"Den lilla Stockholmsrebusens" lösning

"Den lilla Stockholmsrebusens" lösning
Ugglas, Carl R. af
Fornvännen 1937, 1-18
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_001
Ingår i: samla.raa.se

»DEN LILLA STOCKHOLMSREBUSENS» LÖSNING
AV
CARL R. AF
UGGLAS
Idenna tidskrift för år 1934 (s. 28 ff) har jag under titeln: »Ett
par ikonografiska observationer. En liten Stockholmsrebus»
behandlat den kuriösa, 1558 daterade tympanonsten — eller
snarare portalöverliggare — som finnes inmurad i hörnhuset
mellan Svartman- och Kindstugatorna i Gamla staden i Stockholm,
vid nämnda tidpunkt tillhörigt »bårdskäraren» Henrik Quant, vars
initialer och bomärke äro inhuggna i stenen (fig. 1). Uppsatsen
gick ut på att visa, att den tydning därav, som en gång givits av
Simonsson 1 och som sedan tycks vara allmänt antagen, nämligen
som en episod ur lakar- och »bårdskärar»-helgonens, dioskurerna
Kosmas' och Damianus', martyrium, inte gärna kan hava
träffat det riktiga, samtidigt som jag måste tillstå, att det bidrag
till belysande av gåtan, jag trodde mig kunna framföra, inte heller
det kunde anses som ett slutord, utan att rebusen fortfarande måste
betraktas som olöst.
Rubriken här ovan innebär en åtskilligt djärvare formulering,
men jag skall här nedan försöka att giva skäl därför. I vart fall
torde man väl nu kunna säga, att åtminstone det huvudsakliga av
bildens gåtfullhet bringats å sido och att det spår, jag tog upp i
uppsatsen i fråga, torde hava lett i rätt riktning.
Uppsatsen ville fastslå följande huvudtes: långt före Stockholmsreliefen
höggs, ha i vårt land kompositioner av analogt slag varit
kända, visande två personer liggande på alla fyra, förenade medelst
ett över nackarna lagt rep och stretande åt vart sitt håll, men
1 Ett gammalt bårdskärarhus och dess märke (Samfundet S:t Eriks årsbok
1915, s. 154 ff.).
1 — Fornvännen 1937.

C I II L li. AF U l. !'• LA S
Fig. 1
Stockholm, Kindstugatan 18. Portalöverliggare. (Foto Stockholms Stadsmuseum.)
detta i sammanhang, som uppenbarligen ingenting haft med Kosmas'
och Damianus' historia att göra. De förekomma i vissa medeltida,
kyrkmålningar, motivet har alltså förreformatoriska rötter och
det har till döma av platserna för dess uppträdande haft någon
moralisk-didaktisk innebörd. Jag framförde två exempel därpå,
det ena bland kalkmålningarna i Tensta kyrka i Uppland av
ar 1437 (fig. -), del andra — nu ej längre existerande, men känt
|J$^
Fig. 2.
Tensta kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Foto Antikvariskt-topografiska ark.)

.DEN LILLA STOCKHOLMSREBUSENS, LÖSNING 3
*,V
TBi
v,«
si
w
Fig. 3.
Hargs kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Akvarell av E. Dahl i Ant. top. ark.)
genom en äldre avbildning — i Hargs kyrka i samma landskap, en
kalkmålning också det, daterad 1514. Avbildningen i fråga — en
akvarell av Ernst Dahl 1904 i Antikvariskt-topograliska arkivet —
reproducerades ej i min uppsats på grund av framställningens
obscena detaljer, men diskretionsskälen måste här vika; för det
följande är den för viktig för att kunna undertryckas (fig. 3). 2
Utom dessa tvenne exempel har jag efter uppsatsens publicering
gjort bekantskap med ännu tvenne, båda kalkmålningar, den ena
över bågen till den västligaste traven i Estuna kyrka, Uppland,
från 1450—1460-talen 3 (fig. 4), den andra över korbågen i Alnö
gamla kyrka, Medelpad (fig. 5) 4 , stammande från omkr. 1520 5 , varjämte
fil. dr C. A. Nordman, Helsingfors, har meddelat mig, att
ytterligare andra kunna anföras från finska kyrkor; han ställer i
utsikt en publicering därav.
3 Mästaren till Hargs kyrkas målningar tyckes över huvud varit intresserad
av kuriösa umnon, så som framgår av cn nyligen publicerad uppsats
av Amark, Sankta Kakwkylla (Fornvännen 1935, s. 357 ff.).
3 Cornell och Wallin, Uppsvenska målarskolor på 1400-talet (Stockholm
1933, s. 35 f, 93 f, pl. 46 b (motivet där kallat »eldprovets.).
4 Framställningen omnämnd, mon oj tydd eller avbilda! hos M e 11 g r e n,
Alnö gamla kyrka (Sundsvall 1928), s. 33, samt i Sv. kyrkor, Medelpad, s.
90 (»en dragkamp mellan tvonne män>).
5 C orn o.ll, Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (Uppsala och
Stockholm 1918), s. 119, Sv. kyrkor, Medelpad, s. 85.

