Åtta punkter till en förnyelse av versläran

Åtta punkter till en förnyelse av versläran
i dialog mellan historia och teori, muntligt och skriftligt,
form och betydelse
Eva Lilja
Summary
The obvious problem of modern metrics consists in assimilating the concept of free verse. For this
purpose, some new perspectives and distinctions are needed. Here I will present eight categories with this
object in view. Most of them are already well known but they have lacked the central position here given
to them.
1/ There are three different Swedish verse systems elaborating different rhythmical principles, accentual
verse, metrical verse and free verse. 2/ You must separate phonetic prominence from the prominence of
versification. 3/ You have to make a distinction between serial rhythm and segmental rhythm. 4/ Oral and
written forms have developed different sets of rhythmical devices, 5/ which has resulted in separate
reading styles. 6/ Not only prominence patterns but all categories of equivalence take part in the shaping
of poetic rhythm. 7/ The appropriate point of departure for rhythmical analysis is an investigation of the
rhythmical phrase, which can be done in much the same way in all three verse systems. 8/ The reader
usually adds semantic values to formal traits, something which is done according to convention or
iconicity.
När jag stod inför uppgiften att skriva en modern svensk metrik på uppdrag av Svenska Akademien
bestod det uppenbara problemet i att ge plats för den fria versen. Det gällde att lägga ramarna för en
verslära där den fria versen inte tedde sig som ett konstigt undantag från den metriska vers som metriken
för det mesta ägnat sig åt. Den fria versen måste förstås som en form i egen rätt, inte som en versifikation
där takterna satt sig en smula på tvären. För det ändamålet behövde jag några perspektiv och distinktioner
som visserligen redan var förhanden i svensk verslära men som tidigare inte tett sig så centrala som de nu
blev. Här ska jag kommentera dem i tur och ordning, åtta till antalet:
1. Tre svenska verssystem
2. Prominens contra betonad stavelse
3. Segmentell och seriell rytm
4. Muntliga och skriftliga grepp
5. Läsarter
6. Ekvivalenskategorier
7. Frasanalys
8. Formens betydelseaspekt
1. Tre svenska verssystem
Äldre verslära har ofta beskrivit både medeltida vers och 1900-talets fria vers som avvikelser från den
metriska versen. Medeltida vers har kallats knölig och ofullgången, den fria versen i sin tur har kallats

'prosanära'. Taktbegreppet har ibland vidgats för att kunna täcka även de äldsta och de nyaste formerna. 1
Först på senare år har man börjat dra slutsatserna av insikten att dikt i olika tider och kulturer har
konstruerats utifrån olika principer, vilka beror både av språkets accentsystem och av kulturella faktorer.
T ex fungerar den antika grekiska versen, den franska syllabiska och renässansens germanska vers i
enlighet med olika versprinciper. 2 Haikun med sina sjutton stavelser följer ett annat system för
formgivning än Pindaros dithyramber.
För svenskt vidkommande vill jag påstå att det finns tre olika, historiskt betingade verssystem, den
medeltida accentversen, renässansversens metriska takter och den fria versens stiliserade fraser. Dessa
kan i sin tur indelas i undergrupper:
1/ Accentvers under forn- och medeltiden
a) fornnordisk stavrimmad vers, oftast med två prominenser
b) medeltidens fyrslagsräcka med slutrim
2/ Metrisk vers under ca 1650 - ca 1930
a) accentsyllabisk vers
b) antikimiterande versfotsvers, t ex hexameter
c) takterande vers
3/ Fri vers från ca 1900
a) Fria rytmer enligt antika formelement
b) Fri vers enligt medeltida formelement
c) Fri vers enligt översättningar av bibelpoesien
Accentvers kännetecknas av ett fixt antal prominenser per versenhet. Övriga stavelser kan placeras hur
som helst och växla fritt i antal, s k fri versfyllnad. Prominensantalet växlar mellan de olika versmåtten.
Fornyrdislaget har två prominenser med fyra stycken i versparet, den ryska bylinan har mestadels tre
prominenser per vers. Den svenska knitteln har fyra stycken med balladvarianten 4 + 3 i versparet. Någon
typ av rim tillfogas vanligen, antingen stavrim eller slutrim. Den medeltida knitteln exemplifieras nedan
av en passage ur Erikskrönikan ca 1320. De två verserna i paret binds ihop av slutrim:
…
Enn tidh heertogh Erik badh
o O O o / O o O
konungen then tiid han war gladh:
O ooo O / O o O
Gathin i mik Wardbergh läth,
O oo O / O o O
thet ware mik fulwäl räth.”
O oo O / o OO
Konungen swarade: Ӏ hwat jak wil, O oo O oo / oo OO
tha hörer thet grewa Iacop til.”
o O o O / oo O o O
- ”Ville han thet fore sölffwer latha, O oo O / oo O o O o
thet ware mik wel til matho.”
O oo O / O o O o
Konungen sagde: ”Jak giffwer honom wist O oo O o / o O ooo O
sölffrith, gither han husit mist.”
O o O oo / O o O
Grewin konungenom huset loot,
O o O ooo / O o O
thet war hertoghanom enktet amoot.
O o O ooo / O oo O
Han fik thet hertoganom i hand
o OO / O oooo O
ok ther med halfft Halland.
o OO / OO o
(Erikskrönikan, Hertig Erik får Varberg, uppl 1986)
1 Se t ex Risberg, Bernhard, Den svenska versens teori. 2. uppl. D II. Linköping 1936 eller Malmström, Sten, Takt,
rytm och rim i svensk vers. Stockholm 1974.
2 Gasparov, M L, A History of European Versification. Oxford 1996, s 3f.

Metrisk vers följer antingen en förutbestämd versregel (accentsyllabism, versfotsvers) eller en uppfattad
taktfasthet (takterande vers). Flertalet former är slutrimmade. I båda fallen uppfattas tidsavståndet mellan
betoningstopparna som ungefär lika långt, vilket ger upphov till den speciella upplevelsen av taktfasthet.
Med accentsyllabism avses en vers som är reglerad till såväl stavelseantal och prominensantal samt till
prominensernas placering. Har versen åtta stavelser och den första är prominent ska sedan även den
tredje, den femte och den sjunde ha prominens. Ett dominerande metrum blev till att börja med
alexandrinen, med 3 + 3 jamber och mittcesur:
Han öppnas, gravens port! / De tröga gångjärn knarra, o O o O o O // o O o O o O o
och lampans matta sken / på svarta marmorn darra.
Hur strömmar mörkrets flod! / Hur nordan sträv och snar o O o O o O // o O o O o O
vitt över nattens djup / med stormars tordön far!
... (Bengt Lidner, inledningen till Yttersta domen, 1788)
Varken versfotsversen (oftast hexametern) eller den takterande versen har stavelseantalet helt fixerat.
Här räknas i stället antalet versfötter eller takter i versen. De alternerande stavelserna kom att utvecklas
till taktfasthet allteftersom man vande sig vid betoningstopparnas isokrona fall. I den takterande versen
bibehölls taktfastheten trots att takternas inre byggnad med tiden varierades alltmer. Versen blandade bioch
trisyllaber och med tiden tillkom även en- och fyrstaviga takter. Ändå fungerar de olika takterna inom
samma slagräcka. I exemplet nedan tar takten stöd i en rad starka bitryck markerade med 0:
Nu när de trötta sova,
O oo | O o | O |0 (klingande kadens)
kornknarr, sänghalm, O | 0 | O | 0
vill jag gå ut och lova O oo | O o | O | 0
skymningens unge gud.
O oo | O o | O
Ned över gula bingar, O oo | O o | O | 0
kornknarr, sänghalm, O | 0 | O | 0
sänker han mjuka vingar, O oo | O o | O | 0
sakta och utan ljud.
O oo | O o | O
… ( E A Karlfeldt, Kornknarr, sänghalm, strof 1, Hösthorn 1927)
Nittonhundratalets fria versrytm består av talrytmens stiliserade fraser kombinerade med versvilans och
insnittens pauseffekter. Fri vers använder samma konstgrepp som den bundna men utan särskilda regler.
Varje text är i princip unik på så sätt att formdragen uppträder i mönster specifika för varje dikt. Typiska
drag består i pausmönster, figurer och fri versfyllnad. Intonationskurvor, kadenser och typografi utgör
också framträdande rytmiska grepp. Rim förekommer men de är oschematiska och vanligen assonantiska
trots ett och annat instoppat slutrim.
Den fria versen nyskapades tre eller fyra gånger, och beroende på ursprung kan man skilja ut tre
frastyper. 3 Romantikens fria vers uppstod ur bearbetningar av den grekiska versens fraser. En sådan
versrytm avvek påtagligt från talspråksfrasen. Den har benämnts ‘fria rytmer’ och använt ståtliga
rytmiska grepp såsom t ex spondéen:
…
Dock - tystna sång! I natt djup
O / O o O / o OO
hölj hvad ej skönt O o OO
öfver själen gått!
oo O o O
I klara sinnets rymd blixtra
o O o O o OO o
stjärnbilder ännu daggigt rena upp.
O 0 o O o O o O o O
Hög strålar lifvets väg. -
OO o O o O
… (Vilhelm Ekelund, Inspiration, Dithyramber i aftonglans, 1906)
3 Lilja Norrlind, Eva, Studier i svensk fri vers. Den fria versen hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran. (Diss)
Göteborg 1981, s 112-147.

En annan typ av fri vers har ytterst inspirerats av den medeltida knitteln, då upphovsmannen Heine
imiterade folkvisan. Versomfånget sammanfaller helst med den språkliga frasen. Denna vers försöker
tillgodogöra sig talets intimitet, vill vara vardaglig och demokratisk. Ofta handlar det om att bearbeta och
förstärka talrytmen:
I det gamla Skåne fanns en sedvänja:
oo 0 o O o / oo O 0 o
2 I de svarta djupa brunnarna oo O o O o O oo
satte man ner späda ålar ur havet.
ooo O / O o O oo O o
4 Dessa ålar stannade sedan hela sitt liv oo O o O oo O o / O oo O
fångna i de djupa brunnarnas mörker.
O o / oo O o O oo O o
6 De håller vattnet kristallklart och rent. o O o O o / o O 0 o O
När någon gång brunnsålen kommer upp, ooo O / O 0 o oo O
8 vit, skrämmande stor, fångad i ämbaret, O O oo O / O oo O oo
blind och ringlande in och ut
O o O oo / O o O_ (betecknar överklivning)
10 ur sin kropps gåtor, ovetande, oo O O o / O ooo
skyndar sig alla att sänka den igen.
O oo O o / o O ooo O
12 Jag tycker mig ofta vara
inte bara i brunnsålens ställe,
o O oo O o O o
ooooo O 0 o O o
14 utan brunn och ål på samma gång. oo O o O / o O o O
Fånge i mig själv, men detta själv
O ooo O / o O o O
16 är redan något annat. Jag finns där. o O o O o O o / O o O
Och jag tvättar det med min slingrande,
oo O oo / oo O oo
18 gyttjiga, vitbukade närvaro i mörkret. O oo O 0 oo O oo / o O o
(Lars Gustafsson, Ålen och brunnen, Världens tystnad före Bach, 1982)
Den tredje gången fri vers nyskapades, av Walt Whitman på 1850-talet, hade den bibelpoesien som
förebild, eller åtminstone den engelska bibelöversättningens versform. Denna fria vers kännetecknas av
långa verser om flera fraser, skiljetecken i versslut samt gruppering med hjälp av parallellismer:
Jag vill skrika ut livets fröjd och skratta med en stark käft.
2 Jag vill ragla rusig, drucken av livsfröjdens överflöd.
Jag vill sjunga höga visor i tider då skörden är god och hjärtana överfulla.
4 Jag vill mumla om alltings fåfänglighet i stunder av bitterhet och trötthet,
mumla svårmodigt som en septembervind i regntyngda träd.
6 Jag vill smeka marken med min hand och komma den att blomma och
utstråla ljus.
Jag vill dikta om dagar som ännu icke framfötts ur morgnarnas röda sköten.
(Artur Lundkvist, ur Glöd, 1928)
2. Prominens contra betonad stavelse
Punkt nummer två består i distinktionen mellan prominens och betonad stavelse. Den betonade
stavelsen är en fonetisk kategori och den har sin motpol i den obetonade stavelsen. Fonetiken brukar
dessutom räkna med minst ett mellanläge, s k starkt bitryck. Prominens däremot är en metrisk term och
betecknar det aktuella verssystemets framhävda stavelser. Motpolen kallas versfyllnad. Här noteras de
med stora ’O’ och lilla 'o', medan '0' används för eventuella mellanlägen. Ofta sammanfaller de betonade
stavelserna med versens prominenser, men prominens är ett versifikatoriskt begrepp, som måste
specificeras i förhållande till respektive verssystem.
I accentvers räknar vi ett bestämt antal prominenser i varje vers. De stavelser som utväljs till
prominenser är väl oftast, men inte nödvändigtvis, betonade. Inte alla betonade stavelser blir heller

prominenta. Rap har gett oss moderna exempel på knittel, möjliga att bevara på ljudband. Ett starkt
stiliserat framförande lyfter fram fyra prominenser per enhet och trycker undan de övriga stavelserna,
även om dessa skulle vara betonade. 4 Citatet ur Erikskrönikan ovan visar i sitt sista verspar hur även
vanligen obetonade stavelser får prominens på innehållslig grund. T ex pronominet "thet" i näst sista
versraden bär prominens eftersom det betecknar något viktigt, "huset", dvs Varbergs fästning som stycket
handlar om.
I metrisk vers fastlägger schemat prominenserna och talspråkets betoningar får anpassas till dem. Ofta
faller obetonade stavelser på prominent position och blir då överbetonade. Men också det motsatta
inträffar förstås, betonade stavelser faller på svag position och blir inte prominenta. Det rytmiska spel som
uppstår i diskrepansen mellan det fonetiska och det versifikatoriska systemet kallas birytmik. I Karlfeldts
strof kan vi se det birytmiska spelet i t ex den sista versraden, där det obetonade "u(tan)" hamnat på
prominensplats.
I fri vers bör man normalt välja att lägga prominens på betonad stavelse, något som detta verssystem
alltså är ensamt om. I talrytmiska fraser undertrycks ofta betonade stavelser, men uppläst vers tar i
genomsnitt 40% mer tid i anspråk än uppläst prosa, något som ger betoningarna bättre möjlighet att få
genomslag. 5
3. Segmentell och seriell rytm
Man märker lätt att rytmen i Erikskrönikan, i Karlfeldts och i Ekelunds dikter, alla citerade ovan under
punkt 1, ter sig rätt olika. Emellertid har diktens rytmiska nivå i alla tre fallen starkt genomslag, den
verkar konstfull och genomarbetad. Här under punkt 3 ska vi etablera en rytmdefinition som fungerar för
alla dessa fall.
Det finns bara uppfattad rytm. Man kan inte tänka sig rytm utanför en människas upplevelse. Konsten
och naturen är fulla av rytmiska förlopp, såsom musik och dikt, havets vågor och hjärtats slag, men till
rytm blir dessa impulser först när de uppfattas av ett mänskligt subjekt, som ordnar dem. Modern
apparatur mäter de akustiska impulser, som sedan ger upphov till den uppfattade rytmen, som alltså är ett
perceptoriskt begrepp. Diktens akustiska nivå är mätbar, men den uppfattade rytmen är betydligt svårare
att komma åt. Vi vet dock att den skiljer sig från den akustiska registreringen i flera avseenden.
Gestaltpsykologien räknar med olika omständigheter, som kan få oss att känna s k gestalttryck. Det
mänskliga subjektet grupperar element som är lika i avseende på t ex storlek, närhet, form och färg. Det
kan också handla om slutenhet. Elementen kan befinna sig i samma kurva eller rörelse eller hastighet. 'En
god fortsättning' kallas den rörelse som bäst bevarar en inre struktur. Erfarenheten spelar också in -
läsaren tränar in s k gestaltdispositioner. 6
Den perceptoriska grupperingen följer skilda slags mönster alltefter verssystem. Accentvers definieras
genom ett visst antal prominenser per vers. Den medeltida rytmiska gestaltpreferensen föredrar alltså en
figur på 2 + 2 prominenser. Varför blev just fyrtalet och fyrslagsräckan ett så starkt mönster? Det torde
handla om en gestaltpreferens som består i att gruppera parvis, något som för knittelns del slår igenom på
åtminstone tre nivåer, halvversens, versens och versparets. Denna gestaltpreferens har kunnat konkurrera i
styrka med alterneringens. 7
Gröten är kokt i spiseln och ej i någon kärna.
Fast flickorna säger nej, så vill de ändå gärna.
O oooo O o / o O ooo O o
o O oooo O / o O ooo O o
4 En oregelbunden fyrslagsräcka har registrerats i en undersökning av anonyma rappare i Göteborg. I läsare A:s
framförande blev 61 av 91 betonade stavelser prominenser. I 8 fall blev obetonade lästa som prominenser. Ungefär
samma siffror återkommer hos B och C. Lörnemark, Christer, Rapping and Isochrony in Swedish. Opubl D-uppsats.
Göteborg 2000, s 49.
5 Kruckenberg, Anita, & Fant, Gunnar, Iambic versus Trochaic Patterns in Poetry Reading. In Nordic Prosody VI.
Stockholm 1993, s 125.
6 Tsur, Reuven, Poetic Rhythm. Structure and Performance. An Empirical Study in Cognitive Poetics. Bern 1998,
kap 9 m fl.
7 Attridge, Derek, Poetic Rhythm. An introduction. Cambridge 1995

