nr 2 - Rädda Barnen

Den lokala ungdomsgruppen
har betytt mycket
för både Kyaw och Win,
här tillsammans med en av
ledarna Aung Lwin Oo.
– Jag är själv far och blir
ledsen när jag får höra att
de här killarna tvingas
bära erfarenheter som inget
barn ska behöva vara med
om, säger han.
De körde hela
natten.
– När vi kom
fram nästa
morgon förstod
jag att jag hade
blivit lurad.
Främlingen
lämnade av Win
på ett militärt träningscenter.
– Jag låstes in i ett mörkt rum i tre
dygn, utan mat och vatten. Jag
var livrädd, kunde inte tänka
klart, det var så mörkt. Jag
längtade efter mamma.
– På nätterna när vakterna var
fulla kom de in och slog mig.
När hans motstånd brutits
ner tillräckligt skickades Win
till ett annat träningscenter
för att lära sig hantera vapen.
Efter fyra månader där fördes han till
fronten i delstaten Kachin där han blev
kvar i två år.
– Det var som om mitt liv dog, säger
han Jag trodde aldrig att jag skulle
komma därifrån levande.
Kyaw, som fortfarande ser ut som en
ung spenslig pojke, lyssnar allvarligt och
uppmärksamt på Wins berättelse.
– Jag blir ledsen när jag hör den, säger
han. Den påminner om min egen.
Kyaw var 13 år och gick runt och sålde
ballonger på gatan när han blev uppsökt
av två människohandlare. De två männen
frågade om han ville ha ett bättre jobb
som gav mer pengar.
– Om jag bara följde med dem så skulle
de informera mina föräldrar.
Liksom Win fördes han många mil bort
och såldes till ett rekryteringscenter i en
annan stad. Där lärde han sig att använda
vapen och hur man skulle döda folk i strid.
– Tanken på att döda någon . . . jag ville
inte alls. När jag sa det till serganten så
hotade han att döda mig.
– Vapnen var väldigt tunga, packningen
kunde väga upp till 20 kilo och vi var
»Jag låstes in i ett mörkt rum
i tre dygn, utan mat och vatten.
Jag var livrädd, kunde inte tänka
klart, det var så mörkt.«
små. I början var jag jätterädd, men sedan
vande jag mig.
Både Win och Kyaw beskriver hur de
och de andra barnen torterades, tvingades
att äta rutten mat, ta droger, vara
med prostituerade, dricka sprit och göra
»andra dumma saker«.
– Alla barn fick två flaskor starksprit var
i månaden, berättar Kyaw. Jag låtsades
dricka, sedan sålde jag mina.
Win berättar om hur han såg kompisar
som blev fast när de började använda
droger, ofta rökheroin.
– Det var läskigt! De åldrades snabbt.
Vissa blev galna. Några satt bara
och stirrade rakt ut. De var som helt
okontaktbara. Några dog när de bara var
15 år gamla.
Han provade själv att ta droger
någon gång men bestämde sig snabbt
för att inte fortsätta eftersom effekten
skrämde honom.
– Jag bad till Buddha varje kväll att
jag skulle få träffa mamma och pappa.
Tanken att jag en gång skulle få komma
till dem var det som höll mig vid liv.
Vid ett tillfälle besökte landets högsta
general förläggningen där
Kyaw var och frågade om det
fanns barnsoldater där.
– Vår general gömde oss och
förnekade att så var fallet.
Efter ett par år lyckades
både Kyaw, Win och Aung på
olika sätt få ut brev till sina
föräldrar.
När Aung berättar sitter
hans mamma Daw Htwe och hör på.
Hon var fruktansvärt rädd när han var
borta och hon inte fick något livstecken
från honom.
– Men sedan kom brevet där han
berättade att han hade blivit värvad
till armén. Jag grät av glädje när jag
förstod att han levde. Men jag blev också
upprörd. Han var ju bara 15 år och hade
ingenting i armén att göra!
Daw Htwe var med i en av de många
lokala kommittéer för barns skydd
som skapats under de senaste åren.
Genom den gruppen fick hon kontakt
med Rädda Barnens kontor i den
närmaste staden.
–>
barn 24 nr2.2013