Folkhälsofrågor ur ett genusperspektiv - Statens folkhälsoinstitut

Folkhälsofrågor ur 

ett genusperspektiv 

Arbetsmarknad, maskuliniteter, 

medikalisering och könsrelaterat våld 

Anne Hammarström och Gunnel Hensing

Folkhälsofrågor 

ur ett genusperspektiv 

– Arbetsmarknad, maskuliniteter, medikalisering 

och könsrelaterat våld 

Anne Hammarström och Gunnel Hensing

© statens folkhälsoinstitut, östersund. r 2008:8 

isbn: 978-91-7257-552-3 

issn: 1651-8624 

författare: anne hammarström och gunnel hensing 

foto omslag: marie birkl/mirakelfoto, 

foto inlaga: s 10 marie birkl/mirakelfoto, 

s 16 och 46 klara g/scanpix, s 30 ola strangeways/ 

nordicphotos, s 58 yenny strömgren/spegla 

grafisk design omslag: pangea design 

grafisk produktion: ab typoform 

tryck: åtta45 tryckeri ab, 2008

Innehåll 

Förord________________________________________________________________ 4 

Sammanfattning________________________________________________________ 6 

Summary______________________________________________________________ 8 

Inledning:_Varför_behövs_ett_genusperspektiv_inom_folkhälsoområdet?_ 

Författare: Anne Hammarström_ ___________________________________________ 11 

Kapitel_1._Betydelsen_av_ett_genusperspektiv_i_arbetsmarknadsfrågor__ 

Författare: Anne Hammarström och Gunnel Hensing__ __________________________17 

Kapitel_2._Sjuklighet,_hälsovanor_och_dödlighet_–_ett_maskulinitetsperspektiv_ 

Författare: Anne Hammarström_ ___________________________________________31 

Kapitel_3._Medikalisering_ur_ett_genusperspektiv_ 

Författare: Anne Hammarström_ __________________________________________ 47 

Kapitel_4._Frihet_från_könsrelaterat_våld_–_ett_förebyggande_perspektiv_ 

Författare: Gunnel Hensing och Anne Hammarström___________________________ 59

4 

Förord 

Statens folkhälsoinstitut har gett Anne Hammarström i uppdrag att skriva ett kunskapsunderlag 

om genusperspektiv på folkhälsofrågor, med fokus på de fyra kapitlen i denna 

skrift. Anne Hammarström har sedan år 2000 samarbetat med institutet i syfte att integrera 

och utveckla ett genusperspektiv i folkhälsofrågor. 

Den svenska folkhälsopolitiken syftar till en god hälsa på lika villkor. Att skapa samhälleliga 

förutsättningar för en jämställd och jämlik hälsa är ett övergripande mål för politiken. 

Detta sammanhänger med att folkhälsoarbetet utgår från ett rättighetsperspektiv. Hälsa är en 

av de grundläggande mänskliga rättigheterna och dessutom en förutsättning för förverkligandet 

av andra rättigheter. Det innebär att åtgärdbara hälsoskillnader är oacceptabla. 

Huvuddelen av de hälsoskillnader som existerar mellan kvinnor och män är exempel 

på sådana åtgärdbara skillnader. De har sitt ursprung i maktstrukturer samt kulturella och 

ideologiska föreställningar som existerar i samhället. Självklart finns också biologiska 

skillnader som påverkar hälsoutfall men dessa tenderar i många fall att överskattas. 

Som framgår av de analyser som görs i detta kunskapsunderlag drabbas kvinnor i högre 

grad av ohälsa än män. Ohälsotalen är betydligt högre bland kvinnor och den självupplevda 

hälsan är avsevärt sämre. Detta sammanhänger med att hälsans grundläggande 

bestämningsfaktorer gynnar respektive missgynnar män och kvinnor i olika grad. Män 

har i allmänhet större möjligheter till inflytande och delaktighet både på arbetsplatsen och 

i samhället i stort. 

Män har i allmänhet en mer gynnad ekonomisk ställning än kvinnor och har i allmänhet 

högre lön. Kvinnor är överrepresenterade när det gäller riskyrken för ohälsa och har en 

längre reell arbetstid. Kvinnor har i en del fall sämre möjligheter till hälsofrämjande levnadsvanor 

– dubbelarbete och rädslan att utsättas för våld gör exempelvis att möjligheten 

till fysisk aktivitet minskar. 

Kvinnor lever längre än män i genomsnitt. Detta sammanhänger till en del med biologiska 

faktorer men även här spelar påverkbara sociala och kulturella faktorer större roll. Mäns överdödlighet 

har ett starkt samband med ett risktagande beteende och hög alkoholkonsumtion 

som medverkar till olyckor och våldsamma dödsfall. Detta visas bland annat av att skillnaden 

i dödlighet minskade till några få år mellan 1920 och 1950 då alkoholpolitiken var mycket 

restriktiv men sedan fördubblades under 1960-talet då utvecklingen gick i motsatt riktning. 

