nr 2 - Rädda Barnen

arn 

barn 1 nr3.2011

LEDARE 

Våga lyssna! 

Det har gått två år sedan upproret i Syrien 

startade. Över en miljon människor har flytt 

från det blodiga inbördeskriget. 

Nyligen tillbringade 

jag 

och fotograf 

Linda Forsell 

några dygn i 

Zaatari – ett 

av de största 

flyktinglägren i Jordanien. 

Där mötte vi barn som sett sådant 

som »ingen i vår ålder ska behöva 

se«, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde 

allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar 

och från den yrande ökensanden. 

En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem. 

»Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle 

kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår 

by igen«, sa en kvinna. 

Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i 

lägret i vårt reportage. 

I den här tidningen kan du också läsa om utvecklingen i 

Burma. När jag och fotograf Paul Hansen var där mötte vi 

en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan 

landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer 

ägt rum. Samtidigt är det fortfarande 

ett av världens fattigaste och minst 

utvecklade länder. Vi hörde upprepade 

berättelser om övergrepp och 

trauman som saknade motstycke. 

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades 

som barnsoldat när 

han var bara 12 år. »På nätterna när 

vakterna var fulla kom de in och slog 

mig«, berättade han. »Allt jag kunde 

tänka på var mamma.« 

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min 

kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda 

Barnen i Burma. Så här sa han: 

»Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt 

lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna 

att stödja dem ökar.« 

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att 

våga lyssna. 

Det är början på alla möten – och all utveckling. 

Sophie Arnö Chefredaktör 

Pernilla Ahlsén 

är frilansskribent. I det här numret 

har hon skrivit en artikel om ensamkommande 

flyktingbarn som försvinner 

spårlöst utan att myndigheterna bryr 

sig om att leta efter dem. 

– Det här är ett otroligt viktigt ämne. 

Att barn som redan har varit med om så 

fruktansvärda saker inte tas om hand 

på ett bättre sätt här i Sverige gör mig 

både arg och ledsen. 

Paul Hansen 

arbetar på Dagens Nyheter 

som bildjournalist. 

– I det här numret av Barn 

har jag varit på en 

omtumlande resa i ett 

yrvaket Burma. Människor 

och deras berättelser 

blandar framtidshopp, 

osäkerhet, glädje och sorg 

om vartannat. 

Linda Forsell 

är frilansfotograf med bas i New York. 

I detta nummer har hon dokumenterat flyktinglägret 

Zaatari i Jordanien, dit många syrier tar sin tillflykt. 

– Livet i flyktinglägret är så klart fullt med 

utmaningar och många av människorna där lever 

med stor sorg och smärta. Men jag blev ändå positiv 

överraskad av strukturen i lägret och hur tydligt man 

kunde se att det arbete som Rädda Barnen och andra 

organisationer gör hjälper människor att upprätthålla 

en viss normalitet i sina liv.

INNEHÅLL 

foto Paul Hansen 

Burma: Nu avväpnas 

barnsoldaterna. 

sid. 21 

14 frågor till Kelland Stevenson. sid. 28 Ett dygn i det syriska flyktinglägret . sid. 36 Kulturprofilen Pernilla Stalfelt. sid. 47 

rädda barnen 

kämpar för barns rättigheter. 

Vi väcker opinion 

och stöder barn i utsatta 

situationer – i Sverige och 

i världen. Vi är en folkrörelse 

som stöds av 280 000 

medlemmar och givare. 

Rädda Barnens huvudpartners 

är Accenture, 

Advokatfirman Vinge, 

Axfood, Clas Ohlson, God 

El/God Fond, Ikea, Postkodlotteriet, 

Santa Maria, 

samt Swedbank Robur. 

ordförande: 

Inger Ashing 

generalsekreterare: 

Elisabeth Dahlin 

barn: 

Barn – tidningen om 

barns rättigheter – ges 

ut av Rädda Barnen med 

4 nr/år. Medlemmar 

och månadsgivare får 

tidningen gratis. För icke 

beställt material ansvaras 

ej. Redaktionen förbehåller 

sig rätten att redigera 

insänt material, samt att 

publicera materialet elektroniskt. 

Eftertryck och 

utdrag med angivande 

av källa är tillåtet. För 

signerade bidrag svarar 

författarna. 

issn nr: 1404-8965 

redaktion: 

08-698 90 00 

chefredaktör: 

Sophie Arnö, 

sophie.arno@rb.se 

reporter: 

Annika Rydman, 

annika.rydman@rb.se 

art director: 

Pompe Hedengren 

formgivare: 

Johan Björnsrud 

Denita Björnsrud 

ansvarig utgivare: 

Elisabeth Dahlin 

tryck: JMS, på 

miljövänligt papper. 

TS-kontrollerad upplaga 

124 200 ex. 

prenumera tionsärenden: 

Jessica Juselius, 

jessica.juselius@rb.se 

08-698 90 30 

adress: Barn, 

Rädda Barnen, 

107 88 Stockholm 

Besöksadress: Landsvägen 

39, Sundbyberg 

E-post: barn@rb.se 

Hemsida: 

www.räddabarnen.se/ 

tidningenbarn 

annonser: 

Sophie Arnö 

08-698 67 01 

omslag: 

Paul Hansen 

medverkande : 

Pernilla Ahlsén, Per Bengtsson, 

Patrick Degerman, Linda 

Forsell, Paul Hansen, Jörgen 

Hildebrandt, 

Sara Mac Key, David 

Magnusson, Karl Melander, 

Agneta Persson, Pernilla 

Stalfelt 

plusgiro: 

Rädda Barnens plus- och 

bankgiro 90 20 03-3. 

Medlemsavgift: 200 kronor, 

plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare: 

100 kronor i månaden. 

För mer information ring 

08-698 90 30.

Illustration av Pernilla Stalfelt 

Barnkonventionen 

kan bli lag 

Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer 

har under många år påpekat att 

barnkonventionen behöver göras till svensk 

lag. Nu har regeringen tillsatt en utredning 

som ska titta på för- och nackdelar med en 

inkorporering. 

– Vi är väldigt glada att den här 

utredningen nu kommer till stånd, säger 

Karin Fagerholm, jurist på Rädda barnen. 

Vi hoppas att utredningen även ska 

undersöka hur barnkonventionen kan 

införlivas i svens lag, inte bara om den ska 

göra det. Vi kommer inom kort att uppvakta 

utredaren och lägga fram för henne vad vi 

anser vara viktigast att fokusera på. 

Utredningen ska vara klar den 4 mars 

2015. Rädda Barnen kommer att följa 

arbetet noggrant. 

sverige 

Olika stöd i 

olika kommuner 

Barn i utsatta situationer 

får olika stöd beroende 

på var i landet de 

bor. Det visar Rädda 

Barnens nationella 

kartläggning av 

kommunernas och 

landstingens utbud för 

dessa barn. 

Kartläggningen, 

som gjorts för tredje 

gången, har hittat 

stora brister både i 

kommunernas förebyggande 

arbete och i hur 

de utsatta barnen tas 

emot. 

– Visserligen erbjuder 

fler kommuner krissamtal 

och det finns 

fler familjecentraler, 

men fortfarande är det 

många kommuner 

som inte har någon 

familjecentral alls, eller 

där det är för långt eller 

svårt att ta sig till en, 

säger Anna Frenning 

på Rädda Barnen. 

Nu kräver Rädda 

Barnen att det lagstiftas 

om en garantinivå 

med krav om förebyggande 

arbete och tidigt 

och lättillgängligt 

stöd. 

– Verksamheter som 

stöder barn i utsatta 

situationer ryker oftast 

först när kommunerna 

sparar pengar. Med 

en lagstiftning kan 

man inte krypa ur sitt 

ansvar, säger Anna 

Frenning på Rädda 

Barnen. 

Svenska skolor 

klarar inte kraven 

Grundskolorna i 

Sverige håller inte 

måttet. Förra året 

gjorde skolinspektionen 

kontroller på 745 skolor 

och 715 av dem fick 

anmärkningar. En av 

de vanligaste bristerna 

är att föräldrar inte får 

information om barnens 

utveckling. Det visar 

en granskning gjord av 

Dagens Nyheter. 

– Det är bra att Skolinspektionen 

tar fram 

den här statistiken som 

synliggör bristerna 

men det som är viktigt 

är att de åtgärdas. 

Att skolorna slarvar i 

kommunikationen med 

föräldrarna är oerhört 

allvarligt. Tyvärr visar 

Skolinspektionens 

siffror också på många 

andra stora problem, till 

exempel i stödet till elever 

med särskilda behov. 

Det drabbar utsatta 

elever hårt med livslånga 

konsekvenser som följd. 

De här siffrorna måste 

förbättras drastiskt 

och det snabbt, säger 

Thomas Bushby, nationell 

utbildningshandläggare 

på RB:s Sverigeprogram. 

ny webbplats! 

Nya räddabarnen.se 

är anpassad för att 

visas på mobiltelefoner, 

surfplattor och traditionella 

datorskärmar. 

– Besökarna får 

lättare att hitta vad de 

i första hand efterfrågar: 

information 

om vår verksamhet, 

hur man kan engagera 

sig och hur man 

enkelt kan ge en gåva, 

säger Jesper Nilsson, 

kommunikations- och 

insamlingschef på 

Rädda Barnen. 


Philip Cohen från Skellefteå är inte rädd för att 

säga vad han tycker. Om det så gäller omskärelse, 

hemkommunens budget eller barn som far 

illa. Han brinner för att rätt ska vara rätt, även 

om han själv får stå i skottgluggen emellanåt. 

– Jag har egentligen alltid varit engagerad av 

mig. En av frågorna som drivit mig i livet är hur 

jag kan bidra till det samhälle som jag lever i. 

Britten Philip Cohen kom till Sverige 1968. 

– Jag inledde en kärleksrelation till landet och 

den lever än, säger han och skrattar. 

Först bodde han i Stockholm och i några olika 

städer i Mellansverige. Han har bland annat 

jobbat på Ica, Epa, drivit en Rörstrandsbutik, sålt 

språkresor och jobbat med telemarketing hos 

Telia. 

I mitten av 1960-talet träffade han sin fru, som 

kommer från Boden, och när familjen fick sitt 

andra barn ville de flytta från storstan. Det blev 

Skellefteå. 

Där startade Philip Cohen eget företag som 

konsult inom telemarketing – samtidigt som han 

är »pappa« till Nix-telefon! 

När familjen fick barn blev han medlem 

i Rädda Barnen – han kände att han ville 

engagera sig för fler barn än bara sina egna. 

– Jag har alltid älskat barn i alla åldrar och 

jag är väldigt störd över att inte fler män agerar 

i Rädda Barnen och tar sitt ansvar för barnen, 

säger han och fortsätter: 

– Min tes är att man ska vara mot andras barn 

som man vill att andra föräldrar ska vara mot ens 

egna ungar. 

Philip Cohen har varit engagerad i ungdomsprojekt 

i Skellefteå, stått upp för omskärelse av 

pojkar på en av Rädda Barnens riksstämmor, fått 

fullmäktige i kommunen att revidera hela sin 

budget för att siffrorna inte var rätt – och han är 

beredd att fortsätta sitt engagemang. 

Men för sju år sedan fick han en hjärtinfarkt. 

Efter den smällen trappade han ner på jobbresorna 

runt jorden. Och började ägna sig mer 

åt familjens hobby – att resa! 

– Men jag kommer aldrig att sluta engagera 

mig för barnen och för samhället! 

TEXT ANNIKA RYDMAN 

FOTO PATRICK DEGERMAN 

eldsjäl 

Philip

sverige 

flyktingbarn 

försvunna 

Sedan 2007 har 800 ensamkommande flyktingbarn 

försvunnit spårlöst från svenska transitboenden. 

Men trots larmrapporter om risken för 

människohandel har myndigheterna 

struntat i att leta efter dem. 

text Agneta Persson FOTO Karl Melander 

– Varför har myndigheterna inte 

förvissat sig om att barnen och 

ungdomarna inte har utsatts för 

brott? Det är anmärkningsvärt, 

säger Sydsvenskanjournalisten Jens 

Mikkelsen som tillsammans med 

kollegan Katia Wagner har skrivit boken 

»De förlorade barnen« (Natur & Kultur). 

När de lyckades spåra några av de 

försvunna flyktingbarnen visade det 

sig att många av dem har råkat mycket 

illa ut. 16-årige Ghazi tvingades sälja 

droger och 17-årige Kardo lever som 

prostituerad. 

– Alla vi mötte mår fruktansvärt dåligt och vi såg flera exempel 

på självskadebeteenden. En kille sydde ihop sin mun och 

en annan var så traumatiserad att han verkar glida in och ut ur 

psykoser, säger Jens Mikkelsen. 

Men inte ens när boendepersonal som anmäler ett försvinnande 

varnar för förhöjd suicidrisk, gör polisen mer än att skicka 

ut en efterlysning. Vilket bara betyder att barnens namn dyker 

upp om polisen råkar stöta på dem. 

– Den enda gången polisen lägger ner några resurser är när det 

finns ett utvisningsbeslut att verkställa, säger Jens Mikkelsen. 

En del av barnen de mötte har själva valt att hålla sig gömda för 

Foto Nikolas Werngren 

Jens Mikkelsen och Katia Wagner. 

att inte skickas tillbaka till andra länder 

i Europa. Enligt Dublinförordningen ska 

asylärendet nämligen utredas i det land 

dit flyktingen anländer först. 

Mikkelsen poängterar att meningen 

med boken inte är att hetsa polisen i 

jakten på de barnen. 

Men det han tycker är anmärkningsvärt 

är att polisen inte agerar när 

barn som inte har fått sin asylansökan 

prövad och inte har någon uppenbar 

anledning att gömma sig, försvinner. 

Över hälften av dem som försvann 2007 

och fortfarande är borta hade inte ens fått sitt första beslut från 

Migrationsverket. 

