Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

Det handlar inte om kultur – det handlar om gängmentalitet.
Gruppvåldtäkt är ett brott som begås av kriminella gäng. (Esscher,
DN 000219)
Avsaknaden av de normer som kan ha lett till övergreppet är främst
en klassfråga […] Det här kunde ha hänt vem som helst. Titta på
våldtäkten på Cypern. Det var inte invandrarungdomar... (Martinez,
SvD 000413)
RASISM, KÖN OCH SEXUALITET 29
Enligt denna diskurs var det således en fråga om social marginalisering och utanförskap
snarare än kulturell tillhörighet. Gänget fungerande som ersättning för bristande tillhörighet
i samhället, och det var genom ”gängmentaliteten” som den patriarkala och
kriminella livsstilen frodades. Det är värt att nämna att dessa kritiska röster var förhållandevis
få till antalet och tämligen marginaliserade av den dominerande föreställningen
om kulturskillnader (jfr. Sernhede, 2001b). Det var inte heller ovanligt att läsa
artiklar där både kultur och social marginalisering fördes fram samtidigt. Bakom föreställningen
om gängbildningar och social misär i förortsmiljöer kunde uppfattningar om
invandrarskapets problematik skönjas: Ungdomarna sågs som ”splittrade” eller ”rotlösa”
i sina ”dubbla identiteter” eller så hade deras föräldrar ”misslyckat med att integrera
dem” i det svenska samhället. Det spreds också en föreställning om otillräckliga familjeförhållanden,
om fäder som brast i sin auktoritet eller ensamstående mödrar som inte
lyckades uppfostra sina söner. Cindy Patton (1995: 353) har identifierat hur amerikanska
media på liknande sätt har förklarat gettots problem med hänvisningar till en svart
gettokultur, där den svarta familjen och framförallt de ensamstående mödrarna ensamt
får bära ansvaret för gettots elände.
Att lägga vikt vid segregation istället för kulturarv är givetvis en betydligt mer
nyanserad hållning, eftersom det ger utrymme för förändring. Dessvärre tenderar en del
av dessa analyser att fastna vid att skylla på offret. Istället för att fokusera på de
processer som i första hand stänger ungdomarna ute, det vill säga samhällets marginalisering
och rasism – stannar uppmärksamheten vid ungdomarna själva, deras familjer
eller hela grupper som påstås ha ”valt att stå utanför” det svenska samhället. Den
övergripande bilden är dessutom densamma som i den kulturfokuserade diskursen:
invandrare (främst killar) signalerar fortfarande problem.
Kulturalisering av sociala problem
Även dessa tolkningar har hämtat näring i flera vetenskapliga arbeten. Genom att
fokusera på kriminalitet, socialt utanförskap, generationskonflikter, kluvna identiteter
eller identitetslöshet bland invandrarungdomar har forskningen förstärkt föreställningen
om invandrare som offer eller problem (Knocke, 1991, Mulinari, 1999). Dessa analyser
riskerar därmed att förstärka snarare än att utmana den kulturella rasismen och
skapandet av vi och dom. En rad forskare har dessutom påpekat att rasismens kulturalisering
ofta döljer att det i grunden rör sig om sociala problem. Problemet förskjuts
därmed och ansvaret läggs på invandrarna själva (Ålund, 1997). Det sker exempelvis när
”brist på social eller kulturell kompetens” används som argument för att inte anställa
människor med utländsk bakgrund i samma utsträckning som etniska svenskar. Ett annat
exempel är när segregation förklaras med invandrarens oförmåga att ”integrera sig
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT