Skador av hasch och marijuana - Statens folkhälsoinstitut

Robbe (1994) genomförde ett omfattande forskningsprogram vars tyngdpunkt
var bilkörning dels på en avstängd väg, dels på en trafikerad motorväg. En undersökningsgrupp
(som bestod av personer som rökte cannabis mer än en gång per
månad men inte dagligen) fick pröva ut den optimala dosen för att bli ”hög” och
utifrån genomsnittet av denna utprovning bestämdes den högsta försöksdosen till
cirka 20 mg (300 mikrogram/kg kroppsvikt). Detta är sannolikt en relativt låg dos.
Vanerökare kan konsumera 200 mg och ibland det dubbla på en dag (Moskowitz,
1985). Med de starka marijuanasorter som finns i dag kan en enda cigarett på 1
gram innehålla upp till 200 mg THC.
Robbes undersökning visar att cannabisrökning ger en signifikant försämring av
körförmågan. Den känsligaste faktorn som påverkades av alla tre dosnivåer, 7, 14
och 20 mg, som användes var SDLP (standard deviation of lateral position). Detta
är en variabel som tidigare använts i studier av alko holens och andra drogers effekt
på bilkörning och är en funktion av förmågan att hålla bilen stadigt mitt i vägbanan
på konstant avstånd från vägkanten.
Resultatet gällde endast på icke-trafikerad väg. Vid körning på trafikerad väg
användes (av säkerhetsskäl) endast den lägsta dosen (6–7 mg), och då kunde man
inte påvisa någon signifikant påverkan på körförmågan.
Man gjorde jämförelser med identiska undersökningar av alkoholens påverkan
på körförmågan. De registrerade SDLP-avvikelserna vid dosen 20 mg låg mycket
nära den försämring av samma variabel som iakttagits hos försökspersoner med
en alkoholnivå på 1,0 (volym-) promille. Robbe sammanfattar att hans undersökningar
bekräftar tidigare undersökningar som genomförts i simulator och vid
experi mentell bilkörning på trafikfria banor: Cannabis i måttlig dos försämrar förmågan
att köra bil.
Förekomst av cannabis i blodet hos förare inblandade i trafikolyckor
– kulpabilitetsstudier
Det har visat sig mycket svårt att genomföra och dra några bestämda slutsatser
från undersökningar av cannabis i blod hos trafikoffer, speciellt de undersökningar
som gjordes för några år sedan. Problemen har framför allt varit juridiska, praktiska
(bland annat mättekniska svårigheter) och forsknings metodologiska. Det mest
givande greppet inom denna forskning verkade vara de studier där man får fram ett
så kallat kulpabilitetsindex, ett index över graden av vållande. I en grupp bilförare
som varit inblandade i olyckor jämförs i vilken grad påverkade förare respektive
icke påverkade har orsakat olyckan eller inte. I Warrens undersökning (1981) fann
man att om icke påverkade förare hade ett risktal/index på 1,0 så hade cannabispåverkade
ett risktal på 1,7, vilket var detsamma som de alkoholpåverkades index.
Enligt denna undersökning löpte alltså den cannabispåverkade nästan dubbelt så
stor risk som den icke påverkade att orsaka en allvarlig trafikolycka.
I vissa andra studier har man dock inte funnit samma typ av samband och metoden
har över huvud taget gett motsägelsefulla resultat. Enligt Ramaekers beror det
sannolikt på att man ibland inte mätt relevant substans, utan inaktiva metaboliter
s k a d o r av h a s c h o c h m a r i J u a n a 91