i övrigt, på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller 

på grund av anknytning till någon i Sverige som bosatt sig senast två år tidigare. 47 

Vidare innefattar överenskommelserna både nyanlända som Migrationsverket 

anvisar till kommunerna och nyanlända som bosätter sig på egen hand. 48 

Överenskommelserna innehåller en särskild klausul där kommunerna ålägger 

sig att ha en ”beredvillighet att ta emot olika grupper nyanlända med 

olika/särskilda behov och får inte utesluta personer eller grupper på grund av t.ex. 

deras nationalitet, trosbekännelse eller etniska tillhörighet”. 49 

Migrationsverket och länsstyrelserna har ansvar för att i samråd med 

Arbetsförmedlingen informera kommunerna under året om det förväntade behovet 

av introduktionsplatser. 50 

4.1.1 Länsstyrelsernas arbete i praktiken 

Frågan om kommuners kapacitet att ta emot nyanlända med särskilda medicinska 

behov tas vanligtvis upp i förhandlingarna mellan länsstyrelserna och 

kommunerna, men får enligt länsstyrelsernas integrationsansvariga litet utrymme. 

En länsstyrelse har uppgett att frågan diskuteras mycket och två länsstyrelser har 

uppgett att frågan inte diskuteras alls. Tio av de 21 länsstyrelserna tar sällan själva 

45 62 § förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion 

46 1 § förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. 

47 Ibid. 

48 Den första kategorin innefattar personer som under asyltiden bott på anläggningsboende (ABO) 

eller i eget boende (EBO) samt kvotflyktingar. Till den andra gruppen hör dem som under 

asyltiden bott i eget boende (EBO), de som har fått uppehållstillstånd på grund av anknytning samt 

ensamkommande barn, eftersom de anvisas plats redan under asyltiden enligt särskilda 

överenskommelser. Personer som efter avslag på en asylansökan beviljas uppehållstillstånd av 

arbetsmarknadsskäl omfattas inte av överenskommelserna. 

49 Mall för överenskommelser, Mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande, framtagen 

2007 

50 Ibid. 

41

upp frågan om kommuners kapacitet och beredskap att ta emot nyanlända med 

särskilda medicinska behov i överläggningarna. Två länsstyrelser har däremot 

uppgett att de alltid tar upp frågan och åtta stycken att de ofta gör det. 

Länsstyrelserna har olika utgångspunkter i förhandlingarna med kommunerna 

om flyktingmottagandet. Ingen av dem anser att tyngdpunkten ska läggas på ett 

socialt perspektiv som främst handlar om att se till utsatta gruppers rättigheter och 

behov. Sex länsstyrelser (29 %) anser att det är viktigast att lägga tyngdpunkten 

på ett näringslivsperspektiv som främst handlar om att ta till vara på de resurser 

som nyanlända har utifrån kommunens behov. De allra flesta länsstyrelser (71 %) 

anser att båda perspektiv är lika viktiga. 

I länsstyrelsernas svar kan en viss regional skillnad skönjas. I den norra 

regionen 51 anser 40 % att det är viktigast att lägga tyngdpunkten på ett 

näringslivsperspektiv medan det i region syd och väst är 80 % som anser att ett 

näringslivsperspektiv och ett socialt perspektiv är lika viktiga att framhålla. 

Det är ovanligt att Migrationsverket tar kontakt med en länsstyrelse när de har 

svårt att hitta en kommun i deras län som vill ta emot nyanlända i målgruppen. 

Nio länsstyrelser uppger att det har hänt någon enstaka gång medan elva uppger 

att det aldrig har hänt. Samtidigt anser nästan tre av fyra länsstyrelser att det vore 

bra om Migrationsverket tog kontakt när de har svårt att hitta någon kommun i 

länet som vill ta emot. 

När det i överläggningar mellan kommuner och länsstyrelser framkommer att 

en kommun inte anser sig kunna ta emot nyanlända som har särskilda medicinska 

behov diskuterar länsstyrelserna i regel orsakerna till detta med kommunen. En av 

länsstyrelserna brukar vid sådana tillfällen argumentera aktivt för att kommunen 

ska ändra uppfattning och ta emot personer ur målgruppen. Drygt var fjärde 

länsstyrelse har varit med om att en kommun har ändrat uppfattning och bestämt 

sig för att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov efter att 

länsstyrelsen har diskuterat frågan med kommunen. De allra flesta uppger 

däremot att det aldrig har hänt. 

De länsstyrelser som själva tar upp frågan om mottagande av nyanlända som 

har särskilda medicinska behov i överläggningarna med kommunerna, lyckas i 

högre grad ändra kommuners inställning till att ta emot personer i målgruppen 

(Diagram 4.1). 

51 Länsstyrelserna har i kartläggningen delats in i fyra regioner: nord, syd, öst och väst. I region 

nord ingår Gävleborg, Jämtland, Norrbotten, Västernorrland och Västerbotten, i region syd ingår 

Blekinge, Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Skåne, i region öst ingår Gotland, Stockholm, 

Södermanland, Uppsala, Västmanland och Östergötland och i region väst ingår Dalarna, Halland, 

Västra Götaland, Värmland och Örebro. 

42

Diagram 4.1 Jämförelse mellan länsstyrelsernas benägenhet att själva ta upp frågan om 

mottagande av nyanlända i målgruppen i överläggningar med kommunerna och om de har 

erfarenhet av att en kommun har ändrat uppfattning och bestämt sig för att ta emot nyanlända i 

målgruppen efter diskussion med länsstyrelsen 

När de tillfrågade integrationsansvariga fått skriva fritt i enkäten om vad som har 

fått kommuner att ändra uppfattning så framkommer att diskussioner om 

människors lika värde och fördelarna med ett mångkulturellt samhälle är viktiga. 

En annan framgångsfaktor som tas upp i svaren är att det finns ett förtroende 

mellan kommunerna och länsstyrelsen. Samverkan mellan kommunerna och andra 

aktörer i länet är enligt en av länsstyrelserna avgörande, så att kommunerna vet 

vilket stöd som finns för de nyanlända med särskilda medicinska behov som de tar 

emot. Vidare framhålls att det är viktigt att argumentera för att 

funktionsnedsättningar handlar om förutsättningar i omgivningen och inte hos 

individen samt att se personer med särskilda medicinska behov som en naturlig 

del av mottagandet: ”Lika väl som det finns både friska och sjuka bland infödda 

svenskar så finns det friska och sjuka bland nyanlända”. 

4.1.2 Kommunernas arbete i praktiken 

Tre av fyra kommuner samverkar i hög utsträckning med länsstyrelserna i arbetet 

med att teckna överenskommelser om flyktingmottagande. Däremot uppger 17 % 

av kommunerna att de bara samverkar i låg utsträckning och 8 % att de inte 

samverkar med sin länsstyrelse alls. Av de kommuner som i enkäten har uppgett 

att de aldrig tar emot nyanlända i målgruppen har 22 % ingen kontakt eller 

samverkan med länsstyrelserna alls i samband med tecknandet av 

43

överenskommelser, men anser att det skulle behövas. Bland övriga kommuner 

ligger denna siffra under 5 %. De kommuner som samverkar i hög utsträckning 

med länsstyrelserna är i regel mer positivt inställda till att ta emot personer i 

målgruppen än de som samverkar i lägre utsträckning. 

De flesta kommunerna är nöjda med både kvaliteten och omfattningen på 

samverkan med länsstyrelserna i överenskommelsearbetet, men knappt var fjärde 

kommun anser att de har för lite samverkan. Mindre kommuner är mer nöjda med 

samverkan med länsstyrelserna än vad större är. 


Undersökningen visar att frågan om kommuners inställning till att ta emot 

nyanlända med särskilda medicinska behov i regel tas upp men ges litet utrymme i 

överläggningarna mellan kommuner och länsstyrelser. Kommuner vars 

länsstyrelse själv tar upp frågan i överläggningarna om flyktingmottagandet är 

mer positivt inställda till att ta emot nyanlända i målgruppen. Det är dessutom 

vanligare att kommuner ändrar inställning till att ta emot nyanlända med särskilda 

medicinska behov om frågan tas upp av länsstyrelserna. Huruvida länsstyrelserna 

gör det skiljer sig däremot åt: hälften tar alltid eller ofta upp frågan medan lika 

många länsstyrelser sällan gör det. 

De flesta länsstyrelser tycker att det i flyktingmottagandet är viktigt att både se 

till utsatta gruppers rättigheter och behov och att ta till vara på de resurser som 

nyanlända har utifrån kommunens behov. Ingen tycker att det sociala perspektivet, 

att se till utsatta gruppers rättigheter och behov, väger tyngre men mer än var 

fjärde länsstyrelse tycker att näringslivsperspektivet, att ta tillvara nyanländas 

resurser utifrån kommunens behov, är viktigast i flyktingmottagandet. 

Migrationsverket kontaktar sällan länsstyrelser när de har svårt att hitta en 

kommun som vill ta emot en anvisning av en person med särskilda medicinska 

behov, men länsstyrelserna anser att det vore bra om de gjorde det. Om det i 

överläggningar om flyktingmottagandet framkommer att en kommun inte vill eller 

anser sig kunna ta emot personer i målgruppen så diskuteras detta i regel med 

länsstyrelserna men dessa brukar inte argumentera för att kommunen ska ändra 

uppfattning. Framgångsfaktorer för att få kommuner som är skeptiska till att ta 

emot nyanlända med särskilda medicinska behov att ändra uppfattning är 

diskussioner med länsstyrelsen om människors lika värde, att kommunerna har 

förtroende för länsstyrelserna och att det finns en välfungerande regional 

samverkan mellan olika aktörer. 

Var fjärde kommun har uppgett att de samverkar i låg utsträckning eller inte 

alls med länsstyrelsen i överenskommelsearbetet. De kommuner som samverkar i 

hög utsträckning med länsstyrelserna är i regel mer positivt inställda till att ta 

emot personer i målgruppen än de som samverkar i lägre utsträckning. Huruvida 

det är ett större mottagande av personer i målgruppen som ger en högre grad av 

samverkan med länsstyrelserna eller om det är en hög grad av samverkan som 

ökar kommunernas benägenhet att ta emot personer i målgruppen är dock oklart. 

44

4.2 Migrationsverkets bosättningsunderlag 

Senast fyra veckor efter att en person har beviljats uppehållstillstånd ska 

Migrationsverket ha hittat en kommun med en överenskommelse som vill ta emot 

personen och ha lämnat relevant underlag om honom eller henne till kommunen. 

Den totala tiden för bosättning, från det att en person beviljas uppehållstillstånd 

till att han eller hon anvisats till en kommun, får inte överskrida åtta veckor. I 

arbetet med att hitta en kommun som kan ta emot ska Migrationsverket ta hänsyn 

till förutsättningarna för att individen ska få en ändamålsenlig introduktion och i 

första hand försöka hitta en kommun med god arbetsmarknad inom 

pendlingsavstånd. 52 Den nyanlända själv har ingen möjlighet att påverka 

anvisningen utifrån egna önskemål. 

Migrationsverkets mottagningsenheter ansvarar för att ta fram 

bosättningsunderlag för de personer som beviljats uppehållstillstånd och som 

omfattas av ersättningsförordningen, det vill säga nyanlända med flyktingstatus 

(inklusive kvotflyktingar), personer som fått uppehållstillstånd som 

skyddsbehövande i övrigt, på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller 

på grund av anknytning till någon i Sverige som bosatt sig senast två år tidigare. 

Bosättningsunderlaget innehåller bland annat information om personens 

nationalitet, språktillhörighet, familjesammansättning, arbetslivserfarenhet och 

utbildningsbakgrund. Underlaget ska undertecknas av den nyanlända själv. 53 För 

dem som behöver hjälp med att hitta en kommun att bosätta sig i lämnas 

bosättningsunderlaget till Migrationsverkets särskilda bosättningsfunktion 54 . Om 

den nyanlända bosätter sig i en kommun på egen hand ska 

mottagningshandläggarna skicka bosättningsunderlaget direkt till kommunerna 

och inte till bosättningsfunktionen. 55 För kvotflyktingar finns det en särskild 

kvotfunktion som tar fram bosättningsunderlag och överlämnar dessa till 

bosättningsfunktionen. 56 

Det är bosättningsfunktionen som har ansvar för att hitta en kommun att 

anvisa den nyanlända till. 57 En kommun har stort utrymme att säga nej och det 

52 Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Migrationsverket, sid. 3 

53 Migrationsverket, Bosättningsunderlag – handledning, avsnitt Upprätta bosättningsunderlag, 

senast uppdaterad 2007-06-27 

54 

Bosättningsfunktionen består till och med den 30 november av en samordnare, sju 

bosättningshandläggare och en administratör. 

55 Migrationsverket, Bosättningsunderlag - Handledning, avsnitt Brev till kommunen, senast 


56 

Migrationsverket, Bosättningsunderlag - Handledning,, avsnitt Vidarebosättning, senast 

uppdaterad 2007-06-27. 

För de kvotflyktingar som är uttagna på dossié baseras kvotfunktionens bosättningsunderlag på 

information i UNHCR:s material medan bosättningsunderlagen för de kvotflyktingar som är 

uttagna under delegationsresa är framtagna av en särskild handläggare som deltagit på resan. 

57 Arbetsförmedlingen kommer att få i uppgift att medverka aktivt i bosättning av personer som 

beviljats uppehållstillstånd och som inte funnit bostad på egen hand. Etableringssamtalen syftar bl 

a till att den nyanlända ska få bättre information om var i landet det finns goda förutsättningar för 

boende och arbete utifrån individens kompetens och bakgrund. Arbetsförmedlingens anvisning av 

kommunplats bör ske i kommuner där det finns en god arbetsmarknad för den nyanlända. 

45

finns inga möjligheter att tvinga en kommun att ta emot. När 

bosättningsfunktionen har hittat en kommun som vill ta emot den nyanlända ska 

de komma överens med kommunen om tidpunkt för mottagandet och skicka den 

nyanländas bosättningsunderlag till kommunen. 58 


En hög andel (43 %) av de mottagningshandläggare som deltagit i enkätstudien 

har uppgett att de inte arbetar med att skriva bosättningsunderlag eftersom det inte 

ingår i deras arbetsuppgifter. Andelen är nästan lika hög (42 %) bland de 

mottagningshandläggare som möter asylsökande med särskilda medicinska behov 

dagligen. Av de som arbetar med att skriva bosättningsunderlag lägger fler än 

hälften ner mer tid på att skriva underlag för nyanlända med särskilda medicinska 

behov än för andra nyanlända. 

I princip alla mottagningshandläggare (98 %) tycker att det är ganska eller 

mycket viktigt att ha med information om den nyanländas särskilda medicinska 

behov i bosättningsunderlaget. Det finns ingen särskild rubrik för denna 

information i mallen för bosättningsunderlagen men flera handläggare har, när de 

fått skriva fritt i enkäten, framhållit att en sådan rubrik bör läggas till i mallen så 

att mottagningshandläggaren där kan ange information som rör den nyanländas 

hälsa, särskilda medicinska behov och aktuell medicinsk behandling. Övrig 

information som enligt handläggarna kan vara viktig att ha med i underlagen, och 

som det finns rubriker för i mallen, framgår i Diagram 4.2. 

Mängden information om den nyanländas hälsa och särskilda medicinska 

behov i bosättningsunderlagen varierar. Ungefär hälften av de 

mottagningshandläggare som arbetar med att skriva bosättningsunderlag uppger 

all information som de har tillgång till om den nyanländas hälsa och särskilda 

medicinska behov. Fler än var tredje handläggare uppger en del av den 

information de har tillgång till medan 12 % av handläggarna bara uppger en liten 

del av den information de har tillgång till. Ju större erfarenhet av att möta 

asylsökande med särskilda medicinska behov mottagningshandläggaren har, desto 

mer information om individens hälsa och särskilda medicinska behov uppges i 

underlaget. Bland dem som möter asylsökande med särskilda medicinska behov 

dagligen uppger 71 % all information de har tillgång till medan motsvarande 

siffra bland dem som möter personer i målgruppen någon gång per år är 35 %. 

58 Migrationsverket, Bosättningsunderlag - Handledning, avsnitt Brev till kommunen, senast 


46

Diagram 4.2 Mottagningshandläggares värdering av information i bosättningsunderlag 

Den vanligaste orsaken till att handläggare inte anger all information de har 

tillgång till om personers hälsa och medicinska behov är att den nyanlända själv 

vill att en del av informationen ska uteslutas. Den näst vanligaste orsaken är att 

mottagningshandläggaren inte anser att kommunen bör få all information. Detta 

hänger samman med att det har utvecklats ett tillvägagångssätt i 

bosättningsarbetet där kommunerna först efter att de tagit del av 

bosättningsunderlaget tar ställning till om de ska säga ja till 

bosättningsfunktionens förfrågan om anvisning, detta trots att det i 

Migrationsverkets regleringsbrev och interna handbok står att 

bosättningsunderlaget ska skickas först efter att en kommun sagt ja till anvisning. 

Dåliga erfarenheter av kommunernas inställning till att ta emot nyanlända i 

målgruppen tycks påverka en del handläggares vilja att ange information om de 

särskilda medicinska behoven i bosättningsunderlaget. Så här skriver en 

handläggare: 

Jag anser att informationen inte behöver vara med. Kommunen har en skyldighet att 

ordna anpassat boende till de personer den tar emot. Om det står i underlaget skyller de 

på att de inte kan eller har resurser till detta, vilket egentligen inte är relevant. Om det ska 

stå med får kommunerna ändra sin inställning, eller så får vi ändra lagen så att det inte är 

frivilligt för kommunerna att ta emot. Om det fungerar som det ska, att kommunerna tar 

sitt ansvar, så anser jag att det kan vara en bra service till kommunerna för att kunna 

ordna ett så bra mottagande som möjligt. 

47

Andra orsaker till att en del mottagningshandläggare inte anger all information de 

har tillgång till om nyanländas hälsa och medicinska behov i bosättningsunderlag 

är tidsbrist och att de inte tror att kommunerna vill ha all information. Av de 

handläggare som inte uppger all information i underlagen valde 42 % att skriva 

fritt om orsakerna till detta (Diagram 3.3). Flera handläggare skriver att de tror att 

det är till den nyanländas nackdel att lämna ut all information om medicinska 

behov i bosättningsunderlaget och att det inte borde vara avgörande för vilken ort 

man kan bo på. En handläggare skriver så här: 

Jag har varit med om att kommuner inte velat ta emot personer som de anser vara för 

krävande, det vill säga har för stora medicinska behov. Jag anser att kommunerna 

antingen får sluta diskriminera eller inte bör få veta allting förrän efter att de har beslutat 

att ta emot en person och att de då inte ska kunna ångra sig. I min erfarenhet bryter 

kommunerna ofta mot diskrimineringslagar. 

Diagram 4.3 Orsaker till att all tillgänglig information om nyanländas hälsa och medicinska 

behov inte anges i bosättningsunderlag 

Mottagningshandläggarna agerar också olika när det gäller att lämna information 

till bosättningshandläggare eller kommuner utöver det som står i 

bosättningsunderlaget. Av de handläggare som skriver bosättningsunderlag 

informerar 43 % bosättningshandläggare på Migrationsverket om nyanländas 

hälsa och medicinska behov utöver det som står i underlaget i de flesta ärenden 

där det finns särskilda medicinska behov. På samma vis lämnar 28 % i de flesta 

ärenden information till handläggare i kommuner som är tillfrågade att ta emot en 

person och 39 % till handläggare i kommuner som har accepterat att ta emot. 

Majoriteten av mottagningshandläggarna ger dock aldrig eller bara i ett fåtal 

ärenden, information om personers hälsa och medicinska behov till någon av 

dessa tre aktörer utöver vad som står i underlaget. 

Det finns ett tydligt samband mellan mottagningshandläggares benägenhet att 

lämna information till både bosättningshandläggare och handläggare i tillfrågade 

kommuner, och mängden information handläggaren uppger i 

bosättningsunderlaget. Ju större del av den information som finns tillgänglig om 

individers hälsa och medicinska behov som anges i bosättningsunderlaget, desto 

48

vanligare är det att handläggaren ger information utöver det som står i underlaget. 

Exempelvis ger hälften av de handläggare som uppger all information de har 

tillgång till i bosättningsunderlaget ytterligare information till 

bosättningshandläggare i de flesta ärenden där personen har särskilda medicinska 

behov. Bland de handläggare som bara anger en liten del av den information de 

har tillgång till i underlaget är detta nästan bara hälften så vanligt. 

När det gäller information till handläggare i den kommun som accepterat att ta 

emot bryts dock mönstret. Då är det de mottagningshandläggare som endast anger 

en liten del av den information de har tillgång till i bosättningsunderlaget som i 

högst utsträckning kontaktar den nya kommunen och informerar om sådant som 

inte står i underlaget. 

