Bruk av narkotika - Statens folkhälsoinstitut

Kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2005 

målområde 11 

Bruk av narkotika 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

Kunskapsunderlag till Folkhälsopolitisk rapport 2005 

målområde 11 

Bruk av narkotika 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut r 2005:61 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-417-8 

grafisk produktion och illustrering: typoform

Innehåll 

Förord ______________________________________________________________ 5 

Sammanfattning ______________________________________________________ 7 

1. Inledning __________________________________________________________ 9 

2. Bruk av narkotika __________________________________________________ 10 

2.1 Samband mellan bruk av narkotika och hälsa ____________________________ 10 

2.2 Utveckling av bruk av narkotika i olika grupper __________________________ 12 

2.2 Förklaringar till utvecklingen__________________________________________ 14 

2.4 Insatser på internationell och nationell nivå ____________________________ 15 

2.5 Insatser på regional och lokal nivå ____________________________________ 20 

Referenser __________________________________________________________ 21

Förord 

År 2003 beslutade riksdagen om en ny folkhälsopolitik med det övergripande målet ”att 

skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen” 

och elva målområden. Samma år fick Statens folkhälsoinstitut i uppdrag av regeringen att 

följa upp arbetet med politikens genomförande. Institutets uppdrag har redovisats 

i Folkhälsopolitisk rapport 2005, som överlämnades till regeringen i oktober 2005. Där 

ställs frågan vad som har hänt sedan riksdagens beslut. Blir vi friskare eller är hälsan 

hotad? Hur ser utvecklingen ut för de faktorer som bestämmer människors hälsa – 

levnadsvillkoren i stort och olika levnadsvanor? Vilka insatser har gjorts för att påverka 

hälsoutvecklingen i befolkningen och vad behöver göras ytterligare av Statens folkhälsoinstitut 

och av andra aktörer? 

Folkhälsopolitisk rapport bygger på ett stort underlagsmaterial av data och rapporter 

från forskningsprojekt, nationella myndigheter, länsstyrelser, landsting och kommuner. 

Materialet har ställts samman för vart och ett av folkhälsopolitikens elva målområden. 

Denna rapport innehåller underlagsmaterial som har tagits fram inom målområde elva, 

”minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och dopning samt 

minskade skadeverkningar av överdrivet spelande”. Materialet i denna del behandlar 

narkotika och dopning och har arbetats fram av Bengt Andersson. 

Stockholm, december 2005 

sven andréasson 

avdelningschef 

bruk av narkotika 5

Sammanfattning 

bruk av narkotika 7 

Den svenska befolkningens narkotikavanor har inte genomgått några påtagliga förändringar 

sedan narkotikabruket etablerades under senare hälften av 1960-talet, och narkotikabruket 

ligger internationellt sett lågt. Bruk av narkotika etableras under tonåren och det är 

ovanligt att bruket inleds senare i livet och bland unga har vanorna också varit mera rörliga 

än bland vuxna. Andelen elever i skolår nio som hade använt narkotika (nästan uteslutande 

cannabis) var cirka 15 procent 1971/72 men sjönk sedan successivt till sin lägsta nivå, tre 

procent, 1989. Därefter gick andelen gradvis upp igen och kulminerade 2001 med cirka tio 

procent. År 2004 var nivån nere på sju procent, vilket också gäller för 2005. De nivåer som 

uppmätts för pojkar vid mönstringsundersökningarna tre år senare har följt detta mönster, 

men på en högre nivå. Minskningen för eleverna i skolår nio syns nu även i mönstringsundersökningarna. 

Antalet tunga narkotikamissbrukare har efter hand blivit fler, men ökningstakten förefaller 

ha avtagit eller kanske planat ut de senaste åren. De tunga missbrukarna är en hälsomässigt 

och socialt utsatt, marginaliserad och kriminellt belastad grupp, och de har därför 

svårt att komma ur sitt missbruk. 

Regeringen har förstärkt arbetet inom målområdet genom en narkotikapolitisk proposition 

år 2002 (prop. 2001/02:91) och med en flerårig ekonomisk budgetram. Handlingsplanen 

sträckte sig till och med 2005 och har nu ersatts av en handlingsplan med samma 

inriktning som gäller till och med 2010. 

Den nationella narkotikasamordnaren har identifierat tre områden som kräver särskilda 

insatser för att en balans i narkotikapolitiken ska kunna åstadkommas; en nationell vårdgaranti, 

behandling mot narkotikaproblem inom kriminalvården samt åtgärder mot den 

gränsöverskridande narkotikabrottsligheten. Socialstyrelsen bedriver ett omfattande arbete 

med att utveckla riktlinjer för vården av missbrukare. En fortsatt ekonomisk satsning på 

den nivå som gällt under handlingsplanens genomförande har aviserats och den åtföljs av 

en ny handlingsplan. Forskning och erfarenheter inom preventionsområdet har de senaste 

åren lett till en omprövning av vilka insatser som exempelvis skolan ska göra. Motsvarande 

kvalitetsutveckling sker inom vården. Polisen och tullen håller på att utveckla mer 

effektiva samarbetsformer i det internationella arbetet för att öka kontrollen. 

Statens folkhälsoinstitut föreslår 

• att tillgängligheten på narkotika och dopningsmedel begränsas genom att de brottsbekämpande 

myndigheterna fortsätter att prioritera och utveckla detta arbete 

• att det förebyggande arbetet i form av tidig upptäckt och tidig insats utvecklas och tas 

i bruk 

• att det förebyggande arbetet bör samordnas med övrigt folkhälsoarbete på alla nivåer 

i samhället 

• att vården för narkotikamissbrukarna utvecklas, dimensioneras och samordnas på ett 

sådant sätt att inte minst de tunga missbrukarna kan förmås till seriösa vårdförsök.

8 målområde 11 

Målområde 11 - översikt 

Bestämningsfaktorer Indikatorer Politikområden Aktörer 

Tobaksbruk Självrapporterat tobaksbruk 

(h) 

Självrapporterad 

exponering för tobaksrök 

i omgivningen 

Skadlig alkoholkonsumtion 

Total konsumtion 

(skattad och självrapporterad) 

(h) 

Dödlighet i alkohol 

– relaterad sjukdom 

eller skada (h) 

Bruk av narkotika Självrapporterad 

narkotikaanvändning (h) 

Dödlighet (h) 

Överdrivet spelande 

(spelberoende) 

Omfattningen av spelberoende 

enligt internationellt 

accepterad 

metod (h) 

Riskabelt spelbeteende 

Folkhälsopolitik 

Hälso- och 

sjukvårdspolitik 

Utbildningspolitik 


Hälso- och 


Socialtjänstpolitik 

Rättsväsende inklusive 

kriminalpolitik 

Skatt, tull och 

exekution 

Transportpolitik 


Konsumentpolitik 

Ungdomspolitik 


Hälso- och 


Socialtjänstpolitik 

Rättsväsende/ 

kriminalpolitik 

Ungdomspolitik 


Finansiella system 

och tillsyn 


Statens 

folkhälsoinstitut 

Socialstyrelsen 

Myndigheten för 

skolutveckling 

Länsstyrelser 

Landsting/regioner 

Kommuner 




Rikspolisstyrelsen 

Vägverket 

Tullverket 


Landsting/regioner 

Kommuner 

Frivilligorganisationer 





Tullverket 


Kommuner 



Lotteriinspektionen 

* Tullverket är inte inkluderat i översikten i huvudrapporten eftersom myndigheten inte i 

regleringsbrevet för 2004 ålagts att lämna rapport om insatser på folkhälsoområdet till FHI.

1. Inledning 


Enligt lagstiftningen är all hantering av narkotika och dopningsmedel förbjuden och förbudet 

gäller även konsumtionen. Dessa frågor är därför inte enbart hälsofrågor, utan även 

kriminal- och socialpolitiska problemområden. Eftersom det ligger i användarnas och säljarnas 

intresse att dölja sina förehavanden är det svårt att ta fram beslutsunderlag för förebyggande 

åtgärder, behandling och utbudsbekämpning. 

De senare åren har allt färre ungdomar tagit befattning med narkotika och det finns 

tecken som kan tolkas i riktning mot att antalet tunga missbrukare inte längre ökar. 

Samtidigt finns oroande signaler om att tillgängligheten på narkotika är god och att priserna 

är låga. Narkotikamarknaden är utpräglat internationell och nya drogmönster kan snabbt 

utvecklas. Detta ställer stora krav på samarbete över gränserna och utbyggda och uthålliga 

insatser inom prevention och vård, förstärkta nationella satsningar i denna riktning har 

funnits i flera år. Det utbudsbekämpande samarbetet blir allt mera internationellt präglat 

och ny kunskap baserad på forskning håller på att sätta sin prägel inom preventionsarbetet 

och inom vården. 

Tonvikten i mycket av detta arbete ligger på lokal och regional nivå. Rapporter har visat 

att kommunerna i stor utsträckning har utvecklat lokala alkohol- och drogpolitiska program 

och att man inrättat tjänster för att samordna insatserna. 

Utvecklingen inom narkotikaområdet följs genom ett antal indikatorer. Undersökningar 

om narkotikaerfarenhet (till exempel den årliga skolundersökningen i skolår 

nio), kartläggningar av tunga missbrukare samt rättsstatistik (beslag av narkotika, domstolsstatistik, 

etc.) används för att följa incidens och prevalens. Hälsokonsekvenserna av 

missbruk försöker man följa genom vårdstatistik, utvecklingen för infektionssjukdomar 

(hepatit, hiv/aids) samt dödsfall i narkotikarelaterad sjukdom eller skada. Sammantaget 

ger detta en bättre bild av situationen än om man enbart har tillgång till något enstaka slag 

av data. Två huvudindikatorer används; bruk av narkotika (självrapportering genom enkäter) 

samt dödlighet (dödsorsaksstatistiken). 

Bestämningsfaktorn för målområdet narkotika och dopning är bruk av narkotika (och 

dopningsmedel), och de politikområden som berörs är folkhälsopolitik, hälso- och 

sjukvårdspolitik, socialtjänstpolitik, rättsväsende inklusive kriminalpolitik och skatt, tull 

och exekution. 

De involverade myndigheterna har ett nära samarbete i arbetsgrupper för experter för 

att fullgöra sitt uppdrag om till exempel rapporteringen till EU om narkotikautvecklingen 

och om klassificering av nya droger.


