MUMIN-Projektet - Utvärdering av tidiga insatser mot ungdomars ...

MUMIN-Projektet 

Utvärdering av tidiga insatser 

mot ungdomars narkotikamissbruk 

Rapport 2007 

Kristina Sinadinović 

& Ulf Wahlgren

MUMIN-Projektet 

Utvärdering av tidiga insatser 

mot ungdomars narkotikamissbruk 

Kristina Sinadinović 

& Ulf Wahlgren

Innehåll 

1. Inledning ......................................................................................................................................5 

1.1 MUMIN-projektet ......................................................................................................................5 

1.2 Det nya arbetssättet ................................................................................................................5 

1.3 Utvidgat samarbete ..................................................................................................................6 

2. Bakgrund ......................................................................................................................................9 

2.1 Definitionen av begreppen narkotika och narkotikamissbruk....................................9 

2.2 Utvecklingen av narkotikapolitiken ....................................................................................9 

2.3 Narkotikapolitiken och narkotikastrategin idag ..........................................................10 

2.4 Utvecklingen av den experimentella narkotikaanvändningen ................................11 

2.5 Polisens arbete mot narkotika............................................................................................11 

2.6 Socialtjänstens arbete mot narkotika ..............................................................................12 

2.7 Beroendevårdens arbete mot narkotika ..........................................................................12 

3. Utvärdering av MUMIN-projektet......................................................................................14 

3.1 Syfte ............................................................................................................................................14 

3.2 Frågeställningar ......................................................................................................................14 

3.3 Material och tillvägagångssättet........................................................................................14 

3.3.1 Bortfall........................................................................................................................................16 

3.3.2 Bortfallsanalys ........................................................................................................................16 

4. Resultat......................................................................................................................................18 

4.1 I vilken utsträckning har man genom projektet nått fram till en 

ny grupp ungdomar som annars inte är kända för Maria Ungdom? ....................18 

4.2 Hur ser ungdomarnas bakgrund ut? ................................................................................19 

4.3 Hur ser ungdomarnas missbruksbild ut?........................................................................20 

4.4 Hur ser ungdomarnas psykosociala hälsa ut? ..............................................................23 

4.5 Behandlingskontakten med beroendevården efter gripandet ................................25 

4.6 Missbruksbilden vid slutet av behandlingskontakten ................................................26 

4.7 Uppföljning ..............................................................................................................................27 

4.8 Slutet ur ett rättsligt perspektiv ........................................................................................28 

4.9 Personalenkäten......................................................................................................................29 

4.9.1 Syftet med projektet ............................................................................................................29 

4.9.2 Organisation och lokaler ......................................................................................................29 

4.9.3 Rutiner ......................................................................................................................................30 

4.9.4 Personalens intresse och engagemang ..........................................................................30 

5. Avslutande diskussion och förslag på åtgärder............................................................31 

6. Framtidsplaner ........................................................................................................................34 

4 

Slutord........................................................................................................................................35 

Referenslista ............................................................................................................................37 

Internetadresser ......................................................................................................................38 

Bilaga 1 – Projektets organisation....................................................................................39 

Sammanfattning......................................................................................................................41

1. Inledning 

Den 1 juli 1988 trädde den lag i kraft som för första 

gången förbjöd allt icke medicinskt bruk av narkotika 

i Sverige. Den 1 juli 1993 infördes fängelse i straffskalan 

för detta brott vilket gav polisen befogenhet att ta 

urin- och blodprov på personer som misstänks för 

bruk av narkotika. Sedan dess har polisens arbete mot 

narkotikan i allt större utsträckning riktats mot narkotikamissbrukarna 

och antalet urin- och blodprovtagningar 

har ökat stadigt, framförallt bland unga personer. 

Trots många positiva provsvar uppmärksammade 

polisen att situationen för de här ungdomarna inte 

förändrades efter ett ingripande, de stötte på samma 

personer, i samma olämpliga miljöer, om och om igen. 

Det tog lång tid efter ett gripande innan ungdomarna 

kom i kontakt med socialtjänst och innan insatser 

gjordes för att hjälpa dem att komma ifrån narkotikaproblemet. 

Den långa processtiden var ett känt faktum 

även på socialtjänstkontoren och i beroendevården. 

De tre verksamheterna var överens om att någonting 

borde göras. 

Samtliga trodde på att ett effektivare och tätare 

samarbete mellan verksamheterna skulle leda till att 

fler ungdomar kunde hindras från att hamna i narkotikamissbruk, 

eller få hjälp att komma ifrån det. Detta 

tänkande och viljan att åstadkomma förändring resulterade 

i MUMIN-projektet – Maria Ungdom Motiverande 

Interventioner. 

1.1 MUMIN-projektet 

I augusti 2004 startade MUMIN-projektet, ett samverkansprojekt 

som har utvecklats mellan Länskriminalpolisen 

i Stockholms län - Ungdomssektionen, Beroendecentrum 

Stockholm, där Maria Ungdom och 

Beroendeakuten Stockholm – BAS, ingår samt Socialtjänstförvaltningen, 

Maria Ungdoms enhet med stöd 

från Mobilisering Mot Narkotika. Initiativet till 

MUMIN-projektet kommer från de ovannämnda 

verksamheter som i flera år upplevt brister i vårdkedjan 

efter ett polisingripande. Av olika skäl uteblir 

”väckarklockan” som ett omhändertagande borde leda 

till. Ofta är de ungdomar som grips för ringa narkotikabrott 

ganska omgående tillbaka i samma olämpliga 

miljö som tidigare. Långa handläggningstider inom 

socialtjänsten upplevdes vara en bidragande orsak till 

detta. Ett snabbare erbjudande om samtal, vård eller 

behandling av familjen, med en snar uppföljning, var 

något som efterfrågades. Projektets syfte var inte att 

ändra eller påverka ansvarsfördelningen utan att åstadkomma 

en effektivisering av de olika organisationernas 

samarbete. 

Syftet med MUMIN-projektet är att ungdomar som 

grips för ringa narkotikabrott snabbt ska lotsas till 

vård och behandling. Målsättningen med projektet är 

den tidiga interventionen. Tanken är att metoden ska 

nyttja den kris som ungdomen och familjen kan 

befinna sig i vid gripandet och så tidigt som möjligt 

erbjuda åtgärder när familjen är som mest mottaglig 

för stöd och hjälp. Genom att intervenera (erbjuda 

stöd, rådgivning och vård) i samband med att den 

unge är misstänkt för ringa narkotikabrott skapar man 

en möjlighet att erbjuda stöd/vård i ett tidigt skede, 

innan ett narkotikamissbruk hunnit bli befäst. Genom 

att ingripa så tidigt som möjligt samt förkorta processen, 

från det att ungdomarna grips för ringa narkotikabrott 

till att de kommer i kontakt med missbruksvården 

och socialtjänsten, ska risken för att ungdomar 

utvecklar ett avancerat narkotikamissbruk, minska. 

I de fall de redan hunnit utveckla ett avancerat 

missbruk ska de så fort som möjligt få hjälp att komma 

ifrån det. MUMIN-samarbetet har upphört i projektform 

den 31 december 2006, då det permanentades 

och sedan dess ingår i de olika verksamheternas ordinarie 

arbete. 

1.2 Det nya arbetssättet 

Efter ett tillslag åker polisen med de, för ringa narkotikabrott 

misstänkta, unga personerna till Maria 

Ungdom. Där finns en provisorisk polisstation där 

polisförhör och urinprovtagning genomförs. För att 

göra en laglig polisstation på Maria Ungdom krävdes 

att den aktuella lokalen måste vara oåtkomlig för all 

annan personal än poliser under den tid som lokalen 

fungerade som polisstation. Det innebar i praktiken 

ett låsbyte och att enbart polisen hade tillgång till 

nycklarna när de använde lokalen. All annan personal 

måste bli inbjuden av polisen för att få komma in. 

Innan ankomst ringer polisen till Maria Ungdom och 

rapporterar antalet ungdomar som de har med sig. 

Polisen kontaktar även föräldrarna till de ungdomar 

som inte fyllt 18 år. Ett samtal går också till socialjouren 

i syfte att undersöka möjligheten till att någon 

från socialtjänsten kan närvara vid förhöret, i de fall 

den misstänkte är under 18 år. 

På den provisoriska polisstationen vid Maria Ungdom 

inleds en kroppsbesiktning genom urin- eller 

blodprov som sedan följs av ett polisförhör. Om ungdomen 

vägrar lämna prov tillkallas en av polisens egna 

läkare som tar ett blodprov. Efter förhöret motiveras 

ungdomen, av polisen och personal från Maria Ungdom, 

att omedelbart gå en trappa upp till Maria Ungdoms 

akutmottagning för att prata om gripandet och 

det eventuella bruket/missbruket i ett akutsamtal 

med en eller två mentalskötare och en läkare. I akutsamtalet 

ingår också en somatisk undersökning, preliminär 

psykiatrisk bedömning och ett övervakat urinprov. 

Ungdomen och dennes familj erbjuds också två 

5

uppföljningssamtal på Maria Ungdom eller tillhörande 

lokalmottagningar/öppenvårdsmottagningar inom en 

månad. Syftet med dessa tre besök (akutsamtalet + de 

två uppföljningarna) är att göra en missbruksbedömning 

och utredning för att se vilken hjälp ungdomen 

och dess familj behöver. Alla ungdomar rapporteras till 

socialtjänsten enligt sedvanlig rutin. 

Ungdomarna som omhändertas av polisen och är 

20 år eller äldre får efter förhöret gå över till S:t Görans 

sjukhus (ca 400 m från Maria Ungdom), där Beroendeakuten 

Stockholm, BAS, ligger. Under tiden har 

personalen från Maria Ungdom eller polisen ringt och 

rapporterat att ungdomen är på väg. Väl på plats tas 

ungdomen omhand av personalen på BAS för att erbjudas 

ett motiverande samtal och en uppföljning på 

någon av Beroendecentrums lokala mottagningar. 

Redan vid projektets första testtillfällen upptäckte 

man i akutsamtalet på Maria Ungdom att det fanns en 

skillnad mellan ungdomarna som man kom i kontakt 

med genom MUMIN-projektet och Maria Ungdoms 

övriga patienter när det gällde motivationen för att ta 

emot erbjudandet om vård. Maria Ungdoms patienter 

var mer motiverade att delta i ett akutsamtal. Det 

beror sannolikt på att föräldrarna själva hade bestämt 

att de skulle komma in till kliniken, de hade redan sett 

problemet med sin ungdom. Ungdomarna i projektet 

däremot hade nyligen blivit gripna och föräldrarna 

kontaktades via telefon och kallades till ungdomens 

förhör. Deras förberedelsetid var mycket kortare vilket 

gjorde att motivationen, speciellt hos ungdomen, var 

mycket lägre. Detta gjorde att motiverande samtal 

(Motivational Interwiewing, MI), har blivit en viktig 

metod som både polis och vårdpersonal använder sig 

av för att kunna få till stånd ett inledande akutsamtal. 

MI är en samtalsteknik vars syfte är att öka ungdomens 

insikt om problemet och därmed öka motivationen till 

förändring. (Barth, T. & Näsholm, C., 2006) Från gripandet 

ute på stan, till att förhöret tog slut, och frihetsberövandet 

upphörde, tog det i genomsnitt två 

timmar. Utöver detta, oftast mitt i natten, ska patienten 

och dennes familj vilja ta emot ett akutsamtal på 

Maria Ungdom som kan ta ytterligare en dryg timme, 

förutsatt att det inte är väntetid. Det är förståeligt att 

ungdomarna och familjerna ställde sig tveksamma till 

detta med den långa tidsåtgången mitt i natten och 

utan någon mental förberedelsetid. Ett alternativ som 

senare erbjöds var att familjen/ungdomen fick en ny 

akuttid för samtal inom 48 timmar, något som ett 

antal familjer accepterade. Personalen på Maria Ungdom 

har också meddelat att flera av dem som tackat 

nej till samtal i första skedet senare återkommit när 

erbjudandet sjunkit in. 

1.3 Utvidgat samarbete 

Under projektets gång har behovet av ett utvidgat 

samarbete mellan Ungdomssektionen vid Länskriminalen 

och socialtjänsten på fältet aktualiserats. Arbetet 

som utförs av Ungdomssektionen är i dessa miljöer 

6 

polisiärt men gränsen till det som kan sägas utgöra 

socialtjänstens uppgifter är ofta hårfin. 

I sin dagliga verksamhet kommer polisen i kontakt 

med olika grupper av ungdomar som de inte har rätt 

att ingripa mot. En sådan grupp är ungdomar under 

15 år som inte är straffmyndiga. Här finns lagliga hinder 

för polisen att ingripa på samma sätt som mot 

dem som är 15 år eller äldre. En annan grupp som 

polisen inte har rätt att ingripa mot är de ungdomar, 

och ibland även barn, som inte har begått narkotikabrott 

men som vistas i olämpliga riskmiljöer där det 

förutom missbrukare och kriminella inte finns några 

andra vuxna. Behovet av socialsekreterare som åker 

och verkar tillsammans med Ungdomssektionen i 

direkt anslutning till gripanden och polisförhör har 

därför uppmärksammats. 

Eftersom Ungdomssektionens arbete till stor del 

baseras på tips som leder till omedelbara åtgärder är 

det praktiskt omöjligt för Ungdomssektionen att samarbeta 

med eventuella uppsökare eller fältassistenter 

inom den lokala socialtjänsten. Dessa arbetar sällan på 

de tider då Ungdomssektionen är i tjänst och slutsatsen 

är att ett utvidgat samarbete mellan socialtjänsten 

och Ungdomssektionen måste ske utifrån specifika 

socialsekreterartjänster. 

Under projektets gång har det utvidgade samarbetet 

mellan polisen och ungdomsjouren på Maria Ungdom 

prövats under fyra pilothelger. Denna form av samarbete 

innebär ett offensivare samarbete gällande tidig 

upptäckt och förebyggande insatser. Det har för socialtjänsten 

inneburit tillträde till för dem okända destruktiva 

miljöer för ungdomar och unga vuxna. Arbetssättet 

innebär att flera med missbruksproblematik, 

eller i riskzonen för missbruk och kriminalitet, kan 

identifieras och länkas vidare till lokal socialtjänst 

och/eller Maria Ungdom. Det innebär också att anmälningarna 

till den lokala socialtjänsten förbättras och 

sker snabbare. Ungdomsjouren i Haninge har också 

visat intresse för samarbetet med Söderortspolisen. 

Även de ville vara med på fältet tillsammans med 

polisen för att på så vis underlätta sökandet av ungdomarna 

och kunna prata med de ungdomar som inte 

blev gripna men ändå befann sig i den olämpliga miljön. 

Det visade sig också att de kunde hjälpa till med 

bokning av besök på HANNA-mottagningen, den 

lokala beroendemottagningen för ungdomar i Haninge. 

Allt detta resulterade i att en särskild socialsekreterartjänst 

upprättades i september 2007. Tjänsten är en 

heltidstjänst som i första skedet tillsatts på prov i sex 

månader. Hittills har det sociala arbetet, förutom 

målgruppen ungdomar, också omfattat barnärenden, 

anhörigstöd, ungdomar i riskzon som ej är misstänkta 

för brott samt ärende rörande misstänkt prostitution. 

Ett annat problem som har uppmärksammats är att 

polisen inte griper flickor i samma utsträckning som 

pojkar. Flickor utgör endast 18 procent av de ungdomar 

som gripits under projekttiden samtidigt som det 

har visat sig att dessa flickor är en grupp som har hög 

belastning av svåra problem. Det är därför oerhört 

viktigt att man får tag på dessa flickor och kan erbjuda

dem vård och nödvändiga insatser så att de kan leva 

ett normalt liv. Ett problem förknippat med detta är 

att flickor har problem som inte syns så mycket utåt, 

medan pojkarna är mer utåtagerande med kriminalitet 

som är det mest utmärkande problemet. Detta gör det 

mycket lättare att ”se” pojkar. För att få tag på fler 

flickor måste polisen lära sig att känna igen de signaler 

som dessa sänder ut och vilka kännetecken de har. Ett 

sätt är att utnyttja socialtjänst- och vårdpersonalens 

långa erfarenhet av arbete med ungdomar med den 

här typen av problematik. Detta visar återigen på 

behovet av ett utvidgat samarbete. Maria Ungdomsenhetens 

ungdomsjour besitter stor kunskap på området 

och har redan identifierat olika grupper av flickor. 

Ett exempel är flickor på rymmen. I denna grupp hittar 

man unga flickor som håller sig undan genom att 

bo hos olika äldre pojkar som ofta är narkotikamissbrukare. 

I vissa fall har dessa flickor inte någon erfarenhet 

av narkotika men de blir snabbt introducerade. 

I denna grupp hittar man också de något äldre och 

mer erfarna flickor som har kommit längre i sitt missbruk 

men där ingen, än så länge, har lyckats upptäcka 

och hindra dem från att gå vidare i sin missbrukskarriär. 

Ytterligare en grupp av flickor som ungdomsjouren 

har identifierat är de flickor som är äldre än 15 år 

och befinner sig runt Stureplan där de ”övar” med 

egna fester som liknar de populära krogarnas sätt att 

behandla tillexempel VIP-gäster. Dessa flickor har 

pengar och kommer från miljöer som man i första 

hand kanske inte ser som problematiska. På deras fester 

finns det både alkohol och andra droger som till 

exempel kokain. De äldre pojkarna hjälper gärna till 

med att tillhandahålla de varor som behövs för att 

skapa den ”rätta” stämningen. Detta är några exempel 

på utvecklingsbara möjligheter för att skapa ett tätare 

samarbete med nya rutiner i syfte att kunna hjälpa 

flickor. I början av 2007 har polisen deltagit i tre informationsföreläsningar 

om hur unga flickor inom 

dessa kategorier lever. Föreläsningarna hölls av en sjuksköterska 

från Maria Ungdom, två socialsekreterare 

från Maria Ungdoms Ungdomsjour och en socialsekreterare 

från Maria Ungdomsenhetens Prostitutionsgrupp. 

Syfte med dessa föreläsningar var att ge underlag för 

en diskussion kring hur polisen ska kunna anpassa sina 

resurser vid tillslagen och se andra möjligheter för tillslag 

än de mer inarbetade. Efter diskussionerna har 

polisgrupperna förändrats såtillvida att varje grupp 

numera har minst två kvinnliga poliser och det hela 

resulterade i att under perioden augusti till oktober 

2007 har polisgripanden bestått av 50 procent flickor 

och 50 procent pojkar. 

Under projekttiden har fyra större MUMIN-insatser 

genomförts där MUMIN-polisen har samarbetat med 

olika polisdistrikt i Stockholm (norrort, city, västerort 

och söderort). Varje insats skedde under en fredagsoch 

en lördagskväll. Tanken har varit att intressera de 

andra polisdistrikten för arbetssättet. Flera polisdistrikt 

har även gjort studiebesök på Maria Ungdom för att 

bekanta sig med projektets rutiner. Västerortspolisen 

sänder även med jämna mellanrum sina nya poliser till 

Maria Ungdom på spontana studiebesök. Även citypolisen 

har gjort extrabesök. 

En annan aktör som har blivit intresserad av att vara 

med i samarbetet är Unga KRIS (Kriminellas Revansch 

I Samhället - Ungdomssektionen). De vill hjälpa till 

med de ungdomar som inte kan motiveras till att prata 

med Maria Ungdoms personal. Ungdomar och unga 

vuxna från Unga KRIS kan samtala med den gripna 

ungdomen utifrån sina egna upplevelser och erfarenheter 

och möta den gripne på ungdomsnivån. Förhoppning 

är att detta samarbete ska bidra till att den gripne 

ungdomen ändrar sig, tar emot hjälp eller på annat sätt 

knyter positiva kontakter för att kunna förändra sitt liv. 

Samarbetet med Unga KRIS har testats under två 

pilothelger under 2007, fyra kvällar totalt. 2–3 ungdomar 

från Unga KRIS har varit närvarande på Maria 

Ungdom och initierat kontakten med de ungdomar 

som inte kunde motiveras till att ta emot erbjudandet 

om vård. Det har resulterat i åtta samtal som har genererat 

fortsatt kontakt med Unga KRIS. 

I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om 

unga lagöverträdare (LUL) finns särskilda regler om 

åtalsunderlåtelse för den som har begått brott före 18 

års ålder. Riksåklagaren har 2006 gett ut riktlinjer för 

att en enhetlig tillämpning av denna lag ska ske över 

hela landet. Åtalsunderlåtelse kan ske i två huvudfall, 

nämligen när ungdomen blir föremål för vård eller 

annan stödåtgärd eller när brottet uppenbarligen skett 

av okynne eller förhastande, vilket aldrig är aktuellt 

vid narkotikabrott. För att ungdomen ska få åtalsunderlåtelse 

ska skuldfrågan vara klarlagd, i regel krävs 

det att brottet är erkänt. När det gäller fallen att ungdomen 

blir föremål för vård eller annan stödåtgärd 

skall åtalsunderlåtelse meddelas om det med skäl kan 

antas att den av socialtjänsten föreslagna vården dels 

är vad som är lämpligast för den unge, dels är den 

påföljd som den unge kan förväntas dömas till om åtal 

väcks. Vid denna bedömning ska socialtjänstens yttrande 

och ungdomskontrakt eller vårdplan ligga till grund 

för åklagarens bedömning. Om socialtjänsten har vård 

eller åtgärder för ungdomen, vid exempelvis ett ringa 

narkotikabrott meddelar åklagaren en åtalsunderlåtelse 

för den unge istället för att strafförelägga (ge böter 

som påföljd) eller åtala den unge. Under 2006 och 2007 

har en diskussion inletts mellan Ungdomssektionen, 

socialtjänsten vid Maria Ungdom och åklagarna på 

City åklagarkammare i Stockholm. Man har velat hitta 

ett sätt att få andelen åtalsunderlåtelser att öka och 

andelen strafförelägganden och åtal att minska, inledningsvis 

inom ramen för MUMIN-samarbetet men 

sedan även i hela Stockholms län. Till skillnad vad som 

skett tidigare begär åklagaren numera vid misstanke 

om narkotikabrott (även ringa) alltid ett yttrande från 

socialtjänsten. För det fall åklagaren beslutar om 

åtalsunderlåtelse sker en underrättelse av beslutet alltid 

vid ett personligt möte mellan den unge, dennes 

vårdnadshavare samt åklagaren. Vid detta möte är ofta 

även en socialsekreterare med. Därefter sker en kontakt 

med socialtjänsten för att följa upp att de åtgärder 

som skulle vidtas också har skett. I det fall den 

7

unge inte genomför vården eller åtgärderna som han 

samtyckt till kan beslutet om åtalsunderlåtelse återkallas 

och därefter åtal väckas istället. Det är viktigt att 

påpeka att det inte kan bli aktuellt med åtalsunderlåtelse 

om socialtjänsten inte föreslår vård eller någon 

annan åtgärd från deras sida eller om den unge inte 

samtycker till det som socialtjänsten har föreslagit. 

8

2. Bakgrund 

I det följande avsnittet definieras begreppen narkotika 

och narkotikamissbruk. En beskrivning av den narkotikapolitiska 

utvecklingen, utvecklingen av det experimentella 

narkotikamissbruket samt polisens, socialtjänstens 

och beroendevårdens arbete som görs i syfte 

att öka förståelsen för den kontext som MUMIN-projektet 

har startat i. 

2.1 Definition av begreppen 

narkotika och narkotikamissbruk 

Vad som menas med begreppet narkotika i Sverige 

idag är de preparat som finns med i Läkemedelsverkets 

föreskrifter om förteckningar över narkotika. Det 

som är gemensamt för dessa preparat är att de är beroendeframkallande 

och påverkar det centrala nervsystemet. 

(Narkotikastrafflagen 8 §; CAN 2005:91) 

I Sverige betecknas idag all icke medicinsk användning 

av narkotika som missbruk. Detta innebär därför att 

begreppet narkotikamissbruk omfattar olika former av 

användning, allt i från konsumtion vid enstaka tillfällen 

av sömnmedel utan recept till periodiskt nyttjande eller 

dagligt intag av exempelvis heroin. (CAN 2005:91) 

I denna rapport kommer begreppen narkotika och 

narkotikamissbruk att användas enligt den officiella 

definitionen. Begreppet narkotika kommer att omfatta 

alla preparat upptagna i Läkemedelsverkets föreskrifter 

om förteckningar över narkotika och begreppet 

narkotikamissbruk kommer att omfatta all icke medicinsk 

användning av narkotika. 

2.2 Utveckling 

av narkotikapolitiken 

Den 27 april 1954 hölls den första debatten om narkotika 

i Sveriges riksdag. Frågan som diskuterades var 

huruvida regeringen ansåg att narkotikamissbruket 

motiverade en ökad vaksamhet från samhällets sida 

och om, i så fall, den övervägde en lagändring för att 

komma till rätta med problemet. Utifrån information 

insamlad från medicinalstyrelsen och polisen fastslog 

man att narkotikamissbruket inte var något allvarligt 

problem i Sverige och debatten stämplades som onödig. 

(Sundelin, 1988) Vid den tidpunkten reglerades 

hanteringen av narkotika i narkotikakungörelsen som 

uppstod i samband med att Sverige anslöt sig till 

Haagkonventionen 1912 och Genèvekonventionen 

1925. (CAN 2005:91) 

Den första narkotikakungörelsen utfärdades 1923 

och reglerade in- och utförsel av opium, morfin, vissa 

derivat därutav och kokain. Straffet för överträdelsen 

var högst 10 000 kr i böter. I samband med att Sverige 

anslutit sig till Genèvekonventionen utvidgades i 

1930-års narkotikakungörelse narkotikabegreppet till 

att även omfatta kokablad, cannabis och flera opiumderivat. 

Dessa narkotiska preparat fick inte föras in, 

tillverkas, innehas eller saluhållas. En av nyheterna i 

kungörelsen var att innehav av narkotikan kriminaliserades. 

År 1958 skärptes straffen i narkotikakungörelsen 

till lägst 25 dagsböter och högst fängelse i sex 

månader. Detta medförde att polisen fick använda sig 

av husrannsakan och kroppsvisitation vid misstanke 

för sådana brott. (CAN 2005:91) 

År 1962 ersattes narkotikakungörelsen av narkotikaförordningen 

(Narkotikaförordningen 1962:704). Precis 

som tidigare var det förbjudet att tillverka, saluhålla, 

överlåta eller inneha narkotika. Straffet var dagsböter 

för narkotikaförseelsen och fängelse i högst två år vid 

narkotikabrott. Med brottsbalken som trädde i kraft 

1965 sänktes straffmaximum i narkotikaförordningen 

från två års fängelse till ett år. Det betonades att resurser 

istället borde satsas på polisen eftersom risken för 

att bli upptäckt, enligt socialstyrelsens mening, hade 

större allmänpreventiv påverkan än själva straffskärpningen. 

1968 infördes en särskild narkotikastrafflag där brotten 

indelades i tre brottsrubriceringar: narkotika förseelse 

där endast böter ingick i straffskalan, narkotikabrott 

där minimistraffet var böter och maximistraffet 

fängelse i högst 2 år och grovt narkotikabrott där 

minimistraffet var fängelse i minst 2 år och maximistraffet 

fängelse i högst 4 år. (Narkotikastrafflagen 

(1968:64)) Denna lag hade huvudsakligen två syften. 

Det ena var att betona allvaret med narkotikamissbruket 

och visa att det var ett oönskat problem som skulle 

bekämpas hårt. Det andra var att skilja mellan försäljare/distributörer 

å ena sidan och missbrukare/konsumenter 

å andra sidan. Tanken var att man genom 

hård straffrättslig kontroll av dem som bjöd och spred 

narkotika skulle minska tillgången. Den nya lagen 

skulle inte drabba den enskilde missbrukaren. (Träskman, 

2003) 

År 1969 höjdes straffet för grovt narkotikabrott och 

grov varusmuggling med narkotika till fängelse i lägst 

ett år och högst sex år. Motiveringen var att Sverige 

kunde betraktas som gynnsam marknad av internationella 

narkotikahandlare om straffreaktionen var för 

mild. Det ansågs betydelsefullt att samhället snabbt 

satte in ökade resurser på olika områden för bekämpningen 

av narkotikamissbruket och den illegala narkotikahandeln. 

Det anfördes att straffrättslig lagstiftning 

var ett medel, men inte det enda eller tillräckliga i 

kampen mot narkotika. (L2U 1969:7; SFS 1969:33) 

Efter bara tre år, alltså år 1972, höjdes maximistraffet 

för grovt narkotikabrott till 10 års fängelse. 

Narkotikahanteringen var i hög grad internationaliserad 

och inriktad på länder där vinstutsikterna bedöm- 

9

des vara stora och riskerna med verksamheten måttliga. 

Flera länder i Västeuropa genomförde därmed 

straffskärpningar. (Prop 1972:67) 

År 1980 föreslogs det att graden av hänsynslöshet 

bör tillmätas större betydelse vid bedömning av narkotikabrott. 

Som exempel på hänsynslöshet angavs att 

preparat var särskilt farligt eller att det var frågan om 

systematiskt bedriven överlåtelse till skolungdomar 

eller annan ungdom. Samma sak gällde för intagna på 

anstalt eller att överlåtaren inte själv var missbrukare, 

utan överlät narkotikan för egen vinning. Dessutom 

föreslogs en höjning av straffmaximum för normalbrottet 

till tre års fängelse. Motsvarande ändringar 

föreslogs i varusmugglingslagen och i 1 § samma lag 

föreslogs en särskild straffskala för narkotikasmuggling. 

(Prop 1980/1981:76) Förslagen godtogs i riksdagen. 

(JuU1980/1981:25; SFS 1981:226) 

Redan år 1982 föreslog regeringen nya ändringar i 

narkotikastrafflagen då det hade framkommit att vissa 

uppenbart straffvärda gärningar med anknytning till 

narkotika inte var täckta av bestämmelserna i narkotikastrafflagen. 

Trots att det konstaterades att det inte 

skedde någon påtaglig försämring av narkotikaläget 

under de senaste åren så var problemet redan av en 

omfattning som är oacceptabel från samhällets sida. 

Därför var en förbättring av narkotikastrafflagen en 

angelägen uppgift. De föreslagna ändringarna var att: 

1) Överlåtelse skulle vara det centrala brottet. 

2) Framställning skulle ersätta begreppet tillverkning 

och därmed omfatta även ompackning och odling 

av narkotiska växter. 

3) Förvärv i överlåtelsesyfte skulle omfattas av lagen. I 

praxis hade personer som förvärvat narkotika 

dömts till innehav vilket innebar att ansvar inte 

kunde utkrävas för medverkan, försök, förberedelse 

eller stämpling till innehav. 

4) Bearbetning, förpackning, transport, döljande, förvaring, 

med mera, skulle brytas ut från innehavsbegreppet 

med avsikten att kunna döma till ansvar 

för de osjälvständiga brottsformerna. 

5) Främjandet av narkotikahandeln som tillexempel 

utbjudande av narkotika till försäljning och förmedling 

av kontakter mellan säljare och köpare 

skulle kriminaliseras. 

6) Innehav skulle innebära ett nytt begrepp där de 

ovannämnda gärningsformerna brutits ut från det 

gamla innehavsbegreppet. Det föreslogs även att en 

bestämmelse om vad som avsågs med narkotika ska 

tas in i narkotikastrafflagen. (Prop 1982/83:141) 

Det föreslagna förslaget löd: 

”Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga 

varor med starkt vanebildande egenskaper eller 

varor som med lätthet kan omvandlas till varor med 

sådana egenskaper och som: 

1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell 

överenskommelse som Sverige har biträtt 

eller 

2. av regeringen har förklarats skola anses som narkotika 

enligt lagen” 

10 

Förslagen godtogs av riksdagen (JuU 1982/83:37, 

SFS 1983:363) 

Tanken med Narkotikastrafflagen var att den inte 

skulle drabba missbrukarna och fram till 1980-talet 

var avsikten med tillämpningen av lagen att den inte 

skulle försvåra eller hindra att en missbrukare kom 

under vård. (Träskman, 2003) 

Detta skulle ändras på 1980-talet. År 1982 lades 

nya förslag till ändringen av narkotikastrafflagen. I den 

allmänna debatten och i flera motioner framställdes 

krav på kriminaliseringen av själva konsumtionen av 

narkotika. Motiveringen till detta var att detta krävdes 

för att ge uttryck åt samhällets avståndstagande från 

all befattning med narkotika som inte varit avsedd för 

medicinskt bruk samt att motverka att ungdomar som 

befann sig i riskzonen för narkotikamissbruk drogs in i 

missbruket. Trots att departementschefen hade förståelse 

för dessa argument anförde han att kriminaliseringen 

av missbruket skulle kunna få konsekvenser för 

narkomanvården som var svåra att överblicka samt att 

det skulle innebära problem med bevisfrågan. Detta 

ledde till att förslaget avfärdades. I propositionen 

föreslogs vidare att beteckningen narkotikaförseelse 

skulle ersättas med ringa narkotikabrott samt att 

straffmaximum skulle höjas från böter till fängelse i 

sex månader. I straffskalan för normalbrottet föreslogs 

böter utgå. (Prop 1982/83:141) Det förslaget godtogs 

av riksdagen. (SFS 1985:9, JuU 1984/85:12) 

Själva bruket/konsumtionen av narkotika kriminaliserades 

år 1988 med samma motivering som lades 

fram redan 1982. (Prop.1987/88:71; JuU 1987/88:13; 

SFS 1988:286) Initialt kunde enbart böter utdömas 

men detta ändrades 1993 då fängelse i högst sex 

månader infördes i straffskalan för eget bruk av narkotikan. 

Motiveringen till detta var att en sådan lagändring 

skulle ge samhället möjligheter att ingripa tidigt 

och med kraft förhindra att ungdomarna fastnar i 

missbruk. (Prop. 1992/93:142; JuU 1992/93:JuU17; 

SFS1993:211) Detta gav polisen rätt att ta blodoch 

urinprov vid misstanke om bruk av narkotika. 

2.3 Narkotikapolitiken och 

narkotikastrategin idag 

Enligt narkotikastrafflagen (1968:64) 1§ är det idag 

förbjudet att: 

1) Olovligen överlåta narkotika. 

2) Framställa narkotika som är avsedd för missbruk. 

3) Förvara narkotika i överlåtelsesyfte. 

4) Anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara 

eller ta annan sådan befattning med narkotika som 

inte är avsedd för eget bruk. 

5) Bjuda ut narkotika till försäljning, förvara eller befordra 

vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare 

och köpare eller företa annan sådan åtgärd om förfarandet 

är ägnat att främja narkotikahandel. 

6) Inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika.

Sverige intar idag en tydlig och kompromisslös 

inställning när det gäller narkotika. Det övergripande 

målet för svensk narkotikapolitik idag är ”Ett narkotikafritt 

samhälle”. För att uppnå detta presenterade 

regeringen en handlingsplan mot narkotika i januari 

2002, förnyad i april 2006, som går ut på att minska 

nyrekryteringen till missbruk, att fler missbrukare ska 

upphöra med sitt missbruk samt att tillgången till narkotika 

ska begränsas. (Socialdepartementets faktablad 

2002:1– Nationell handlingsplan mot narkotika; Internetadress 

1) ”Detta är nödvändigt för att politiken ska 

behålla sin trovärdighet, och inte minst för att den ska 

vinna trovärdighet bland nya generationen ungdomar.” 

(SOU, 2000:126) I narkotikakommissionens slutbetänkande 

”Vägvalet - Den narkotikapolitiska utmaningen” 

(SOU, 2000:126) publicerad i januari 2001 

samt i United Nations Office on Drug and Crime’s 

rapport ”Sweden’s successful drug policy: A review of 

the evidence” publicerad i september 2006 framställs 

den svenska narkotikapolitiken, ur ett internationellt 

perspektiv som framgångsrik. Sverige har lyckats nå 

samsyn när det gäller attityder till narkotikamissbruk 

och vilka mål och medel som ska gälla. Denna samstämmighet 

råder tvärs över alla politiska partier vilket 

är ovanligt för de flesta länderna. (Tham, 1999) Detta 

tillsammans med prevention som en övergripande 

princip gör att narkotikapolitikens olika komponenter; 

förebyggande åtgärder, kontroll och vård och behandling 

kan samverka på ett nyttoeffektivt sätt. (SOU, 

2000:126) I handlingsplanen betonas det att samordningen 

och samverkan av insatser över sektorsgränser 

behöver utvecklas liksom uppföljningen och utvärderingen 

av de insatser som vidtas. Stöd bör ges för att 

utveckla samarbetsformer mellan olika huvudmän 

såsom kommun, landsting, länsstyrelse, polis, tull, 

kriminalvård och den ideella sektorn samt för att 

utveckla preventiva insatsers effekter. (Internetadress 2) 

2.4 Utveckling av den experimentella 

narkotikaanvändningen 

Mellan år 1998 och år 2000 har andelen som någon 

gång prövat narkotika i befolkningen 15–75 år ökat från 

8 till 12 procent. Den största andelen som någon gång 

prövat narkotika hittas i gruppen 30–49 år (17 procent 

år 2000) och i denna grupp skedde en liten ökning mellan 

1988 och 2000. I gruppen 15–29 år minskade andelen 

som prövat narkotika från 1988 till 1990-talets 

första hälft för att sedan öka till 13 procent år 2000. 

Bland dem över 50 år är narkotikaerfarenheterna mer 

sällsynta, även om en liten ökning har skett även i 

denna grupp. År 2000 var andelen som prövat narkotika 

5 procent i denna grupp. 1 procent av befolkningen 

uppger sig ha använt narkotika under de senaste 12 

månaderna. I den vuxna befolkningen är det dubbelt så 

många män som kvinnor som någon gång i livet prövat 

narkotika. År 2000 var andelarna 16 procent för män 

och 8 procent för kvinnor. (CAN 2005:91) 

Enligt SIFO:s nationella undersökningar ökade 

andelen ungdomar 12–24 år som någon gång prövade 

narkotika från 5 procent år 1968 till 9 procent år 

1971. Enligt data från skol- och mönstringsundersökningarna 

var andelen skolelever som någon gång prövat 

narkotika högst i början på 1970-talet då siffror låg 

på 14–16 procent för att sedan minska och under 

andra hälften av 1980-talet nå en lägsta nivå på 3–4 

procent. Under 1990-talet mer än fördubblades siffrorna 

och låg på närmare 10 procent år 2001 för att 

återigen sjunka något år 2003 till 7 procent. En likartad 

utveckling, med sjunkande nivåer under 1980-talet 

och ökning under 1990-talet kan också ses bland 

18-åriga mönstrande män. Mellan 1992 och 2002 tredubblades 

andelen mönstrande som någon gång prövat 

narkotika från 6 till 18 procent. Därefter har testandet 

sjunkit något även i denna grupp för att nå 15 procent 

år 2004. Narkotikaerfarenheterna utgörs huvudsakligen 

av cannabisanvändningen i båda grupperna. Andelen 

ungdomar 16-24 år som någon gång prövat narkotika 

ökade stadigt sedan 1994 enligt telefonintervjuundersökningarna 

som gjordes 1994, 1996, 1998 och 2003. 

Andelen som någon gång har prövat narkotika i denna 

ålderskategori var 4 procent år 1994, 11 procent år 

1996, 11 procent år 1998 och 17 procent år 2003. 

När man tittade på hur stora andelar som använde 

narkotika under de senaste 12 månaderna så följer 

denna utveckling samma mönster som för livstidsprevalensen 

med den skillnaden att ingen tydlig nedgång 

under 2000-talet syns för skoleleverna. (CAN 2005:91) 

Bland eleverna i årskurs 9 finns det inga större könsskillnader 

när det gäller narkotikaerfarenheten, medan 

den är 1,5 gånger vanligare hos män än hos kvinnor i 

åldern 16–24 år. År 2003 var det 19 procent av männen 

och 15 procent av kvinnorna i gymnasiets andra 

årskurs som testat narkotika. Motsvarande siffror för 

2004 och 2005 var 17 respektive 14 procent. Detta 

tyder på att könsskillnaderna börjar framträda först i 

de övre tonåren för att bli än tydligare i 20-årsåldern. 

I årskurs 9 är det något fler pojkar än flickor som 

rapporterar regelbunden konsumtion. I undersökningar 

bland såväl gymnasieelever som ungdomar i åldern 

16–24 ökar könsskillnaderna inte bara med ålder utan 

också sett till intensitet. (CAN 2005:91) 

2.5 Polisens arbete 

mot narkotika 

Polisens grundläggande mål och syfte beskrivs i Polislagen 

(1984:387) och det är Rikspolisstyrelsen som 

har det övergripande ansvaret för de 21 polismyndigheter, 

polisdistrikt och närpolisområden som finns i 

Sverige. (SOU 2000:25) I de olika distrikten finns länskriminalavdelningar 

med spanings- och utredningstjänster 

vilka speciellt arbetar med narkotikabrott. 

(BRÅ 2003:12) I dagens arbete för ett narkotikafritt 

samhälle och nolltolerans har polisen en central roll då 

deras arbete går ut på att söka upp och identifiera nar- 

11

kotikamissbrukare. Sedan narkotikakonsumtionen kriminaliserades 

år 1988 och sedan fängelse infördes i 

straffskalan för detta brott år 1993 fick polisen möjlighet 

att utföra kroppsbesiktningar, det vill säga ta blodoch 

urinprover, på personer över 15 år där det finns 

skälig misstanke om bruk av narkotika. Detta medförde 

att polisens arbete mot narkotika alltmer fokuserats 

på de personer som konsumerar narkotika och då 

framförallt unga personer. Antalet urin- och blodprovtagningar 

har ökat stadigt sedan 1994. (BRÅ 2000:21; 

Tham, 2003) 

När det gäller lagföringarna mot narkotika som 

huvudbrott är 70 procent ringa narkotikabrott, vilket 

uteslutande visar eget bruk eller innehav för eget 

bruk. En stor del som misstänks och lagförs för ringa 

narkotikabrott är ungdomar. 2002 stod ungdomar i 

åldern 15-24 för en fjärdedel av alla dem som lagfördes 

för ringa narkotikabrott (ca 600 fall av 2 500) 

(BRÅ 2003:12) Detta kan ses som en strategi för att 

uppnå ett av handlingsplanens tre mål, nämligen att 

minska nyrekryteringen till missbruket. När det gäller 

det andra målet, att fler ska upphöra med sitt missbruk, 

ska de etablerade missbrukarna erbjudas vård 

och behandling. Trots detta mål är det endast 4 av 21 

myndigheter som hade detta i sin verksamhetsplan år 

2003. Genom beslag av narkotika strävar polisen efter 

att uppnå det tredje av handlingsplanens mål, nämligen 

att minska tillgången till narkotikan. Detta antas 

även leda till minskad nyrekrytering till missbruket 

och att fler upphör med sitt missbruk. (BRÅ 2003:12) 

Hösten 1996 bildades Ravekommissionen, numera 

kallad Ungdomssektionen, i syfte att förebygga, upptäcka 

och åtgärda narkotikaproblem bland ungdomar 

på krogar, klubbar och fester i hela Stockholms län. 