Den vanligaste orsaken till att handläggarna ger information på ett annat sätt 

än i bosättningsunderlaget är att de tycker att det känns enklare att ta upp 

informationen vid en direktkontakt. Något fler än var femte handläggare har 

uppgett att de gör det därför att de av hänsyn till den nyanlända anser att det är 

bättre att inte överföra all information skriftligt. Nästan lika många uppger att de 

gör så därför att de har blivit instruerade till detta av bosättningshandläggare och 

en del uppger att de blivit instruerade att göra så av andra 

mottagningshandläggare. Nästan en tredjedel av mottagningshandläggarna har 

uppgett att de lämnar information utöver det som står i bosättningsunderlaget av 

andra skäl. Återkommande bland dessa svar är att det tillkommit ny information, 

att den nyanlända samtyckt till att ge mer information, att det är enklare att 

förklara eller förtydliga komplicerade omständigheter muntligt och att 

handläggaren inte tycker att informationen ska cirkulera bland kommuner som i 

slutändan inte är berörda. 

Som tidigare nämnts uppger dock de flesta mottagningshandläggare aldrig 

eller bara i ett fåtal ärenden information om nyanländas hälsa och särskilda 

medicinska behov utöver innehållet i bosättningsunderlagen. Så här skriver en av 

dem: 

Jag anser att all väsentlig information ska finnas i bosättningsunderlaget så det inte behöver 

kompletteras med muntliga uppgifter. Bosättningsunderlaget är undertecknat av den 

nyanlända så information utöver det som står där ska ju inte dryftas mellan olika aktörer. 

Mottagningshandläggarna efterfrågar tydliga rutiner för dialogen mellan 

mottagningshandläggare och bosättningshandläggare kring vilken information om 

den nyanlända som ska överföras och hur detta ska ske. Ett annat önskemål om 

förtydligade riktlinjer gäller hur ofta underlagen ska uppdateras, då det inte är 

ovanligt att underlag som gäller personer med särskilda medicinska behov får 

ligga länge i väntan på att en kommun vill ta emot. Betydelsen av tydlig 

information kring sekretess lyfts också fram av handläggarna. 

49


En knapp majoritet av de flyktingmottagande kommunerna anser att de kan 

förbereda sig bättre inför ett mottagande av en nyanländ med särskilda medicinska 

behov om de får bosättningsunderlaget tidigt. Informationen i 

bosättningsunderlaget är dock inte avgörande för deras beslut om mottagande. 

Något färre kommuner (45 %) anser dock att informationen om den enskildas 

särskilda medicinska behov är avgörande för att de ska kunna besluta om 

mottagande. Sex kommuner (3 %) anser att informationen inte är relevant för 

deras beslut om mottagande utan skulle kunna förmedlas efter att de beslutat att ta 

emot en person (Diagram 4.4). 

Diagram 4.4 Betydelsen av information om den nyanländas särskilda medicinska behov i 

bosättningsunderlagen för kommunens beslut vid förfrågan om anvisning 

För små kommuner är informationen om den nyanländas särskilda medicinska 

behov i bosättningsunderlagen särskilt viktig. Ju mindre kommunen är desto mer 

avgörande är informationen för att kommunen ska kunna fatta beslut om 

mottagande, och ju större kommun desto viktigare anses det vara att få tidig 

information för att kunna förbereda mottagandet (Diagram 4.5). 

Vidare anses information om särskilda medicinska behov i underlagen vara 

mer avgörande för kommuner som tar emot få nyanlända med särskilda 

medicinska behov än för kommuner som tar emot många. Mest avgörande är 

informationen för de som uppgett att de aldrig tar emot personer ur målgruppen, 

medan kommuner som har angett att de tar emot alla eller nästintill alla de 

tillfrågas om är mest angelägna om att få tidig information för att kunna förbereda 

mottagandet (Diagram 4.6). 

50

Diagram 4.5 Jämförelse mellan kommunstorlek och betydelsen av information om den nyanländas 

medicinska behov i bosättningsunderlagen för kommunens beslut vid förfrågan om anvisning. 

Diagram 4.6 Jämförelse mellan kommuners benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen och 

betydelsen av information om den nyanländas särskilda medicinska behov i bosättningsunderlagen 

för kommunens beslut vid förfrågan om anvisning. 

51

Bäst information anser kommunerna att de får i samband med mottagande av 

kvotflyktingar. Drygt tre av fyra kommuner anser att denna information alltid eller 

oftast är tillräcklig. När det gäller bosättningsunderlag för personer som anvisas 

till kommunerna från ABO eller EBO är det färre kommuner (57 %) som anser att 

informationen alltid eller oftast är tillräcklig. För hälften av de kommuner som 

uppgett att de sällan får tillräcklig information om särskilda medicinska behov 

från Migrationsverket i samband med en förfrågan om anvisning av en person 

som under asyltiden har bott i ABO eller EBO, är den informationen avgörande 

för beslutsfattandet. 

Sämst information får kommunerna om de nyanlända som bosätter sig i 

kommunen på egen hand. Ungefär sju av tio kommuner anser att informationen 

om dessa personer sällan eller aldrig är tillräcklig (Diagram 4.7). De tre 

storstäderna anser alla att underlaget för personer som bosatt sig på egen hand 

sällan är tillräckligt. 

Diagram 4.7 Uppfattning av hur ofta informationen i bosättningsunderlag för personer som bosatt 

sig på egen hand är tillräcklig. 

När kommunernas flyktingsamordnare skriver fritt i enkäten så är det flera som tar 

upp att de inte får någon information alls om de personer som själva ordnar ett 

boende i kommunen. Så här skriver en av dem: 

Informationen gällande personer som bosätter sig på egen hand borde bli bättre. Det är 

oftast så att dessa dyker upp hos oss innan vi ens fått underlag från Migrationsverket. Det 

är inte heller ovanligt att vi inte får något underlag alls. Vi får själva kontakta 

Migrationsverket. Detta borde kunna förbättras. 

52

Erfarenheterna av och åsikterna om den information som Migrationsverket lämnar 

om nyanlända varierar stort. I vissa kommuner är missnöjet med 

Migrationsverkets information stort. En flyktingsamordnare skriver: 

Det är häpnadsväckande hur dålig informationen från Migrationsverket är. (…) Det tycks 

som om Migrationsverket har noll information om personen i fråga. Om ändå 

Migrationsverket kunde förstå hur mycket lättare det vore att förbereda ett bra 

mottagande, med mer och tydligare information. 

I andra kommuner upplever flyktingsamordnaren inte samma problem: 

När vi har otillräcklig info kontaktar vi Migrationsverket och det är inga större 

svårigheter. 

När kommunerna ombetts att skriva fritt om hur de anser att informationen från 

Migrationsverket kan förbättras tar de flesta upp sådan information som det finns 

rubriker för i nuvarande mall för bosättningsunderlag; utbildning, 

arbetslivserfarenhet, språkkompetens, särskilda behov och familjesituation. 

Många klagar på att den information som ges om detta inte är tillräckligt utförlig, 

att viktig information ibland utelämnas och att den många gånger är helt felaktig. 

Återkommande i svaren är också behovet av att få informationen tidigt för att 

kunna förbereda för mottagandet. Så här skriver en flyktingsamordnare om såväl 

vikten av att få korrekt information som att få den i god tid: 

För att kunna erbjuda individen rätt stöd för en god integration är det viktigt att få rätt 

information om särskilda medicinska behov. Lägenheten behöver kanske anpassas och 

det tar tid i en liten kommun. Vilket stöd behöver individen? Hur ska dessa resurser 

samordnas? Det är bra att vara förberedd just för att individen ska kunna få en bra start 

och inte behöva börja om. Erfarenheten är att det kan ta lång tid innan 

problemen/svårigheterna identifieras och då har det redan gått rätt lång tid. 

Många kommuner understryker att information om nyanländas hälsa och särskilda 

medicinska behov är särskilt viktig och behöver bli mer utförlig i underlagen. 

Endast undantagsvis finns information om människors hälsotillstånd. Om det finns, är 

den bristfällig och underlättar inte introduktionsinsatserna. 

En annan skriver: 

Vi har de senaste åren tagit emot två personer som haft svårt att klara trappor, den ena ett 

hjärtsjukt barn. I dessa två ärenden har Migrationsverkets handläggare på direkt fråga 

uppgivit att det inte funnits något hinder. 

Flera kommuner föreslår att information om hälsoundersökningen ska anges; när 

den gjordes och var. Flera vill också få tillgång till medicinska utlåtanden och 

53

edömningar av vårdbehov för att kunna avgöra om kommunen har möjlighet att 

tillgodose behoven. Några kommuner efterfrågar möjlighet till direktkontakt med 

mottagningshandläggaren och eventuellt också med den nyanlända själv. En del 

kommuner anser också att information om individens specifika önskemål och 

behov skulle underlätta i bosättningen, så att kommuner inte lägger resurser på 

personer som sedan flyttar ifrån kommunen och så att individen slipper flytta runt. 

Så här skriver flyktingsamordnarna i två kommuner: 

Om familjen har starka känslor för att inte bo på en viss ort så är det viktigt att få veta det. Vi 

har till exempel tagit emot familjer med stora medicinska behov. Sedan har det visat sig vara 

omöjligt att få familjen att stanna, oavsett ekonomi, eftersom de vill bo nära släktingar som 

kan hjälpa till med sjuka barn. Det vore bra att få sådana indikationer innan för att spara 

mycket tid och energi för både kommunen och familjen. 

Jag vill ha en bättre förståelse av den lilla kommunens speciella förhållanden för en nyanländ. 

Vi kan förbättra deras start i Sverige om vi har en bättre kommunikation. (…) Många mår bra 

av att få starta i den lilla kommunen där vi oftast har mer tid för var och en. (…)Vi är en 

inflyttarkommun, men sätter vi fel personer här blir vi en utflyttarkommun istället. Det är 

inhumant, tycker jag, att vi sätter de nyanlända i en kommun bara för att de måste flytta på 

sig, utan att försöka hitta en så bra optimal lösning för var och en - genom förbättrade 

djupintervjuer. 

Många kommuner påpekar också att informationen från Migrationsverket till den 

nyanlända i samband med bosättning måste bli mycket bättre, så att den 

nyanlända förstår EBO-kommuners begränsningar eller har realistiska 

förväntningar på de kommuner som de anvisas till. 


I stort sett alla kommuner tycker att det är viktigt att få bosättningsunderlag innan 

de fattar beslut om mottagande – merparten för att det ger dem bättre möjligheter 

att förbereda sig inför ett eventuellt mottagande, men för nästan hälften av 

kommunerna är informationen avgörande för att de ska kunna ta ett beslut om ifall 

de ska ta emot den nyanlända eller inte. Mest avgörande är informationen för 

beslutsfattandet i de kommuner som tar emot få nyanlända med särskilda 

medicinska behov och minst för de kommuner som tar emot många. Men för de 

kommuner som tar emot fler personer i målgruppen så är information om 

särskilda medicinska behov viktig att få i bosättningsunderlagen för att det ger 

dem bättre förutsättningar att kunna förbereda ett bra mottagande. 

Bäst underlag får kommunerna i samband med mottagande av kvotflyktingar 

och sämst underlag får de för de nyanlända som bosätter sig i kommunen på egen 

hand. Missnöjet med den information som ges i samband med att en nyanländ 

bosätter sig på egen hand i kommunen är mycket stort: 71 % av kommunerna 

uppger att de sällan eller aldrig får tillräcklig information om dessa personer. 

54

Vidare har nästan hälften av de kommuner som anser att de sällan får tillräcklig 

information om de nyanlända som anvisas till kommunen från ABO eller EBO 

uppgett att informationen om särskilda medicinska behov är avgörande för att de 

ska kunna fatta beslut om mottagande. En flyktingsamordnare lyfter fram 

kvotunderlagen som ett positivt exempel för mottagningshandläggarna: ”Lär av 

kvotfunktionen. De är de bästa på att få fram underlag som är relevanta, 

tillförlitliga och aktuella”. 

Kommunerna vill att Migrationsverkets information ska bli mer utförlig och 

korrekt samt att den ska ges i ett tidigt skede. Framförallt framhålls information 

om nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov som särskilt viktig, men 

många flyktingsamordnare menar att all information måste förbättras och bli mer 

uttömmande. ”Man ska inte behöva fråga om allt”, skriver en av dem. 

”Kommuner skall kunna lita på den information man får”, skriver en annan 

flyktingsamordnare som berättar om de felaktigheter som kommunen upplevt i 

bosättningsunderlagen. 

Också mottagningshandläggarna på Migrationsverket anser att information om 

nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov är viktig att ha med i 

bosättningsunderlagen, viktigare än all annan information som ges. Men det finns 

ingen särskild rubrik i den mall som används för bosättningsunderlag vad gäller 

nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov, något som flera 

mottagningshandläggare efterfrågar. Handläggarna anser också att det är viktigt 

att bosättningsunderlagen innehåller information om den nyanländas utbildningsoch 

yrkesbakgrund, om anhöriga som kan komma att bli aktuella för bosättning 

senare och om ifall den nyanlända har bott i ABO eller EBO under asyltiden. 

Information om medborgarskap och kön anses däremot inte lika viktig. 

Mängden information som anges i bosättningsunderlagen om nyanländas hälsa 

och särskilda medicinska behov beror på vilken mottagningshandläggare som har 

skrivit det, eftersom dessa resonerar olika kring hur mycket information som ska 

anges i underlagen. Vanliga anledningar till att mottagningshandläggare inte anger 

all information de har tillgång till är att den nyanlända inte själv vill det, att 

handläggaren tror att det kommer att vara till nackdel för den nyanlända i 

bosättningsarbetet och att viss information därför bör undanhållas för 

kommunerna, att handläggaren inte tror att kommunen vill ha all information eller 

att handläggarna har ont om tid. De flesta mottagningshandläggare har dessutom 

uppgett att det tar längre tid att skriva bosättningsunderlag för personer i 

målgruppen än för andra. 

I undersökningen framgår också att de handläggare som har större erfarenhet 

av att möta personer i målgruppen anger mer information om individernas hälsa 

och särskilda medicinska behov i bosättningsunderlagen än de som möter 

personer i målgruppen mer sällan. Samtidigt är det intressant att en stor del av de 

handläggare som har störst erfarenhet av att möta målgruppen inte arbetar med att 

skriva bosättningsunderlag eftersom detta inte hör till deras arbetsuppgifter. 

Mottagningshandläggarna agerar också olika när det gäller att ge information 

om nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov utöver 

bosättningsunderlaget. De flesta handläggare ger aldrig eller bara i ett fåtal 

55

ärenden sådan information till bosättningshandläggare eller handläggare i 

kommuner. Men samtidigt uppger 43 % av mottagningshandläggarna att de ger 

information utöver underlagen till bosättningshandläggare i de flesta ärenden. Det 

är också vanligt att mottagningshandläggare lämnar mer information till 

kommuner som har blivit tillfrågade att ta emot en viss person och till kommuner 

som har tackat ja till det. Resultatet visar emellertid att det inte är de handläggare 

som utelämnar viss information i bosättningsunderlagen som tar kontakt med 

bosättningshandläggare och tillfrågade kommuner för att lämna mer utförlig 

information. Istället verkar det vara så att ju mer information handläggaren har 

angett i bosättningsunderlaget, desto mer information ger de också utöver 

underlaget. Omvänt samband gäller dock för information till de kommuner som 

har beslutat sig för att ta emot den nyanlända ifråga. Till dessa kommuner är det 

vanligare att de mottagningshandläggare som utelämnar information om den 

nyanländas hälsa och särskilda medicinska behov i bosättningsunderlaget ger 

information vid sidan av underlaget. Detta resultat kan tala för att 

mottagningshandläggare som utelämnar information i underlagen gör det därför 

att de inte tycker att kommuner bör få denna information förrän de sagt ja till att ta 

emot den nyanlända. 

Kommunerna vill ha utförlig information i underlaget men de vill också ha 

möjlighet att ta kontakt med mottagningshandläggaren eller den nyanlända själv 

för att diskutera möjligheterna att hitta bra lösningar på individens behov. En del 

kommuner som har erfarenhet av att nyanlända som anvisas dit flyttar ifrån 

kommunen tycker att individens egna önskemål om bosättningsort bör tas upp i 

underlagen. De kommuner som bara tar emot personer som bosätter sig på egen 

hand efterfrågar bättre information till den nyanlända från Migrationsverket om 

dessa kommuners begränsningar. 

Mottagningshandläggare önskar bland annat tydligare rutinbeskrivningar för 

vilken information som ska överföras och hur det ska gå till, samt hur ofta 

underlagen ska uppdateras. Att skapa generella rutiner för precis vilken 

information som ska anges i underlagen är inte möjligt men en av handläggarna 

berättar om ett framgångsrikt arbetssätt för att försöka ge kommunerna ett så bra 

underlag som möjligt. 

Jag tror att det är svårt att göra kolumner och frågor för allt i ett underlag, eftersom det 

alltid finns så olika ingredienser i ett ärende, men jag ser hur bra kommuner jobbar med 

mottagande om de får bra information och hjälp med kontaktpersoner som funnits med 

under asyltiden som t ex hemsjukvård, arbetsterapeuter. Möjligheten till detta hänger ofta 

på hur en asylsökande handlagts på våra enheter. Vi har jobbat ganska länge enligt 

modellen att en eller två handläggare tar över ärenden av det här slaget och behåller dem 

genom hela processen. Det ger en bra kunskap om stöd och insatser som förekommit 

eftersom vi funnits med i de flesta externa kontakter. 

56

4.3 Kommunernas ansvar och benägenhet att ta emot 

nyanlända med särskilda medicinska behov 

Att en kommun har tecknat en överenskommelse om att ta emot ett visst antal 

nyanlända innebär inte att kommunen måste ta emot det antal personer som står i 

överenskommelsen eller att kommunen måste säga ja till de förfrågningar om 

anvisning som de får av Migrationsverkets bosättningsenhet. Kommunerna har 

rätt att på egen hand avgöra om de har möjlighet att ta emot den person som ska 

anvisas eller inte. Samtidigt har kommunerna genom att teckna överenskommelser 

om flyktingmottagande tagit på sig ett visst ansvar för att ta emot nyanlända. I 

överenskommelserna finns också en formulering om att kommunerna tar på sig att 

ha en ”beredvillighet att ta emot olika grupper nyanlända med olika/särskilda 

behov och får inte utesluta personer eller grupper på grund av t.ex. deras 

nationalitet, trosbekännelse eller etniska tillhörighet”. 59 I praktiken tar det dock 

lång tid att hitta kommuner som vill ta emot de nyanlända som har särskilda 

medicinska behov och kommuner har olika benägenhet att ta emot personer ur 

denna målgrupp. 


Bara tre av de 250 flyktingmottagande kommuner som besvarat frågan anser att 

kommuner med överenskommelser om flyktingmottagande, som inte redan har 

tagit emot det antal som angetts i överenskommelsen, inte har ett generellt ansvar 

att ta emot nyanlända. När det gäller mottagande av nyanlända med särskilda 

medicinska behov anser däremot flyktingsamordnare i nästan var femte kommun 

(47 stycken) att kommuner inte har ett ansvar att ta emot dessa, även om utrymme 

finns enligt överenskommelsen (Diagram 4.8). Andelen flyktingsamordnare som 

inte anser att det finns ett ansvar är störst bland kommuner på landsbygden (24 

%). Bland stora kommuner är andelen 13 % medan samtliga tre storstäder anser 

att kommuner har ett ansvar. I resultatet framgår också att det är vanligare att 

flyktingsamordnare som upplever att den politiska viljan i kommunen att ta emot 

personer i målgruppen är svag inte anser att det finns ett ansvar att ta emot 

nyanlända i målgruppen (27 %) än vad flyktingsamordnare som upplever att den 

politiska viljan att ta emot personer i målgruppen är stark gör (6 %). 

De som anser att kommuner har ett ansvar att ta emot nyanlända som har 

särskilda medicinska behov har i högre utsträckning haft kontakt eller samverkan 

59 Mall för överenskommelser, Mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande, framtagen 

2007 

57

med länsstyrelserna i arbetet med att teckna överenskommelsen än de som inte 

anser att det finns ett sådant ansvar. 

Diagram 4.8 Kommunernas uppfattning ifråga om kommuners ansvar att ta emot olika grupper av 

nyanlända 

Ungefär var tredje kommun uppger att de tar emot alla, eller nästintill alla, 

nyanlända med särskilda medicinska behov som Migrationsverket riktar en 

förfrågan till kommunen om. 17 % av kommunerna har uppgett att de tar emot 

ungefär hälften av de nyanlända med särskilda medicinska behov som 

Migrationsverket vill anvisa till kommunen och ungefär en fjärdedel (24 %) att de 

tar emot färre än hälften. 7 % (18 kommuner) har uppgett att de aldrig tar emot 

personer i målgruppen och nästan var femte kommun (18 %) har uppgett att de 

inte får några förfrågningar om anvisningar från Migrationsverket (Diagram 4.9). 