Den metriska versens gestaltpreferens är alterneringen, varannanheten, mönster av regelbunden växling
mellan stark och svag. De taktfasta tidsavstånden ger den rytmupplevelse som kallats seriell och som vi
känner igen från musiken.
Kvällens guldmoln fästet kransa
Älvorna på ängen dansa.
O o |O 0 |O o |O o
O o | 0 o |O o |O o
Den fria versens gestaltpreferens består i en stiliserad fras, upprepad med variationer, samtidigt
pregnant och nyanserad. Sådana talspråksfraser har oftast ca 2 betonade stavelser som vi såg t ex i Lars
Gustafssons dikt om brunnsålen citerad ovan. Den modernistiska fria versens laboratorium fanns ca 1900
framför allt i Frankrike. Den franska syllabiska alexandrinens sex- och sjustaviga halvverser låg redan
ganska nära fransk talrytm, varför dessa fraser med sin enda avslutande accent i viss mån kom att hålla
sig kvar även inom den fria versen. Men denna fras förändrades vid övergången till de germanska språken
med deras kraftigare accenter. Den korta franska frasen blev förebildlig för bl a T S Eliot, som här fann
befrielse ur den germanska meterns taktfasthet. En sådan kort fras kunde sedan stiliseras i engelskan med
hjälp av andra grepp än taktering. 8 Också den musikaliska frasen sågs som förebildlig vid utvecklingen av
modernistisk frasrytm i germanska litteraturer. 9
En mycket vid definition säger att rytm är uppfattad växling mellan starkare och svagare impulser. Man
brukar tillägga att dessa impulser ska höra hemma i ett visst förlopp såsom språk, musik eller vatten - i tid
eller rum. En annan grupp definitioner utgår från Platons dialoger Filebos och Lagarna, där han säger att
rytm är ordnad rörelse - närmare bestämt musikens och dansens ordnade rörelser. Följande rytmdefinition
utgår från Platon men innefattar även den seriella taktfasta rytmen:
Rytm är fortlöpande gruppering i tid och rum av uppfattade impulser till mönster eller rörelse
Både medeltidens halvverser med sina två prominenser och den fria versens stiliserade fras
exemplifierar en segmentell rytm, rytmiska förlopp som ordnar ett flöde i pregnanta avsnitt eller segment.
I metrisk vers är rytmen däremot seriell med betoningstopparna strömmande i (någorlunda) isokrona
flöden. En sådan rytm har kallats kedjerytm av Artur Arnholtz. 10 All dikt är rytmisk men bara somlig är
metrisk. De flödande takterna, uppfattade som länkar i en kedja, kan förstås som ett specialfall av
definitionens "fortlöpande gruppering". Rytm är alltså det överordnade begreppet, meter det
underordnade. Under punkt 1 skilde jag mellan äldre accentsyllabisk regel och romantikens uppfattade
takter. Lidners alexandriner exemplifierade den äldre regelstyrda formen, Karlfeldts blandade takter den
yngres metriska gung. Det abstrakta versmönstret, skapat av skilda kulturer under historiens gång,
utvecklades från regel (metrum) till uppfattad takt (meter) med hjälp av gestalttrycket.
Metrum kan definieras som ett kulturellt betingat, abstrakt mönster, vilket läggs över talrytmen som
därvid utvecklar taktfasthet eller meter
När impulserna från metrum växlar så regelbundet att läsaren omedvetet tvingas in i en jämn läsning
uppstår s k systemtvång, vilket är kännetecknet på meter. Den läsare, som faller in i de rytmiska mönster
texten erbjuder och förstärker dem själv är utsatt för det som gestaltpsykologerna kallar inre gestalttryck.
Även prosa kan takteras. Vissa talare tenderar att uttrycka sig metriskt, särskilt offentliga talare som
politiker och präster kan plötsligt glida in i en mäktig taktfasthet. Folk som är arga och upprörda takterar
förstås, eller hötter (taktfast) med näven.
Det finns en hypnotisk kvalitet i metern, som har att göra med dess anknytning till kroppsrytmerna och
det omedvetna. Meter kan - i sina extrema gestaltningar - fattas som en hårt uppdriven rytm, där bara
enkla exakta mönster tillåts. Barn, senila, schamaner och poeter tycks vara olika grupper som har tillgång
8 Finch, Annie, The Ghost of Meter. Culture and Prosody in American Free Verse. Ann Arbor 1993, s 87.
9 Wasilewska-Chmura, Magdalena, Musik, metafor, modernism. En linje i den svenska modernismens poetologiska
reflexion. (Diss) Stockholm 2000
10 Arnholtz, Arthur, Dansk verslære. Vol 1. København 1966, s 41.

