Berwald 030314 - Sveriges Radio

Vårserien
Berwaldhallen fredag 14 mars 2003 kl 19.30
Sveriges Radios
Symfoniorkester
Konsertmästare: Jannica Gustafsson
Leif Segerstam, dirigent
Renaud Capuçon, violin
Jean Sibelius (1865-1975)
Konsertsvit till skådespelet
”Pelléas och Mélisande” op 46
-Vid slottsporten
-Mélisande
-På havsstranden-
Vid en källa i parken
-De tre blinda systrarna
-Pastoral
-Mélisande vid spinnrocken
-Mellanaktsmusik
-Mélisandes död
Presentatör: Katarina Lindblad
Konserten spelas in för kommande
sändningar.
Konserten är ett samarbete med den
europeiska radiounionen EBU och kommer att
sändas i Rumänien, Turkiet, Österrike, Estland,
USA, Norge, Spanien, Grekland, Portugal,
Finland, Kanada, Tyskland, Ungern och av
Sveriges Radio P 2 (måndag 17 mars 20.30)
Det är viktigt att inspelningen blir av högsta
kvalitet även tekniskt. Här har du som
konsertbesökare möjlighet att hjälpa till.
Försök undvik att hosta. Om det är
nödvändigt gör det så diskret som möjligt.
Glöm inte att stänga av mobiltelefon,
personsökare mm!.
Felix Mendelssohn (1809-1847)
Violinkonsert e-moll op 64
-Allegro molto appassionato
-Andante-
Allegretto non troppo. Allegro molto vivace
-Paus
Arnold Schönberg (1874-1951)
Pelléas och Mélisande op 5,
symfonisk dikt efter Maurice
Maeterlincks skådespel
Beräknad sluttid 21.45
3

Sveriges Radios Symfoniorkester
Orkester
”Bästa orkesterkonsert under
2001” skrev recensenten i Washington
Post och talade vidare om ”musikskapande
som innefattade risktagning,
sårbarhet och känslomässig utsatthet…
En konsert som denna återbördar
lyssnaren till världen hänförd, och
otålig vad gäller allting annat”.
Dessa uttalanden gällde orkesterns
framförande av Verdis Requiem tillsammans
med Radiokören och Eric
Ericsons Kammarkör. Ytterligare bevis
på att orkestern hör till världens främsta
har visat sig genom flera Grammyoch
Grammisnomineringar, nu senast
i klassen ”Best classical album” för
skivan med Arvo Pärts Orient & occident.
Till de internationella framgångarna
hör också turnéframträdanden i
Wien, Salzburg, Berlin och Wilhelmshafen.
Samtidigt fortsätter orkestern att
vara en ensemble för hela Sverige
genom de regelbundna radiosändningarna
från Berwaldhallen, som ofta
också når lyssnare i en mängd länder
genom programutbytet inom Europeiska
Radiounionen (EBU). Orkestern
har fortsatt ett särskilt ansvar för ny
musik vilket avspeglas på flera sätt i
programmen, inte minst genom en rad
beställningar till svenska tonsättare.
Det är en lång utveckling som
lett fram till orkesterns nuvarande
position. 1965 fick Sveriges Radio
äntligen en fullt utbyggd symfoniorkester
genom sammanslagningen av
dåvarande Radioorkestern och Underhållningsorkestern.
Den legendariske
dirigenten Sergiu Celibidache svarade
fram till 1971 för ett intensivt utvecklingsarbete
och det var också under
denna tid som orkestern började turnera
utomlands. Herbert Blomstedt,
som var chefdirigent 1977 – 1982
befäste ytterligare orkesterns internationella
renommé och samtidigt gjorde
Stig Westerberg som kapellmästare
stora insatser för svensk musik: han
svarade för över 100 svenska uruppföranden
under åren 1958 – 1983. Esa-
Pekka Salonen var chefdirigent 1984 –
1995 och under denna period befästes
orkesterns ställning ytterligare, inte
minst genom bejublade turnéer utomlands.
Han avlöstes av Evgenij Svetlanov
1997 och sedan två år har Manfred
Honeck som chefdirigent fört
orkestern till nya framgångar.
