Fotröta hos får – en kartläggning av hur olika länder hanterar ... - SLU

esättningar var dock nere på tre procent år 2006 och förväntades nå under en
procent infekterade besättningar år 2007 (Seaman, 2006).
När ”NSW footrot strategic plan” påbörjades var fotröta inget som djurägare
diskuterade med varandra, eftersom det ansågs besvärande och skamligt. Tidigt
uppmuntrades djurägarna att ansluta sig till frivilliga ”bondegrupper” som
samarbetade för att utbyta idéer om praktiska lösningar och gemensamt använda
olika resurser. Allt eftersom utrotningsprogrammet har lyckats har dessa
samarbetsgrupper lösts upp. Myndigheterna har ansvar för att kontrollera enstaka
besättningar som fortfarande är smittade. Dessa besättningar anses utsätta
fårnäringen för en stor risk och därför finns särskilda regler. Besättningar med
virulent fotröta sätts i karantän och tvingas följa utrotningsprogrammet (Seaman,
2006).
Friförklaring har kunnat ske efter att alla får som betar inom samma område har
inspekterats och varit friska vid två tillfällen (Plant och Egerton, 2009).
Besättningar som har friförklarats har fått intyg på det, att använda vid försäljning
av livdjur. Även om många ”Rural Lands Protection Boards” är ”protected areas”
krävs fortsatt övervakning för att snabbt upptäcka nya utbrott av virulent fotröta.
Det anses viktigt att friförklarade besättningar vidtar förebyggande åtgärder
(Seaman, 2006).
Veterinärer och andra yrkesgrupper som har varit involverade i kontroll- och
utrotningsprogrammet har specialutbildats. Speciella ”footrot control officers” har
anställts i de olika ”Rural Lands Protection Boards”. Ute i fält har
utrotningsprogrammet främst drivits av ackrediterade ”footrot contractors” under
ledning av veterinärer (Plant och Egerton, 2009).
I de olika ”Rural Lands Protection Boards” betalar djurägarna en avgift, som
bland annat finansierar veterinärer och assistenter som arbetar med djurhälsa. I
varje område väljer djurägarna en direktör som leder djurhälsoarbetet (Seaman,
2006). Djurägarna betalar även för arbetskraft, vaccin och läkemedel. Delstatens
regering har genom ”NSW Department of Primary Industries” finansierat
laboratorietester och teknisk support, samt framtagning av en övergripande
fotrötepolicy för hela NSW (Plant och Egerton, 2009).
Western Australia
I Western Australia (WA) har det funnits lagstiftning som rör fotröta sedan 1949
(Stewart, 1989). Under 2007 bestämde sig djurägarna och fårnäringen i WA för
att samordna och finansiera ett kontrollprogram mot virulent fotröta (Morcombe,
2008b). I juli 2008 var prevalensen besättningar med virulent fotröta under en
halv procent och prevalensen besättningar med benign fotröta omkring tio
procent. Prevalensen benign fotröta varierar dock mycket beroende på mängden
nederbörd. I vissa områden är prevalensen benign fotröta omkring 50 procent
under regniga perioder (Morcombe, 2008a). I WA finns lagstiftning som kräver
att den som misstänker virulent fotröta måste anmäla det till ”Department of
Agriculture and Food” som lyder under delstatens regering (Morcombe, 2008b).
I WA används inte samma metod som i NSW, för att avgöra om en besättning har
drabbats av benign eller virulent fotröta. I WA tas bakteriologiskt prov på
15