Poliserna är specialutbildade på kännetecken av ruspåverkan 

och når många drogexperimenterade ungdomar 

som socialtjänsten inte känner till. 

2.6 Socialtjänstens arbete 


Socialtjänstens arbete styrs av Socialtjänstlagen 

(2001:453) och drivs på kommunal nivå. Det är alltså 

kommunen som har det primära ansvaret för att dess 

invånare får det stöd och den hjälp de behöver. När 

det gäller det förebyggande arbetet mot alkohol- och 

narkotikamissbruk har socialtjänsten till uppgift att 

sprida kunskap om skadeverkningarna av missbruk och 

om de hjälpmöjligheter som finns. Det sker företrädesvis 

genom information till myndigheter, grupper, 

enskilda personer samt genom uppsökande verksamhet. 

(Socialtjänstlagen 3 kap. 7§) Enligt 5 kap. 9 § ska 

socialtjänsten även aktivt och tillsammans med missbrukaren 

planera och se till att han/hon får den hjälp 

han/hon är i behov av för att komma ifrån sitt missbruk. 

Socialtjänsten innehar även ansvaret för att 

behandlingsplanen följs. 

Socialtjänstens arbete bygger på frivillighet och 

12 

respekt för den enskilda personens integritet och vilja 

vilket understryks i socialtjänstlagen 1 kap. 1 §. Detta 

kan i vissa fall förbises då vård utan samtycke ges i 

lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga 

(LVU 1990:52) eller lagen om vård av missbrukare 

(LVM 1988:870) då personer kan beredas vård mot 

sin vilja om personen löper risk för att förstöra sitt liv, 

skada sig själv eller annan person genom sitt missbruk 

och inte frivilligt vill ha behandling. Myndigheter som 

exempelvis polisen, som genom sin verksamhet kommer 

i kontakt med missbrukare, är skyldiga att anmäla 

detta till socialtjänsten om personen är under 18 år. 

(Social handbok, 2004) 

2.7 Beroendevårdens arbete 


Beroendecentrum Stockholm, BCS, ansvarar för den 

specialiserade beroendevården i Stockholms län. BCS 

får sitt uppdrag från landstinget i form av en vårdöverenskommelse 

som beskriver uppdraget. BCS har ett 

stort antal öppenvårdsmottagningar samt sjukhusbaserad 

slutenvård för tillnyktring, krisomhändertagande, 

abstinensbehandling och utredning. BCS arbetar 

utifrån en helhetssyn med medicinska, psykologiska 

och sociala perspektiv. (Internetadress 3) Kliniken 

bedriver också forskning och utbildningsverksamhet 

främst i samverkan med Karolinska Institutet. (Borg, 

2005) 

Beroendecentrum Stockholm är organiserad på tre 

nivåer. Den första är lokal öppenvård med mottagningar 

i samverkan med kommuner och stadsdelars 

socialtjänst. Den andra nivån är akut sjukhusbaserad 

vård med akutmottagning, intagningsavdelning, en 

avdelning för alkoholpatienter, en avdelning för narkotikapatienter 

samt ett behandlingshem för utredning 

och psykiatri. Den tredje nivån består av ett antal högt 

specialiserade programverksamheter där Maria Ungdom 

ansvarar för vård och behandling av ungdomar 

upp till 20 år. (Borg, 2005) 

Maria Ungdom är ett sjukhus för unga med riskbruk 

och/eller missbruk av alkohol och droger i Stockholms 

län. Verksamheten är indelad i akutverksamhet, en 

avdelning för avgiftning och utredning, en behandlingsenhet 

i öppenvård för unga och familjer som behöver 

kvalificerade och längre behandlingsinsatser samt en 

speciell ungdomsmottagning för pojkar och flickor 

med missbruk. Ansvaret för behandling av missbruk 

delas av primärkommunernas socialtjänst och landstingets 

sjukvård. Landstinget arbetar tillsammans med 

socialtjänsten i alla ärenden på lokal nivå. Maria Ungdom 

ansvarar för somatiska, psykologiska och psykiatriska 

utredningar, medicinskt motiverade provtagningar 

inklusive nykterhets- och drogkontroller som måste 

utföras av sjukvården, läkemedelsbehandling, abstinensbehandling 

i slutenvård, somatisk, psykologisk och 

psykiatrisk vård samt behandling för missbrukare med 

psykiatrisk problematik. På Maria ungdom finns även

en forskningsenhet knuten till Karolinska Institutet 

som arbetar med olika projekt som beskriver ungdomars 

psykosociala hälsa och utvärderar behandling. 

(Borg, 2005) 

Verksamheten styrs bland annat av hälso- och 

sjukvårdslagen (1982:763) samt av Socialstyrelsens 

nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård. 

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en 

vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska 

ges med respekt för alla människors lika värde och för 

den enskilda människans värdighet. Den ska vidare 

bygga på respekt för patientens självbestämmande och 

integritet och så långt det är möjligt utformas och 

genomföras i samråd med patienten. 

I de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevård 

betonas det att verksamheten ska bedrivas 

med stöd av kunskap om vilka metoder och tekniker 

som är mest effektiva, både ur patientens/klientens 

synvinkel och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. 

Riktlinjerna är koncentrerade på områden: upptäckt 

och rådgivning, bedömningsinstrument och dokumentation, 

behandling samt samsjuklighet mellan missbruk/beroende 

och psykisk/somatisk sjukdom. 

(Internetadress 4) 

13

3. Utvärdering av MUMIN-projektet 

Hösten 2007 utvärderades MUMIN-projektet i syfte 

att belysa vad som gjorts under projekttiden. Förutom 

en beskrivning av den grupp ungdomar som man kom 

i kontakt med genom projektet och mäta nyttan av 

polisens, socialtjänstens och beroendevårdens arbete 

ville man också ta till vara på de erfarenheter som 

arbetet genererat. 

3.1 Syfte 

Utvärdering av MUMIN-projektet har delvis ett beskrivande 

syfte där fokus främst ligger på en systematisk 

beskrivning av vilka ungdomar som man kommer 

i kontakt med genom MUMIN-projektet. Ett annat 

syfte är att fånga upp personalens erfarenheter, tankar 

och upplevelser av arbetet inom projektet. En jämförelse 

mellan ungdomar som kommer till Maria Ungdom 

genom MUMIN-projektet och Maria Ungdoms 

övriga patienter kommer att göras för att undersöka 

om dessa grupper på något systematiskt sätt skiljer sig 

åt. Syftet med utvärderingen är också att undersöka 

hur kontakten med beroendevården har sett ut för de 

ungdomar som har gripits inom ramen för MUMINprojektet, 

Här handlar det om att undersöka hur deras 

missbruksstatus ser ut vid slutet av behandlingskontakten 

samt att följa upp dessa ungdomar och undersöka 

om de eventuella effekter, som insatserna har haft på 

ungdomarnas missbruk, är bestående. 

Genom det ovannämnda söker man svar på om de 

insatser som görs inom projektet är tillräckliga för att 

hindra ungdomarna från att utveckla mer omfattande 

narkotikarelaterade problem och/eller att så snabbt 

och effektivt som möjligt hjälpa dem ifrån sådana problem, 

om dessa redan är ett faktum. Sådana svar kan 

stå som grund och fungera som hjälp till verksamheterna 

som är inblandade i projektet så att dessa kan 

förbättra och effektivisera arbetet inom den egna verksamheten, 

liksom samarbetet mellan verksamheterna, 

i syfte att ge ungdomarna ett liv utan missbruk. 

3.2 Frågeställningar 

De frågeställningar som är i fokus för denna utvärdering 

är: 

• I vilken utsträckning har man genom projektet nått 

fram till en ny grupp ungdomar som annars inte är 

kända för Maria Ungdom? 

• Hur ser ungdomarnas bakgrund ut, avseende härkomst, 

boende och sysällsättning? 

• Hur ser ungdomarnas missbruksbild ut? 

• Hur ser ungdomarnas psykosociala hälsa ut? 

• Hur ser ungdomarnas kontakt med beroendevården 

ut och hur ser missbruksbilden ut vid slutet av 

14 

behandlingskontakten? 

• Hur ser ungdomarnas missbruksbild ut vid tiden för 

uppföljning? 

• Vad tycker ungdomarna själva om det nya samarbetet 

mellan polisen, beroendevården och socialtjänsten? 

• Hur har det gått för de gripna ungdomarna ur ett 

rättsligt perspektiv? 

• Hur upplever personalen som arbetat inom projektet 

arbetet inom projektet och samarbetet mellan de 

olika verksamheterna? 

3.3 Material och 

tillvägagångssätt 

Som det framgår av frågeställningarna ovan fokuserar 

denna utvärdering på olika aspekter av ungdomarnas 

liv och de givna insatserna. Det har därför bedömts 

vara bäst att använda sig av olika informationskällor 

och metoder för att på bästa sätt besvara de olika 

frågeställningarna. 

För att undersöka i vilken utsträckning man genom 

projektet nått fram till en ny grupp ungdomar som 

annars inte är kända för Beroendecentrum Stockholm 

(BCS) och Maria Ungdom har informationen hämtats 

dels från polisens statistik över de gripna inom ramen 

för MUMIN-projektet och dels från BCS’s patientvårdssystem 

(PVS). Informationen från de olika systemen 

har jämförts med varandra. Polisens statistik över 

de gripna är fullständigt då varje gripen individ får ett 

arrestblad med grundläggande uppgifter om individen, 

som tillexempel namn och personnummer, och det 

aktuella gripandet, som tillexempel tid, plats och orsak 

för gripandet. Därigenom har man information om 

hur många och vilka individer som har gripits inom 

ramen för MUMIN-projektet. I PVS:en registreras alla 

individer som har haft kontakt med någon enhet inom 

BCS antigen per telefon eller genom fysiska besök. 

Genom sökning i PVS:en får man information om 

vilka av de gripna individerna som har varit i kontakt 

med BCS och vid vilken tidpunkt. Sådan information 

har hämtats för samtliga 595 individer som gripits 

inom ramen för MUMIN-projektet under perioden 

18 augusti 2004 och 31 december 2006. Eftersom de 

båda ovannämnda systemen är fullständiga bedöms att 

jämförelsen mellan uppgifter från två olika system inte 

på något sätt leder till några systematiska fel i resultatet. 

Informationen som utgör grundmaterialet för beskrivningen 

av individernas bakgrund så som: härkomst, 

boendeförhållanden samt sysselsättning, om de tidigare 

har erhållit vård för psykiska, sociala och/eller missbruksproblem, 

hur deras missbruksbild och psykosociala 

hälsa ser ut samt hur deras missbruksbild ser ut vid 

slutet av behandlingskontakten på Maria Ungdom

eller miniMarior, har erhållits genom patientjournaler 

på Maria Ungdom eller miniMarior. Metoden som 

använts är kvantitativ innehållsanalys. Tillvägagångssättet 

består i att räkna förekomsten av vissa företeelser 

i texten utifrån det specifika syftet och de specifika 

frågeställningar som står i fokus för utvärderingen. 

(Bergström & Boréus, 2000) Ett särskilt frågeformulär 

har konstruerats som fångar upp informationen kring 

de ovannämnda aspekterna av individernas liv. Frågeformuläret 

har sedan besvarats utifrån information 

som uttryckligen står i patientjournalerna och bygger 

på inhämtad fakta och bedömningar som gjorts av 

läkare och omvårdnadspersonal på Maria Ungdom 

eller miniMarior. Totalt ingår 200 ungdomar i utvärderingen, 

46 flickor och 154 pojkar. Det är ungdomar 

som har tackat ja till ett akutbesök och har en journal 

på Maria Ungdom. Anledningen till att alla individer 

som tackat ja till ett akut samtal på Maria Ungdom 

inte ingår i denna del av utvärderingen är att vissa 

individer som vid tiden för gripandet var yngre än 20 

år, och kunde erbjudas vård på Maria Ungdom, vid 

tiden för utvärderingen har blivit överåriga, vilket 

innebär att deras journaler inte längre finns på Maria 

Ungdom eller miniMarior. 

Att det endast är Maria Ungdoms och miniMariornas 

journaler som använts för informationsinhämntningen 

beror på att det endast är dessa journaler som har varit 

tillgängliga och tillåtna att användas i utvärderingssyfte. 

Informationen om dessa 200 ungdomar jämförs i 

denna rapport med informationen om 1 304 patienter, 

632 flickor och 672 pojkar, som på annat sätt har 

kommit i kontakt med Maria Ungdoms akutenhet 

under året 2006 för att undersöka om MUMIN-ungdomarna 

på något systematiskt sätt skiljer sig åt från 

de övriga patienterna på Maria Ungdom. Informationen 

om dessa 1 304 patienter är insamlat på samma 

sätt som för de 200 ungdomar som står i fokus för 

denna utvärdering. 

Att hämta information från journaler är förknippat 

med vissa problem. All information som är av intresse 

finns inte med i alla journaler och många patienter har 

endast hunnit ha kortare kontakt med Maria Ungdoms 

akutenhet eller miniMariorna, vilket gör att det finns 

lite information om dessa patienter. Ett annat problem 

är att nästan alla individer som ingår i denna beskrivande 

del av utvärderingen är under 20 år gamla (vissa 

miniMarior tar emot ungdomar upp till 24 år). Äldre 

ungdomar, oavsett om de tackat ja eller tackat nej till 

vård är inte inkluderade i denna del av utvärderingen 

och frågan i vilken utsträckning de äldre ungdomarna 

skiljer sig från de yngre, när det gäller alla de aspekter 

som är av intresse för våra frågeställningar, kvarstår. 

Som tidigare utvärderingar av Maria Ungdoms patienter 

har visat har de äldre ungdomarna hunnit utveckla 

alkohol- och/eller narkotikarelaterade problem i högre 

utsträckning än de yngre ungdomarna. Samma sak gäller 

för problem utöver missbruk. På grund av de båda 

ovannämnda problemen finns det god anledning att 

anta att resultatet som bygger på denna informationskälla 

är underskattat. 

För att undersöka hur de gripna individernas kontakt 

med beroendevården ser ut har informationen om 

antalet besök på någon av enheterna inom BCS, innan 

och efter gripandet, hämtats från PVS:en för samtliga 

gripna ungdomar som haft kontakt med BCS. Som det 

beskrivits tidigare finns det ingen anledning att anta 

att uppgifter från denna informationskälla är förknippade 

med några systematiska fel som skulle ge ett 

snedvridet resultat. 

Informationen om hur ungdomarnas missbruksbild 

ser ut vid tiden för uppföljningen, om de har haft kontakt 

med annan instans utanför BCS för narkotikarelaterade 

problem samt om vad de själva tycker om det 

nya samarbetet mellan polisen, beroendevården och 

socialtjänsten har inhämtats genom halvstrukturerade 

telefonintervjuer med 51 av de 188 ungdomar för 

vilka bakgrundsinformation finns, och som avslutat 

behandlingskontakten på Maria Ungdom eller mini- 

Mariorna. De intervjuade var 10 flickor och 41 pojkar. 

De 51 ungdomarna som ingår i uppföljningen är de 

ungdomarna för vilka man hade aktuella kontaktuppgifter 

vid tiden för uppföljningen (15 oktober till 15 

november 2007). Detta innebär att ungdomarna hade 

olika långa uppföljningstider. Den kortaste uppföljningstiden 

är en månad medan den längsta är 2 år och 

11 månader. Av de 51 ungdomar som följdes upp hade 

1 ungdom uppföljningstiden på 1 månad, 3 ungdomar 

hade uppföljningstiden på mellan 1 och 3 månader, 4 

ungdomars uppföljningstid var på mellan 3 och 6 

månader, 7 ungdomar hade en uppföljningstid som var 

längre än 6 månader, men kortare än 1 år, 23 ungdomar 

hade uppföljningstid som var längre än 1 år, men 

kortare än 2 år och 12 ungdomar hade en uppföljningstid 

på mellan 2 och 3 år. För en ungdom visade 

det sig att denne har återaktualiserats på en miniMaria 

vilket då inte räknas som en avslutad behandlingskontakt. 

Som man kan se har de flesta ungdomar ganska 

långa uppföljningstider på mer än 1 år, nämligen hela 

70 procent. En fråga som man måste ha i åtanke när 

man avläser resultatet är i vilken utsträckning de ungdomar 

som vi inte har nått för en uppföljning skiljer 

sig från dem som ingår i uppföljningen, framförallt när 

det gäller utfallet för narkotikaanvändningen. Det är 

en fråga som inte kunnat besvaras inom ramen för 

denna utvärdering. Informationen som står till grund 

för denna del av utvärderingen bygger alltså på självrapporterade 

uppgifter vilket kan vara förknippat med 

fel som till exempel icke sanningsenliga svar. Ungdomarna 

informerades vid uppföljningen om att den 

information de lämnar kommer att användas enbart i 

utvärderingssyfte och kommer inte att kunna knytas 

till någon speciell individ vid resultatredovisningen 

samt att informationen på individuell nivå inte delas 

med verksamheterna som varit inblandade i projektet. 

För att ta reda på vad det inledande gripandet har 

lett till och hur det hela har avslutats ur ett rättsligt 

perspektiv har informationen hämtats från åklagarmyndighetens 

målhanteringssystem – Cåbra. 220 av 

de 595 gripna ungdomarna hittades i detta system och 

informationen om vad åklagare beslutat göra i varje 

15

enskilt fall har inhämtats. Det föreligger ingen anledning 

att anta att informationen om de 220 individer 

på något sätt skulle vara missvisande. Däremot så uppfattas 

det som problematiskt att endast 37 procent av 

de gripna ungdomarna återfinns i åklagarmyndighetens 

system. För en del av de ungdomar som inte finns i 

systemet har polisen själva lagt ner förundersökningen 

och ärendet gick aldrig vidare till åklagare. Detta förklarar 

dock endast en liten del av problemet. En annan 

förklaring ligger i att åklagarmyndigheten bytt system 

för målhantering och att en del ärenden som avslutats 

innan bytet skedde inte finns med i det nya systemet. 

Inte heller det förklarar dock hela problemet och 

resultatet som presenteras i samband med den här 

informationen gäller alltså bara de 220 ungdomarna 

som finns i åklagarmyndighetens målhanteringssystem. 

En strukturerad personalenkät med 48 frågor har 

besvarats av personalen från alla fyra enheterna (Polisen, 

Maria Ungdoms landsting, Maria Ungdoms socialtjänst 

och Beroendeakuten Stockholm – BAS) i december 

2005. Enkäten ska fånga upp hur personalen som har 

arbetat inom projektet uppfattar samarbetet inom 

respektive enhet, hur man uppfattar den egna arbetsplatsen 

och den egna organisationen, hur projektet har 

implementerats på den egna arbetsplatsen samt hur 

man uppfattar samarbetet mellan de olika enheterna 

när det gäller att uppnå de definierade målen. Personalen 

gavs också möjligheten att fritt svara och fördjupa 

sig i de olika frågorna. Totalt var det 20 personer 

från polisen, 8 från Maria Ungdoms socialtjänstpersonal, 

20 från Beroende Akuten Stockholm och 21 från 

Maria Ungdoms Landstingspersonal som har svarat på 

enkäten. Både dag- och nattpersonal deltog i enkätundersökningen. 

3.3.1 Bortfall 

Bortfallet består av de gripna ungdomarna som vid 

tiden för gripandet tackat nej till erbjudandet om vård 

och inte kommit i kontakt med beroendevården inom 

en månad efter gripandet. Totalt handlar det om 348 

ungdomar, 58 procent. Det är värt att nämna att ytterligare 

78 individer, alltså 22 procent av dem som räknas 

som bortfall har kommit i kontakt med beroendevården 

senare. Eftersom det har skett mer än en månad 

efter gripandet har man gjort bedömningen att det 

inte är gripandet och det snabba erbjudandet om vård 

som har varit avgörande för individens beslut att ta 

kontakt med beroendevården. Därför räknas dessa 

som bortfall. 

3.3.2 Bortfallsanalys 

Den bortfallsanalys som har gjorts visar att pojkar över 

19 år är svårast att motivera till att tacka ja till vård. 

