Henrik Persson och Ola Persson, red. - Globalarkivet

M a n d é e r
ɶ ɶ
Mandéernas
ursprung
Mandéerna har förföljts svårt i
Irak och Iran och har flytt till
bl a Sverige. De är en för-muslimsk
folkgrupp som dels antas
ha viss koppling till det parthiska
riket, dels till ursprunglig
kristendom och judendom i
Jordandalen. Johannes Döparen
är viktig i deras religiösa liv.
Deras skrifter är på mandeiska,
en östarameisk dialekt.
Partherna var ett iranskt folk
som från Centralasien – dagens
Turkmenistan – trängde
söderut cirka 250 f Kr., inom
ett område från Kaspiska havet
till Indiska Oceanen och från
Eufrat till Indus. Den andra
maktpolen var romarna.
Inom partherriket fanns
lydriken med stor självständighet.
Arvet från grekerna
överlevde under parthernas
styre. Efter cirka 50 år grep
sassaniderna makten i partherområdet.
Det väldet varade i
400 år.
Fakta bl.a. från: Helmer
Ringgren/Åke V. Ström: Religionerna
i historia och nutid.
Liksom hos kristna är hos
mandéerna Adam och Eva
de första människorna.
Drapša – ljusstandaret
– är en viktig religiös
symbol för mandéerna.
I toppen syns en
myrtenkrans. Myrten
används vid olika
ceremonier, t ex dop.
Mandéerna
– tankar och riter
Beteckningen mandéer kommer från
ordet manda som betyder kunskap –
på grekiska ”gnosis”. Av sin muslimska
omgivning har de fått namnet subba,
sabi på grund av sin flitiga användning
av dopet.
Portugisiska missionärer och köpmän
kallade dem ”Johanneskristna”
när de mötte dem på 1600-talet, men
mandéerna accepterar inte denna beteckning.
Mandéernas språk skrivs med ett
ålderdomligt arameiskt alfabete, östarameiska,
släkt med språket i den
babyloniska Talmud.
Mandéernas gnostiskt dualistiska
lära innehåller en ständig motsättning
mellan ljusets värld och syndens,
mörkrets, värld.
I ljusets värld härskar den store
ljuskonungen eller det första livet,
omgiven av ett stort antal andeväsen
som kallas manas eller utras.
Mot denna värld står vår tillvaro,
mörkrets rike eller ”det svarta vattnets
värld”. Här härskar Ruha med
sina söner, planeterna och andra demoner.
Denna konflikt mellan ljusets och
syndens värld utspelar sig också inom
varje människa. Själen kommer från
ljusets värld och hålls fången i människokroppen.
Kärnan i religionen
handlar om hur själen ska kunna befrias
från denna fångenskap och återvända
till sitt ursprungliga hem.
För att göra detta möjligt har ljuskonungen
sänt en mana – Uthra – ,
”manda de haije”, livets kunskap, till
jorden tillsammans med budbärarna
Hibil, Schitil och Enosch för att undervisa
människans själ.
Återvändandet underlättas om
man följer påbud och ritualer. Det
viktigaste av dessa är masbuta, dopet
och döds- eller själamässan, masiqta.
Dopet kan genomföras i alla rinnande
vatten, men detta måste först
välsignas av en präst. Prästerskapet
har tre grader och kan innehas av
både män och kvinnor. Den som döps
måste först själv doppa hela sin kropp
tre gånger i jardna, vattnet. Därefter
doppas han eller hon tre gånger av
en präst och bekransas med myrten.
Efter en handpåläggning av prästen
utbyts ett handslag, kuschta. Det hela
följs av ett slags nattvard med osyrat
bröd och vatten. Detta innebär ingen
invigning till religionen utan upprepas
hela tiden som garanti för uppstigandet
i ljusets värld efter döden.
Masiqta, själamässan, firas antingen
i den dödes hem eller i särskilda
kulthus, som kallas bit manda. Syftet
är att den dödes uppstigande i ljusets
värld ska bli möjligt. Viktiga inslag är
påklädning, begravning av den döde
och hymnrecitering. Själamässan
firas också som ett symboliskt heligt
bröllop.
Själens uppstigande innehåller
ändå svårigheter. På vägen måste själen
passera planetdemonernas vakttorn.
Där värderas dess förtjänster
än en gång av Abathur som utgått ur
Mana.
Fakta från Sadi Sadoon: Mandeism,
mandeiska och mandéer. En opublicerad
text.
34 Kulturdebatt 11