1977 nr 85.pdf - BADA

utestängd frh sina madfigurers känslo- och tanlcevsrld,
84 långt den inte röjer sig i skrift eller tal, Atbörder
eller gdrmingar.~)
Eur löser SH det?&?
Dfl och Dpl &r konsekventa i sin jagfiktion, SH haller sig där atrik22
till sitt synfält ooh utanförliggande h5lndelser refereras till1 honom
p$ olika sätt.. Han har inga svarigheter att foga in hela stoffet i sin
upplevelseefar och han är det suveräna növerjagetfi. Hen frh och med
Pk splittrar hah ramberättelsen alltmer. Han foga in långa, detaljrika
berättslser, som f6rutsatta vara muntligt berattade. I ett par fall är
det Sven som berättar, i andra f& Pian sig historier till livs av kanil
rater. Men det händep ocksa, att han helt lämnar jagfiktionen och berCSttar
fritt om händelser han inte kwuiaf överblicka i den detaljrikedom
som de berkittas. Vi ska strax ta upp detiia lite noggrannare.
SR avbryter ofta berattelsen för att, vad till läsaren, halla en
Wbetraktelses8 Över nagot ämne. Dessa betraktelser finna i alla böckerna,..!Fydligast
och allrasommest vända till en lasare finner man dem i
Dfl ($fr citatet ovan p& Sr 9, "Men ända ...W). In&;~esserna vi talade
om erbjuder ofta atrymne för betraktelser. 21
Detta är en konseb~ent utveckling &v den fiktion SH anvhder sig av,
självbiografin, Ean kan, eftersom han ju suveränt behärskar sina minnen,
tillata sig att avbryta berätte3sera, ooh liksom i ett samtal kom
in p% annat. Dessa avbrott andrar definitivt karaktär efter Dpl, I Dfl
och DpP använder han dem dBls för att ursäkta sitt klfchdfyllda och FI%a
spxa och Förklara sig inför läsaren, dels för att fundera över större
livsproblem, Efter Dpl försvinner den försts typen av avbrotte 3)
Utom dag-berättelsen.
'. SH'S dilemma ar, att: f% Svens upplevelser att räcka till för elva
tjocka rrcmaaer?)~an hallar fast vid den ursprungliga vecaioneniallt är
egna erfarenheter, allts% ~Jälvbiografi, allts% jag-berattelse. Till
det t a kommer at*. det sammanl&$ia~~sidantalet (i de svenska utg&vorna)
ax 3699' sidor. Tättskrivna. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att
SR a% srnihingom överggx till att blanda ut jag-berättelsen môd berättelser
i tredje person, eller långa historier berättade av romanfigu-
rerna.
. .
1. Bjorck, StafBn, Bommens fomaCrld, 1970, #30.
2. Se toex. Dfl a. 133 f, Dpl 8.23, sm145, LP sa1340
3. Por exempel, se t.ex. Dfl s. 18, 42. Man kan speklilera i om detta har
att @ra med det 1tIaaes.C skriver i ain bok p& 8.31 ff, att en annan författare
har "tvZttatm SH'S manus. Ursäkterna skulle d& irirtra vara Georg-
Jeddes. Det skulle 1. sa fall förklara varför de e& smhingom försvinner.
SH börjar skrfva msjalvw.
4. Och fler ar att vänta enligt intervjm i Morenposten 818 1976.
-- -