BABY BOOM - IQ Pager

26 Torsdag5/11Vecka452009Årgång24
Björkegrenska Stiftelsen har donerat en
4-delad målning 2x2 meter, till Simrishamns
Kommun. Tavlan heter Konsuln
och Frun och skildrar Björkegrenska rederiet
och dess stora betydelse för Simrishamns
utveckling. Konstnär är Karin Sverenius
Holm och Ingvar Holm.
Konsuln och Frun
– Konsuln och Frun, så kallades de båda som
efter varandra var ledare för rederiet. Orden
blev sagda av de hundratals sjökaptener som
förde skepp hos Björkegrens. Alla tyckte att
konsuln var en driven och företagsam karl
och avgudade hans dagliga medarbetare –
frun – för hennes skärpa, kunskap och omsorg
om besättningarna. Så var skepparnas
bedömning. Johan Daniel Björkegrens
(född 1820) aktiva år i rederiet
varade från 1849 till hans död 49
år senare. Därefter blev det hustrun
Sigrid Björkegren (född
Kraak, 1845) som tog över.
Verksamheten upphörde
1916.
Johan Daniel var född i
Simrishamn, men hans
far, Lars Björkegren, var
från Jonstorp, allmogesjöfartens
celebra lilla redarby
söder om Skälderviken.
Lars hade själv i sin ungdom
varit ”sjöfarande” enligt
husförhörslängden och
1812 flyttade han till Simrishamn
och gifte sig med en
skepparänka! Allt detta – inklusive
Simrishamn, Jonstorp och änkan
– bör ha rimmat med den marina
förankringen! I slutet av sitt liv skaffade
Lars Björkegren ett par små jakter och därefter
ytterligare något flytetyg och började
bedriva handel med trä, spannmål och kol
längs Hanöbuktens kuster.
Det var när Lars dog, 1849, som sonen
byggde ut rörelsen till ett storrederi. Men
han, liksom fadern, började med en verksamhet
anpassad för vår egen kust. I familjen hade
det varit en dag som länge omtalades när
en av de egna skutorna hade angjort Stockholms
redd! Men ambitionerna växte. Under
Johan Daniels tid blev det ny fest i familjen
vid en speciell prestation – då den nybyggda
briggen Sigrid 1876 som första fartyg ur björkegrenska
flottan hade korsat Atlanten! Vid
denna tid hade redan Björkegrens ett av landets
ledande rederier för segelfartyg. 1870-talet
var överhuvudtaget rederiets guldålder.
Båtarna blev större och resorna mer vidsträckta.
Expansionen fortsatte under Johan
Daniels båda sista årtionden med mäktiga segelskutor
– den största var barkskeppet Vanadis
(1156 ton) – och destinationer över världshaven.
Rio, Burma, Santiago, Sydney är nya
namn i skeppslistor och sjöförklaringar.
Samtidigt gäller att under hela den björkegrenska
eran finns – oberoende av det mondiala
– en hembygdsnivå som kan ta sig allsköns
uttryck. Hanöbuktens strömmar i
samspel med stormarna från nordväst låter
kustens vatten slå ut i en påhängsen krabb sjö
(att inte
tala om
östan när
den brakar
loss någon gång under seglingssäsongen).
Seglare fjärran ifrån brukar kalla Hanöbukten
för Nordens Biscaya!
Stormarna som redan i sig kan vara svåra
har som extra påföljd att sandrevlar och
grund ofta och överraskande ändrar läge med
våg och ström. Sjökorten blir opålitliga. Detta
leder till högfrekventa sjöolyckor. Många
fartyg har gått i kvav och kastats på land. Johan
Daniel tog hand om dessa vrak och sålde
dem till järnverk eller andra platser för återvinning.
Han betalade uppgiftslämnarna som hade
sett något fartyg kämpa med stormen utan
chans att klara sig. Detta gjorde att den lukrativa
affär, som alla ville vara med om att
dela, blev Björkegrens och ingen annans -
han var först! Detta är välkänt för den som
har haft sin barndom på ett av Österlens fiskelägen.
Där visste man allt om saken och
ingen var förvånad. Men när man nu tänker
på det hela eller berättar därom är det som att
tala om Värdshuset Jamaica! Sädestransporter
och tillvaratagna vrak gav Björkegren inte
högsta vinsten men en kalkylerad intäkt.
Man använde ibland ett gammalt talesätt om
honom, mannen som blev rik på ”skrot och
korn”.
År 1898 dog Johan Daniel Björkegren och
hustru Sigrid tog över rederiet. Hon var en
företagsledare med visdom och hjärta. Tidiga
erfarenheter av ekonomi och företagsadministration
fick hon som biträde och konsult
till sin far, borgmästaren i Simrishamn,
Folke Kraak, vice häradshövding och
skapare av Simrishamns sparbank.
Vid sin makes sida verkade hon
från deras äktenskaps början.
Han var då 49 år och hon 24.
Hennes engagemang har
redan omvittnats med ord
från rederiets kaptener.
Till de beundrande citaten
brukar fogas ytterligare
ett, just från kaptenernas
mun: ”Henne var
det inte lönt att försöka
lura”!
När hon tillträdde
befattningen som ensam
chef, var hon Sveriges första
och på sin tid enda kvinnliga
redare. Vaken följde hon, när
stormen bröt lös, rapporterna
från egna fartyg under dagar och
nätter– var det än hände från Kap
Horn till Bornholmsgattet. 1915, just i
början av första världskriget minsprängdes
ett av hennes fartyg i Kaspiska havet med
man och allt. Sigrid Björkegren kände flera
av de familjer som hade förlorat en make, far
eller son i katastrofen. Det året var hon färdig
med skeppsfarten. Hennes ord mindes man
länge: ”Under detta krig har det redan fällts
tillräckligt många tårar utan att jag själv tänker
öka deras antal”. Barken Benguela var
Sigrid Björkegrens och rederiets sista båt.
Hon hade levt en stor del av sitt liv med
sjöfarten. Liksom sin make gick hon två
gånger om dagen ner till hamnen för att se på
väder och vind. Med den dagliga vandringen
fortsatte den åldrade sjöladyn också när hon
inte längre hade egna båtar att sända över
havet. Även sedan hon blev sängliggande
frågade hon varje dag efter lågtryck och högtryck
och framförallt om vind. Hon dog år
1936, berättar Ingvar Holm.