CARL R. AF UGGLAS
Fig. 4.
Estuna kyrka, Uppland. Kalkmålning. (Foto Ant. top. ark.)
Motivet för framställningarna är, som jag påpekat, den gamla,
synbarligen mycket populära folkleken »dra gränja» — namnet
läses uttryckligen invid målningen i Harg 0 — en dragkamp, som
utfördes så, att ett rep, en rem el. dyl. spändes kring nackarna på
de båda tävlande, för vilka, liggande på alla fyra, det sedan gällde
att draga motparten ur dess läge; i vissa fall har man hittat på
att försvåra tävlingen genom att låta parterna »ställa upp» på
var sin sida om en bäck, på andra håll har man — såsom på Island eller
så som det framställdes både på Tensta- och Alnö-målningarna samt
Stockholmsrelieten — tänt mellan dem en eld, som givetvis betydde ett
obehag att komma i beröring med, men som gav leken en extra
spänning. Leken har, under avvikande benämningar, haft ett mycket
vidsträckt utbredningsområde och praktiseras än i dag här och där;
jag avbildar här två så ortligt disparata exempel som från Jämtland
7 (fig. 6) och Tyrolen 8 (fig. 7).
6 Av ett visst intresse är också, att den namnes bland de första av de
folkliga jullekar, som förekomma i en versifierad förteckning över dylika
från 1700-talets mitt (P: n Nilsson, Årets folkliga fester, 2:a uppl.,
Stockholm 1936, s. 265):
>Julcklubban
stå på stubben,
draga gränja, torka raalt> o. s. v.
7 Bilden tagen år 1932 vid on skogsarbctarkurs vid Halåsen, publicerad
av Axel Schard i Skogen, organ för Svenska skogsvårdsföreningen
1932, s. 335.
8 Ur tidskriften Swing 1934, nr 25, s. 18.

.D EN LI L L A STOCK II O L M S li E B U S E N S, L O S N 1 N G
Fig. 5.
Alnö gamla kyrka, Medelpad. Kalkmålning. (Foto Ant. top. ark.)
Då emellertid motivet i fråga uppträder inom en kyrkas murar
eller på huvudplatsen över ett förnämt borgerligt hus' ingångsdörr,
står det icke där för sin egen skull, som en lustig genrebild helt
enkelt — så mycket är väl omedelbart klart. Men vad fördold innebörd
har det haft just där? Det är knuten, det gäller att lösa, och
det var just inför den, jag i min citerade uppsats fick giva upp.
Jag antydde blott helt flyktigt, att man väl för medeltidsbilclernas vidkommande
finge tänka sig, att motivet förmedlats konstnären via
någon predikan eller annars någon uppbygglig skrift, där det fått
tjänstgöra som »exempel» för någon dygd eller någon last, och
att det i en munkfientlig reformationsmans händer med tiden fått
byta skinn och tillagts någon antipapistisk tendens. Men hur och
på vad sätt detta skulle ägt rum, kunde jag ej säga.
Det var därför av verkligt intresse, då, någon tid efter det min
uppsats lämnat trycket, i mina händer föll en avhandling, offentliggjord
i en tämligen förbisedd publikation, »Hannoversche Geschichtblätter»,
som på en gång bragte saken i ett nytt läge. 9 Avhandlingen,
vars titel är »Das Strebkatzenziehen, ein Kraftspiel
des Mittelalters und seine Spuren in deutscher Sprache und Kunst»
har dr Ernst Ballerstedt till författare och lästes i den
nämnda tidskriften år 1901, s. 97 ff. I följande årgång av tidskrif-
" Jag har professor V. C. Habicht, Hannover, att tacka lör cn hänvisning
till publikationen ifråga.

CARL R. AF UGGLAS
Fig. 6.
Jämtland. »Dra gränja». (Ur Skogen 1932)
ten (1902, s. 241 ff) anslöt sig därtill ännu en uppsats värd att
anteckna: »Das Strebkatzenziehen auf einer Liineburger Beischlagwange»
av Hans Graeven. 10
B a 11 e r s t e d t 11 avbildar och beskriver en terrakottarelief ingående
i en fris på den del av Hannovers gamla rådhus, som
byggdes åren 1453—1455 12 (fig. 8), där motivet i fråga återgår i
en form, som man omedelbart igenkänner från de svenska medeltida
varianterna av temat. Särskilt erinras man om målningarna i
Harg och Alnö 13 : i tävlingskampens hetta ha vederbörandes kosty-
10 Ämnet lär dessutom, enligt uppgift, vara behandlat i cn uppsats i tidskriften
Niodersachson 1930, men jag har icke varit i stånd att i något
svenskt bibliotek anträffa just denna årgång, lika litet som en annan
uppsats, av W a r n c k e, Das Luder- und Strebkatzenziehen (Nioderdoutsche
Monatshefto 1931, s. 441 ff), vartill hänvisas i samme förf:s referat
av min artikel i Fornvännen i Zeitschrift des Vereins fiir Liibeckische
Geschichte und Altertumskunde 1935, s. 187 f.
11 A. a., s. 100 f. Avbildningen är uppenbarligen ej helt korrekt, som
fremgår vid en jämförelse med den fotografiska — tyvärr i litet format
framställda — reproduktionen i Die Kunstdenkmäler der Provinz Hannover,
Stadt Hannover (Hannover 1932), s. 363. Originalet till denna reproduktion
har emellertid levererats från Staatliche Bildstolle, Berlin, med
avbildningsrätt.
13 Frisens upphovsman är, enligt II ab i c ht, Die gothischo Kunst der
Stadt Hannover (Hannovorsche Geschichtblätter 1913, s. 250), en skulptör
vid namn Hans Teygcler.
13 I viss grad också om den i Estuna, där framställningens naturalism
dock är mildare.