Ett hundratal välutbildade musiker
bildar tillsammans Sveriges Radios
Symfoniorkester – musiker med den
speciella lyhördhet som krävs för
ensemblespel. Och den lyhördhet
som är förutsättningen för att tolka de
många olika typer av musik som står
på repertoaren. Som orkestermusiker
står man alltid inför nya utmaningar
– Sveriges Radios Symfoniorkester är
fortsatt en ensemble i utveckling.
4

Leif Segerstam
Dirigent
Leif Segerstam är en av de mest
mångsidiga tonkonstnärerna i Norden,
verksam som kapellmästare, tonsättare,
violinist och pianist. Han föddes
1944 och studerade vid Sibeliusakademien
1952-63, där han tog diplom
i violinspel och dirigering. Därefter
följde två års studier på Juilliard i New
York, med kapellmästarexamen 1965.
Som dirigent började han inom
opera, på Finska Nationaloperan och
Kungliga Operan i Stockholm (dit han
återkom som chefdirigent på 90-talet).
På 1970-talet inledde han sitt samarbete
med Deutsche Oper i Berlin
och gästdirigerade på Metropolitan,
Covent Garden, La Scala, på operahusen
i München, Hamburg och Köln
och på festspelen i Salzburg bl.a. Han
är regelbundet dirigent vid festspelen
i Savonlinna.
Leif Segerstam har blivit internationellt
känd genom sina skivinspelningar,
bl.a. Mahlers, Nielsens och
Sibelius samtliga symfonier liksom
verk av Rautavaara, Schnittke m.fl
samtida tonsättare. Leif Segerstams
egna digra produktion som tonsättare
omfattar 80 symfonier, 29 stråkkvartetter,
11 violin- och 4 pianokonserter,
ett flertal andra instrumentalkonserter
och en mängd kammar- och vokalmusik.
Sedan hösten 1997 är Leif Segerstam
professor i orkesterdirigering
vid Sibeliusakademien. 1999 fick han
Nordiska rådets musikpris för sina
insatser som ”oförtröttlig förkämpe för
nordisk musik”.
Leif Segerstam har även dirigerat
symfoniorkestrar världen över, bl.a.
Österrikes radiosymfoniker, Danska
radions symfoniorkester och
Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz.
Sedan hösten 1995 är han chefdirigent
för Helsingfors Filharmoniska
Orkester. 1997 gjorde Segerstam sin
USA-debut med Los Angeles Philharmonic
och symfoniorkestrarna i
Toronto och Chicago.
5

Renaud Capuçon
Violin
Renaud Capuçon är född 1976 i
Chambéry och har studerat vid National
Supérieur de Musique de Paris.
1992 belönades han med första pris i
kammarmusik och året därefter första
pris med spets för sitt violinspel.
Capuçon fortsatte sina studier i Berlin
för bl.a. Isaac Stern. Därefter blev han
inbjuden av Claudio Abbado att vara
konsertmästare i Gustav Mahlers ungdomsorkester,
vilket han var under tre
somrar.
Renaud Capuçon har utnämnts till
Rising Star 2000 och New Talent of
the Year 2000. Han har givit solokonserter
i Wiens Musikverein, Amsterdams
Concertgebouw, Carnegie Hall i
New York, i Bryssel, Köln, Birmingham
och Aten. Han har varit solist med
orkestrar som Tyska Symfoniorkestern
Berlin, Radio France filharmoniker,
Maggio Musicale Florens och Chamber
Orchestra of Europe. Bland dirigenter
han samarbetat med kan
nämnas Myung-Whun Chung, Charles
Dutoit, Marc Minkowski och
Michael Schönwandt.
Som kammarmusiker framträder
Renaud Capucon med bl.a. Martha
Argerich, Daniel Barenboim, Jean-
Yves Thibaudet, Yefim Bronfman,
Stephen KOvacevich, Truls Mörk och
ensemblen Kremerata Baltica. Han
har också spelat in flera skivor med
kammarmusik, bl.a. Schuberts Forellkvintett
och Schumanns pianokvintett
med Maria João Pires.
Renaud Capuçon spelar på en
Stradivarius från 1721, som har tillhört
Fritz Kreisler.
6

Jean Sibelius
Pelléas och Mélisande
Maurice Maeterlinck (1862-1949)
var flamländsk pjäsförfattare som
lästes flitigt framför allt i England,
Tyskland och Skandinavien. 1911 fick
han Nobelpriset och han betraktades
av många som sin tids största pjäsförfattare.
I Frankrike, där han bodde,
blev han dock aldrig riktigt populär,
kanske beroende på att han envist höll
fast vid sitt belgiska ursprung. Han
skrev symbolistiska dramer, med stiliserade
människor och berättelser fulla
av stämningar och antydanden, snarare
än egentliga händelser.
Pelléas och Mélisande hade premiär
1893. Pjäsen utspelar sig i ett
mystiskt Allemonde, en sagovärld där
de tre huvudpersonerna befinner sig
utan att man får veta varifrån de
kommit eller särskilt mycket om vilka
de är. Den yttre handlingen är enkel:
Prins Golaud hittar den unga Mélisande
i skogen där hon sitter och
gråter vid en källa. Han tar henne med
sig och gifter sig med henne. Men
när prinsens yngre bror Pelléas
ser Mélisande kamma håret, blir
han förälskad i henne – och hon
i honom. Svartsjukedramat är ett
faktum. Golaud ser hur Pélleas och
Mélisande kysser varandra och dödar
Pélleas. Därefter försöker han ta sitt
eget liv, men misslyckas. Det hela
slutar med att Mélisande föder en
dotter – och dör.
Dramat handlar alltså om kärlek,
svartsjuka och död, men det mesta är
antytt och underförstått. Stämningen
är säreget hemlighetsfull och full av
mystik och aningar.
Flera tonsättare har lockats att
göra musik av Pelléas och Mélisande.
Debussy tog i sin opera fasta på det
stillsamma tempot, pauserna och tystnaden
i berättelsen, vilket förstärker
känslan av mångtydighet och ickehandling.
Arnold Schönbergs orkesterverk
har lyft fram den spöklika,
skrämmande sidan av berättelsen och
skapar stämningar som bitvis för tankarna
till Edgar Allan Poes spökhistorier.
Gabriel Faurés teatermusik är
vemodigt romantisk och fokuserar på
kärleken.
Jean Sibelius använder en mycket
mindre orkester än de andra och får
fram en luftighet och ett ljus som de
andra tonsättningarna saknar. Sibelius
ser i Pelléas och Mélisande framför
allt ett legendspel. Han målar upp
gestalter, träd och slottsgemak som
på flamländska gobelänger. Samtidigt
finns de dova och mystiska stämningarna
där.
Att Sibelius alls kom att skriva
musik för teater berodde på att han
ofta umgicks med medlemmarna i
Euterpe, en grupp bestående av pjäs-
7

Jean Sibelius
Pelléas och Mélisande
författare, arkitekter och teaterkritiker.
Euterpes mål var att öppna dörrarna
mot den internationella världen och
de drogs självklart till författare som
Maeterlinck och Oscar Wilde. Euterpe
hade ett nära och självklart samarbete
med Svenska teatern i Helsingfors.
Det föll sig därför naturligt att det
blev Sibelius som fick beställningen
att skriva skådespelsmusiken när Pelléas
och Mélisande skulle sättas upp
på Svenska Teatern 1905 i översättning
av Bertel Gripenberg. Den gavs
15 gånger och Sibelius dirigerade
själv de flesta av föreställningarna.
Från början bestod musiken av sju
mellanspel, två melodramer och en
sång.
I sviten ingår följande satser:
Vid slottsporten, förspelet, börjar
dovt och reciterande. Tjänarna säger
”Solen går upp över havet”. Portarna
öppnas, ödets portar. Spelet kan
börja.
Mélisande är en melankolisk vals
för engelskt horn som klingar när
Golaud träffar på Mélisande gråtande
vid källan. Ett fallande klarinettmotiv
gestaltar det undanglidande i hennes
väsen.
På stranden vid hafvet följer på Pelléas
replik: ”Man ser ingenting mer på
havet”. Pelléas och Mélisande har sett
skeppet, som Mélisande kom med, ge
sig iväg bort mot horisonten.
Vid en källa i parken, en vals, spelas
när Pelléas och Mélisande vandrar i
parken och stannar vid en källa, där
hon tappar ringen hon fått av Golaud.
I De trenne blinda systrar sitter
Mélisande i slottstornet, kammar sitt
långa hår och sjunger en sång om tre
blinda systrar. Musiken har atmosfär
av medeltida ballad.