Detta innefattar i första hand kommuner som bara tar emot personer som bosätter 

sig på egen hand, men alternativet har också fångat upp en del kommuner som av 

andra anledningar inte får några förfrågningar av Migrationsverket. 60 

Små kommuner är mindre benägna att ta emot nyanlända med särskilda 

medicinska behov än stora kommuner (Diagram 4.10). 

60 Flera handläggare har tagit kontakt efter att ha fått enkäten för att förklara att de inte får några 

förfrågningar av Migrationsverket om anvisning av nyanlända med särskilda medicinska behov. I 

framtagandet av enkäten antogs att Migrationsverket tillfrågar alla kommuner, då det är svårt att 

hitta någon som kan ta emot. Det kan inte uteslutas att några av dem har kryssat i detta alternativ, 

trots att alternativet gällde alla slags anvisningar. 

58

Diagram 4.9 Kommuners benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen vid förfrågan om 

anvisning 

Diagram 4.10 Jämförelse mellan kommunstorlek och kommuners benägenhet att ta emot 

nyanlända i målgruppen vid förfrågan om anvisning 

I de flesta kommuner finns en del hinder för att ta emot nyanlända med särskilda 

medicinska behov. Lite fler än var fjärde kommun anser dock att det inte finns 

några hinder alls i deras kommun för att ta emot personer i målgruppen medan 25 

59

kommuner (10 %) uppger att de har omfattande hinder. Som mest har var fjärde 

kommun i Jämtlands län uppgett att de har omfattande hinder för att ta emot 

nyanlända med särskilda medicinska behov. Ett anmärkningsvärt resultat är att 45 

% av de kommuner som uppgett att de inte får några förfrågningar om anvisning 

av nyanlända från Migrationsverket anser att det inte finns några hinder i 

kommunen för att ta emot dessa. 

Enligt samma mönster som ovan visar resultatet att mindre kommuner har mer 

omfattande hinder än stora kommuner. En skillnad från tidigare resultat är 

däremot att medelstora kommuner har minst hinder för att ta emot personer ur 

målgruppen. Över hälften av dessa kommuner har uppgett att det inte finns några 

hinder i kommunen, ett resultat som utmärker sig tydligt i förhållande till övriga 

kommuners (Diagram 4.11). 

Diagram 4.11 Jämförelse mellan kommunstorlek och upplevelse av hinder i kommunen för att ta 

emot nyanlända med särskilda medicinska behov 

Att kommunernas flyktingsamordnare har olika erfarenheter och olika perspektiv 

på frågan om mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov framgår 

tydligt när de skriver fritt i enkäten. Så här skriver en samordnare: 

Det är inte ansvarsfullt av Migrationsverket att placera en nyanländ med särskilda 

medicinska behov i en kommun som inte har möjlighet att tillgodose hans eller hennes 

behov. Det är möjligheten att tillgodose behoven som måste styra mottagandet! Ska till 

exempel någon i behov av att dagligen skickas till sjukhus för dialys bli placerad i en 

kommun där resvägen till närmsta sjukhus är 3h enkel resa? Tappa inte bort individen 

och individens bästa i bosättningen! 

En annan flyktingsamordnare är mer skeptisk till kommunernas valmöjlighet: 

60

Jag anser inte att vi som mottagare skall välja vilka vi ska ta emot. Det måste vara 

behovet hos våra nyanlända som skall styra. Vi kan inte vara solidariska bara på egna 

bekväma villkor. Finns det problem hos dem som kommer så är det vår skyldighet att 

försöka lösa dem och inte bara låta någon annan ta hand om problemen. 


Samtliga länsstyrelser anser att kommuner som träffat överenskommelser om 

flyktingmottagande med Migrationsverket generellt sett har ett ansvar att ta emot 

nyanlända, oberoende av eventuella särskilda medicinska behov eller nedsatt 

arbetsförmåga, förutsatt att kommunerna inte redan har tagit emot så många som 

överenskommelsen gäller. Fyra länsstyrelser har dock valt att inte besvara 

frågorna om ansvar för nyanlända med särskilda medicinska behov och nyanlända 

med nedsatt arbetsförmåga. En länsstyrelse har inte besvarat frågan om nyanlända 

generellt sett. 

Samtidigt som länsstyrelserna anser att kommunerna har ett ansvar att ta emot 

nyanlända med särskilda medicinska behov så anser de att det finns skäl som ger 

kommunerna rätt att neka personer i målgruppen. 61 Lite fler än hälften av 

länsstyrelserna tycker exempelvis att ett sådant skäl är om kommunen ligger på 

långt avstånd till vårdinrättning som kan erbjuda behandling för personens 

medicinska behov. En tredjedel av länsstyrelserna anser att dåliga buss- och 

tågförbindelser till andra orter är en godtagbar anledning för att neka. Tre 

länsstyrelser tycker att kommunerna har ett giltigt skäl att säga nej till anvisning i 

de fall där väntetiderna inom vården för den behandling som den nyanlända 

behöver är långa och två länsstyrelser tycker att brist på särskilt anpassade 

bostäder, t ex lägenheter på bottenplan eller i hus med hiss, kan vara skäl att säga 

nej. Två länsstyrelser tycker också att brist på personal med rätt språkkompetens i 

kommunen kan vara ett giltigt skäl och lika många anser att kommuner har rätt att 

säga nej om det inte finns andra invånare i kommunen som talar samma språk som 

den person med särskilda medicinska behov som ska bosättas. 

Ingen av länsstyrelserna anser dock att bristande resurser inom kommunens 

socialtjänst, vård- och omsorgsförvaltning eller flyktingmottagande är godtagbara 

skäl för en kommun att säga nej. Inte heller att personen inte kommer att kunna 

arbeta och bli självförsörjande inom en snar framtid eller att personen saknar 

släktingar eller vänner i kommunen. De två länsstyrelser som angett att de alltid 

tar upp frågan om kapacitet och beredskap att ta emot nyanlända med särskilda 

medicinska behov i förhandlingar med kommunerna i överenskommelsearbetet 

anser att långa avstånd till vårdinrättning som kan erbjuda behandling är den enda 

61 I frågan fanns olika tänkbara orsaker till att kommuner säger nej till en anvisning listade och 

integrationsansvariga ombads kryssa för de orsaker som de tycker ger kommunerna rätt att säga 

nej. Det fanns däremot inget alternativ för de som inte tycker att något av skälen ger kommuner 

rätt att avböja. Resultatet visar att 8 länsstyrelser inte kryssat för någon av orsakerna, men det kan 

inte uteslutas att någon av dessa valt att inte svara därför att de inte ville besvara frågan (alltså der 

som på andra frågor skulle räknas som bortfall). 

61

anledning som kan göra det befogat för en kommun att neka till mottagande av en 

nyanländ med särskilda medicinska behov. 


I stort sätt alla flyktingsamordnare anser att kommuner med överenskommelser 

om flyktingmottagande har ett ansvar att ta emot nyanlända generellt sett, men 

ifråga om personer med särskilda medicinska behov menar dock var femte 

kommun att det inte finns ett sådant ansvar. Länsstyrelserna anser att 

kommunerna har ansvar att ta emot nyanlända, inklusive de som har särskilda 

medicinska behov eller nedsatt arbetsförmåga. Samtidigt verkar en omfattande 

samverkan mellan kommun och länsstyrelse i arbetet med att teckna 

överenskommelser medföra en högre ansvarskänsla hos kommuner gällande 

mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov. Länsstyrelserna menar 

dock att det finns vissa giltiga skäl för kommunerna att neka mottagande av en 

nyanländ i målgruppen. Det gäller framförallt långa avstånd till vård samt dåliga 

buss- och tågförbindelser till andra orter. Däremot är det ingen länsstyrelse som 

tycker att avsaknaden av släkt och vänner, nedsatt arbetsförmåga som gör att det 

kan ta lång tid att bli självförsörjande eller bristande resurser i kommunen är skäl 

att säga nej till en anvisning. 

Små kommuner upplever sig ha större hinder, känner mindre ansvar och säger 

oftare nej till anvisningar av personer i målgruppen än stora kommuner. Av 

landsbygdskommunerna tar en tredjedel emot färre än hälften av de nyanlända i 

målgruppen som Migrationsverket riktar förfrågningar om. Var tionde kommun 

upplever sig ha omfattande hinder för att ta emot personer i målgruppen, och de 

flesta kommuner upplever att de har en del hinder. Minst hinder har medelstora 

kommuner. 

Var tredje kommun tar emot alla, eller nästintill alla, nyanlända med särskilda 

medicinska behov som Migrationsverket vill anvisa till kommunen medan 7 % av 

kommunerna säger nej till alla sådana förfrågningar. Nästan var femte kommun 

har uppgett att de inte får några förfrågningar om anvisningar från 

Migrationsverket, merparten av dessa är sannolikt kommuner som bara tar emot 

personer som bosatt sig i kommunen på egen hand, men siffran kan också 

innefatta en del andra kommuner som antingen inte får några förfrågningar alls, 

trots att en överenskommelse finns, eller som inte får några förfrågningar om 

nyanlända med särskilda medicinska behov. Av dessa uppger 45 % att det inte 

finns några hinder i kommunen för att ta emot personer i målgruppen. 

4.4 Kommunernas syn på förutsättningar för 

mottagande av målgruppen 

62


När Migrationsverket riktar en förfrågan till en kommun om att ta emot en 

nyanländ som har särskilda medicinska behov finns det flera faktorer som 

kommunerna tycker är viktiga att beakta innan de bestämmer sig. Viktigast anser 

kommunerna att tillgången till anpassad bostad är. Men även närhet till 

vårdinrättning som kan erbjuda behandling för individens specifika behov, 

tillräcklig ekonomisk ersättning från staten, tillräckliga resurser inom kommunens 

flyktingmottagning, möjlighet att erbjuda anpassade introduktionsinsatser, 

tillräckliga resurser inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning samt bra 

buss- och tågförbindelser till andra orter, anses vara mycket viktiga 

förutsättningar för kommunerna. 

Majoriteten av kommunerna tycker också att det är mycket eller ganska viktigt 

med korta väntetider inom vården för den behandling som den nyanlända behöver, 

tillräckliga resurser inom kommunens socialtjänst, att det finns en vilja bland 

politikerna att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov, att det finns 

andra invånare i kommunen som talar samma språk, att den nyanlända med 

särskilda medicinska behov kommer att kunna arbeta och bli självförsörjande 

inom en snar framtid samt att den nyanlända med särskilda medicinska behov har 

släktingar eller vänner i kommunen. 

Den enda förutsättning av de som tas upp i undersökningen som fler än hälften 

av kommunerna inte anser vara särskilt viktig eller viktig alls när de tar ställning 

till mottagande av en nyanländ med särskilda medicinska behov är att det finns 

personal med rätt språkkompetens i kommunen (Diagram 4.12). 

Det finns ett tydligt samband mellan kommunernas värdering av de olika 

faktorerna och deras benägenhet att ta emot nyanlända med särskilda medicinska 

behov som Migrationsverket vill anvisa till kommunen. En kommun som sällan 

eller aldrig tar emot tycker generellt sett att faktorerna i tabellen ovan är viktigare 

i bedömningen, än vad en kommun som ofta tar emot tycker. 

På en öppen fråga i enkäten om det finns några andra viktiga förutsättningar 

som beaktas i bedömningen av om kommunen ska ta emot en nyanländ med 

särskilda medicinska behov så har kommunernas flyktingsamordnare återigen 

betonat vikten av att bosättningsunderlagen är korrekta, att informationen om den 

nyanländas behov är utförlig och att den ges tidigt. En handläggare tar upp att det 

kan ha betydelse om personen som ska anvisas har bott i kommunen under tiden 

som asylsökande: 

Ofta har då ett nätverk av professionella redan skapats, till exempel inom sjukvård, 

habilitering osv. Dessutom ger det ofta bättre förutsättningar om familjen har skapat 

andra personliga nätverk för en vidare rehabilitering 

Flera handläggare påpekar att det är svårt att generalisera och att det ofta är 

kombinationen av olika faktorer för varje nyanländ som ska anvisas som avgör 

om kommunen tar emot eller inte. Så här skriver en kommun: 

63

Det är ett sammanvägande av all information i saken som gör ett beslut, men 

grundläggande i bedömningen är om vi tror att det är möjligt att ge den nyanlända ett 

värdigt liv. I vissa fall när personen är i behov av specialiserad vård kan närhet till 

sjukhus vara avgörande för en hållbar situation. I övrigt bör en kommun klara att serva 

sina medborgare. 

Diagram 4.12 Kommunernas värdering av olika faktorers betydelse i bedömningen av om de ska 

ta emot en nyanländ i målgruppen 

64

De flesta kommuner anser sig ha bra förutsättningar när det gäller närhet till 

vårdcentraler, resurser inom kommunens flyktingmottagning, buss- och 

tågförbindelser till andra orter, korta väntetider till primärvården (läkarbesök), 

närhet till sjukhus, närhet till psykiatrisk mottagning, resurser inom kommunens 

vård- och omsorgsförvaltning och resurser inom kommunens socialtjänst. Sämst 

förutsättningar har kommunerna när det gäller tillgång till anpassade bostäder, 

närhet till specialiserad mottagning för flyktingar eller krisoch traumahantering, 

anpassade introduktionsinsatser, korta väntetider till specialiserad vård (såväl för 

besök som för operation/åtgärd) och personal med olika språkkompetenser. 

Det bör påpekas att resultatet för kommunernas förutsättningar bygger på 

flyktingsamordnarnas subjektiva uppfattning av vilka förutsättningar den egna 

kommunen har, och inte på en objektiv bedömning av dessa. En kommun kan till 

exempel ha uppgett att de inte har särskilt nära till sjukhus medan en annan 

kommun med samma avstånd till sjukhus har uppgett att de har ganska nära. Detta 

gör dock inte resultatet mindre relevant, eftersom det är just flyktingsamordnarens 

subjektiva uppfattning om kommunens förutsättningar som ligger till grund för 

beslutet om mottagande. 

Tre generella samband kan urskiljas i resultatet. De kommuner som har goda 

förutsättningar anser oftare att kommuner med överenskommelser om 

flyktingmottagande har ansvar för att ta emot nyanlända med särskilda medicinska 

behov. Kommuner med goda förutsättningar säger också oftare ja till att ta emot 

de nyanlända i målgruppen som Migrationsverket vill anvisa till kommunen och 

anser sig ha färre hinder för att ta emot nyanlända i målgruppen. 

Nedan följer en noggrannare redogörelse för de sju faktorer som kommunerna 

anser är mycket viktiga att beakta i bedömningen av om de ska ta emot en 

nyanländ med särskilda medicinska behov som Migrationsverket vill anvisa till 

kommunen. Faktorerna är placerade så att de som högst andel kommuner uppgett 

är ”mycket viktig” kommer först. När det är frågan om extra starka samband eller 

om sambanden inte stämmer för någon av faktorerna så tas dessa upp särskilt. 

‣ Tillgång till särskilt anpassade bostäder 

Att det finns anpassade bostäder, till exempel lägenheter på bottenplan eller i hus 

med hiss, är den viktigaste faktorn när kommunerna bedömer om de ska ta emot 

en nyanländ med särskilda medicinska behov. 77 % av kommunerna anser att det 

är mycket viktigt och 21 % att det är ganska viktigt. De kommuner som oftare 

säger ja till att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov tycker att 

tillgången på särskilt anpassade bostäder är något mindre viktig än vad de 

kommuner som mer sällan tar emot nyanlända i målgruppen tycker. 

Samtidigt är det endast 2 % av kommunerna som uppger att de har mycket 

goda förutsättningar att erbjuda anpassat boende och 17 % som uppger att deras 

förutsättningar är ganska goda. 41 % av kommunerna uppger att tillgången till 

anpassade bostäder i deras kommun inte är särskilt bra och 35 % att den är dålig. 

Sambandet mellan kommunernas förutsättningar och upplevelsen av hinder 

för att ta emot nyanlända i målgruppen är starkt. Bland de kommuner som anser 

sig ha omfattande hinder har 44 % dålig tillgång till anpassade bostäder medan 

65

andelen bland de kommuner som inte har några hinder är 19 %. Även sambandet 

mellan kommunernas tillgång på anpassade bostäder och deras benägenhet att ta 

emot personer ur målgruppen är starkt. 

‣ Närhet till vårdinrättning som kan erbjuda behandling för individens 

specifika behov 

Av kommunerna anser 98 % att närhet till vårdinrättning som kan erbjuda den 

nyanlända den vård han eller hon behöver är en mycket eller ganska viktig 

förutsättning i bedömningen av om kommunen ska ta emot personen. Närheten till 

vård bedöms som viktigare av de kommuner som sällan tar emot nyanlända med 

särskilda medicinska behov som Migrationsverket vill anvisa till kommunen än av 

de kommuner som ofta tar emot. Minst viktigt anser de kommuner som tar emot 

ungefär hälften av anvisningarna att det är. 

De faktiska förutsättningarna för närhet till vård i kommunerna beror på vilken 

slags vårdinrättning den nyanlända behöver tillgång till. 98 % av kommunerna har 

exempelvis mycket eller ganska nära till vårdcentral. Vad gäller närhet till sjukhus 

så har 63 % av kommunerna ganska eller mycket goda förutsättningar. I var fjärde 

kommun är förutsättningarna dock inte särskild goda och i 12 % är de dåliga. Sex 

av tio kommuner har mycket eller ganska nära till psykiatrisk mottagning. Även 

när det gäller närhet till psykiatriska mottagningar har dock var fjärde kommun 

inte särskilt goda förutsättningar och 15 % har dåliga förutsättningar. Sämst 

förutsättningar har kommunerna när det gäller närhet till specialiserade 

mottagningar för flyktingar eller krisoch traumahantering. 68 % av kommunerna 

har antingen dåliga eller inte särskilt goda förutsättningar för detta. Bara ungefär 

var tionde kommun har mycket nära till en specialiserad mottagning. 

Sambandet mellan långa avstånd till vårdinrättning och kommunernas 

upplevelse av att ha hinder för att ta emot nyanlända med särskilda medicinska 

behov är starkt i synnerhet när det gäller närheten till psykiatrisk mottagning. 83 

% av de som inte anser sig ha några hinder har mycket eller ganska nära till 

psykiatrisk mottagning, medan motsvarande siffra för de kommuner som har en 

del hinder är 53 % och kommuner som har omfattande hinder 46 %. 

När det gäller sambandet mellan närhet till vård och kommunernas benägenhet 

att ta emot personer i målgruppen så finns detta för alla typer av vårdinrättningar. 

Däremot har de kommuner som uppgett att de aldrig tar emot någon ur 

målgruppen närmre till alla slags vårdinrättningar förutom vårdcentraler, än vad 

de som tar emot färre än hälften har. Bäst förutsättningar för närhet till 

vårdcentraler, sjukhus, psykiatriska mottagningar och specialiserade mottagningar 

för flyktingar eller krisoch traumahantering finns i de kommuner som uppgett att 

de inte får några förfrågningar från Migrationsverket, det vill säga i första hand 

kommuner som enbart tar emot personer som bosatt sig på egen hand. 

‣ Tillräcklig ekonomisk ersättning från staten 

För 97 % av kommunerna är det mycket eller ganska viktigt att beakta om 

kommunen får tillräcklig ekonomisk ersättning från staten när det ska fattas beslut 

om ett eventuellt mottagande av en nyanländ med särskilda medicinska behov. 

66

Detta är minst viktigt för de kommuner som tar emot ungefär hälften av de 

personer i målgruppen som de får förfrågningar om (46 %). Denna andel kan 

jämföras med 72 % av de kommuner som aldrig tar emot och 69 % av de 

kommuner som alltid eller nästan alltid gör det. 

Ungefär tre av fyra kommuner anser dock att de statliga ekonomiska 

ersättningarna inte är tillräckliga vid mottagande av personer som har särskilda 

medicinska behov. 

‣ Tillräckliga resurser inom kommunens flyktingmottagning 

Nio av tio kommuner betraktar tillräckliga resurser i kommunens 

flyktingmottagning som en viktig förutsättning. Viktigast är detta för de 

kommuner som aldrig tar emot personer ur målgruppen. 

Kommunernas faktiska resurser i flyktingmottagningen är goda: 72 % av 

kommunerna uppger att de har mycket eller ganska goda resurser. Sambandet 

mellan kommunernas förutsättningar och upplevelsen av hinder är tydligt. 

Andelen kommuner som inte har särskild goda resurser i flyktingmottagningen är 

46 % av de kommuner som har omfattande hinder, 20 % av de som har en del 

hinder och 11 % av de som inte har några hinder. 

‣ Möjlighet att erbjuda anpassade introduktionsinsatser 

Möjlighet att erbjuda anpassade introduktionsinsatser, till exempel anpassad SFI 

är en mycket eller ganska viktig faktor för 96 % av kommunerna när de tar 

ställning till om de ska ta emot en nyanländ som har särskilda medicinska behov. 

