Åtta punkter till en förnyelse av versläran

More documents

Recommendations

Info

Den metriska versens gestaltpreferens är alterneringen, varannanheten, mönster av regelbunden växling mellan stark och svag. De taktfasta tidsavstånden ger den rytmupplevelse som kallats seriell och som vi känner igen från musiken. Kvällens guldmoln fästet kransa Älvorna på ängen dansa. O o |O 0 |O o |O o O o | 0 o |O o |O o Den fria versens gestaltpreferens består i en stiliserad fras, upprepad med variationer, samtidigt pregnant och nyanserad. Sådana talspråksfraser har oftast ca 2 betonade stavelser som vi såg t ex i Lars Gustafssons dikt om brunnsålen citerad ovan. Den modernistiska fria versens laboratorium fanns ca 1900 framför allt i Frankrike. Den franska syllabiska alexandrinens sex- och sjustaviga halvverser låg redan ganska nära fransk talrytm, varför dessa fraser med sin enda avslutande accent i viss mån kom att hålla sig kvar även inom den fria versen. Men denna fras förändrades vid övergången till de germanska språken med deras kraftigare accenter. Den korta franska frasen blev förebildlig för bl a T S Eliot, som här fann befrielse ur den germanska meterns taktfasthet. En sådan kort fras kunde sedan stiliseras i engelskan med hjälp av andra grepp än taktering. 8 Också den musikaliska frasen sågs som förebildlig vid utvecklingen av modernistisk frasrytm i germanska litteraturer. 9 En mycket vid definition säger att rytm är uppfattad växling mellan starkare och svagare impulser. Man brukar tillägga att dessa impulser ska höra hemma i ett visst förlopp såsom språk, musik eller vatten - i tid eller rum. En annan grupp definitioner utgår från Platons dialoger Filebos och Lagarna, där han säger att rytm är ordnad rörelse - närmare bestämt musikens och dansens ordnade rörelser. Följande rytmdefinition utgår från Platon men innefattar även den seriella taktfasta rytmen: Rytm är fortlöpande gruppering i tid och rum av uppfattade impulser till mönster eller rörelse Både medeltidens halvverser med sina två prominenser och den fria versens stiliserade fras exemplifierar en segmentell rytm, rytmiska förlopp som ordnar ett flöde i pregnanta avsnitt eller segment. I metrisk vers är rytmen däremot seriell med betoningstopparna strömmande i (någorlunda) isokrona flöden. En sådan rytm har kallats kedjerytm av Artur Arnholtz. 10 All dikt är rytmisk men bara somlig är metrisk. De flödande takterna, uppfattade som länkar i en kedja, kan förstås som ett specialfall av definitionens "fortlöpande gruppering". Rytm är alltså det överordnade begreppet, meter det underordnade. Under punkt 1 skilde jag mellan äldre accentsyllabisk regel och romantikens uppfattade takter. Lidners alexandriner exemplifierade den äldre regelstyrda formen, Karlfeldts blandade takter den yngres metriska gung. Det abstrakta versmönstret, skapat av skilda kulturer under historiens gång, utvecklades från regel (metrum) till uppfattad takt (meter) med hjälp av gestalttrycket. Metrum kan definieras som ett kulturellt betingat, abstrakt mönster, vilket läggs över talrytmen som därvid utvecklar taktfasthet eller meter När impulserna från metrum växlar så regelbundet att läsaren omedvetet tvingas in i en jämn läsning uppstår s k systemtvång, vilket är kännetecknet på meter. Den läsare, som faller in i de rytmiska mönster texten erbjuder och förstärker dem själv är utsatt för det som gestaltpsykologerna kallar inre gestalttryck. Även prosa kan takteras. Vissa talare tenderar att uttrycka sig metriskt, särskilt offentliga talare som politiker och präster kan plötsligt glida in i en mäktig taktfasthet. Folk som är arga och upprörda takterar förstås, eller hötter (taktfast) med näven. Det finns en hypnotisk kvalitet i metern, som har att göra med dess anknytning till kroppsrytmerna och det omedvetna. Meter kan - i sina extrema gestaltningar - fattas som en hårt uppdriven rytm, där bara enkla exakta mönster tillåts. Barn, senila, schamaner och poeter tycks vara olika grupper som har tillgång 8 Finch, Annie, The Ghost of Meter. Culture and Prosody in American Free Verse. Ann Arbor 1993, s 87. 9 Wasilewska-Chmura, Magdalena, Musik, metafor, modernism. En linje i den svenska modernismens poetologiska reflexion. (Diss) Stockholm 2000 10 Arnholtz, Arthur, Dansk verslære. Vol 1. København 1966, s 41.
