Åtta punkter till en förnyelse av versläran

Öijer glider och tänjer på versradens sista betonade vokal då han läser. Därigenom markeras frasgränsen
ytterligare. I citatet ser vi hur stramare och rikligare versfyllnad varvas, något som lägger grund för
variation mellan långsammare och snabbare tempo vid framförandet.
Vi har mött olika slags fraser i de tre svenska verssystemen, fyrslagsräckans halvverser, den metriska
versens takterade fras och den fria versens stiliserade fras. Ser man enbart till prominensschemat
förefaller den fria versens fraser likna knittelns halvverser, men den fria versens fraser bygger mönster
med fler ekvivalenskategorier i spel. Rytmen formas i en sammanvägning av många rytmiska skikt. I fri
vers får stavelselängder och tonhöjder – prominensens beståndsdelar - samma möjligheter som i prosan
att agera på egen hand. I fyrslagsräckan tvingas längd och tonhöjd att samverka till kraftfulla
prominenser. Klanger och visuella effekter, intonation och pausmönster bidrar också till att gruppera och
stilisera ljudspelet.
8. Formens betydelseaspekt
Genomgående har här framhållits läsarens avgörande vikt för den slutgiltiga formen. På papperet finns
ett partitur för läsarens tolkning av formelementen, vilken i sin tur styrs av diktförståelsen. Rytmen tolkas
alltid i samspel med uppfattningen av en dikts betydelser. Omvänt brukar sägas att minsta förändring i en
dikts formulering också påverkar dess innebörd, och så är det naturligtvis också. Men man kan inte ställa
frågan om ljudelement skulle ha speciella innebörder utöver de lexikala. Sådana finns förstås inte. Men
man bör fråga vad i texten som lockar läsaren att tillskriva ljud extra betydelse.
De metriska konstgreppen har som uppgift att lägga nät av likheter - eller ekvivalenser - över den
poetiska texten. Dessa ger upphov till överbetydelser. Rytmer och klanger desautomatiserar språkets
vanligen genomskinliga ord, vilket lockar läsaren att söka efter nya betydelser. En text genomvävd av
upprepade ljud besitter extra betydelsemöjligheter, om läsaren fångar upp dem. Poesiens betydelsetäthet
uppkommer som en effekt av ljudens nät av likheter. 28
Dessa extra betydelser kan vara av olika slag. Det kan handla om sakförhållanden, som förstärks eller
försvagas, förs samman eller skiljs isär med rytmens hjälp, men oftare om affekt eller sinneskvaliteter.
Dikters känslofärg bottnar i hög grad i dess rytmer och klanger och de associationer som dessa väcker.
Extra betydelser tillförs huvudsakligen på två olika sätt, genom konvention eller genom ikonicitet.
Konventionell betydelse har tillskrivits en form och därefter tränats in så väl att vi tar den för given. Den
har blivit kulturellt allmängods. T ex har blankversen använts vid resonerande framställning, något som
återspeglades också då Göran Palm funderade över den kvinnliga prästen i sin Vintersaga.
De ikoniska betydelserna har sin grund i ljudens likhet med kroppslig erfarenhet samt i ytterst subtila
faktiska likheter mellan ett formdrag och någonting i världen. T ex har g-ljudet upplevts som metalliskt.
Ju högre frekvenser ett ljud har i sina formanter desto mer får ljudet en skarp tunn karaktär, vilket är fallet
med g-ljudet. Dessa höga formantlägen stämmer i sin tur med faktiska metalliska klanger. 29 När
Stagnelius beskriver havet med uttrycket "Ilande det kommer" och därvid bara fyller två av tre möjliga
höjningspositioner så förstärks betydelsen av något lätt och ilande. 30 Mönstret föreskriver tre trokéer Oo ⎪
Oo ⎪ Oo, men frasen bör läsas O ooo O o.
Låt oss se vad ljudspelet bidrar med i slutdikten ur Göran Sonnevis mäktiga svit ”Det omöjliga” (1975):
1 rosen av människa O oo O oo
2 rosen av eld O oo O
3 Den öppnar sig virvlande o O oo O oo
4 med ett o O ∪
28 Avsnittet bygger på Lilja, Eva, Dikters ljudbild. I Bidrag till en nordisk metrik. Vol I. Göteborg 1999.
29 Tsur 1992, s 1-51.
30 Malmström, Sten, Studier över stilen i Stagnelius lyrik. (Diss) Stockholm 1961, s 398f. Den citerade dikten är
Suckarnes Mystèr.