14-åriga Muna från Somalia hann bara vara i Sverige i fem 

månader, och hade goda chanser att få uppehållstillstånd, när 

hon plötsligt försvann. Familjehemsföräldrarna befarade att hon 

råkat ut för människohandel. Men inte ens när Muna gråtande 

ringde och sa att hon ville komma hem, och avbröts av en kvinna 

som sa åt familjehemsföräldrarna att de inte fick kontakta 

polisen, tog myndigheterna ärendet på allvar. 

– När polisen väl brydde sig om att spåra telefonen som Muna 

ringde från hade det gått så lång tid att spåren kallnat, säger 

Jens Mikkelsen och tillägger: 


Vad händer med de ensamkommande 

flyktingbarnen som varje år försvinner från 

svenska transitboenden? Många av dem har 

råkat mycket illa ut och lever med droger och 

prostitution, upptäckte journalisterna Katia 

Wagner och Jens Mikkelsen, som har spårat 

upp några av de försvunna flyktingbarnen. 

– Vi hoppas att hon har tagits om hand av släktingar. Men vi 

vet inte. I värsta fall kan hon ha råkat ut för människohandel, 

gifts bort eller utnyttjas som obetald hemhjälp. De här barnen är 

de »perfekta« brottsoffren just för att ingen letar efter dem. 

Enligt en utredning från Länsstyrelsen i Stockholms län från 

förra året är oron befogad. 166 barn misstänks ha utsatts för 

människohandel i Sverige mellan 2009 och 2011 och en tredjedel 

av dem är ensamkommande flyktingbarn. 

– Varför bryr vi oss inte mer om det här? Vad hade hänt om 

det var svenska barn som försvann, om det var våra egna barn? 

Hade det blivit ett annat engagemang? säger Jens Mikkelsen. 

Han och Katia Wagner har gått igenom 2 500 anmälningar 

de senaste åren och jämfört polisens agerande när flyktingbarn 

försvunnit med fall där det rört sig om försvunna svenskar. 

– Det är inte alltid polisen gör något när en svensk medborgare 

försvinner heller, men det är i alla fall vanligare att de ringer 

några samtal, säger Jens Mikkelsen och fortsätter: 

– Både polis och politiker uttalar sig generaliserande om 

att barnen rymt för att de inte trivts på boendet, att de redan 

innan har haft en plan om att ta sig vidare till ett annat land, 

eller att de ljuger om sin ålder och inte alls är minderåriga. Få 

om ens någon annan grupp är så misstänkliggjord som ensamkommande 

flyktingbarn. 

Problemet har varit känt länge och redan 2007 gick 

migrationsminister Tobias Billström ut och sa att regeringen 

har vidtagit åtgärder för att förhindra att fler flyktingbarn 

försvinner. Sedan dess har totalt 1 202 ensamkommande barn 

rapporterats saknade, varav 783 fortfarande är borta. 

Nu skriver Tobias Billström i en kommentar till tidningen 

Barn att regeringen tar den här frågan på stort allvar. 

»Jag utgår från att de myndigheter som främst berörs 

gör vad de kan både för att hitta de barn som försvinner, 

och för att förebygga att barnen försvinner.« 

I april i år gav regeringen i uppdrag åt Länsstyrelsen i 

Stockholms län att samordna arbetet mot människohandel 

på nationell nivå. Billström menar att myndigheterna måste 

samarbeta bättre. Eftersom ensamkommande flyktingbarn är 

en utsatt grupp har regeringen särskilt pekat på behovet av att 

skydda barn från att drabbas från människohandel. 

Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram, är 

mycket kritisk till att samhället inte har gjort mer för att ta reda 

på vad som har hänt de försvunna barnen. Hon menar att det 

behövs mer forskning om orsakerna till att barnen försvinner för 

att kunna förhindra att det sker. 

Men det är inte helt oproblematiskt att kräva mer polisiära 

insatser generellt mot ensamkommande barn som avviker, 

påpekar hon. Det riskerar att begränsa de barn som frivilligt 

håller sig gömda både när det gäller 

deras rätt till utbildning, fritid och 

hälsa. Och rädslan för polisen innebär 

också en stor stress. Samtidigt är det 

viktigt att polisen skyndsamt utreder 

alla misstankar om människohandel 

och brott mot barn, oavsett barnets 

legala status. 

– Det måste finnas en beredskap 

hos lokala myndigheter för att stödja 

dessa barn utifrån deras behov 

oavsett om de avvikit på grund av 

negativt asylbesked eller på grund 

av brott. De sociala myndigheternas 

ansvar för barnen behöver också 

förtydligas och förstärkas, säger 

Agneta Åhlund. * 

Boken »De förlorade barnen« 

(Natur & Kultur) 

kommer ut 20 maj 2013. 


Femtonåriga Myriam 

bor utanför Goma 

i östra Kongo- 

Kinshasa. Hon attackerades 

och våldtogs 

förra året när hon var 

ute på ett fält för 

att samla mat 

till familjen. 

FOTO save the children 

Barn mest drabbade av 

sexuellt våld i konFlikter 

Det är barn som drabbas mest av sexuellt våld i konfliktområden. 

I vissa fall kan åtta av tio utsatta vara barn. Det kommer 

fram i en ny rapport från Rädda Barnen »Unspeakable crimes 

against children«. 

Organisationen har samlat in siffror och röster från flera 

konfliktländer de senaste tio åren, bland annat Liberia, 

Colombia och Demokratiska republiken Kongo. En studie i 

Liberia visar till exempel att mer än 80 procent av offren för 

sexuellt våld under åren 2011 och 2012 var yngre än 17 år. 

-Det ger dem skador för resten av livet, såren sitter kvar 

oerhört länge såväl fysiskt som psykiskt, säger Ylva Sperling, 

en av medförfattarna till rapporten. 

Barn som har fallit offer för våldtäkt får ofta allvarliga 

fysiska men. Att offrens kroppar inte är färdigutvecklade 

gör skadorna ännu värre. När barnens reproduktionssystem 

skadas kan de drabbas av inkontinens, infertilitet och livslånga 

blödningar och smärtor. Flickor som blir gravida kan 

få livshotande skador under förlossningen. Både flickor och 

pojkar kan smittas av sexuellt överförbara sjukdomar som hiv. 

Trots att övergreppen på barn är så omfattande saknas ofta 

pengar till program för att ta hand om barn som fallit offer för 

sexuellt våld. 

världen 

Foto Patricia Kapolyo 

Välkommen 

lagändring 

i Bangladesh 

I mer än 20 år har 

Rädda Barnen arbetat 

för barnens rättigheter 

i Bangladesh. En av de 

stora frågorna har varit 

definitionen av myndighetsålder 

i landet. 

Den nya lagen 

kommer att definiera 

ett barn som en 

person under 18 år. 

Motståndare till 

förslaget har uttryckt 

oro över att detta kan 

leda till att våldsamma 

ungdomsbrottslingar 

kan få milda straff. 

Trots detta godkändes 

förslaget om lag ändringen 

och inom 

kort kommer barn i 

Bangladesh att vara 

barn tills de har fyllt 

18 år också i lagens 

mening. 

NY RAPPORT OM 

SYRIENS BARN 

Det har gått två år 

sedan kriget bröt 

ut i Syrien. I Rädda 

Barnens nya rapport 

»Childhood under 

fire« beskrivs situationen 

för de cirka två 

miljoner barn som är 

kvar inne i landet. I 

rapporten berättar 

barn och föräldrar om 

hur de kämpar för att 

hitta något att äta, 

hur de bor i lador, 

parker och i grottor, 

att barnen inte kan 

gå i skolan eftersom 

lärarna flytt och 

skolorna är mål tavlor, 

att det inte finns 

mediciner samt att 

skador på avloppssystemet 

tvingar dem 

att använda gatan 

som toalett. 

– Rapporten visar 

också att barn har 

varit direkta måltavlor 

i konflikten. Barn så 

unga som åtta år har 

fått agera mänskliga 

sköldar mot fiendelinjen 

och vart tredje barn i 

rapporten har blivit 

sparkat, slaget eller 

skjutet – det är svårt att 

ens föreställa sig den 

fasa de barnen måste 

uppleva. Vi kan inte 

tillåta att detta fortsätter, 

säger Elisabeth 

Dahlin, Rädda Barnens 

generalsekreterare. 

Översvämningar i 

MoÇambique 

Nästan en halv miljon 

människor har drabbats 

av översvämningarna 

i Moçambique 

sedan i januari i år. 

Fler än 100 människor 

har dött, klassrum och 

vårdmottagningar 

har förstörts, 

hundratusen tals 

människor har evakuerats. 

Internationella 

Rädda Barnen finns 

på plats med nödhjälp 

som beräknas nå 

90 000 mottagare. 


prylen: 

myggnät 

Ett enkelt myggnät 

runt sängen räddar liv. 

Ett enkelt myggnät runt sängen skyddar mot malariamyggan 

som orsakar malaria – en av de vanligaste 

dödsorsakerna bland barn. 

Söder om Sahara dör två barn i minuten av malaria. 

Varje år dör en miljon människor i världen av sjukdomen. 

Malaria är en parasitsjukdom som sprids av malariamyggan. 

När den suger blod sprutar den samtidigt in saliv 

för att inte blodet ska koagulera. Sjukdomen sprids via 

myggans saliv. 

Inkubationstiden är oftast en till fyra veckor, men ibland 

flera år. Svår frossa och plötslig feber är de vanligaste 

symtomen. Den som blir sjuk kan också bli illamående, 

kräkas, få huvudvärk, diarré och muskelvärk och känna en 

allmän sjukdomskänsla. 

Malariamyggan är som mest aktiv på kvällen och natten. 

Men genom att sova under ett myggnät som är impregnerat 

med insektsmedel och vara noggrann med hur sängen 

bäddas, får den sovande ett effektivt skydd. 

TEXT ANNIKA RYDMAN 


arn 10 nr2.2013

Burma 

tar Fart 

Efter många år som sluten diktatur 

har Burma öppnat sina gränser. 

Turister och utländska investerare 

strömmar nu in. Samtidigt lämnar de unga 

landet – ofta med risk för sina egna liv. 

text SOPHIE ARNÖ FOTO PAUL HANSEN 


Att resa hit är som 

att förflytta sig 

i en tidskapsel.« 

Thomas Henseler är manager på kolonialhotellet 

Governor's residence. Här med goda vännen 

Philippe Mei, affärsman från Singapore. 

Thomas Henseler, 

45, drar ett djupt 

bloss på sin cigarr 

och lutar sig tillbaka 

i den generösa 

rottingfåtöljen 

i Kipling bar. 

På bordet framför 

honom en flaska av 

det allra bästa lokala vinet. Nedanför 

balkongräcket skimrar den upplysta 

poolen. Lotusdammarna. Och ljuslyktorna 

på borden där hotellgästerna 

intar sin middag. 

Det går bra nu. 

– Beläggningen har mer än fördubblats 

de senaste två åren, konstaterar han. 

Att rumspriset startar på 3 000 kronor 

per natt tycks inte vara något hinder. 

– De som kommer till Myanmar 

är rika turister. Folk som har varit 

överallt. Man kan säga att Burma är 

»the flavour of the year«. 

Hans hotell, Governor's residence 

här i Yangon, är kolonialhotellet som 

alla vill bo på. Det är omgivet av anlagda 

trädgårdar och tidstypiskt inrett med 

teakgolv och orientaliska detaljer. 

– Det här är en av de saker som gör 

att Yangon verkligen har en möjlighet 

att bli österns Paris, fortsätter han. Det 

är så rikt på arkitektur, på koloniala 

byggnader. 

– Våra gäster uppskattar också 

folkets vänlighet. Här finns fortfarande 

den genuina gästfriheten. Turismen är 

i sin linda och har ännu inte hunnit bli 

en industri, en maskin som i Thailand. 

Det är inte bara turisterna som har 

börjat upptäcka Burma. Sedan landet 

öppnat sina gränser strömmar också 

utländska investerare in. 


Fler än hälften av de tjugo 

barnen på dagiset i byn Kawt 

Ka Lway har lämnats av sina 

föräldrar och bor nu med 

sina mor- eller farföräldrar. 

– Det är som en slags guldrush, konstaterar 

Thomas Henseler. 

– När jag tillträdde som manager för 

drygt ett år sedan gick den förväntan som 

finns i det här landet nästan att ta på. Det 

är nu det händer! Nu händer allt! 

Men inte för alla. 

– Aung San Suu Kyi? Vem är det? 

undrar Daw Lay Yee, 67. 

Sedan tystnar hon och försvinner bort 

med blicken en stund innan hon fortsätter: 

– Jo, jag tror att jag har sett henne 

någon gång. Hon liknar mig! 

Byn där vi möts ligger sex timmars 

bilresa från Yangon, nära den thailändska 

gränsen. 

Att resa hit är som att förflytta sig i 

en tidskapsel, hundra år tillbaka i tiden. 

Till skillnad från i Yangon, där bilarna 

har blivit allt fler, korta kjolar har börjat 

synas liksom en och annan mobiltelefon, 

så blir man här påmind om att Burma 

fortfarande är ett av världens fattigaste 

och minst utvecklade länder. 70 procent 

jobbar inom jordbruket. En av tre lever 

på mindre än tre kronor om dagen. På 

risfälten stretar oxar framför kärror med 

skeva hjul av trä. 

Här är den förvandling landet håller på 

att genomgå fortfarande en abstraktion. 

Demokratiseringsprocessen. Frigivandet 

av San Suu Kyi och andra politiska fångar. 

Fredsavtalen mellan väpnade rebellgrupper. 

Lättnaderna på censuren i media. 

I stället handlar det mest om att försöka 

få vardagen att gå ihop. Det är inte bara 

det att inkomster saknas. Många familjer 

står i skuld. 

– När skördarna går dåligt måste vi 

låna, förklarar Daw Lay Yee. 

Ett sätt att försöka få in pengar är att 

åka till grannlandet Thailand och jobba. –> 


KORT OM Burma: 

* Befolkning: 55-60 miljoner. 