DEN LILLA S T O C K II O L M S R E B U S E N S. LÖSNING
Fig. 7.
Tyrolen. »Dra gränja». (Ur Swing 1984).
mer kommit i oordning, så att pantalongerna mer eller mindre glidil
av och — som det *ägs om Hannover-bilden — »lässt sichtbar werden,
was besser bedeckt bliebe»; i sistnämnda bild drar en 11 listadesvarande
kvinna varkunsamt rockskörten över de mest komprometterande
kroppsdelar, den ene kämpen visar upp. medan en man
mitt emot henne elakt grinar, med fingrarna i munnen, at spektaklet.
Snarlika framställningar finnas på mer än ett håll i Tyskland,
ehuru med kompositionen inskränkt enbart till de båda tävlande
och mindre burleska i detaljerna. Några för förstående av
Stockholmsreliefen särskilt viktiga skola nämnas längre ned. Här
påpekar jag blott som några förberedande exempel i till allmänhet
misericordia-reliefon på en korstol i klosterkyrkan i Kappenberg i
AVestfalen, tillkommen 1509—1520 14 (fig. 9) — här ligga parterna,
förenade av ett rep över nackarna, på knä. synbarligen licarbctande
varandra med knytnävarna — en snidad bjälke pa fasaden av ett
sengotiskt (nu nedrivet) hus i Qitctllinburg 15 (fig. 10) — där par-
14 Vänligen påpekad för mig av fil. kand. Gunnel Samuelsson. Angående
korstolons datum se Busch, Doutscho Chorgostiihle in socbs Jahrhunderten
(Hildesheim och Leipzig 1928), s. 36.
16
Ballerstodt: a. a. s. 106 not 1, Brinkman: Geschichte der
llolzbaukunsi in Quodlinburg (Zeitschrift des Ilarz-Vereins fiir Geschichte
und Altertumskunde 1894, s. 251, pl. 111:4).

CARL R. AF UGGLAS
Fig. 8.
Hannover, gamla rådhuset. Detalj av fris. (Foto Staatl. Bildstelle, Berlin).
terna sträva åt vart sitt håll i stående ställning och med ryggarna
mot varandra — samt, ett tredje exempel, en stenliggare
inmurad i portbågen mellan det s. k. kanslihuset och det egentliga
rådhuset i Liibeck 10 (fig. 11), också den sengolisk 17 , här med de
tävlande i den vanliga krypande ställningen och dessutom med en
e I d brinnande mellan dem 18 , alltså en direkt motsvarighet till
vad vi finna å ena sidan hos våra Tensta- och Alnö-målningar, å den
andra hos Stockholms-reliefen.
En detalj, som visar den ytterst nära kongruensen mellan motivet
i dess tyska och svenska varianter, är den betselliknande lilla käpp
el. dyl., som båda de stridande parterna bära i munnen på Hannoverreliefen
och åtminstone den ene av dem på den nedannämnda re-
16 Ballerst ed t: a. a. s. 103 t; Warncke, Zeitschr. d. Ver. f. Liib.
Geschichte und Altertumskunde 1935, s. 187, sammanställer den med förut
omtalade svenska motiv.
17
Uppenbarligen frän rådhusets utvidgning vid 1400-talets slut
(Stiehl: Dass deutsche Rathaus im Mittelalter, Leipzig 1905, s. 83.) Originalet
nu i St. Annen-Museum, Liibeck. Reliefen motsvaras vid bågens
andra sida av en annan, nu emellertid genom omhuggning starkt skadad,
helt visst en variation av samma tema som på motsatta sidan: två hundar,
som slåss om (eller gnaga på) ett ben, vid sidorna därom ett skrattande
narrhuvud och huvudet av cn bekymrad äldro man med glasögon — jämför
Hannover-reliefen! Märk också nedan s. 17, not 38.
18 Uttryckligen framhållet av B all erst ed t: a. a. s. 104. Förhållandet
framträder ej rätt tydligt på här meddelade avbildning (foto St. Annen-
Museum, Lubeck).

11 B .V LILL A S T OC K II O I. M SRBBUSEN S. LÖSNING
Fig. 9.
Kappenberg (Westtalen), klosterkyrkan.
Relief på korstol.
(Foto Deutsch. Kunstverlag, Berlin).
liefen i Braunschweig, men också en av kämparna i Tensta-målningen
liksom också i bilderna i Estuna och Alnö. 19 Denna i munnen
burna käpp har på gaminal-hannoveranska kallats »Luder»;
»das Luderziehen» heter Hannover-reliefen fortfarande i folkmun
och benämningen synes sedan som ett slags terminus teknicus hava
upptagits i den litteratur, där motivet blivit berört. Ordet kvarlevor
ännu — utom i pejorativ betydelse med viss hänsyftning —
särskilt i jägarspråket och betecknar där lockbete, agn, »der fette
Bissen». »Um das Luder zu ziehcn» blir därmed kampen om läckerbiten,
det bästa stycket.- 0 Den gamla tävlingsleken benämnes
annars merendels inom tyskt språkområde »Strebkatzenziehen»,
även om andra beteckningar också förekomma. 31 Då den återgives
i konstnärliga framställningar, anknyter den emellertid till vad
19 På sistnämnda, nyligen konserverade bild har den emellertid, tack
vare konservatorns rätt naturliga okunnighet om ifrågavarande detaljs
betydelse, uppenbarligen blivit något förvanskad; vad den vänstra figuren
angår synes don — av fotografi att döma — verkligen löpa gonom dennas
mun, medan hos den andra den blott blivit kvar i rudimentär form,
som en liten svart stav intill mannens högra kind.
20 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 101 f.
sl
B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 97 f. Jämför lekens norska namn: »dra
kattestrupa» (Götlind, Idrott och lek. Nordisk kultur XXIV, Stockholm,
Oslo och Köpenhamn 1933, s. 22)!

10
t: A II L II. AF U GG L A S
Fig. 10.
Quedlinburg, privathus. Snidad bjälke. (Ur Zeitschr. d. Harzver. f. Gesch.
u. Altertumsk. 1874).
Fig. 11.
Liibeck, rådhuset. Skulpterad liggare. (Foto St. Annen-Museum, Liibeck.)
Fig. 12.
Braunschweig, Steinstrasse 3. Dörröverstycke. (Ur Die Bau- u. Kunstdenkm.
d. St. Braunschweig).

,DEN LILLA STOCKHOLMSREBUSENS» LÖSNING 11
ovan angivits som »kampen om det bästa stycket» och därmed
till mänsklig oenighet och egoism i allmänhet. Didaktiskt vill motivet
mana till försonlighet och eftergivenhet. Då det gavs plats
över själva ingångsdörren till domstolslokalen i Hannover, innebar
det där, menar Ballerstedt 22 , en erinring mot oresonlig processlystnad.
Men också för många andra
mänskliga konfliktsituationer har det velat
sätta upp en varnande spegelbild och
vara en maning till fridsamhet och saktmod
gent emot trätgirighet och pockande
på ens verkliga eller förmenta rätt. Alldeles
särskilt tycks det tagits i sikte med
avseende på äktenskaplig oenighet och gräl
mellan äkta makar 23 ; på ett mycket övertygande
sätt illustreras avsikten på etl
skulpterat dörrö verstycke på det 1512
byggda huset Steinstrasse 3 i Braunschweig
— stammande från ett äldre hus,
av år 1467 — där man dels ser ett kärlekspar
sittande i allsköns gemytlighet, den
förälskade herrn spelande luta för sin lilla
vän, dels, i fältet intill, de båda nyss så såta
makarna krälande i fullt slagsmål på marken,
förenade av det gemensamma fängslet,
hon med flygande flätor, han med en »Luder»-käpp
i munnen 24 (fig. 12). I ordspråk
Fig. 13.
Liineburg, rådhuset. Bänkgavel.
(Ur Hannov. Geschichtsbl.
1902.)
och satirisk litteratur hänsyftas därpå i än den ena, än den andra
bemärkelsen — något vartill jag senare skall återkomma. Från alla
parallelliseringar av denna mera profana art har heller ej steget
varit stort att taga å ena sidan över till den rena, skämtsamma
genren, såsom en sengolisk relief på en bänkgavel av sten i Liineburgs
rådhus-»Laube», varpå man ser en björn och en apa, stående
på bakbenen på var sin sida om en kolonn, inbegripna i det ädla spe-
22 A. a., s. 101.
20 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 99 f.
24 Die Bau- und Kunstdenkmäler der Stadt Braunschweig (Braunschweig
1926), s. 83, fig. 146. Avbildningen hos B all ers t ed t, a. a., s.
102, mycket felvisande tecknad; beskrivningen har det oriktiga årtalet
1464!