2. Bruk av narkotika 

2.1 Sambandet mellan bruk av narkotika och hälsa 

Narkotikamissbruk 

Genom befolkningsundersökningar har man kunnat visa att drygt tio procent av den vuxna 

befolkningen har provat narkotika (1). Av dessa får endast en mindre andel problem som 

kommer till myndigheternas kännedom (2). Undersökningar bland etablerade (”tunga”) 

missbrukare och analyser av patientstatistik (för 2001) antyder att denna grupp omfattar 

omkring 28 000 personer (3). De tunga narkotikamissbrukarna är en mycket utsatt grupp 

med en anhopning av problem, inte enbart i fråga om fysisk och psykisk hälsa (4). Det är 

med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna för de enskilda människorna som narkotikamissbruket 

uppfattas som en folkhälsofråga och inte enbart som en kriminal- och socialpolitisk 

fråga (5). 

Blandmissbruk 

Narkotikamissbrukare är ofta multipelberoende (”blandmissbrukare”) av alkohol, narkotika 

och tobak (6) och har dessutom inte sällan även en psykiska problem som kan kräva 

behandling (”psykiskt störda missbrukare”). Hälsokonsekvenserna vid avancerat missbruk 

kan bli värre av blandmissbruk. 

Dopning förekommer framför allt i samband med styrketräning på gym. Frågeundersökningar 

visar genomgående att de som använder dopningsmedel till stor del finns bland 

dem som allmänt är benägna att använda droger (1). Undersökningarna visar också att de 

flesta av dem som använt dopningsmedel endast gjort det vid enstaka tillfällen och att 

andelen som använt sådana medel inte överstiger en procent (1). 

Psykisk störning 

En genomgång av psykiatrisk slutenvård under år 2002 (7) visade att 14 procent av patienterna 

med narkotikamissbruk som primärdiagnos även hade minst en psykiatrisk diagnos. 

För patienter med blandmissbruk var andelen 27 procent. Detta tyder på att nästan en tredjedel 

av patienterna både har omfattande missbruk och psykiatriska problem. 

Kriminalitet 

Inom kriminalvårdens anstalter och inom frivården finns varje dag 7 000-7 500 klienter 

med varierande grad av narkotikaproblem. Varannan klient inom kriminalvården rapporterar 

att de har kroppsliga skador eller sjukdomar orsakade av narkotikamissbruk som påverkar 

deras livsföring (8).

uk av narkotika 11 

Somatiska komplikationer till missbruket 

Narkotikamissbrukare kan behöva vård och behandling inte enbart för själva missbruket 

utan även för narkotikarelaterade sjukdomar som infektionssjukdomar, framför allt hepatit 

(gulsot) och hiv/aids. Det är också vanligt med vård för olycksfall och våld. Av det totala 

antalet kända fall av hepatit C fram till och med 2004 var 64 procent intravenösa narkotikamissbrukare 

(1). Redan för flera år sedan ansågs 80-90 procent av injektionsnarkomanerna 

vara smittade (9). Hiv har hittills drabbat 792 narkotikamissbrukare av totalt 6 305 smittade, 

vilket motsvarar sju procent av samtliga. Den årliga tillväxttakten av smittade narkotikamissbrukare 

har under de senaste åren varit i genomsnitt drygt 30 fall. Dödligheten bland 

narkotikamissbrukarna är hög, och sedan 1999 avlider fler än en narkotikamissbrukare per 

dag (2).


2.2 Utveckling av bruk av narkotika i olika grupper 

Utvecklingen av bestämningsfaktorn ”bruk av narkotika” följs genom indikatorerna självrapporterad 

narkotikaanvändning och dödsfall i narkotikarelaterad sjukdom eller skada. 

Självrapporterad narkotikaanvändning 

Ungdomar 

Undersökningar av skolelever och av de som mönstrar för värnpliktstjänstgöring har 

genomförts årligen sedan början av 1970-talet. Redan vid mitten av 1970-talet minskade 

andelen elever som provat narkotika och nivån planade ut ända fram till 1980-talets slut då 

en svag men successiv uppgång åter startade. År 2001 bröts trenden igen och under åren 

därefter har andelen minskat. År 2005 hade sju procent, pojkar såväl som flickor, i skolår 

nio någon gång prövat narkotika (10). Mönstringsundersökningen, med ungdomar som är 

18-19 år, visade 2003 för första gången på 15 år en minskning i andelen som använt narkotika. 

År 2004 svarade 15 procent att de någon gång använt narkotika (11). Den minskning 

som sker i skolår nio förefaller alltså ge genomslag även upp i åldrarna. 

Den senaste telefonintervjundersökningen med ungdomar från hela landet (16-24 år) 

genomfördes 2003 (12). I den framkom att 17 procent någon gång använt narkotika. Sju 

procent hade använt narkotika under de senaste 12 månaderna, varav två procent de senaste 

30 dagarna. Sett i ett europeiskt perspektiv är det förhållandevis få svenska ungdomar som 

använt narkotika (13). 

Vuxna 15-75 år/18-84 år 

Genom besöksintervjuer i hela landet med representativa urval av befolkningen i åldrarna 

15-75 år har man under ett drygt decennium kunnat följa utvecklingen bland den vuxna 

befolkningen. Under den perioden har andelen med narkotikaerfarenhet ökat från åtta till tolv 

procent. Andelen som använt narkotika under de senaste tolv månaderna var vid samtliga 

undersökningstillfällen en procent (1). Den nationella folkhälsoenkäten (14), som genomfördes 

2004 med personer i åldrarna 18-84 år visade i det närmaste ett identiskt resultat. 