* Ekonomi: Ett av världens fattigaste 

och minst utvecklade länder. En tredjedel 

av befolkningen lever på mindre än 

tre kronor om dagen. 

* 70 procent jobbar inom jordbruket. 

* Majoriteten är buddister. 

* Många olika etniska grupper. 

* Svagt rättsväsende. 

* Hårt drabbat av naturkatastrofer. 

* Rikt på naturresurser. 


Irrawaddyfloden är en 

pulsåder som rinner 

genom hela Burma. 

Saung och Moe är båda 

17 år. De lockades med jobb 

på en restaurang som visade 

sig vara en massagesalong. 

De barn som har 

lämnats av sina 

föräldrar finner trygghet 

i varandra på dagiset i 

byn Kawt Ka Lway. 

I ett fattigt land som 

Burma saknas moderna 

hjälpmedel som förenklar 

vardagen för en barnfamilj. 

barn 15 nr2.2013 

Många målar sina ansikten 

med thanaka, en gul pasta 

som kommer från barken på 

ett träd, för att skydda sig mot 

solen och för att det är vackert.

Barnens situation: 

* Barn under 18 år utgör 35 procent 

av befolkningen. 

* Ett av tre barn är undernärda. 

* Många barn lider av sjukdomar 

som skulle gå att bota, som lunginflammation, 

diarré och malaria. 

* Endast hälften av barnen går ut 

grundskolan. 

* Det finns få möjligheter till sysselsättning 

för unga och många åker 

utomlands, ofta till Thailand och 

Kina, för att söka jobb. 

Daw Lay Yee,67, är ensam ansvarig för 

sitt barnbarn Myo Kyaw Kyaw, 11. 


»När jag var ung var det 

ingen som lämnade byn. 

Myo Kyaw Kyaw 

vill inte prata om 

mamman som 

lämnat honom. 

>> 

I byar som denna saknas praktiskt taget 

alla personer som är mellan 14 och 40 år. 

Man möter bara små barn och äldre. 

Även Daw Lay Yees dotter har åkt och 

lämnat sin son hos mormodern. 

– Han var bara två år när hon åkte, 

berättar hon och kastar en blick på 

barnbarnet Myo Kyaw Kyaw, som nu har 

hunnit bli tolv år. Storögt följer han vårt 

samtal som översätts av tolk. När ämnet 

kommer in på hans mamma trycker han 

envist tillbaka de tårar som tränger sig på. 

Han frågar aldrig om sin mamma, men 

han är arg över att hon har åkt, konstaterar 

mormodern. 

– Jag vill inte fråga något! säger pojken 

med ilsket eftertryck. 

Sedan tröttnar han på att prata med 

oss och går och börjar leka med en av 

familjens tre kattungar. 

– I början skickade hon hem pengar, 

men de sista åtta åren har vi inte hört 

något, fortsätter Daw Lay Yee upprört. 

– Jag skulle vilja söka upp henne och 

berätta att hennes son behöver en cykel! 

Så tystnar hon och blicken försvinner 

bort igen. Munnen halvöppen. Tänderna 

röda av betel. 

– När jag var ung var det ingen som 

lämnade byn, säger hon sedan. 

En förklaring till att 

allt fler lämnar 

Burmas fattiga 

landsbygd är växelkursen. 

Tidigare var 

en thailändsk baht 

och en bumesisk kyat 

lika mycket värda. 

I dag får man 28 kyats 

för en thailändsk baht. Det har blivit mer 

lönsamt att jobba i grannlandet. 

Möjligheten att kunna hjälpa sin familj 

är svår att motstå för många. Liksom 

drömmen om att kunna köpa populära 

kläder och prylar till sig själv. Omkring 

två miljoner har rest till grannländerna, 

främst Thailand och Kina, för att arbeta. 

Men priset är högt. Inte bara i form av 

brustna relationer. 

De flesta tar sig över gränserna illegalt, 

utan giltiga id-handlingar. Det gör att de 

inte kan gå till polisen om de blir utsatta 

för våld och andra övergrepp. 

De människohandlare, så kallade 

brokers, som regelbundet besöker 

byarna med löften om välbetalda 

jobb på andra sidan gränsen tar inget 

som helst ansvar för att upplysa om 

arbetsvillkoren och riskerna. 

– Jag visste ingenting, mer än att jag 

blivit lovad ett jobb, säger Aung Myint 

Than, 20, en av de få unga män som nu är 

tillbaka i byn efter en tur till grannlandet. 

Han var 15 år då en broker kom och 

erbjöd honom jobb i Thailand. 

– Jag hade alltid drömt om att åka dit, 

berättar Aung Myint Than. Jag ville hjälpa 

min familj som är en av de fattigaste här. 

Jag har sju syskon och ville samla ihop 

pengar så att vi kunde bygga ett hus. 

De var flera unga som följde med – 

och de fick mycket riktigt jobb på en 

restaurang. 

– Det var ett okej jobb. Men det var 

annorlunda än jag hade tänkt. Vi fick inte 

gå ut utan var inlåsta på restaurangen 

där vi också bodde Vi jobbade tolv 

timmar per dygn och fick bara ledigt en 

dag var tredje månad. 

– Jag kände mig ensam och olycklig, 

hade ingen att prata med. 

Men han tjänade 600 kronor i månaden 

som han skickade hem till familjen. 

– Det var därför jag åkte. Jag hade 

inget val. Efter två år på restaurangen 

fick han via en släkting möjlighet att 

börja jobba på en sytrådsfabrik, också i 

Thailand. Här skulle han tjäna drygt det 

dubbla. Men han var ovan vid arbetet och 

säkerheten kring maskinerna var låg. –> 


Aung Myint Than förlorade båda sina 

händer när han arbetade på en fabrik 

i Thailand. Nu är han tillbaka hemma 

och gör vad han kan för att hjälpa 

sina sex yngre syskon och sin moster. 

Båda föräldrarna är döda. 

Rädda barnen i Burma: 

Rädda Barnen har arbetat i Burma 

sedan 1995. I dag är 750 anställda, 

de flesta lokal personal. 25 kontor 

är spridda över landet. Fokus för 

arbetet är: 

* Barns trygghet och skydd, bland 

annat rehabilitering av barnsoldater. 

* Barns rättigheter, som främjas 

till exempel genom inrättandet av 

kommittéer för barn och vuxna. 

* Utbildning. 

* Näring/nutrition och försörjning. 

* Förebyggande av hiv och aids. 

* Barns överlevnad och hälsa. 

* Förebyggande av katastrofer. 

– En dag, precis när jag hade börjat, 

föll jag och fick in mina händer i en av 

maskinerna. De liksom maldes in medan 

jag desperat försökte dra ut dem, berättar 

han sakligt. 

– Allt jag kunde tänka var: »Detta får 

inte hända mig! Det är ju jag som ska ta 

hand om min familj.« 

En kollega hörde hans skrik och 

stängde av maskinen. Efter flera månader 

på sjukhus var han tillbaka hos familjen i 

sin egen by. Nu utan händer. 

– Vem vill ha mig nu? undrar han 

retoriskt på min fråga om framtiden. 

Även i Yangons fattiga förorter gör 

människohandlarna räder efter barn som 

de kan sälja. Daww Nyunt Win är 48 år, 

änka och mor till tre pojkar i åldrarna 11, 

17 och 19 år. 

– Mina två äldsta söner var 15 och 

17 år gamla när det kom en kvinna till 

vårt område och erbjöd dem arbete, 

berättar hon. 

-Vi fick förtroende för henne. 

Efter det har Daww Nyunt Win inte 

hört något ifrån sina barn. Men nu vet 

hon var de är: i en fabrik strax sydöst om 

den thailändska gränsen. Hon har fått 

veta att de lever som slavarbetare under 

fruktansvärda förhållanden. Två pojkar, 

Naing Linn och Myo Ko, lyckades fly från 

samma fabrik och de har berättat. 

Vi möter Daww 

Nyunt Win 

och de båda 

ton års pojkarna 

på Internationella 

Rädda 

Barnens 

centrum för 

barns skydd i 

området där de bor. 

– Det är ett stort, slutet och hårt bevakat 

fabriksområde med sju fabriker och cirka 

tusen anställda. Arbetarna övervakas av 

beväpnade vakter, berättar pojkarna i mun 

på varandra. 

– Vi blev satta att skala mango som 

vi sedan la på is. Vi jobbade från tre på 

eftermiddagen till åtta på morgonen, 

17 timmar i följd. Det var kallt i rummet 

och många blev sjuka. Då fick de tabletter 

som vi inte vet vad det var. 


Daww Nyunt Win sörjer 

sina två äldsta söner. 

Thura Soe saknar 

sina storebröder. 

De sov i sovsal med tjugo andra 

ungdomar, både killar och tjejer, direkt på 

betonggolvet. Dörren var låst utifrån och 

vakterna släppte dem aldrig ur sikte. 

– Var det någon som kände sig dålig och 

inte orkade jobba så blev de 

slagna. »Vi kan skjuta er när vi 

vill«, sa vakterna. »Det är ingen 

som vet om ni dör här.« 

Det var först när de kom 

fram till fabriken som pojkarna 

fick veta att de skulle få lön 

först efter tre års arbete. Och 

innan den tiden hade gått skulle de inte 

få ha någon kontakt med sina familjer. 

– Jag blev fruktansvärt ledsen och grät 

när jag förstod att vi var fångna, berättar 

Naing Linn. 

– Jag hade hoppats att jag skulle få en 

bra lön, kunna spara för att sedan, efter 

ett år, kunna åka hem och köpa en bit 

mark till min familj. 

De andra anställda varnade mig för att 

försöka rymma. De som försökt tidigare 

hade blivit skjutna och dumpade i älven. 

Men pojkarna tog ändå risken. De 

fann en flyktväg ut genom fabrikens 

soputkast. På andra sidan muren stötte 

de på några vänliga människor som 

hjälpte dem att komma på en buss 

tillbaka till Burma. Väl framme i Yangon 

gick de direkt till polisen. 

»Jag fruktar för deras liv, säger 

hon. Jag vet inte vad de utsätts 

för. Kanske är de döda?« 

Det är två år sedan och ingenting 

har hänt. 

– I stället har vår berättelse flera gånger 

blivit ifrågasatt av polisen, säger Myo Ko. 

Kvinnan som förde dem till Thailand 

däremot, hon har goda kontakter och 

fortsätter som förut att värva barn. 

Flera personer har sett henne i området 

där Daww Nyunt Win, Naing Linn och 

Myo Ko bor. 

Daw Nyunt Wins kropp är så bräcklig 

och späd att man får intrycket att hon 

vid minsta beröring skulle kunna gå 

sönder. Hennes ansikte är fårat av oro. 

Hon ber varje dag för att hennes söner 

ska friges. Hon har försökt komma i 

kontakt med dem - men får ingen hjälp 

av varken polis eller myndigheter på 

någon sida av gränsen. 

-Jag fruktar för deras liv, 

säger hon. Jag vet inte vad de 

utsätts för. Kanske är de döda? 

Hon ser sig omkring i det 

lilla rangliga hus på styltor som 

hon och den 11-åriga sonen 

bor i. Taket är täckt med löv 

som ger bristfälligt skydd mot 

vind och regn under regnperioden. De har 

nästan inga tillgångar mer än bastmattan 

de sover på och ett par plåtkärl att laga 

mat i. Men ur en liten kista tar hon upp 

ett fotoalbum. Hennes ögon dröjer vid 

bilden av två förväntansfulla tonåringar, 

de äldsta sönerna som skulle hjälpa henne 

att trygga ålderdomen. 

11-årige Thura Soe sitter länge tyst 

bredvid sin mamma. 

Men sedan börjar han också gråta. 

– Jag saknar mina bröder, säger han. 

Jag vill att de ska komma tillbaka. 

Han har själv slutat skolan för att jobba 

–> 


långa dagar som byggnadsarbetare. På 

det tjänar han fem kronor om dagen, 

tillräckligt för att försörja sig och sin 

mamma som är hjärtsjuk. 

– Snälla gör vad ni kan för att hjälpa 

oss! vädjar Daw Nyunt Win när vi går från 

mötet med tunga hjärtan. 

Hur ska man få ihop dessa ändlösa 

vittnesmål om exploatering, våld, ilska, 

sorg och uppgivenhet med de positiva 

förändringar som har ägt rum och den 

förväntan som också finns i landet? 

– Det faktum att människor nu 

kan prata öppet om sitt lidande, sina 

tankar och sina erfarenheter gör att 

möjligheterna att stödja dem ökar, 

säger Min Win Bo som arbetar för 

Internationella Rädda Barnen i distriktet 

vi besökte tidigare. 

På vägen därifrån till Yangon möter 

vi ett demonstrationståg som leds 

av den buddistiska munken Ahin 

Panditamanda, 34. De är ett femtiotal 

personer som ska vandra i 45 dagar, 

från Yangon till delstaten Kachin. 

– Vi är trötta på att presidenten pratar 

om fred utan att något händer, säger 

han med hänvisning till de strider som 

pågår mellan den statliga armén och 

etniska minoritetsgrupper i landets 

norra delar. 

Närmare 100 000 människor ur 

kachinfolket har tvingats lämna sina hem 

och flera civila har dödats under den 

burmesiska arméns offensiver. 

– Regeringen har meddelat att de ska 

stämma oss för vår demonstration, men 

det hotet kan inte stoppa oss. Vårt mål är 

fred! säger han. 

Och efter flera dagars vandring har 

de fortfarande inte blivit stoppade. 

För inte länge sedan var en liknande 

handling omöjlig i Burma. Senast 2007 

blev ett dussintal munkar dödade när de 

demonstrerade för demokrati. 

En rad frågor hänger nu i luften. 

Kommer de politiska och ekonomiska 

reformer som landet genomgår leda till 

ett ökat välstånd och nya möjligheter för 

alla? Kommer utvecklingen att gynna 

barnen? 

Kommer frihet att skapas – och bestå? 