12 C AR L R. AF U G G LAS
Fig. 14.
Wiedenbrilck (Westfalen), Haus Aussel. Snidad bjälke. (Ur Die Bau- u.
Kunstdenkm. v. Westfalen, Kr. Wiesenbrnck).
let 25 (fig. 13), eller till det innehållstomma, rent dekorativa ornamentet,
såsom man ser det på en skulpterad, 1580 daterad fasadbjälke på
Haus Aussel vid Wiedenbrilck i Westfalen 26 , där av det sammanlänkade
paret helt enkelt blivit en grotesk detalj i bandverket (fig.
14), å andra sidan till de religiösa eller etiska symbolernas område.
En bild som den här fig. 15 återgivna, en trärelief från Petriförsamlingens
i Hamburg forna pastorslms (Schmiedestrasse 20, nu
i Museum fiir Hamburgische Geschichte 27 ), ger klart besked därom:
en andlig, en kanonikus eller munk, och en hermafroditisk djävul
slita åt vart sitt håll med det förenande repet över nackarna och
— enligt vad det förefaller — ett bål mellan sig. Symboliken är
klar: det är den fromme mannen, som kämpar mot världen och sitt
eget kött försinnligade av den tredje i den infernaliska triaden,
djävulen. För tydningen av vår Stockholms-relief är det av intresse
att observera, att en kyrkans man här befinnes uppträda
som part i tvekampen. Även den ena (den högra) kämpen i den
nyssnämnda Liibeck-framställningen synes vara en sådan, synbar-
25 Gr ae v en, a. a., s. 247 ff, med avb. Bankon uppställdes 1497 som
gåva av rådmannen Claus Viskule (Die Kunstdenkmäler der Provinz
Hannover, III: 2—3. Stadt Liineburg, Hannover 1906, s. 216).
" Die Bau- und Kunstdenkmäler von Westfalon, Kreis Wiedenbrilck
(Mönster i/W 1901), pl. 57:2. Jag har provinzialkonservatorn dr phil. A.
Nöldeke, Hannover, att tacka för påpekandet av detta exempel. I ett brev
omnämner han ännu två tyska >Strebenkatzonziohon»-bilder, dels på fasaden
av ett hus i Kolborn vid Liiehow i Hannover, dols på det s. k. Haus
Schaumann i Krähonwinkel, likaså i Hannover, men deras art känner jag
ej närmare.
27 B a 11 e r s t e d t, a. a., s. 103. Nyssnämnda museum har haft älskvärdheten
att tillställa mig här återgivna avbildning av reliefen jämte
upplysningar rörande dess ursprung. Huset ifråga byggdes kort efter år
1530, omedelbart efter reformationens införande i Hamburg.

DEN LILLA ST DCKHO LMSHE Bl S EN S. LÖSNING 13
Fig. 15.
Hamburg, Schniedestrasse 20. Snidad planka. (Foto Mus. fur Hamburgische
Geschichte, Hamburg).
ligen också han en munk; i vart fall sluter sig en lätt veckad kapuschong
kring hans nacke 2 ". Hur som helst, den mer eller mindre
förstuckna antiklerikala anspegling, som skymtar bakom Hamburgbilden,
har, sedan väl uppslaget givits, under reformationstiden
helt naturligt haft lätt att utsändas med en alldeles speciell adress.
Ballerstedt 29 omtalar — men avbildar tyvärr icke — en oljemålning
i privat ägo i Hannover, som i detta avseende är synnerligen
upplysande. »Den föreställer» — så beskriver han den — »reformationsstriden
och har troligen tillkommit kort efter reformationen.
På var sin långsida av ett bord sitta Luther och påven.
Framför Luther ligger den Heliga skrift, framför påven flera
mindre böcker och skrifter. Från den enes till den andres nacke
löpa två rep och var och en bemödar sig att draga den andre
över bordet. Därvid håller Luther en gåspenna, påven något som
liknar en skrivgriffel mellan tänderna. Striden lutar avgjort mot
Luthers sida, som sitter där styv med fast nacke, medan den helige
faderns framböjda överkropp redan ligger långt fram över bordsskivan.
Vid påvens sida stå prelater och ännu flera sådana framträda
ur den mörka bakgrunden, vid Luthers sida står Kristus
ensam med ett rep, som är fäst vid Luthers arm, i sin hand, så att
säga i reserv för att draga med, om Luther skulle slappna. Vid
påvens sida försvinner i landskapsbakgrunden den gamla kyrkan
i nattens mörker, under det att vid Luthers sida den nya kyrkan
strålar i morgonsolens glans.» Beskrivaren påpekar till slut det
betecknande i, att ännu i denna bild stridsobjektet, »das Luder»,
lägges i sinnebildlig form i kämparnas mun; »Luthers skrivfjäder
representerar utmärkt hela den reformatoriska rörelsen». 30
28 En kapuschong nedhänger längs ryggen även på motståndaren, men
mössan på huvudet karakteriserar honom som borgare.
29 A. a., s. 104 1.
m Jfr on oljemålning från 1500-talets 3:e fjärdodel i Katharinenkirche
i Liibeck: påve och kardinal inför ett tribunal av protestantiska teologer,

wm
14 CARL R. AF UGGLAS
Dithän har alltså, åtminstone efter e n linje, motivet hunnit utveckla
sig någon gång framemot 1500-talets mitt, och när vi nu
återvända till vår Stockholms-relief av år 1558, är det för att i
ljuset härav urgera en tolkning, som, om inte sammanfallande med
den, som omedelbart framgår av Luther-påve-målningen i Hannover,
dock till sin andemening är denna lik. Munken spelar här, vill jag
tro, påvens roll på målningen, herremannen visserligen ej Luthers,
men det profana, av Gustaf Vasas fogdar, kanslibetjänte och hovadel
representerade livets, som sekulariserat munkarnas och prästernas
värld, men ännu hade att vara berett på nappatag med den
gamle fienden. Tvivelaktigt kan däremot vara, om här fått klinga
med något av den fredsmaning, det memento mot oresonlighet och
ofördragsamhet, som annars gärna anknöts till epokens och den
föregående epokens »Strebkatzenziehen». Tiden var knappast ägnad
för tillmötesgående. En drog hit och en drog dit och munken var
ännu ingen helt ofarlig makt. 31
Man kan fråga sig, hur det egentligen gått till, att detta tämligen
sällsamma och till sin sinnebildliga gestalt knappast särdeles påtagliga
bildmotiv spritt sig och vunnit förståelse både här och
där. Dess underlag, tävlingsleken, var ju välbekant och överallt
snart sagt allmänt omtyckt, men för att förstå steget därifrån och
till lekens förvandling till didaktisk uppbyggelse i bild måste man
föreställa sig en bearbetning av litterärt eller likartat slag. Så är
det också. Anspelningar på den populära tävlingskampen dyka upp
i de folkliga ordspråken och Ballerstedt 32 menar t. o. m., att
sådana adjektiv som »halsstarrig»,, »hårdnackad» och andra dylika
— do finnas i rik sortering också på tyska, hos en rad senmedeltida
och renässansskriftställare, Luther bl. a. — bildats med hänsyftning
just på »Strcbkatzenziehen»-leken. För tidens satiriker var motiförgäves
bemödande sig att utsläcka ett av de senare upptänt ljus (Die
Bau- und Kunstdenkmäler der Freien und Hansestadt Liibeck IV: 1, 1926,
s. 118 f.), cn variation av samma motiv, som i Hannover-bilden förtydligas
genom dragkampen.
31 Skulle husägaren Henrik Quant själv åsyftat en självironisk allegori,
skulle han annars ha allt skäl i världen därför. Han tycks ha varit en
bråkig och oresonlig figur, vars förhållande till hans närmaste mod tiden
— åren 1569 och 1570 (hans dödsår) — utvecklades till den rena familjeskandalen
(se Simonsson. S:t Eriks årsb. 1915, s. 75 ff.).
32 A. a., s. 98 f.

mm
.DEN LILLA ST OCK HOLMSREBUSENS. LOSS IS G 15
vet en kär metafor; både Hans Sachs och Johan Fischart hava
begagnat sig därav. Även äldre exempel kunna andragas 33 : i Sebastian
Brants berömda »Narrenschiff» av 1494 läser man i det
64:e kapitlet (vers 31—32) »von bosen wibern» — om onda hustrur
— dessa rader:
»es zliht die kräbkatz (= strebkatz) mancher man,
der dock das merteil noch musz lan» (= lassen, alltså: avstå
ifrån). 34
Brants bok hade, som bekant, en oerhörd succés och omtrycktes i
upplaga efter upplaga. Dess spridning blev alltså vidsträckt och
för motivets utbredning har redan i förreformalorisk tid, vill jag
tro, detta ej varit betydelselöst. Man har anledning att förmoda,
att dess satiriska polemik och belysande belägg för sina teser ur
bibeln och klassisk litteratur ej lämnat dem oberörda, som mer
än andra hade tillfälle att nå en stor publik och därmed ge vingar
åt en rolighet eller en anekdot, tidens predikare i präst- eller
tiggarmunksgestalt, med deras för vår uppfattning ofta så förbluffande
exempelpredikningar, och man vågar antaga, att så varit
också hos oss, hur föga vi än tyvärr känna de omständigheter, som
här skulle varit av vikt; det förklarar i vart fall, hur ett exemplar
av »Narrskeppet» — i detta fall av en Baselupplaga av 1498 —
ända till våra dagar kunnat bevaras i ett svenskt kyrkobibliotek,
det i Bettna i Södermanland. 35 Men givetvis har det varit bildliga
framställningar, som mer än all påverkan på litterär väg haft
förmågan att eftertryckligt inpränta motivet och dess didaktiska
innehåll, antingen det uppfattats som rent sedelärande eller som
ett inlägg i de teologiska konflikterna, och härvidlag har man väl
att i första hand tänka på alla de träsnitt, utsända från olika förlag
i förening med uppbyggliga traktater eller flygblad, varav nu så
• Framhållet av G r a c v c n, a. a., s. 250. Citatet iir dock ej ordagrant
anfört!
M Das Narrenschiff von Sebastian Brant, utg. av Goedeke (Leipzig
1872), s. 117; se sammastädes kommentarerna till verserna i fråga (ävon
dom till Zarnckos upplaga, Leipzig 1854, s. 404).
:,r ' Utställningen av äldre kyrklig konst i Strängnäs 1910 kat. nr 609. —
I dotta sammanhang erinrar jag om, vad jag i min anf. upps. s. 33 framhållit,
nämligen att Tensta kyrka, att döma av bildvalet för dess målade
ornering, synes ägt vissa särskilda anknytningar till tidens speciella
predikanter, de båda tiggarmunksordnarna.

16 C A B L R. AF UGGLAS
få rester äro bevarade. Bland de förlorade måste helt visst också
vara sådana, där »Strebkatzenziehen»-motivet, väl åtföljt av »välmenande»
verser, utsänts både till andlig vederkvickelse och till
skämtares nöje och det — av vikt att märka! — redan på en tidpunkt
betydligt före den, då det kan litterärt beläggas. 30 Blott så kan man
förstå, hur en kuriositet som de kämpande tävlingsparternas dcrangerade
benbeklädnad kunnat upprepas från plats till plats, dyka upp lika
väl över en sachsisk rådhusportal som i en Medelpadskyrka. En och
annan gång tycks motivet t. o. m. ha smugit sig in i de religiösa
andaktsböckerna, som alltså också de fått bidraga till dess popularisering;
Ballerstedt 37 omtalar en — för mig dessvärre oåtkomlig
— bönbok av år 1517, »Hortulus Animse», utgiven på Niirnberg-borgaren
Johannes Kobergers bekostnad och försedd med kopparstick
av Joh. Clein, bland vilka kopparstick förekommer en
randornering med de tvenne stridskämparna med sitt tåg om nackarna;
underkropparna hava här djurform och enligt Ballerstedts
— kanske dock en smula hårdragna — mening skall detta ge
till känna, hur hårdnackenhet och halsstarrighet komma människorna
att förlora sin Gudsprägel och bliva djur. Det kan förtjäna
anmärkas, att dessa kämpar uppträda nakna, alltså på samma sätt
som motsvarigheterna i Tensta, till vilkas i det närmaste totala dräktbrist
för övrigt inga andra, ovan anförda exempel erbjuda någon
parallell. Kanske går här fram en motivets speciallinje avvikande
från den, som karakteriseras av figurerna med de i oordning bragta
kläderna.
Förrän jag lämnar ämnet, bör emellertid kanske ännu något
sägas. I allt det folksnack, som tagit portreliefen vid Kindstugatan
till utgångspunkt för sina utläggningar, finns det en version,
fixerad av Riidling i hans »Supplement til thet i Flor stående
Stockholm» (1740, s. 118) och enligt vilken de med repet förenade
och i repet dragande skulle vara »ett par Äckta-Folk (som bägge
af en okysk brånad retade, lupit vr sina Kloster, och sig med
hwarannan i Äcktenskap begifwit) — hwilka (efter thet bekanta
ordspråket at tala) förlikat sig med hwarannan såsom Hund
• I förbigående bör här påpekas, att som första gången då motivet,
säkert daterat, skulle vara uppvisat, brukar angivas Hannover-reliefens
tillkomstår (1453—1455), men att Tenstamålningen, redan från 1437, föregår
denna med mer än l 1 /» decennium.
" A. a., s. 105.

.DEN LILLA STOCKHOLMS REBUSENS. LÖSNING 17
och Katt, 38 och hwar dag släpat hwarannan wid håret vtur thetta
(theras tå warande) Hvs vt på Gatan, så länge, til thes Höga Öfwerheten
war förorsakad, at belägga them med thetta straffet: At the
bägge (med theras halsar vti en kädia sammanbundne) öfwer en
på stora Torget här i Stockholm vptänd Eld, theras Kiärlek och
Kropps-Krafter måtte probera och offenteligen gifwa tilkiänna.
hwilken af them mast hade Hierta och Styrcka, til at draga sin
okiära Maka i Elden, och thervti låta förbränna: Hwad för ända
thenna förargeliga Kiärleks-Kamp har tagit, är mig obekant», tilllägger
författaren, »och om thes Sannfärdighet har jag ej något
annat Bewis, än then allmänna Sagan och Sten, som sitter öfwer
bemälte Husets Dörr, hwarpå berörde ogudachtiga Äckta-Folk sålunda
är afbildad, som jag thet har beskrifwit.»
»Sagan» har ett flertal varianter, vari samma »ogudachtiga
Äckta-Folck» figurerar 39 — men här erinra vi oss, att, som ovan
påpekades, »Strebenkatzenziehen»- respektive »dra gränja»-motivet
på sin tid just tillämpats med avseende på dylika oeniga
äktenskapsparter och husliga slitningar. Är, enligt min mening,
tydningen av vår relief i själva verket en annan, är det dock alldeles
uppenbart, att folket i Stockholm vetat om och icke glömt bort
vad motivet i allmänhet och helst användes till. Minnet av att »dra
gränja» och »ogudachtiga Äckta-Folk» haft med varandra att göra,
har visserligen bleknat, men aldrig helt plånats ut och det häftar
delvis vid den gamla bilden ännu i dag. Ett rätt intressant belägg
på en folktraditions seghet — och, får jag tillägga, en rätt lustig
bekräftelse på vad jag i min polemik mot Simonssons Kosmas-
Damianus-teori vågade yttra 40 : »Kanske, när allt kommer till allt,
det stockholmska folkpratet om det stackars grälande äkta paret,
som fick genomgå sitt offentliga eldprov för att få slag i sak i
dess olidliga förhållanden, kommer att visa sig träffa sanningen
närmare än den lärde forskarens skarpsinniga tesbygge.» Onekligen
har det visat sig vara så.
33 Jämför den ovan s. 8 not 17 omtalade omhuggna och förvanskade reliefen
Liibeck: två hundar kivande om ett ben!
38 Se Simonsson, S:t Eriks årsb. 1935, s. 55 ff.
40 A. a., s. 32.
Fornvännen '.937.
K. VITTERHETS HISTORIE
OCH ANTIKVITFTS.VKADEMIENS