I denna grupp tackar endast 22 procent ja till ett första 

akutsamtal. Motsvarande siffra för flickor i samma 

ålderskategori är 24 procent. Yngre personer är något 

lättare att motivera. Bland ungdomar yngre än 20 år 

var det 54 procent av flickorna som tackat ja till ett 

första akutsamtal och bland pojkar i denna ålderskategori 

var motsvarande data 45 procent. Slutsatsen man 

16 

kan dra är att det generellt är lättare att motivera 

yngre personer och framförallt yngre flickor att ta 

emot erbjudandet om vård. En möjlig förklaring till 

att äldre ungdomar är svårare att motivera än yngre 

kan vara, som det tidigare har nämnts, att de äldre 

ungdomarna har hunnit komma längre i sin missbrukskarriär 

och därför har svårare att bestämma sig för att 

sluta med missbruket. 

För att undersöka detta närmare har man tittat på 

om de som tackat nej till vård skiljer sig från dem som 

tackat ja till vård i avseende på tidigare kontakter med 

beroendevården. Analyserna visar att andelar som varit 

i kontakt med BCS i de två grupperna inte skiljer sig 

åt. 42 procent av dem som tackat nej till vård har tidigare 

varit i kontakt med BCS medan motsvarande siffra 

för de som tackat ja till vård är 41 procent. Däremot 

kan man se att kontakten ser något annorlunda 

ut i de två grupperna. De som har tackat ja till vård 

hade i något högre utsträckning kortare kontakt med 

BCS på upp till 4 besök medan de som tackat nej till 

vård hade i högre utsträckning längre kontakt med 4 

besök eller fler. 60 procent av dem som tackat nej till 

vård hade längre kontakt med BCS medan motsvarande 

siffra för dem som tackat ja är 50 procent. Tittar 

man på dem som hade riktigt långa kontakter på över 

50 besök är andelen bland dem som tackat nej 5 procent 

medan andelen i den andra gruppen är enbart 1 

procent. När det gäller antal dagar som ungdomarna 

har varit inlagda inom sluten missbruksvård hittar man 

inte några signifikanta skillnader. 

I ett försök att ytterligare undersöka om bortfallet 

skiljer sig från dem som har tackat ja har man tittat på 

17 flickor och 90 pojkar som har tackat nej till erbjudandet 

om vård men som tidigare varit aktuella på 

Maria Ungdom eller miniMarior. Informationen har 

hämtats från deras journaler på samma sätt som för de 

som har tackat ja till vård. Det är viktigt att påpeka att 

informationen om deras missbruks- och andra problem 

som hämtats från deras tidigare kontakter med 

Maria Ungdom inte återspeglar hur deras situation gällande 

dessa aspekter såg ut vid tiden för gripandet, 

utan endast hur situationen såg ut vid den tidpunkt 

de varit aktuella på Maria Ungdom. 

Det har inte hittats många signifikanta skillnader 

när det gäller missbruk varken när det gäller testning 

eller mer frekvent användning av alkohol och andra 

droger. En signifikant skillnad är att pojkar i bortfallsgruppen 

testat och använt cannabis i mindre utsträckning 

när de hade pågående kontakt med Maria ungdom 

än de pojkar som tackat ja till vård, hade vid 

tiden för gripandet. 78 procent i bortfallsgruppen 

uppgav vid den tiden att de testat cannabis och 67 

procent uppgav en mer frekvent användning medan 

motsvarande siffror för de som tackat ja är 94 respektive 

81 procent. Samma skillnad hittades när det gäller 

testning och användning av alkohol. 86 procent i bortfallsgruppen 

uppgav vid den tiden att de testat alkohol 

och 80 procent uppgav en mer frekvent användning, 

medan 94 procent av dem som tackat ja har testat och 

91 procent har använt alkohol mer frekvent.

Tittar man på problem utöver missbruk ser man att 

pojkar i bortfallsgruppen i högre utsträckning har 

självmordstankar, självskadandebeteende och är mer 

bråkiga och aggressiva än de pojkar som har tackat ja 

till vård. Bortfallsflickor har i högre utsträckning störd 

dygnsrytm än vad flickor som har tackat ja till vård 

har. 

Utifrån det ovanstående resultatet, speciellt kring 

tidigare kontakter med beroendevården och problem 

utöver missbruk, kan man mycket försiktigt dra slutsatsen 

att det finns indikationer på att bortfallet skiljer 

sig från de ungdomar som ingår i utvärderingen på så 

sätt att deras problematik när det gäller psykosocial 

ohälsa och missbruk är tyngre än de ungdomars som 

ingår i utvärderingen och att resultatet som presenteras 

i denna utvärdering är underrepresenterat. 

17

4. Resultat 

I följande avsnitt beskrivs i vilken utsträckning man 

genom projektet nått fram till en ny grupp ungdomar 

som annars inte är kända på Maria Ungdom eller dess 

tillhörande miniMarior. Ungdomarna beskrivs också i 

förhållande till övriga patienter som på annat sätt har 

kommit i kontakt med Maria Ungdom under året 

2006, avseende härkomst, boendeform, sysselsättning, 

psykosociala problem och missbruksbild vid tiden för 

gripandet. En beskrivning av deras missbrukssituation 

vid slutet av behandlingskontakten med Maria 

Ungdom eller miniMarior samt vid uppföljningen görs 

liksom en uppföljning på hur det hela slutade utifrån 

ett rättsligt perspektiv. En sammanfattande redovisning 

av svaren från personalenkäten följer också 

nedan. 

4.1 I vilken utsträckning har 

man genom projektet nått fram 

till en ny grupp ungdomar som 

annars inte är kända för Maria 

Ungdom? 

Sedan projektet startade i augusti 2004 och fram till 

den 31 december 2006 har polisen gjort 650 gripanden 

inom ramen för MUMIN-projektet och gripit 595 

olika ungdomar, 487 pojkar (82 procent) och 108 

flickor (18 procent), för ringa narkotikabrott och fört 

dem till polisstationen på Maria Ungdom för förhör. 

10 flickor (8 procent) och 38 pojkar (8 procent) har 

gripits fler än en gång under projekttiden. I de flesta 

fall har det handlat om 2 gånger. 5 pojkar har gripits 3 

gånger och 1 har gripits 4 gånger under projekttiden. 

Medelåldern för de gripna pojkarna är 18,3 år och för 

de gripna flickorna 17,7 år. 

522 ungdomar, 88 procent, var under 20 år vid 

tiden för gripandet och kunde erbjudas vård direkt på 

Maria Ungdom medan de resterande 73 ungdomarna, 

12 procent, som var över 19 år gamla, erbjöds vård på 

Beroendeakutmottagningen. 

Av de gripna och förhörda ungdomarna (n=595) har 

37 procent (n=218) tackat ja till vård och fått ett första 

akutsamtal direkt efter gripandet. Ytterligare 1 procent 

(n=8) har kommit i kontakt med beroendevården 

inom 1 vecka efter gripandet och ytterligare 4 procent 

(n=21) har gjort det inom 1 månad efter gripandet. 

Utöver detta har ytterligare 13 procent (n=78) sökt 

hjälp inom BCS men då detta har skett mer än 1 

månad efter gripandet har det bedömts att det inte är 

polisgripandet och det snabba erbjudandet om vård 

som har varit avgörande för beslutet att söka hjälp 

därför räknas dessa som bortfall. 

Om man tittar på skillnaderna mellan pojkar och 

18 

flickor kan man se att flickor är något mer benägna att 

tacka ja till vård direkt vid gripandet och även att ta 

emot ett första akutbesök. 43 procent av flickorna 

(n=46) har tackat ja direkt medan 35 procent av pojkarna 

(n=172) har gjort det. Ytterligare 22 procent av 

flickorna (n=24) har kommit i kontakt med BCS (7 

procent inom den första månaden efter gripandet) 

medan 17 procent av pojkarna (n=83) har gjort det 

(5 procent inom den första månaden). 

Delar man upp ungdomarna i dem som är 19 år 

eller yngre och därmed kunde erbjudas vård direkt på 

Maria Ungdom och de som är över 19 år och erbjöds 

vård på BAS kan man se att de yngre ungdomarna i 

högre utsträckning tackar ja till vård. 40 procent av de 

yngre ungdomarna (n=192) har tackat ja till vård 

direkt och ytterligare 20 procent har kommit i kontakt 

med vården senare (6 procent, 28 st. inom en månad). 

Totalt har alltså 60 procent av de ungdomar som var 

under 20 år vid tiden för gripandet kommit i kontakt 

med BCS efter gripandet. Motsvarande siffra för de 

något äldre ungdomarna är 22 procent (n=26) som 

tackat ja direkt vid gripandet och ytterligare 11 procent 

har kommit i kontakt med vården senare (1 procent, 

1 st. inom en månad.) Totalt alltså 33 procent. 

Sannolikheten för att tacka ja till vård direkt vid ett 

gripande beräknas minska med 18,4 procent för varje 

år en ungdom blir äldre, vilket är en signifikant minskning 

som gäller både flickor och pojkar. 

Av alla de 595 gripna ungdomarna var mer än hälften, 

58 procent (n=247) okända för BCS vid tiden för 

gripandet, 40 procent av flickorna och 60 procent av 

pojkarna. 65 procent av alla gripna (n=201) var okända 

för Maria Ungdom eller miniMariorna vid tiden för gripandet, 

60 procent av flickorna och 67 procent av pojkarna. 

Vi kan därmed se att flickorna är i högre 

utsträckning kända för beroendevården än vad pojkar är. 

En mindre andel av de gripna ungdomarna hade en 

pågående kontakt med BCS vid tiden för gripandet, 

11 procent (n=66) och i 7 procent av fallen (n=42) 

handlade det om en pågående kontakt med Maria 

Ungdom eller en miniMaria. Även här är andelen 

flickor något högre än andelen pojkar, 14 procent av 

flickorna hade en pågående kontakt med BCS medan 

motsvarande siffra för pojkar är 11 procent. 

Tittar man på hur behandlingskontakten för de som 

var kända för beroendevården sedan tidigare ser ut kan 

man se att 40 procent av flickorna och 42 procent av 

pojkarna hade enbart kortare kontakter med BCS på 

upp till 4 besök medan en mindre del 8 procent av 

flickorna och 3 procent av pojkarna har haft längre 

kontakter på mer än 50 besök. 

När det gäller den slutna missbrukarvården kan man 

se att majoriteten av ungdomarna, 51 procent av flickorna 

och 73 procent av pojkarna, inte hade varit föremål 

för denna vårdform. 13 procent av flickorna och 6

procent av pojkarna hade varit inlagda i enbart ett 

dygn, 11 procent av flickorna och 5 procent av pojkarna 

hade varit inlagda i 2-5 dygn, 13 procent av flickorna 

och 11 procent av pojkarna hade varit inlagda i 6- 

15 dygn medan 13 procent av flickorna och 5 procent 

av pojkarna varit inlagda i mer än 15 dygn. Man kan 

här se att flickor i högre utsträckning är föremål för 

den slutna missbruksvården och att de spenderar flera 

dygn inom den vårdformen än vad pojkar gör. 

4.2 Hur ser ungdomarnas 

bakgrund ut? 

Underlaget för de nedanstående beskrivningarna bygger 

på informationen om 200 ungdomar, 46 flickor 

och 154 pojkar som har tackat ja till vård och har en 

patientjournal på Maria Ungdom. 

Figur 4.1 Familjebilden för flickor 

35 35 % 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

26 % 

Två biologiska 

föräldrar 

9 % 

11 % 

Växelvis 

boende 

2 % 

1 % 

Adoptiv 

familj 

13 % 

21 % 

Ensamstående 

mor 

13 % 

De vanligaste boendeformerna för ungdomarna i 

projektet är att bo med två biologiska föräldrar eller 

en biologisk mor, ensamstående eller med en partner. 

35 procent av flickorna bor med båda sina biologiska 

föräldrar och 9 procent har en växelvisboende. 13 procent 

bor med en ensamstående mor och en lika stor 

andel bor med en biologisk mor och en styvfar. Tittar 

man på pojkarna i projektet ser bilden något annorlunda 

ut. Det vanligaste bland pojkarna är att bo med 

en ensamstående mor, hela 34 procent har denna 

boendeform medan endast drygt en fjärdedel bor med 

båda sina biologiska föräldrar och 10 procent har 

växelvisboende. 

Jämför man dessa siffror med siffror för Maria Ungdoms 

övriga patienter kan man se att andelen flickor 

som bor med båda sina biologiska föräldrar är betydligt 

lägre än för flickorna i projektet, 26 procent, medan 

andelen som bor med en ensamstående mor är betydligt 

högre i denna grupp, 21 procent. 

9 % 

Mor+ 

styvfar 

Mumin, flickor 

MU, flickor 

2 % 2 % 

Far+ 

styvmor 

7 % 

Ensamstående 

far 

2 % 2 % 

Eget 

boende 

4 % 4 % 

11 % 

Annat 

boende 

19

Figur 4.1 Familjebilden för pojkar 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Förhållandena bland pojkarna är de omvända. Andelen 

pojkar som bor med båda sina biologiska föräldrar är 

något högre bland Maria Ungdoms övriga patienter, 30 

procent, medan andelen som bor med en ensamstående 

mor är betydligt lägre, endast 18 procent. 15 procent 

av flickorna i projektet och 10 procent av pojkarna 

bor med en biologisk förälder och en styvförälder. 

Motsvarande siffror för Maria Ungdoms patienter är 

11 procent för flickorna och 15 procent för pojkarna. 

En del ungdomar i MUMIN-projektet, 4 respektive 5 

procent har en mer lösare boendeform och bor med 

tillexempel kompisar, släktingar, partner, på behandlingshem 

eller olika institutioner. Siffror för Maria 

Ungdoms övriga patienter är 11 respektive 5 procent. 

Majoriteten av ungdomarna som man kom i kontakt 

med genom projektet, 72 procent av flickorna och 67 

procent av pojkarna, har båda svenska föräldrar. 17 

procent av flickorna och 23 procent av pojkarna har 

två invandrande föräldrar men är själva födda i 

Sverige. 11 procent av flickorna och 10 procent av 

pojkarna har en invandrad och en svensk förälder och 

6 procent av flickorna och 15 procent av pojkarna är 

själva födda utomlands. När man tittar på gruppen 

Maria Ungdoms övriga patienter kan man se att andelen 

flickor som har två svenska föräldrar är något lägre 

än för flickorna i projektet. 68 procent av dessa flickor 

har båda svenska föräldrar. Samma mönster kan ses 

bland pojkarna. Där är det 57 procent som har två 

svenska föräldrar vilket är betydligt lägre än för pojkarna 

i projektet. 21 procent av Maria Ungdoms övriga 

flickor och 31 procent av Maria Ungdoms övriga 

pojkar har två invandrande föräldrar. Andelen som 

20 

26 % 

30 % 

Två biologiska 

föräldrar 

10 % 

13 % 

Växelvis 

boende 

1 % 

3 % 

Adoptiv 

familj 

34 % 

18 % 

Ensamstående 

mor 

10 % 

9 % 

Mor+ 

styvfar 

Mumin, pojkar 

MU, pojkar 

2 % 

1 % 

Far+ 

styvmor 

8 % 

5 % 

Ensamstående 

far 

2 % 

1 % 

Eget 

boende 

5 % 5 % 

Annat 

boende 

själva är födda utomlands är 6 procent för flickorna 

och 10 procent för pojkarna. 

En majoritet av ungdomarna i MUMIN-projektet, 

74 procent av flickorna och 69 procent av pojkarna 

går officiellt i skolan. Men som det senare kommer att 

visas i avsnittet om ungdomarnas psykosociala hälsa 

uppger många att de skolkar och inte är i skolan som 

de borde. Motsvarande siffror för Maria Ungdoms 

övriga patienter är 68 respektive 70 procent. 50 procent 

av flickorna i projektet och 33 procent av pojkarna 

som officiellt inte går i skolan är arbetslösa och har 

inte heller någon annan sysselsättning. 


missbruksbild ut? 

I tabellen som följer kan man se i vilken utsträckning 

de gripna ungdomarna har provat alkohol och olika 

narkotiska preparat. Resultatet redovisas i andelar. 

Tomma celler i tabellen visar på att inga ungdomar 

har rapporterat användning av ett visst preparat.

Tabell 4.1 Substansanvändning – Provat någon gång (%) 

MUMIN, Flickor MU, Flickor MUMIN, Pojkar MU, Pojkar 

Alkohol 89 84 94 84 

Opiater 11 6 9 5 

Centralstimulerande 57* 20* 30* 13* 

Cannabis 87* 33* 94* 40* 

Bensodiazepiner 33* 10* 16* 10* 

LSD 13* 3* 7* 3* 

Dextropropoxifen 0 1 3 2 

Sniffning 9 10 14* 9* 

Dopning 1 1 2 

Annat 13* 4* 11* 6* 

* Signifikant på 95 % signifikansnivå 

Tabellen ovan visar att ungdomarna som man kom i 

kontakt med genom projektet använder både alkohol 

och illegala droger i högre utsträckning än Maria ungdoms 

övriga patienter. De största och signifikanta skillnaderna 

mellan flickor i projektet och Maria Ungdoms 

övriga flickor ser man kring cannabis, centralstimulerande 

medel, bensodiazepiner, LSD och kategorin 

annat som framförallt står för olika typer av svamp. 

87 procent av flickorna i projektet uppger att de någon 

gång har använt cannabis, 57 procent uppger att de 

någon gång har använt centralstimulerande medel som 

amfetamin, kokain, exstasy, med mera. 33 procent 

uppger att de har använt bensodiazepiner, 13 procent 

uppger att de någon gång har använt LSD och 13 procent 

att de har använt andra än de ovannämnda drogerna. 

Motsvarande siffror för Maria Ungdoms övriga 

flickor är 30 procent för cannabis, 20 procent för 

centralstimulerande medel, 10 för bensodiazepiner, 

3 procent för LSD och 4 procent för kategorin annat. 

När det gäller pojkarna framträder de största och signifikanta 

skillnader mellan pojkarna i projektet och 

Maria Ungdoms övriga pojkar kring cannabis, centralstimulerande 

medel, bensodiazepiner, LSD, sniffning 

och kategorin annat. Bland pojkarna i projektet är det 

Tabell 4.2 Substansanvändning – Använt (%) 

94 procent som uppger att de någon gång har använt 

cannabis, 30 procent uppger att de någon gång använt 

centralstimulerande medel, 16 procent har använt 

bensodiazepiner, 7 procent uppger att de någon gång 

använt LSD, 14 procent uppger att någon gång har 

sniffat lösningsmedel eller tändargas och 11 procent 

uppger att de någon gång testat andra än de ovannämnda 

preparaten. När det gäller Maria Ungdoms 

övriga pojkar är motsvarande siffror 40 procent för 

cannabis, 13 procent för centralstimulerande medel, 

10 procent för bensodiazepiner, 3 procent för LSD, 9 

procent för sniffning och 6 procent för kategorin annat. 

Tabellen visar även att flickorna som man har nått genom 

projektet använder droger i högre utsträckning än både 

Maria Ungdoms övriga patienter och pojkarna i projektet, 

förutom när det gäller cannabis. Där är pojkarna 

dominerande. Signifikanta skillnader mellan flickorna och 

pojkarna i projektet hittar man kring centralstimulernade 

medel, cannabis och bensodiazepiner. 

Om man från analyserna exkluderar de ungdomar 

som enbart har testat (1–2 gånger) alkohol och olika 

narkotiska preparat och koncentrerar sig på dem som 

uppger en mer frekvent användning ser resultatet ut 

på följande sätt: 


Alkohol 87* 74* 91* 75* 

Opiater 9 4 4 3 

Centralstimulerande 39* 14* 20* 10* 

Cannabis 70* 25* 81* 32* 

Bensodiazepiner 20* 8* 12* 8* 

LSD 4 1 4* 1* 

Dextropropoxifen 0 0,5 2 0,6 

Sniffning 7 6 8 5 

Dopning 0 0,5 1 1 

Annat 11* 3* 5 3 

* Signifikant på 95 % signifikansnivå 

21

Fortfarande kan man se att de största och mest signifikanta 

skillnaderna mellan flickor i projektet och 

Maria Ungdoms övriga flickor finns kring cannabis, 

centralstimulerande medel, bensodiazepiner och kategorin 

annat och mellan pojkarna i projektet och Maria 

Ungdoms övriga pojkar kring cannabis, centralstimulerande 

medel, benzodiazepiner och LSD. Hela 70 procent 

av flickorna i MUMIN-gruppen uppger att de har 

använt cannabis mer frekvent, 39 procent uppger att 

de har använt centralstimulerande medel, 20 procent 

uppger att de har använt bensodiazepiner och 11 procent 

uppger att de har använt andra än de ovannämnda 

drogerna. Motsvarande siffror för Maria Ungdoms 

övriga flickor är 25 procent för cannabis, 14 procent 

för centralstimulerande medel, 8 procent för bensodiazepiner 

och 3 procent för kategorin annat. När det 

gäller pojkarna så uppger 81 procent av pojkarna i 

projektet att de har använt cannabis mer frekvent, 20 

procent uppger att de har använt centralstimulerande 

medel, 12 procent uppger att de har använt bensodiazepiner 

och 4 procent uppger att de har använt LSD. 

Siffror för Maria Ungdoms övriga pojkar är 32 procent 

för cannabis, 10 procent för centralstimulerande 

medel, 8 procent för bensodiazepiner och enbart 1 

procent för LSD. De signifikanta skillnader mellan 

ungdomar i MUMIN-gruppen och Maria Ungdoms 

övriga patienter som inte framträder i den föregående 

tabellen men som gör det här när gäller alkohol. Här 

kan man se att ungdomar som man kom i kontakt 

med genom MUMIN och Maria ungdoms övriga patienter 

testar alkohol i lika stor utsträckning men när 

det gäller mer frekvent användning så är det ungdomarna 

i MUMIN som dominerar. 87 procent av flickorna 

uppger att de använt alkohol mer frekvent medan 

74 procent av Maria Ungdoms övriga flickor gör det. 

Bland pojkarna är det 91 procent som uppger att de 

använt alkohol på detta sätt medan 75 procent av 

Maria Ungdoms övriga pojkar gör det. 

22 

Man kan även se att flickorna i projektet fortfarande 

är den grupp där narkotikaanvändningen är mest 

utbredd, förutom när det gäller alkohol och cannabis. 

Där är fortfarande pojkarna i projektet den dominerande 

gruppen. Men skillnaderna mellan könen i 

MUMIN-gruppen är signifikanta bara för centralstimulerande 

medel. 

När man tittade på vid vilken ålder ungdomarna för 

första gången använde alkohol och olika narkotiska 

preparat kan man se att alkohol, sniffning av lösningsmedel, 

tändargas eller liknande samt cannabis är de 

droger som ungdomarna i genomsnitt först kommer i 

kontakt med. Debutåldern för alkohol är i genomsnitt 

13 år för flickor och 13,7 år för pojkar. För cannabis är 

debutåldern i genomsnitt 14,7 år för flickor och 15,3 

år för pojkar som har kommit till Maria Ungdom 

genom MUMIN-projektet, för centralstimulerande 

medel är 14,8 år för flickor och 16,1 år för pojkar och 

för benzodiazepiner 15 år för flickor och 15,8 år för 

pojkar. När det gäller sniffning är motsvarande åldern 

13,8 år för flickor och 13,7 år för pojkar. Dessa siffror 

visar att flickorna i genomsnitt är yngre när de för 

första gången testar olika narkotiska preparat än vad 

pojkarna är, med undantag för sniffning. Skillnaderna 

är dock inte statistiskt signifikanta varken mellan könen 

i MUMIN-gruppen eller mellan ungdomarna i projektet 

och Maria Ungdoms övriga patienter.

Tabell 4.3 Problem utöver missbruk (%) 

Individuella problem 


Depressiva drag 52* 28* 21 16 

Ångest/Oro 44* 24* 12 13 

Självmordstankar 33* 19* 5 6 

Självmordsförsök 17 9 3 2 

Självskadande beteende 35 23 2 5 

Sexuellt riskbeteende. 9 6 2 1 

Stört ätbeteende 20* 9* 0 1 

Koncentrationssvårigheter 17 11 20 16 

Sömnstörningar 33* 15* 23* 13* 

Bråkighet och aggressivitet 24* 8* 18 13 

Andra beteendeproblem 15* 6* 12* 6* 

Problem i familjen 

Familjerelationsproblem 52* 25* 29* 16* 

Missbruk hos föräldrar 15 11 7 11 

Missbruk hos syskon 11* 3* 4 2 

Psykisk sjukdom/Missbruk i släkten 22* 6* 14* 5* 

Skola och kamrater 

Skolk 50* 26* 44* 28* 

Övriga skolproblem 30* 11* 30* 9* 

Mobbad 11 7 4 4 

Mobbar 4 1 2 2 

Kriminalitet och utsatthet 

Kriminalitet 30* 9 50* 21* 

Utsatt för sexuella övergrepp 13 10 1 0,1 

Utsatt för fysisk/psykisk misshandel 17* 6* 10 6 

Annat trauma 9* 3* 13 2 

Övrigt 22* 5* 12* 4* 

* Signifikant på 95% signifikansnivå 


psykosociala hälsa ut? 

I tabellen ovan visas i vilken utsträckning de gripna 

ungdomarna har olika problem utöver missbruk som 

rör den psykiska och sociala hälsan. Resultatet redovisas 

i andelar. 

När det gäller ungdomarnas psykiska och sociala 

hälsa kan man se att flickorna i MUMIN-projektet 

inte bara är hårt belastade när det gäller droger utan 

även när det gäller psykiska problem, problem i famil- 

jen, problem i skolan och med kamrater, kriminalitet 

och utsatthet för olika typer av övergrepp. Problem 

som depressiva drag, ångest och oro, självmordstankar, 

och stört ätbeteende är vanligare bland dessa flickor 

än bland alla andra patienter på Maria Ungdom. 

Likaså när det gäller problem med sömnen och bråkighet 

samt aggressivitet. Hela 52 procent av flickorna i 

projektet har depressiva drag medan endast 28 procent 

av Maria Ungdoms övriga flickor har detta problem. 

Motsvarande siffror för ångest och oro är 44 

respektive 24 procent, för självmordstankar är mot- 

23

svarande siffror 33 respektive 19 procent och för stört 

ätbeteende 20 respektive 9 procent. När det gäller 

sömnstörningar så är det 33 procent av flickorna i projektet 

som har detta problem, medan 15 procent av 

Maria Ungdoms övriga flickor har denna typ av problematik. 

24 procent av flickorna i MUMIN-gruppen 

är bråkiga och aggressiva medan enbart 8 procent av 

Maria ungdoms övriga flickor är det. Även när man 

tittar på problem i familjen och skolproblem kan man 

se att mer än hälften, 52 procent av flickorna i projektet 

har familjerelationsproblem, 11 procent har missbrukande 

syskon och 22 procent har missbruk eller 

psykisk sjukdom i släkten. Detta kan jämföras med 

Maria Ungdoms övriga flickor där bara 25 procent av 

dem har familjerelationsproblem, 3 procent har missbrukande 

syskon och 6 procent har missbruk eller psykisk 

sjukdom i släkten. Skolk och övriga skolproblem 

som läs- och skrivsvårigheter, dåliga studieresultat och 

anpassad skolgång är vanliga problem i MUMIN-gruppen. 

Hälften av flickorna skolkar och 30 procent har 

övriga skolproblem, medan 26 procent av Maria Ungdoms 

övriga flickor skolkar och 11 procent har övriga 

skolproblem. Flickor i projektet visar sig också vara 

kriminella i högre utsträckning än Maria Ungdoms 

övriga flickor och likaså utsatta för olika typer av övergrepp. 

30 procent dessa flickor har begått andra brott 

än det narkotikabrott som föranlett besöket på Maria 

Ungdom jämfört med 9 procent av Maria ungdoms 

övriga flickor. Motsvarande siffror för utsatthet för 

fysisk och psykisk misshandel är 17 respektive 6 procent. 

Även om man jämför flickorna med pojkarna i 

MUMIN-projektet kan man se att flickorna är mer 

belastade än pojkarna, förutom när det gäller kriminalitet. 

För pojkarna i denna grupp är det framförallt 

sömnstörningar, familjerelationsproblem, psykisk sjukdom 

eller missbruk i släkten, skolproblem och kriminalitet 

som är de mest utmärkande problemen. 23 

procent av dessa pojkar uppger att de har sömnstörningar, 

29 procent har familjerelationsproblem, 14 

procent har missbruk eller psykisk sjukdom i släkten, 

44 procent uppger att de skolkar, 30 procent uppger 

att de har övriga skolproblem och 50 procent uppger 

att de har begått andra brott än det narkotikabrott 

som har föranlett besöket på Maria Ungdom. Motsvarande 

siffror för Maria Ungdoms övriga pojkar är 

13 procent för sömnstörningar, 16 procent för familjerelationsproblem, 

5 procent för missbruk eller psykisk 

sjukdom i släkten, 28 procent för skolk, 9 procent för 

övriga skolproblem och 21 procent för kriminalitet. 

Utvärderingen visar också att problematiken som 

presenterats ovan inte är något nytt för en del ungdomar 

som man har nått genom projektet. De har haft 

dessa typer av problem även tidigare, dessutom i en 

omfattning som gjort att de har haft någon form av 

vårdkontakt. 

24 

Figur 4.3 Tidigare vårdkontakter för flickor 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

17 % 17 % 

MU, Flickor 

MUMIN, Flickor 

13 % 

46 % 

26 % 

48 % 

Alkohol Droger Psykiska 

problem 

22 % 

52 % 

Sociala 

problem 

17 procent av flickorna har tidigare haft vårdkontakter 

på grund av alkohol, 46 procent på grund av droger, 

48 procent har haft det på grund av psykiska problem 

och 52 procent har haft det på grund av sociala problem. 

Motsvarande siffror för Maria Ungdoms övriga 

flickor är 17 för alkohol, 13 för droger, 26 för psykiska 

problem och 22 för sociala problem. 

Figur 4.4 Tidigare vårdkontakter för pojkar 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

11 % 

MU, Pojkar 

MUMIN, Pojkar 

17 % 16 % 

34 % 

15 % 

21 % 

Alkohol Droger Psykiska 

problem 

22 % 

38 % 

Sociala 

problem

Tittar man på pojkarna i MUMIN-gruppen kan man 

se att 17 procent tidigare har haft vårdkontakter på 

grund av alkohol, 34 procent har haft det på grund av 

droger, 21 procent har haft det på grund av psykiska 

problem och 38 procent på grund av sociala problem. 

Bland Maria Ungdoms övriga pojkar är andelarna 11 

procent för alkohol, 16 procent för droger, 15 procent 

för psykiska problem och 22 procent för sociala problem. 

Sammanfattningsvis kan det sägas att ungdomarna i 

MUMIN-projektet i högre utsträckning än övriga patienter 

tidigare har haft vårdkontakter på grund av alkohol, 

droger, psykiska- och sociala problem. Och att 

flickorna i projektet i högre utsträckning än pojkarna 

tidigare har haft vårdkontakter när det gäller alla ovannämnda 

problem förutom alkohol där andelarna ligger 

lika. Till detta kan tilläggas att 11 procent av flickorna 

och 7 procent av pojkarna hade en pågående kontakt 

med Maria Ungdom vid tiden för gripandet. 

4.5 Behandlingskontakten med 

beroendevården efter gripandet 

I den här delen beskrivs kontakten med beroendevården 

inom BCS för alla de 247 gripna ungdomarna, 53 

flickor och 194 pojkar, som tackat ja till erbjudandet 

om vård och kommit i kontakt med vården inom en 

månad. 

Som man kan se i diagrammet 4.5 så har en stor del 

av de här ungdomarna, nästan en femtedel, haft bara 

ett besök på någon av enheterna inom BCS. En 

mindre del, 9 procent av pojkarna och 8 procent av 

flickorna, har bara haft 3 besök inom en och samma 

vårdperiod, de tre besöken som brukar ingå i bedömningen 

av en patients problembild, och därefter avslutat 

kontakten. En fjärdedel av både flickorna och pojkarna 

har fortsatt kontakten med beroendevården 

även efter de tre bedömningsbesöken och avlagt mellan 

4 och 10 besök. Lika stora andelar har avlagt mellan 

11 och 50 besök inom BCS. En liten del, 1 procent 

av pojkarna och 6 procent av flickorna har haft riktigt 

långa behandlingskontakter på mellan 51 och 100 

besök och en ännu mindre del, 1 procent av pojkarna 

har haft en behandlingskontakt på över 100 besök. 


har besökt och fått behandling enbart på Maria Ungdom 

eller de tillhörande miniMariorna medan 12 procent 

av både flickor och pojkar enbart har besökt och 

fått behandling på någon annan enhet inom BCS. 18 

procent av flickorna och 15 procent av pojkarna har 

både besökt Maria Ungdom eller miniMariorna och 

någon annan enhet inom BCS. 

Tittar man vidare på hur kontakten med beroendevården 

såg ut för de här ungdomarna kan man se att 


har också fått vård inom den slutna missbruksvården 

efter gripandet. 

Figur 4.5 Kontakten med öppenvården inom Beroendecentrum 

Stockholm efter gripandet. 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

19 % 

18 % 

Pojkar 

Flickor 

9 % 

8 % 

1 besök 3 besök 

(Inom den 

första VP) 

23 % 

25 % 

4–10 

besök 

22 % 

25 % 

11–50 

besök 

1 % 

6 % 

51–100 

besök 

1 % 

Figur 4.6 Kontakten med slutenvården inom Beroendecentrum 

Stockholm efter gripandet. 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

4 % 

1 vårddygn 

13 % 

4 % 

6 % 

2–5 

vårddygn 

7 % 

9 % 

6–15 

vårddygn 

0 

Mer än 

100 besök 

Pojkar 

Flickor 

3 % 

6 % 

Mer än 15 

vårddygn 

25

Det vanligaste för flickorna är att de har varit inlagda 

inom den slutna missbruksvården i enbart ett dygn, 

13 procent av alla gripna flickor som har tackat ja till 

vård har varit inlagda i enbart ett dygn medan motsvarande 

siffra för pojkar är 4 procent. 6 procent av flickorna 

och 4 procent av pojkarna har varit inlagda i 2 till 

5 dygn medan 9 procent av flickorna och 7 procent av 

pojkarna har varit inlagda i 6 till 15 dygn. Man kan 

också se att 6 procent av flickorna och 3 procent av 

pojkarna har varit inlagda i mer än 15 dygn. Att en 

ungdom har varit inlagd i mer än ett dygn behöver 

inte betyda att det har skett sammanhängande vid ett 

och samma tillfälle men det som visas här är det totala 

antalet dygn en ungdom har spenderat inom den slutna 

missbruksvården. Av resultatet ovan kan man alltså 

se att flickor har fått vård inom den slutna missbruksvården 

i högre utsträckning än pojkarna liksom att 

antalet dygn är högre för flickorna än för pojkarna. 

För 72 procent av flickorna och för 70 procent av 

pojkarna som har fått vård inom den slutna missbruksvården 

har det skett enbart på Maria Ungdom medan 

det för 9 procent av flickorna och 11 procent av pojkarna 

har skett på Beroendeakuten Stockholm (BAS). 


har varit inlagda på både Maria Ungdom och BAS. 

4.6 Missbruksbilden vid slutet 

av behandlingskontakten 

För de 200 individer som har beskrivits i avsnitten 4.2 

till 4.5 har man också undersökt hur statusen på deras 

missbruk såg ut vid slutet av behandlingskontakten 

med Maria Ungdom eller miniMariorna. För 6 procent 

av ungdomarna har kontakten fortfarande inte avslutats 

utan de är fortfarande aktuella på antigen Maria 

Ungdom eller någon av de tillhörande miniMariorna. 

26 

Figur 4.7 Orsak till avslut av behandlingskontakten med 

Maria Ungdom 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

20 % 

26 % 

44 % 

42 % 

Missbruksfri Fortsatt kontakt 

med andra 

instanser 

33 % 

30 % 

Avbrutit 

kontakten 

Pojkar 

Flickor 

5 % 

Annat 

En femtedel av pojkarna och drygt en fjärdedel av 

flickorna hade inget missbruk vid slutet av behandlingskontakten. 

Det kan antigen innebära att det i början 

av kontakten inte förelåg något troligt missbruk 

och att ungdomarna därför inte är i behov av vård 

eller att ungdomarna har genomgått behandlingen och 

därigenom blivit missbruksfria. Det vanligaste är däremot, 

som man kan se i diagrammet ovan, att ungdomarna 

efter kontakten med Maria Ungdom eller 

miniMariorna fortsätter behandlingskontakten med 

andra instanser. Att fortsätta kontakten med andra 

instanser kan betyda att de har remitterats vidare till 

någon lokal beroendemottagning, behandlingshem, 

lokal socialtjänst, med mera eller att de redan hade 

upparbetade kontakter med de tidigare nämnda 

instanserna vilka då tar över ansvaret för ungdomens 

vidare vård och behandling. En förhållandevis stor 

grupp, 33 procent av pojkarna och 30 procent av flickorna, 

avbryter kontakten med Maria Ungdom eller 

miniMariorna vilket är oroande. Att avbryta kontakten 

innebär antigen att ungdomen själv eller dess föräldrar 

avböjer vidare kontakt eller att ungdomen helt enkelt 

inte kommer på bokade besök och går därefter inte att 

få tag på varken per telefon, brev eller på något annat 

sätt. Man kan också se att 5 procent av pojkarna hamnar 

i kategorin annat vilket innebär att det antigen har 

skett förbättring när det gäller missbruket, trots att 

ungdomen inte är helt missbruksfri eller, som i några 

få fall, att ungdomen bor i en annan del av landet och 

rest tillbaka hem. 

Om man tittar på ungdomarna som hade kortare 

kontakt med Maria Ungdom eller miniMariorna på

upp till 4 besök så är det vanligaste att de antigen fortsätter 

kontakten med någon annan instans eller att de 

avbryter kontakten. 41 procent av de med den allra 

kortaste kontakten fortsatte denna med någon annan 

instans och 40 procent avbröt behandlingen medan 25 

procent bedömdes som missbruksfria. Tittar man på 

dem som hade något längre kontakt på mellan 4 och 

11 besök kan man se att 37 procent av dem fortsätter 

kontakten någon annanstans, 32 procent avbryter 

behandlingen och 26 procent bedömdes vara missbruksfria. 

När det gäller de som hade ännu längre 

kontakt är det en majoritet av dem, 57 procent som 

fortsätter kontakten någon annanstans, 24 avbryter 

kontakten och 14 bedömdes vara missbruksfria. 

Skillnaderna är dock inte statistiskt signifikanta. 

4.7 Uppföljning 

Under perioden 15 oktober till 15 november 2007 

följdes de ungdomar som vi följde i resultatdelen upp 

genom telefonintervjuer. Under perioden lyckades 

man få tag på 51 av de 188 ungdomar som avslutade 

behandlingskontakten på Maria ungdom eller Mini- 

Mariorna, 10 flickor och 41 pojkar. Det har inte bedömts 

vara meningsfullt att göra några djupare könsjämförelser 

då grupperna blir väldigt små. 

Av de 51 ungdomar som följdes upp uppger 8 (16 

procent), vid tiden för uppföljningen, 1 flicka och 7 

pojkar, att de använder narkotika och att alla 8 använder 

enbart cannabis. 1 ungdom använder cannabis 1 

gång i månaden eller mer sällan, 3 använder 2-4 gånger 

i månaden medan 3 använder flera gånger i veckan. 

För 1 ungdom saknas sådan information. Av de 8 som 

använder cannabis har ingen ett pågående vårdkontakt, 

varken med beroendevården eller med socialtjänsten 

för sina drogproblem. Av de 8 ungdomarna som använde 

narkotiska preparat vid tiden för uppföljningen 

hade 3 en uppföljningstid som var längre än 1 år men 

kortare än 2 år och 5 hade en uppföljningstid som var 

längre än 2 år men kortare än 3 år. Detta innebär att 

13 procent av dem som hade uppföljningstiden på 

mellan 1 och 2 år använde narkotiska preparat vid 

tiden för uppföljningen och att motsvarande siffra för 

dem med en uppföljningstid på mellan 2 och 3 år är 

42 procent. Ingen av dem som hade uppföljningstid på 

upp till 1 år uppgav vid uppföljningen att de använde 

droger. 

Av de 43 ungdomar som vid tiden för uppföljningen 

uppger att de inte använder narkotika hade 21 ungdomar 

(49 procent) återfall sedan behandlingskontakten 

med Maria Ungdom avslutades. Cannabis visade sig 

vara den vanligaste drogen även vid återfall. 18 av de 

21 ungdomarna som hade återfall hade använt cannabis, 

1 hade använt opiater, 3 hade använt centralstimulerande 

medel (amfetamin, kokain och exctasy), 1 

hade använt bensodiazepiner och 1 hade använt någon 

LSD-liknande drog som införskaffades genom Internet. 

Tittar man på de ungdomar som har haft en uppföljningstid 

på upp till 1 år och de som har haft upp- 

följningstid på över 1 år kan man se att återfall är lika 

vanligt i båda grupperna. 40 procent av ungdomarna i 

båda grupperna har någon gång haft återfall när det 

gäller narkotiska preparat. 

Av de 51 ungdomar som följdes upp uppger 36 (71 

procent) att de använder alkohol, en mindre del (20 

procent) 1 gång i månaden eller mer sällan. Knappt 

hälften av dem som använder alkohol (49 procent) gör 

det 2-4 gånger i månaden medan 31 procent dricker 

alkohol flera gånger i veckan. Vid närmare undersökning 

fann man att de flesta som använder alkohol i 

den här gruppen dricker väldigt mycket. 84 procent 

dricker 5 drinkar eller fler per tillfälle de dricker alkohol 

vilket motsvarar 20 cl stark sprit eller mer. Hela 

36 procent av dem som använder alkohol dricker 10 

drinkar eller fler per tillfälle. Detta motsvarar 40 cl 

stark sprit eller mer. Om man tittar bara på de 26 

ungdomar som dricker 5 drinkar eller fler per tillfälle 

de dricker kan man se att endast en mindre del, 11 

procent gör det 1 gång i månaden eller mer sällan. 