Thomas Henseler på Governor's 

residence, tar en sipp av vinet och blåser 

ut röken från sin cigarr. 

– Det beror på. Om ett år kanske allt 

är förlorat. I Asien förändras allt väldigt 

snabbt. Se på våra grannländer. Långsamt 

blir alla en del av den kritiska 

massan. Du vaknar upp och kunde ha 

varit var som helst. 

Han tror att det finns en risk att 

landets ledning är så ivriga att bli 

konkurrenskraftiga att de säljer ut allt. 

– Min förhoppning är att landet lyckas 

ta vara på sina människor. * 

ENKÄT: Hur kan barn bidra till fred och utveckling i Burma? 

Khin Ma Ma, 14 Wai Lwin Oo, 13 Kyi Kyi Win, 15 

– Om barn får gå i skolan och utbilda sig 

utvecklas landet. Det är också viktigt att 

barn är glada. 

– Jag är mycket ledsen för att jag var 

tvungen att sluta skolan. Mina föräldrar 

hade inte råd med skolavgiften på 

motsvarande 100 kronor. 

– Jag skulle vilja bli lärare eller 

ingenjör, men nu arbetar jag på en klädfabrik. 

Jag tjänar en krona i timmen och 

jobbar 12 timmar i sträck, från åtta på 

morgonen till åtta på kvällen. 

– Att de fattiga får det bättre är viktigt för 

att landet ska utvecklas. Jag var tvungen 

att hoppa av skolan för fyra år sedan, för 

att vi inte hade råd att betala skolavgiften. 

Min mamma arbetar inte. Pappa gör 

dagsverken, han river hus. 

– Jag skulle vilja bli socialarbetare 

och hjälpa dem som är fattiga, sjuka och 

hemlösa. 

– Barnens utveckling är väldigt viktig 

för att landet ska utvecklas. Men om 

barns moral och uppförande ska bli bra 

så måste alla engagera sig mer. Man 

måste bygga vägar, sjukhus och hjälpa 

fattiga. Alla måste vilja delta och inte 

vara själviska. 

– Jag vill gå i skolan men var 

tvungen att hoppa av nu i nionde klass 

eftersom mina föräldrar inte kunde 

betala skolavgiften. Jag har inget 

arbete. 


INGA FLER 

BARN I KRIG 

Burmas regering har undertecknat ett 

avtal med FN om att de ska befria alla 

minderåriga soldater ur landets armé. Aung, 

Kyaw och Win är redan tillbaka hos sina 

familjer. Men minnena jagar dem än. 

text SOPHIE ARNÖ FOTO PAUL HANSEN 


Det var en man 

som slog. De 

andra såg på. 

– Jag var så 

rädd! Jag hade 

inget annat val 

än att acceptera. 

Det har gått 

två år sedan 

Aung, nu 16 år, blev tillfångatagen, såld 

och tvingad in i Tatmadaw, den burmesiska 

armen. Fortfarande blir blicken 

mörk när han berättar om det som 

hände. En djup fåra formar sig mellan 

ögonbrynen. 

– Det var ingen som hade berättat för 

mig om riskerna. 

Liksom många andra i hans by hade 

han lockats av en människohandlare 

med löfte om jobb i Thailand. Det var 

tidigt i januari 2011 och Aung var 14 

år. Den lilla gruppen ungdomar hade 

vadat över gränsfloden på natten när 

en polisbil plötsligt dök upp på den 

thailändska sidan. 

– Jag fattade inte riktigt vad som 

hände, så jag blev sist när de andra 

sprang, berättar han. 

Polisen förde honom tillbaka till gränsen 

och lämnade över honom till gränspolisen 

på den burmesiska sidan. 

Av dem blev han inlåst, torterad och 

skrämd under tre dagar. 

– De ville att jag frivilligt skulle gå 

med på att de lämnade mig till armén. 

»om du inte säger ja så sätter vi dig i 

fängelse«, sa de. 

– Jag tiggde och bad. Sa att min 

mamma är gammal. Men de brydde sig 

inte. 

I stället slog de honom och hotade döda 

honom om han inte gjorde som de sa. 

-Jag såg att de fick pengar för mig när 

de till sist lämnade över mig till ett militärt 

rekryteringscenter. 

Aungs berättelse är inte unik. Flera 

organisationer, däribland FN, har under 

många år dokumenterat omfattande 

rekrytering och användning av barnsoldater 

i Burma, något som den tidigare 

militärjuntan förut har förnekat. 


Aung, 16 

hölls fången och torterades av gränspolisen 

innan de sålde honom till armén. 

– Jag tänkte på att försöka fly, berättar 

han. Men byggnaden var inhägnad, det fanns 

säkerhetsvakter med vapen och hundar som 

sprang omkring. 

– Allt jag kunde tänka på var min mamma. 

Med hjälp av Rädda Barnen lyckades hon 

få sin son frigiven i maj 2011. 

FAKTA BARNSOLDATER: 

* Det finns runt 300 000 barnsoldater i 

världen. 

* De används i strid, som vakter, kokerskor, 

bärare, minröjare och sexslavar. 

* Antalet barnsoldater i Burma är 

okänt. 

* De flesta soldater som är under 15 år 

återfinns i icke-statliga militära organisationer. 

* Många barn kidnappas till militär 

tjänstgöring. Andra söker sig frivilligt 

till armén, drivna av fattigdom, övergrepp 

eller diskriminering. Andra söker 

hämnd för brott som begåtts mot deras 

egna familjer. 

* Att använda barn i väpnade konflikter 

är förbjudet enligt barnkonventionen. 

Den internationella brottmålsdomstolen 

i Haag bedömer det också som ett 

krigsbrott. 

Källor: FN, Human Rights Watch, 

Childsoldiers International. 

De väpnade konflikterna mellan 

den statliga armén och flera av landets 

etniska minoriteter har pågått mer än 50 

år. De har krävt tusentals liv och inneburit 

massiva kränkningar av mänskliga 

rättigheter. 

– Barnsoldaterna har ofta fått farliga 

uppdrag som att röja minor, säger 

Kelland Stevenson som är ansvarig för 

Rädda Barnens arbete i Burma. 

– De får också vakta, ladda vapen och 

delta i strid. Både i den statliga armén och 

i de beväpnade etniska grupperna. 

Att barn rekryteras har flera orsaker. 

Man har haft svårt att bibehålla antalet 

soldater när så många stupar i strid. 

Militären är väldigt hierarkisk och man 

har låtit barn göra allt smutsigt jobb som 

ingen annan vill göra. 

– Ju yngre de är desto sämre 

behandlas de. 

Det finns också socioekonomiska 

faktorer. Burma är ett av världens fattigaste 

länder. Ett barn som tar värvning i 

armén får lön, mellan 200 och 300 kronor 

i månaden. 

Den som värvar ett barn får också 

betalt. Därför förekommer en omfattande 

handel med unga. 

Win, 15, och Kyaw, 17, blev båda 

kidnappade och sålda. 

Vi möter dem på Internationella Rädda 

Barnens stödcenter i en fattig förort 

till Yangon, där före detta barnsoldater 

får möjlighet att studera för att komma 

i kapp det de missat i skolan. De får också 

möjlighet att träna sig till olika yrken och 

inte minst ekonomiskt stöd för att starta 

verksamhet. Inte minst får de chans att 

träffa varandra och lyssna till varandras 

erfarenheter. 

Win var bara tolv år när han tvångsrekryterades. 

– Jag var på väg hem från skolan när 

en man kom fram till mig och frågade om 

jag ville träffa min äldre bror, som var i 

armén. Det ville jag så klart. 

– Då sa han att jag skulle följa med 

honom. Jag behövde inte prata med 

mina föräldrar för han skulle kontakta 

dem, sa han. –> 


Den lokala ungdomsgruppen 

har betytt mycket 

för både Kyaw och Win, 

här tillsammans med en av 

ledarna Aung Lwin Oo. 

– Jag är själv far och blir 

ledsen när jag får höra att 

de här killarna tvingas 

bära erfarenheter som inget 

barn ska behöva vara med 

om, säger han. 

De körde hela 

natten. 

– När vi kom 

fram nästa 

morgon förstod 

jag att jag hade 

blivit lurad. 

Främlingen 

lämnade av Win 

på ett militärt träningscenter. 

– Jag låstes in i ett mörkt rum i tre 

dygn, utan mat och vatten. Jag 

var livrädd, kunde inte tänka 

klart, det var så mörkt. Jag 

längtade efter mamma. 

– På nätterna när vakterna var 

fulla kom de in och slog mig. 

När hans motstånd brutits 

ner tillräckligt skickades Win 

till ett annat träningscenter 

för att lära sig hantera vapen. 

Efter fyra månader där fördes han till 

fronten i delstaten Kachin där han blev 

kvar i två år. 

– Det var som om mitt liv dog, säger 

han Jag trodde aldrig att jag skulle 

komma därifrån levande. 

Kyaw, som fortfarande ser ut som en 

ung spenslig pojke, lyssnar allvarligt och 

uppmärksamt på Wins berättelse. 

– Jag blir ledsen när jag hör den, säger 

han. Den påminner om min egen. 

Kyaw var 13 år och gick runt och sålde 

ballonger på gatan när han blev uppsökt 

av två människohandlare. De två männen 

frågade om han ville ha ett bättre jobb 

som gav mer pengar. 

– Om jag bara följde med dem så skulle 

de informera mina föräldrar. 

Liksom Win fördes han många mil bort 

och såldes till ett rekryteringscenter i en 

annan stad. Där lärde han sig att använda 

vapen och hur man skulle döda folk i strid. 

– Tanken på att döda någon . . . jag ville 

inte alls. När jag sa det till serganten så 

hotade han att döda mig. 

– Vapnen var väldigt tunga, packningen 

kunde väga upp till 20 kilo och vi var 

»Jag låstes in i ett mörkt rum 

i tre dygn, utan mat och vatten. 

Jag var livrädd, kunde inte tänka 

klart, det var så mörkt.« 

små. I början var jag jätterädd, men sedan 

vande jag mig. 

Både Win och Kyaw beskriver hur de 

och de andra barnen torterades, tvingades 

att äta rutten mat, ta droger, vara 

med prostituerade, dricka sprit och göra 

»andra dumma saker«. 

– Alla barn fick två flaskor starksprit var 

i månaden, berättar Kyaw. Jag låtsades 

dricka, sedan sålde jag mina. 

Win berättar om hur han såg kompisar 

som blev fast när de började använda 

droger, ofta rökheroin. 

– Det var läskigt! De åldrades snabbt. 

Vissa blev galna. Några satt bara 

och stirrade rakt ut. De var som helt 

okontaktbara. Några dog när de bara var 

15 år gamla. 

Han provade själv att ta droger 

någon gång men bestämde sig snabbt 

för att inte fortsätta eftersom effekten 

skrämde honom. 

– Jag bad till Buddha varje kväll att 

jag skulle få träffa mamma och pappa. 

Tanken att jag en gång skulle få komma 

till dem var det som höll mig vid liv. 

Vid ett tillfälle besökte landets högsta 

general förläggningen där 

Kyaw var och frågade om det 

fanns barnsoldater där. 

– Vår general gömde oss och 

förnekade att så var fallet. 

Efter ett par år lyckades 

både Kyaw, Win och Aung på 

olika sätt få ut brev till sina 

föräldrar. 

När Aung berättar sitter 

hans mamma Daw Htwe och hör på. 

Hon var fruktansvärt rädd när han var 

borta och hon inte fick något livstecken 

från honom. 

– Men sedan kom brevet där han 

berättade att han hade blivit värvad 

till armén. Jag grät av glädje när jag 

förstod att han levde. Men jag blev också 

upprörd. Han var ju bara 15 år och hade 

ingenting i armén att göra! 

Daw Htwe var med i en av de många 

lokala kommittéer för barns skydd 

som skapats under de senaste åren. 

Genom den gruppen fick hon kontakt 

med Rädda Barnens kontor i den 

närmaste staden. 

–> 


arn 25 nr2.2013 

Win, 15 

– Den allra värsta erfarenheten 

var tortyren om nätterna. Det var 

som om de letade efter någon att 

straffa. 

Han var bara tolv år när han 

kidnappades och såldes till armén. 

– Jag tvingades växa upp fort, 

konstaterar han. 

I dag jobbar Win som vakt för en 

ambassad i staden Yangon. Hans 

plan för framtiden är att fortsätta 

hjälpa sin mamma och pappa med 

familjens försörjning.

arn 26 nr2.2013 

Kyaw, 17 

var fånge i armén under tre år. Först när 

hans mamma lyckats få fram ett intyg 

som bevisade att han var underårig blev 

han frisläppt. 

– När jag kom hem hade mycket förändrats. 

Mina syskon och föräldrar hade 

blivit äldre. Deras företag gick sämre. 

Men jag var så glad att se mamma igen! 

Och att jag hade överlevt! 

Internationella Rädda Barnen har givit 

Kyaw ekonomisk hjälp för att kunna starta 

ett litet företag. Han har nu köpt en liten 

matvagn som han drar runt i området där 

han bor och säljer sallader som han själv 

lagar. På det tjänar han 40 kronor om 

dagen och kan försörja hela familjen.

Av dem fick 

hon hjälp att 

få fram de 

dokument, 

rekommendationer 

och 

intyg som 

krävdes för 

att styrka att 

pojken var underårig. 

– Det var en byråkratisk process som 

jag aldrig hade klarat ensam! 

Efter en sex månader lång kamp för att 

få sonen fri släpptes Aung i maj 2011. 

Kyaw kom hem i början av juni 

samma år och Win i början av 2012. 

Ett halvår senare, i slutet av juni 2012, 

skrev Burmas regering på ett avtal med 

FN där de lovar att identifiera och frige 

samtliga barnsoldater i den statliga armén 

före år 2015. 42 barn har redan blivit 

frigivna och fler väntas bli fria i år. FN 

övervakar processen. 

Avtalet »The joint action plan« ger 

också en ram för att förhindra framtida 

rekrytering av barnsoldater, bland 

annat ska man utveckla rutiner för 

ålderskontroller, ha en strikt oberoende 

övervakning av genomförandet och 

vidta rättsliga åtgärder mot dem som 

bryter mot avtalet. 

– Vi kommer att stödja regeringen i 

deras arbete för att barn inte längre ska 

delta i väpnade konflikter, säger Kelland 

Stevenson. 

Det nya avtalet innebär att 

Internationella Rädda Barnen och andra 

frivilligorganisationer kommer att ges 

tillträde till militära rekryterings- och 

träningscenter. Internationella Rädda 

Barnen kommer också att arbeta med 

stöd och rehabilitering till barnsoldater 

när de kommer hem. 

– Den stora utmaningen nu för regeringen 

är att verkligen genomföra planen, 

säger Kelland Stevenson. 

– Om den ska fungera krävs både att 

man utvecklar system för övervakning 

och rapportering, och att rekryterarnas 

beteende och mentalitet förändras 

i grunden. 

Mycket talar för att den positiva 

utveckling som avtalet pekar ut kommer 

att ta tid. 

Kyaw och Win ser fortfarande 

kända rekryterare verka i sitt område. 

Organisationen Childsoldiers International 

har också visat i en ny rapport 

att rekrytering fortfarande pågår, trots 

alla löften. Fungerande system för åldersverifiering 

saknas fortfarande. 

Och i de väpnade etniska 

rebellgrupperna har man inte skrivit 

under något avtal. 

Kyaw och Win engagerar sig båda 

aktivt i den lokala ungdomsgruppen 

där de fått möjlighet att lära sig om 

barns rättigheter och att dela sina erfarenheter 

både med varandra och med 

andra unga i området. 

– Det viktigaste jag har lärt mig i gruppen 

är hur man kan mobilisera människor, 

säger Kyaw. Ju fler som delar kunskap, 

desto större möjlighet att fler får skydd. 

– Jag hoppas att mina erfaren heter 

kan bidra till att inga fler barn blir 

lurade. Och att vuxna förstår att de inte 

ska skicka barn till fronten. 

Både han och Kyaw har fortfarande 

svårt att sova. Även Aung. 

– Jag är rädd att någon från armén ska 

komma och ta mig igen, säger han. 

Win instämmer. 

– Mina minnen jagar mig. De håller mig 

vaken om nätterna. Jag minns hur jag 

tittade ut genom stängslet på barnen som 

lekte utanför och tänkte att jag ville vara 

där och leka med dem! 

Vad skulle ni göra om ni mötte dem 

som höll er fångna i dag? 

– Jag tänkte ofta när jag var fången att 

jag skulle vilja hämnas, men jag kunde 

inte då, jag var för liten och för svag, 

säger Kyaw. 

– Om jag mötte dem nu skulle jag vilja 

slå dem med en knytnäve rakt i ansiktet, 

som de gjorde med mig. Sedan skulle jag 

säga: »Det här gör ni inte om! Inte mot 

något barn!« * 


14 

frågor till 

Kelland 

Stevenson 

Kelland Stevenson är landchef och ansvarig för 

Internationella Rädda Barnens arbete i Burma. 

Han blir upprörd när han tänker på de övergrepp som 

barn i landet utsätts för. Samtidigt beskriver han den 

utveckling som nu äger rum som extraordinär. 

– Människor känner nytt hopp för framtiden. 

TEXT SOPHIE ARNÖ FOTO PAUL HANSEN 

Hur ser du på den ekonomiska och politiska 

omvandling som pågår i Burma 

1 

just nu? 

– Allt sker extremt snabbt! Till en början var 

folk osäkra på om initiativen till förändring var 

allvarligt menade. Men det verkar som om det 

finns en genuin önskan att reformera landet 

och sättet det styrs på. Redan nu har censuren 

minskat och politiska fångar har släppts. Det 

finns större förståelse för barns rättigheter och 

utbrett stöd för demokratiska principer. 

– Men självfallet är det fortfarande många 

frågor som måste ställas. Framför allt kring hur 

man ska samverka med landets etniska minoriteter. 

Det har varit oroligheter i delar av landet de 

senaste 50 åren så det kommer att ta tid att läka. 

2 

Vilket inflytande har militären i dag? 

Cirka 25 procent av parlamentarikerna har 

militär bakgrund. Folk från det militära har också 

tydlig närvaro på lägre poster runt om i landet. 

Det kommer att ta tid innan deras inflytande 

minskar. 

–> 


arn 29 nr2.2013

Hur kan Internationella Rädda Barnen påverka förändringsprocessen? 

3 

– Ju mer vi kan lyfta fram barns röster till beslutsfattarna, 

desto större inflytande kan vi ha. Barn tar ofta upp sådant 

som vuxna ofta inte tänker på. De tenderar också att 

tänka framåt på ett annat sätt, är mer optimistiska. Deras 

erfarenheter och tankar behövs nu när man ska fundera kring 

sådant som hur man kan rasera murar som byggt upp mellan 

olika grupper. Hur kan vi till exempel få barn till muslimer 

och buddister att gå i skolan tillsammans? 

– Vi arbetar också för att bygga kapacitet hos lokala grupper 

och bedriver påverkansarbete gentemot olika myndigheter. 

Kan barnen själva spela någon roll i processen? 

4 

– Absolut! Vi arbetar tillsammans med socialdepartementet 

för att främja barns delaktighet. Nyligen hade vi 

ett möte där representanter för militären var närvarande. Inför 

dem presenterade barn en undersökning som de själva hade 

gjort av vilka problem unga möter ute i de olika distrikten. 

– Vi låter också barn utvärdera vårt eget arbete. En gång om 

året samlar vi en grupp i olika åldrar och frågar hur nöjda de är. 

Fokuserar vi på rätt saker? Är det något vi kan göra bättre? 

Ser du några förändringar när det gäller regeringens vilja att 

5 

prioritera barnfrågor? 

– Det finns en insikt om att mycket mer måste investeras 

i hälso- och sjukvården. Regeringen ser just nu över hela 

utbildningssystemet för att undersöka hur det kan förbättras. 

De har också skrivit under en gemensam handlingsplan för att 

stoppa rekryteringen av barnsoldater till den statliga armén. 

Flera nya lagar är på plats, men genomförandet av dem är inte 

alltid så konsekvent som det borde ha varit. 

Vilka frågor står i fokus för Internationella Rädda Barnens 

6 

arbete i landet? 

– Hälsa, utbildning och skydd av barn. Hälsa och 

utbildning har varit kraftigt underfinansierat av regeringen i 

många år. Det är vanligt att barn inte går i skolan och kvaliteten 

på undervisningen är låg. Många under fem år dör fortfarande 

i sjukdomar som går att bota, till exempel lunginflammation, 

malaria och diarré. Det finns inte tillräckligt med utbildad 

personal på fältet. 

– Många barn utsätts också för våld och övergrepp både i 

skolan, hemma och av sina arbetsgivare. Det förekommer också 

en handel med barn och unga lockas ofta in i armén. De som 

migrerar till Thailand och Kina för att söka arbete gör det ofta 

illegalt vilket gör dem extra utsatta. 

7 

Hur arbetar ni för att möta barnens behov? 

– Vi arbetar framför allt för att öka kunskapen om barns 

situation och rättigheter på lokal, regional och nationell nivå. 

Ute i byarna hjälper vi till att starta lokala grupper. När folk får 

ökad kunskap, till exempel om handeln med barn, ökar också 

deras möjligheter att skydda dem. 

– Vi har fått mycket stöd av regeringen för detta arbete 

eftersom de ser nyttan av det och de vill att vi ska utveckla det 

över hela landet. 

Det har varit lönsamt att rekrytera barn till armén – 

8 

tror du att den verksamheten kommer att upphöra nu? 

– Vi hör att rekryteringen fortfarande pågår på vissa håll. En 

viktig del av den handlingsplan som nu skrivits under är att vi 

ska få tillgång till militära rekryterings- och träningscenter. Jag 

tror att den ökade insynen är viktig. Men jag tror samtidigt att 

verksamheten till viss del kommer att fortsätta. Det finns ju även 

barn i de militära gerillagrupper som ännu inte skrivit under den 

gemensamma handlingsplanen. 

9 

Hur känner du för att barn utnyttjas på det här sättet ? 

– Det gör mig arg och upprörd. Att sådant här händer, 

att barn utnyttjas och utsätts för grymma övergrepp – inte bara 

fysiskt utan att de också traumatiseras av att vara involverade 

i aktiviteter där de inte vet om de ska överleva dagen. Och att 

detta pågår dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. 

10 

Vi har träffat flera barnsoldater som har utsatts för 

fruktansvärda övergrepp. Tror du att åtal kommer 

väckas mot gärningsmännen? 

– Jag är inte säker. Kanske kommer barnen att samla sig och 

gå till domstol. Vi vet inte ännu eftersom vi ännu inte nått så 

långt. Än så länge är bara drygt fyrtio av flera tusen barn släppta 

ur armén. 

11 

Vad har berört dig mest när du har rest runt i landet? 

– Det är fantastiskt att se hur människor arbetar för 

att förbättra sina liv, även i fattiga områden. Ta till exempel 

barnrättsgrupperna som vi har varit katalysator för, folk tar 

verkligen emot och använder de möjligheter de får. 

– Det är en så annorlunda tid här. Folk får nya möjligheter och 

det har givit dem nytt hopp för framtiden. 

»Ju mer vi kan lyfta 

fram barns röster till 

beslutsfattarna, desto 

större inflytande 

kan vi ha.« 

Vilka risker ser du när det gäller landets utveckling 

framöver? 

– Det finns en iver både hos myndigheterna och hos folket, som 

12 

är positiv. Men med den finns också risker. Landet har öppnat 

sina dörrar för alla. Det är rikt på resurser som naturgas och olja, 

och det finns många som vill investera. Inget är reglerat. Några 

vill så snabbt som möjligt »bli som Thailand« medan andra 

varnar för en för snabb tillväxt. 

Hur kan den förväntade ekonomiska tillväxten sprida 

sig så att den gynnar folket? 

– Det är en bra fråga. När jag bodde i Bangladesh så såg jag 

13 

att det som hade störst betydelse var att man utvecklade vägar, 

elektricitet och kommunikationssystem, eftersom det förbinder 

landsbygden med städerna – där de ekonomiska möjligheterna 

finns. 

– I dag är det många avlägsna områden som inte ens går att ta 

sig till, särskilt inte under regnsäsongen. 

14 

Vilken ser du som den största utmaningen framöver? 

– Myanmar är på många sätt likt forna Jugoslavien. Det 

består av en samling av etniska grupper som tvingats samman. 

Om dessa grupper inte känner sig rättvist representerade, om 

de känner att de inte har en röst, kan vi komma att se fortsatt 

social oro i vissa av landets områden, som i Kachin- och 

Rakhine distrikten. 

– Den största utmaningen för den sittande regeringen är att 

fråga sig: Hur får vi en blandad grupp av människor att leva 

fredigt tillsammans i en nation? * 


vill du 

hjälpa till? 

Det finns många sätt att förändra 

och förbättra ett barns liv. Oavsett hur du 

stödjer Rädda Barnens arbete spelar din 

insats roll. Du väljer själv vilket sätt som 

passar dig bäst, vad du än gör så kommer 

du på ett eller annat sätt göra skillnad. 

Bli medlem! 

Rädda Barnens 80 000 medlemmar 

är själva basen för organisationens 

arbete och ger den en stark enad 

röst i arbetet med politisk påverkan 

för barns rättigheter. 

Medlemmarna bestämmer själva 

i sin lokalförening vad de vill jobba 

med – till exempel stötta ensamkommande 

flyktingbarn, hjälpa 

till vid läxläsning, påverka lokala 

politiker eller samla in pengar till 

ett speciellt ändamål. 

Att bli medlem kostar 200 

kronor per år. Som medlem får du 

även tidningen Barn fyra gånger 

per år. 

Här kan du anmäla dig som 

medlem: www.rb.se/geengava/ 

pages/blimedlem.aspx 

Ge av din tid! 

Oavsett om du har en kvart i 

veckan eller en hel dag så spelar 

din insats roll. Att ge av din tid är 

ett lysande sätt att stödja barnen. 

Har du endast en kvart kan till 

exempel uppdatera din Facebookstatus 

med information från Rädda 

Barnen om barns situation. Har 

du en timme i veckan att avvara 

kan du vara mentor till en högstadieelev, 

har du fler timmar kan du 

göra lokala kartläggningar om hur 

barn har det där du bor. 

Här kan du gå in för att få veta 

mer: www.medlemsportal.rb.se/ 

engageradig 

Skänk pengar! 

Det finns många olika sätt att 

skänka pengar till Rädda Barnens 

verksamhet: 

Om du varje månad skänker 

ett visst belopp så möjliggör du 

för organisationen att lättare att 

skapa långsiktiga förändringar för 

barn. Självklart går det också att ge 

enskilda bidrag. 

Du kan också välja att handla 

snygga saker ur designshopen, 

gåvobevis som visar vad pengarna 

kan räcka till, eller olika slags 

gåvoblad för livets alla tillfällen. 

Här hittar du alla sätt att stödja 

Rädda Barnen ekonomiskt: 

www.rb.se/geengava

FOTO JONAS BORG 

Rädda Barnen på World Child 

& Youth Forum 

Den 22 mars genomfördes det tredje World Child & Youth 

Forum på Kungliga Slottet. Forumet, som är ett initiativ 

av kungafamiljen, syftar till att skapa en global plattform 

för kunskap, erfarenhetsutbyte och nätverkande mellan 

beslutsfattare från stat, företag, akademier samt det civila 

samhället kring barnrättsfrågor. 

Årets tema, »Children’s rights – any of your business?« tog 

avstamp i Barnrättsprinciper för företag samt den av FN:s 

kommitté för barnets rättigheter nyligen lanserade »General 

Comment« om statens roll vad gäller företags ansvar för 

barnets rättigheter. 