till sitt omedvetna och därmed nära till meterkvaliteterna. En fast meter kan verka som schamanens
trummor, något som gör lyssnaren utom sig. Besvärjelsen och trollkarlen tar hjälp i taktfastheten för att
väcka liv i de lägre krafterna, som djävulen, sexualiteten och vansinnet.
4. Muntliga och skriftliga grepp
Före ca år 1900 var muntligt föredrag eller högläsning den normala formen för dikttillägnelse, så vitt
man kan dra slutsatser av de skrivna källor som finns att tillgå. Före ca år 1700 finns bara enstaka
exempel på att man läst tyst för sig själv. Homeros reciterade sina diktepos för publik. Romarna
deklamerade sina dikter offentligt. Om inte annat satt man och läste högt för sig själv. Under
skandinavisk medeltid betraktades poesi som en kollektiv angelägenhet, visor att dansa till eller
besvärjelser mot sjukdom och olycka. Kyrkan använde versformer inom ramen för liturgien. Under
senmedeltid var högläsning i grupp den normala formen för tillägnelse av litteratur. 11
Omkring år 1700 började tyst läsning bli vanlig i samband med romanläsning. Det blev helt enkelt för
ansträngande att läsa så tjocka böcker högt. Till att börja med berördes poesien knappast av detta, i 1800-
talets romantiska salonger deklamerade skalderna fortfarande sina nyskrivna opus, men senast vid
sekelskiftet 1900 skedde en omsvängning. Poesi läser man numera för det mesta ensam och tyst. Vi får i
grova drag följande uppställning för svenskt vidkommande:
Forntid och medeltid:
Ca 1650 - ca 1930:
Ca 1900-talet:
accentvers - kollektiv tillägnelse
metrisk vers - deklamation
fri vers - tyst läsning
Diktens formella grepp såsom rytmer och klanger gör sig bäst vid ljudande läsning, särskilt gungiga
metra och klingande rim. De traditionella metriska greppen måste sägas vara primärt muntliga. Talad vers
är också situationsbunden på ett annat sätt än den som läses i ensamhet på så vis att uppläsaren säkert
framhävde sådant som passade den aktuella publiken. Äldre tiders versteknik är avpassad för högläsning
och går inte fram lika väl vid vår tysta läsning. De muntliga greppen har haft försteg vid utformningen av
dikt ända fram till ca 1900, och då uppstod mycket riktigt en helt annan sorts formgivning. 1900-talets
modernistiska dikt är avsedd för tyst läsning och kommer i sin tur inte riktigt till sin rätt vid deklamering.
Under medeltiden bibehölls en avvikande recitationsstil även då dikten emanciperat sig från musiken. 12
Framförandet var slagkraftigt och tydligt med ett kraftfullt röstläge. Medeltida genrer bjuder på olika
blandningar av muntlighet och skriftlighet. Krönikorna skrevs från början ner men fördes vidare via
högläsning eller muntligt föredrag. Balladerna utformades muntligt till musik men nedtecknades med
tiden.
Accentversens genrer uppvisar genomgående formdrag som är typiska för alla tiders oratur. All muntlig
dikt kännetecknas av ett stort antal upprepningar. 13 Muntlig dikt måste använda system av upprepningar
för att kunna uppfattas av åhörarna. Oraturens skalder har i vetskap om detta utvecklat en serie poetiska
grepp såsom fasta formler, enkla ord och korta meningar. Oratur innehåller många fler metriska grepp än
dikter avsedda för tyst läsning. Också därigenom avviker den muntliga dikten från vanligt tal. Den som
komponerar sin dikt under själva framförandet behöver de formelartade uttrycken som vilopunkter,
ställen där talaren samlar sig och där lyssnaren får tid att återfinna tråden. 14 Medeltidens mest använda
versmått, knitteln, ter sig ur denna synvinkel lika smidigt och böjligt som Homeros hexameter, båda
versmåtten fungerar väl vid oratur.
När det gäller metrisk vers bör den tryckta strofen betraktas som ett partitur för den upplästa dikten.
Också den metriska versens typiska konstgrepp, såsom taktering och slutrim, är i hög grad avpassade för
örat. Tryckbilden ska i första hand utgöra ett underlag för recitation av dikten.
11 Fafner, Jörgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. København 1982, m fl.
12 Fafner, Jörgen, Dansk vershistorie. I. København 1994, s 49.
13 Edwards, Viv, & Sienkewicz, Thomas J, Oral Cultures Past and Present. Rappin’ and Homer. Oxford 1990.
14 Lilja, Eva, Imbongi! Malibongwe! Brutus, Serote, Sepamla och muntlig dikt i dagens Sydafrika. I Ord&Bild
1994:4. Göteborg 1994.

Det motsatta gäller huvudspåret inom 1900-talets modernistiska dikt. Den passar bäst för tyst läsning, så
att läsaren kan gå runt i dikten, kontrollera vad som stod på raden ovanför, hur det ena hänger samman
med det andra, fundera över metaforernas innebörder etc. Bilden av 1900-talet är dock inte entydig. De
senaste decenniernas poesifestivaler har medfört en renässans för den upplästa dikten, och tävlingar i s k
Poetry Slam har också utvecklat nygamla sätt för dramatisk rytmisering.
För huvudtraditionen inom modernismens fria vers gäller att prominensernas spel inom versraden ändå
uppfattas auditivt i ett inre lyssnande. Versraden avgränsas både av intonationsfallet och av radbrottets
vita papper, och på versgruppens nivå har den modernistiska versen minst lika mycket blivit en konst för
ögat. Den nya tidens versform skapade sig ett nytt formellt medel, trycksvärtans mönster på papperet. Fri
vers skiljer sig alltså från den metriska även genom att den visuella rytmen fått ett tidigare okänt
genomslag. 15 Vid det modernistiska genombrottet under 1900-talets första år ledde måleriet utvecklingen
och påverkade övriga konstarter på samma sätt som musiken hade gjort under romantiken hundra år
tidigare. Det abstrakta måleriet arbetar med ytor i spänning och balans, något som vi känner igen i den
fria versens tryckbilder. 16
5. Läsarter
Under punkt 1 hävdades att den svenska vershistorien har använt tre skilda verssystem. Vi har sedan
följt upp denna tredelning genom att visa hur varje system särskilt förhåller sig till prominens,
gestaltpreferens och muntlighet. Också beträffande läsart skiljer sig verssystemen. Rytmen tolkas efter
olika principer vid läsningen.
För accentversens del gäller förstås att man inte vet tillräckligt om hur den tolkades under medeltiden.
Här har man fått leta efter beskrivningar i historiska skrifter. Knittelns återkomst med den moderna
rappen har däremot spelats in och analyserats, något som i viss mån hjälpt oss att förstå hur denna
rytmtyp kan ha tolkats i gamla tider.
Under medeltiden verkar recitationen framför allt ha avvikit från vanligt tal, i syfte att markera dikten
som ett annat slags tal än vardagens. Vittnesbörden talar om kraftfulla tonlägen eller halvsjungande
framförande. Markerad kontrast mellan prominens och versfyllnad, s k binaritet, stiliserade formen ännu
mer. Om recitatören skarpt framhävde prominenserna hindrade ändå den fria versfyllnaden att det lät
monotont. Den fria versfyllnaden signalerar muntligt framförande också genom att tillåta inslag av
improvisation.
Recitatören skulle välja fyra lämpliga prominenser och därjämte placera ut mittcesurerna. Ibland måste
han hoppa över ett huvudtryckigt ord och tillskapa en ordgrupp, ibland tvärtom lägga två accenter i
samma ord, även om detta sällan förekommer. Det viktiga är att bibehålla fyrslagsräckans fyra
prominenser. Vi har sett exempel på detta ovan dels ur Erikskrönikan, dels som grötrim. Det tycks finnas
både syntaktiska och semantiska skäl vid valet av prominens. Liksom när det gäller fornyrdislagets stavar
väljs ord som bär upp innehållet, som vi kan se i denna strof ur Havamal:
Deyr fé, [Fänaden dör, OO
deya frændr, fränder dö, O o O
deyr sjalfr hit sama; själv dör du likaledes; OO o O o
ek veit einn ett vet jag o OO
at aldri deyr: som aldrig dör: o O o O
dómr of dau_an hvern. domen över den döde.] O o O o O
Samma vagt semantiska princip som man kan lägga märke till vid knittelprominenserna återfinns här
för studlarna, dvs de stavelser som bär stavrim. Just stavrimmet används ju som ett medel att lyfta fram
15 Hollander, John, Vision and Resonance. Two Senses of Poetic Form. New York 1975.
16 Albertsen, L L, Die freien Rhythmen. Rationale Bemerkungen im allgemeinen und zu Klopstock. Aarhus 1971, s
86, 95, och Compton, Susan, Russian Avant-Garde Books. 1917-34. London 1992, s 128f.

något viktigt. Det verkar som om knittelns prominenser har valts efter samma vagt semantiska princip
som stavarna. Här handlar det alltså egentligen mer om att framhäva ordet än stavelsen. 17
Fyrslagsräckan gynnar en läsning som skapar kontrast mellan starka och svaga positioner, medan
metrisk vers tillåter ett mer nyanserat spel. Då den metriska versrytmen organiserades efter ett schema
eller en regel lossas det omedelbara sambandet mellan prominens och semantisk vikt.
I äldre tid lästes dikt gärna skanderande, eller i alla fall med mer markerad taktfasthet än vad som idag
anses lämpligt. Skandering lyfter fram det underliggande metriska mönstret. Den metriska versen
kännetecknas ju just av denna möjlighet att läsas taktfast. Men naturligtvis hanterar olika författare och
epoker denna möjlighet på skilda sätt. Vissa dikter inbjuder till taktfast läsning, andra snarast motarbetar
den. Ovan jämförde vi Lidners regelrätta alexandriner med Karlfeldts mjuka gung. Taktfastheten har
ibland sin grund i jämna tidsförhållanden mellan betoningstopparna eller isokroni, ibland i jämnstarka
prominenser. Dessa jämna impulser åstadkommer ett gestalttryck, som får läsaren att hålla fast versens
slagräcka och kanske själv förstärka den vid sin läsning. Sådana uppfattade ”pendelknäppar” bildar en
särskild nivå i den rytmiska hierarkien, enkel men tvingande. 18
En modern estetisk känslighet vill hellre låta talrytmen dominera med takten som en underliggande
påminnelse. Metern utgör en rytmisk nivå i dikten och ordbetoningen en annan. Under punkt 2 påvisades
den birytmik som uppstår i kollisioner mellan metrum och talrytm. Prominenserna samspelar bara delvis
med ordens betoningar. Prominensplats kan lika gärna fyllas av obetonad stavelse. De två första verserna
i Stagnelius "Näcken", citerad under punkt 3, följer i stort sett metrum, men den andra versradens andra
prominensplats fylls av obetonad ändelse, "Älvorna" O o 0, vilket gör versen lättare och mjukare, något
som passar väl till att illustrera älvdansen.
Konventionen säger att dikt ska läsas långsamt och nyanserat. Den artikuleras därmed tydligare än
talspråket. Mätningar har som sagt visat att dikt läses ca 40% långsammare än prosa. Gränser och pauser
mellan takter, ord, fraser och verser markeras - ibland - tydligare än i vardagligt tal. Uppläst prosa består
till ca 25% av tystnad, och uppläst poesi torde pga sitt långsamma tempo innehålla avsevärt mycket större
andel ren tystnad. Läsaren har möjlighet att realisera prominenserna på olika sätt, den ena med förlängd
uttalstid, nästa med ökad tonhöjd osv, och på så sätt åstadkommes variation samtidigt som den erfordrade
metriska alterneringen iakttas. 19
Det långsamma tempot och den stora andelen ren tystnad är av stor vikt även vid läsningen av
modernismens fria vers. Fri vers bör enligt konvention läsas efter prosaaccenterna i långsamt tempo med
markerade pauser, en läsart som principiellt skiljer sig både från knittelns fyrtalsfigur och den metriska
versens birytmik. I den fria versen är betonade stavelser i regel också prominenser, såsom påpekades
under punkt 2.
Fri vers syftar alltså åt en mer nyanserad, men ändå stiliserad läsning. Från ca år 1900 uppträdde nya
ideal, man övergav diktens särskildhet för att eftersträva större vardaglighet. Den modernistiska poesien
under nittonhundratalet sökte sig istället mot en läsart kännetecknad av prosodisk nyansrikedom. Textens
olika rytmiska lager kommer då att samverka i en hierarkisk gruppering tillskapad av läsaren.
Naturligtvis erbjuder den fria versrytmen flera tolkningsmöjligheter. Den som läser fri vers kan välja att
lyfta fram textens eventuella regelbundenheter eller tvärtom. Olika skeden har velat över- eller underdriva
rytmikens jämn- eller knagglighet. Man bör ta hänsyn till diktens innehåll och uttryckskraft samt epokens
stilvilja när man bestämmer lässtil.
6. Ekvivalenskategorier
Upprepning av någorlunda lika textelement kallas med en term från Roman Jakobson ekvivalens, ett ord
som egentligen betyder likvärdighet. 20 Poesi har ansetts skilja sig från prosa genom ett större antal
ekvivalenser. En text genomdragen av ekvivalenser är en poetisk text, också på det viset att läsaren inför
17
Wåhlin, Kristian, Studier i äldre svensk metrik. Valda problem 1300-1650. Efterlämnade skrifter. Utg av Eva
Lilja & Mats Malm. Bidrag till en nordisk metrik. Vol II. Göteborg, s 49.
18 Risberg 1936, s 24.
19 Tsur 1998.
20 Jakobson, Roman, Poetik och lingvistik. Stockholm 1974, s 150.

en dikt försöker att läsa in ekvivalenser, söker efter likheter och upprepningar, omedvetet anstränger sig
att rytmisera den. I den processen är läsarens mönstervilja av avgörande vikt. I det här sammanhanget bör
man också minnas att kontrast utgör en bakvänd likhet.
Inte bara prominenserna är verstekniskt relevanta utan alla slags upprepningar eller likheter i dikten. Att
säga att något element upprepas är detsamma som att påstå att texten är rytmisk, eftersom rytm består i att
någorlunda lika eller likvärdiga impulser upprepas. 'Upprepade impulser' förutsätter i sin tur formelement
som liknar varandra. När vi talar om upprepning tänker vi i tid (temporalitet), när vi talar om likhet tänker
vi i rum (spatialitet). Upprepning eller likhet medför i sin tur mönster (rumsligt) eller rörelse (tidsligt)
enligt gestalttrycket, såsom vi kunde konstatera ovan under punkt 3. I följande dikt har Sonja Åkesson
excellerat i upprepningseffekter:
Björkar och aspar
och rönnar och ekar
och tallar och granar
och prästkragar och blåklockor
och hundlokor och hallonsnår
och rödklöver och vitklöver
och rödplister och vitplister
och gulplister och gulmåra
och ormbunkar och stenrösen
och brännässlor och kattungar
och kattmammor och fågelskrov
och sprayolja och papiljotter
och solsnibbar och fläsksvålar
och plasthinkar och ljungtuvor
och kalvhagen och kohagen
och hästhagen och hasp på grinden
och dikesrenen och sura bonden
och veteåkern och rågåkern
och havreåkern och kornåkern
och krusbärsbuskar och vinbärsbuskar
och falu rödfärg och snickarglädje
och spridda skurar och maskrosbollar
och snok hos grannens och malörtstånd
och glädjebägarn och ljus på bordet
och faderalla och utsupet
… (Första delen av Sonja Åkessons ”Sommarräkning” ur Jag bor i Sverige 1966)
Man brukar skilja på primär rytm, som handlar om prominenser, fraser och pauser, sekundär rytm, som
handlar om rim och klanglikheter, och semantisk rytm, som berör innehållet, dvs upprepade motiv och
teman. Den semantiska rytmens begrepp processas i långtidsminnet till skillnad från ljudspelet som
processas i korttidsminnet. Därtill bör fogas grammatisk upprepning, såsom likartad syntax, och visuella
effekter. I citatet inleds t ex varje versrad med ett "och", vilket karakteriserar tryckbilden.
Åkessons dikt ovan innehåller en provkarta på vad som kan upprepas i en dikt. Upprepade trädslag går
över i upprepade blomstersorter för att via några aspekter på kattliv titta in i sommarstugan via några
uppräknade föremål, varefter några olika typer av beteshagar upprepas varpå dikten letar sig in mot det
sociala livet via den "sura bonden" osv. Prominensmönstret kretsar kring de sammansatta ordens
karakteristiska ljudfigur, s k starkt bitryck. Betoningsgraderna i sammansättningen ”kalvhage” skulle i
siffror kunna skrivas 3 - 2 - 1. Med tiden uppstår en viss taktfasthet då rytmen valsar över i
ordsammansättningar av typen 3 - 0 - 2 - 0 (”dikesrenen”, varieras i t ex ”snok hos grannens” 2 - 1 - 3 - 1)
och vi har fått känning på det gamla nordiska versmåttet nystev och dess dipodier. Men
ordupprepningarna medför även ljudupprepningar som blir till halvrim. De uppräknade blommorna
”rödplister” - ”vitplister” - gulplister” - ”gulmåra” utgör också en klangserie.