Mer än hälften, 54 procent gör det 2-4 gånger i månaden 

medan hela 35 procent gör det flera gånger i 

veckan. 

Sedan kontakten med Maria Ungdom eller Mini- 

Mariorna avslutades hade 73 procent av ungdomarna 

som följts upp (n=37) vårdkontakter för sina missbruksproblem. 

10 ungdomar, hade kontakt med andra beroendemottagningar 

inom BCS, 29 ungdomar hade kontakt 

med socialtjänsten för sina missbruksproblem, 3 

ungdomar har varit placerade på behandlingshem, 

2 har behövt lämna urinprov för körkortstillstånd, 1 har 

haft kontakt med en miniMaria utanför BCS, 1 har PRvård, 

1 har gått på NA-möten, 1 har gripits misstänkt 

för narkotikabrott vid ytterligare 2 tillfällen och 1 har 

träffat en psykolog. Grupperna överlappar varandra. 

En mindre del, 7 ungdomar har vid tiden för uppföljningen 

fortfarande haft ett pågående vårdkontakt 

för sina missbruksproblem, 2 med andra beroendemottagningar 

inom BCS, 4 med socialtjänsten, 2 är fortfarande 

placerade på behandlingshem, 1 har fortfarande 

kontakt med miniMarian utanför BCS, 1 har ett pågående 

kontakt med en miniMaria i Stockholm och 1 får 

PR-vård. Även här överlappar grupperna varandra. 

Mer än hälften av de ungdomar som följts upp, 57 

procent, upplever att de har blivit hjälpta av de insatser 

de fick på Maria Ungdom eller MiniMariorna. Att 

de på Maria Ungdom mötte snäll och förstående personal 

som samtidigt var rakt på sak och professionella. 

De fick möjlighet att efter gripandet prata med någon 

och fick det stöd de behövde utan att det kändes påtvingat. 

Ungdomarna fick också hjälp att öppna sig för 

sina föräldrar och möjlighet att genom urinprov visa 

att de gjort framsteg när det gäller narkotikamissbruket. 

31 procent upplever sig inte ha blivit hjälpta av 

Maria Ungdom eller MiniMariorna. De upplevde sig 

inte ha behövt hjälp för missbruksproblem eller hade 

dålig erfarenhet av den personal de fick träffa. Resterande 

12 procent kunde antigen inte avgöra om de 

blivit hjälpta av Maria Ungdom eller svarade inte på 

frågan. 

27

Vid uppföljningen fick ungdomarna beskriva vad de 

själva upplevde som det viktigaste för att deras situation 

hade förbättrats. Det som framhävdes mest var 

den egna motivationen och insikten om att det är onödigt 

att använda droger och inte värt alla risker. En 

annan mycket viktig faktor var föräldrarna; att föräldrarna 

fick veta att man använde droger, deras reaktion 

och känslan att man inte vill svika dem. För flera var 

det viktigt att man genom gripandet och hela maskineriet 

som därmed sattes igång fick sig en tankeställare 

på ett tidigt stadium och att det var jobbigt att behöva 

gå igenom det hela med så många inblandade och täta 

urinprover. För en del ungdomar var det byte av umgänge 

som var det viktigaste och en del slutade med 

att använda droger när de hade sett hur det gått för 

kompisar och andra som använde droger. Tillit för behandlingspersonal, 

nytt jobb, skolgången, social trygghet 

och hjälp att må bra psykiskt är andra exempel 

som ungdomarna tog upp som viktiga för att deras 

situation förbättrades. 

Ungdomarna tillfrågades också vad de tycker att de 

hade behövt mer för att deras situation skulle förbättrats 

ännu mer eller att förbättringen skulle skett snabbare. 

De flesta ungdomarna påpekade att förändringen 

måste komma från en själv, att man själv måste vilja 

förändra sig annars så händer det ingenting. Motivationsarbetet 

är därför någonting som efterfrågades. 

En del pekar på behovet av någonting annat som ska 

finnas i ens liv som ska ersätta användningen av droger; 

en partner, ett jobb eller en hobby. Behovet av att 

bryta med gamla vänner som gör det svårt för dem att 

sluta med droger samt tätare kontakt med vården och 

dialog istället för urinprov var andra exempel på behov 

som de här ungdomarna kunde ha. 

De flesta ungdomar, 65 procent, tycker att MUMINmodellen 

är bra och upplever att det är så de olika 

verksamheterna alltid bör arbeta. Flera ungdomar var 

förvånade över att det är någonting unikt, att man inte 

arbetar så vanligtvis. De tycker att det är bra att ungdomar 

som behöver hjälp kan få vård och behandling 

direkt utan att själva behöva söka hjälp. De upplever 

också att det som de upplevt med polisen, socialtjänsten 

och beroendevården fungerade som en väckarklocka 

som fick dem att tänka till direkt. Ungdomarna upplevde 

också att det var mycket behagligare att åka till 

Maria ungdom än till en riktig polisstation och att ju 

bekvämare det är desto lättare är det att ta till sig behandling, 

att det var skönt att ha någon att prata med 

efter gripandet där de kände sig väldigt utpekade. 20 

procent såg både för- och nackdelar med samarbetet. 

De flesta upplever att det var väldigt bra att komma till 

Maria Ungdom efter gripandet som upplevdes som en 

mycket negativ upplevelse i deras liv men att det är tidskrävande 

och vissa menar att det trots att det är bra att 

denna möjlighet finns så bör man inte skicka dit de 

ungdomarna som inte vill ha hjälp. 8 procent av ungdomarna 

tycker att modellen är dålig och detta på grund 

av burdust bemötande, att polisen inte tog en på allvar 

och att det var tidskrävande. 

28 

4.8 Slutet ur ett rättsligt 

perspektiv 

Förutom att titta på hur behandlingskontakten hade 

avslutats för dem som hade tackat ja till vård och hur 

situationen såg ut för dem vid slutet av kontakten med 

missbruksvården så ville man också undersöka hur det 

hela slutade för dem ur ett rättsligt perspektiv. För att 

ta reda på vad det inledande gripandet har lett till har 

man hämtat informationen från Åklagarmyndighetens 

målhanteringssystem – Cåbra. 220 av de 595 gripna 

ungdomarna, 32 flickor och 188 pojkar, kunde hittas i 

detta system. (Det är viktigt att påpeka att ungdomsåklagarna 

från 2006 börjat begära in yttrande även vid 

ringa narkotikabrott.) För att en ungdom ska få åtalsunderlåtelse 

krävs det att denne erkänner det misstänkta 

brottet, har en kontakt med socialtjänsten och 

tillsammans med socialtjänsten upprättat ett ungdomskontrakt/vårdplan. 

131 av de ungdomar som greps 

under 2004 och 2005 hittades i åklagarmyndighetens 

målhanteringssystem medan motsvarande siffra för 

2006 är 89 ungdomar. 

Figur 4.8 Beslut om åtal 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

7 % 

18 % 

Åtalsunderlåtelse 

54 % 

39 % 

Straffföreläggande 

31 % 30 % 

År 2004 och 2005 

År 2006 

Åtal väckt 

8 % 

12 % 

Åtal ej väckt 

eller förundersökningen 

nedlagt 

I diagrammet ovan kan man se att andelen som har 

fått åtalsunderlåtelse under 2006 har ökat i förhållande 

till 2004 och 2005 och att andelen strafförelägganden 

har sjunkit under samma period men fortfarande 

är det en förhållandevis liten del som har fått åtalsunderlåtelse. 

7 procent av ungdomarna gripna under 

2004 och 2005 fick åtalsunderlåtelse medan mer än

häften, 54 procent fick strafföreläggande. Man kan se 

att andelen som har fått åtalsunderlåtelse har ökat till 

18 procent under 2006 medan andelen som har fått 

strafföreläggande har sjunkit till 39 procent. Men trots 

de sjunkande siffrorna så är strafföreläggande fortfarande 

den vanligaste påföljden 2006. Åtalet har väckts 

i 31 procent av fallen 2004 och 2005 och i 30 procent 

av fallen 2006. Man kan också se att andelen åtal som 

inte har väckts på grund av bristande bevis har ökat 

något från 8 procent 2004 och 2005 till 12 procent 

2006. 

Tittar man på skillnaderna mellan flickor och pojkar 

kan man se att det under hela projektperioden har 

varit vanligare för flickor att få åtalsunderlåtelse eller 

att åtal inte väcks än vad det har varit för pojkar medan 

det har varit vanligare för pojkar att få strafföreläggande 

eller att åtal väcktes än vad det har varit för flickorna. 

Skillnaderna är statistiskt signifikanta. 19 procent 

av flickorna och 10 procent av pojkarna som har gripits 

under projekttiden har fått åtalsunderlåtelse medan 44 

procent av flickorna och knappt hälften av pojkarna, 

49 procent, har fått strafföreläggande. För 22 procent 

av flickorna och 32 procent av pojkarna har åtal väckts 

medan för 16 procent av flickorna och 9 procent av 

pojkarna har åtal inte väckts eller förundersökningen 

lagts ned på grund av bristande bevisning. 

Tittar man enbart på de 49 ungdomar som greps 

under 2004 och 2005 och de 34 som greps under 

2006 men som vid tiden för gripandet var under 18 år 

och som återfinns i åklagarmyndighetens målhanteringssystem 

kan man se att andelen åtalsunderlåtelser 

ökade från 4 procent 2004 och 2005 till hela 35 procent 

under 2006. 

Figur 4.9 Beslut om åtal för ungdomar under 18 år 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

4 % 

35 % 

Åtalsunderlåtelse 

69 % 

41 % 

Straffföreläggande 

20 % 

15 % 

År 2004 och 2005 

År 2006 

Åtal väckt 

6 % 

9 % 

Åtal ej väckt 

eller förundersökningen 

nedlagt 

Likaså har andelen strafförelägganden sjunkit från 

69 procent 2004 och 2005 till 41 procent 2006. Även 

andelen väckta åtal har sjunkit från 20 procent 2004 

och 2005 till 15 procent 2006. För ungdomarna över 

17 år har situationen inte förändrats nämnvärt. Man 

kan alltså se att trots att strafföreläggandet är den vanligaste 

påföljden så ökade andelen ungdomar som fått 

åtalsunderlåtelse avsevärt. Då det är så få flickor som 

var under 18 år vid tiden för gripandet som återfinns i 

åklagarmyndighetens målhanteringssystem är det inte 

meningsfullt att göra några könsjämförelser. 

4.9 Personalenkäten 

I mars 2006 har personalen från polisen, Maria 

Ungdom - både socialtjänst- och landstingspersonal 

samt Beroendeakuten Stockholm besvarat en strukturerad 

enkät med 48 frågor om syftet med projektet, 

organisation och lokaler, arbetsrutiner och personalens 

intresse och engagemang i projektet. Personalen gavs 

också möjligheten att fritt svara och fördjupa sig i de 

olika frågorna. Resultatet redovisas nedan. 

4.9.1 Syftet med projektet 

Majoriteten av polisens personal och Maria Ungdoms 

landstingspersonal tycker att de var välinformerade om 

syftet med projektet vid uppstarten. Det som efterfrågades 

var bättre information för nyanställda som inte 

var med från början. Socialtjänstens och Beroendeakutens 

personal höll inte med. De upplever att de 

inte visste så mycket vare sig om syftet med projektet 

eller om projektet i stort. Information har antingen 

erhållits av arbetskamraterna eller genom egen försorg. 

Polisen, Maria Ungdoms landstingspersonal och Socialtjänsten 

tycker att syftet som formuleras i projektet är 

ett syfte som deras organisation absolut bör arbeta 

med medan Beroendeakutens personal var mer kluven 

i denna fråga. Hälften av personalen tyckte att det är 

något som deras organisation absolut bör arbeta med 

medan andra hälften var mer tveksam. Det fanns en 

oro över att MUMIN- ungdomarna som kommer till 

Beroendeakuten och som är i början av en missbrukskarriär 

skulle komma i kontakt med de tyngre missbrukarna 

och att detta skulle öka risken för en fortsatt 

negativ utveckling av deras missbruk. 

4.9.2 Organisation och lokaler 

Majoriteten av polisens personal uppfattar att de har 

fått en tydlig beskrivning av projektledningen om hur 

samarbetet med de olika verksamheterna ska skötas, 

vem som har vilka arbetsuppgifter inom projektet och 

vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras. En mindre 

del tyckte att informationen man fått inte var tillräcklig. 

Andelen som höll med om detta var dock högre på 

Maria Ungdom, Beroendeakuten och Socialtjänsten 

och det upplevdes som oklart hur mycket de olika 

verksamheterna skulle blanda sig i varandras roller. 

Detta hade personalen förståelse för då ett led i projektet 

just var att hitta nya samarbetsmöjligheter. Det 

29

visade sig också att det klarnade med tiden ju mer 

man samarbetade med varandra. Sakta men säkert 

började alla inblandade hitta sina platser och roller. De 

flesta inom de olika organisationerna upplevde också 

att deras organisation inte var tillräckligt förberedd för 

ett sådant samarbete då projektet startade. Medan 

tidsbrist var det stora problemet för polisens personal 

var olämpliga lokaler det stora problemet på Maria 

Ungdom och Beroendeakuten. Alla håller med om att 

lokalerna är tillräckliga för ett sådant samarbete i projektform. 

Men för ett permanent samarbete behövs 

större lokaler där polisen kan genomföra sina förhör, 

större väntrum för ungdomarna, fler samtalsrum och 

en bättre plats för överlämning av ungdomar från polisen 

till vårdpersonal. Vid tiden då personalen fyllde i 

enkäten skedde överlämnandet i en trappa. 

4.9.3 Rutiner 

Trots att hälften av poliserna och 70 procent av Maria 

Ungdoms landstingspersonal upplever att telefonkontakten 

mellan polisen och Maria Ungdom/Beroendeakuten 

efter polisingripandet fungerar bra så finns det 

en hel del personer som upplever att denna kontakt är 

bristfällig. Polisen upplever att det ofta händer att personalen 

på Maria Ungdom inte svarar i telefon när de 

ringer och att det är oklart vilken information som ska 

lämnas över telefon. Personalen på Beroendeakuten 

rapporterar att polisen inte ringer till dem när de är på 

väg med ungdomarna som ska dit. De flesta av poli- 

30 

sens personal och Maria Ungdoms landstingspersonal 

upplever att överlämnandet av ungdomar från polisen 

till vårdpersonalen fungerar bra men att trapphuset, 

där överlämnandet skedde vid tiden för utvärderingen, 

inte är en lämplig plats att göra det på. Överlämnandet 

från polisen till Beroendeakuten upplevs dock som 

mindre bra. 

4.9.4 Personalens intresse och engagemang 

Då personalen ombads värdera intresset och engagemanget 

i projektet både när det gäller den egna verksamheten 

och när det gäller de andra verksamheterna 

så hamnar polisen och Maria Ungdoms landstingspersonal 

på topp. Det visar sig också att personalen upplever 

att det är just mellan dessa två verksamheter 

som samarbetet fungerar som bäst och smidigast. En 

rädsla som fanns hos både landsting och socialtjänst i 

initieringsskedet av projektet var att socialtjänst/landstingspersonal 

skulle tas för poliser eftersom polisen 

arbetar i civila kläder och rör sig i Maria Ungdoms 

lokaler. En annan synpunkt var att ungdomarna skulle 

tro att Maria Ungdom blivit en polisenhet och inte en 

vårdenhet. Ingen av dessa farhågor besannades men 

indikerar ändå på en rädsla för något nytt och vad det 

kan innebära för personal i de olika organisationerna. 

Den organisation vars personal har uttryckt minst 

rädsla är polisen. De har inte haft några kommentarer 

på att de skulle bli sammanblandade eller förväxlade i 

sin funktion.

5. Avslutande diskussion och förslag 

på åtgärder 

MUMIN-modellen har visserligen upphört i projektform 

och ingår sedan den 1 januari 2007 i de olika 

verksamheternas ordinarie arbete men utvecklingen av 

samarbetet har därmed inte avstannat. Man arbetar 

kontinuerligt för att förbättra samarbetsformer, göra 

dessa smidigare och effektivisera arbetet för att uppnå 

ett ännu bättre resultat i kampen om att ge ungdomarna 

ett liv utan missbruk. Men det finns mycket 

kvar att förbättra. Detta är ett arbete som aldrig bör 

ta slut. 

Redan i delrapporten som publicerades i december 

2006 påpekades det att medelåldern för de gripna 

ungdomarna är väldigt hög i förhållande till åldern då 

ungdomarna för första gången provar olika narkotiska 

preparat. Som man kan utläsa av resultatet så är medelåldern 

för ungdomar som polisen griper 17,7 för flickor 

respektive 18,3 för pojkar medan debutåldern för 

de olika narkotiska preparaten ligger på framförallt 

mellan 13 och 15 år. Det visar sig också att de ungdomar 

som polisen griper inom ramen för projektet 

redan är en hårt belastad grupp när det gäller narkotikaanvändning 

och psykosocial ohälsa. I delrapporten 

föreslogs det att polisen måste komma ner i åldrarna 

för att kunna göra tidiga insatser och kunna ingripa då 

ungdomarna är i den fas då de för första gången prövar 

olika droger. Det föreligger dock flera hinder för 

detta. Ett av hindren är att ungdomar som är i fasen 

med att börja experimentera med olika narkotiska 

preparat ofta gör det på avskilda platser som tillexempel 

hemma hos varandra, skogsdungar och andra, för 

polisen, osynliga platser. Ett annat är att polisen enligt 

lag inte har rätt att ingripa mot personer som är under 

15 år då dessa inte är straffmyndiga. En annan grupp 

som polisen dagligen kommer i kontakt med men inte 

har rätt att ingripa mot är de ungdomar och ibland 

även barn som inte har begått narkotikabrott men som 

vistas i olämpliga riskmiljöer där det förutom missbrukare 

och kriminella inte finns några andra vuxna. Det 

utökade och offensivare samarbetet mellan polisen 

och socialtjänsten som innebär att socialsekreterare 

numera finns med i polisbilen tillsammans med poliserna 

ses som ett steg i rätt riktning för att lösa de 

ovannämnda problemen. Det har både inneburit tillträde 

till idag för socialtjänsten okända destruktiva 

miljöer för ungdomar och unga vuxna liksom en tillgång 

till polisen som genom det här samarbetet har 

fått möjlighet att koncentrera sig mer på polisarbetet 

och lämna den sociala biten till socialsekreteraren som 

finns på plats. Individer knyts på detta sätt snabbare 

till socialtjänsten och samarbetet har inneburit en 

effektivisering av både polisens och socialtjänstens 

arbete. En kartläggning av dessa destruktiva ungdomsmiljöer 

bör genomföras för att få en tydligare 

bild av hur ett framtida utvidgat samarbete mellan 

Ungdomssektionen och socialtjänsten på fält ytterligare 

skall utformas liksom en utvärdering av detta 

samarbete. 

Trots att 42 procent som har tackat ja till ett första 

akutsamtal är en siffra som de flesta som arbetar inom 

projektet tycker är bra så är målet att ännu fler ska 

motiveras till och behållas i behandling. Ett sätt är att 

använda den MI-motiverande samtalsmetoden i så stor 

utsträckning som möjligt och att personalen förbättrar 

sina färdigheter när det gäller denna metod. En grundläggande 

utbildning av all personal på Maria Ungdom 

och hos polisen i motiverande samtalsmetodik har 

genomförts. Nyanställd personal inom båda verksamheterna 

utbildas kontinuerligt och man har också på 

Maria Ungdom gått vidare med fördjupning och handledning. 

På Maria Ungdom och miniMariorna bör man titta 

närmare på exakt vilka behandlingsinsatser som ungdomarna 

erbjuds samt vilket utfall är förknippat med 

de olika behandlingsinsatserna. Likaså bör man titta 

närmare på den grupp som avbryter behandlingskontakten. 

Som det visades tidigare i resultatdelen är det 

cirka en tredjedel av ungdomarna som följts genom 

denna rapport som avbryter kontakten med Maria 

Ungdom. Ökad förståelse för vilka anledningar som 

ligger bakom den avbrutna kontakten skulle utgöra ett 

utmärkt underlag för diskussion kring vad det är man 

bör ändra i arbetssättet för att behålla fler ungdomar i 

behandling. En noggrann uppföljning av de ungdomar 

som avbryter behandlingskontakten bör därför göras. 

En aspekt som helt och hållet saknas i denna rapport 

är vilka insatser ungdomarna har fått genom 

Socialtjänsten och vad de insatserna har lett till. Att 

följa upp varje enskild ungdom genom dess socialsekreterare 

har av flera olika anledningar inte varit 

möjligt inom ramen för denna utvärdering. En viktig 

anledning till detta är sekretessen, en annan anledning 

är brist på resurser i form av framförallt tid och personal. 

En fördjupad utvärdering på området bör därför 

göras. 

Ett annat problem som har uppmärksammats i alla 

inblandade verksamheter är att personalen på polisens 

Ungdomssektion ofta tas i anspråk för andra arbetsuppgifter 

i sin myndighet som ligger helt och hållet vid 

sidan av deras uppdrag att ingripa mot narkotikabrottslighet 

bland Stockholms ungdomar. Detta sker 

återkommande inom ramen för Kiloorganisationen i 

myndighetsgemensamma kommenderingar. Detta slår 

hårt mot MUMIN-projektet eftersom Ungdomssektionens 

personal är motorn i hela projektet. 

Även då andelen bland ungdomar under 18 år som 

har fått åtalsunderlåtelse har ökat kraftigt från 2004 

31

och 2005 till 2006 liksom andelen som har fått straffförelägganden 

har sjunkit så har strafföreläggande 

under 2006 fortfarande varit den vanligaste påföljden 

och målet är därför att dessa förändringar ska fortsätta 

i samma riktning. Det är därför viktigt med gott samarbete 

mellan polis, socialtjänsten och åklagare även i 

framtiden. Som det inledningsvis har nämnts så är det 

inte aktuellt med åtalsunderlåtelse om socialtjänsten 

inte föreslår vård eller någon annan åtgärd från deras 

sida eller om den unge inte tackar ja till de från socialtjänsten 

föreslagna åtgärderna. Det är därför mycket 

viktigt att ungdomsåklagarna alltid, vid narkotikabrott 

(även ringa), begär in yttrande från socialtjänsten och 

att det i socialtjänstens yttrande framkommer om ungdomen 

tackat ja till att genomgå behandling så att den 

unge inte genomgår behandling och dessutom får böter 

som påföljd. Det är också viktigt att socialtjänsten ges 

tillräckligt med tid för att hinna göra en adekvat utredning 

inför varje yttrande. 

Den praktiska erfarenheten har visat att det trots 

ökad användning av MI-metoden och förbättrade rutiner 

ändå finns en grupp av ungdomar med tyngre kriminalitet 

som tackar nej till vård, en grupp som har en 

negativ syn på myndigheter och alla typer av institutioner. 

Där har det visat sig att ett samarbete med 

Unga KRIS, kan vara till hjälp. Unga KRIS kan använda 

sig av sina erfarenheter i samtal med ungdomen 

och utifrån det perspektivet försöka motivera den till 

att antigen ta emot vård eller knyta andra positiva 

kontakter. På detta sätt lämnas ungdomen inte utan 

någon som helst skyddsnät även om den inte vill ta 

emot vård och man kan fortsätta att jobba med ungdomen 

för att få den att göra någonting åt sin situation. 

Numera finns ungdomar från Unga KRIS i polislokalen 

på Maria Ungdom när polisen gör större 

insatser i samarbete med andra polisdistrikt. Även 

dessa har fått utbildning i MI. När Unga KRIS inte 

finns på plats ber polisen den gripne som tackar nej 

till vård om lov för att lämna dennes telefonnummer 

till Unga KRIS som ringer upp dagen efter och fortsätter 

motiveringsarbetet. 

Idag har alla polisdistrikt i Stockholms län möjligheten 

att föra de ungdomar som de griper för ringa 

narkotikabrott till Maria Ungdoms polisstation där de 

kan erbjudas vård på plats. Den möjligheten utnyttjas 

inte idag och en av de bidragande faktorerna till detta 

är att ordningspolisen inte har samma arbetssätt och 

rutiner som Ungdomssektionen har när det gäller att 

upptäcka lättpåverkade ungdomar som skulle falla in i 

kategorin ringa narkotikabrott. De övriga polisdistrikten 

har inte heller resurser i form av personal för att i 

högre utsträckning kunna koncentrera sig just på ringa 

narkotikabrott och inte heller resurser i form av tid 

som krävs för att köra ungdomar från olika delar av 

Stockholms län till Maria Ungdom. En annan bidragande 

faktor till att denna möjlighet inte utnyttjas är 

att många ordningspoliser inte känner till att denna 

möjlighet finns. För att utnyttja Maria Ungdom effektivare 

krävs det att de övriga polisdistrikten är välinformerade 

om hur samarbetet mellan polisen och 

32 

Maria Ungdom fungerar samt hur lokalerna och 

arbetsrutinerna ser ut. Det krävs även att man kommer 

överens om en profil på ungdomar som ska föras 

till Maria Ungdom då det idag, på grund av tidsbrist 

för poliserna och lokalbrist på Maria Ungdom, är 

omöjligt att varken föra eller ta emot alla ungdomar 

som grips för ringa narkotikabrott. Det arbete som 

påbörjats för att öka informationsspridningen om 

MUMIN-modellen och de möjligheter som modellen 

erbjuder, består av att MUMIN-ledningen åker runt 

till olika polisdistrikt och informerar om det ovannämnda. 

Syftet är att dels stimulera utbildningsbehovet 

som finns kring hur man upptäcker lättpåverkade 

ungdomar (detta bör ske i samarbete med Ungdomssektionen) 

och dels att öka förståelsen för MUMINmodellen 

hos ordningspolisen och öka stödet för detta 

arbetssätt hos cheferna på olika polisdistrikt. Genom 

att öka förståelsen för MUMIN-modellen ökar också 

insikten att de olika polisdistrikten förutom Maria 

Ungdom också har möjlighet att utnyttja de lokala 

beroendemottagningarna på ett bättre sätt. Detta kan 

stimulera till nya idéer på hur samarbetet mellan olika 

polisdistrikt och de olika lokala beroendemottagningarna 

kan se ut. Ett utmärkt exempel på sådant samarbete 

är det nya projektet SOLIS (Socialtjänst, landsting 

och polis i samverkan) i Botkyrka som är en lokalanpassning 

av MUMIN-modellen. Polisen i Botkyrka 

ska göra en resursprioritering på torsdagskvällar och 

utnyttja den lokala miniMarias lokaler för förhör och 

provtagning som dessa kvällar ska ha extraöppet. 

Ungdomarna upp till 21 år ska på en gång erbjudas 

råd, stöd och behandling och få en tid för återbesök 

inom en vecka. 

MUMIN-projektet har gett ringar på vattnet och 

väckt intresset för samarbetet mellan andra polissektioner 

och Maria Ungdom vilket resulterade i att andra 

liknande samarbetsprojekt har startat. Ett sådant projekt 

är en utvidgning av projektet SMADIT (Samverkan 

Mot Droger I Trafiken) som är ett samverkansprojekt 

mellan Vägverket, Polisen, Åklagarmyndigheten, 

Socialtjänsten, Landstinget och Frivården, där polisen 

ger personer som stoppas i trafikkontroller och är 

påverkade av alkohol eller narkotika, erbjudande om 

vård. Inom SMADIT insåg man att det inte fanns 

samma möjlighet för ungdomar under 20 år då beroendevården 

som fanns inom projektet endast täckte 

vuxenvården. Detta gjorde att projektet SMADIT-Ung 

startade i samarbete med Maria Ungdom som ger 

polisen inom SMADIT-projektet samma möjlighet att 

utnyttja Maria Ungdom som polisen inom MUMINprojektet 

har. Ett annat samverkansprojekt kommer 

att starta under våren 2008 mellan Krogsektionen på 

Stockholms Länskriminalpolisen och Maria Ungdom. 

Krogsektionen ingår också i STAD-projketet ”Korgar 

mot narkotika” och arbetar mot krogar i Stockholms 

län med målet att minska narkotikaanvändningen på 

dessa. Genom sitt arbete kommer Krogsektionen i 

kontakt med bland annat unga-vuxna i åldern 20-30 

år, en grupp som i stor utsträckning anser sig använda 

narkotika ”bara för nöjets skull” och därmed inte är i

ehov av missbruksvård. En del av dem uttrycker ändå 

att de skulle vilja ha någon form av hjälp men vill inte 

in i missbruksvården. Krogsektionen vände sig av 

denna anledning till Maria Ungdom för att se över 

möjligheterna för att göra några särskilda insatser just 

för denna grupp. 

Även från andra delar av Sverige har man visat 

intresse för MUMIN-modellen. En del studiebesök har 

gjorts i Göteborg, där man har ett framgångsrikt 

samarbete mellan polis och socialtjänst. Den delen 

som saknas i Göteborg och som man för närvarande 

arbetar med är just att inkorporera landstinget i detta 

samarbete. Göteborg har fått pengar från Mobilisering 

Mot Narkotika för att kunna tillhandahålla ett antal 

platser för avgiftning för ungdomar. Sundsvall inbjöd 

till en dags konferens där polis, socialtjänst och lands- 

ting från Sundsvalls län deltog i syfte att gemensamt 

diskutera hur man skulle kunna samordna resurser för 

att effektivare arbeta mot narkotikaproblemet i länet. 

En delegation från Jönköping var på besök i Stockholm, 

dels hos Ungdomssektionen och dels på Maria Ungdom, 

för att ta del av de erfarenheter MUMIN-projektet 

har genererat. Syftet med besöket var att samla 

information inför att starta ett samarbete mellan olika 

verksamheter av liknande slag i Jönköping. Detta 

samarbete har påbörjats. 

Internationellt har man också visat intresse för denna 

typ av arbetssätt och samarbete. En delegation från 

Island gjorde ett studiebesök under 2005, en från 

Lettland gjorde det 2006 och poliser från Polen gjorde 

det 2007. 

33

6. Framtidsplaner 

MUMIN-projektet ska spridas nationellt. Tanken är att 

andra städer ska kunna ta del av de erfarenheter som 

projektet har genererat och använda sig av nya idéer i 

syfte att själva fortsätta utvecklingen av MUMIN-idén. 

Då det finns flera goda exempel på liknande modeller 

som MUMIN, från Göteborg, Malmö, Jönköping, 

Älvsbyn, Piteå, med mera, har tre heldagskonferenser 

bokats in under 2008. Förutom möjligheten att ta del 

av de olika erfarenheterna genom föreläsningar kommer 

också möjlighet att ges att redan på plats inleda 

framtida samverkansmodeller genom workshops då 

man tillsammans med polisen, landstinget och socialtjänsten 

från den egna regionen kan diskutera hur ett 

effektivare framtida samarbete kan se ut. Konferenserna 

kommer att hållas i Malmö (5 februari 2008), 

Göteborg (6 mars 2008) och Umeå (2 april 2008). 

För att förbättra samarbetet mellan olika polisdistrikt 

i Stockholms län och Maria Ungdom och 

34 

stimulera till ökad användning av MUMIN-modellen 

även bland ordningspoliser kommer MUMIN-ledningen 

att fortsätta att åka ut till samtliga polisdistrikt i 

länet och informera om möjligheterna. 

Planer finns på att MUMIN-ledningen ska bjudas in 

under våren 2008 till en dag då alla som arbetar som 

ungdomsåklagare i Stockholm träffas i syftet att öka 

förståelsen för MUMIN-modellen hos ungdomsåklagarna 

och vikten av att öka andelen åtalsunderlåtelser 

samt minska andelen strafförelägganden. 

Under 2006 och 2007 har all landstingspersonal vid 

Maria Ungdom utbildats i Motiverande samtal med 

efterföljande metodhandledning. Metoden kommer att 

utvärderas i syftet att undersöka hur väl den har implementerats 

på enheten samt vilket behandlingsutfall 

som är förknippat med ett korrekt användande av 

Motiverande samtal.

Slutord 

Efter att ha arbetat i projektet som koordinator och 

sedan projektledare så kan jag se tillbaka och reflektera 

över hur mina medarbetare i de olika organisationerna 

har tagit sig an uppgiften med MUMIN. 

Jag tänker på Manne Jönsson, Kriminalkommissarie 

och sektionschef för våra ”MUMIN”-poliser, Ungdomssektionen. 

Från första början har han brunnit för idén. 

Det var han och hans grupp som först påtalade att de 

behövde en ny samarbetspartner för att få hjälp med 

ungdomarna som greps för ringa narkotikabrott. Manne 

har drivit på alla delar i projektet med ett glatt humör 

och stor effektivitet. Det har smittat av sig på hans 

grupp av poliser. En grupp som har visat sig vara innovativa, 

empatiska och positiva medmänniskor och 

poliser. 

Vi har Socialtjänstens chef på Maria Ungdomsenheten, 

Göran Hägglund. Till en början var han och 

hans personal lite försiktiga i planeringsfasen av projektet. 

En rädsla fanns bland personalen att ungdomarna 

och deras familjer skulle blanda ihop Socialtjänsten 

med polisen. Men när man diskuterade problemet närmare 

så kom man fram till att det vore en bra idé att 

pröva. Vi körde igång en pilot och efter utvärdering så 

visade de sig att ungdomarna inte alls blandade ihop 

polisen med socialtjästen. Socialtjänstens personal tog 

framgången med gott mod och arbetade på. MUMINstyrgruppen 

fick kontakt med Göteborg och åkte dit 

för att utbyta idéer. Där såg Göran och Manne hur 

man i Göteborg samarbetade mellan polisen och 

socialtjänsten i fält och de bestämde sig för att det här 

var en väg fram för projektet. Tillsamman drev de idén 

med att ha en socialsekreterare tillsammans ute i fält 

med ”MUMIN”-poliserna. De tog upp idén med sina 

chefer och till slut lyckades socialtjästen hitta medel 

för att prova i 6 månader med en socialsekreterare, 

Pia Bodén. Här var det viktigt att det var en engagerad 

person och Pia stämmer in, med råge, på den beskrivningen. 

Nu lyftes projektet upp en nivå! 

Landstingets chef på Maria Ungdom, Paula Liljeberg, 

tyckte att idén med MUMIN var mycket tilltalande. 

Att lämna en bit av Maria Ungdom till Polisens 

förfogande var inget problem. Landstingspersonalen 

var skeptiska till att ha så många poliser springandes i 

sina lokaler. Man var rädd för att Maria Ungdom skulle 

ses som en polisstation vilket skulle göra att våra 

”vanliga” familjer, som kommer för att söka hjälp självmant, 

inte längre såg oss som sjukhus utan som en 

polisstation där deras historia skulle kunna bli tillgänglig 

för polisen. Efter piloten så sjönk den misstanken 

till att efter några månader helt försvunnit. Landstinget 

hämtar ungdomen och dess familj nere på den tillfälliga 

polisstationen efter att de blivit inbjudna av polisen. 

Detta minimerar spring i väntrummet och ger 

patienten en bild av att gå igenom flera dörrar innan 

man når akuten vilket är en tydlig signal om att det är 

två organisationer med sekretess mellan varandra. Inga 

patienter eller familjer är förvånade över samarbetet 

utan undrar varför det inte alltid varit så. Landstingspersonalen 

är mycket engagerade i alla patienter men 

har anpassat sig speciellt efter ungdomarna som kommer 

in genom MUMIN-projektet då de precis kommer 

ifrån förhör med polisen och är lite chockade 

vilket kräver lite fingertoppskänsla. 

Men vi får inte glömma den engagerade forskningskoordinatorn 

från Beroendecentrum, Lena Melander, 

som var projektledare när MUMIN startade och fram 

till 2007. Hon har alltid varit tillgänglig och åkt runt 

för att smörja samarbetet och hålla stadig hand över 

ekonomin. Utan henne hade det blivit svårt och vi 

tackar henne med varm hand för att ha fört oss så 

långt som vi kommit innan hon lämnat stafettpinnen 

till mig. Hennes arbete med att få alla på mötena, 

hålla oss uppdaterade och möta de krav som de olika 

organisationerna behövde komma med var avgörande 

för gott samarbete. 

Och när det gäller ekonomin så har vi Mobilisering 

mot Narkotika att tacka för medel under projekttiden. 

Björn Fries som trodde på oss och spred ryktet om 

vårt projekt vid varje tillfälle han hade. Åsa Magnusson 

(ansvarig för Vård och Behandling på MOB) har 

bidragit med många idéer bl.a. för vad som bör gälla i 

spridningen av MUMIN som arbetssätt över Sverige. 

Walter Kegö med sina polisiära kontakter och erfarenheter 

från Sverige och utomlands har varit mycket 

stöttande för styrgruppen i MUMIN. 

Åklagarmyndigheten i Stockholm har haft en representant 

i styrgruppen, kammaråklagare Anneli Corell. 

Hon har med passion drivit frågan angående åtalsunderlåtelse 

och på så sätt lyft hela projektet till en 

ny dimension. 

Vi i MUMIN märkte att det var svårt att motivera 

ungdomar som är över 18 år och som har ett pågående 

missbruk att ta emot erbjudandet om akutsamtal. 

Det var då som idén kom från Manne Jönsson om att 

samarbeta med Unga KRIS. Deras engagemang är 

mycket stort och det är alltid intressant att möta dem 

och se hur positiva de är till samarbetet och vilka 

resultat de gör. 

Med i planeringsskedet av MUMIN var Maria 

Ungdoms bitr. forskningschef, Anders Tengström. Det 

var han som mitt i natten satte sig upp och kom på 

namnet MUMIN. Arbetsnamnet hade tidigare varit 

TVI (Tidiga VårdInsatser) men det lät inte lika bra 

som MUMIN. Det och mycket mer har vi honom att 

tacka för. 

Vi får heller inte glömma Kristina Sinadinovićs 

insats. Utan henne hade det inte blivit någon utvärdering 

eller rapport. Hon har skapat en struktur för detta 

arbete och stimulerat de andra i styrgruppen att 

komma med idéer för vad som skall utvärderas och 

35

hur det skall göras. Det är också rapporten som kommer 

att fungerar som ett arbetsmaterial i spridningen 

av metoden MUMIN. 

Jag kan minnas många svåra stunder och ännu fler 

trevliga stunder men den här korta summeringen får 

beskriva den låga av engagemang som behövs i alla 

organisationer när man ska starta ett nytt samarbete 

kring en ny del av ens verksamhet. Det blir alltid 

mycket svårare utan människor som har möjlighet att 

fatta beslut och som brinner för idén med samarbetet. 

Utan dem riskerar hela idén att dö ut. Se till att hitta 

dessa personer så ökar möjligheterna radikalt för att 

lyckas med det ni vill. 

Jag sänder ett stor tack till er som är ovan nämnda 

och grattis till ett lyckat resultat! 

Ulf Wahlgren, 

forskningssamordnare, Maria Ungdom 

Projektledare MUMIN 2007. 

36

Referenslista 

Barth, T. & Näsholm, C. (2006): Motiverande samtal-MI. 

Bergström, G. & Boréus, K. (2000): Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur. 

Borg, (2005): Verksamhetsberättelse 2005 för Beroendecentrum Stockholm. Stockholm: 

Beroendecentrum Stockholm. 

BRÅ - rapport 2000:21, Kriminaliseringen av narkotikabruk. En utvärdering av rättsväsendets 

insatser. Brottsförebyggande rådet: Information och förlag. 

BRÅ – rapport 2003:12, Polisens insatser mot narkotikabrottsligheten – omfattning, 

karaktär och effekter. Brottsförebyggande rådet: Information och förlag. 

CAN (2005): Drogutvecklingen i Sverige 2005. Rapport nr 91. Stockholm: 

Centralförbundet för alkohol och narkotikaforskning. 

JuU1980/1981:25, Justitieutskottets betänkande 1980/1981:25 om interneringspåföljdens 

avskaffande och straffet för grov narkotikabrott, m.m. 

JuU 1982/83:37, Justitieutskottets betänkande 1982/83:37 om ändringar i narkotikastrafflagen, 

m.m. 

JuU 1984/85:12, Justitieutskottets betänkande 1984/85:12 om åtgärder mot narkotikabrott, 

m.m. 

JuU 1987/88:13, Justitieutskottets betänkande 1987/88:71 om ändring i narkotikastraff lagen. 

JuU 1992/93:JuU17, Justitieutskottets betänkande 1992/93:71 om åtgärder mot bruk av 

narkotika samt ringa narkotikabrott. 

L2U 1969:7, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om 

ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64) m.m. jämte motioner i ämnet. 

Prop 1972:67, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotika - 

missbruket, m.m. 

Prop 1980/1981:76, Regeringens proposition 1982/83:141 om interneringspåföljdens 

avskaffande och straffet för grov narkotikabrott, m.m. 

Prop 1982/83:141, Regeringens proposition 1982/83:141 om ändringar i narkotikastraff - 

lagen, m.m. 

Prop.1987/88:71, Regeringens proposition 1987/88:71 om ändring i narkotikastrafflagen. 

Prop. 1992/93:142, Regeringens proposition 1992/93:142 om åtgärder mot bruk av 

narkotika samt ringa narkotikabrott. 

SFS 1969:33, Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) 





SFS1993:211, Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) 

Socialdepartementets faktablad 2002:1, Nationell handlingsplan mot narkotika. 

Stockholm: Socialdepartementet. 

Social handbok (2004): Simrishamn: Grafo Tryck AB. 

SOU 2000:25, Den centrala polisen. Polisens uppgifter och organisation. Stockholm: 

Socialdepartementet. 

37

SOU 2000:126, Vägvalet – Den narkotikapolitiska utmaningen. Stockholm: 

Socialdepartementet. 

Sundelin, A. (1988): När knarket kom till stan. Stockholm: Ordfronts förlag. 

Tham, H. (1999): ”Lag och ordning som vänsterprojekt? Socialdemokratin och 

kriminalpolitiken”, I: 8 Reflektioner om kriminalpolitiken. Stockholm: 

Brottsförebyggande rådet. 

Tham, H. (2003): ”Narkotikapolitiken och missbrukets utveckling”, I: Forskare om 

narkotikapolitiken. Stockholm: Kriminologiska Institutionen. 