Pastoral följer på scenen där
Golaud har berättat för Pelléas att
Mélisande väntar barn, och sagt åt
honom att hålla sig borta från henne.
Efter vandringen genom källarvalven
kommer de ut i ljuset.
Mélisande vid spinnrocken är fylld
av oro och onda aningar om det som
komma skall.
Mellanaktsmusik, en gavott,
utgjorde uvertyr till fjärde akten i vilken
dramat kulminerar.
Mélisandes död – utan att ha avslöjat
arten av sin kärlek till Pelléas
dör Mélisande. Sibelius låter stråkarna
flamma upp passionerat för att sedan
falla i en melodi som avbryts av
pauser – Mélisandes sista andetag.
Katarina Lindblad
8

Felix Mendelssohn
Violinkonsert e-moll op 64
Trots att Felix Mendelssohn var
en av de mest klassicistiskt orienterade
av de tidiga romantikerna, avviker
hans tre mogna solokonserter (två för
piano och denna för violin) åtskilligt
från den mozartska grundformen med
dess tre strukturellt och tematiskt fristående
satser. Snarare byggde han
vidare på den sammanbindning av de
bägge sista, som Beethoven genomfört
i sin violinkonsert och femte
pianokonsert.
Hos Mendelssohn blev formen än
mer inriktad på delarnas förening till
en sammanhängande helhet. Även i
de fall uppehåll förekommer bildar satserna
inte i första hand kontrast mot
varandra (utom i tempo) utan ingår
i en gemensam uttryckssfär. Weber,
Schumann och andra kallade stundom
sina skarvlösa solistverk ”konsertstycken”.
Mendelssohn behöll
beteckningen konsert men gav dem
samma enhetlighet. Hans väg i
violinkonserten skulle senare följas
av bl.a. Bruch och Dvorak, medan
Brahms snarare utgick från den tidige
Beethovens klart åtskilda delar.
Många av Mendelssohns verk
andas en spontanitet och självklarhet
som hade de skapats i en obruten våg
av inspiration. I själva verket arbetade
han vanligen länge med att putsa
och förbättra. Ibland blev han aldrig
helt nöjd. Till och med en för oss
så fulländad komposition som den
”italienska symfonin” betraktade han
som ofullgången och dirigerade den
efter uruppförandet 1833 i London
aldrig på kontinenten. Ännu vid sin
död fjorton år senare planerade han
en ny revidering. Det är mot den bakgrunden
inte förvånande att violinkonserten
tog sex år att utarbeta.
För såväl initiativet som en del
av detaljutformningen kunde han
tacka violinisten Ferdinand David.
Som nybliven ledare för Leipzigs
Gewandhausorkester 1835 hade
Mendelssohn engagerat denne som
konsertmästare. Av en tillfällighet var
de födda i samma hus i Hamburg men
hade först i tonåren gjort varandras
bekantskap i Berlin. En första indikation
om vad som var på gång finns
i ett brev till David sommaren 1838:
”Jag vill gärna skiva en konsert för Dig
i vinter. I mitt huvud surrar en i e-moll,
vars början inte lämnar mig någon ro”.
Ingenting kom emellertid på papper
den vintern. Året därpå skrev han som
svar på nya förfrågningar: ”Det är vänligt
av Dig att försöka få mig att komponera
en violinkonsert. Jag önskar
också livligt att få skriva en sådan för
Dig. Om jag får tid här skall jag försöka
åstadkomma något. Men det är
ingen lätt uppgift. Du vill att den skall
9

Felix Mendelssohn
Violinkonsert e-moll op 64
vara briljant, men hur skall en som jag
lyckas med något sådant?”
Mendelssohn förde ett hektiskt liv.
Plikterna hemma i Leipzig och som
efterfrågad dirigent och pianist på
olika håll i Europa gjorde att projektet
hela tiden drog ut på tiden. I början
av 1840-talet var han dessutom i flera
år verksam som körledare och dirigent
för symfonikonserterna i Berlin.
Men i hans tankar var verket hela
tiden aktuellt. Av korrespondensen
med David framgår hur det steg för
steg växte fram. Gång efter annan förhörde
sig Mendelssohn med denne
i violintekniska frågor. Trots den av
David önskade briljansen ville han inte
skriva ekvilibristiskt à la Paganini. Virtuoseri
för dess egen skull hade han
inget till övers för. Musiken måste
födas ur instrumentets specifika klang
och sjungande natur, ansåg han och
bad ständigt sin vän kontrollera att
varje fras låg bra till för en violinist
(hans eget instrument var ju pianot).
Att spela stämman måste kännas
naturligt, det fick inte vara en kamp.
Typiskt nog utnyttjade han inte heller
första satsens solokadens (ovanligt
nog förlagd till mitten istället för till
slutet) för speltekniska konstgrepp
utan som en integrerad del av det
musikaliska flödet.
Först sommaren 1844, under en
återhämtningsperiod med familjen
efter en rad ansträngande konserter
i London, fick han tid att fullborda
verket. Slutstrecket drogs i september,
men i ytterligare flera månader fortsatte
han att rådgöra med David om
olika detaljer. Det han lämnade till
tryckning måste vara så fulländat som
han överhuvud taget förmådde (Italienska
symfonin publicerades av den
anledningen först efter hans död).
I mars året därpå skedde uruppförandet
i Leipzig med David som solist.
Mendelssohn hade varit tvungen att
resa bort för att vila. Dirigent var istället
Niels W Gade, den danske komponisten
som med tiden skulle bli
hans efterträdare som Gewandhauskapellmästare.
David rapporterade att
”verket hade utomordentlig framgång,
det förklarades samfällt som en av de
vackraste kompositionerna i sitt slag”.
Sven Kruckenberg
10

Arnold Schönberg
Pelléas och Mélisande
Schönberg var 27 år och kämpade
för sin tillvaro som tonsättare. Hjälpligt
kunde han försörja sig med att orkestrera
andra kompositörers operetter,
men med hans eget komponerande
gick det trögt. Han började fundera på
att lämna Wien och när ett cabaretsällskap
från Berlin dök upp på turné
och visade intresse för hans cabaretsånger,
tog han chansen och följde
dem tillbaks till Berlin.
Det fanns också ett annat skäl för
att lämna Wien. Schönberg var förlovad
med Mathilde Zemlinsky, syster
till läraren och vännen Alexander von
Zemlinsky. Mathilde var höggravid.
Om de flyttade skulle de både undvika
skandal i Wien och säkra försörjningen
av den lilla familjen.
Arbetet som musikaliskt ansvarig
för cabaret-sällskapet blev inte så
lönande som Schönberg hoppats.
Inte heller konstnärligt särskilt stimulerande.
Schönberg fick dirigera, skriva
populära melodier och – än en gång
– arrangera och orkestrera andras
musik.
Den mest framstående tonsättaren
i Berlin vid den här tiden var
Richard Strauss. 1902 träffades de
och Strauss tog sig an Schönberg
genom att ordna stipendier och extrajobb
åt honom, bl.a. som notkopist.
Ett av de uppdrag Schönberg fick var
att skriva ut stämmor till Strauss nya
kantat Taillefer.
Det var också Richard Strauss som
satte Maeterlincks pjäs Pelléas och
Mélisande i händerna på Schönberg
och rekommenderade honom att tonsätta
den. Ingen av dem lär ha varit
medvetna om att Debussy skrivit en
opera på samma text, som just haft
premiär i Paris.
Pelléas och Mélisande är Schönbergs
första, längsta och mest ambitiösa
orkesterverk, skrivet 1901-1902
under samma period som Verklärte
Nacht och Gurrelieder. Det är ett
senromantiskt verk starkt influerad av
Wagner och Richard Strauss, och
det skulle dröja nästan 20 år innan
Schönberg presenterade sin tolvtonsteknik.
Schönbergs ambition var att
”avspegla varje detalj av dramat, med
endast några få uteslutningar och
ändringar i scenföljden”. Verket är i
17 korta sektioner som i sin tur går
att indela i fyra större huvudgrupper,
ungefär motsvarande satserna i en
traditionell symfoni. Men gränserna
och kontrasterna är svaga och musiken
kan lätt uppfattas som ett enda
stort klangflöde. Några hållpunkter
kan ändå urskiljas:
11

Arnold Schönberg
Pelléas och Mélisande
Dramat börjar med att prins Golaud
träffar på Mélisande vid en tjärn
i skogen. Hon gråter men vill inte
berätta något om sig själv. Hon
representeras av en nedåtgående
melodi i oboen, som både fångar
hennes ensamhet, olycka och mystiska
väsen. Golaud tar henne med
sig hem till sitt slott för att gifta sig
med henne. Hans tema presenteras i
hornen, en mjuk melodi som skildrar
hans sinnesstämning just då, men
som kommer att få en helt annan
karaktär längre fram i verket. Vid slottet
träffar Mélisande Golauds gladlynte
yngre bror Pelléas och de blir genast
förälskade i varandra. Musiken får ett
gladare tempo och Pelléas tema är
ungt och livfullt, först i trumpeten,
sedan i hornet.