Viktigast anser de kommuner som aldrig tar emot personer i målgruppen att det 

är, och minst viktigt anser de kommuner som tar emot ungefär hälften att det är. 

I praktiken har 56 % av kommunerna dåliga eller inte särskilt goda 

möjligheter att erbjuda anpassad introduktion. Ungefär var tredje kommun har 

dock ganska goda möjligheter att göra det. 

Sambandet mellan möjligheten att erbjuda anpassade introduktionsinsatser och 

kommunernas upplevelse av hinder för att ta emot personer i målgruppen är 

starkt. Ungefär var tredje kommun som har omfattande hinder har också dåliga 

möjligheter att erbjuda anpassade introduktionsinsatser, medan bara ungefär var 

tionde kommun som inte har några hinder har dåliga möjligheter att erbjuda det. 

Sambandet mellan goda förutsättningar och en högre benägenhet att ta emot 

nyanlända i målgruppen är däremot inte lika tydligt. De kommuner som aldrig tar 

emot nyanlända med särskilda medicinska behov har betydligt sämre möjligheter 

att erbjuda anpassade introduktionsinsatser än övriga kommuner, men i övrigt 

finns inga tydliga samband. 

‣ Tillräckliga resurser inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning 

Av kommunerna tycker 95 % att tillräckliga resurser inom kommunens vård- och 

omsorgsförvaltning är en mycket eller ganska viktig förutsättning. Det finns inget 

tydligt samband mellan hur viktigt kommuner anser att det är med tillräckliga 

resurser inom vård- och omsorgsförvaltning och hur ofta de tar emot nyanlända 

med särskilda medicinska behov. 

67

De flesta kommuner (52 %) har ganska goda resurser inom vård- och 

omsorgsförvaltningen. Sambandet mellan goda resurser och kommunernas 

upplevelse av hinder för att ta emot personer i målgruppen är starkt. Av de 

kommuner som har omfattande hinder har 39 % inte särskilt goda resurser inom 

vård- och omsorgsförvaltningen. Motsvarande siffra för de kommuner som har en 

del hinder är 24 % och de som inte har några hinder 11 %. 

‣ Bra buss- och tågförbindelser till andra orter 

Bra buss- och tågförbindelser till andra orter anses av 97 % av kommunerna vara 

en mycket eller ganska viktig förutsättning i bedömningen om de ska ta emot en 

nyanländ med särskilda medicinska behov. De kommuner som aldrig tar emot 

eller som tar emot färre än hälften av de nyanlända i målgruppen tycker att det är 

viktigare med bra kommunikationsmöjligheter till andra orter än vad de som 

oftare tar emot tycker. Så här skriver en kommun om betydelsen av att ha bra 

buss- och tågförbindelser: 

Kommunikation till vården är väldigt viktig - i små orter kanske man inte kan erbjuda all 

form av specialistvård, men om kommunikation finns till den vården är det fördelaktigt. 

Om det tar för lång tid att ta sig till vården kommer introduktionen i samhället försämras 

markant och då kanske det istället är fördelaktigt för individen att bo nära specialistvård. 

Sju av tio kommuner har mycket eller ganska goda buss- och tågförbindelser till 

andra orter. I var tionde kommun är dessa förutsättningar dåliga. Buss- och 

tågförbindelserna är betydligt sämre i de kommuner som anser sig ha hinder för 

att ta emot personer i målgruppen än för de som inte anser sig ha några hinder. 


Tabell 4.1 Olika faktorers betydelse för möjlighet till mottagande av nyanlända i målgruppen 

Mycket viktigt (fler än 50 % av kommunerna anser att faktorn är mycket viktigt): 

• Tillgång till särskilt anpassade bostäder 

• Närhet till vårdinrättning som kan erbjuda behandling för individens specifika behov 

• Tillräcklig ekonomisk ersättning från staten 

• Tillräckliga resurser inom kommunens flyktingmottagning 

• Möjlighet att erbjuda anpassade introduktionsinsatser 

• Tillräckliga resurser inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning 

• Bra buss- och tågförbindelser till andra orter 

Ganska viktigt (fler än 50 % av kommunerna anser att faktorn är ganska viktig, alternativt fler än 50 % anser 

att faktorn är mycket eller ganska viktig): 

• Korta väntetider inom vården för den behandling som den nyanlända behöver 

• Tillräckliga resurser inom kommunens socialtjänst 

• Att det finns en vilja bland politikerna att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov 

• Att det finns andra invånare i kommunen som talar samma språk 

• Att den nyanlända med särskilda medicinska behov kommer att kunna arbeta och bli 

självförsörjande inom en snar framtid 

• Att det nyanlända med särskilda medicinska behov har släktingar eller vänner i kommunen 

Inte viktigt (fler än 50 % av kommunerna anser att faktorn inte är särskilt viktig eller inte är viktig alls): 

• Personal med rätt språkkompetens i kommunen 

68

Samband: 

• Mellan kommunernas benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen och hur viktiga de 

anser de olika faktorerna vara: kommuner med hög benägenhet att ta emot anser att faktorerna är 

mindre viktiga än de med låg benägenhet att ta emot. 

Tabell 4.2 Upplevda förutsättningar i kommunerna 

Mycket goda förutsättningar: (fler än 50 % av kommunerna har mycket goda förutsättningar) 

• Närhet till vårdcentral 

Goda förutsättningar: (fler än 50 % av kommunerna har ganska goda förutsättningar, alternativt fler än 50 % 

har mycket eller ganska goda förutsättningar) 

• Tillräckliga resurser inom kommunens flyktingmottagning 

• Bra buss- och tågförbindelser till andra orter 

• Korta väntetider till primärvården (läkarbesök) 

• Närhet till sjukhus 

• Närhet till psykiatrisk mottagning 

• Tillräckliga resurser inom kommunens vård- och omsorgsförvaltning 

• Tillräckliga resurser inom kommunens socialtjänst 

Sämre förutsättningar: (fler än 50 % av kommunerna har inte särskilt goda förutsättningar eller inga 

förutsättningar alls): 

• Tillgång till anpassade bostäder 

• Närhet till specialiserad mottagning för flyktingar eller krisoch traumahantering 

• Möjlighet att erbjuda anpassade introduktionsinsatser 

• Korta väntetider till specialiserad vård (operation/åtgärd) 

• Korta väntetider till specialiserad vård (besök) 

• Personal med olika språkkompetenser i kommunen 

Samband: 

• Mellan kommuners förutsättningar och deras inställning till kommuners ansvar att ta emot 

nyanlända i målgruppen: kommuner med goda förutsättningar känner högre ansvarskänsla. 

• Mellan kommuners förutsättningar och deras upplevelse av att ha hinder för att ta emot 

nyanlända i målgruppen: kommuner med sämre förutsättningar upplever sig ha större hinder för att 

ta emot. 

• Mellan kommuners förutsättningar och deras benägenhet att ta emot nyanlända i målgruppen: 

kommuner med goda förutsättningar är mer benägna att ta emot. 

4.5 Statliga ekonomiska ersättningar 

Kommuner med överenskommelser om flyktingmottagande har rätt till en årlig 

grundersättning från staten. 62 För de flyktingar och andra nyanlända som 

kommunen tar emot, som omfattas av ersättningsförordningen, får de också en 

schablonersättning. 63 Ett krav för att få schablonersättningen är att kommunen tar 

fram en introduktionsplan för den nyanlända och genomför ett 

introduktionsprogram enligt denna. 64 Om det uppdagas att det inte har tagits fram 

någon skriftlig introduktionsplan inom tre månader från det att personen togs 

emot i kommunen kan schablonersättningen återkrävas. Ersättningar som betalats 

ut till kommunerna får också krävas tillbaka, helt eller delvis, om de betalats ut 


63 10-13 §§ förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. 


69

som följd av att kommunen eller landstinget lämnat oriktiga eller ofullständiga 

uppgifter. 65 

Rätten till schablonersättning gäller för personer som beviljats 

uppehållstillstånd och bosatt sig i en kommun efter att ha varit registrerade som 

asylsökande i Migrationsverkets mottagningssystem (ABO/EBO), personer som 

beviljats uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter, 

kvotflyktingar och personer som beviljats uppehållstillstånd på grund av 

anknytning till någon av ovan nämnda och ansökt om uppehållstillstånd inom två 

år från det att den anhöriga i Sverige tagits emot i en kommun första gången. 66 

För kommuner som tecknade överenskommelser under år 2007 som gällde 

2007-2009 fanns en särskild ersättning om 10 000 kr för varje mottagen person 

som omfattas av ersättningsförordningen och 20 000 kr för varje person som vid 

mottagandet är mellan 18 och 65 år och inom 12 månader fått minst betyget 

Godkänt i SFI eller haft en praktik eller anställning i minst fem månader på minst 

halv tid. 67 Denna extra ersättning lämnas också till kommuner som har 

överenskommelse under 2010 för personer mottagna under samma period. 68 En 

nackdel med en sådan ersättning är att den riskerar att minska kommunernas 

incitament att ta emot personer med särskilda behov ytterligare. 

Schablonersättningen täcker inte alla kostnader som kan uppstå i mottagandet 

av personer med särskilda medicinska behov. Därför finns det särskilda 

ersättningar som kommunerna kan söka för sådana kostnader. Till exempel har 

kommuner och landsting rätt till ersättning för vård av personer som på grund av 

sjukdom eller funktionshinder direkt vid ankomsten till Sverige, under asyltiden 

eller i anslutning till att uppehållstillstånd beviljats, är i behov av varaktig vård i 

minst tre år. Detta om kostnaden uppgår till minst 60 000 kr under en 

ettårsperiod. 69 Insatser via LSS (Lagen om stöd och service till vissa 

funktionshindrade) och LASS (Lag om assistansersättning) jämställs med vård. 

Kommuner och landsting kan också få ytterligare ersättning vid betydande 

extraordinära kostnader för vårdinsatser för flyktingar. 70 

Kommuner som tagit emot flyktingar och andra personer som omfattas av 

ersättningsförordningen för bosättning har även rätt till ersättning för särskilda 

kostnader om personen har en styrkt arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller 

funktionshinder som personen hade vid ankomsten till Sverige eller som har 

direkt samband med personens situation som flykting. Rätten till ersättning för 

arbetsoförmåga gäller dock inte personer som är över 65 år. Ersättningarna gäller 

kostnader för socialbidrag, introduktionskostnader, färdtjänst samt stöd och hjälp i 


66 Den årliga grundersättningen för överenskommelse om flyktingmottagande ska motsvara tre 

vuxna schablonbelopp och ligger år 2010 på 562 800 kronor. Schablonbeloppen för 2010 är 

187 600 kr för vuxna (16-65 år), 115 200 kr för barn (under 16 år) och 69200 kr (65 år och äldre). 

67 1-4 §§ Förordning (2007:662) om extra ersättning till kommuner 2007-2009 för att påskynda 

utlänningars etablering på arbetsmarknaden 

68 Förordning (2009:1561) om extra ersättning till kommuner 2010 för att påskynda utlänningars 

etablering på arbetsmarknaden 



70

oendet. Ersättning för stöd och hjälp i boende betalas endast ut om beslutet om 

insatser fattats enligt samma grunder som gäller för andra personer i kommunen. 71 

Det är Migrationsverkets statsbidragsfunktion som bedömer om kommunerna 

har rätt till ersättning enligt ersättningsförordningen, men kommuner och 

landsting är skyldiga att lämna relevant underlag till Migrationsverkets 

bedömning. 72 


Fler än tre av fyra kommuner anser att de statliga ersättningarna är otillräckliga 

när kommunen tar emot nyanlända med särskilda medicinska behov. Av 

storstadskommunerna anser ingen att ersättningarna är tillräckliga för denna 

målgrupp, medan 27 % av landsbygdskommunerna och runt 20 % av de övriga 

kommunerna anser att de är tillräckliga. 

De kommuner som uppgett att de tar emot färre än hälften av alla nyanlända 

med särskilda medicinska behov som de blir tillfrågade om samt de kommuner 

som inte får några förfrågningar alls (i första hand kommuner som bara tar emot 

personer som bosatt sig på egen hand) är mer missnöjda med de ekonomiska 

ersättningarna än övriga kommuner. De kommuner som inte anser att de 

ekonomiska ersättningarna är tillräckliga anser i högre utsträckning att kommuner 

inte har något ansvar att ta emot personer i målgruppen än vad de kommuner som 

tycker att ersättningarna är tillräckliga anser. 

De kommuner som tycker att de statliga ersättningarna är tillräckliga har i 

högre utsträckning kontakt med statsbidragsfunktionen vid frågor och beslut om 

ersättningar för mottagandet än de kommuner som tycker att ersättningarna är 

otillräckliga. De är också mer nöjda med kvaliteten och omfattningen på denna 

kontakt med statsbidragsfunktionen. Under de seminarier som hållits under 

projektets gång med representanter som har praktisk erfarenhet av arbete i de 

olika verksamheterna hos respektive kommun och myndighet har det också 

framkommit att kommuner ofta tycker att ansökningsprocessen för de statliga 

ersättningarna är administrativt tung och krånglig. 

För fyra av tio kommuner skulle det underlätta mycket för kommunen att ta 

emot nyanlända i målgruppen om de i samband med förfrågningar om anvisning 

fick tydligare information om vilka statliga ersättningar kommunen kan få för 

individen. Nästan hälften av kommunerna uppger att det skulle underlätta ett 

mottagande till viss del. Tydligare information skulle underlätta mest för de 

kommuner som tycker att ersättningarna är otillräckliga, men även för de 

kommuner som tycker att ersättningarna är tillräckliga så är det en hög andel som 

anser att tydligare information i samband med förfrågningarna skulle underlätta 

mycket. 

Ännu mer skulle det underlätta för kommunerna att ta emot nyanlända med 

särskilda medicinska behov om de hade möjlighet att få förhandsbesked om 

71 16-19 §§ förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. 


71

särskilda ersättningar för de kostnader som idag kan sökas först i efterhand. Av 

kommunerna anser 92 % att detta skulle underlätta mycket eller delvis. Mest 

skulle det underlätta för medelstora och stora kommuner. 

Möjlighet till förhandsbesked och tydligare information i samband med 

förfrågningar skulle underlätta mottagandet minst för de kommuner som uppgett 

att de aldrig tar emot någon i målgruppen. Av dessa kommuner har 29 % uppgett 

att det inte skulle underlätta med tydligare information och 24 % att det inte skulle 

underlätta med möjlighet till förhandsbesked. 


För nyanlända med särskilda medicinska behov finns, utöver 

schablonersättningen, särskilda ersättningar som kommunen kan ansöka om, till 

exempel för vårdkostnader och/eller för att personen på grund av sjukdom eller 

funktionshinder är oförmögen att arbeta. Fler än tre av fyra kommuner anser dock 

att de statliga ersättningarna är otillräckliga. Bland de kommuner som anser att 

ersättningarna är otillräckliga är det en högre andel som anser att kommuner inte 

har något ansvar att ta emot nyanlända som har särskilda medicinska behov än 

bland de kommuner som tycker att ersättningarna är tillräckliga. 

De kommuner som oftare har kontakt med statsbidragsfunktionen vid frågor 

och beslut om ersättningar för mottagandet tycker oftare att ersättningarna är 

tillräckliga. Det är dock svårt att säga vad som är orsak och verkan i detta. 

Kommunerna önskar en större förutsägbarhet i fråga om de ekonomiska 

ersättningar som de kan få för de nyanlända i målgruppen som tas emot. För runt 

nio av tio kommuner skulle både tydligare information om vilka ersättningar 

kommunen kan få för mottagande av den nyanlända som Migrationsverket vill 

anvisa till kommunen och möjlighet till förhandsbesked för de ersättningar som 

kommunen idag kan återsöka och få utbetalda först i efterhand, underlätta mycket 

eller till viss del för kommunerna att ta emot nyanlända i målgruppen. Minst 

skulle dessa insatser underlätta för de kommuner som aldrig tar emot någon i 

målgruppen, men även bland dessa uppger den stora merparten att det skulle 

underlätta. 

4.6 Sammanfattande kommentar 

Flyktingsamordnare i var femte kommun anser att flyktingmottagande kommuner 

inte har samma ansvar att ta emot nyanlända med särskilda medicinska behov som 

andra nyanlända. Den åsikten delas dock inte av länsstyrelserna. Det kan enligt 

länsstyrelserna finnas skäl som gör det befogat för en kommun att säga nej till 

vissa förfrågningar om anvisning av nyanlända i målgruppen. Kartläggningen 

visar att mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov är en fråga 

72

som tas upp men får litet utrymme i förhandlingarna mellan länsstyrelser och 

kommuner. 

De flesta kommuner har en del hinder för att ta emot nyanlända i målgruppen 

och var tionde kommun uppger sig ha omfattande hinder. Hur kommunerna ställer 

sig till att ta emot dessa nyanlända beror på en rad olika faktorer. Viktigast är att 

kommunerna har tillgång till anpassat boende och har nära till den vård som den 

nyanlända behöver. Det råder dock stor brist på anpassade bostäder i 

kommunerna, bara var femte kommun har mycket eller ganska god tillgång. Vad 

gäller närhet till sjukhus och psykiatrisk mottagning har ungefär fyra av tio 

kommuner dåliga eller inte särskilt goda förutsättningar. Sämst förutsättningar har 

kommunerna när det gäller närhet till specialiserad vård för flyktingar eller krisoch 

traumahantering. Samtidigt skriver flyktingsamordnaren i en kommun så här 

om hur de resonerar vid en förfrågan: 

Vi tittar på hur den som är född i Sverige gör. Alla kan pendla till sjukvården om man 

inte bor nära ett sjukhus. Vård i hemmet gäller lika för alla. Det är inga problem att få 

lägenheten handikappanpassad. 

Att de statliga ekonomiska ersättningar som kommunerna har rätt till för 

mottagandet av nyanlända är tillräckliga är en mycket viktig faktor för att 

kommunerna ska kunna ta emot nyanlända i målgruppen. Tre av fyra kommuner 

anser dock att ersättningarna inte är tillräckliga i förhållande till de kostnader som 

följer mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov. Ungefär nio av 

tio kommuner uppger att det skulle underlätta för dem att ta emot om de i 

samband med förfrågningar fick tydligare information om vilka ersättningar som 

kan bli aktuella och om de fick möjlighet till förhandsbesked om de ersättningar 

som de idag har rätt att återsöka först i efterhand. 

Det finns en rad faktorer som de allra flesta kommuner tycker är viktiga att 

beakta men som de i praktiken upplever sig ha olika förutsättningar för (Tabell 

4.3) 

Var tredje kommun uppger att de tar emot alla eller nästintill alla i målgruppen 

som Migrationsverket vill anvisa till kommunen. 18 kommuner säger däremot 

alltid nej till att ta emot dessa nyanlända och nästan var femte kommun får inga 

förfrågningar av Migrationsverket. Merparten av dessa är kommuner som bara tar 

emot personer som bosatt sig på egen hand. 

Kommuner som har goda förutsättningar för de faktorer som tagits upp i 

undersökningen upplever sig ha mindre hinder för att ta emot personer i 

målgruppen, tycker oftare att kommuner har ett ansvar för att ta emot dessa och 

har själva en högre benägenhet att ta emot de nyanlända med särskilda medicinska 

behov som Migrationsverket riktar förfrågningar om. Vidare visar kartläggningen 

att små kommuner anser sig ha större hinder för att ta emot personer i 

målgruppen, känner mindre ansvar för att ta emot och säger oftare nej till 

förfrågningar om mottagande av dessa än större kommuner. 