Träskman, P. O. (2003): ”Narkotikapolitik och brottskontroll”, I: Forskare om 

narkotikapolitiken. Stockholm: Kriminologiska Institutionen. 

UNODC-rapport 2006:9, Sweden’s successful drug policy: A review of the evidence. 

United Nations Office on Drugs and Crime. Tillgänglig på: 

ttp//www.unodc.org/pdf/research/Swedish_drug_control.pdf 

Internetadresser 

Internetadress 1: (061029) 

www.regeringen.se/sb/d/2395/a/13067 


www.mobilisera.nu/templates/generalPage_____1985.asp 


www.beroendecentrum.se/pages/topmenu/work.asp 


www.socialstyrelsen.se/amnesord/missbruk/riktlinjer/nark 

38

Projektets organisation 

Projektledningen 

Då projektet handlar om bland annat samverkan mellan 

olika organisationer med liknande intressen är 

kommunikationen väldigt viktig. Projektledaren har 

ett övergripande ansvar för att alla organisationer är 

välinformerade under projektets gång. Det innebär 

möten med tydliga dagordningar och uppgiftsuppdelning 

inom olika ansvarsområden. 

Projektledningens medlemmar: 

• Lena Melander, projektledare (2004-2006). Leder 

projektet och är ekonomiskt ansvarig. 

• Ulf Wahlgren, projektkoordinator (tillträdde som 

projektledare 2007). Samordnar olika delar av projektet 

och är den fasta punkten på Maria Ungdom. 

Ansvarar för utvärdering av projektet. 

• Kristina Sinadinovi , utvärderingskoordinator, 

ansvarar för utvärdering av projektet. 

Styrgrupp 

Styrgruppen består av enhetschefer vid Maria Ung dom 

landsting, Maria Ungdom socialtjänst och polisen, 

verksamhetschefen för Beroendecentrum som deltar 

på vissa möten, representanter från Mobilisering mot 

Narkotika, biträdande forskningschef vid FORUM - 

forskningsenheten på Maria Ungdom, överläkare och 

chefsjuksköterska för akuten/mottagningsgruppen på 

Maria Ungdom samt en utbildningskonsult angående 

MI-frågor. 

Styrgruppsmöten hålls med ca 2 månaders mellanrum. 

Samtliga styrgruppsmedlemmar är inte närvarande 

på alla möten utan bjuds in då deras expertis 

behövs. 

Styrgruppens medlemmar: 




projektledare 2007). Samordnar olika delar av projektet, 

den fasta punkten på Maria Ungdom. 


• Kristina Sinadinovi , utvärderingskoordinator, 

ansvarar för utvärdering av projektet. 

• Manne Jönsson, kriminalkommissarie, chef för 

Ungdomssektionen inom Länskriminalpolisen. 

Styrgruppsmedlem. Styr projektet utifrån polisens 

• Paula Liljeberg, enhetschef, Maria Ungdom. 

Styrgruppsmedlem. Styr projektet utifrån Maria 

Ungdoms intressen. 

• Göran Hägglund, enhetschef, Maria Ungdomsenhet 

Socialtjänstförvaltningen. Styrgruppsmedlem. Styr 

projektet utifrån Socialtjänstförvaltningens intressen. 

• Stefan Borg, verksamhetschef Beroendecentrum. Vid 

behov inkallad till styrgrupp. Styr projektet utifrån 

Bilaga 1 

Beroendecentrums och landstingets intressen. 

• Anders Tengström, biträdande forskningschef 

FORUM. Vid behov inkallad till styrgrupp, arbetsgrupp. 

Ansvarar för implementering/utvärdering av 

MI (motiverande samtal metoden). 

• Åsa Magnusson, ansvarar för vård och behandlingsfrågor 

på MOB. Styrgruppsmedlem. Finansiär av 

projektet via MOB. 

• Walter Kegö. Ansvarar för Polis och Tullfrågor på MOB. 

Styrgruppsmedlem. Finansiär av projektet via MOB. 

• Mikael von Grothusen, överläkare akuten Maria 

Ungdom (Stefan Sparring överläkare, från 2007). 

Styrgruppsmedlem. Styr projektet utifrån akutens 

intressen. 

• Gisela Baumgren, chefsjuksköterska akuten Maria 

Ungdom. Styrgruppsmedlem. Styr projektet utifrån 

akutens intressen. Ibland även inkallad ibland till 

arbetsgruppen. 

• Barbro Holm-Ivarsson, MI-utbildare och konsult. 

Vid behov inkallad till styrgrupp och arbetsgrupp. 

Ansvarar för MI-kursernas utbildningsinnehåll. 

Arbetsgrupp 

Arbetsgruppen består av olika personalkategorier ur 

de tre verksamheterna och hade under det första året 

till uppgift att arbeta med det konkreta arbetet på 

golvet, försöka förutse hur de vardagliga rutinerna 

inom verksamheterna kan påverkas av det nya projektet 

och hur de behöver förändras så att projektets 

implementering ska gå så friktionsfritt som möjligt. 

Arbetsgruppens medlemmar: 




projektledare 2007). Samordnar olika delar av projektet, 

den fasta punkten på Maria Ungdom. 


• Therese Axelsson, sjuksköterska i mottagningsgruppen/akuten 

Maria Ungdom. 

• Renee Pamp, mentalskötare på natten akuten Maria 

Ungdom. 

• Kari Kaniulianen, socialsekreterare natten akuten 

Maria Ungdom. 

• Lena Hammarstrand, bitr. chefsjuksköterska 

Beroendeakuten Stockholm. 

• Fredrik Bornesand, gruppchef Ungdomssektionen 

Polisen. 

• Anders Tengström, biträdande forskningschef 

FORUM. Vid behov inkallad till styrgrupp och 

arbetsgrupp. Ansvarar för implementering/utvärde - 

ring av MI (motiverande samtal metoden). 

• Gisela Baumgren, chefsjuksköterska akuten Maria 

Ungdom. Styrgruppsmedlem. Styr projektet utifrån 

39

akutens intressen. Även inkallad ibland till arbetsgruppen. 

• Barbro Holm-Ivarsson, MI-utbildare och konsult. 

Vid behov inkallad till styrgrupp och arbetsgrupp. 

Ansvarar för MI-kursernas utbildningsinnehåll. 

Övriga aktiviteter 

Projektledningen bjuds in till polisen en gång i månaden 

för att berätta och återkoppla till hur det har gått 

för ungdomarna. På dessa möten har också en representant 

från de olika avdelningarna på Maria Ungdom 

varit med och berättat om sin avdelning, allt för att 

öka kunskap och förståelse för vad som görs inne på 

Maria Ungdom. En polisman har bjudits in till Maria 

Ungdoms möten för att träffa all personal i syfte att 

informera om hur polisen arbetar. Detta görs i syfte 

att skapa en förståelse för hur den andra organisationen 

fungerar och därmed även skapa en starkare ”vikänsla” 

inom projektet. 

På Maria Ungdoms akut finns en ”MUMIN-bok” där 

landstings- och socialtjänstpersonal har möjlighet att 

lämna kommentarer eller frågor till projektledaren. 

Boken ska fungera som ett forum för enkel kommunikation. 

Projektledaren läser i boken med jämna mellan - 

rum och svarar på frågor och kommentarer. Även polisen 

har en liknande pärm i sina lokaler där de kan 

kommunicera om det som inte fungerar och/eller om 

något saknas. 

40

Sammanfattning 

När fängelse för ringa narkotikabrott infördes i straffskalan 

den 1 juli 1993 fick polisen befogenhet att ta 

urin- och blodprov på personer som misstänks för 

bruk av narkotika. Trots många positiva provsvar bland 

ungdomar stötte polisen på samma ungdomar i samma 

olämpliga miljöer om och om igen. Långa handläggningstider 

på socialtjänstkontoren upplevdes vara en 

bidragande faktor till detta. För att göra något åt detta 

startades MUMIN-projektet i augusti 2004. MUMIN, 

Maria Ungdom Motiverande Interventioner, är ett samverkansprojekt 

mellan Länskriminalpolisen i Stock - 

holms län - Ungdomssektionen, Beroendecentrum 

Stockholm, där Maria Ungdom och Beroendeakuten 

Stockholm - BAS ingår samt Socialtjänstförvaltningen 

Maria Ungdoms enhet. Målsättningen med projektet 

var att ingripa tidigt samt förkorta processen från det 

att ungdomarna grips för ringa narkotikabrott till att 

de kommer i kontakt med missbruksvården och socialtjänsten 

och på så sätt minska risken för ungdomar att 

utveckla ett avancerat narkotikamissbruk. Har de redan 

hunnit utveckla ett sådant ska de så fort som möjligt 

få hjälp att komma ifrån det. Det nya samarbetet har 

medfört ett nytt arbetssätt. Polisen åker till Maria 

Ung dom med de ungdomar de griper för ringa narkotikabrott, 

kroppsbesiktigar dem genom urin- eller 

blodprov och förhör dem i den provisoriska polisstationen 

som har upprättats i Maria Ungdoms lokaler. 

Efter förhöret motiveras de gripna ungdomarna av 

polisen och Maria Ungdoms personal att omedelbart 

gå en trappa upp till Maria Ungdoms akut och ta 

emot ett akutsamtal där vårdpersonalen gör en 

bedömning av ungdomarnas narkotikaproblem och 

erbjuder vård till dem som behöver den. 

Projektet utvärderades hösten 2007 och frågeställningarna 

som låg i fokus var: I vilken utsträckning har 

man genom projektet nått fram till en ny grupp ung - 

domar som annars inte är kända för Maria Ungdom? 

Hur ser ungdomarnas bakgrund ut? Hur ser ungdomarnas 

missbruksbild ut? Hur ser ungdomarnas psykosociala 

hälsa ut? Hur ser ungdomarnas kontakt med beroendevården 

ut och hur ser missbruksbilden ut vid slutet 

av behandlingskontakten? Hur ser ungdomarnas 

missbruksbild ut vid tiden för uppföljning? Vad tycker 

ungdomarna själva om det nya samarbetet mellan polisen, 

beroendevården och socialtjänsten? Hur har det 

gått för de gripna ungdomarna ur ett rättsligt perspektiv? 

Hur upplever personalen arbetet inom projektet 

och samarbetet mellan de olika verksamheterna? 

Under projekttiden, augusti 2004 till 31 december 

2006 har polisen gripit 595 ungdomar (108 flickor 

och 487 pojkar). 42 procent av dessa, (n=247) har 

tagit emot erbjudandet om ett första akutsamtal, av 

dessa är 58 procent inte kända för Beroendecentrum 

Stockholm sedan tidigare. Det visade sig att unga 

flickor är den gruppen som är mest benägen att ta 

emot erbjudandet om vård. 

De vanligaste boendeformerna för ungdomarna i 

MUMIN-projektet är att bo med en ensamstående 

mor eller med två biologiska föräldrar. Majoriteten av 

ungdomarna har två svenska föräldrar. 17 procent av 

flickorna och 23 procent av pojkarna har två invandrade 

föräldrar och 6 procent av flickorna och 15 procent 

av pojkarna är själva födda utomlands. 

Ungdomarna i projektet använder både alkohol och 

illegala droger i högre utsträckning än Maria Ungdoms 

övriga patienter. De största och signifikanta skillnaderna 

mellan flickorna i projektet och Maria Ungdoms 

övriga flickor ser man kring cannabis (87 respektive 

30 procent), centralstimulerande medel (57 respektive 

20 procent), bensodiazepiner (33 respektive 10 procent), 

LSD (13 respektive 3 procent) och kategorin 

annat som framförallt står för olika typer av svamp 

(13 respektive 4 procent). När det gäller pojkarna 

framträder de största och signifikanta skillnader mellan 

pojkarna i projektet och Maria Ungdoms övriga pojkar 

kring cannabis (94 respektive 40 procent), centralstimulerande 

medel (30 respektive 13 procent), benso - 

diazepiner (16 respektive 10 procent), LSD (7 respektive 

3 procent), sniffning av lösningsmedel, tändargas 

eller liknande (14 respektive 9 procent) samt kategorin 

annat (11 respektive 6 procent). Skillnaderna 

består även när man exkluderar de ungdomar som 

enbart har testat (1-2 gånger) de olika narkotiska preparaten. 

Resultatet visar även att flickorna i projektet 

använder droger i högre utsträckning än både Maria 

Ungdoms övriga patienter och pojkarna i samma 

grupp, förutom när det gäller cannabis. Där är pojkarna 

i projektet den dominerande gruppen. 

När det gäller ungdomarnas psykiska och sociala 

hälsa kan man se att flickorna som man har nått 

genom MUMIN-projektet återigen är den grupp som 

utmärker sig. Problem som depressiva drag (52 procent), 

ångest och oro (42 procent), självmordstankar 

(33 procent), stört ätbeteende (20 procent), och 

sömnstörningar (33 procent) är vanligare bland dessa 

flickor än bland alla andra patienter på Maria Ungdom. 

Lika så när det gäller problem och missbruk i familjen 

(52 procent har faniljerelationsproblem, 15 procent 

har missbrukande föräldrar, 11 procent har missbrukande 

syskon och 22 procent har psykisk sjukdom 

eller missbruk i släkten), skolproblem (50 procent 

skolkar och 30 procent har andra skolproblem) samt 

kriminalitet (30 procent) och utsatthet för olika typer 

av övergrepp (17 procent har varit utsatta för fysisk 

eller psykisk misshandel och 13 procent har varit 

utsatta för sexuella övergrepp). För pojkarna i projektet 

är det framförallt skolproblem (44 procent skolkar 

och 30 procent har andra skolproblem) och kriminalitet 

(50 procent) som är de mest utmärkande problemen. 

Resultatet visar vidare att 17 procent av flickorna 

i projektet tidigare har haft vårdkontakter på grund 

av alkohol, 46 procent på grund av droger, 48 procent 

41

har haft det på grund av psykiska problem och 52 procent 

har haft det på grund av sociala problem. Mot - 

svarande siffror för pojkarna är 17 procent för alkohol, 

34 procent för droger, 21 procent för psykiska problem 

och 38 procent för sociala problem. 

27 procent av både flickorna och pojkarna har haft 

kortare kontakt på upp till 4 besök med beroendevården 

efter gripandet. En fjärdedel av flickorna och 23 

procent av pojkarna har fortsatt kontakten med beroendevården 

även efter de tre bedömningsbesöken och 

avlagt mellan 4 och 10 besök. Lika stora andelar har 

avlagt mellan 11 och 50 besök inom Beroendecentrum 

Stockholm. En liten del, 1 procent av pojkarna och 6 

procent av flickorna har haft riktigt långa behandlingskontakter 

på mellan 51 och 100 besök och en ännu 

mindre del, 1 procent av pojkarna har haft en behandlingskontakt 

på över 100 besök. 

Vid slutet av behandlingskontakten på Maria Ung - 

dom bedömdes 26 procent av flickorna och 20 procent 

av pojkarna som missbruksfria. 44 respektive 42 

procent fortsatte kontakten med någon annan instans 

för sina missbruksproblem medan hela 30 procent av 

flickorna och 33 procent av pojkarna avbröt kontakten 

med Maria Ungdom. 

Vid en uppföljning i november 2007 av 51 ungdomar, 

1 månad till 3 år efter avslutad behandlingskontakt, 

uppger 16 procent (n=8) att de använder narkotiska 

preparat och i samtliga fall handlar det om cannabis. 

13 procent av dem som hade uppföljningstiden 

på mellan 1 och 2 år använde narkotiska preparat vid 

tiden för uppföljningen och Av de 43 ungdomar som 

vid tiden för uppföljningen uppger att de inte använder 

narkotika hade 21 ungdomar (49 procent) återfall 

sedan behandlingskontakten med Maria Ungdom 

avslutades. Cannabis visade sig vara den vanligaste 

drogen även vid återfall. 18 av de 21 ungdomarna som 

hade återfall hade använt cannabismotsvarande siffra 

för dem med en uppföljningstid på mellan 2 och 3 år 

är 42 procent. Ingen av dem som hade uppföljningstid 

på upp till 1 år uppgav vid uppföljningen att de 

använde droger. 73 procent (n=37) använder alkohol 

och många av dem använder väldigt stora kvantiteter 

flera gånger i vecka. 

Den vanligaste åtgärden från åklagarnas sida för det 

ringa narkotikabrott som ungdomarna begått är straffförelägganden 

eller att åtal väcks. När det gäller åtals - 

underlåtelser för ungdomar under 18 år har det dock 

skett en positiv utveckling sedan projektet startade 

2004. Andelen ungdomar under 18 år som har fått 

åtalsunderlåtelse har under 2006 ökat från 4 till 35 

procent. Likaså har andelen som fått strafförelägganden 

minskat från 69 till 41 procent under samma period. 

Vid uppföljningen fick ungdomarna beskriva vad de 

själva upplevde som det viktigaste för att deras situation 

hade förbättrats. Det som framhävdes mest var 

den egna motivationen och insikten om att det är onödigt 

att använda droger och inte värt alla risker. En 

annan mycket viktig faktor var föräldrarna; att föräldrarna 

fick veta att man använde droger, deras reaktion 

och känslan att man inte vill svika dem. För flera var 

42 

det viktigt att man genom gripandet och hela maskineriet 

som därmed sattes igång fick sig en tankeställare 

på ett tidigt stadium och att det var jobbigt att behöva 

gå igenom det hela med så många inblandade och täta 

urinprover. 

Ungdomarna tillfrågades också vad de tycker att de 

hade behövt mer för att deras situation skulle förbättrats 

ännu mer eller att förbättringen skulle skett snabbare. 

De flesta ungdomarna påpekade att förändringen 

måste komma från en själv, att man själv måste vilja 

förändra sig annars så händer det ingenting. Motiva - 

tions arbetet är därför någonting som efterfrågades. En 

del pekar på behovet av någonting annat som ska finnas 

i ens liv som ska ersätta användningen av droger; 

en partner, ett jobb eller en hobby. 

De flesta ungdomar, 65 procent, tycker att MUMINmodellen 

är bra och upplever att det är så de olika 

verksamheterna alltid bör arbeta. De tycker att det är 

bra att ungdomar som behöver hjälp kan få vård och 

behandling direkt utan att själva behöva söka hjälp. De 

upplever också att det som de upplevt med polisen, 

socialtjänsten och beroendevården fungerade som en 

väckarklocka som fick dem att tänka till direkt. 20 procent 

såg både för- och nackdelar med samarbetet. De 

flesta upplever att det var väldigt bra att komma till 

Maria Ungdom efter gripandet som upplevdes som en 

mycket negativ upplevelse i deras liv men att det är 

tidskrävande och vissa menar att det trots att det är bra 

att denna möjlighet finns så bör man inte skicka dit de 

ungdomarna som inte vill ha hjälp. 8 procent av ungdomarna 

tycker att modellen är dålig och detta på 

grund av burdust bemötande, att polisen inte tog en på 

allvar och att det var tidskrävande. 

De olika verksamheterna har delade meningar om i 

vilken utsträckning man har fått en tydlig beskrivning 

av projektledningen och om hur samarbetet med de 

olika verksamheterna skulle skötas, vem som har vilka 

arbetsuppgifter inom projektet och vilka arbetsuppgifter 

som skulle prioriteras. De flesta inom de olika 

organisationerna upplevde att deras organisation inte 

var tillräckligt förberedd för ett sådant samarbete då 

projektet startade. Som exempel anges tidsbrist för 

polisens personal, olämpliga lokaler på Maria Ungdom 

och Beroendeakuten och dålig information om projektet 

för socialtjänstens personal. Men trots de ovan 

nämnda bristerna fungerade rutinerna, med vissa 

undantag, tillfredställande. Samarbetet mellan polisen 

och Maria Ungdoms landstingspersonal uppges fungera 

bäst och smidigast. 

Ambitionen är att i framtiden öka motivationen hos 

andra polisdistrikt för att använda Maria Ungdoms 

polisstation och arbeta enligt MUMIN-modellen. 

MUMIN-metoden ska även spridas nationellt så att 

andra städer kan ta del av de erfarenheter som projektet 

har genererat och själva fortsätta utvecklingen av 

MUMIN-idén. Motiverande samtal kommer att utvärderas 

som metod i syfte att undersöka hur väl den har 

implementerats på Maria Ungdom samt vilket be - 

handlingsutfall som är förknippat med ett korrekt 

användande av Motiverande samtal.

Mobilisering mot narkotika arbetar med att samordna narkotika - 

politiken på nationell, regional och lokal nivå. I denna skrift - 

serie presenterar Mobilisering mot narkotika rapporter från 

olika arbetsgrupper och projekt som vi initierat. Författarna 

svarar för tolkningar och slutsatser i de presentationer som 

redovisas. Rapportserien vänder sig till yrkesverksamma, be - 

slutsfattare och andra som är intresserade av att få nya och 

djupare kunskaper inom narkotikapolitikens olika områden. 

MOBILISERING MOT NARKOTIKA 

Besöksadress: Regeringsgatan 30-32 • Postadress: 103 33 Stockholm • Tfn: 08-405 10 00 • Fax: 08-411 24 67 

registrator@social.ministry.se • www.mobilisera.nu

MUMIN-Projektet - Utvärdering av tidiga insatser mot ungdomars ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?