nr 2 - Rädda Barnen

Fler än hälften av de tjugo
barnen på dagiset i byn Kawt
Ka Lway har lämnats av sina
föräldrar och bor nu med
sina mor- eller farföräldrar.
– Det är som en slags guldrush, konstaterar
Thomas Henseler.
– När jag tillträdde som manager för
drygt ett år sedan gick den förväntan som
finns i det här landet nästan att ta på. Det
är nu det händer! Nu händer allt!
Men inte för alla.
– Aung San Suu Kyi? Vem är det?
undrar Daw Lay Yee, 67.
Sedan tystnar hon och försvinner bort
med blicken en stund innan hon fortsätter:
– Jo, jag tror att jag har sett henne
någon gång. Hon liknar mig!
Byn där vi möts ligger sex timmars
bilresa från Yangon, nära den thailändska
gränsen.
Att resa hit är som att förflytta sig i
en tidskapsel, hundra år tillbaka i tiden.
Till skillnad från i Yangon, där bilarna
har blivit allt fler, korta kjolar har börjat
synas liksom en och annan mobiltelefon,
så blir man här påmind om att Burma
fortfarande är ett av världens fattigaste
och minst utvecklade länder. 70 procent
jobbar inom jordbruket. En av tre lever
på mindre än tre kronor om dagen. På
risfälten stretar oxar framför kärror med
skeva hjul av trä.
Här är den förvandling landet håller på
att genomgå fortfarande en abstraktion.
Demokratiseringsprocessen. Frigivandet
av San Suu Kyi och andra politiska fångar.
Fredsavtalen mellan väpnade rebellgrupper.
Lättnaderna på censuren i media.
I stället handlar det mest om att försöka
få vardagen att gå ihop. Det är inte bara
det att inkomster saknas. Många familjer
står i skuld.
– När skördarna går dåligt måste vi
låna, förklarar Daw Lay Yee.
Ett sätt att försöka få in pengar är att
åka till grannlandet Thailand och jobba. –>
barn 13 nr2.2013