Närmiljöns betydelse för barns och ungdomars hälsa och ...

Förekomst av beteendeproblem
Beteendeproblem hos barn var vanligare i fattiga bostadsområden (31, 34, 35). Bostadsområdets
karaktär förefaller att ha en självständig effekt, oberoende av den enskilda
familjens sociala villkor. I likhet med förekomst av låg födelsevikt förstärker närmiljöns
karaktär effekter av den enskilda familjens villkor. I invandrarfamiljer angavs effekten av
att bo i ett resurssvagt område till 0,24–0,31 SD. Denna effekt är så stor att man kan uppskatta
att förekomsten av beteendeproblem skulle halveras i invandrargruppen om
familjerna fick bo i socialt gynnande områden. Resultatet stärker således uppfattningen att
beteendestörningar delvis kan tillskrivas barnens närmiljö.
Ett gott socialt klimat i bostadsområdet förefaller minska risken för beteendeproblem.
Även här verkar det finnas en interaktion mellan miljön och egenskaper hos individen. De
gynnsamma effekterna av att bo i ett bostadsområde med ett gott socialt klimat var
betydligt större för invandrarbarn (35). Effektstorleken var 0,14–0,24 SD. Det kan tolkas
som att förekomst av betydande beteendeproblem i invandrargruppen skulle kunna
minskas med en fjärdedel om det sociala klimatet i bostadsområdet förbättrades.
Effekterna av bostadsområdet förefaller således kunna förklara upp till cirka 10 procent av
variationen av olika hälsoutfall för barn, efter kontroll för en rad olika egenskaper hos
familjen. Översikten tyder på att insatser i resurssvaga bostadsområden torde kunna
reducera risken för ohälsa framför allt för barn i familjer med bristande resurser.
Metodproblem
närmiljöns betydelse för barns och ungdomars hälsa och välbefinnande 19
Det finns fyra metodproblem som kan ha medfört att effekten av bostadsområdet underskattas.
Ett första problem kan vara att man överkontrollerar för individ- och/eller områdesvariabler
(50). Vid varje analys av bostadsområdeseffekter måste hänsyn tas till individuella
egenskaper. Att kontrollera för individens/familjens socioekonomiska position är nödvändigt.
Används många kontrollvariabler på individnivå försvagas emellertid sambandet
mellan närmiljöns socioekonomiska status (SES) och hälsoutfall. Rankins och Quanes
studie kan utgöra ett exempel (33). Där används 15 kontrollvariabler på individnivå och tre
index för att mäta områdeseffekter. I studien var inga ekologiska variabler signifikanta och
de ekologiska variablerna förklarade inte heller något av variationen mellan bostadsområden.
Å andra sidan, om man inte hade kontrollerat för individernas SES, skulle variation
som avspeglar individernas egenskaper kunna fångas som variationen mellan bostadsområden.
Därigenom skulle områdeseffekten kunna överskattas. Detta torde emellertid
inte utgöra något problem i denna översikt eftersom samtliga studier har kontrollerat för
individens SES. Risk finns i stället att studierna har överkontrollerat för individuell SES.