Bland talarna under dagen märktes statsminister Fredrik 

Reinfeldt, UN Global Compacts chef Georg Kell, Ikeas 

vd Mikael Ohlsson samt Safaricoms vd Bob Collymore. 

Internationella Rädda Barnens högsta chef Jasmine Whitbread 

var en av huvudtalarna, liksom generalsekreterare Elisabeth 

Dahlin. Även Klas Balkow, vd för Clas Ohlson var med och 

berättade om partnerskapet med Rädda Barnen som bland 

annat innefattar socialt ansvar i Kina. 

partners 

POSTKODSMILJONER 

TILL RÄDDA BARNEN 

Rädda Barnen tog 

emot hela 53 miljoner 

kronor när Svenska 

Postkodlotteriet höll sin 

årliga checkutdelning. 

I Sverige kommer 

pengarna bland annat 

att användas till arbetet 

för en trygg skola för 

alla. Internationellt 

kommer pengarna att 

användas till arbetet 

mot alla typer av våld 

och övergrepp mot barn. 

- Tack vare Postkodlotteriet 

kan vi säkra ett 

långsiktigt arbete för 

bättre villkor för barn 

här hemma och ute i 

världen, säger Elisabeth 

Dahlin. 

SOLKRÄM GER 

PENGAR 

Från den 16 maj kan du 

köpa Medstop solkräm 

för barn på apotekskedjan 

Medstop, och 

samtidigt göra en insats 

för de krigsdrabbade 

barnen i Syrien. För 

varje solskydd som 

säljs skänker Medstop 

fem kronor till Rädda 

Barnen. 

-Vi är otroligt stolta 

över vårt samarbete 

med Rädda Barnen. 

Många vill bidra till en 

bättre värld och är positiva 

till konsumtion med 

välgörande ändamål, 

säger Minna Dahlberg, 

reklamchef på apotekskedjan 

Medstop. 

Du vet väl 

att du kan 

bidra till vår 

katastroffond 

genom 

att använda 

Rädda Barnen 

MasterCard. 

För varje köp 

du gör med 

kortet skänker 

Handelsbanken 

Finans 

0.5 % till vårt 

katastrofarbete. 

Du kan 

ansöka om 

kortet på 

www.raddabarnen.se 

PINS FÖR 

NEPALS BARN 

100 000 Busungepins 

har de senaste 

månaderna sålts i 

Clas Ohlsons butiker 

i Sverige, Norge och 

England. Pinsen gav 

nästan två miljoner 

kronor till Nepal och 

det förskoleprojekt som 

Clas Ohlson stöttar. 

Sedan starten av vårt 

samarbete 2011 har 

över 8 500 barn fått 

tillgång till en bättre, 

säkrare och mer 

utvecklande förskola 

i Nepal tack vare 

företagets stöd. 

-Det är fantastiskt 

att se det stora engagemang 

som våra 

medarbetare och kunder 

visat och att ännu fler 

barn nu får möjlighet 

att gå i skolan, 

säger John Womack, 

informations- och 

IR-chef på Clas Ohlson. 

Design för barns 

rättigheter 

Totalt 28 nya 

designprodukter 

presenteras i Rädda 

Barnens vårkollektion. 

Flera nya exklusiva 

designsamarbeten 

har inletts. Per 

Söderbergs ljusstake 

i ljusrosa pastell och 

Linda Alfvegrens 

fotografier är några av 

specialutgåvorna 

i kollektionen. 

- Även denna gång 

har vi utgått från kvalitet, 

exklusiva nyheter 

och spännande, lite 

udda design när vi gjort 

urvalet, säger Victoria 

Nordansjö, pr-ansvarig 

på Rädda Barnen. 


Tack alla huvudpartners 

för att ni hjälper oss att göra 

världen lite barnvänligare 

Med stöd från Clas Ohlson får fler barn i Nepal 

möjlighet till en säker, kvalitativ och mer utvecklande 

förskolemiljö. De har också samverkan med 

Rädda Barnens CSR center i Kina. 

IKEA är engagerad i flera projekt med 

Rädda Barnen. Ett exempel är 

”Oss föräldrar emellan – för tryggare barn”. 

Santa Maria hjälper utsatta barn 

i Colombia till en bättre utbildning. 

Via Banco Humanfonden som förvaltas av 

Swedbank Robur, stödjer fondsparare 

Rädda Barnens arbete med att ge barn i krigsoch 

katastrofl änder tillgång till utbildning. 

Vinge bidrar Pro Bono med juridisk 

kompetens och rådgivning vad 

gäller Rädda Barnens nationella som 

internationella verksamhet. 

Med stöd från Axfood genomför vi utbildningsprojekt 

i Elfenbenskusten. Axfood stödjer även 

projekt som genomförs i Sverige. 

Pengarna från PostkodLotteriet har varit med 

och delfinansierat en stor mängd projekt. 

De viktigaste arbetsområdena är att se till 

att alla barn får gå i skolan och att inga barn 

ska behöva utsättas för våld. 

Accenture bidrar med management- och 

konsulttjänster för att löpande förbättra 

Rädda Barnens verksamhet samt stödja projekt 

i utvecklingsländer och lokalt. 

GodEl och systerbolaget GodFond har stöttat 

Rädda Barnen sedan företagen startades. 

De har valt att stödja Rädda Barnens arbete 

i katastrofdrabbade länder. 

Vill du också samarbeta med Rädda Barnen? 

Ring Jonas Olsson på tel 08-698 91 36 

eller Henrik Persson på tel 08-698 92 82.

tänker 

tvärtom

Stefan Krook är entreprenören 

som vill tjäna mycket pengar – men inte 

för att kunna berika sig själv eller aktieägarna, 

utan för att kunna skänka bort dem. Sedan starten 

har Rädda Barnen hittills fått 6,8 miljoner kronor 

via hans företag God El. Och mer ska det bli. 

text ANNIKA RYDMAN FOTO jörgen hildebrandt 

När Stefan Krook grundade elbolaget 

God El var det många som skakade på 

huvudet. Skänka bort vinst, kan man 

verkligen göra så? Och flera miljoner 

dessutom. Hur går det ihop? 

– Det är som med Pippi, är man 

stark måste man också vara snäll, 

säger Stefan Krook och ler ett av sina 

många, breda leenden. 

Vi sitter i ett litet konferensrum på God Els kontor i Solna. 

Hela kontoret är väldigt enkelt, även om utsikten är makalös, 

och medarbetarna sitter tätt ihop. Här läggs inga pengar på 

onödigt »glitter«. 

Företagets vinst går till välgörenhet och sedan starten 

2005 har God El skänkt 20 miljoner kronor till välgörande 

ändamål. 

Fyrabarnspappan Stefan Krook växte upp i Tranås och 

Stockholm. Han var duktig i skolan och hamnade på Handelshögskolan. 

Det var 1990-tal och it-branschen växte så det 

knakade. Som den entreprenör han är såg han möjligheterna och 

startade IP-telefonibolaget Glocalnet. 

Hjulen snurrade fort och i början av år 2000 var bolaget både 

börsnoterat och värderat till miljardbelopp. Själv bodde Stefan 

Krook kvar i sitt studentboende och cyklade till jobbet. 

Men så kom it-kraschen och i ett nafs sjönk bolagets aktier 

som en sten. Stefan Krook, som inte ens hunnit fylla 30 år, 

lämnade Glocalnet och skrev in sig på Handels igen för att skriva 

sin examensuppsats. 

Så kom grubblerierna.Var meningen med livet verkligen att 

tjäna så mycket pengar som möjligt? Stefan Krook gjorde en 

jobbig inre resa. På en solsemester tillsammans med sin nuvarande 

fru läste han boken som kom att förändra hans liv – Dalai 

Lamas »Lycka«. 

– Alla människor är i grunden själviska men om vi söker vår 

egen lycka så kommer vi också att kunna göra andra människor 

lyckliga, säger Stefan Krook. 

Han kom fram till att han, och svenskarna, är lyckligt lottade 

och kände att det var hans skyldighet att hjälpa andra. Men 

samtidigt kunde Stefan Krook inte se sig själv som anställd inom 

någon välgörenhetsorganisation. 

Då föddes idén att kombinera sin förmåga till entreprenörskap 

med att göra gott. Stefan Krook tog kontakt med några 

»höjdare« inom näringslivet – Karl-Johan Persson från H & M, 

Per Ludvigsson från Inter Ikea och Robert af Jochnick som 

grundade Oriflame. 

Tillsammans skänkte de det startkapital som behövdes för 

att starta God El och stiftelsen Good Cause som i dag äger både 

God El och syskonföretagen God Fond och Good Cause Ideas. 

– Alla vet att nationer går på knäna ekonomiskt i dag. Samtidigt 

tjänar bolagen pengar. I exempelvis USA var bolagens vinst 

efter skatt tolv procent av hela BNP, säger han och fortsätter: 

– Företagen är både rustade och har musklerna för att lösa 

många problem i världen. De kan inte ducka längre – de måste 

bli mer som Pippi. 

Stefan Krook säger att flera företag redan är på god väg att 

tänka i de banorna. Han ser ett allt större intresse bland sina 

affärskolleger att fördjupa sitt ekonomiska engagemang för 

att göra gott. 

– Det räcker inte med att företagen bara följer lagen, de 

behöver även blanda in etik och moral och ta ansvar. Och tänka 

hållbarhet hela vägen, säger han. 

Unga i dag tänker inte som han själv gjorde när han läste på 

Handels, menar Stefan Krook. Då handlade det om att bli bankir 

eller konsult. I dag vill en tredjedel av studenterna arbeta med 

något meningsfullt. 

Han berättar att han har flera medarbetare som lämnat 

välbetalda jobb för att i stället arbeta hos God El för en lägre lön. 

– Dessutom ser de unga i dag inte gränserna mellan företag 

och hjälporganisationer på samma sätt som jag gjorde, för 

dem är det självklart att även företag kan göra gott, säger han 

och fortsätter: 

– Näringslivet håller på att göra en jätteresa – allt fler företag 

inser att de måste vara med och bidra till samhället. Och även 

organisationerna behöver förstå att företag inte bara vill hjälpa 

för att verka »goda«. Vi är inne på en kulturell resa som kommer 

att förändra mycket. * 


24 timmar 

i Zaatari 

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. 

Över en miljon människor har nu flytt från det blodiga 

inbördeskriget. Många har kommit till Zaatari – ett 

flyktingläger i Jordanien, bara ett par mil från gränsen. 

Hur ser deras dagar ut? Deras erfarenheter och tankar? 

Tidningen Barn följde livet i lägret under ett dygn. 

TEXT SOPHIE ARNÖ FOTO LINDA FORSELL 

02.40 

I genomsnitt 

anländer 1 500 nya 

personer till Zaatari 

varje natt. Den här natten 

kommer 1 011 personer. De 

slussas snabbt och effektivt 

in genom registreringens 

olika hållplatser: inskrivning, 

utdelning av välkomstpaket 

med mat, utkvittering av tält 

som de själva får montera, filtar 

och madrasser. Alla får genomgå 

en snabb medicinsk koll vid 

ankomsten. 

– Många behöver vård, 

konstaterar doktor Osama Al Zubi 

från UNHCR. Vanligast är att de är 

uttorkade. Just nu är det också många 

som har influensa. Svårt skadade förs 

direkt till sjukhus från transitcentret 

vid gränsen. 


Klockan 02.28 

Tre vita bussar rullar in till registreringskvarteret i Zaatari flyktingläger. 

Människorna som kliver av är märkligt tysta i den stjärnklara natten. Tonåringar, 

vuxna, gamla som måste bäras av och nyfödda spädbarn. De ser sig vilset 

omkring. Några tomhänta. Andra med stora bagage. En ny plats. Ett nytt land ... 

03.10 

Det hörs spridda röster om 

flykten i natten: »Vi sprang för livet! 

Det är katastrof i vår stad«, »Vad 

säger jag till mina barn? Herregud! 

Vad ska jag säga?« 

Hassan, 46, har flytt med fru 

och sex barn. Han har ett rakt och 

enkelt budskap till världen: 

– Rädda oss! säger han med 

sorgsna, allvarliga ögon. 


06.02 

Långsamt kommer gryningen med en ny dag. 

Zaatari är nu Jordaniens femte största stad med drygt 

100 000 invånare. Mer än hälften av dem är barn. 

– Jag har aldrig sett en camp växa så fort, säger Zach 

Zanek som arbetar på plats för Internationella Rädda 

Barnen, som har fler än 400 anställda i lägret. 

06.15 

Många barn sänds ut tidigt för att ta plats i kön 

till brödutdelningen. Den här morgonen har några stått 

och väntat sedan klockan fyra på morgonen. 

– Det behövs fler distributionsplatser för bröd, 

konstaterar Zach Zanek. Men infrastrukturen hinner 

inte utvecklas i takt med det höga inflödet av 

människor som kommer till lägret. 


06.30 

Inne i tältet där brödet delas ut 

är stämningen hetsig och aggressiv. Folk 

skriker, svär, tränger sig, klättar och slår 

på stängslet. 

Saed al Ghoul, från Internationella 

Rädda Barnen, arbetar så fort han kan för 

att få ut bröden som tillhandahålls av FN:s 

World Food Program. 

– Jag förstår att folk är arga, säger han. 

De har lämnat sina hem. Deras hus är 

förstörda. Självklart är toleransnivån låg 

och frustrationen hög! 

Många tycker att ransonen, fyra 

pitabröd per person, är för låg. Den här 

morgonen upptäcks fler än 100 förfalskade 

ransoneringskort. I går var det 130. 

07.10 

En familj tar sitt morgonkaffe på 

stående fot utanför tältet. Barnen hostar av 

den torra ökensanden som yr omkring dem. 

Mamman i familjen klagar: 

– De brukade se på tv och leka. Nu leker de 

inte längre. De har förlorat sin barndom! Vi 

har förlorat allt. 

07.15 

En av tonårssönerna 

visar upp några av de 

tortyrskador som han har över 

hela kroppen. Han har bland 

annat blivit slagen i ryggen 

med en kalashnikov. Han 

greps när han försökte fly 

från den statliga armén som 

han tvångsrekryterats till. 

– Det är total förödelse. 

Folk dödas överallt, berättar 

han med darrande 

underläpp. 


09.15 

Många nyblivna mammor får problem 

med amningen när de tvingas fly. Stressen gör 

att mjölken sinar. De är för trötta. På jordanska 

Rädda Barnens amningsklinik, en barack mitt 

i lägret, är det fullt av kvinnor och små barn. 

Samira kommer hit varje dag. Hon är 26 år och 

mamma till fem små flickor. Den äldsta är tio 

år och den yngsta två månader. 

– Jag var mitt i värkarbetet när vi tvingades 

fly från vår by, berättar hon. Bomberna föll 

runt omkring oss. Jag var tvungen att stanna 

och föda henne efter ett par timmar på väg. 

Sedan sprang vi vidare. 

11.00 

På en av lägrets två grundskolor, som är donerad 

av Bahrains regering, har Hala, 11, fått i uppdrag att inviga 

en utställning av elevernas egna konstverk. Mors dag till ära. 

Hon har varit i lägret fyra månader. 

– Skolan är mitt liv här, säger hon. Om jag måste vara borta 

en dag så känns det som ett år. 

Hennes kompisar håller med. De här är en oas av normalitet. 

– Det vi har varit med om . . . det jag har varit med om 

trodde jag aldrig . . . jag trodde aldrig att jag skulle behöva se 

något sådant, säger Rania, 12. 

De andra instämmer, i mun på varandra: »Jag tappade 

känseln i fötterna när vi sprang«, »Det var plan som flög över 

oss. Jag var jätterädd«, »Det var en helikopter som släppte 

bomber«, »Det var prickskyttar som sköt mot folk som 

flydde«, »De bombade en skola – jag såg barnens kroppar«, 

»Min morfars hus blev ett fältsjukhus«. 


11.45 12.27 

Diana Siam är psykolog och anställd av jordanska 

Rädda barnen för att stötta barnen på skolan i lägret. 

– De bär på så mycket oro, depression och förvirring 

konstaterar hon. Jag försöker ge så mycket jag kan, har 

möten på löpande band mellan nio och fyra varje dag. 

– Det vanligaste som de kommer med är rädslor för 

plan, höga ljud och poliser, och familjeproblem. Deras 

föräldrar är ju också under stor press så det är mycket 

bråk och våld i deras hem. Barnen kastas ofta ut ur 

tälten. Vi har haft väldigt många självmordsförsök. 

– Barnen har förstås alla möjliga behov av stöd, men 

vad de först och främst behöver är någon som lyssnar 

på dem. Föräldrarna är ofta så upptagna av sin egen 

stress. Det finns inte heller någon stark kultur av att 

dela känslor och tankar bland de vuxna. 

En doft av nybakat bröd fyller tältet när Lamia dukar 

upp lunch åt sina sex döttrar och sin ende son. Skickligt vänder 

hon pitabröd över lågan på gasolspisen, som man absolut inte 

får ha inne i tältet. En regel som många bryter emot. Därför har 

det varit upprepade eldsvådor i lägret. Flera tält har brunnit ner. 

– Allt är så annorlunda här, säger Nour, 16, som är näst 

äldst av döttrarna. Det är så mycket aggressivitet på grund av 

allt som folk har varit med om. Det är upplopp och protester. 

Hemma var vi grannar med släkt och vänner. Jag gick i skolan. 

Nu är vi alla splittrade. Hela min personlighet har förändrats. 

Hur jag ser på saker. 

– Innan vi flydde . . . jag brukade få panikattacker . . . andnöd 

vid bombningarna. Här kan jag i alla fall sova. 

Hennes mamma öppnar en ny konservburk med små 

auberginer och fyller i: 

– Det vi har berättat är inte ens en procent av det som hänt. 

Folk har sett mord och våldtäkter mitt framför dem. Deras hus 

har brunnit ner. Vi behöver Guds styrka! 


13.36 

Inne på en av de 18 barnvänliga platserna, som 

Internationella Rädda Barnen driver i lägret, hörs sång och klappramsor. 

Ett trettiotal barn deltar. Några springer bara runt och stojar. 

–Det finns inget att göra för barnen här i lägret när de kommer från 

skolan, säger socialarbetaren Mahmoud Osama Falah. 

– Här kan de leka och bara få vara barn en stund. 

14.17 

Doktor Reema Diab Shehadeh tar emot en patient 

på lägrets kvinnoklinik, som drivs av FN-organet UNFPA. 

– Många kommer hit med frågor kring preventivmedel, 

infektioner och oregelbunden mens, berättar hon. Den här 

kvinnan ville ha hjälp med att göra ett graviditetstest. 

Varje vecka föds cirka 30 barn i lägret. Här finns två 

sjukhus, ett franskt, som tar hand om normalförlossningar 

och ett marockanskt, som tar hand om kejsarsnitt. 


17.03 

Med jämna mellanrum i lägret finns 

enkelt uppmurade utrymmen där man kan 

hämta vatten, tvätta för hand i stora kar – 

och gå på toaletten. Just toaletterna är det 

som många i lägret tycker är det värsta med 

att bo här. 

En kvinna som har kommit för att fylla 

flera stora hinkar med vatten pratar ilsket, 

snabbt och forcerat: 

– Ser du hur smutsigt det är här? Jag har 

blivit sjuk, kräkts och gått ner 20 kilo sedan 

jag kom hit. 

– Aldrig att jag skulle stå här och tvätta 

mina kläder. Det är därför jag tar med mig 

dunkar och tvättar i tältet, även om det är 

tungt. 

Det är också ett stort problem, särskilt för 

flickor, att behöva gå en sträcka utomhus 

om natten för att gå på toa. Därför har många 

familjer grävt egna latriner i, eller precis utanför 

tälten. En verklig hälsorisk i värmen. 

15.50 

Raha, 23, har precis blivit klar med dagens arbete som 

volontär på jordanska Rädda Barnens amningsklinik. Det är 

arbetet som håller henne uppe, som ger lite extra pengar – och 

framför allt något annat att tänka på. 

– När jag träffar barnen här blir jag lite glad, de påminner 

mig om mina egna. 

Hon är fortfarande i chock. Äter antidepressiv medicin för 

att över huvud taget orka gå upp ur sängen berättar hon. 

– Och jag går på terapeutiska samtal på det marockanska 

sjukhuset. Det hjälper mig, säger hon. 

Sedan sänker hon rösten, vänder sig inåt och börjar 

berätta. 

– Jag gifte mig när jag var 14, och fick mitt första barn 

ett år senare . . . Tillsammans fick jag en flicka och fem 

pojkar. Två av dem var tvillingpar. 

– Jag har inga fotografier, ingenting kvar . . . 

Det har gått ett drygt år sedan en raket slog ner i 

familjens vardagsrum hemma i Daraa i Syrien. Raha 

stod i köket och lagade mat. Men hennes man och alla 

barnen blev träffade. 

– Min man och dotter levde fortfarande när jag kom 

in i rummet – men eftersom det var full skottlossning 

utanför kunde vi inte ta oss till sjukhuset i tid. 

Den enda som överlevde var den sjuåriga 

dottern. 

– Men henne tog mina svärföräldrar hand om 

och nu vill de inte låta oss ha någon kontakt. Jag 

hoppas fortfarande att jag ska vakna upp och 

upptäcka att alltihopa bara är en mardröm. 


17.20 

»Bashar är ett svin« 

har någon klottrat på 

väggen till »badrummet«. 

En uppfattning som tycks 

delas av de flesta vi möter. 

17.35 

Rasha Zeine ansvarar för jordanska Rädda Barnens 

arbete i lägret. Hon har spenderat i stort sett all sin vakna tid 

här det senaste halvåret och har en nära relation till många av 

människorna som bor i lägret. Hon är glad över hur organisationen 

har kunnat bidra, men ser också sådant som fortfarande saknas. 

– Jag tänker först och främst på möjligheter till utbildning för 

dem som är i övre tonåren, som står precis inför att vilja göra 

karriär. Här är det som om hela deras utveckling stoppas upp. 

De som kommit till Jordanien som flyktingar får inte ta sig utanför 

lägret, till exempel till skolor i stan. 

18.04 

Ferial får trixa lite med gasen 

när hon ska börja med middagen till 

familjen, i ett av de små gemensamma 

kök som finns i lägret. 

– Att dela kök är svårt, säger hon. Man 

får vänta så länge på sin tur. Jag förstår 

att många väljer att ha egna gasolkök i 

tälten. Men jag har inte råd att köpa ett. 

I stället lagar hon bara mat en gång 

per dag nu, för att inte behöva vänta på 

spisen två gånger. 

– Något annat som är svårt här är att 

det inte går att få tag i all sorts mat. 

Jag saknar särskilt yoghurt, 

ost, kött och spagetti. 

Alla som är registrerade i lägret får 

begränsade matransoner av ett bestämt 

utbud: ris, bönor, bröd och konserver. 


18.30 

Mitt i lägret har det bildats som en 

huvudgata med små plåtskjul där allt mellan 

himmel och jord säljs – från vattenpipor till 

sockervadd, kyckling och sallad. 

– Här på marknaden kan vi glömma att vi är i 

ett flyktingläger, säger Hashem, 

som går hit varje dag. 

Och det är lätt att förstå. I den allt svalare 

kvällen sjuder här av en företagsamhet som står 

i skarp konstrast till den sysslolöshet och hopplöshet 

som känns på andra håll i lägret. 

Varorna levereras av släkt och vänner till dem 

som bor i lägret. Här säljs också sådant som 

delats ut som fria ransoner av hjälporganisationerna: 

bröd, madrasser och konserver. 

18.45 

Grävskoporna arbetar metodiskt för att förbereda 

marken för alla nya tält som ska sättas upp. Zaatari växer och det 

är en konstant kamp för att hinna skapa mer utrymme. 

Totalt har det nu kommit cirka en halv miljon syrier till Jordanien, 

ett land med bara sex miljoner invånare. 

– Självfallet ska vi ta emot dem, säger de flesta jordanier vi 

möter. 

De två folken står varandra nära. Många är gifta över gränserna. 

Men det har också varit protester i vissa städer. Hit flyttar 

de syrier som har råd. Och när många nya människor flyttar in 

och konkurrensen om bostäder ökar så drivs priserna upp för alla. 

19.12 

I utkanten av lägret har en 

grupp pojkar och män samlats för att 

spela volleyboll i skymningen. Luften 

fylls av glada hejarop. Livet är för 

några minuter nästan som vanligt. 

19.45 

Hej då! 


foto world #32 © ruud van empel. courtesy: flatland gallery, paris-amsterdam 

Bilder av verkligheten? 

Ruud van Empel har under de 

senaste åren utvecklats till en 

av samtidens mest originella 

fotografiska konstnärer. Nu 

visas hans bilder på Fotografiska 

museet i Stockholm. 

Ruud van Empel har i sin 

digitala bildbehandling utvecklat 

en unik arbetsmetod. Av hundratals 

fotografiska fragment 

sammanställer han bilder som ser 

helt verklighetstrogna ut, men 

som samtidigt frammanar en 

värld som aldrig existerat i den 

här formen. Denna paradisiska 

verklighet är i huvudsak befolkad 

av barn, som symboliserar 

oskuldsfullheten, vilket är ett 

genomgående tema i hans 

konstnärskap. Trots den slående 

skönheten är dessa arbeten långt 

ifrån otvetydiga; det är någonting 

som inte riktigt stämmer: vad är 

verkligt och vad är inte verkligt? 

I den pågående utställningen 

på Fotografiska museet i 

Stockholm presenteras ett brett 

urval av van Empels viktigaste 

serier från senare år, inklusive 

»World«, där barn figurerar 

bland frodig grönska eller 

stirrar på betraktaren från en 

damm. Utställningen pågår till 

den 2 juni 2013. 

kultur 

»Se hungern« 

I dokumentärserien 

»Se hungern« har 

tre gymnasister rest 

till några av jordens 

fattigaste platser 

där hunger är en 

del av vardagen. 

Linnea Thörne, Simon 

Mannerheim och 

Felicia Sundberg 

har besökt Burkina 

Faso, Bangladesh och 

Nicaragua och träffat 

eldsjälar, hjälparbetare 

och invånare som visar 

upp sin verklighet. 

Serien är en del av 

Radiohjälpens insamling 

Hungerhjälpen. 

Papperslösa 

författare 

Jonas Hassen Khemiri, 

författare till bl.a. »Ett 

öga rött« och »Montecore: 

en unik tiger«, har 

star tat en skrivarskola 

för pappers lösa flyktingar 

tillsammans med 

orga nisa tionen Farr, 

Flykting gruppernas 

och asyl kommittéernas 

riksråd. 

Tanken är att de 

papperslösa själva 

ska kunna beskriva sin 

situation som flykting 

i ett främmande land, 

både skönlitterärt och 

journalistiskt. 

SVT öppnar 

arkiven 

Nu finns mängder av 

klassiska barnprogram 

tillgängliga i SVT:s 

Öppet arkiv. Klassiker 

som »Fem myror är fler 

än fyra elefanter«, »Den 

vita stenen« och »Från A 

till Ö« finns att titta på 

gratis på sajten. 

I dag finns cirka 200 

olika program i arkivet, 

som kommer att fyllas 

på med runt 50 titlar 

per månad. SVT räknar 

med att till slut kunna 

erbjuda mer än 10 000 

timmar tv på sajten. 

Se men inte höra 

Hur är det att vara ung 

och hörselskadad i en 

hörande värld? Det 

berättar fem ung domar 

om i UR:s serie »En del 

av mig«. 

Ungdomarna pratar 

om diskriminering, 

motgångar och utanförskap, 

men också om 

drömmar och möjligheter 

att påverka sitt liv. 

