nr 2 - Rädda Barnen

»När jag var ung var det
ingen som lämnade byn.
Myo Kyaw Kyaw
vill inte prata om
mamman som
lämnat honom.
>>
I byar som denna saknas praktiskt taget
alla personer som är mellan 14 och 40 år.
Man möter bara små barn och äldre.
Även Daw Lay Yees dotter har åkt och
lämnat sin son hos mormodern.
– Han var bara två år när hon åkte,
berättar hon och kastar en blick på
barnbarnet Myo Kyaw Kyaw, som nu har
hunnit bli tolv år. Storögt följer han vårt
samtal som översätts av tolk. När ämnet
kommer in på hans mamma trycker han
envist tillbaka de tårar som tränger sig på.
Han frågar aldrig om sin mamma, men
han är arg över att hon har åkt, konstaterar
mormodern.
– Jag vill inte fråga något! säger pojken
med ilsket eftertryck.
Sedan tröttnar han på att prata med
oss och går och börjar leka med en av
familjens tre kattungar.
– I början skickade hon hem pengar,
men de sista åtta åren har vi inte hört
något, fortsätter Daw Lay Yee upprört.
– Jag skulle vilja söka upp henne och
berätta att hennes son behöver en cykel!
Så tystnar hon och blicken försvinner
bort igen. Munnen halvöppen. Tänderna
röda av betel.
– När jag var ung var det ingen som
lämnade byn, säger hon sedan.
En förklaring till att
allt fler lämnar
Burmas fattiga
landsbygd är växelkursen.
Tidigare var
en thailändsk baht
och en bumesisk kyat
lika mycket värda.
I dag får man 28 kyats
för en thailändsk baht. Det har blivit mer
lönsamt att jobba i grannlandet.
Möjligheten att kunna hjälpa sin familj
är svår att motstå för många. Liksom
drömmen om att kunna köpa populära
kläder och prylar till sig själv. Omkring
två miljoner har rest till grannländerna,
främst Thailand och Kina, för att arbeta.
Men priset är högt. Inte bara i form av
brustna relationer.
De flesta tar sig över gränserna illegalt,
utan giltiga id-handlingar. Det gör att de
inte kan gå till polisen om de blir utsatta
för våld och andra övergrepp.
De människohandlare, så kallade
brokers, som regelbundet besöker
byarna med löften om välbetalda
jobb på andra sidan gränsen tar inget
som helst ansvar för att upplysa om
arbetsvillkoren och riskerna.
– Jag visste ingenting, mer än att jag
blivit lovad ett jobb, säger Aung Myint
Than, 20, en av de få unga män som nu är
tillbaka i byn efter en tur till grannlandet.
Han var 15 år då en broker kom och
erbjöd honom jobb i Thailand.
– Jag hade alltid drömt om att åka dit,
berättar Aung Myint Than. Jag ville hjälpa
min familj som är en av de fattigaste här.
Jag har sju syskon och ville samla ihop
pengar så att vi kunde bygga ett hus.
De var flera unga som följde med –
och de fick mycket riktigt jobb på en
restaurang.
– Det var ett okej jobb. Men det var
annorlunda än jag hade tänkt. Vi fick inte
gå ut utan var inlåsta på restaurangen
där vi också bodde Vi jobbade tolv
timmar per dygn och fick bara ledigt en
dag var tredje månad.
– Jag kände mig ensam och olycklig,
hade ingen att prata med.
Men han tjänade 600 kronor i månaden
som han skickade hem till familjen.
– Det var därför jag åkte. Jag hade
inget val. Efter två år på restaurangen
fick han via en släkting möjlighet att
börja jobba på en sytrådsfabrik, också i
Thailand. Här skulle han tjäna drygt det
dubbla. Men han var ovan vid arbetet och
säkerheten kring maskinerna var låg. –>
barn 17 nr2.2013