nr 2 - Rädda Barnen

Daww Nyunt Win sörjer
sina två äldsta söner.
Thura Soe saknar
sina storebröder.
De sov i sovsal med tjugo andra
ungdomar, både killar och tjejer, direkt på
betonggolvet. Dörren var låst utifrån och
vakterna släppte dem aldrig ur sikte.
– Var det någon som kände sig dålig och
inte orkade jobba så blev de
slagna. »Vi kan skjuta er när vi
vill«, sa vakterna. »Det är ingen
som vet om ni dör här.«
Det var först när de kom
fram till fabriken som pojkarna
fick veta att de skulle få lön
först efter tre års arbete. Och
innan den tiden hade gått skulle de inte
få ha någon kontakt med sina familjer.
– Jag blev fruktansvärt ledsen och grät
när jag förstod att vi var fångna, berättar
Naing Linn.
– Jag hade hoppats att jag skulle få en
bra lön, kunna spara för att sedan, efter
ett år, kunna åka hem och köpa en bit
mark till min familj.
De andra anställda varnade mig för att
försöka rymma. De som försökt tidigare
hade blivit skjutna och dumpade i älven.
Men pojkarna tog ändå risken. De
fann en flyktväg ut genom fabrikens
soputkast. På andra sidan muren stötte
de på några vänliga människor som
hjälpte dem att komma på en buss
tillbaka till Burma. Väl framme i Yangon
gick de direkt till polisen.
»Jag fruktar för deras liv, säger
hon. Jag vet inte vad de utsätts
för. Kanske är de döda?«
Det är två år sedan och ingenting
har hänt.
– I stället har vår berättelse flera gånger
blivit ifrågasatt av polisen, säger Myo Ko.
Kvinnan som förde dem till Thailand
däremot, hon har goda kontakter och
fortsätter som förut att värva barn.
Flera personer har sett henne i området
där Daww Nyunt Win, Naing Linn och
Myo Ko bor.
Daw Nyunt Wins kropp är så bräcklig
och späd att man får intrycket att hon
vid minsta beröring skulle kunna gå
sönder. Hennes ansikte är fårat av oro.
Hon ber varje dag för att hennes söner
ska friges. Hon har försökt komma i
kontakt med dem - men får ingen hjälp
av varken polis eller myndigheter på
någon sida av gränsen.
-Jag fruktar för deras liv,
säger hon. Jag vet inte vad de
utsätts för. Kanske är de döda?
Hon ser sig omkring i det
lilla rangliga hus på styltor som
hon och den 11-åriga sonen
bor i. Taket är täckt med löv
som ger bristfälligt skydd mot
vind och regn under regnperioden. De har
nästan inga tillgångar mer än bastmattan
de sover på och ett par plåtkärl att laga
mat i. Men ur en liten kista tar hon upp
ett fotoalbum. Hennes ögon dröjer vid
bilden av två förväntansfulla tonåringar,
de äldsta sönerna som skulle hjälpa henne
att trygga ålderdomen.
11-årige Thura Soe sitter länge tyst
bredvid sin mamma.
Men sedan börjar han också gråta.
– Jag saknar mina bröder, säger han.
Jag vill att de ska komma tillbaka.
Han har själv slutat skolan för att jobba
–>
barn 19 nr2.2013