Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

28 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
Etnicitet som föreställd gemenskap
Hur ska vi då förstå etnicitet och kultur? Kritiska etnicitets-, nationalism- och rasismforskare
menar att etnicitet, nation och ”ras” är socialt konstruerade. Istället för att förstå
etnicitet och nationell tillhörighet som på förhand givna identiteter används begrepp som
till exempel en föreställd gemenskap (Anderson, 1993). Denna föreställda gemenskap
skapas och återskapas genom symboliska gränsdragningar, gränsdragningar som identifierar
vilka som tillhör ”oss” och vilka som tillhör ”dom andra”. Båda rasism och
nationalism handlar om processer som inkluderar eller exkluderar människor från
sådana föreställda gemenskaper (Anthias & Yuval – Davis, 1992). Det är rasismen som
skapar raser, och nationalismen som skapar nationer och inte tvärtom. För att tydliggöra
att det rör sig om en ständigt pågående process väljer en del forskare att kalla det för
rasifiering (racialisation) efter den brittiske rasismforskaren Robert Miles (1989).
Med kultur menas ofta ett slags betydelsesystem för människan, ett sätt för människan
att förstå och organisera vardagen. Medan den kulturella rasismens kulturbegrepp
signalerar definitiva skillnader och statiska gränsdragningar talar många kulturforskare
istället om vikten av att förstå hur kultur är i ständig rörelse. James Clifford (1997)
menar att vi istället för att se kultur som platsbundet (roots) ska försöka fånga kulturella
färdvägar (routs). Avtar Brah (1994) poängterar att det ”kulturella” alltid är genomsyrat
av olika maktrelationer vilka i sin tur formar kulturella betydelser. Kultur skapas inte i
ett vakuum utan i relation till det övriga samhället och dess sociala, ekonomiska och
politiska förhållanden. Brah menar därför att kultur istället bör ses som en process; ett
utrymme för förändring där sociala betydelser produceras, bekräftas och utmanas.
Den kulturella rasismens kulturbegrepp utesluter således både de motstridigheter och
den ambivalens som begreppet innefattar och hur det ständigt omförhandlas och ges nya
betydelser. De debatter som beskrivits ovan där andras kulturer och religioner porträtteras
som hotfulla, ”primitiva” eller på annat sätt främmande kan således tolkas som en
del av en större rasifieringsprocess. I dessa sammanhang skapas och återskapas föreställda
gemenskaper, gränsen dras mellan vilka som blir ”vi” och vilka som får tillhöra
”dom andra”.
Invandrare som problem
Som redan antytts ovan stod föreställningen om kulturella arv och kulturkrockar inte
helt oemotsagd, utan några röster utmanade den ensidiga berättelsen genom att lyfta
fram andra perspektiv och förklaringar. I debatten om Rissnevåldtäkten utkristalliserades
en motdiskurs där segregation, klassrelationer och kriminalitet stod i fokus. Det tog
sig uttryck i uttalanden som:
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
Flera av de pojkar som deltog i våldtäkten i Rissne natten till
söndagen är kriminellt belastade, de har gjort sig skyldiga till
stölder och flera fall av misshandel. Så är det nästan alltid […] När
de väl har gått över en gräns för vad samhället tolererar är det lätt
att gå över flera. Utanförskapet, laglösheten, blir snabbt ett
etablerat levnadssätt. (Nyström, GP 000204)