Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

18 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
Den traditionella bilden av den ”distanserade” forskaren som inte ska låta intervjun
påverkas av sin närvaro har ifrågasatts från flera håll. Ruth Frankenberg (1993) talar om
hur viktigt det är att utmana föreställningen om att en intervju skulle kunna vara
”neutral”. Hon menar att det i alla intervjusituationer sker en interaktion mellan
forskaren och informanten oavsett hur aktivt intervjuaren ”deltar”. Det vill säga, att jag
är svensk, kvinna och akademiker satte säkert sina spår i det ungdomarna valde att
berätta eller inte berätta för mig. Likaså styrdes säkert våra samtal av mitt val av frågor
och mina förförståelser. 10 Frankenberg motsätter sig även idén om att en neutral
intervju(are) skulle få fram mer ”autentisk” kunskap. Tvärtom, menar hon, är en sådan
föreställning både felaktig och vilseledande. Dels, menar hon, har feministisk forskning
visat att stöd och uppmuntran från en intervjuare kan göra att informanten känner mod
att berätta saker de annars inte vågat berätta. 11 Det vill säga, det är inte per automatik så
att informanten berättar mer fritt om forskaren sitter tyst eller bara ställer frågor som
leder samtalet tillbaka till informanten själv. Dels, menar hon, ställer det forskaren inför
en rad etiska problem: om intervjuaren sitter med viktig information som informanten
uppenbarligen inte har, kan det vara oetiskt att inte bidra med sina kunskaper eller
erfarenheter.
I sin undersökning om vita kvinnor och rasism väljer Frankenberg därför att använda sig
av något som hon kallar ”dialogiskt närmande” (dialogical approach). Genom detta
närmande får intervjun mer karaktären av ett samtal, där intervjuaren är villig att delge
sina erfarenheter om så önskas. Ett dialogiskt närmande kan också bidra till att,
åtminstone delvis, utmana den maktobalans som finns mellan forskaren och informanten.
Det är mer demokratiskt, hävdar Frankenberg, att tydligt positionera sig själv,
visa vem man är och vara öppen för att prata om hur det kan påverka samtalet. Liknande
argument finns för att använda fokusgruppsintervjuer. Flera av dess förespråkare hävdar
att det kan vara ett mer demokratiskt alternativ än den enskilda intervjun. Fokusgruppen
medför till exempel att forskarens språk och frågeställningar inte behöver bli lika
styrande eftersom gruppens dynamik mycket väl kan leda in intervjun på nya spår.
Informanten är inte heller lika utlämnad till forskaren i en grupp där han eller hon kan
finna stöd bland andra gruppmedlemmar. Det är dock värt att poängtera, att det lika
gärna kan vara omvänt. Informanten kan, inte minst om det handlar om att delge personliga
erfarenheter, riskera att känna sig ännu mer utsatt då det är fler än bara en person
som kan inverka hämmande. Det kan också handla om uttalade eller outtalade normer
som sätter gränser för vad samtalet tillåter. Om en grupp ger uttryck för att heterosexualitet
skulle vara den enda naturliga eller normala sexualiteten, riskerar människor
med andra sexuella identiteter att känna att deras sexualitet inte är okej att prata om,
eller att de blir bemötta som onormala eller avvikande (jfr Braun, 2000).
Jag valde att utgå från samma principer som Frankenberg, det vill säga att jag var öppen
för dialog och delgav ibland mina egna erfarenheter, inte minst för att ge stöd och visa
förståelse när informanten tog upp något som kändes svårt eller pinsamt för henne att
prata om. Detta gällde både i gruppintervjun och i den enskilda intervjun, även om det
10 Diana Mulinari (1999) påpekar att fältarbete kan förstås som en process där förutsättningarna
ständigt förändras; både litteratur och mötet med fältet ger hela tiden upphov till nya frågor och
infallsvinklar som sätter sin prägel på fältarbetet.
11 Frankenberg (1993) tar även upp hur det särskilt gäller frågor som är tabubelagda, eller ämnen
som behöver artikuleras, som rasism eller sexualitet.
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT