Henrik Persson och Ola Persson, red. - Globalarkivet

När haislaindianernas totempåle
lämnades tillbaka från Stockholm,
Sverige och Etnografiska Museet
till indianer i Kanada deltog
många vanliga stockholmare
entusiastiskt i ceremonierna.
Foto: Inger Söderquist
som totempålen är ett uttryck för.
Hurrarop och applåder, kamerablixtar
och videosurr bekräftade detta.
Massmedierna – inte bara i Sverige
utan även i Nordamerika och Storbritannien
– belyste förloppet kring
överlämnandet på olika sätt. Något
som diskuterats är att använda de
pengar som insamlats i Sverige för att
stödja haislaindianernas eget arbete
för att lära ut haislakulturen till indianska
ungdomar. Nu kommer dessa
ungdomar att ha ett stort föremål,
en totempåle, från sin äldre kultur
och religion att tillgå. Pålen ligger på
plats på Kanadas nordvästkust och
kan börja användas för detta syfte.
Men hur är det i samma avseende
med de minoritetskulturer som behandlas
i denna skrifts huvudtema?
Både mandéer och zoroastrier saknar
helt egna lokaler för sin religionsutövning
i Stockholm. Armenierna får
hyra in sig i en vanlig protestantisk
kyrka och saknar också de en helt
egen byggnad.
Ofta ser vi inte det vi har mitt
framför ögonen. Längre bort tycks
problemen ibland nästan enklare att
lösa än hemma. Stockholms Kulturförvaltning
skulle här kunna gå in
med kraftfulla och handfasta insatser.
Att vara positiv och vilja hjälpa är
svårt, kanske särskilt när vi kommer
in på områden som har med religiös
och kulturell identitet att göra, vilket
här ska ges exempel på.
Jag arbetade i perioder under några
år kring sekelskiftet 1999-2000 inom
vuxenutbildning. Många kulturkrockar
utspelade sig. Jag fick t.ex.
vid ett tillfälle åhöra en diskussion
mellan en sjukvårdskunnig – som
höll alldeles utmärkta informationstimmar
på vår anläggning – och en
invandrardeltagare, under den för
muslimer heliga fastemånaden Ramadan.
Den sjukvårdskunnige påpekade
– säkert med vetenskapen på sin sida
– att den inte ansåg att detta med
att låta bli att äta och dricka under
hela dagtiden var så hälsosamt för
deltagarna. Underförstått: ”Gärna
Ramadan, men varför låta bli att äta
och dricka?” En av mina muslimska
deltagare av senegalesiskt ursprung
– även med i den sufiska Sheik Bambarörelsen
– avfärdade omedelbart
detta. Denne uppfattade det säkert
som att sjukvårdsinformatören ifrågasatte
något av det som kanske är
själva kärnan i fastemånaden Ramadan:
Förståelsen för vad det innebär
att svälta. En mening med Ramadan
är nog just att man inte ska må bra
under denna period, utan dåligt.
Ramadan tycks blivit något som
idag genomförs av unga muslimer i
solidaritet och medkänsla med världens
svältande och fattiga. En tanke
som ses som överordnad den enskildes
välbefinnande och hälsa.
Soleyman Ghaseminai, själv iransk
invandrare, skriver:
”Jag har haft oturen att bevittna
massor med kränkande och förringande
behandling av människor i
egenskap av tolk hos olika myndigheter.
I de flesta fall menade dessa
myndighetspersoner inget illa. Ofta
ville de visa sin sympati och förståelse
med klienterna. De kränkte folk
i god tro, utan att veta om det! De
utgick från den falska bild de har
fått om ”de andra”, ”de från de outvecklade
länderna”!
Observera alltså att allt detta inte
behöver ligga på ett avsiktligt, medvetet
plan hos någon av aktörerna.
Europa och minnet
Vi kan ju inom oss höra vad döda anförvanter
och andra sagt till oss – till
och med tonfallet yttrandena fälldes
med. Samtidigt har vi ofta en kluven
inställning till historia. ”De döda styr
de levande”, brukar det ju också heta.
Fast alltför styrda vill vi kanske inte
bli. Vi vill känna till historien bakåt
– men inte för mycket och framför
allt vill vi inte göra för stor sak av den.
Eller också begriper vi inte värdet av
historisk kunskap alls. Och hur gör
vi förresten med den allra närmaste
världshistorien? Den som utspelade
sig för en månad sedan?
En företeelse som det mänskliga
minnet tycks ofta inte finnas med i
analyser av varför människor agerar
som de gör. Men, om vi befinner oss
i en utbildningssituation till exempel,
minns vi ju vad vi varit med om
utanför skolanläggningen – både det
positiva och det negativa. När det gäller
Europas immigranter beskrev den
franske forskaren Étienne Balibar vid
ett besök i Stockholm saken så här:
”Europa utgör med sitt koloniala
förflutna – vissa länder mer än
andra – ett rasistiskt samhälle. ”Vi”
är civiliserade ”de” är barbarer. /…/
I Frankrike tror många att det var
bara var vi som uppfann frihet, sekularism
och sådant. I själva verket
diskrimineras miljoner muslimer i
Europa i samband med helgdagar
6 Kulturdebatt 11