18 CARL R. AF UGGLAS
ZUSAMMENFASSUNG.
CARL R. AF UGGLAS: Die Lösung des »kleinen Stockholmer
Rebus».
Verf. kniipft an einen Aufsatz an, den er in dieser Zeitschrift 1934 (S. 28
ff.) unter dem Titel: »Ett par ikonografiska observationer. En liten Stockholmsrebus>
veröffenllicht hat. Er wies in diesem die von Simonsson
in Samfundet S:t Eriks årsbok 1915 (S. 154 ff.) aufgestellte Ansicht zuriick,
wonach ein in dem Hause Kindstugatan 18 im ältesten Stadtteil Stockholms
eingemauertes Portalrelief, datiert 1558 und darstellond einen Mönch und
einen mit profanen Kleidern angetanen Mann, die je seitwärts von einem
Feuer knien und durch ein Seil miteinander verbunden sind (Abb. 1), jeno
Episode aus der Legende von Kosmas und Damianus wiedergeben sollte, wo
die beiden Heiligen aneinander gefesselt ihr Martyrium durch Verbrennen
erleiden. Er wies zugleich nach, einmal dass Kompositionen ganz analoger
Art, aber älter als das Stockholmer Relief, in Schweden vorkommen (Kalkmalereien
in den Kirchen zu Tensta und zu Harg in Uppland aus den Jahren
1437 bzw. 1514, Abb. 2 und 3), und ferner dass der Darstellung ein altertiimliches,
weitverbreitetes Sportspiel, schwedisch »dra gränja> genannt,
zugrunde liegt, eine Art Seilziehen zwischen zwei knienden Gegnern, deren
Nacken mittels eines Seils o. dgl. verbunden waren, und zwischen denen sich
zuweilen ein Feuer befand (Abb. 6 und 7). Wie aber diese Tatsachen zu
vereinigen und wie die Bilder in einem kirchlichen Interieur öder iiber der
Tur des Hauses eines angesehenen Biirgers zu erklären seien, musste Verf.
dahingestellt sein lassen.
Nach dom Erscheinen des Aufsatzes hat er jedoch nicht nur mit einigen
weiteren Belegen des Motives in Serien von schwedischen kirchlichen mittelalterlichen
Kalkmalereien Bekanntschaft gestiftet (Estuna, Uppland, 1450—
60er Jahre; Alnö, Medelpad, um 1520; Abb. 4 und 5), sondern auch einen
Aufsatz: »Das Strebkatzenziehen, ein Kraftspiel des Mittelalters und seine
Spuren in deutscher Sprache und Kunst» von Ballerstedt, Hannoversche
Geschicbtsblätter 1901 (S. 97 ff., vgl. auch einen Aufsatz von
G r a e v e n, ebenda 1902, S. 241 ff.) kennengelernt, in welchem dieser Verfasser
sich eingehend mit dem Thema beschäftigt und nachweist, dass das
Motiv — auch hior auf ein volkstiimliches Spiel derselben Art wie das schwedische
»dra gränja» zuriickgehend und mehrenteils »das Strebkatzenziehen»
genannt — in ktinstlerischen Wiedergaben zur Symbolisierung von Uneinigkeit
und Zank im allgemeinen gedient hat. Dieselbe symbolische Bedeutung
scheinen auch diejenigen schwedischen Vertreter dieses Motivs
gehabt zu haben, walche von den Predigern der Zeit aufgenommen und
durch illustrierte Blätter verbreitet wurden (zu bemerken ist z. B. ein
solches Detail wie die in Unordnung gebrachten Hosen der beiden Kämpfer,
das in den deutschen wie auch in den schwedischen Darstellungen erscheint).
Dem Motiv wurde schon friih eine antiklerikale Tendenz gegeben
(siehe besonders das Relief in Hamburg, Abb. 15), dio sich zur
Zeit der Reformation gerade wider die katholische Kirche wandte (Gemälde
in Hannover). Aus dem letztgenannten Gesichtspunkte diirfte auch
das Stockholmer Relief zu sehen sein.