73

Tabell 4.3 Jämförelse mellan kommunernas värdering av olika faktorers betydelse för möjlighet 

till mottagande av nyanlända i målgruppen och uppleva förutsättningar 

Värdering av 

faktorers 

betydelse* 

Upplevda 

förutsättningar 

Mycket goda 

förutsättningar 

 

Mycket viktigt Ganska viktigt Inte särskilt viktigt/ 

Närhet till 

vårdcentral 

inte viktigt alls 

Goda förutsättningar 

Inte särskilt goda 

förutsättningar/ 

dåliga förutsättningar 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Närhet till 

sjukhus 

Närhet till 

psykiatrisk 

mottagning 

Tillräckliga 

resurser inom 

kommunens 

flyktingmottagni 

ng 

Tillräckliga 

resurser inom 

kommunens 

vård- och 

omsorgsförvaltni 

ng 

Bra buss- och 

tågförbindelser 

till andra orter 

Tillgång till 

särskilt 

anpassade 

bostäder 

Närhet till 

specialiserad 

mottagning för 

flyktingar eller 

krisoch 

traumahantering 

Tillräcklig 

ekonomisk 

ersättning från 

staten 

Möjlighet att 

erbjuda 

anpassade 

introduktionsinsa 

tser 

 

 

 

 

Korta väntetider 

till primärvården 

(läkarbesök) 

Tillräckliga 

resurser inom 

kommunens 

socialtjänst 


till specialiserad 

vård 

(operation/åtgär 

d) 


till specialiserad 

vård (besök) 

 

Att det finns 

personal med 

olika 

språkkompetens 

i kommunen 

Resultatet visar också att engagerade länsstyrelser, som själva lyfter frågan om 

mottagande av personer i målgruppen i förhandlingarna, har en positiv inverkan 

på kommunernas inställning till att ta emot. Detta är framförallt tydligt när man 

tittar på de länsstyrelser som har erfarenhet av att kommuner har ändrat 

uppfattning och bestämt sig för att ta emot nyanlända i målgruppen. De 

74

kommuner som samverkar mycket med länsstyrelserna i arbetet med att teckna 

överenskommelser om flyktingmottagande är också generellt sett mer positivt 

inställda till att ta emot personer i målgruppen. Länsstyrelserna anser att det vore 

bra om Migrationsverket, till skillnad från idag, kontaktade dem om de har 

problem att hitta någon kommun i länet som vill ta emot en nyanländ med 


Enligt både Migrationsverkets regleringsbrev och myndighetens interna 

handbok ska relevant underlag om den nyanlända skickas till den kommun som 

accepterat en anvisning. I praktiken lämnar Migrationsverkets bosättningsfunktion 

dock denna information till kommuner redan före en introduktionsplats har 

anvisats, som underlag för kommunerna att ta ställning till. Det är 

anmärkningsvärt att detta förfarande, som alltså ger kommunerna möjlighet att 

välja vilka de vill ta emot, inte finns beskrivet i något policydokument. För att 

kommunerna ska kunna ta ställning till om de har de förutsättningar som de anser 

är viktiga för att ta emot är Migrationsverkets bosättningsunderlag mycket viktiga. 

För nästan hälften av kommunerna är underlagen avgörande för att de ska kunna 

besluta om mottagande och för ännu fler är de viktiga för att de ska hinna 

förbereda ett bra mottagande av den nyanlända. Kommunerna är generellt sett 

nöjda med underlagen för kvotflyktingar men med de underlag som gäller 

personer som anvisas från EBO eller ABO är erfarenheterna sämre. Kommunerna 

vill att informationen i underlagen ska bli mer utförlig och korrekt, i synnerhet 

vad gäller nyanländas hälsa och medicinska behov. Även 

mottagningshandläggarna på Migrationsverket anser att denna information är 

mycket viktig i underlagen, men det finns samtidigt en oro bland många 

handläggare att informationen kan komma att påverka den nyanländas chanser till 

en snabb bosättning negativt. 

Om man enbart ser till kommunernas intresse kommer man troligtvis snabbt 

fram till slutsatsen att bosättningsunderlagen måste bli bättre. Vad som är bäst för 

nyanlända i målgruppen är däremot inte lika entydigt. Fördelarna med en snabb 

bosättningsprocess väger tungt eftersom en lång väntan på anvisning kan få 

allvarliga konsekvenser för individer i målgruppen. Så här skriver en av 

Migrationsverkets mottagningshandläggare: 

Vi har haft ärenden som har fått nej från flera kommuner och där bosättningen har dröjt 

flera månader på grund av information om särskilda behov i bosättningsunderlaget. Detta 

drabbar då individen genom att de inte kan nyttja rätten till full sjukvård och fullt stöd 

eftersom de flesta kommuner och landsting uppger att de inte kan ge full sjukvård till 

någon som inte är folkbokförd. Individen drabbas på detta sätt dels av lång väntan på 

bosättning, dels av att inte få nyttja systemet fullt ut. 

Eftersom personer i målgruppen uppenbarligen särbehandlas, och det tar längre 

tid att hitta en kommun som vill ta emot än när andra nyanlända ska bosättas, är 

det vid en första anblick lätt att komma fram till slutsatsen att kommunernas 

möjligheter att säga nej till mottagande av nyanlända i målgruppen bör minska. 

Samtidigt ligger det givetvis i den nyanländas intresse att bli anvisad till en 

75

kommun som har goda förutsättningar, där närhet till vård och anpassat boende är 

grundläggande. Att placera en person med behov av regelbunden vård på en ort 

som har mycket långt till närmsta vårdinrättning och som dessutom saknar bra 

buss- och tågförbindelser till denna ort framstår inte som rimligt. Brist på 

information om individens behov i bosättningsunderlagen medför ofta att det tar 

längre tid för kommunen att identifiera individens behov och tillgodose den 

nyanlända de insatser som han eller hon har rätt till. Knapphändig information gör 

det alltså svårt för kommunerna att leva upp till sitt uppdrag. 

Vilken, och hur ingående, information om den nyanländas hälsa och 

medicinska behov som ska anges i bosättningsunderlaget är alltså en mycket svår 

fråga som idag lämnas åt den enskilda handläggaren att ta ställning till. 

Kommunerna vill få så mycket information som möjligt och nästan hälften av 

kommunerna anser att de inte kan fatta beslut om underlaget är för tunt. Det finns 

således en risk att kommunerna blir mindre benägna att ta emot nyanlända i 

målgruppen om underlagen är fattiga på information om personens hälsa och 

medicinska behov och om de upplever att information i underlagen undanhållits 

eller varit felaktig. På samma gång finns en risk att kommunernas benägenhet 

minskar om de får mer information då kommunerna bedömer att de inte har rätt 

förutsättningar eller helt enkelt diskriminerar och väljer bort personer som antas 

vara mer resurskrävande. Vilken information som kan anges i 

bosättningsunderlagen avgörs i slutändan också av den nyanlända själv, och är 

avhängig mottagningshandläggarnas tid och sekretessen mellan myndigheterna. 

Mottagningshandläggarna gör olika bedömningar, vilket i praktiken också 

leder till att det finns stora skillnader ifråga om mängden information 

kommunerna får om de nyanländas medicinska behov. Ett rikt material i 

bosättningsunderlaget följs dessutom ofta av att handläggaren ger ytterligare 

information därutöver direkt till bosättningshandläggaren eller kommunerna. Här 

finns en spänning i två avseenden, dels mellan flexibilitet och enhetlighet och dels 

mellan effektivitet och den enskildas integritet. En enhetlig myndighetsutövning 

är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt då det skapar en förutsägbarhet. Samtidigt är 

en flexibilitet som tar hänsyn till och utgår ifrån kommunernas behov och 

förutsättningar viktig för ett lyckat flyktingmottagande. Vad gäller den enskildas 

integritet är även detta en rättssäkerhetsfråga. Den nyanlända godkänner genom 

att underteckna bosättningsunderlaget den information som ges till kommunerna, 

men för information som ges utöver bosättningsunderlaget har den nyanlända inte 

gett något formellt samtycke. Samtidigt kan den extra information som i praktiken 

ges utöver innehållet i bosättningsunderlaget utgöra ett viktigt underlag för 

bosättningshandläggaren och den mottagande kommunen. Vidare finns det ett 

behov av förtydligad policy för hur ofta underlagen ska uppdateras och hur detta 

ska gå till eftersom individens situation kan förändras under den tid det tar för 

bosättningsfunktionen att hitta en kommun som vill ta emot. 

Komplexiteten i frågan om bosättningsunderlagens innehåll sammanfattas av 

en av länsstyrelsernas integrationsansvariga: 

76

Det som kommunerna har klagat på är att de anvisas personer med särskilda medicinska 

behov utan att få tillräckligt med information från Migrationsverket. Det har till exempel 

lett till att de ordnat bostad åt en person på tredje våningen utan hiss och när personen 

anländer till kommunen visar det sig att han/hon är rullstolsbunden. Migrationsverkets 

bosättningshandläggare å andra sidan pekar på att de har svårt att anvisa personer med 

särskilda behov till kommunerna. 

Mot bakgrund av den avgörande betydelse bosättningsunderlagen har för 

kommunerna och de enskilda nyanländas möjligheter till en snabb bosättning är 

det anmärkningsvärt att det inte finns något policydokument som reglerar vilken 

information som ska anges i underlagen och hur detta ska gå till. I den mall som 

mottagningshandläggarna använder för bosättningsunderlagen finns ett antal 

rubriker angivna, och att döma utifrån kommunernas värdering av dessa så 

motsvarar rubrikerna kommunernas önskemål, med undantag för att det inte finns 

en särskild rubrik för just personens hälsa och medicinska behov. Den nyanländas 

kön och medborgarskap anses mindre viktigt än övrig information i 

bosättningsunderlaget. Det är anmärkningsvärt att mallen har tagits fram utan 

någon konsekvensanalys utifrån vilka möjligheter det ger kommunerna att 

diskriminera. I till exempel anställningsförfaranden blir det allt vanligare med 

avidentifierade ansökningar för att förhindra möjlig diskriminering. En kritisk 

diskussion av bosättningsunderlagen skulle kunna synliggöra vinster och risker 

med att ange information om medborgarskap, kön eller hälsa och medicinska 

behov utifrån principen om icke-diskriminering. 

En framgångsfaktor som tas upp är att det finns specialiserade personliga 

mottagningshandläggare på Migrationsverket som arbetar specifikt med 

målgruppen och därmed är väl insatta i de enskilda individernas ärenden. 

Samtidigt visar undersökningen att en stor del av de handläggare som har störst 

erfarenhet av att möta målgruppen idag inte arbetar med att ta fram 

bosättningsunderlag för dessa. Under projektets seminarier har det framförts flera 

önskemål om specialiserade mottagningshandläggare, som även arbetar med att ta 

fram bosättningsunderlag eller att handleda de som gör detta för personer i 

målgruppen. Vidare har arbetssättet i Kortare väntan även i förhållande till 

bosättningsprocessen påpekats vara olämplig för målgruppen. 

De kommuner som har ett stort mottagande av personer som bosätter sig på 

egen hand, utan hjälp av Migrationsverket, har en del specifika bekymmer. Bland 

annat bedöms bosättningsunderlaget för personer som bosätter sig på egen hand 

hålla lägst kvalitet av de olika bosättningsunderlag som kommunerna får. Det 

verkar inte heller vara ovanligt att kommunerna inte får något underlag alls om de 

personer som själva bosatt sig i kommunen. En av Migrationsverkets 

mottagningshandläggare belyser också några av de problem som personal på 

EBO-enheter ser för målgruppen: 

Jag arbetar på en EBO-enhet. Personer som jag möter som har behov av särskilt boende 

väljer ändå oftast att bo kvar under (ofta) dåliga förhållanden i eget boende eftersom de 

inte orkar med att flytta flera gånger; först att flytta till ett transitboende, sen till ett 

77

anläggningsboende hos Migrationsverket i väntan på kommunplacering och sen vidare 

till okänd ort. Ofta finns en rädsla för att lämna det kontaktnät som finns på EBO- 

adressen och att byta läkare etc. 

I den bästa av världar skulle utförliga bosättningsunderlag inte innebära en risk för 

diskriminering från kommunernas sida och den nyanlända skulle oavsett vart han 

eller hon blev anvisad komma till en kommun med goda förutsättningar att 

erbjuda de insatser som individen är i behov av för att etablera sig i samhället. 

Men med det spänningsfält som existerar måste innehåll och rutiner för 

bostadsunderlagen formas utifrån en diskussion om icke-diskriminering samtidigt 

som kommunernas skilda förutsättningar måste tas på allvar för att anvisningar 

ska bli bra för såväl kommunerna som för de nyanlända. 

78

5 Mottagandeprocessen 

När en nyanländ har bosatt sig i en kommun, antingen på egen hand eller med 

hjälp av Migrationsverket, börjar kommunens och övriga berörda aktörers arbete 

med målgruppen. De nyanlända som har vistats i Sverige under sin asyltid har 

redan påbörjat sin etablering i Sverige och fått en del insatser under tiden som 

asylsökande. Kvotflyktingar och anhöriga till någon av dessa två grupper, som 

bosatt sig senast två år tidigare, kommer däremot direkt till en kommun och för 

dem är detta början på mottagandeprocessen. De nyanlända har alltså olika 

förutsättningar när de kommer till kommunerna. 

Den nyanlända ska erbjudas introduktion, svenskundervisning och 

samhällsinformation i den kommun han eller hon bosatt sig i. Den nyanlända ska 

också själva vara med och ta fram en skriftlig introduktionsplan som utgår från de 

egna förutsättningarna och behoven. Denna ligger sedan till grund för ett antal 

introduktionsinsatser som ska genomföras i samverkan mellan olika aktörer, och 

som syftar till att ge den nyanlända de förutsättningar som krävs för att han eller 

hon ska kunna försörja sig och vara delaktig i samhällslivet. En del nyanlända har 

behov av att skaffa sig en grundutbildning, andra att komma i kontakt med 

högskola. För vissa är det viktigt att få praktisera inom det egna arbetsområdet 

medan det för andra är viktigast att först och främst få hjälp med rehabilitering. 

För de som är i behov av arbetslivsinriktad rehabilitering ska 

Försäkringskassan utreda och samordna denna, medan Arbetsförmedlingen har i 

uppdrag att erbjuda faktiska rehabiliteringsinsatser. Arbetsförmedlingen har dock 

enbart ansvar för de personer som är inskrivna som arbetssökande. 

Arbetsförmedlingen har också i uppdrag att erbjuda andra insatser som främjar 

nyanländas etablering på arbetsmarknaden. 

Enligt Nationell samsyn kring den första tiden i Sverige är ohälsa troligtvis det 

största individuella hindret för en framgångsrik introduktion. 73 Ungefär var fjärde 

nyanländ uppskattas inte kunna tillgodogöra sig introduktionstiden på ett effektivt 

sätt på grund av ohälsa. 74 

Utöver de särskilda insatser som nyanlända har rätt till i introduktionen och att 

kommuner har ansvar att tillhandahålla bostäder åt de nyanlända som anvisats till 

kommunen med hjälp av Migrationsverket, omfattas nyanlända av samma 

medborgerliga rättigheter och skyldigheter som alla andra kommuninvånare. 

Nyanlända med varaktiga funktionshinder har till exempel, precis som andra 

funktionshindrade i kommunen, rätt till vissa hjälp- och stödinsatser enligt Lagen 

om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), Socialtjänstlagen (SoL) 

samt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Insatserna ska hjälpa den enskilda att 

73 Integrationsverket 2004:18 

74 Ibid. 

79

uppnå en god levnadsstandard och delaktighet i samhällslivet. Även 

länsstyrelserna har i uppdrag att verka för ökad delaktighet och tillgänglighet för 

personer med funktionsnedsättningar i länets kommuner. 

I detta kapitel utreds vad kommunerna, länsstyrelserna, Försäkringskassan och 

Arbetsförmedlingen har för ansvar för målgruppen och hur väl de lever upp till 

dessa uppdrag i praktiken. Får nyanlända i målgruppen samma möjligheter till 

introduktionsinsatser som övriga nyanlända och följs detta upp? Vilka faktorer är 

viktiga för att främja en effektiv etablering av nyanlända i målgruppen och hur väl 

fångas dessa faktorer upp i Arbetsförmedlingens arbete? Arbetar länsstyrelserna 

med att förbättra tillgänglighet och delaktighet även för de funktionshindrade som 

är nyanlända? Hur ser samverkan mellan de olika myndigheterna och andra parter 

ut i introduktionen och i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för nyanlända? 

Detta är några av de frågor som ska besvaras i följande avsnitt. 

5.1 Introduktionsinsatser 

Kommuner är skyldiga att upprätta introduktionsplaner och utifrån dessa 

genomföra introduktionsprogram för nyanlända som bosätter sig i kommunen. 

Den första december 2010 trädde en ny lag i kraft som förändrar 

ansvarsfördelningen för nyanländas introduktion och etablering. 75 Eftersom 

kartläggningen bygger på aktörernas erfarenheter av det tidigare systemet så 

redogörs här för den policy som varit gällande hittills. 

Den grundläggande tanken med att nyanlända ska delta i introduktion är att 

dessa har ett särskilt behov av stöd för att kunna försörja sig och bli delaktiga i 

samhället. Introduktionsplanerna ska därför vara individuellt framtagna och 

anpassade efter den enskildas behov. 76 Kommunerna ska ta hänsyn till den 

nyanländas tidigare erfarenheter och kompetens, men även till dennas ambitioner 

och framtidsplaner. På så sätt ska den nyanländas förutsättningar för en snabb 

etablering på arbetsmarknaden och i samhällslivet underlättas. I prop. 1997/98:16 

Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik 

underströk regeringen särskilt att introduktionen skulle förbättras genom att i 

större utsträckning än tidigare utgå från individens behov och förutsättningar, i 

högre grad utformas tillsammans med den berörda personen samt planeras och 

genomföras i samverkan mellan olika parter. 77 Ansvaret att uppmärksamma 

nyanländas behov av stöd under den första tiden gäller alla statliga och 

75 Se Prop. 2009/10:60. Enligt den nya lagen tar Arbetsförmedlingen över kommunernas 

samordnande ansvar för etableringsinsatserna. De kommer tillsammans med den nyanlända 

ansvara för upprättandet av etableringsplan och en ny aktör, etableringslots, införs för att stödja 

den nyanlända att hitta sin väg till arbete. 

76 

Prop 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till 

integrationspolitik, sid. 74 

77 Ibid. sid. 78 

80

kommunala myndigheter som kommer i kontakt med nyanlända, inte bara de som 

har ett särskilt ansvar för dessa. 78 

I introduktionsplanen lägger kommunen, samverkande myndigheter och den 

nyanlända själv upp en plan för vad som behöver genomföras för att den 

nyanlända ska nå målet med introduktionen; att bli delaktig i det svenska 

samhället och kunna försörja sig på egen hand. Att en introduktionsplan upprättas 

för den nyanlända är sedan 1991 dessutom ett krav för att kommunen ska ha rätt 

till den statliga schablonersättningen. Om den nyanlända är i arbetsför ålder ska 

Arbetsförmedlingen delta i framtagandet av introduktionsplanen. 79 

Introduktionsplanen utgör grunden för det introduktionsprogram som alla 

nyanlända ska delta i och som olika myndigheter och parter ska samarbeta om att 

genomföra. Svenskundervisning (SFI), samhällsinformation, praktik och arbete är 

viktiga delar i introduktionen. 80 Introduktionsplanen bör också innehålla 

bosättning; kartläggning av individens personliga situation och 

familjeförhållanden samt utbildningsoch yrkeserfarenhet; kartläggning av 

eventuella barns situation och behov av stödinsatser, samhälls-, studie- och 

arbetslivsorientering; kompletterande eller grundläggande utbildning och 

rehabilitering. 81 Även barn och ungdomar ska ha egna introduktionsplaner och 

delta i introduktionsprogram. Det är viktigt att också i dessa planer tillgodose 

barnens egna behov och önskemål. Förskola, förberedelseklasser i grundskolan 

eller introduktionskurser i gymnasiet ska tas upp, men även fritidsintressen och 

sociala insatser. 

Behov av hälso- och sjukvård är en viktig del i introduktionsprogrammet, som 

alltid ska ingå oavsett den nyanländas ålder och eventuella 

funktionsnedsättningar. De nyanlända som inte tidigare erbjudits en 

hälsoundersökning har rätt att få det. I prop. 1997/98:16 uppmanas kommunerna 

att uppmärksamma de nyanländas hälsoproblem i anslutning till 

introduktionsprogrammet och vid behov ta initiativ till rehabiliterande insatser, 

annars riskerar introduktionsprogrammet att bli bristfälligt oavsett hur väl 

kommunen och den nyanlända planerar. 82 Kommuner bör vidare, i den mån det är 

möjligt, anpassa SFI och övriga introduktionsinsatser så att nyanlända med olika 

medicinska behov och rehabiliteringsbehov har möjlighet att delta i 

introduktionen. 83 

De olika aktörernas ansvar för nyanlända behandlas också i en nationell 

samsyn kring hälsa och första tiden i Sverige. En nationell överenskommelse slöts 

mellan centrala myndigheter 84 för att tydliggöra vem som har ansvar för vad under 

introduktionen, och för att visa hur man genom samverkan kan skapa bättre 

78 Prop 1997/98:16, sid. 75 


80 Prop 1997/98:16, sid. 77 

81 Prop. 1989/90:105 om samordnat flyktingmottagande och nytt system för ersättning till 

kommunerna, m.m., sid. 12 

82 Prop 1997/98:16, sid. 83, 87-88 


84 

Integrationsverket, Institutet för Psykosocial Medicin, Karolinska institutet, 

Landstingsförbundet, Migrationsverket, Myndigheten för skolutveckling, Riksförsäkringsverket, 

Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut och Svenska kommunförbundet. 

