Åtta punkter till en förnyelse av versläran

Det motsatta gäller huvudspåret inom 1900-talets modernistiska dikt. Den passar bäst för tyst läsning, så
att läsaren kan gå runt i dikten, kontrollera vad som stod på raden ovanför, hur det ena hänger samman
med det andra, fundera över metaforernas innebörder etc. Bilden av 1900-talet är dock inte entydig. De
senaste decenniernas poesifestivaler har medfört en renässans för den upplästa dikten, och tävlingar i s k
Poetry Slam har också utvecklat nygamla sätt för dramatisk rytmisering.
För huvudtraditionen inom modernismens fria vers gäller att prominensernas spel inom versraden ändå
uppfattas auditivt i ett inre lyssnande. Versraden avgränsas både av intonationsfallet och av radbrottets
vita papper, och på versgruppens nivå har den modernistiska versen minst lika mycket blivit en konst för
ögat. Den nya tidens versform skapade sig ett nytt formellt medel, trycksvärtans mönster på papperet. Fri
vers skiljer sig alltså från den metriska även genom att den visuella rytmen fått ett tidigare okänt
genomslag. 15 Vid det modernistiska genombrottet under 1900-talets första år ledde måleriet utvecklingen
och påverkade övriga konstarter på samma sätt som musiken hade gjort under romantiken hundra år
tidigare. Det abstrakta måleriet arbetar med ytor i spänning och balans, något som vi känner igen i den
fria versens tryckbilder. 16
5. Läsarter
Under punkt 1 hävdades att den svenska vershistorien har använt tre skilda verssystem. Vi har sedan
följt upp denna tredelning genom att visa hur varje system särskilt förhåller sig till prominens,
gestaltpreferens och muntlighet. Också beträffande läsart skiljer sig verssystemen. Rytmen tolkas efter
olika principer vid läsningen.
För accentversens del gäller förstås att man inte vet tillräckligt om hur den tolkades under medeltiden.
Här har man fått leta efter beskrivningar i historiska skrifter. Knittelns återkomst med den moderna
rappen har däremot spelats in och analyserats, något som i viss mån hjälpt oss att förstå hur denna
rytmtyp kan ha tolkats i gamla tider.
Under medeltiden verkar recitationen framför allt ha avvikit från vanligt tal, i syfte att markera dikten
som ett annat slags tal än vardagens. Vittnesbörden talar om kraftfulla tonlägen eller halvsjungande
framförande. Markerad kontrast mellan prominens och versfyllnad, s k binaritet, stiliserade formen ännu
mer. Om recitatören skarpt framhävde prominenserna hindrade ändå den fria versfyllnaden att det lät
monotont. Den fria versfyllnaden signalerar muntligt framförande också genom att tillåta inslag av
improvisation.
Recitatören skulle välja fyra lämpliga prominenser och därjämte placera ut mittcesurerna. Ibland måste
han hoppa över ett huvudtryckigt ord och tillskapa en ordgrupp, ibland tvärtom lägga två accenter i
samma ord, även om detta sällan förekommer. Det viktiga är att bibehålla fyrslagsräckans fyra
prominenser. Vi har sett exempel på detta ovan dels ur Erikskrönikan, dels som grötrim. Det tycks finnas
både syntaktiska och semantiska skäl vid valet av prominens. Liksom när det gäller fornyrdislagets stavar
väljs ord som bär upp innehållet, som vi kan se i denna strof ur Havamal:
Deyr fé, [Fänaden dör, OO
deya frændr, fränder dö, O o O
deyr sjalfr hit sama; själv dör du likaledes; OO o O o
ek veit einn ett vet jag o OO
at aldri deyr: som aldrig dör: o O o O
dómr of dau_an hvern. domen över den döde.] O o O o O
Samma vagt semantiska princip som man kan lägga märke till vid knittelprominenserna återfinns här
för studlarna, dvs de stavelser som bär stavrim. Just stavrimmet används ju som ett medel att lyfta fram
15 Hollander, John, Vision and Resonance. Two Senses of Poetic Form. New York 1975.
16 Albertsen, L L, Die freien Rhythmen. Rationale Bemerkungen im allgemeinen und zu Klopstock. Aarhus 1971, s
86, 95, och Compton, Susan, Russian Avant-Garde Books. 1917-34. London 1992, s 128f.