till sitt omedvetna och därmed nära till meterkvaliteterna. En fast meter kan verka som schamanens trummor, något som gör lyssnaren utom sig. Besvärjelsen och trollkarlen tar hjälp i taktfastheten för att väcka liv i de lägre krafterna, som djävulen, sexualiteten och vansinnet. 4. Muntliga och skriftliga grepp Före ca år 1900 var muntligt föredrag eller högläsning den normala formen för dikttillägnelse, så vitt man kan dra slutsatser av de skrivna källor som finns att tillgå. Före ca år 1700 finns bara enstaka exempel på att man läst tyst för sig själv. Homeros reciterade sina diktepos för publik. Romarna deklamerade sina dikter offentligt. Om inte annat satt man och läste högt för sig själv. Under skandinavisk medeltid betraktades poesi som en kollektiv angelägenhet, visor att dansa till eller besvärjelser mot sjukdom och olycka. Kyrkan använde versformer inom ramen för liturgien. Under senmedeltid var högläsning i grupp den normala formen för tillägnelse av litteratur. 11 Omkring år 1700 började tyst läsning bli vanlig i samband med romanläsning. Det blev helt enkelt för ansträngande att läsa så tjocka böcker högt. Till att börja med berördes poesien knappast av detta, i 1800- talets romantiska salonger deklamerade skalderna fortfarande sina nyskrivna opus, men senast vid sekelskiftet 1900 skedde en omsvängning. Poesi läser man numera för det mesta ensam och tyst. Vi får i grova drag följande uppställning för svenskt vidkommande: Forntid och medeltid: Ca 1650 - ca 1930: Ca 1900-talet: accentvers - kollektiv tillägnelse metrisk vers - deklamation fri vers - tyst läsning Diktens formella grepp såsom rytmer och klanger gör sig bäst vid ljudande läsning, särskilt gungiga metra och klingande rim. De traditionella metriska greppen måste sägas vara primärt muntliga. Talad vers är också situationsbunden på ett annat sätt än den som läses i ensamhet på så vis att uppläsaren säkert framhävde sådant som passade den aktuella publiken. Äldre tiders versteknik är avpassad för högläsning och går inte fram lika väl vid vår tysta läsning. De muntliga greppen har haft försteg vid utformningen av dikt ända fram till ca 1900, och då uppstod mycket riktigt en helt annan sorts formgivning. 1900-talets modernistiska dikt är avsedd för tyst läsning och kommer i sin tur inte riktigt till sin rätt vid deklamering. Under medeltiden bibehölls en avvikande recitationsstil även då dikten emanciperat sig från musiken. 12 Framförandet var slagkraftigt och tydligt med ett kraftfullt röstläge. Medeltida genrer bjuder på olika blandningar av muntlighet och skriftlighet. Krönikorna skrevs från början ner men fördes vidare via högläsning eller muntligt föredrag. Balladerna utformades muntligt till musik men nedtecknades med tiden. Accentversens genrer uppvisar genomgående formdrag som är typiska för alla tiders oratur. All muntlig dikt kännetecknas av ett stort antal upprepningar. 13 Muntlig dikt måste använda system av upprepningar för att kunna uppfattas av åhörarna. Oraturens skalder har i vetskap om detta utvecklat en serie poetiska grepp såsom fasta formler, enkla ord och korta meningar. Oratur innehåller många fler metriska grepp än dikter avsedda för tyst läsning. Också därigenom avviker den muntliga dikten från vanligt tal. Den som komponerar sin dikt under själva framförandet behöver de formelartade uttrycken som vilopunkter, ställen där talaren samlar sig och där lyssnaren får tid att återfinna tråden. 14 Medeltidens mest använda versmått, knitteln, ter sig ur denna synvinkel lika smidigt och böjligt som Homeros hexameter, båda versmåtten fungerar väl vid oratur. När det gäller metrisk vers bör den tryckta strofen betraktas som ett partitur för den upplästa dikten. Också den metriska versens typiska konstgrepp, såsom taktering och slutrim, är i hög grad avpassade för örat. Tryckbilden ska i första hand utgöra ett underlag för recitation av dikten. 11 Fafner, Jörgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. København 1982, m fl. 12 Fafner, Jörgen, Dansk vershistorie. I. København 1994, s 49. 13 Edwards, Viv, & Sienkewicz, Thomas J, Oral Cultures Past and Present. Rappin’ and Homer. Oxford 1990. 14 Lilja, Eva, Imbongi! Malibongwe! Brutus, Serote, Sepamla och muntlig dikt i dagens Sydafrika. I Ord&Bild 1994:4. Göteborg 1994.
Page 1 and 2: Åtta punkter till en förnyelse av
Page 3 and 4: Metrisk vers följer antingen en f
Page 5: prominenta. Rap har gett oss modern
Page 9 and 10: något viktigt. Det verkar som om k
Page 11 and 12: Över versradens nivå har strofgru
Page 13 and 14: kraftfullare stöd utgör den för
Page 15 and 16: 5 kronblad för OOO ∪ 6 varje mä

Åtta punkter till en förnyelse av versläran

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?