Över versradens nivå har strofgrupperingen avgörande vikt såväl auditivt som visuellt. Så också i detta
citat, där de strömmande versraderna bildar ett flöde som i sin intensitet lockar läsaren att understryka de
upprepade klangerna och figurerna. Under punkt 1 finns exempel på flera andra slags grupperingar.
7. Frasanalys
För att kunna jämställa de tre verssystemen vid versifikatorisk beskrivning och analys bör man i alla
fallen utgå från samma formkategori. Här har jag valt att utgå från frasen, vilken utgör en rytmisk enhet
av avgörande vikt i alla de tre verssystemen. 21 Man bör hålla isär metrisk fras och fonetisk fras på samma
sätt som vi skilde på prominens och betoning. Frasanalysen kan läggas till grund för all vidare versanalys
oberoende av verssystem. 22 I ett nästa steg tillkommer analyskategorier avpassade för accentvers, metrisk
vers och fri vers. Historiskt sett kommer då fyrslagsräckans halvvers med sina två prominenser och fria
versfyllnad att bilda utgångspunkt. Den metriska versen kompletterar sina fraser i första hand med
takteringens rytmiska nivå, och den fria versen med ett helt batteri av auditiva och visuella grepp.
Indelning i versrader föreligger alltid i poesi, just detta definierar vers i motsats till prosa. Ofta
sammanfaller versradens omfång antingen med intonationsfrasen eller med den kortare fonetiska frasen
och dess vanligen ca två betonade stavelser. 23 Förhållandet mellan versradens omfång och språkfrasens
bestämmer versifikationens karaktär vid samtliga tre svenska verssystem. Frasindelningen beror i det
enskilda fallet liksom all annan rytmisering i hög grad på läsarens formvilja och kan förstås ofta
diskuteras. Förståelsen av diktens innebörder bestämmer ytterst hur läsaren väljer att framhäva,
undertrycka och indela de ljudande textelementen.
Låt oss nu se hur frasanalysen tar sig uttryck i de olika verssystemen. Den medeltida fyrslagsräckans
halvvers består nästan alltid av en fras med två prominenser. Fyrslagsräckan har haft ett extremt
genomslag i svensk vershistoria, vilket inte uppmärksammats förrän sent. 24 Den har fortlevt intakt i
folkliga former, som vi såg i grötrimmet citerat under punkt 3 samt i Bondepraktikans inledningsstrof
som återges nedan. Den har också funnits med som en särskild rytmisk nivå i metriska former. Såväl
blankvers som alexandrin realiserar sällan mer än fyra starka positioner, två på varje sida om cesuren.
Men fyrslagsräckan har dessutom ofta påverkat rytmiseringen i den svenska huvudtraditionen av fri vers
med dess förebild i den eliotska traditionen. 25 Låt oss granska frasernas utformning i Bondepraktikan:
1 Fromme Läsare, köp nu mig, O o O oo / O o O
2 Mycket förstånd lärer jag dig, O oo O / O oo O
3 Bonde-Praktika är mitt namn, O o O oo / O o O
4 Läs mig, det länder dig till gagn, O O / o O ooo O
5 Det hela årsens lopp vill jag dig lära, ooo O o O / o O o O o
6 Hvarefter du dig skall regera. o O o O / o O o O o
Fyrslagsräckan kan som sagt beskrivas som en gestalt av dubbla par. Den här citerade välkända strofen
innehåller tolv tvåhöjda fraser, två i varje versrad. Somliga figurer upprepas, såsom kretikern i den första
versens andra halvvers O o O, vilken återkommer i samma position även i den tredje versen. Samma
versers första halvverser är också likadant utformade O o O oo. Korjamben O oo O återfinns i den andra
versens båda halvverser. Den fjärde versen inleds med en tung spondé O O men blir betydligt lösligare
efter cesuren o O ooo O. Den femte versens första halvvers exemplifierar fyrslagsräckans typiska
21 För att bekvämt kunna beskriva frasernas utseende används de grekiska versfotsnamnen, vilka här betecknar olika
kombinationer av starka och svaga stavelser. Se listan s x!
22 Jfr Cureton, Richard, Rhythmic Phrasing in English Verse. London 1992 och Larsson, Jörgen, Poesi som rörelse i
tiden. Om vers som källa till kognitiv rytmisk respons. Exemplet Elmer Diktonius. (Diss) Göteborg 1999, kap 4.
23 Bruce, Gösta, Allmän och svensk prosodi. Lund 1998, s 128.
24 Wåhlin 1999, s 23.
25 För beskrivning av det historiska förloppet se Lilja, Eva, Diskussionen om den fria versen i tidskriften Femtital
1951-52 i ett modernismperspektiv. I Skönhet men jämväl förnuft. Festskrift till Sverker Göransson. Göteborg 2001,
s 444.

ordgruppsbetoning, då "hela" trycks ner som oviktig bestämning till "årsens" och medverkar till en
tribrack ooo. Efter den femte versens cesur faller strofen in i alternerande takt.
Fyrslagsräckans halvverser varierar alltså i hög grad. Den ska innefatta två prominenser men kan i
övrigt se ut hur som helst. Flera av figurerna i Bondepraktikans halvverser har här betecknats med namn
ur den grekiska versläran, och faktum är att de grekiska versfötternas figurer med sina minst två långa
positioner återkommer oupphörligt inom germansk tradition i sina betonade versioner. Men naturligtvis
har dessa fraser väl så mycket präglats av vardagstalets frasbetoningar.
I metrisk vers samverkar takten med frasen i det birytmiska spelet. Klopstock framhävde frasrytmen vid
sitt versifikatoriska utvecklingsarbete under inspiration av den antika versen vid sjuttonhundratalets mitt,
något som fick konsekvenser för både metrisk och fri vers. Efter Klopstock ansågs frasrytmen väl så
viktig som det metriska mönstret, vilket skapade en teoretisk utgångspunkt för såväl romantikens
takterade fraser som för den fria versen.
I Lidners alexandriner, citerade under punkt 1, bestod varje fras i praktiken av halvversens tre jamber.
Vid kvinnliga rim tillfogades hyperkatalex. Men med tiden utvecklade den metriska versen allt mer
varierade frasmönster. Även om alterneringens seriella gestalt strängt taget bara accepterar jamb, troké,
anapest och daktyl så har en rad andra figurer smugit sig in i de takterade fraserna med hjälp av birytmisk
läsning. Äldre tiders hexameter begagnade sig enligt den antika regeln av bl a spondéer O O som ibland
byggdes ut till epitriter O O O o. Den kanske viktigaste av de takterade fraserna blev korjamben, O o o O,
som brukar exemplifieras av inledningen till Tegnérs ‘Svea’:
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer O oo O o O / o O o O o O o
...
I den metriska versens takterade fraser kan den realiserade rytmen i praktiken tillåtas ta sig ganska
vittgående friheter gentemot versregeln. Gestalttrycket gör att mönstret snarast förstärks då det hotas. En
så liten enhet som takten kan bryta mönsterförväntan, som det tycks, nästan obegränsat. Låt oss titta på ett
exempel hämtat ur Göran Palms blankversepos Sverige. En vintersaga (1989). Skalden åker här tåg
mellan Varberg och Väröbacka, läser Hallandsposten och ser sig omkring:
…
Som på beställning sätter sig en präst
oO _ oO _ oO _ oO _ oO
2 på bänken mitt emot och läser MAD.
En kvinnlig präst med sinne för svart humor
o O o O / o O oo OO o
4 är på sin plats när världens arma väljer
Mohammed och ger oss tillbaka Jesus,
6 som om han vore kolonialist. ooo O o / oooo O
Hon har blå jeans och en enorm skär tröja
oo OO / ooo OOO o
8 som det står STOPPA ÖRESUNDSBRON på,
så det är bara runda kragen upptill
10 som vittnar om att hon är präst, en klädsel
som fyller mig med hopp om kyrkans framtid
...
Som brukligt är bryter även Palm blankversens regel på flera ställen. I tredje versen kommer t ex ”för
svart” fel, prepositionen på stark position och det enstaviga adjektivet på svag. En rytmisk omkastning
sker, som släpper fram ett accentmöte, vilket framgår av noteringen ovan. Vers 7 är citatets mest
oregelbundna. En läsning efter talrytmen ger plats för både en spondé O O och en molosser O O O.
Versradens båda fraser ska alltså täcka pentameterversens fem hyperkatalektiska jamber. Jonikerns
takterade fras före cesuren oo OO ersätter två jamber. En central molosser dominerar versens andra fras,
där vi enligt regeln borde ha funnit tre jamber med kvinnligt slut. Men både cesur och versvila
sammanfaller med såväl taktgräns som frasgräns, vilket räcker för att bibehålla det jambiska mönstret.
Den joniska frasens två svaga plus två starka uppfattas som likvärdig med de båda jamber som schemat
egentligen föreskriver, och man kan fortsätta in i nästa avvikelse. Ju fler gränser som samverkar desto

kraftfullare stöd utgör den för versregelns mönster. 26 De tre betonade stavelserna i molossern varieras vid
läsning med hjälp av tonhöjd, längd etc.
Den fria versens gestaltpreferens är den stiliserade frasen, upprepad, varierad, pregnant och nyanserad.
Denna stiliserade fras lånar egenskaper från skilda håll såsom talspråksfrasen, grekiska kola,
fyrslagsräckans halvvers och seriella rytmer. Varje text är i princip unik på så sätt att
ekvivalenskategorierna uppträder i mönster specifika för varje dikt. Typiska grepp består i pausmönster,
figurer och fri versfyllnad. Intonationskurvor, kadenser och typografi framträder tydligt. En undersökning
av Eliots fraser i Four Quartets visade att två prominenser per fras var det överlägset vanligaste och fler
än fyra förekom knappast. Antalet stavelser per fras var hos Eliot genomsnittligt sex. 27
Lars Gustafssons dikt om Brunnsålen, citerad under punkt 1, exemplifierar skilda frastyper i en mogen
svensk fri versform. Nästan ett sekel av arbete med den fria versens form finns i bakgrunden då han
obesvärat blandar fyrslagsräckans proportioner med metriska inslag, versmåttspastisch, strama antika
fraser, expressiva avvikelser och följsamt talspråk. Versraderna omfattar oftast fyra prominenser eller två
fraser liksom i medeltida svensk vers. Men också blankversens femtaktiga jamb dyker upp i denna
rytmiska väv (v 14-16). Fraserna har stiliserats efter flera olika linjer. Talspråksrytmen får ibland slå
igenom. En löslig fras som oo O o O oo O o (v 4 ”Dessa ålar stannade sedan”) återkommer. Men vid
behov tillgrips också expressiv hårdstilisering med anhopade spondéer och en smidig användning av de
pregnanta småfraser som Eliot och grekerna föredrog. Här finns dijamb o O o O (v 14-16), korjamb O oo
O (v 4), kretiker O o O (v 9), adonika O oo O o (v 3, 11), joniker oo OO (v10) m fl. Diktens sista
uttrycksfulla verspar använder hårt stiliserade fraser:
oo O oo
oo O oo
O oo OO oo OO o
o O o
Och jag tvättar det
med min slingrande,
gyttjiga, vitbukade närvaro
i mörkret
Under slutet av 1900-talet fick den reciterade poesien ånyo ett uppsving. Bruno K Öijer har allmänt
ansetts som poesifestivalernas mästare då han föredragit egna dikter med expressiv frasering. Öijer har
låtit uppläsningens krav styra dikternas versindelning såsom man kan se av följande Hadesfantasi:
... Prominensantal
golven drog av råkall jord O o O / o O 0 O (2+2)
4
och nere i källarvalven o O oo O o 0 o 2
styrde någon O o O o 2
gick omkring och bar oo O o O 2
hängde upp grepar av döende sol oo O O o / o O oo O (2+2) 4
och ingen av oss o O oo O 2
hann se alla rummen o O oo O o 2
inte ens den stora salen O ooo O o O o 3
där dörrarna stod på vid gavel o O oooo O O o 3
stod och huttrade i sina rockar av trä oo O oo / ooo O oo O (1+2) 3
och kastvinden ven o O 0 o O 2
ven genom urtavlan på väggen O oo O 0 oo O o 3
siffror och visare rasslade och föll O oo O oo / O ooo O (2+2) 4
virvlade omkring i luften 0 ooo O o O o 2
som svarta vissna löv o O o O o O 3
(Bruno K Öijer, ur Dimman av allt, 2001)
26 Tsur 1998, s 306.
27 Cooper, G Burns, Mysterious Music. Rhythm and Free Verse. Stanford, Calif, 1998, s 55, 65 m fl.

Öijer glider och tänjer på versradens sista betonade vokal då han läser. Därigenom markeras frasgränsen
ytterligare. I citatet ser vi hur stramare och rikligare versfyllnad varvas, något som lägger grund för
variation mellan långsammare och snabbare tempo vid framförandet.
Vi har mött olika slags fraser i de tre svenska verssystemen, fyrslagsräckans halvverser, den metriska
versens takterade fras och den fria versens stiliserade fras. Ser man enbart till prominensschemat
förefaller den fria versens fraser likna knittelns halvverser, men den fria versens fraser bygger mönster
med fler ekvivalenskategorier i spel. Rytmen formas i en sammanvägning av många rytmiska skikt. I fri
vers får stavelselängder och tonhöjder – prominensens beståndsdelar - samma möjligheter som i prosan
att agera på egen hand. I fyrslagsräckan tvingas längd och tonhöjd att samverka till kraftfulla
prominenser. Klanger och visuella effekter, intonation och pausmönster bidrar också till att gruppera och
stilisera ljudspelet.
8. Formens betydelseaspekt
Genomgående har här framhållits läsarens avgörande vikt för den slutgiltiga formen. På papperet finns
ett partitur för läsarens tolkning av formelementen, vilken i sin tur styrs av diktförståelsen. Rytmen tolkas
alltid i samspel med uppfattningen av en dikts betydelser. Omvänt brukar sägas att minsta förändring i en
dikts formulering också påverkar dess innebörd, och så är det naturligtvis också. Men man kan inte ställa
frågan om ljudelement skulle ha speciella innebörder utöver de lexikala. Sådana finns förstås inte. Men
man bör fråga vad i texten som lockar läsaren att tillskriva ljud extra betydelse.
De metriska konstgreppen har som uppgift att lägga nät av likheter - eller ekvivalenser - över den
poetiska texten. Dessa ger upphov till överbetydelser. Rytmer och klanger desautomatiserar språkets
vanligen genomskinliga ord, vilket lockar läsaren att söka efter nya betydelser. En text genomvävd av
upprepade ljud besitter extra betydelsemöjligheter, om läsaren fångar upp dem. Poesiens betydelsetäthet
uppkommer som en effekt av ljudens nät av likheter. 28
Dessa extra betydelser kan vara av olika slag. Det kan handla om sakförhållanden, som förstärks eller
försvagas, förs samman eller skiljs isär med rytmens hjälp, men oftare om affekt eller sinneskvaliteter.
Dikters känslofärg bottnar i hög grad i dess rytmer och klanger och de associationer som dessa väcker.
Extra betydelser tillförs huvudsakligen på två olika sätt, genom konvention eller genom ikonicitet.
Konventionell betydelse har tillskrivits en form och därefter tränats in så väl att vi tar den för given. Den
har blivit kulturellt allmängods. T ex har blankversen använts vid resonerande framställning, något som
återspeglades också då Göran Palm funderade över den kvinnliga prästen i sin Vintersaga.
De ikoniska betydelserna har sin grund i ljudens likhet med kroppslig erfarenhet samt i ytterst subtila
faktiska likheter mellan ett formdrag och någonting i världen. T ex har g-ljudet upplevts som metalliskt.
Ju högre frekvenser ett ljud har i sina formanter desto mer får ljudet en skarp tunn karaktär, vilket är fallet
med g-ljudet. Dessa höga formantlägen stämmer i sin tur med faktiska metalliska klanger. 29 När
Stagnelius beskriver havet med uttrycket "Ilande det kommer" och därvid bara fyller två av tre möjliga
höjningspositioner så förstärks betydelsen av något lätt och ilande. 30 Mönstret föreskriver tre trokéer Oo ⎪
Oo ⎪ Oo, men frasen bör läsas O ooo O o.
Låt oss se vad ljudspelet bidrar med i slutdikten ur Göran Sonnevis mäktiga svit ”Det omöjliga” (1975):
1 rosen av människa O oo O oo
2 rosen av eld O oo O
3 Den öppnar sig virvlande o O oo O oo
4 med ett o O ∪
28 Avsnittet bygger på Lilja, Eva, Dikters ljudbild. I Bidrag till en nordisk metrik. Vol I. Göteborg 1999.
29 Tsur 1992, s 1-51.
30 Malmström, Sten, Studier över stilen i Stagnelius lyrik. (Diss) Stockholm 1961, s 398f. Den citerade dikten är
Suckarnes Mystèr.

