nr 2 - Rädda Barnen

17.03
Med jämna mellanrum i lägret finns
enkelt uppmurade utrymmen där man kan
hämta vatten, tvätta för hand i stora kar –
och gå på toaletten. Just toaletterna är det
som många i lägret tycker är det värsta med
att bo här.
En kvinna som har kommit för att fylla
flera stora hinkar med vatten pratar ilsket,
snabbt och forcerat:
– Ser du hur smutsigt det är här? Jag har
blivit sjuk, kräkts och gått ner 20 kilo sedan
jag kom hit.
– Aldrig att jag skulle stå här och tvätta
mina kläder. Det är därför jag tar med mig
dunkar och tvättar i tältet, även om det är
tungt.
Det är också ett stort problem, särskilt för
flickor, att behöva gå en sträcka utomhus
om natten för att gå på toa. Därför har många
familjer grävt egna latriner i, eller precis utanför
tälten. En verklig hälsorisk i värmen.
15.50
Raha, 23, har precis blivit klar med dagens arbete som
volontär på jordanska Rädda Barnens amningsklinik. Det är
arbetet som håller henne uppe, som ger lite extra pengar – och
framför allt något annat att tänka på.
– När jag träffar barnen här blir jag lite glad, de påminner
mig om mina egna.
Hon är fortfarande i chock. Äter antidepressiv medicin för
att över huvud taget orka gå upp ur sängen berättar hon.
– Och jag går på terapeutiska samtal på det marockanska
sjukhuset. Det hjälper mig, säger hon.
Sedan sänker hon rösten, vänder sig inåt och börjar
berätta.
– Jag gifte mig när jag var 14, och fick mitt första barn
ett år senare . . . Tillsammans fick jag en flicka och fem
pojkar. Två av dem var tvillingpar.
– Jag har inga fotografier, ingenting kvar . . .
Det har gått ett drygt år sedan en raket slog ner i
familjens vardagsrum hemma i Daraa i Syrien. Raha
stod i köket och lagade mat. Men hennes man och alla
barnen blev träffade.
– Min man och dotter levde fortfarande när jag kom
in i rummet – men eftersom det var full skottlossning
utanför kunde vi inte ta oss till sjukhuset i tid.
Den enda som överlevde var den sjuåriga
dottern.
– Men henne tog mina svärföräldrar hand om
och nu vill de inte låta oss ha någon kontakt. Jag
hoppas fortfarande att jag ska vakna upp och
upptäcka att alltihopa bara är en mardröm.
barn 43 nr2.2013