81

förutsättningar för integration genom ett hälsofrämjande perspektiv. 85 I samsynen 

framhålls att en god hälsa är en förutsättning för att individer ska kunna tillvarata 

sina rättigheter och vara aktiva samhällsmedborgare. 86 De parter som ställde sig 

bakom överenskommelsen tog på sig att verka för att de på lokal och regional nivå 

skulle skapa eller vidareutveckla samverkansnätverk som ska verka för en 

hälsofrämjande första tid i Sverige och motverka ohälsa. 87 

Det är den nyanländas eget ansvar att delta i introduktionen och skapa bra 

förutsättningar åt sig själv i Sverige, men han eller hon har rätt till det stöd från 

kommunen som behövs för detta. 88 Introduktionen pågår vanligtvis på heltid 

under två år, men eftersom introduktionen anpassas efter varje individs 

förutsättningar och behov kan den pågå under både kortare och längre tid. 89 

Framförallt nyanlända med låg utbildningsnivå och personer med särskilda 

medicinska behov kan ha svårt att genomföra introduktionen på heltid och inom 

två år. För en del nyanlända med rehabiliteringsbehov kan det fungera väl att delta 

i ett introduktionsprogram på hel- eller deltid om de samtidigt får det stöd de 

behöver, men för andra kan det vara svårt att ta del i vissa introduktionsinsatser 

före rehabilitering. 90 

Under introduktionen har den nyanlända rätt till en så kallad 

introduktionsersättning. 91 För vissa nyanlända kan försörjningen istället utgöras 

av ekonomiskt bistånd (f.d. socialbidrag). Om den nyanlända inte följer den 

gemensamt framtagna introduktionsplanen kan kommunen dra in ersättningen 

under en viss tid eller stoppa den helt. 92 

Arbetsförmedlingen har ett särskilt ansvar för att erbjuda nyanlända 

arbetssökande insatser som främjar en snabb och effektiv etablering på 

arbetsmarknaden. För detta uppdrag ska de ha en samordnande, stödjande och 

pådrivande roll i förhållande till övriga berörda parter. 93 Myndighetens insatser 

och program ska finnas tillgängliga så tidigt som möjligt för den nyanlända. 

Arbetsförmedlingens uppdrag i mottagandet av nyanlända finns även formulerat i 

de överenskommelser om flyktingmottagande som kommunerna tecknar med 

Migrationsverket, men myndigheten är inte en undertecknande part. 

Även länsstyrelserna har i sitt integrationsuppdrag ett visst ansvar för 

introduktionen, genom att utveckla samverkan mellan kommuner och 

myndigheter i länet avseende boende, introduktion och snabb 

arbetsmarknadsetablering samt genom att följa upp introduktionen och dess 

85 Integrationsverket, 2004, sid. 5 



88 Prop 1997/98:16, sid. 79-80 

89 Enligt de nya reglerna som införs i december 2010 ska den s.k. etableringsplanen omfatta 

aktiviteter under högst två år. 

90 Prop 1997/98:16, sid. 82, 88 

91 1 § Lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar 

92 4 § Lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar 

Introduktionsersättningen ersätts i det nya systemet med en etableringsersättning som utgår till de 

nyanlända som deltar i aktiviteter enligt etableringsplanen, se Lag (2010:197) om 

etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare. Etableringsersättningen kommer att vara lika 

för alla, oavsett i vilken kommun den nyanlända bor, och prövas av Arbetsförmedlingen. 

93 6 § Förordning (2007:1030) med instruktion för Arbetsförmedlingen 

82

esultat i länets kommuner. 94 Också Migrationsverket har i uppdrag att följa upp 

introduktionen eftersom de betalar ut de statliga ersättningarna för mottagandet. 

I prop. 1997/98:16 understryks att samverkan mellan de olika aktörerna är 

avgörande för helheten i introduktionsprogrammet. 95 Utöver samverkan med 

statliga och kommunala myndigheter framhålls också aktörer i föreningslivet som 

viktiga för nyanländas språkinlärning och möjligheter att skapa ett nätverk i 

Sverige. Även samverkan mellan kommun och landsting är mycket viktig, 

framförallt för de nyanlända som har särskilda medicinska behov och behov av 

rehabilitering. 96 


De allra flesta kommuner upprättar alltid en introduktionsplan när en nyanländ 

bosätter sig i kommunen. I 21 kommuner upprättas däremot inte 

introduktionsplaner för alla. En del kommuner låter bli att upprätta en 

introduktionsplan på grund av den nyanländas ovilja eller svårigheter att delta i 

introduktionen. Så här skriver en av kommunerna: 

Det finns personer som på grund av ålder, psykiskt funktionsnedsättning m.m. inte kan 

medverka till planens upprättande och inte förstår vad en plan betyder. Vi rör oss i en 

begreppsvärld som kan vara mycket främmande och svår att förstå. Extra svårbegripligt 

blir det när personen dessutom är mentalt begränsad på grund av sitt funktionshinder. 

Flera kommuner hänvisar till att det inte finns något intresse från andra aktörer att 

samverka kring målgruppen. En av dem skriver: 

Eftersom ingen medaktör är intresserad av att medverka vad gäller personer med 

särskilda medicinska behov blir det en handlingsplan med den enskilda vi försöker göra. 

Varken Arbetsförmedling, landsting eller Försäkringskassa anser sig ha något ansvar för 

nyanlända med särskilda medicinska behov. Kommunen blir därmed ensam aktör på 

banan. 

När det gäller arbetet med att upprätta introduktionsplaner för nyanlända generellt 

samverkar 45 % av kommunerna i hög utsträckning och 24 % i ganska hög 

utsträckning med Arbetsförmedlingen. I upprättandet av introduktionsplaner för 

nyanlända med särskilda medicinska behov är det däremot bara 17 % av 

kommunerna som samverkar med Arbetsförmedlingen i hög utsträckning och 20 

% som gör det i ganska hög utsträckning. Nästan var tredje kommun samverkar 

inte alls med Arbetsförmedlingen i framtagandet av introduktionsplaner för 

målgruppen, och i ytterligare en tredjedel samverkar kommunerna och 

Arbetsförmedlingen bara i låg utsträckning i detta uppdrag. Av samtliga 

94 62- 63 §§ Förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion 

95 Prop. 1997/98:16, sid. 80 


83

kommuner är bara 13 % nöjda med omfattningen och kvaliteten på samverkan 

med Arbetsförmedlingen när det gäller arbetet med att upprätta 

introduktionsplaner för nyanlända i målgruppen. 

I många kommuner deltar nyanlända med särskilda medicinska behov i lägre 

utsträckning i introduktionsinsatser än andra nyanlända. Störst skillnad mellan 

målgruppens och övriga nyanländas deltagande gäller praktik. Nästan sju av tio 

kommuner uppger att personer i målgruppen praktiserar i lägre utsträckning än 

andra. Runt fyra av tio kommuner uppger också att målgruppen deltar i lägre 

utsträckning än andra nyanlända i samhällsorientering och SFI. 

När det gäller kommunernas samverkan med hälso- och sjukvården samverkar 

kommunerna mest med vårdcentraler, mindre med sjukhus och psykiatriska 

mottagningar och minst med specialiserade mottagningar. Detta följer samma 

mönster som närheten till de olika vårdinrättningarna i kommunerna. Det är bara 

med vårdcentraler som fler än hälften av kommunerna samverkar i hög eller 

ganska hög utsträckning. Fler än varannan kommun anser att de samverkar för lite 

med sjukhus, psykiatriska mottagningar och specialiserade mottagningar för 

flyktingar eller krisoch traumahantering. 

Ungefär två av tre kommuner samverkar i låg utsträckning eller inte alls med 

den ideella sektorn avseende nyanlända i målgruppen. En tredjedel har inte någon 

samverkan alls med aktörer i denna, men anser att det behövs. Vad gäller 

länsstyrelsernas arbete med att utveckla samverkan mellan kommuner och 

myndigheter i länet avseende nyanländas boende, introduktion och 

arbetsmarknadsetablering uppger ungefär två av tre kommuner att de samverkar i 

hög eller ganska hög utsträckning med sin länsstyrelse om detta. 43 % av 

kommunerna är nöjda med kvaliteten och omfattningen på denna samverkan 

medan 32 % anser att det är för lite samverkan och 12 % uppger att det inte finns 

någon samverkan kring detta i länet, men att det behövs. 


Arbetsförmedlingens låga medverkan i framtagandet av introduktionsplaner för 

nyanlända i målgruppen, som framkom av kommunernas erfarenheter, bekräftas 

av de som arbetar med personer i målgruppen på Arbetsförmedlingen (Diagram 

5.1) 

84

Diagram 5.1 De tillfrågades uppskattning av hur ofta de deltar i upprättandet av 

introduktionsplaner för nyanlända i målgruppen 

Enligt undersökningen på Arbetsförmedlingen är den viktigaste faktorn för att 

främja en effektiv etablering av nyanlända med rehabiliteringsbehov på 

arbetsmarknaden att arbetsförmedlare som arbetar med rehabilitering erbjuds 

särskild utbildning för arbetet med nyanlända. Av de som arbetar med målgruppen 

tycker 82 % att detta är mycket viktigt och 13 % att det är ganska viktigt. Av 

dessa har dock fyra av fem aldrig erbjudits att delta i någon vidareutbildning för 

att arbeta med nyanlända. Av de som har fått möjlighet till en sådan 

vidareutbildning har nästan alla deltagit. 

För att främja en effektiv etablering av målgruppen anses det också vara 

viktigt att information om Arbetsförmedlingen ges till nyanlända i målgruppen 

redan under asylprocessen, och därefter vid ytterligare tillfällen. Vidare är det 

viktigt med särskilda specialister, exempelvis arbetsterapeuter och sjukgymnaster, 

som kan bedöma vilka förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att 

personen ska klara av att arbeta, samt arbetsförmedlare som är inriktade specifikt 

på nyanlända med rehabiliteringsbehov. Den minst viktiga faktorn, enligt de 

tillfrågade, är att den nyanlända pratar svenska, men hela 70 % tycker att detta är 

mycket eller ganska viktigt (Diagram 5.2). 

85

Diagram 5.2 Värdering av olika faktorers betydelse för möjligheterna att främja en effektiv 

etablering på arbetsmarknaden för nyanlända i målgruppen 

Bäst förutsättningar har Arbetsförmedlingen när det gäller tillgången till särskilda 

specialister som handläggarna kan hänvisa den nyanlända till för att få en 

bedömning av vilka förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att personen 

ska klara av att arbeta. Var femte handläggare uppger dock att de inte har några 

sådana specialister att hänvisa till. De flesta handläggare uppger att information 

om Arbetsförmedlingens arbete, helt eller delvis, ges till asylsökande och 

nyanlända vid flera olika tillfällen, men det är väldigt olika om de asylsökande 

informeras redan under asylprocessen. Lite mer än var tredje handläggare menar 

att nyanlända med rehabiliteringsbehov inte får ta del av Arbetsförmedlingens 

insatser på ett tidigt stadium och de flesta handläggare uppger att det inte finns 

några särskilda arbetsförmedlare som arbetar specifikt med nyanlända med 

rehabiliteringsbehov på deras arbetsförmedling. Av de faktorer som är viktiga för 

en effektiv etablering av nyanlända i målgruppen är dåliga svenskkunskaper det 

vanligaste problemet (Diagram 5.3). 

86

Diagram 5.3 Uppskattning av vilka förutsättningar som finns på Arbetsförmedlingen för att främja 

en effektiv etablering på arbetsmarknaden för nyanlända i målgruppen 

De som möter personer i målgruppen i sitt arbete på Arbetsförmedlingen har olika 

uppfattningar om i vilken utsträckning nyanlända med rehabiliteringsbehov tar del 

av någon av deras insatser i arbetsmarknadspolitiska program. 37 % menar att 

nyanlända i målgruppen i de allra flesta fall får ta del av någon insats, men lika 

många menar att bara ett fåtal får det. 


Ungefär två av tre länsstyrelser arbetar med att följa upp kommunernas 

introduktion av nyanlända på ett övergripande plan, exempelvis genom att ta fram 

statistik för hur många och vilka grupper av nyanlända som deltagit i 

introduktionen. Var tredje länsstyrelse gör dock ingen sådan övergripande 

uppföljning. Sämst på att följa upp introduktionen på ett övergripande plan är 

länsstyrelserna i region syd, där bara två av fem gör detta. Andelen länsstyrelser i 

region öst som följer upp introduktionen på ett övergripande plan är densamma 

som i landet totalt sett (fyra av sex), medan andelen i region nord och väst är fyra 

87

av fem länsstyrelser. De länsstyrelser som ofta eller alltid tar upp frågan om 

mottagande av nyanlända med särskilda medicinska behov i förhandlingar med 

kommunerna om flyktingmottagande följer i högre utsträckning upp 

kommunernas introduktion på ett övergripande plan än de som sällan tar upp 

frågan i förhandlingarna. 

Uppföljning på individnivå ingår inte i länsstyrelsernas uppdrag. Trots det 

arbetar två länsstyrelser med att på individnivå följa upp introduktionen för 

personer med särskilda medicinska behov, exempelvis genom att kontrollera om 

de har fått en introduktionsplan upprättad och om denna har följts. Dessa båda 

länsstyrelser anser att en sådan individuell uppföljning är meningsfull. Hälften av 

alla länsstyrelser anser att det vore meningsfullt även för dem att följa upp 

introduktionen på individnivå för personer i målgruppen, och ytterligare 40 % av 

länsstyrelserna anser att det vore meningsfullt att göra en sådan individuell 

uppföljning under en viss period. De länsstyrelser som idag arbetar med att följa 

upp introduktionen på ett övergripande plan anser generellt sett att det vore 

meningsfullt att genomföra en individuell uppföljning av målgruppen regelbundet, 

medan de länsstyrelser som inte arbetar med en övergripande uppföljning 

generellt sett anser att en individuell uppföljning skulle vara meningsfull under en 

viss period. 

När det gäller kvaliteten på aktiviteter i introduktionen så har 15 av de 21 

länsstyrelserna undersökt denna under de senaste tre åren, de allra flesta genom att 

prata med representanter från kommunerna. Tre länsstyrelser har även pratat med 

nyanlända själva i samband med att kvaliteten på aktiviteterna undersökts. Sex 

länsstyrelser har inte på något sätt undersökt kvaliteten på aktiviteterna i 

introduktionen. Andelen länsstyrelser som undersöker kvaliteten på aktiviteterna 

är högre bland de länsstyrelser som själva tar upp frågan om mottagande av 

nyanlända med särskilda medicinska behov i överenskommelsearbetet med 

kommunerna. Andelen som undersöker kvaliteten på introduktionen är också 

högre bland de kommuner som arbetar med att följa upp introduktionen på ett 

övergripande plan än bland de som inte gör det. 

Från resultatet i kommunernas enkät framgår att ungefär tre av fyra kommuner 

samverkar lite eller inte alls med länsstyrelserna i arbetet med att följa upp 

introduktionsplanerna. Var fjärde kommun uppger att de inte har någon kontakt 

eller samverkan med länsstyrelserna för uppföljning av introduktionsplanerna men 

att det behövs. 17 av de 21 länsstyrelserna anser att de inte arbetar tillräckligt med 

uppföljning av introduktionen. 

För att länsstyrelserna ska kunna förbättra sitt uppföljningsarbete framhåller 

flera integrationsansvariga att de dels behöver tydligare politiska direktiv för detta 

uppdrag, genom instruktionen eller regleringsbreven, och dels ekonomiska 

förutsättningar för att genomföra uppdraget. Flera påpekar också att de personella 

resurserna är för små idag och någon önskar en enhetligare rapportering från 

kommunerna samt tillgång till statistik från samverkande myndigheter. En 

länsstyrelse föreslår att ett gemensamt uppföljningsverktyg för länsstyrelserna 

utvecklas för att systematisera uppföljningen. 

88


I stort sett alla nyanlända får en introduktionsplan upprättad i den kommun han 

eller hon bosätter sig i. Några kommuner låter ibland bli att upprätta 

introduktionsplaner för personer i målgruppen, främst med hänvisning till att den 

nyanlända inte kan eller vill delta i ett introduktionsprogram. Arbetsförmedlingen 

medverkar i mycket mindre utsträckning i framtagandet av introduktionsplaner för 

nyanlända i målgruppen än för andra nyanlända. Två av tre kommuner uppger att 

det inte finns någon samverkan med Arbetsförmedlingen alls, eller att det bara 

finns i liten omfattning, i upprättandet av introduktionsplaner för personer i 

målgruppen. Kommunerna samverkar också i låg utsträckning med hälso- och 

sjukvården och med aktörer i den ideella sektorn när det gäller nyanlända med 


I många kommuner deltar personer i målgruppen i lägre utsträckning i SFI, 

samhällsorientering och praktik än andra nyanlända. Det är också vanligt att 

nyanlända med särskilda medicinska behov inte får ta del av någon av 

Arbetsförmedlingens insatser. 

För att Arbetsförmedlingen ska kunna lyckas med sitt uppdrag att främja en 

effektiv etablering av nyanlända är det viktigt att de arbetsförmedlare som arbetar 

med rehabilitering vidareutbildas för att arbeta med nyanlända, men bara var 

femte tjänsteman som arbetar med målgruppen har erbjudits sådan utbildning. En 

viktig förutsättning för att främja en effektiv etablering av målgruppen är också att 

det finns specialister som arbetsförmedlarna kan hänvisa den nyanlända till för att 

få en bedömning av vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att 

personen ska kunna arbeta. Detta finns det goda förutsättningar för. Det finns 

dock få arbetsförmedlare som är specialiserade på att arbeta med just nyanlända 

med rehabiliteringsbehov, något som av många bedöms vara viktigt. Personer i 

målgruppen behöver få information om Arbetsförmedlingens arbete vid flera 

tillfällen, gärna redan under asylprocessen. I praktiken får en del det, andra inte. 

I vart tredje län följer länsstyrelserna inte upp kommunernas introduktion, 

varken översiktligt eller på individnivå. Samtidigt samverkar tre av fyra 

kommuner inte alls eller bara i låg utsträckning med länsstyrelserna i 

uppföljningsarbetet av målgruppens introduktion. Sex länsstyrelser har under de 

senaste tre åren inte undersökt kvaliteten på aktiviteterna i introduktionen. De som 

har undersökt kvaliteten har gjort det genom att prata med representanter från 

kommunerna. Några få länsstyrelser har även pratat med nyanlända. Bland 

länsstyrelserna anser 17 av 21 att de inte arbetar tillräckligt med uppföljning och 

nästan alla länsstyrelser anser att det vore meningsfullt att följa upp 

introduktionen för målgruppen på individnivå, antingen regelbundet eller under en 

viss period. Detta görs redan i två län, men för att detta ska vara möjligt för alla 

länsstyrelser menar länsstyrelserna att det behövs politiska beslut och mer 

resurser. 

Länsstyrelser som är mer engagerade, och själva tar upp frågan om 

mottagande av nyanlända i målgruppen under förhandlingar med kommunerna om 

deras överenskommelser, är också mer aktiva än andra länsstyrelser i att följa upp 

89

kommunernas introduktion och undersöka kvaliteten på de aktiviteter som erbjuds 

inom denna. 

5.2 Kommunernas ansvar för personer med 

funktionsnedsättningar och andra former av särskilda 

medicinska behov 

Nyanlända som har omfattande och varaktiga funktionshinder omfattas av lagen 

om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), på samma villkor som 

andra kommuninvånare med liknande funktionshinder. 97 Detta innebär att de har 

rätt till hjälp i det dagliga livet för att kunna uppnå en god levnadsstandard och 

vara delaktiga i samhällslivet. Målet är att den enskilda får möjlighet att leva som 

andra. 98 Personen måste själv begära att få de insatser denna har rätt till enligt 

lagen och har, förutsatt att han eller hon efter en individuell bedömning anses 

tillhöra någon av de grupper som omfattas av lagen, möjlighet att få personlig 

assistans, ledsagarservice, kontaktperson, stödfamilj, avlösarservice i hemmet, 

korttidsvistelse utanför hemmet, daglig verksamhet och bostäder med särskild 

service eller annan särskilt anpassad bostad. Om den nyanlända är barn eller 

ungdom har han eller hon också möjlighet att få korttidstillsyn i skolan och bostad 

med särskild service för barn och ungdomar. 99 Det är kommunernas ansvar att 

tillgodose den nyanlända, och andra funktionshindrade personer i kommunen, 

dessa insatser. 100 Dessutom ska landstinget erbjuda personen rådgivning och 

personligt stöd. 101 

Kommuner har också enligt Socialtjänstlagen (SoL) vissa skyldigheter 

gentemot de personer som vistas i kommunen. En nyanländ kan genom denna lag, 

precis som övriga kommuninvånare, få rätt till ekonomiska och sociala stöd- och 

hjälpinsatser, s.k. bistånd. Kommuner har särskilt ansvar för vissa grupper, 

däribland personer med funktionshinder. Socialtjänsten ska bland annat medverka 

till att personer med psykiska eller fysiska funktionshinder får bo på ett sätt som 

är anpassat efter deras behov av stöd, till exempel i en handikappanpassad 

lägenhet där personen kan få stöd av hemtjänst eller personlig assistans, i en 

gruppbostad med tillgång till personal dygnet runt, eller i ett vanligt boende med 

möjlighet till hemtjänst. Socialtjänsten ska också medverka till att personen har 

97 Lagen gäller för personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 

personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i 

vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller personer med andra varaktiga 

fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är 

stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande 

behov av stöd eller service. (1 § Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) 

98 5 § LSS - Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 

99 9 § LSS - Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 

100 2 § samt 9 § 2 LSS - Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 

101 Ibid. 

90

en meningsfull sysselsättning. 102 Insatserna ska utformas så att de tar tillvara 

individens möjligheter och vilja att förändra sin sociala situation. För att uppnå en 

bättre användning av de resurser som finns för socialtjänstens uppgifter kan 

kommunen samverka med landstinget, Försäkringskassan och 

Arbetsförmedlingen. 103 

Kommunerna har även enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ansvar för 

boende, sysselsättning och stöd till personer med psykiska funktionshinder. 104 

Hur kommunernas arbete att tillgodose nyanlända i målgruppens rättigheter 

som kommuninvånare enligt de tre nämnda lagarna har inte undersökts eftersom 

de handläggare som besvarat enkäten inte arbetar med dessa frågor. 