Därefter följer en snabbare del,
motsvarande andra satsen. Mélisande
leker med sin bröllopsring och tappar
den i springbrunnen, samtidigt som
Golaud ramlar av sin häst under en
ridtur långt bort. I nästa scen lutar
sig Mélisande ut genom ett tornfönster
och släpper ner sitt långa hår över
den förälskade Pelléas, som står nedanför
fönstret. Musiken börjar lugnt,
men växer successivt till extas. De förklarar
varandra sin kärlek och Golauds
misstankar besannas. I en suggestiv,
skrämmande scen tar den svartsjuke
Golaud med sig Pelléas till de vattenfyllda
källarvalven under slottet. Pelléas
blir rädd för Golauds förändrade
sinnesstämning. Klangen är kuslig
med fladdrande flöjter, sordinerade
horn och trumpeter och glissandon
i trombonerna, använt för första
gången i orkesterlitteraturen.
Tredje delen börjar med kärleksmusik
mellan Pelléas och Mélisande, en
lång, lyrisk violinlinje. Musiken växer
och kulminerar när de två omfamnar
varandra. Då rusar Golaud fram och
dödar Pelléas.
I slutscenen ligger Mélisande i sitt
rum och har just fött en dotter.
Golaud är fortfarande misstänksam
och frågar ut henne, men hon förnekar
att hennes kärlek till Pelléas varit
något annat än oskyldig. Mélisande
dör och verket avslutas med en kort
tillbakablickande epilog.
Pelléas och Mélisande uruppfördes
i Wien 26 januari 1905 med Schönberg
själv på dirigentpulten.
Katarina Lindblad
12

Sveriges Radios Symfoniorkester
Orkester
VIOLIN I
Bernt Lysell 1:e konsertmästare
Kjell Lysell 1:e konsertmästare
Jannica Gustafsson Alt 1:e
konsertmästare
Ulrika Jansson 2:e konsertmästare
Ulf Forsberg
Lars Stegenberg
Christian Bergqvist
Per Sporrong
Leander Belladestino
Alexandra Kramer
Aleksander Migdal
Olle Markström
Gunnar Eklund
Torbjörn Bernhardsson
Lena Röjder
Åsa Hallerbäck Thedéen
Hanna Göran
Per Hammarström
Stanka Simeonova
Svein Harald Martinsen
VIOLIN II
Per Sandklef
Torsten Nilsson
Per Öman
Anders Nyman
Eva Jonsson
Bo Söderström
Tomas Andersson
Jan Isaksson
Ann-Marie Lysell
Veneta Zaharieva Blendulf
Saara Nisonen Öman
Roland Kress
Renate Klavina
Martin Stensson
Paul Waltman
Frida Hallén
VIOLA
Lars Arvinder
Håkan Olsson
Ingegerd Kierkegaard
Mikael Sjögren
Leopold Rapoport
Håkan Roos
Hans Åkesson
Kristina Arvinder
Elisabeth Arnberg Ranmo
Tony Bauer
Ann Christin Ward
CELLO
Ola Karlsson, solocellist
Jan-Erik Gustafsson, solocellist
Ulrika Edström, Alt solocellist
Helena Nilsson
Staffan Bergström
Kjell Bjurling
Peter Molander
Per Blendulf
Johanna Sjunnesson
Jana Boutani
Åsa Strid
KONTRABAS
Entcho Radoukanov
Ingalill Hillerud
Robert Röjder
Maria Johansson
Martin Bergstrand
Jan Dahlkvist
Carina Sporrong
Peter Lysell
FLÖJT
Tobias Carron
Susanne Hörberg
Anu Jämsä (även piccolaflöjt*)
Per-Olof Sköld (även altflöjt*)
OBOE
Bengt Rosengren
Ulf Bjurenhed
Bo Eriksson (även
engelskt horn*)
Björn Uddén
KLARINETT
Kjell-Inge Stevensson
Niklas Andersson
Dag Henriksson (även
ess-klarinett*)
Mats Wallin (även
bas-klarinett*)
VALTHORN
Hans Larsson
Ivar Olsen
Susan Sabin
Tom Skog
Rolf Nyquist
Bengt Ny
FAGOTT
Henrik Blixt
Fredrik Ekdahl
Katarina Agnas
(även kontrafagott*)
Maj Widding
TRUMPET
Mark Schrello
Joakim Agnas
Mats-Olov Svantesson
Torben Rehnberg
TROMBON
Mikael Oskarsson
Christer Torgé
Göran Brink
BASTROMBON
John Lingesjö
TUBA
Lennart Nord
PUKA
Tomas Nilsson
Jan Huss (även slagverk)
SLAGVERK
Seppo Asikainen
Mats Nilsson
HARPA
Lisa Viguier
*Huvudansvarig för biinstrument
13

Kommande konserter
Mars 2003
Fr 21/3 Evenemangsserien
Sveriges Radios Symfoniorkester
Miguel Harth-Bedoya, dirigent
Göran Söllscher, gitarr
Ravel: Rapsodie espagnole
Villa-Lobos: Gitarrkonsert
Paus
Mendelssohn: Symfoni nr 4
Fredag 21 mars kl 19.30
Berwaldhallen
Biljetter: 50-245:- fr 3/3
Direktsänds i P2
Lö 22/3 Matinéserien
Sveriges Radios Symfoniorkester
Miguel Harth-Bedoya, dirigent
Göran Söllscher, gitarr
Ravel: Rapsodie espagnole
Villa-Lobos: Gitarrkonsert
-Paus-
Mendelssohn: Symfoni nr 4
Lördag 22 mars kl 15.00
Berwaldhallen
Biljetter: 50-245:- fr 3/3
Sö 23/3 Intima serien
”Cellomania”
Cellosektionen ur
Sveriges Radios Symfoniorkester
Göran Söllscher, dirigent
Jeanette Bjurling sopran
J Klengel: Hymnus
H Larsson: Aubade, uruppförande
H Villa-Lobos: Bachianas Brasilieras nr. 5
A Pärt: Fratres
W A Mozart: Ur Exsultate jubilate
D Ellington: Come Sunday
L Bernstein: Medley ur West side story
U Neumann: Kärleksvals
S Myers: Cavatina
W Walton: Popular Song ur Façade
J Carlstedt: Nocturne
Söndag 23 mars kl 16.00
Berwaldhallen
Biljetter: 120:- fr 3/3
On 26/3 Favoritserien
April 2003
Sveriges Radios Symfoniorkester
Andreas Hansson, dirigent
Bach/Respighi: Passacaglia o
fuga i c-moll BWV 582
Bach/Webern: Ricercare nr 2 ur
Ein musikalisches Opfer BWV 1079
Debussy/Stokowski: Clair de lune
Debussy/Stokowski: La cathédrale
engloutie
Bach/Reger: O Mensch, bewein’
dein’ Sünde gross BWV 622
Bach/Elgar: Fantasia o Fuga c-moll,
BWV 537
Onsdag 26 mars kl 18.00
Berwaldhallen
Biljetter: 40-170:- fr 10/3
Direktsänds i P2
To 3/4 Torsdagsserien
Sveriges Radios Symfoniorkester
Orphei Drängar
Manfred Honeck, dirigent
Malena Ernman, mezzosopran
Brahms: Altrapsodi
S-D Sandström: OD:s beställningsverk
inför 150-årsjubiléet
Torsdag 3 april kl 18.00
Berwaldhallen
Biljetter: 40-170:- fr 17/3
Fr 11/4 Vårserien
Sveriges Radios Symfoniorkester
Manfred Honeck, dirigent
Hans Larsson, horn
R Strauss: Till Eulenspiegel
H Eklund: Hornkonsert
-Paus-
A Pettersson: Symfoni nr 7
Fredag 11 april kl 19.30
Berwaldhallen
Biljetter: 50-245:- fr 24/3
Direktsänds i P2 och EBU