5 kronblad för OOO ∪
6 varje människa O o O oo
7 Vart och ett O o O ∪
8 av rosens blad o O o O
9 har samma namn o O o O
Också i Dantes Gudomliga komedi slutar den mycket långa dikten med att läsaren ställs inför en
virvlande symbolisk ros, i vilken man kan skymta tecknet för treenigheten, dvs Gud. Kronbladen hos
Dante står för de saliga själarna, som svärmar runt gudomen. Också hos Sonnevi betecknar kronbladen
enskilda människor. V 1 och 2 står i ekvivalensposition genom anafor, dvs människa och eld
sammanställs genom att placeras i ekvivalent position. De tätt placerade versvilorna skapar små tunga
enheter, vilket förstärker ordbetydelserna. Versradens enhet markeras ytterligare genom blankraderna
efter v 1 och v 2. Betydelsegivande pauser uppträder i verssluten 4, 5 och 7. Överklivningarna lägger här
överbetoning på ”ett”, ”för” och ”ett” i respektive radslut. De båda ”ett” lyfter fram den enskilda
människan, som annars kanske skulle försvinna i den virvlande rosen, vilket faktiskt sker hos Dante.
Sonnevis markerade versvilor medför här en skillnad i betydelse i jämförelse med Den gudomliga
komedien. Det betonade ”för” i vers 5 lyfter också fram den enskilda människan. För varje människa
finns faktiskt ett eget kronblad. De tre överklivningspauserna med sina förlängningar av radslutens sista
stavelser tillför således viktig extra betydelse.
Vad tillför då prominensmönstret? Vers 1-3 präglas av starka daktyliska figurer, medan 4-6 bär på olika
framhävande grepp, såsom sammansatta ord, överklivningar etc. Vers 7-9 består av jämna trokéer. Elden
och virvlandet understryks av de kraftfulla oregelbundna daktylerna i vers 1-3. Här handlar det alltså om
en förstärkande figurs förmåga att understryka och lyfta fram. Vers 4-5 kan läsas med nästan enbart
betonade stavelser: o O / OOO. Efterledet i det sammansatta ordet ”kronblad” tänkes då något svagare än
de kringstående stavelserna eller realiserat med sjunkande ton. I vilket fall stärker och stöder rytmen här i
hög grad innebörden, lyfter fram detta underverk, att varenda människa har ett eget kronblad.
De regelbundna trokéerna i diktens avslutande tre verser står i kontrast till den rytmiska oron tidigare i
dikten. Här påstås något mystikt. Varje kronblad, varje människa har samma namn. Vilken fantastisk
vision av gemenskap och samhörighet! Den framförs i en rytm, som trots de täta pauserna är nästan
taktfast och kan väcka associationer till en de gemensamma hjärtslagens harmoni.
Grekiska namn på versfötter, här beteckningar för rytmiska fraser och figurer:
OO
oO
Oo
oo
spondé
jamb
troké
pyrricker
ooO anapest
Ooo daktyl
OOO molosser
oOO backier
OOo antibackier, palimbackier
OoO kretiker, amfimaker
oOo amfibrack
ooo tribrack
OOOo epitrit
OOoO ”
OoOO ”
oOOO ”
OOoo joniker, större
ooOO ” , mindre
OooO korjamb
oOOo antipast
oOoO dijamb
Oooo peon, fallande
oOoo ”
ooOo ”
oooO ” , stigande
oooo proceleusmaticus
oOOoO dokmier
OooOo adonika
O ooo O thymelicus

16
Bibliografi
- Albertsen, L L, Die freien Rhythmen. Rationale Bemerkungen im allgemeinen und zu Klopstock.
Aarhus 1971
- Arnholtz, Arthur, Dansk verslære. Vol 1-2. København 1966-72
- Attridge, Derek, Poetic Rhythm. An introduction. Cambridge 1995
- Bruce, Gösta, Allmän och svensk prosodi. Lund 1998
- Compton, Susan, Russian Avant-Garde Books. 1917-34. London 1992
- Cooper, G Burns, Mysterious Music. Rhythm and Free Verse. Stanford, Calif, 1998
- Cureton, Richard, Rhythmic Phrasing in English Verse. London 1992
- Edwards, Viv, & Sienkewicz, Thomas J, Oral Cultures Past and Present. Rappin’ and Homer. Oxford
1990
- Fafner, Jørgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. København 1982
- Fafner, Jørgen, Dansk vershistorie. I-II. København 1994-2000
- Fant, Gunnar, & Kruckenberg, Anita, Preliminaries to the Study of Swedish Prose Reading and
Reading Style. (Quarterly Progress and Status Report. Speech Transmission Laboratory, Royal Institute of
Technology (KTH) 1989:2) Stockholm 1989
- Finch, Annie, The Ghost of Meter. Culture and Prosody in American Free Verse. Ann Arbor 1993
- Gasparov, M L, A History of European Versification. Oxford 1996
- Hollander, John, Vision and Resonance. Two Senses of Poetic Form. New York 1975
- Jakobson, Roman, Poetik och lingvistik. Utg av K Aspelin & Bengt A Lundberg. Stockholm 1974
- Kruckenberg, Anita, & Fant, Gunnar, Iambic versus Trochaic Patterns in Poetry Reading. In Nordic
Prosody VI. Stockholm 1993
- Larsson, Jörgen, Poesi som rörelse i tiden. Om vers som källa till kognitiv rytmisk respons. Exemplet
Elmer Diktonius. (Diss) Göteborg 1999
- Lilja Norrlind, Eva, Studier i svensk fri vers. Den fria versen hos Vilhelm Ekelund och Edith
Södergran. (Diss) Göteborg 1981
- Lilja, Eva, Imbongi! Malibongwe! Brutus, Serote, Sepamla och muntlig dikt i dagens Sydafrika. I
Ord&Bild 1994:4. Göteborg 1994
- Lilja, Eva, Dikters ljudbild. I Bidrag till en nordisk metrik. Vol I. Göteborg 1999 (Skrifter utg av
Centrum för Metriska studier. 9)
- Lilja, Eva, Diskussionen om den fria versen i tidskriften Femtital 1951-52 i ett modernismperspektiv. I
Skönhet men jämväl förnuft. Festskrift till Sverker Göransson. Göteborg 2001
- Lörnemark, Christer, Rapping and Isochrony in Swedish. Göteborg 2000. Opubl D-uppsats
- Malmström, Sten, Studier över stilen i Stagnelius lyrik. (Diss) Stockholm 1961
- Malmström, Sten, Takt, rytm och rim i svensk vers. Stockholm 1974
- Risberg, Bernhard, Den svenska versens teori. 2. uppl. I-II. Linköping 1932-1936
- Tsur, Reuven, What Makes Sound Patterns Expressive? The Poetic Mode of Speech Perception.
Durham & London 1992
- Tsur, Reuven, Poetic Rhythm. Structure and Performance. An Empirical Study in Cognitive Poetics.
Bern 1998
- Wasilewska-Chmura, Magdalena, Musik, metafor, modernism. En linje i den svenska modernismens
poetologiska reflexion. (Diss) Stockholm 2000
- Wåhlin, Kristian, Studier i äldre svensk metrik. Valda problem 1300-1650. Efterlämnade skrifter. Utg
av Eva Lilja & Mats Malm. Bidrag till en nordisk metrik. Vol II. Göteborg 1999 (Skrifter utg av Centrum
för Metriska studier. 11)
16