En rimlig slutsats är att åtgärder som stärker kvinnors makt, inflytande och ekonomiska 

ställning parallellt med insatser för att påverka negativa skapade maskuliniteter skulle 

påverka folkhälsan på ett mycket positivt sätt.

genusperspektiv på folkhälsofrågor – ett kunskapsunderlag 5 

Kunskapsunderlaget är skrivet av Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap 

vid Umeå universitet, i samarbete med Gunnel Hensing, professor i socialmedicin vid 

Göteborgs universitet. Utredare Rose-Mari Hoffer vid Statens folkhälsoinstitut liksom 

docent Sarah Wamala och universitetslektor Piroska Östlin, bägge vid Karolinska Institutet, 

har varit externa granskare och lämnat många värdefulla synpunkter. Karen Leander 

har lämnat värdefulla synpunkter på kapitlet ”Frihet från könsrelaterat våld – ett förebyggande 

perspektiv”. 

gunnar ågren 

generaldirektör

6 

Sammanfattning 

I kapitel 1 behandlas betydelsen av ett genusperspektiv i arbetsmarknadsfrågor. Strukturomvandlingen 

av arbetsmarknaden innebar att den blev alltmer indelad i en centrum– 

periferistruktur, där centrum (med tillsvidareanställningar) ökade sin kontroll och stabilitet 

genom att sprida risker och osäkerhet till periferin med osäkra arbetsförhållanden 

och ökad förekomst av deltidsarbete, tillfälliga och flexibla jobb som följd. Det finns en 

stark könssegregering med en kraftig överrepresentation av kvinnor i de två mest problematiska 

tidsbegränsade anställningarna – behovs- och vikariatsanställningar – som i 

stor utsträckning fungerar som återvändsgränd på grund av hög risk för de anställda att 

förbli kvar i svag arbetsmarknadsposition. Män dominerar i de gynnsammaste tidsbegränsade 

anställningarna (projekt- och objektsanställning), och dessa anställningar fungerar 

dessutom som språngbrädor mot en fastare arbetsmarknadsförankring för män i betydligt 

större utsträckning än för kvinnor. 

Det saknas kunskap om hälsokonsekvenserna av de förändrade arbetsmarknadsvillkor 

som skedde under 1990-talet samt hur detta drabbade kvinnor respektive män. Detta gäller 

särskilt hälsokonsekvenser av tillfälliga jobb. Det ligger en stor utmaning i att få kunskap 

som kan användas för att forma framtidens arbetsvillkor så att de blir hälsofrämjande såväl 

i centrum som periferi samt för både kvinnor och män. 

Orsakerna bakom sjukfrånvaron är komplexa och återfinns på flera olika strukturella 

nivåer. Ur ett genusperspektiv är den könssegregerade arbetsmarknaden och kombinationen 

av betalt och obetalt arbete särskilt intressanta. Åtgärder för att förebygga ohälsa och 

sjukfrånvaro på kvinnodominerade arbetsplatser inom skola, vård och omsorg är ur ett 

genus- och folkhälsoperspektiv viktiga att prioritera. 

Kapitel 2 behandlar sjuklighet, hälsovanor och dödlighet i ett maskulinitetsperspektiv. 

Skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män har varierat kraftigt genom historien. 

Variationerna har diskuterats i förhållande till såväl jämställdhets- som alkoholpolitik; 

insatser för att stärka jämställdheten kan ha haft betydelse för att öka kvinnors medellivslängd, 

medan en mer restriktiv alkoholpolitik kan ha minskat dödligheten bland män. 

Kvinnor har längre medellivslängd än män men har samtidigt högre sjuklighet i vissa 

diagnoser. Mäns överdödlighet är störst i åldrarna 20–24 år och utgörs framför allt av två 

diagnoser: självmord och olycksfall. Riskfyllda beteenden och hälsovanor är en förklaring 

till mäns högre dödlighet. Enbart alkoholkonsumtion beräknas stå för 15–20 procent av 

männens överdödlighet i vårt land. Maskulinitetsforskningen har problematiserat mäns 

riskfyllda beteenden och menar att dessa kan ses som ett uttryck för maskulinitet i betydelsen 

den socialt och kulturellt skapade konstruktionen av maskulinitet. Den mest inflytelserika 

formen av maskulinitet i vårt samhälle är förenad med större risktagande, vilket 

bland annat visar sig i en mer riskfylld livsstil (exempelvis hög alkoholkonsumtion och 

risktagande i trafiken) och obenägenhet att söka vård. 

För att minska skillnader i dödlighet och sjuklighet mellan kvinnor och män behövs 

strukturella åtgärder som leder till ökad jämställdhet i samhället. Dessutom behövs policyåtgärder 

för att ge kvinnor och män ökad frihet att skapa genus i förhållande till samhällets


dominerande föreställningar om femininiteter och maskuliniteter. Det finns forskning som 

antyder att ju längre föräldraledighet pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida 

död. Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är 

hemma med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade, 

vilket i sin tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet. Det behövs mer kunskap 

om vilken betydelse skapandet av olika maskuliniteter har för männens högre alkoholkonsumtion, 

sämre kostvanor, högre risktagande och högre dödlighet jämfört med kvinnor. 