5.3 Tillgänglighet och delaktighet 

Länsstyrelserna har ett sektorsövergripande ansvar för att verka för tillgänglighet 

och delaktighet för personer med funktionsnedsättning vid samråd, beslut och 

andra åtgärder i länet. 105 


I praktiken skiljer det sig åt mellan länen hur aktivt länsstyrelserna arbetar för att 

verka för tillgänglighet och delaktighet. När det gäller arbetet för 

funktionsnedsatta generellt så arbetar två länsstyrelser med detta i hög 

utsträckning medan två länsstyrelser inte arbetar med detta alls. Sex länsstyrelser 

arbetar i låg utsträckning och åtta länsstyrelser i ganska hög utsträckning med 

frågorna. När det gäller att verka för tillgänglighet och delaktighet även för 

nyanlända med funktionsnedsättning är siffrorna något lägre. De två länsstyrelser 

som angett att de i hög utsträckning verkar för tillgänglighet och delaktighet 

generellt anger dock att de också gör det när det gäller nyanlända personer med 

funktionsnedsättning. De länsstyrelser som är mer engagerade för målgruppen i 

förhandlingarna med kommunerna i överenskommelsearbetet arbetar i högre 

utsträckning för en ökad tillgänglighet och delaktighet för funktionshindrade, även 

när det gäller nyanlända. 

På vilket sätt länsstyrelserna verkar för tillgänglighet och delaktighet för 

nyanlända med funktionsnedsättningar skiljer sig åt. Några lyfter frågan i 

samhällsplanering och i översiktsplaner för bostäder medan någon arbetar med 

tillgängligheten i kommunernas SFI-lokaler och ytterligare någon 

uppmärksammar gruppen i samverkansmöten med olika myndigheter och 

kommuner. En länsstyrelse hänvisar till anpassning av deras hemsida. 

102 5 kap. 7 § SoL – Socialtjänstlag (2001:453) 

103 2 kap. 6 § SoL – Socialtjänstlag (2001:453) 

104 18 - 18 c §§ HSL – Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) 18 § - 18 c § 

105 5 § 4 Förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion 

91

Endast en länsstyrelse uppger att den någon gång under de senaste tre åren 

verkat för att bostadshus i någon av länets kommuner ska byggas om eller 

renoveras för att öka tillgängligheten så att nyanlända personer med 

funktionsnedsättningar ska kunna bosätta sig i kommunen. 

För att länsstyrelserna ska kunna bli bättre på att verka för tillgänglighet och 

delaktighet även för nyanlända med funktionsnedsättningar efterfrågar de ökade 

ekonomiska och personella resurser, ett tydligare uppdrag med redovisningskrav 

och en bättre samverkan i det regionala arbetet, framförallt med kommunerna och 

Migrationsverket. En länsstyrelse hänvisar också till att det behövs 

kompetensutveckling och statistik för att underlätta länsstyrelsernas arbete med att 

verka för tillgänglighet och delaktighet. 

5.4 Arbetslivsinriktad rehabilitering 

Arbetslivsinriktad rehabilitering syftar till att personer som har drabbats av 

sjukdom eller funktionsnedsättningar ska få tillbaka sin arbetsförmåga och sina 

förutsättningar för att kunna försörja sig själv genom arbete. Försäkringskassan 

har i uppdrag att utreda och samordna rehabilitering medan Arbetsförmedlingen 

har i uppdrag att erbjuda rehabiliteringsinsatser. 

Nyanlända med särskilda medicinska behov som på grund av sjukdom har 

förlorat sin arbetsförmåga omfattas på samma sätt som alla andra personer som är 

bosatta i Sverige av Försäkringskassans uppdrag att samordna rehabilitering. 

106 Försäkringskassan ska i samråd med den individ som är i behov av 

rehabilitering kartlägga detta behov och vidta de åtgärder som behövs för en 

effektiv rehabilitering. Den rehabiliteringsplan som tas fram ska beskriva vad som 

behövs för att personen ska kunna arbeta. Om den försäkrade tillåter så ska 

Försäkringskassan samverka med hans eller hennes arbetsgivare och 

arbetsorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt 

arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter som kan vara berörda, i 

rehabiliteringen. 107 

Försäkringskassans ansvar för att planera och samordna rehabilitering gäller 

även för de personer som inte har haft någon anställning i Sverige och därmed 

saknar en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Det är denna grupp som 

nyanlända i målgruppen vanligtvis tillhör. För personer som har en 

sjukpenninggrundande inkomst och blir sjuka får Försäkringskassan en impuls om 

att personen kan vara i behov av rehabilitering i och med att en anmälan om 

sjukpenning görs. För personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst och 

som därmed inte har rätt till sjukpenning finns det däremot inte reglerat vems 

ansvar det är att skicka en sådan impuls till Försäkringskassan. 

106 2 kap. 1 § samt 3 kap. 1 § punkt 3 och 4 Socialförsäkringslag (1999:799) 

107 22 kap. 5 § Lag (1962:381) om allmän försäkring 

92

Nyanlända med särskilda medicinska behov har samma rätt som alla andra 

boende i Sverige till sjukersättning, aktivitetsersättning, handikappersättning, 

vårdbidrag samt assistansersättning. 108 Det är Försäkringskassans ansvar att 

handlägga och besluta om dessa ersättningar. För att sjukersättning ska beviljas 

ska den nyanlända ha sådana medicinska hinder som medför en helt eller delvis 

varaktigt nedsatt arbetsförmåga. 109 Personer som inte har någon annan möjlighet 

att få sina behov tillgodosedda har enligt socialtjänstlagen rätt till bistånd i form 

av försörjningsstöd. 

Arbetslivsinriktad rehabilitering är ett av Arbetsförmedlingens prioriterade 

uppdrag. Detta innebär att personer som är i behov av särskilt stöd, inklusive 

nyanlända, ska erbjudas utredande, vägledande, rehabiliterande eller 

arbetsförberedande insatser. 110 Arbetsförmedlingen har särskilda specialister, 

exempelvis arbetsterapeuter och sjukgymnaster, som ska utreda vilka 

förutsättningar som måste vara uppfyllda för att personen ska kunna arbeta och 

hur individens arbetssituation kan behöva anpassas. Målet med den 

arbetslivsinriktade rehabiliteringen är att människor ska återfå arbetsförmågan och 

kunna återgå i arbete eller påbörja en utbildning. 

Arbetslivsinriktad rehabilitering bedrivs för två målgrupper: arbetslösa med 

funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga samt sjukskrivna och personer 

med aktivitets- eller sjukersättning. När det gäller den senare upprättar 

Arbetsförmedlingen varje år en handlingsplan för samverkan med 

Försäkringskassan. Många nyanlända ingår dock inte i denna grupp eftersom de 

vanligtvis varken har haft någon anställning i Sverige och därmed saknar 

sjukpenninggrundande inkomst, eller har en arbetsnedsättning som är av så 

varaktig karaktär att de har rätt till sjukersättning. 

Som en av fjorton myndigheter med sektorsansvar för att förverkliga 

regeringens internationella handlingsplan för handikappolitiken, har 

Arbetsförmedlingen i uppdrag att inom sitt område – arbetsmarknadspolitiken – 

vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga 

aktörer. 111 Arbetsförmedlingen ska medverka till att fler arbetssökande med 

funktionsnedsättning får arbete och att fler arbetsgivare är beredda att anställa 

dessa personer. Myndigheten ska som sektorsansvarig i första hand sätta upp mål 

för den egna verksamhetens stöd till personer med funktionsnedsättning att finna, 

få och behålla ett arbete, men de ska också formulera och rikta krav till andra 

myndigheter och verksamheter inom den arbetsmarknadspolitiska sektorn, t ex 

skolor och arbetsplatser, rörande insatser som behövs för personer med 

funktionsnedsättning. 112 Förutom sektorsansvaret ska Arbetsförmedlingen även 

108 9 kap Lag (1962:381) om allmän försäkring, Lag (1998:703) om handikappersättning och 

vårdbidrag, Lag (1993:389) om assistansersättning. 

109 7 kap. 1 § Lag (1962:381) om allmän försäkring 

110 11 § Förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten 


112 http://www.samhall.se/upload/Dokument/Korta%20fakta%20om%20arbetsmarknad%20och%2 

0syssels%C3%A4ttning.pdf 

93

edovisa en handlingsplan för hur lokaler, information och övrig verksamhet ska 

göras mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. 113 

Arbetsförmedlingen ska samverka med Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket, 

Socialstyrelsen, kommun och landsting för att uppnå en effektivare användning av 

resurserna för rehabilitering. 114 När det gäller unga personer ska 

Arbetsförmedlingen också särskilt samverka med skolan. 

I genomförandet av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska stödet 

anpassas efter individens behov och förutsättningar och därför är det viktigt att 

dessa förutsättningar klargörs och prövas av Arbetsförmedlingen tidigt. Därefter 

bedömer handläggaren vilka insatser personen behöver få av Arbetsförmedlingen. 

Insatserna ska utveckla individens arbetsförmåga och kompetens, och kan handla 

om arbetspraktik/arbetsprövning, utbildning och insatser för att anpassa 

arbetsplatsen efter individens förutsättningar. Slutligen ska Arbetsförmedlingen 

också ge stöd till personerna i att söka arbete och ibland behövs även hjälp med 

introduktion och uppföljning på arbetsplatsen. Dessa insatser kräver en aktiv 

kontakt mellan handläggaren på Arbetsförmedlingen och arbetsgivaren. 

Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar gäller för nyanlända på samma vis 

som för andra arbetssökande. För gruppen nyanlända har Arbetsförmedlingen 

dessutom ett särskilt ansvar för att verka för att de får sådana insatser som 

underlättar en snabb och effektiv etablering på arbetsmarknaden, och 

myndigheten ska i detta arbete, precis som i arbetet med förverkligandet av 

handikappolitiken, vara samordnande, stödjande och pådrivande i förhållande till 

andra berörda aktörer. 115 

5.4.1 Försäkringskassans arbete i praktiken 

Majoriteten av de handläggare på Försäkringskassan som deltagit i 

enkätundersökningen tror att de flesta handläggare känner till att myndighetens 

samordningsansvar för rehabilitering även gäller för nyanlända som inte har 

arbetat i Sverige och därmed inte har någon sjukpenninggrundande inkomst. Var 

tredje handläggare var dock inte själv medveten om detta förrän han eller hon 

läste informationen i enkäten. 

Bara sju handläggare (4 %) har någon gång under 2009 eller 2010 blivit 

kontaktade med anledning av att en nyanländ som saknar sjukpenninggrundande 

inkomst varit i behov av rehabilitering. De sju handläggarna arbetar alla i olika 

län. En av dem kontaktades av en handläggare i kommunens flyktingmottagning, 

en av en läkare, en av den nyanlända själv, och tre blev kontaktade av 

socialsekreterare. Sex av dessa sju handläggare uppger också att de utrett och 

samordnat rehabilitering för de nyanlända. Däremot har 96 % av handläggarna i 

113 

Förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av 

handikappolitiken. 



94

undersökningen ingen erfarenhet av att ha samordnat rehabilitering för personer i 

målgruppen under 2009 eller 2010. 116 

Ungefär tre av fyra kommuner har uppgett at de inte har någon samverkan alls 

med Försäkringskassan kring samordning av rehabilitering för nyanlända med 

nedsatt arbetsförmåga. Av dessa anser 81 % att det behövs. 

Drygt hälften av handläggarna på Försäkringskassan menar att myndigheten 

idag inte arbetar med att utreda och samordna rehabilitering för nyanlända som 

saknar sjukpenninggrundande inkomst. Knappt hälften skulle dock säga att 

Försäkringskassan gör det, ett resultat som är något förvånande i ljuset av att bara 

omkring 4 % av handläggarna har erfarenhet av att själva ha samordnat 

rehabilitering för någon person i målgruppen. 

Nästan hälften av de handläggare som menar att Försäkringskassan inte 

arbetar med att samordna rehabilitering för målgruppen idag tror att detta beror på 

att Försäkringskassan inte kommer i kontakt med nyanlända som saknar 

sjukpenninggrundande inkomst och därför inte vet vilka som är i behov av 

rehabilitering. Men 36 % av handläggarna tror att en del av förklaringen också är 

att frågan inte är prioriterad i Försäkringskassans arbete (Diagram 5.4). 

Diagram 5.4 Uppfattning om orsaker till att Försäkringskassan inte arbetar med att samordna 

rehabilitering för målgruppen 


En förutsättning för att en nyanländ som är i behov av rehabilitering ska kunna få 

de insatser som han eller hon har rätt till av Arbetsförmedlingen är att personens 

116 Eftersom de flesta av Försäkringskassans handläggare besvarade enkäten under juni 2010 så 

innebär detta en tidsperiod på ungefär ett och ett halvt år. 

95

nedsatta arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov identifieras. Bara ungefär hälften 

av de som arbetar med målgruppen tror att Arbetsförmedlingen i de flesta fall 

identifierar de rehabiliteringsbehov som finns hos nyanlända. Ungefär en fjärdedel 

tror att Arbetsförmedlingen identifierar rehabiliteringsbehov hos omkring hälften 

av de nyanlända som har sådana behov och lika många tror att 

Arbetsförmedlingen bara identifierar behoven hos en liten del av de nyanlända 

som har nedsatt arbetsförmåga. 

Hur lång tid det tar för Arbetsförmedlingen att utreda en nyanländ persons 

funktionsnedsättning och arbetsförmåga varierar. Av de som möter personer i 

målgruppen i sitt arbete på Arbetsförmedlingen uppskattar 40 % att det i 

genomsnitt tar tre till fem månader att utreda. Var fjärde person uppskattar 

däremot att det i genomsnitt tar mellan sex och åtta månader, och ungefär lika 

många uppskattar att det tar längre tid än åtta månader att utreda arbetsförmågan 

hos en nyanländ (Diagram 5.5). Det kan påpekas att hur lång tid det tar att utreda 

naturligtvis också beror på vad den nyanlända har för särskilda medicinska behov 

och funktionsnedsättningar. 

Diagram 5.5 Uppskattning av hur lång tid det i genomsnitt tar att utreda en persons 

funktionsnedsättning och arbetsförmåga 

Den vanligaste orsaken till att det kan ta lång tid att utreda arbetsförmågan hos en 

nyanländ person är långa väntetider för att få fram läkarutlåtanden. 9 av 10 

upplever att detta i hög eller ganska hög utsträckning kan orsaka att utredningen 

tar lång tid. Många upplever att utredningen kan ta lång tid därför att det är svårt 

att få den nyanlända att berätta om sina funktionsnedsättningar. Den tredje 

vanligaste orsaken enligt tjänstemännen är bristande information från 

Migrationsverket om den nyanländas arbetskompetens (Diagram 5.6). 

96

Diagram 5.6 Uppfattning om i vilken utsträckning olika faktorer kan orsaka att det tar lång tid att 

utreda en nyanländ persons funktionsnedsättning och arbetsförmåga 

När tjänstemännen på Arbetsförmedlingen får svara fritt i enkäten så framkommer 

också andra förklaringar till att utredningar kan ta lång tid. Många framhåller att 

bristande språkkunskaper i svenska är en vanlig orsak eftersom viktiga aspekter 

av de medicinska hindren kan gå förlorade i kontakten med vården, även när tolk 

används. Vidare menar en del att utredningarna kan ta lång tid på grund av 

”kulturkrockar”, främst kring synen på vad som är en funktionsnedsättning och 

vad det kan få för konsekvenser för individen att berätta om ett sådant. Flera 

personer framhåller i enkäten att det i vissa kulturer anses skamligt att berätta att 

man har en funktionsnedsättning. 

Att det kan ta lång tid innan vissa hinder visar sig, framförallt när det gäller 

psykiska funktionsnedsättningar, är också en förklaring till att utredningarna kan 

ta lång tid. Den nyanlända kan ha börjat praktisera eller arbeta när minnen och 

obearbetade trauman dyker upp och orsakar svårigheter att arbeta. 

En del tjänstemän anser att det är otydligt vem som har ansvar att utreda 

behovet av rehabilitering och några har i enkäten hänvisat till att det är 

kommunens ansvar. I ett par svar tas även bristande kompetens för arbetet med 

målgruppen upp som en anledning till att det tar lång tid. Så här skriver en: 

Kompetensen att arbeta med nyanlända är hos Arbetsförmedlingen begränsad till ett fåtal 

personer, det saknas kompetens att arbeta med målgruppen helt enkelt! (…) Vid 

kartläggningar kring funktionsnedsättning/nedsatt arbetsförmåga blir bedömningarna ofta 

slentrianmässiga och leder inte vidare då rehabpersonal saknar kompetens för att jobba 

med målgruppen nyanlända. 

97

När det gäller samverkan med andra aktörer kring målgruppen så finns det en del 

brister. Bara ungefär var fjärde kommun uppger att de samverkar i hög eller 

ganska hög utsträckning med Arbetsförmedlingen om arbetslivsinriktad 

rehabilitering för nyanlända med nedsatt arbetsförmåga och endast 7 % av 

samtliga kommuner är nöjda med kvaliteten och omfattningen på samverkan. 

Ungefär var tredje kommun uppger att det inte finns någon samverkan med 

Arbetsförmedlingen om arbetslivsinriktad rehabilitering för målgruppen alls, men 

att det behövs. Av kommunerna anser 41 % att de har för lite samverkan med 

Arbetsförmedlingen kring detta och nästan lika många anser att kvaliteten på den 

samverkan som finns är låg. 

När det gäller samverkan eller kontakt med läkare och sjukvårdspersonal inom 

landstinget för att få intyg och utlåtanden om nyanländas funktionsnedsättningar 

och särskilda medicinska behov är inte heller denna samverkan särskilt 

omfattande. 7 av 10 som arbetar med målgruppen på Arbetsförmedlingen uppger 

att de samverkar i låg utsträckning eller inte alls med läkare och sjukvårdspersonal 

inom landstinget. Bara 6 % är nöjda med både kvaliteten och omfattningen på 

samverkan. 39 % menar att det inte finns någon samverkan alls med landstinget 

om detta men anser att det behövs. 

Sämst är samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. En 

majoritet av respondenterna på Arbetsförmedlingen har uppgett att det inte finns 

någon samverkan alls med Försäkringskassan, vare sig för samordning av 

rehabilitering eller för utbyte av information i enskilda ärenden. Bara 13 % har 

uppgett att de samverkar i hög eller ganska hög utsträckning med 

Försäkringskassan när det gäller samordning av rehabilitering för nyanlända och 

bara 3 % har uppgett att de är nöjda med både kvaliteten och omfattningen på 

denna samverkan. Hälften av alla som arbetar med målgruppen på 

Arbetsförmedlingen menar att samverkan idag är obefintlig men skulle behövas. 

