Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

Kapitel 8
Att gå vidare – avslutande kommentarer
RASISM, KÖN OCH SEXUALITET 119
Den här rapporten har varit allt annat än enkel att skriva. Att skriva om sex är alltid
behäftat med en rad svåra etiska frågor. Att skriva om ungdomar med olika etnisk
bakgrund är likaså ett vanskligt projekt, eftersom risken att bidra till stereotyper och
fördomar alltid är överhängande. Genom hela arbetet med rapporten har jag brottats med
frågan om hur man ska behandla något som är så politiskt laddat och ofta förknippat
med mytiska föreställningar om ”dom andra”? Det vill säga: hur kommer man förbi alla
slentrianmässiga skildringar av hedersmord, gruppvåldtäkter och arrangerade äktenskap?
Ett sätt att hantera denna problematik har varit att inte försöka gå förbi debatterna, utan
tvärtom låta en kritisk granskning av framförallt mediebilden löpa parallellt genom hela
rapporten. Ett annat sätt har varit att lyfta fram ungdomarnas samtal och berättelser: när
bilden möter verkligheten blir den ofta betydligt mer nyanserad. Rapporten kan därmed
läsas både som en kritisk granskning av, och ett alternativ till, alla medieberättelser om
invandrarungdomar och könsrelationer.
Att problematisera etnicitet
En av de viktigaste frågorna i denna rapport har varit att försöka problematisera
begreppet etnicitet. Med stöd i den kritiska etnicitetsforskningen har jag försökt visa hur
etnicitet inte bara är en samling ”kulturellt stoff”, det vill säga en rad värderingar som
finns där för forskaren att samla in och beskriva. Snarare innefattar etniska gränsdragningar
i stort sett alltid en maktrelation: makten att definiera ut och behandla några
som ”dom andra”. En annan viktig poäng som denna rapport försökt synliggöra är risken
att tala om definitiva åtskillnader mellan ungdomar från olika etniska grupper, eller
mellan invandrarungdomar och svenska ungdomar. Som rapporten har visat kan alla
dessa föreställningar om invandrare och kulturskillnader medföra en tillbakagång till
vad vissa inom en utsatt grupp anser vara de egna traditionerna (Espin, 1996: 92).
Genom kulturreduktionistiska förklaringar och stereotypa skildringar riskerar vi således
att förstärka, snarare än utmana, de villkor ungdomar med olika kulturell bakgrund lever
under.
Rapporten har också belyst att det inte är särskilt förvånande att unga män med denna
bakgrund utvecklar en slags machoorienterad motidentitet, när de möter en svensk
vuxenvärld och ett samhälle som ständigt betraktar dem med misstanke och ibland med
direkt fientlighet. Likaså har vi sett att de unga kvinnorna hamnar i en konflikt mellan
den egna gruppens sexism och det svenska samhällets rasism. Att dessutom bli
porträtterade som offer för sin kultur eller familj, som oförmögna till egen handling och
egen vilja, gör inte deras situation lättare.
Intervjuerna med ungdomarna visar också, att etnicitet har en viktig roll i deras
självbild. Ungdomarna både definierar sig själva och förklarar en del av sina stånd-
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT