Åtta punkter till en förnyelse av versläran

ordgruppsbetoning, då "hela" trycks ner som oviktig bestämning till "årsens" och medverkar till en
tribrack ooo. Efter den femte versens cesur faller strofen in i alternerande takt.
Fyrslagsräckans halvverser varierar alltså i hög grad. Den ska innefatta två prominenser men kan i
övrigt se ut hur som helst. Flera av figurerna i Bondepraktikans halvverser har här betecknats med namn
ur den grekiska versläran, och faktum är att de grekiska versfötternas figurer med sina minst två långa
positioner återkommer oupphörligt inom germansk tradition i sina betonade versioner. Men naturligtvis
har dessa fraser väl så mycket präglats av vardagstalets frasbetoningar.
I metrisk vers samverkar takten med frasen i det birytmiska spelet. Klopstock framhävde frasrytmen vid
sitt versifikatoriska utvecklingsarbete under inspiration av den antika versen vid sjuttonhundratalets mitt,
något som fick konsekvenser för både metrisk och fri vers. Efter Klopstock ansågs frasrytmen väl så
viktig som det metriska mönstret, vilket skapade en teoretisk utgångspunkt för såväl romantikens
takterade fraser som för den fria versen.
I Lidners alexandriner, citerade under punkt 1, bestod varje fras i praktiken av halvversens tre jamber.
Vid kvinnliga rim tillfogades hyperkatalex. Men med tiden utvecklade den metriska versen allt mer
varierade frasmönster. Även om alterneringens seriella gestalt strängt taget bara accepterar jamb, troké,
anapest och daktyl så har en rad andra figurer smugit sig in i de takterade fraserna med hjälp av birytmisk
läsning. Äldre tiders hexameter begagnade sig enligt den antika regeln av bl a spondéer O O som ibland
byggdes ut till epitriter O O O o. Den kanske viktigaste av de takterade fraserna blev korjamben, O o o O,
som brukar exemplifieras av inledningen till Tegnérs ‘Svea’:
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer O oo O o O / o O o O o O o
...
I den metriska versens takterade fraser kan den realiserade rytmen i praktiken tillåtas ta sig ganska
vittgående friheter gentemot versregeln. Gestalttrycket gör att mönstret snarast förstärks då det hotas. En
så liten enhet som takten kan bryta mönsterförväntan, som det tycks, nästan obegränsat. Låt oss titta på ett
exempel hämtat ur Göran Palms blankversepos Sverige. En vintersaga (1989). Skalden åker här tåg
mellan Varberg och Väröbacka, läser Hallandsposten och ser sig omkring:
…
Som på beställning sätter sig en präst
oO _ oO _ oO _ oO _ oO
2 på bänken mitt emot och läser MAD.
En kvinnlig präst med sinne för svart humor
o O o O / o O oo OO o
4 är på sin plats när världens arma väljer
Mohammed och ger oss tillbaka Jesus,
6 som om han vore kolonialist. ooo O o / oooo O
Hon har blå jeans och en enorm skär tröja
oo OO / ooo OOO o
8 som det står STOPPA ÖRESUNDSBRON på,
så det är bara runda kragen upptill
10 som vittnar om att hon är präst, en klädsel
som fyller mig med hopp om kyrkans framtid
...
Som brukligt är bryter även Palm blankversens regel på flera ställen. I tredje versen kommer t ex ”för
svart” fel, prepositionen på stark position och det enstaviga adjektivet på svag. En rytmisk omkastning
sker, som släpper fram ett accentmöte, vilket framgår av noteringen ovan. Vers 7 är citatets mest
oregelbundna. En läsning efter talrytmen ger plats för både en spondé O O och en molosser O O O.
Versradens båda fraser ska alltså täcka pentameterversens fem hyperkatalektiska jamber. Jonikerns
takterade fras före cesuren oo OO ersätter två jamber. En central molosser dominerar versens andra fras,
där vi enligt regeln borde ha funnit tre jamber med kvinnligt slut. Men både cesur och versvila
sammanfaller med såväl taktgräns som frasgräns, vilket räcker för att bibehålla det jambiska mönstret.
Den joniska frasens två svaga plus två starka uppfattas som likvärdig med de båda jamber som schemat
egentligen föreskriver, och man kan fortsätta in i nästa avvikelse. Ju fler gränser som samverkar desto