Majoriteten av de som deltagit i undersökningen på Arbetsförmedlingen 

upplever att myndighetens interna inställning till arbetet med nyanlända som är i 

behov av rehabiliteringsinsatser är att arbetet är viktigt men att det har låg 

prioritet. Nästan var femte person som arbetar med målgruppen upplever att 

arbetet varken anses viktigt eller är prioriterat på Arbetsförmedlingen. Däremot 

upplever 29 % att den interna inställningen till arbetet med målgruppen är att det 

både anses viktigt och har hög prioritet (Diagram 5.7) 

98

Diagram 5.7 Uppfattning om inställning till arbetet med nyanlända med nedsatt arbetsförmåga 

och rehabiliteringsbehov på Arbetsförmedlingen 


Försäkringskassan lever i praktiken inte upp till sitt uppdrag att utreda och 

samordna rehabilitering när det gäller nyanlända som saknar 

sjukpenninggrundande inkomst. Det finns en okunskap på myndigheten om att 

samordningsansvaret även gäller för dessa personer – var tredje handläggare 

känner inte till det. Det är oklart vem som har ansvar för att informera 

Försäkringskassan när en nyanländ som inte har haft någon anställning i Sverige 

är i behov av rehabilitering. De handläggare i undersökningen som har blivit 

kontaktade har blivit det av olika personer; kommunhandläggare, läkare, 

socialsekreterare eller den nyanlända själv. Ytterst få handläggare har erfarenhet 

av att samordna rehabilitering för målgruppen eftersom de inte blivit kontaktade 

angående någon i denna grupp. De få handläggare som har kontaktats angående 

någon nyanländ utan sjukpenninggrundande inkomst som varit i behov av 

rehabiliteringen har dock samordnat rehabilitering för dessa. 

Försäkringskassans handläggare har olika uppfattningar om huruvida 

myndigheten kan sägas arbeta med uppdraget att samordna rehabilitering för 

personer i målgruppen eller inte, men en majoritet anser inte att den gör det. De 

flesta tror att det beror just på att Försäkringskassan inte kommer i kontakt med 

målgruppen, men några handläggare tror att det också beror på att frågan inte är 

prioriterad i verksamheten. 

Även på Arbetsförmedlingen upplever många av de som arbetar med 

nyanlända i målgruppen att detta arbete har låg prioritet, men samtidigt menar de 

att arbetet anses viktigt. 

99

Vi vet inte hur stor gruppen nyanlända arbetssökande som är i behov av 

rehabiliteringsinsatser är eller hur många av dessa som fångas upp av 

Arbetsförmedlingen, men bland de som arbetar med personer i målgruppen är det 

många som bedömer att en stor del av de nyanlända arbetssökande som har 

nedsatt arbetsförmåga aldrig får sina rehabiliteringsbehov identifierade. 

Att utreda rehabiliteringsbehoven hos de nyanlända som fångas upp kan ta 

lång tid. En del av dem som deltagit i undersökningen på Arbetsförmedlingen 

uppskattar att det i genomsnitt tar tre till fem månader att utreda, men många 

uppskattar att genomsnittstiden för utredningar är ännu längre. Var fjärde person 

har till exempel uppgett att det i genomsnitt tar längre tid än åtta månader. Det är 

självklart svårt att uppskatta utredningstiden för en grupp människor som kan ha 

helt olika förutsättningar och behov. Att det kan ta lång tid att utreda nyanländas 

nedsatta arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov kan ha många olika förklaringar: 

långa väntetider för att få fram läkarutlåtanden, svårigheter att få den nyanlända 

att berätta, knapphändig information från Migrationsverket om den nyanländas 

arbetskompetens, språksvårigheter, bristande kompetens för att arbeta med 

målgruppen på Arbetsförmedlingen och att det kan ta lång tid innan vissa besvär 

visar sig, framförallt när det gäller psykiska besvär. Att bristande information från 

Migrationsverket om de nyanländas arbetskompetens anses vara en orsak till att 

det tar lång tid är intressant eftersom frågan inte riktigt ligger inom 

Migrationsverkets uppdrag eller kompetensområde. Dessutom finns det ingen 

liknande instans som Arbetsförmedlingen kan vända sig till för de personer som är 

i behov av rehabiliteringsinsatser som inte är nyanlända. 

Några av de som arbetar med målgruppen på Arbetsförmedlingen har också 

framhållit att det ibland kan ta lång tid att utreda den nyanländas behov på grund 

av att det i många kulturer anses skamligt att berätta att man har vissa 

funktionsnedsättningar, eller för att man inte vet vad det kommer att få för 

konsekvenser. Det finns en risk att man genom att analysera problemen i termer 

av kultur delar upp människor i ”Vi” och ”De andra”. Den andre får representera 

en homogen ”invandrarkultur” som konstrueras som ett slags motsats till den 

”svenska” kulturen, trots att gruppen nyanlända är en mycket heterogen grupp 

människor och att det kan antas att även ”svenska” arbetssökande kan ha svårt att 

berätta om sina funktionsnedsättningar. Det finns andra sätt att förstå de 

svårigheter som en nyanländ kan ha att berätta om sina funktionsnedsättningar än 

att det beror på kulturskillnader, så här skriver en tillfrågad i enkäten: 

Jag tänker att personerna i fråga är i en väldig utsatt position. Att komma som 

asylsökande till ett land med all den osäkerhet som ligger bakom detta och att samtidigt 

kunna berätta på ett förståeligt sätt om sina besvär är en svår uppgift/situation. 

En person framhåller också i enkäten att det inte nödvändigtvis är ett problem att 

utredningarna tar lång tid: 

Den nyanländas funktionsnedsättning blir synlig efter hand. Många nyanlända döljer och 

skäms för sina funktionsnedsättningar. Det går inte att tvinga fram en bekännelse. Ett 

100

längre och förtroendefullt samarbete gör det möjligt att så småningom börja prata om 

problemet. Snabbast är inte alltid bäst i det här sammanhanget. 

Tjänstemännen på Arbetsförmedlingen samverkar i låg utsträckning med andra 

myndigheter och aktörer om arbetslivsinriktad rehabilitering för nyanlända. Var 

fjärde kommun samverkar i hög eller ganska hög utsträckning med 

Arbetsförmedlingen om detta, men ytterst få kommuner är nöjda med samverkan 

och en tredjedel uppger att de inte har någon kontakt eller samverkan alls med 

Arbetsförmedlingen i detta arbete. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och 

landstingets läkare och sjukvårdspersonal för att få fram intyg och utlåtanden om 

den nyanländas särskilda medicinska behov är också låg. Minst samverkar 

Arbetsförmedlingen om arbetslivsinriktad rehabilitering för målgruppen med 

Försäkringskassan, detta trots att det är Försäkringskassan som är ansvarig för att 

samordna rehabiliteringen. Mot bakgrund av att ytterst få av Försäkringskassans 

handläggare har någon erfarenhet av att ha samordnat rehabilitering för personer i 

målgruppen eller av att ens ha kommit i kontakt med dessa, är det dock inte 

särskilt förvånande att en majoritet av de som arbetar med målgruppen på 

Arbetsförmedlingen inte har någon samverkan alls med Försäkringskassan. Att 

samverkan kring målgruppens rehabilitering behöver bli bättre mellan 

Arbetsförmedlingen och alla dessa tre aktörer är många av de som arbetar med 

målgruppen på Arbetsförmedlingen eniga om, framförallt när det gäller 

samverkan med Försäkringskassan. En person påpekar också i enkäten att det är 

viktigt för Arbetsförmedlingen att samverka med SFI-skolorna, eftersom de ofta 

upptäcker funktionsnedsättningar först. 

Det bör framhållas igen att Arbetsförmedlingens enkät besvarades av en 

bredare grupp än vad som ursprungligen avsågs. De som har besvarat enkäten 

arbetar alla med målgruppen på Arbetsförmedlingen, men på olika sätt. Man bör 

därför vara försiktig med att dra allt för stora slutsatser från vissa av resultaten. 

Till exempel har en arbetsterapeut inte samma anledning att samverka med 

kommunhandläggare som en arbetsförmedlare har. 

Ett gott exempel framkom i undersökningen på hur man genom god 

samverkan kan komma förbi problemet med att Försäkringskassan inte kommer i 

kontakt med de personer i målgruppen som är i behov av samordnad 

rehabilitering. Handläggaren berättar att han eller hon efter ett samverkansprojekt 

med socialtjänsten i kommunen blev deras kontaktperson på det lokala 

försäkringscentret för personer som är i behov av samordnad rehabilitering men 

som saknar sjukpenninggrundande inkomst. 

5.5 Sammanfattande kommentarer 

Policyn kring nyanländas introduktion genomsyras av ett rättighetsbaserat 

perspektiv, där vikt läggs vid såväl delaktighet som ansvarighet och ickediskriminering. 

Tanken med att erbjuda nyanlända ett introduktionsprogram är att 

101

de nyanlända ska få den hjälp och stöd som de behöver för att kunna få samma 

möjligheter som andra invånare och inte diskrimineras. Så här kommer tanken om 

icke-diskriminering till uttryck i propositionen: 

Syftet med ett introduktionsprogram är att det ska ge deltagarna en grund som ger bästa 

möjliga förutsättningar för att leva och arbeta i Sverige på likvärdiga villkor med landets 

infödda invånare. 117 

Nyanländas delaktighet i arbetslivet och det övriga samhällslivet är själva målet 

med introduktionen, men den nyanlända är också delaktig i planeringen av den 

egna introduktionen. Gällande ansvarighet kan sägas både att den nyanlända är 

ansvarig för sin egen medverkan i introduktionsinsatserna och att ansvarighet kan 

utkrävas av kommunen genom indragen schablonersättning från Migrationsverket 

om en introduktionsplan inte tagits fram för den nyanlända. 

I praktiken tas introduktionsplaner nästan alltid fram för nyanlända, men de 

nyanlända som har särskilda medicinska behov deltar ofta i lägre utsträckning än 

andra nyanlända i introduktionsinsatser såsom SFI, samhällsorientering och 

arbetspraktik. Det är också vanligt att nyanlända i målgruppen inte får ta del av 

Arbetsförmedlingens insatser. Arbetsförmedlingen deltar sällan i framtagandet av 

introduktionsplaner för målgruppen, mer sällan än för andra nyanlända. I vart 

tredje län följs kommunernas introduktion inte upp av länsstyrelserna och i flera 

län har kvaliteten på aktiviteterna i introduktionen inte undersökts av 

länsstyrelserna under de senaste tre åren. När kvaliteten undersöks är det få 

länsstyrelser som inhämtar synpunkter från de nyanlända själva. Samverkan 

mellan kommunerna och länsstyrelserna kring uppföljningsarbetet är mycket 

bristande. Länsstyrelserna anser generellt sett inte att de arbetar tillräckligt med att 

följa upp introduktionen och nästan alla länsstyrelser anser att det skulle vara 

meningsfullt att följa upp introduktionen på individnivå för personer i 

målgruppen, åtminstone under en viss period. 

Bara var femte person på Arbetsförmedlingen som arbetar med personer i 

målgruppen har erbjudits någon form av vidareutbildning för att arbeta med 

nyanlända och det finns få arbetsförmedlare som är inriktade specifikt på att 

arbeta med nyanlända med rehabiliteringsbehov. Bägge dessa saker bedöms vara 

mycket viktiga för målgruppens möjlighet till en effektiv etablering. Det är också 

viktigt att personer i målgruppen får information om Arbetsförmedlingens arbete 

vid flera tillfällen, helst redan under asylprocessen. 

Bristen på anpassade bostäder i kommunerna är ett stort problem i 

mottagandet av personer i målgruppen, men att verka för att bygga om bostadshus 

är inte något länsstyrelserna arbetar med inomramen för uppdraget att verka för 

tillgänglighet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning. 

Kommunerna har enligt tre lagar (LSS, SoL och HSL) ansvar för att ge 

kommuninvånare med omfattande och varaktiga funktionshinder stöd för att 

kunna bo på ett sätt som är anpassat efter deras behov. Men detta ansvar 

aktualiseras inte för de nyanlända i målgruppen som inte har anvisats till en 

117 Prop 1997/98:16, sida 82 

102

kommun. Eftersom kommunerna har möjlighet att säga nej till en anvisning kan 

de också undvika att bli skyldiga att anpassa boendet och erbjuda sådana 

stödinsatser som de är skyldiga att ge personer som är bosatta i kommunen. 

Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen brister när det gäller nyanlända. 

Försäkringskassan lever inte upp till sitt uppdrag att utreda och samordna 

rehabilitering eftersom de inte kommer i kontakt med de nyanlända som är i 

behov av rehabiliteringsinsatser men saknar sjukpenninggrundande inkomst. Det 

finns således ett glapp mellan målgruppens behov och Försäkringskassans 

förutsättningar att tillgodose detta. Många handläggare på Försäkringskassan 

känner inte ens till att myndighetens samordningsansvar för rehabilitering även 

gäller personer i denna grupp och erfarenheten av att samordna rehabilitering för 

personer i målgruppen är i det närmaste obefintlig. Det saknas rutiner för hur 

Försäkringskassan ska få kännedom om de nyanlända som har nedsatt 

arbetsförmåga och är i behov av rehabilitering. 

Även Arbetsförmedlingen har vissa problem med att identifiera vilka 

nyanlända som är i behov av rehabiliteringsinsatser. Det finns en risk att 

rehabiliteringsbehoven inte fångas upp hos en stor del av de nyanlända som har 

nedsatt arbetsförmåga. Dessa personer får då inte de insatser som de har rätt att få 

av Arbetsförmedlingen. Utredningar av rehabiliteringsbehoven hos de nyanlända 

som fångas upp tar ofta lång tid, bland annat på grund av långa väntetider inom 

vården, bristande samverkan med Migrationsverket, språksvårigheter och att 

många nyanlända tycker att det är svårt att berätta om sina funktionsnedsättningar. 

I ett långsiktigt perspektiv kan en förtroendefull och öppen kommunikation 

mellan den nyanlända och arbetsförmedlaren vara viktigare än att utredningen ska 

gå snabbt. Om fler handläggare skulle erbjudas vidareutbildning för att arbeta med 

personer i målgruppen, något som både efterfrågas och anses vara viktigt av 

handläggarna själva, skulle förutsättningarna för både bra och tidseffektiva 

utredningar troligtvis förbättras. Arbetsförmedlingen behöver också bygga upp en 

fungerande och givande samverkan med kommunerna, Försäkringskassan samt 

läkare och sjukvårdspersonal inom landstinget. 

I den nationella samsynen kring hälsa och första tiden i Sverige framhålls att 

möjligheten att tidigt kunna erbjuda individualiserade insatser bidrar betydligt till 

den nyanländas förutsättningar att bli en aktiv och egenförsörjande medborgare, 

trots eventuell ohälsa. Om man istället tillåter att vissa nyanlända på grund av 

ohälsa exkluderas från introduktionsinsatser så försämras samhällets möjligheter 

att genom olika stödinsatser hjälpa den nyanlända in i samhället och individens 

etableringsprocess fördröjs. 118 

Att samverkan mellan berörda aktörer i mottagandeprocessen är viktigt är 

många överens om. Samtidigt är en tydlig ansvarsfördelning, för att undvika att 

den enskildas behov hamnar i en gråzon mellan två aktörer, central för att 

individens rättigheter ska kunna tillgodoses. Detta gäller särskilt när 

rättighetsbärarna, som i det föreliggande projektet, befinner sig i en sårbar och 

underordnad position. En god samverkan mellan aktörerna inom mottagande och 

118 Integrationsverket 2004:18 

103

introduktion leder i bästa fall till en mer effektiv och, för enskilda i målgruppen, 

anpassad och ändamålsenlig introduktion och rehabilitering. I sämsta fall sker 

samverkan, då den blir beroende av flera parters förutsättningar och vilja, på 

bekostnad av den nyanländas möjligheter att etablera sig i Sverige. Tre potentiella 

hinder som enligt samverkansteori är viktiga att synliggöra och förhålla sig till för 

att samverkan ska bli givande och framgångsrik är kunskapsmässiga, 

regelmässiga och organisatoriska skillnader mellan de aktörer som samverkar. 

Kunskapsmässiga hinder kan innebära att de personer som samverkar ofta har 

olika utbildningsbakgrund och olika sätt att se på problem och lösningar. 

Regelmässiga hinder handlar om att olika aktörer kan ha olika regler för 

samarbetet medan organisatoriska hinder innebär att de medverkande kan komma 

från verksamheter som organisatoriskt sätt är uppbyggda på helt olika sätt och 

därmed ger representanterna olika förutsättningar i samverkan. 119 

Ett annat återkommande svar på de utmaningar som finns i 

mottagandeprocessen är mer information till de asylsökande och nyanlända om 

deras rättigheter och olika aktörers ansvar. Inte heller denna lösning är enkel. Få 

får så mycket information som asylsökande och nyanlända får, och frågan är hur 

mycket information en person i målgruppen kan ta till sig när de befinner sig mitt 

uppe i sin asylprocess eller precis har anvisats till en ny kommun. Samtidigt är det 

ur ett rättighetsperspektiv givetvis av stor vikt att personer i målgruppen får 

information och kunskap om sina rättigheter eftersom detta är avgörande för den 

enskildas möjligheter att hävda sina rättigheter. Behovet av lättillgänglig 

information och ökad kunskap hos nyanlända är många gånger mycket tydligt. 

Även om exempelvis Försäkringskassan har svårt att fånga upp personer som 

saknar sjukpenninggrundande inkomst men är i behov av samordnad 

rehabilitering både när det gäller nyanlända och personer som växt upp i Sverige, 

så är den nyanlända ofta i en mer utsatt position just på grund av att han eller hon 

inte har tillgång till samma information eller kunskap om Försäkringskassans 

arbete. Den som växt upp i Sverige kanske inte heller vet att de kan vända sig till 

Försäkringskassan för att få samordnad rehabilitering, men han eller hon känner 

kanske till att personer som arbetar kan vända sig dit vid sjukskrivning och därför 

kontaktar myndigheten för att höra vad som gäller om man inte har haft någon 

anställning. När det gäller Arbetsförmedlingens arbete kan det antas att fler 

nyanlända berättar om sina funktionsnedsättningar och medicinska besvär om de 

har kunskap om att de kan få hjälp och stöd av Arbetsförmedlingen med dessa. 

Om man inte känner till att Arbetsförmedlingen arbetar med rehabilitering så är 

det kanske inte så konstigt att man inte vill berätta om sina besvär för den 

myndighet som man hoppas ska hjälpa en att få ett jobb. Tillgång till information 

är således inte bara en rättighet i sig utan också en förutsättning för att nyanlända i 

målgruppen ska få sina andra rättigheter tillgodosedda. 

119 Danermark 2005:12f. 

104

6 Referenser 

Danermark, Berth, 2005, Samverkan – Himmel eller helvete? Gleerups Utbildning 

AB: Malmö 

Europeiska flyktingfonden, projektplan, Bosättning och mottagande av nyanlända 

med särskilda medicinska behov, EF-nummer E83-021, reviderad version 

nummer fem, 2010-06-11. 

Förordning (1990:927)om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. 

Förordning (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl. 

Förordning (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten 

Förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet 

av handikappolitiken 

Förordning (2007:1030) med instruktion för Arbetsförmedlingen 

Förordning (2007:662) om extra ersättning till kommuner 2007-2009 för att 

påskynda utlänningars etablering på arbetsmarknaden 

Förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion 

Förordning (2008:347) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. 

Förordning (2009:1561) om extra ersättning till kommuner 2010 för att påskynda 

utlänningars etablering på arbetsmarknaden. 

HSL: Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) 

Integrationsverket, 2004. Nationell samsyn kring hälsa och den första tiden i 

Sverige. Malmö. 

Lag (1962:381) om allmän försäkring 

Lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra 

utlänningar 

Lag (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser 

Lag (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare 

LASS: Lag (1993:389) om assistansersättning. 

LMA: Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m. fl. 

LSS: Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 

Migrationsverket, 2007-06-27, Bosättningsunderlag – handledning 

Migrationsverket, 2008-06-25, Utlänningshandboken, kap. 33.5 Social utredning 

Migrationsverket, 2009-06-03, Utlänningshandboken, kap. 33.7 Boende i 

mottagningssystemet 

Migrationsverket, 2009-05-29, Utlänningshandboken, kap. 33.11 Hälso- och 

sjukvård 

Migrationsverket, oktober 2010. Kortare väntan för asylsökande. Faktablad. 

Jönköping. 

Proposition 1989/90:105, 15 februari 1990. Om samordnat flyktingmottagande 

och nytt system för ersättning till kommunerna, m.m. Stockholm. 

105

Proposition 1993/94:94, 25 november 1993. Mottagande av asylsökande m.m. 

Stockholm. 

Proposition 1997/98:16, 11 september 1997. Sverige, framtiden och mångfalden – 

från invandrarpolitik till integrationspolitik. Stockholm. 

Proposition 2009/10:60, 17 november 2009. Nyanlända invandrares 

arbetsmarknadsetablering – egenansvar med professionellt stöd. Stockholm. 

Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Migrationsverket, 2009-12-17. 

Stockholm. 

Samhall, Korta fakta om arbetsmarknad och sysselsättning. 

http://www.samhall.se/upload/Dokument/Korta%20fakta%20om%20arbetsma 

rknad%20och%20syssels%C3%A4ttning.pdf 

Socialförsäkringslag (1999:799) 

SoL: Socialtjänstlag (2001:453) 

SOU 2009:19, 23 februari 2009, Aktiv väntan – asylsökande i Sverige. Stockholm. 

106

Hur tar vi emot nyanlända med medicinska behov? Pdf ... - Handisam

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?