Tunga missbrukare 

Det tunga missbruket har studerats i tre nationella kartläggningsstudier, 1979, 1992 och 

1998. Vid 1998 års undersökning beräknades antalet tunga missbrukare 1 uppgå till 26 000 

(15). Vid ett senare försök att räkna fram utvecklingen till 2001 gjordes bedömningen att 

antalet ökat till 28 000 (3). 

Medelåldern bland de tunga missbrukarna i 1998 års undersökning var 35 år och 

ålderskategorin 30-39 år omfattade hela 41 procent av missbrukarna. Endast tre procent 

var under 20 år. Det har skett en gradvis förskjutning uppåt i åldrarna mellan de tre nationella 

kartläggningarna (1). 

1 

Injektionsmissbruk de senaste tolv månaderna eller använt narkotika dagligen eller så gott som 

dagligen under de senaste fyra veckorna oavsett intagningssätt.


Könsskillnader 

Skolundersökningarna visar ingen tydlig könsskillnad i antalet användare. Undersökningar 

med ungdomar i åldrarna 16-24 år visar däremot en begynnande skillnad (12) 

som efterhand ökar så att det bland vuxna är nästan dubbelt så vanligt att män provat 

narkotika som att kvinnor gjort det (1). Bland tunga missbrukare dominerar männen. I den 

nationella studien om tungt missbruk 1998 var 77 procent män (16). 

Ursprung 

Andelen invandrare har de senare åren ökat bland gruppen unga missbrukare, men bland 

missbrukare över 25 år är invandrarna i stället underrepresenterade (15). Personer med 

invandrarbakgrund (utlandsfödda föräldrar) men som var födda i Sverige har högre andel 

narkotikamissbruk än de som är födda utomlands och som kommit till Sverige med sin 

familj före tio års ålder. 

Regionala skillnader 

Narkotikaanvändningen är i stor utsträckning en storstadsföreteelse och detta gäller för 

alla åldrar och kategorier av användare (1). 

Dödsfall i narkotikarelaterad sjukdom eller skada 

Narkotikarelaterade dödsfall 

Efter hand har genomsnittsåldern och antalet år i missbruk ökat för de tunga missbrukarna 

vilket i kombination med det slitsamma liv dessa lever inneburit en ökad sårbarhet i form 

av sjukdom och död för individerna (2, 15). Under 2000-talet har omkring 400 personer 

årligen avlidit (2, 15), det vill säga mer än en person per dag. Det senast rapporterade året, 

2002, avled 391 personer. Detta innebär ungefär en fördubbling sedan början av 1990-talet (1).


2.3 Förklaringar till utvecklingen 

Orsakssambanden vid narkotikamissbruk är komplexa och det finns därför inte en allmänt 

omfattande förklaring till att vissa människor börjar använda droger och blir beroende av 

dem. Det finns däremot en omfattande teoribildning (17), och denna tar fasta på förhållanden 

på individ-, grupp- och samhällsnivå. Levnadsförhållanden och levnadsvanor har 

betydelse, och bruk av narkotika har därmed en koppling till de flesta målområdena i folkhälsopolitiken. 

De bakomliggande faktorer som kan leda till bruk av narkotika är i många 

avseenden samma som för alkohol (se texten om alkohol). 

Ett annat sätt att beskriva orsakerna till uppkomsten av missbruksproblem är att utgå 

från riskfaktorer, vilka kan förekomma på de nämnda nivåerna; individuell nivå (till exempel 

hyperaktivitet), gruppnivå (till exempel familj och skola) och samhällsnivå (till exempel 

tillgänglighet, normer). Ju fler riskfaktorer individen är belastad med desto större risk för 

att hon eller han utvecklar missbruk (18), men riskfaktorer kan lindras eller uppvägas av 

skyddsfaktorer (19). Boken Ungdomsliv, identitet, alkohol och droger (17) illustrerar den 

komplicerade bild som kan utmynna i missbruk och beroende. 

Introduktionen av narkotika i Sverige skedde bland de stora årskullarna födda på 1940talet. 

Dessa bidrog till att skapa en distinkt ungdomskultur, och i denna fick cannabis och 

hallucinogener en plats i samband med att dessa droger började spridas med hippierörelsen 

och populärmusiken. Med längre utbildningsperioder har ungdomstiden successivt förlängts 

och familjebildningen kommer senare i livet. Detta skapar utrymme för alternativa, 

ungdomliga livsstilar där till exempel bruk av cannabis kan ingå. Internet och mediesatsningar 

på ungdomar liksom det ökande resandet ger nya influenser och lockelser. Nya 

normgivare har därför trätt fram, vilket inte hindrar att föräldrar och ungdomsgrupper fortfarande 

har centrala roller (17). Till dessa faktorer kan läggas det ökade utbudet och de 

låga priserna till följd av lättare gränspassager och den ökade internationaliseringen. 

Debutdrogen har nästan alltid varit cannabis, men under slutet av 1980-talet och större 

delen av 1990-talet har även ecstasy kunnat ha den rollen, vilket förklaras med dess nära 

koppling till en musikgenre, rejv, som då blev populär. Samtidigt kunde man notera att 

dessa nya användare av narkotika debuterade ovanligt sent. Denna trend har nu avmattats 

och mönstret återgått till det förra, nämligen att debuten sker med cannabis och att den sker 

relativt tidigt, men då som nu gäller att endast få av dem som prövar narkotika utvecklar 

missbruk och beroende. 

När väl ett intensivt missbruk etablerats visar det sig vara svårt att avbryta missbrukarkarriären 

och därför har antalet tunga missbrukare ökat. Förutom allvarliga hälsoproblem 

och en tillvaro kantad av kriminalitet och frihetsberövanden sker gradvis en social exkludering 

(15) som försvårar rehabiliteringen. Kommunerna minskade sina kostnader för 

missbrukarvården med en dryg miljard mellan 1995 och 2002, vilket kan ha påverkat 

utvecklingen (20).

2.4 Insatser på internationell och nationell nivå 

Folkhälsopolitik och andra berörda politikområden 


Inom politikområdet folkhälsa finns ett särskilt ansvar för insatser som syftar till att skapa 

goda förutsättningar för hälsofrämjande levnadsvanor i befolkningen. Hit hör exempelvis 

insatser för att förhindra narkotikamissbruk. Följande redovisning fokuserar på det område 

av folkhälsopolitiken som rör narkotikapolitiska insatser. 

Mål, inriktning och aktörer inom narkotikapolitiken 

Internationellt sammanhang 

Narkotikapolitiken vilar på internationell grund. Den ökade globaliseringen även på 

narkotikaområdet gör det mer eller mindre omöjligt att åstadkomma förbättringar i ett 

enskilt land om inte också förbättringar sker i omvärlden. Internationellt samarbete är därför 

viktigt (21). Förenta nationernas narkotikakonventioner, som ska vara vägledande för 

den nationella lagstiftningen, har ratificerats av Sverige och tillämpas också på ett restriktivt 

sätt. Inom EU är polisens och tullens samarbete det område som utvecklats mest sedan 

Sveriges anslutning (21). Statens folkhälsoinstitut har uppdraget att vara nationell kontaktpunkt 

i samarbetet med EU-organet Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och 

narkotikamissbruk (ECNN) som har uppgiften att ge en initierad bild av narkotikasituationen. 

För att kunna fullgöra uppdraget samarbetar institutet med flera nationella myndigheter. 

Biståndsorganet Sida ansvarar för svenskt internationellt bistånd inom narkotikaområdet 

och verkar för att narkotikabekämpning beaktas i alla utvecklingsprojekt. Som grund 

för det internationella intresset ligger att narkotikaproblemet har sådana konsekvenser att 

det är ett hinder för utvecklingen, socialt, politiskt och ekonomiskt. 

Mål för narkotikapolitiken 

Det övergripande målet för narkotikapolitiken är det narkotikafria samhället. Insatser 

riktas mot tillgång och efterfrågan för att minska nyrekryteringen av missbrukare och att få 

fler att sluta missbruka (21). För att nå målen krävs insatser inom olika politikområden och 

på olika nivåer i samhället, inte minst på lokal nivå, vilket också poängteras i den nationella 

narkotikahandlingsplanen. 

Narkotikapolitikens inriktning 

Preventiva insatser och vård är uppgifter för kommuner och landsting, och de nationella 

myndigheterna ska hjälpa dessa med att upprätta lokala strategier. Den nationella narkotikahandlingsplanen 

poängterar att arbetet måste ha både individ- och samhällsperspektiv och 

rymma insatser inom barnomsorg, skola, fritidsverksamhet, arbetsmarknad, socialtjänst, 

hälso- och sjukvård och rättsväsende (21). I en rapport från tre nationella myndigheter (22) 

visas på betydelsen av förebyggande insatser för barns och ungdomars psykiska hälsa och 

andra problem samt vikten av att kommunerna, landstingen och staten samarbetar om


detta. Utöver insatser inom preventions- och vårdområdena (efterfrågedämpande åtgärder) 

sker insatser för att minska tillgången på narkotika. Detta är prioriterade uppgifter för 

polis och tull. 

Nationella aktörer 

Utvecklingen för centrala myndigheter har gått mot en koncentration på uppföljnings- och 

tillsynsuppgifter. Den tidigare nationella narkotikahandlingsplanen för perioden 2002- 

2005 (23) genomfördes, samordnades och följdes upp (24) av en särskild nationell narkotikasamordnare 

(Mobilisering mot narkotika). Detta har skett i samarbete med Regeringskansliet, 

flera nationella myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och föreningslivet 

i övrigt men också i samverkan med Alkoholkommittén, som tillsattes för att genomföra 

den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador. Såväl Narkotikasamordnaren 

som Alkoholkommittén fortsätter sin verksamhet i enlighet med den gemensamma 

handlingsplan som gäller 2006-2010 (21). Narkotikasamordnaren fungerar som 

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor och i uppdraget ingår också att bedriva 

opinionsarbete och att stimulera insatser på regional och lokal nivå. En strävan i handlingsplanen 

är att förbättra samarbetet mellan olika aktörer. 

Statens folkhälsoinstitut 

Insatser som påverkar bestämningsfaktorn 

Institutet har uppdraget att vara statens expertmyndighet för drogförebyggande insatser 

och att vara svensk kontaktpunkt gentemot Europeiska centrumet för kontroll av narkotika 

och narkotikamissbruk (ECNN) samt att ansvara för vidareutvecklingen av ett nationellt 

dokumentationssystem av förebyggande arbete. Institutet ska också utreda och klassificera 

hälsofarliga varor som kan användas i berusningssyfte (berusningsmedel som inte är 

narkotikaklassificerade). 

Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut inledde 

2003 en försöksverksamhet i sex kommuner för att försöka påverka alkohol- och narkotikautvecklingen 

och att få kunskap som kan spridas till övriga kommuner. Försöksverksamheten 

är ett led i ansträngningarna att finna effektiva strategier för att förebygga 

missbruk. Sådana strategier omfattar inte endast traditionella insatser som information i 

skolor utan en rad åtgärder, bland annat tillsynsfrågor (25). Nya rön om effektiva insatser 

mot alkohol- och droger inom skolväsendet har redovisats under senare år, och dessa är nu 

under introduktion på fältet. Statens folkhälsoinstitut och Myndigheten för skolutveckling 

har fått ett uppdrag att arbeta med denna fråga. 

Effekter av verksamheten 

Ett försöksprojekt i sex kommuner kan ge en bild av vilka effekter som bestämda insatser 

kan ha, men i avvaktan på slutrapporten från verksamheten är det vanskligt att koppla 

insatser till effekter. En delrapport (25) visar att medierna i ökad utsträckning intresserar 

sig för verksamheten i dessa kommuner. Däremot kan man inte redan efter drygt ett år 

spåra effekter i användningen av alkohol och droger.


Utvecklingsbehov/förslag 

Verksamhetsinriktningen för alkohol- och narkotikafrågorna styrs av en nationell handlingsplan, 

vilken löper mellan åren 2006 och 2010 (21), de tidigare handlingsplanerna 

sträckte sig till och med 2005 (23). Det är avgörande för genomförandet av planen att kommunerna 

klarar sin del av det samlade arbetet, och det kan kräva olika former av nationellt 

stöd. Statens folkhälsoinstitut kan bidra med kunskap och metodutveckling. Databasen 

Alkoholutvecklingen i siffror, med data nedbrutna på kommunal nivå, som Statens folkhälsoinstitut 

utvecklat på sin webbplats är ett led i detta. Beröringspunkterna mellan 

narkotika och alkohol är många, så databasen kan användas även i det narkotikaförebyggande 

arbetet trots att den inte har narkotikauppgifter nedbrutna på kommunal nivå. 


Socialstyrelsen är verksam inom flera politikområden och berör missbruksfrågorna: folkhälsa, 

hälso- och sjukvårdspolitik samt socialtjänstpolitik. Socialstyrelsen är nationell 

expert- och tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, för behandlingsinsatser 

riktade till narkotikamissbrukare och situationen för barn i missbrukarfamiljer. 

Målet för hälso- och sjukvårdspolitiken är att vårdens kvalitet och tillgänglighet ska förbättras. 

Målet för socialtjänstpolitiken är att stärka förmågan och möjligheten till social 

delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer samt att stärka 

skyddet för utsatta barn. 


Socialstyrelsen fördelar bidrag till behandlingsinsatser och alkoholförebyggande arbete i 

kommuner och landsting, och följer upp hanteringen av bidragen. Inom myndigheten 

pågår för närvarande ett arbete med att ta fram nationella riktlinjer för missbrukarvården. 

Avsikten är att i samarbete med vårdens huvudmän skapa normerings- och kvalitetskriterier 

för arbete med missbrukare baserade på forskning och beprövad erfarenhet. Riktlinjerna 

ska också kunna vara en grund för tillsynsarbete. Socialstyrelsen arbetar även med att 

införa ett nationellt registreringssystem för all specialiserad missbrukarvård. Sedan tidigare 

tar man fram uppgifter om vilka insatser som görs för missbrukare. 


Socialstyrelsen redovisar regelbundet vilka insatser som socialtjänsten och hälso- och 

sjukvården gör för missbrukare. År 2003 granskade Socialstyrelsen särskilt organisation, 

resurser och insatser inom den offentliga narkomanvården (26), och fann att det överlag är 

mindre väl beställt ifråga om att utveckla missbrukarvården. Det ovan nämnda riktlinjearbetet 

är ett led i att ändra på detta förhållande. 


Socialstyrelsen har en central roll för att utveckla och följa vården av missbrukare. Man 

har kommit långt på väg för att ha ett underlag för vårdplanering och för att kunna följa 

narkotikautvecklingen med introduktionen av de nya riktlinjerna för hur vården bör orga


niseras och genomföras, parallellt med introduktionen av ett nationellt statistiksystem som 

löpande registrerar all missbrukarvård. Det är viktigt att dessa reformer blir genomförda. 


Polisen är verksam inom politikområdet Rättsväsende inklusive kriminalpolitik. För 

kriminalpolitiken är målet att minska brottsligheten och öka människors trygghet. 


Polisen lägger allt större resurser på att bekämpa narkotikabrottsligheten, nu är det 

omkring sex procent av polisens budget. Detta är en fördubbling sedan 1980-talet, vilket 

kan hänga samman med skärpningar av lagstiftningen (3). 


Polisens insatser mot narkotikabrottsligheten har undersökts av Brottsförebyggande rådet 

(BRÅ) (3). Där konstateras att det är svårt att skilja ut effekter av polisens arbete från 

andras insatser men man noterar att det finns svaga samband mellan polisinsatser och 

missbruksutvecklingen. Däremot tycks beslagsutvecklingen vara en faktor som i någon 

mån samvarierar med minskningar i missbruket, troligen därför att handeln med droger 

kan ha störts tillfälligt. 


Polisens arbete består huvudsakligen i att försöka minska utbudet av narkotika. Eftersom 

praktiskt taget all narkotika som konsumeras i Sverige är importerad är det viktigt att polis 

och tull har ett nära informationsutbyte med andra länders utbudsbekämpande myndigheter. 

Sådant arbete bedrivs redan och det är angeläget att det bibehålls och fortsätter att utvecklas. 

Tullverket 


Tullverket är verksamt inom politikområdet skatt, tull och exekution. Inom verksamhetsgrenen 

In- och utförselrestriktioner har åtgärder mot narkotikasmuggling getts högsta 

prioritet. 


Tullens arbete förutsätter samarbete med Kustbevakningen, Polisen och andra myndigheter. 

Tullverkets verksamhet påverkas i hög grad av internationella förhållanden, inte 

minst inom narkotikabekämpningen. Statistik visar att narkotikabeslagen fördubblats 

sedan början av 1990-talet och antalet missbrukare har också ökat under perioden, men 

inte alls lika mycket. Därför är det rimligt att anta att den utbudsbekämpande verksamheten 

är relativt framgångsrik.



Praktiskt taget all narkotika som konsumeras i Sverige har importerats hit. Huvuddelen av 

all insmugglad narkotika anländer till Sverige från något annat EU-land, vilket lägger vissa 

formella hinder i vägen för att tullen ska kunna ingripa. Ändå ökar hela tiden beslagen. 

Framgången bygger inte minst på internationellt samarbete. Den inriktningen bör därför 

finnas kvar och utvecklas.


2.5 Insatser på regional och lokal nivå 

Aktörer och verksamhetsområden 

Staten har ansvaret för att samordna de offentliga insatserna, men eftersom narkotikaproblemet 

påverkar hela samhället krävs insatser präglade av helhetssyn, långsiktighet och 

struktur på alla insatsnivåer (21, 23). Regeringen och riksdagen har mindre möjligheter att 

påverka frågor om prevention och vård och behandling än de frågor som hör till rättsväsendet 

och därför är insatser på regional och lokal nivå av avgörande betydelse. 

Insatserna måste bygga på lokalt utvecklade strategier som omfattar både ett individ- och 

samhällsperspektiv och innehålla insatser inom barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och 

arbetsmarknad såväl som insatser inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och rättsväsende. 

Den nationella handlingsplanen (21) talar om behovet av politiska prioriteringar och 

lokalsamhällets mobilisering, vilket manifesteras i fastställda handlingsplaner där insatserna 

mot alkohol- och narkotika samordnas så långt som möjligt. Nationella myndigheter 

förutsätts bistå kommunerna och landstingen i detta arbete. 

Länsstyrelser och kommuner 


Länsstyrelserna har vissa tillsynsuppgifter inom socialtjänstområdet och hälso- och 

sjukvården och utifrån uppgifter från länsstyrelserna och kommunerna sammanställer 

Statens folkhälsoinstitut en årlig rapport om tillsynsarbetet, där de viktigaste aktörerna, 

kommunerna, står i fokus. Av årsrapporten för 2003 (27) framgår att alkohol- och drogpolitiska 

program antagits i 230 kommuner. Av dessa var 24 procent högst fyra år gamla. 

I 185 kommuner fanns en alkohol- och/eller drogsamordnare. Året innan fanns endast 128 

sådana tjänster. Aktivt alkohol- och/eller drogförebyggande arbete bedrevs i 267 kommuner 

och i praktiskt taget alla dessa (i 258 kommuner) skedde det i samverkan mellan flera 

aktörer. Arbetet med att minska tobaksrökningen och alkohol- och narkotikaanvändningen 

kan i många sammanhang bedrivas tillsammans och det har framgått att så också ofta sker 

i kommunerna (27). 


Erfarenheter från projektarbeten i sex försökskommuner (25) och genomförandet av nationella 

initiativ riktade till riskgrupper (28) kan ge erfarenhetsunderlag för vidare satsningar. 

Det förebyggande arbetet har de senaste åren kunnat använda utvärderingsresultat och nya 

metoder och en betydande nyorientering äger därför rum (29). Denna kunskapsgrund och 

benägenhet att ta till sig kunskaper om effektiva metoder bör understödjas med påbyggnadskurser 

för redan yrkesverksamma, självständiga akademiska kurser samt inslag i 

vissa grundutbildningar. Men det behövs mer forskning kring detta och därmed insatser på 

nationell nivå.

Referenser 


1. CAN. Drogutvecklingen i Sverige – Rapport 2005. Stockholm: CAN 2005. Rapport 

nr 91. 

2. Guttormsson U, Helling S, Olsson B. Vad händer på narkotikaområdet? Narkotikamissbruk 

och marginalisering – tendenser inför millennieskiftet. MAX-projektet, 

delrapport 1. Stockholm: CAN 1999. Rapport nr 55. 

3. BRÅ. Polisens insatser mot narkotikabrottsligheten. Omfattning, karaktär och effekter. 

Stockholm: Brottsförebyggande rådet 2003. BRÅ-rapport 2003:12. 