-Jag vet att jag är 

hörselskadad, det är en 

del av mig, men jag vill 

inte att folk ska se det 

som ett problem, säger 

Baura. 

Gul utanpå 

Fram tills Patrik Lundberg 

var nio månader 

hette han Jong Dae. Då 

adopterades han till 

Sverige, fick ett svenskt 

namn och en svensk 

uppväxt. 

I boken »Gul utanpå« 

berättar han om sin 

uppväxt i Sölvesborg. 

Och om sitt liv, där han 

ständigt bär på känslan 

av att inte höra hemma 

någonstans – inte i 

Sverige och inte i Korea 

som han bodde i under 

högskoletiden. 


Att tänka enkelt om svåra saker. Det har 

blivit författaren och illustratören Pernilla 

Stalfelts specialitet. Nu har hennes bok om 

Barnkonventionen, »Alla barns rätt«, kommit 

som app till mobil en. Den är gratis att ladda ner 

för alla som vill. 

– Det är bra att den kan spridas i olika medier. 

Nästa steg är att göra en film om de olika delarna i 

Barnkonventionen. Den kommer att visas i tv och 

på olika organisationers hemsidor, säger hon. 

»Alla barns rätt« kom till på initiativ av 

Teskedsorden och Läsrörelsen, för att fira att 

Barnkonventionen fyllde 20 år. Alla som köpte 

ett barnmål på en känd hamburgerkedja 

under en månad fick boken i stället för en 

plastleksak. 

– Ibland kan man nå vuxna via barnen. 

När de kommer hem läser de boken 

tillsammans och kan diskutera och lära 

sig mer. 

När Pernilla Stalfelt gör research 

inför en ny bok diskuterar hon gärna 

med skolklasser och ber dem ibland 

att hjälpa till att rita. 

– Barn kan hitta på saker i sina 

teckningar som vuxna aldrig skulle 

kunna göra. När barn ser mina 

böcker vill jag att de ska känna igen 

sig, bli bekräftade och tänka att de 

också skulle kunna göra en bok, säger 

hon. 

I höst delas hennes senaste bok 

»Vem är du? En bok om tolerans« för 

andra året i rad ut till alla tredjeklassare 

i Sverige. 

– Barn har sällan fördomar och jag vill 

inte föra över vuxnas fördomar på dem. Men 

det är intressant att diskutera på vilka sätt man 

kan vara olika. Jag vill att man ska få umgås 

med ämnet – tänka, se och fundera. Det skapar en 

medvetenhet som jag tror leder till tolerans. 

TEXT PER BENGTSSON 

FOTO DAVID MAGNUSSON 

Profilen 

Pernilla

Tjejernas frizon 

När Rädda Barnen ordnar Tjejforum 

i Stockholmsförorten Husby är inga killar välkomna. 

– Det behövs en kravlös frizon för bara tjejer, 

säger projektledaren Atusa Rezai. 

text Agneta Persson FOTO Sara Mac key 

Det brinner. Skrik, 

tumult, panik. 

Svart rök och 

mer än tusen 

grader varmt. 

Om fem minuter 

kommer alla att 

vara döda. 

Ingen fara, 

det brinner inte på riktigt. Tjejerna 

som kommit till ungdomsgården i kväll 

kommer att gå hem lika levande som när 

de kom. Men filmen som brandmännen 

Fadime Izgi och Aldijana Krivdic visar är 

från en verklig brand på en klubb i New 

York för några år sedan. 

Tjejerna sitter knäpptysta och lyssnar 

på Fadime som berättar om livet som 

ensam kvinna på brandstationen, hur 

stark man måste vara, hur snabb, så 

snabb att hon en gång behövt rusa ut ur 

duschen och ner i bilen med schampo 

kvar i håret. 

Innan brandmännen kom har det 

snackats och skrattats, ätits mackor, lagts 

pärlplattor, spelats biljard och innebandy, 

sprungits och flamsats, kramats, morsats 

och kindpussats. Projektledaren Atusa 

Rezai har vänligt men bestämt fått 

skicka tillbaka några nyfikna killar ut i 

vinterkylan igen. 

– Ni får komma i morgon! 

När Tjejforum startade för snart tre 

år sedan protesterade killarna. Varför 

skulle inte de få vara med? För att de 

dominerar alla andra kvällar. Det är de 

som fyller basketplaner, fotbollsplaner 

och ungdomsgårdar. Många föräldrar 

varken vågar eller vill släppa i väg sina 

döttrar. 

– Det behövs en kravlös frizon för bara 

tjejer, säger Atusa. En plats där man bara 

kan vara, fri från skola och hem. 

Ett av Tjejforums främsta mål är att ge 

tjejerna råg i ryggen. 

– Det finns en föreställning om att 

kommer man från förorten så är man 

misslyckad, säger Atusa. Man lär sig att 

det räcker att få G i skolan. Men vi vill lära 

tjejerna att de kan sikta högre. Visst kan 

du bli sjuksköterska – men du kan också 

bli läkare! Visst kan du bli lärare – men du 

kan också bli rektor! 

Varje Tjejforumkväll har ett tema 

med inbjudna gäster, oftast kvinnor från 

området eller kvinnor som har en lokal 

kännedom. Tjejerna ska kunna känna 

samhörighet med dem som kommer och 

se att vad som helst är möjligt, att det 

faktiskt inte spelar någon roll på vilken 

sida av stan man bor. 

Skådisen Evin Ahmad var poppis. 

Lokalpolitikern lät inte lika lockande, 

men strax gick debatten het om allt från 

betygssystem och läxhjälp till skatter och 

Sverigedemokrater. 

– Då såg vi verkligen vilka tjejer vi har 

att göra med här! säger Atusa. Det slutade 

med att de ville få hit Fredrik Reinfeldt. 

Och så ville de åka till Stadshuset. Så det 

ska vi göra. 

Tjejforums ledare är mellan 18 och 30 

år. En del jobbar, andra pluggar. Någon är 

arbetslös. Gemensam nämnare är att de 

alla kommer från området eller liknande 

områden som Husby. 

Esi Turkson är uppvuxen i Rinkeby. Till 

vardags pluggar hon retorik på högskolan 

och har egentligen inte tid att vara här så 

mycket som hon är. Men det är svårt att 

låta bli nu när forumet har blivit så bra. 

Esi vet hur mycket en sådan här grupp 

kan betyda när man är ung tjej. 

– Första fikan på stan tog jag med min 

tjejgrupp när jag var tonåring. Vi hade 

varit på bio, och det var väl inget nytt, men 

sedan gick vi på kafé. Det öppnade upp 

något. Jag har förstått det nu i efterhand. 

Asma El Mellouki är uppvuxen i 

Tensta, utbildad företagsekonom och 

arbetar som instruktör i Stockholms stads 

simhallar. Hon har egentligen inte heller 

tid att vara här så mycket, men kan inte 

motstå. Tjejforum får henne att känna sig 

som ett barn i en godisbutik, säger hon. 

– Första gången jag var här var jag helt 

fascinerad. Tänk att det kunde vara så bra! 

Tjejerna kommer ju inrusande hit som 

om de gick på rea på stan! När du är ung 

behöver du hjälp att sträcka på ryggen. 

Då är det tryggt att det finns folk som 

lägger ner tid på att finnas där för dig. Vi 

ger hundra procent när vi är här. 

Brandundervisningen är slut och 

Fadime och Aldijana har tackat för 

sig. Musiken har skruvats upp på 

ungdomsgården och bandymål och 

biljardköer åkt fram. Amina Ali siktar och 

stöter i väg ett klot över biljardmattan. 

Hon älskar Tjejforum. För det här, säger 

hon, är som ett hem. 

– När jag berättade för mamma och 

pappa om Tjejforum sa de ja för att det 

bara är tjejer här. 

Hon och bästisarna Fatuma Yussuf 

och Donya Alsed Hassan har haft 

tjejkväll hemma hos varandra, med 

popcorn och film, men ändå. Man vill 

ju kunna gå ut också, utan att behöva 

tänka sig för i allt man gör. 

– Killarna tolkar allt som de själva vill, 

säger Fatuma. 

- Vi brukar inte komma hit när killarna 

är här, säger Donya Alsed Hassan. Jag 

känner mig inte trygg med dem. Man 

är iakttagen hela tiden och råkar man 

göra något annorlunda så börjar killarna 

skvallra och så går ryktena. Med bara 

tjejer kan man vara sig själv. * 


Donya, Fatuma och Amina 

tränar kulvallning på 

fritidsgården i Husby. 


sista ordet 

Sluta stoppa 

huvudet i sanden! 

I dag finns det cirka 300 000 barnsoldater. 

Vi måste sätta fokus på frågan! 

När jag växte upp hade jag en 

vän vars familj tog hand om en 

pojke som kommit ensam till 

Sverige på flykt undan krig. 

Jag hade många vänner vars 

föräldrar flytt från förtryck, 

men mötet med den pojken var 

mitt första möte med ett barn 

som på egen hand tvingats fly 

från krig. Tyvärr har jag träffat 

alltför många barn med den 

erfarenheten sedan dess. 

Jag undrar hur vi vuxna kan 

acceptera den utsatthet som 

många barn lever under. För det 

är ju inte så att vi inte vet. Rädda Barnen och en rad andra aktörer 

presenterar med jämna mellanrum rapporter som beskriver hur 

det verkligen är. Jag tänker att vi kanske inte orkar. Att det är för 

tungt och för jobbigt att hantera och att vi därför ofta låtsas att 

det inte finns. 

Vi vet att barn utsätts för ofattbara påfrestningar i konflikter 

och katastrofer. De förlorar sin trygga vardag. Hemmet 

kanske är förstört, skolan borta och familj och vänner döda. 

Ofta är föräldrarna i chock, vilket gör att barnets trygghet 

försvinner ur alla aspekter. Barn kan även bli helt ensamma 

om deras föräldrar dött eller försvunnit. Om barnet eller 

familjen hamnar i flyktingläger upphör också privatlivet och 

de sociala normerna försvagas. 

Barn i väpnade konflikter riskerar att utsättas för övergrepp 

av olika slag, rövas bort, hållas fångna eller tvingas strida som 

barnsoldater, eller vara fruar åt soldater. I dag uppskattas det 

finnas cirka 300 000 barnsoldater 

som deltar i mer än 

30 väpnade konflikter. 

De som rekryterar barnsoldater 

resonerar ungefär så här: 

»Det är bra med barnsoldater. 

De är lättare att forma 

än vuxna. De kan gömma sig 

och utföra riskabla uppdrag. 

De är lättare att skrämma med 

bestraffningar och lyder bättre. 

De är mindre benägna att 

desertera än vuxna. Även om 

barnen utsätts för större risker, 

är de också farligare för fienden.« 

Rekrytering av barnsoldater sker ofta via flyktingläger. 

De sociala skyddsnät som samhället normalt erbjuder är 

sönderslagna; familjerna är ofta splittrade och barnen 

ensamma. En sådan situation med stor social och ekonomisk 

osäkerhet utgör en viktig förutsättning för att barn 

ska kunna rekryteras. Flyktingbarnen är speciellt utsatta i 

konfliktområden nära stridszoner. 

Rädda Barnen arbetar på både nationell och lokal nivå för att 

förhindra rekrytering av barn till väpnade konflikter. Vi arbetar 

med långsiktigt påverkansarbete och lagstiftningsfrågor för att 

stärka barns rättsliga skydd i de länder vi arbetar. 

Vi måste sluta stoppa huvudet i sanden och tro att det blir 

bättre av sig själv. Vi måste sätta fokus på frågan och med kraft 

agera för att förändra hur världen ser på och bemöter barn. 

Inger Ashing styrelseordförande 

foto ylva sundgren 


Spara med hjärtat 

Låt pengarna växa samtidigt som de verkar för en god sak. Spara i Swedbank 

Robur Humanfond så bidrar du årligen med två procent av din fondförmögenhet 

till Rädda Barnens viktiga arbete. I Humanfond investerar vi i svenska företag 

som tar ansvar för vår omvärld. Mer information om ideellt fondsparande hittar 

du på swedbank.se/raddabarnen 

Swedbank Robur i stolt samarbete med Rädda Barnen 

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. På grund av fondens sammansättning och de förvaltningsmetoder som används, så kan pengar 

som placeras i fonden både minska och öka kraftigt i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet. Faktablad, informationsbroschyrer 

och fondbestämmelser för Swedbank Roburs fonder finns att hämta hos din återförsäljare eller på swedbankrobur.se 

Rekordstor vinstpott – över 1,2 miljarder 

I PostkodLotteriet har du chans att vinna miljoner både för egen del och tillsammans 

med dina lottköpande grannar. I år är vinstpotten rekordstor – 1 281 000 000 kronor. 

Några som alltid vinner är Rädda Barnen och övriga organisationer som vi stödjer. 

NYHET! Garanterat 2 miljonvinster i veckan 

Varje dag året om har du en ny vinstchans. Veckans högsta vinster lottar vi ut till helgen. 

Nytt för i år är att vi garanterar 104 miljonvinster bara i veckovinsterna – en på fredagen 

och en på lördagen. 

GrannYra och extradragningar 

Du har också chans att vinna i specialdragningen GrannYran tre gånger per. I år beräknar 

vi att varje gång lotta ut minst 60 miljoner kronor. Dessutom får du delta i flera vinstrika 

extradragningar under året. 

En lott för en bättre värld 

När du är med i PostkodLotteriet bidrar du till en bättre värld genom det arbete som våra 

förmånstagare utför här hemma och i världen. Hittills har de fått dela på 2,8 miljarder 

kronor! Och mer kommer de att få. 

Ta chansen att både ge och vinna 

– gå med i PostkodLotteriet idag! 

barn 51 nr2.2013 

För en bättre värld – postkodlotteriet.se

Posttidning B 

Avsändare: Rädda Barnen 

107 88 Stockholm 

nu finns tidningen 

barn som app. 

Prenumerera du också!

nr 2 - Rädda Barnen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?