Fotröta hos får – en kartläggning av hur olika länder hanterar ... - SLU

I besättningar som väljer att behandla kliniskt sjuka individer med allmän
antibiotika ses en lägre prevalens fotröta, eftersom smittrycket i miljön sänks
(Wassink et al, 2003).
Klövklippning
Fotröta kan orsaka störd horntillväxt som leder till att klövarna får ett onormalt
utseende (Stewart, 1989). Klövklippning förekommer främst i Storbritannien i
besättningar som är drabbade av fotröta. I Australien och Sverige används
klövklippning inte i samma utsträckning (König, 2009). När klövklippning utförs
så kombineras det ofta med någon form av lokalbehandling. När underminerat
horn klipps bort kommer lokalbehandlingen i närmare kontakt med den
infekterade vävnaden. Det finns studier som visar att klövklippning har positiv
effekt om fåren ska lokalbehandlas manuellt eller stå i fotbad en kortare stund.
Om fåren däremot ska stå i fotbad en längre stund, över en timme, spelar det
ingen roll om klövarna är klippta eller inte (Abbott och Lewis, 2005). Den
positiva effekten av klövklippning före fotbad anses vara marginell (Jelinek,
2001). Det anses viktigt att klövarna klipps med varsamhet, eftersom för hård
klippning kan orsaka hälta och permanenta skador (Abbott och Lewis, 2005).
I Storbritannien ses en högre prevalens fotröta i besättningar som regelbundet
klövklipps. Orsaken tros vara att klövens naturliga skyddsbarriär störs och att
risken ökar för att D. nodosus sprids mellan individer via klövsaxar och andra
redskap. Dessutom trängs besättningen ihop på en liten yta i samband med
klövklippningen, vilket leder till ökad smittspridning (Wassink et al, 2003). I en
studie som gjordes i England konstaterades att klövklippning försenade
tillfrisknandet vid fotröta, oavsett om klövklippningen gjordes samtidigt med
allmän antibiotikabehandling eller några dagar efteråt. I samma studie sågs
snabbast tillfrisknande vid allmän antibiotikabehandling tillsammans med lokal
antibiotikabehandling (spray) och eventuellt NSAID (Kaler et al, 2009).
Avel
Alla fårraser kan drabbas av fotröta men olika raser har visat sig vara olika
känsliga (Emery et al, 1984). På Nya Zeeland har vissa fårlinjer avlats fram för att
vara särskilt motståndskraftiga mot fotröta. Avelsarbetet på Nya Zeeland har
pågått sedan slutet av 1960-talet med mycket god framgång (Skerman och
Moorhouse, 1987).
När fotröta sprids i en besättning insjuknar ett stort antal individer, men inte alla.
Några individer som insjuknar tillfrisknar sedan, men flera blir kroniska
smittbärare. Genom att låta besättningar bli naturligt infekterade och sedan slå ut
alla individer som inte tillfrisknar sker selektion för genetisk motståndskraft mot
fotröta (Radostits et al, 2007).
En studie i England visar att det finns möjlighet att minska förekomsten av fotröta
genom avel (Conington et al, 2009).
9