4. Socialstyrelsen. Social rapport 2001. Stockholm: Epidemiologiskt centrum, Socialstyrelsen 

2001. 

5. SOU 2000:91. Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan. Slutbetänkande av 

Nationella folkhälsokommittén. 

6. Folkhälsointitutet. Dubbel- och multipelberoende. Biomedicinska, kliniska, samhällsoch 

beteendevetenskapliga aspekter på en aktuell frågeställning. Stockholm: 

Folkhälsointitutet (numera Statens folkhälsoinstitut) 1999. Folkhälsoinstitutet 1999:24. 

7. Fridell M. Co-morbidity. In: National Institute of Public Health. The Drug Situation 

in Sweden 2002 – Report to the EMCDDA 2003, pp 83-114. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

2003. 

8. Kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdens Redovisning Om Drogsituationen. KROD 

2004. Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsen, Planeringsenheten 2005. 

9. Socialstyrelsen. Hepatit. Strategidokument 1999. Stockholm: Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, 

Smittskyddsläkarföreningen 1999. 

10. Hvitfeldt T, Rask L. Skolelevers drogvanor 2005. Stockholm: CAN. Rapport nr 90. 

11. Guttormsson U. Mönstrandes drogvanor 2004. Stockholm: CAN. Rapport nr 86. 

12. Guttormsson U, Andersson B, Hibell B. Ungdomars drogvanor 1994-2003. Intervjuer 

med 16-24-åringar. Stockholm: CAN 2004. Rapport nr 75. 

13. Hibell B, Andersson B, Bjarnason T, Ahlström S, Balakireva O, Kokkevi A, Morgan 

M. The ESPAD Report 2003. Alcohol and Other Drug Use among Students in 35 

European Countries. The European School Survey Project on Alcohol and Other 

Drugs. Stockholm: Council of Europe, Co-operation Group to Combat Drug Abuse 

and Illicit Trafficking on Drugs (Pompidou Group) and CAN 2004. 

14. Boström G, Nykvist K. Levnadsvanor och hälsa - de första resultaten från den nationella 

folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

2004. Rapport 2004:48. 

15. Lander I, Olsson B, Rönneling A, Skrinjar M. Narkotikamissbruk och marginalisering. 

MAX-projektet, slutrapport. Stockholm: CAN 2002. Rapport nr 65. 

16. Olsson B, Adamsson Wahren C, Byqvist S. Det tunga narkotikamissbrukets omfattning 

i Sverige 1998. MAX-projektet, delrapport 3. Stockholm: CAN 2001. Rapport nr 61. 

17. Lilja J, Larsson S. Ungdomsliv, identitet, alkohol och droger. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

2003. Rapport 2003:10.


18. Newcomb MD et.al. Risk factors for drug use among adolescents: Concurrent and 

longitudinal analyses. Am J Publ Health 76,1986;525-531. 

19. Brook JS et.al. Risk and protective factors. In: McCoy CB et. al. Intervening with 

Drug-Involved Youths. London: Sage 1996, pp 23-44. 

20. Socialstyrelsen. Insatser och klienter inom missbrukarvården den 1 april 2003 (IKB 

2003). Stockholm: Socialstyrelsen 2004. 

21. Regeringens proposition 2005/06:30. Nationella alkohol- och narkotikahandlingsplaner. 

22. Skolverket. Tänk långsiktigt! En samhällsekonomisk modell för prioriteringar som 

påverkar barns psykiska hälsa. Stockholm: Skolverket, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut 

2004. 

23. Regeringens proposition 2001/02:91. Nationell narkotikahandlingsplan. 

24. Mobilisering mot narkotika. Rapport 2005. Den nationella narkotikapolitiska samordnarens 

slutrapport för verksamheten 2002-2005. Stockholm: Mobilisering mot 

narkotika 2005. 

25. Statens folkhälsoinstitut. Att utveckla kommunernas alkohol- och narkotikaförebyggande 

arbete. Sex försökskommuner i samarbete med Alkoholkommittén, Mobilisering 

mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

2004. Rapport 2004:28. 

26. Socialstyrelsen. Organisation, resurser och insatser inom offentlig narkomanvård 

(ORION). Stockholm: Socialstyrelsen 2003. 

27. Statens folkhälsoinstitut. Länsrapport 2003. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

2004. Rapport 2004:28. 

28. Alkoholkommittén. Förebygg alkoholskador. Insatser för riskgrupper. Stockholm: 

Alkoholkommittén 2004. 

29. Andreasson S (red.). Den svenska supen i det nya Europa. Nya villkor för alkoholprevention: 

en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 2002. Rapport 

2002:11.

Den här rapporten innehåller underlagsmaterial till ett av de elva 

målområden som redovisas i Folkhälsopolitisk rapport 2005. 

Underlagsmaterialet ger en fördjupning av vad som sägs i rapporten. 

I Folkhälsopolitisk rapport 2005 redovisar Statens folkhälsoinstitut 

det uppdrag institutet har av regeringen att följa upp bestämningsfaktorerna 

för hälsan och de insatser som har gjorts av olika 

aktörer för att påverka hälsan i befolkningen. I rapporten redovisas 

också vad som behöver göras. 

Folkhälsopolitisk rapport 2005 är den första rapporten i sitt slag 

och ska följas av en rapport vart fjärde år. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport R 2005:61 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-417-8

Bruk av narkotika - Statens folkhälsoinstitut

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?