I kapitel 3 diskuteras framför allt medikalisering av depression och klimakteriet, men 

det finns många fler genusrelevanta tillstånd att analysera som har skapats inom medicinen 

med en tydlig läkemedelsmarknad bakom sig, såsom premenstruellt dysforiskt syndrom, 

erektil dysfunktion och kvinnlig sexuell dysfunktion. Även risken för medikalisering av 

unga kvinnor lyfts fram. Först görs en genomgång av begreppet medikalisering, därefter 

görs en analys av hur depression skapas till att bli en kvinnodominerad sjukdom inom 

medicinen. 

En viktig åtgärd att vidta för att minska risken för medikalisering är att kommersiellt 

oberoende källor tar över all information och utbildning om läkemedelsbehandling till 

såväl läkare och annan personal inom hälso- och sjukvården som till patienter, journalister, 

politiker med flera. Det är viktigt att hälso- och sjukvårdens huvudmän tar över utbildningsansvaret 

från läkemedelsindustrin och satsar på sådan utbildning. 

Dessa åtgärder räcker dock inte för att minska medikaliseringen av just kvinnor. För att 

åstadkomma en genusrelaterad förändring krävs dessutom ökad kunskap och medvetenhet 

om genusstereotypier inom såväl läkemedelsbranschen som hälso- och sjukvården samt 

aktiva åtgärder för att bryta redan invanda föreställningar. 

I kapitel 4, som behandlar frihet från könsrelaterat våld, dras slutsatsen att mäns våld 

mot kvinnor i nära relationer utgör ett väsentligt folkhälsoproblem. Uppskattningen av hur 

stor andel kvinnor som utsätts för våld av en närstående man under ett år varierar bland 

annat beroende på hur man definierar våld, hur man ställer frågor om våld och vilka som 

ingår i undersökningen. Samtliga svenska studier, som vi har inkluderat, fann att prevalensen 

under 12 månader uppgick till minst 1 procent av befolkningen. Att vara utsatt för 

våld kan leda till en rad negativa hälsokonsekvenser. Utöver direkta skador ökar risken för 

depression, ångest, somatiska symtom och besvär, samt nedsatt sexuell hälsa inklusive 

gynekologiska besvär med flera hälsoproblem. Dessutom kan hälsovanor utvecklas negativt 

med försämrade kost- och motionsvanor, rökning och riskabel alkoholkonsumtion. 

Det saknas ett system för att kartlägga omfattningen av våld i nära relationer, vilket 

också försvårar möjligheten att följa utveckling och eventuella effekter av preventiva 

insatser. Vi har i Sverige en god tradition när det gäller skaderegistrering inom hälso- och 

sjukvården. Det vore värdefullt att utveckla denna verksamhet så att också våld i nära 

relationer inkluderas. 

I jämförelse med andra folkhälsoproblem av motsvarande omfattning bedrivs det 

mycket begränsad forskning inom området. Framtida studier behöver bland annat fokusera 

på nationella kartläggningar, skaderegistreringar samt interventioner för att förhindra 

att män använder våld i nära relationer.

8 

Summary 

Chapter 1 treats the significance of a gender perspective in labour market issues. The structural 

transformation of the labour market meant that it became increasingly divided into a 

centre-periphery structure, where the centre (with permanent tenure) increased its control and 

stability by spreading risks and uncertainty to the periphery with insecure working conditions 

and a higher occurrence of part-time work, temporary and flexible jobs as a result. There is 

considerable gender segregation with a marked overrepresentation of women in the two most 

problematic temporary positions – needs and substitute employment – which largely function 

as a cul-de-sac due to a high risk of the employees remaining in a weak labour market position. 

Men dominate the most advantageous temporary positions (project and target employment), 

and these forms of employment also function as springboards towards a more stable labour 

market anchoring for men to a significantly greater extent than for women. 

There is a lack of knowledge regarding the health consequences of the changed labour 

market conditions that arose during the 1990s and how they affected women and men, respectively. 

This is particularly true of the health consequences of temporary work. It is a major 

challenge to obtain knowledge that can be used to shape the working conditions of the future 

so as to promote health both in the centre and the periphery, for both men and women. 

The underlying causes of sickness absence are complex and can be found at several 

different structural levels. From a gender perspective, the gender segregated labour market 

and the combination of paid and unpaid work are particularly interesting. Measures to 

prevent illness and sickness absence in female-dominated workplaces in education and 

healthcare are important to prioritise from a gender and public health perspective. 

Chapter 2 treats illness, disease, health habits and mortality from a masculinity perspective. 

The difference in average life expectancies of men and women has varied significantly 

through history. These variations have been discussed in relation to both equality and alcohol 

policy; efforts to strengthen equality may have been significant in increasing the average life 

expectancy of women, while more restrictive alcohol policies may have reduced mortality 

among men. 

Women have a longer average life expectancy than men, while at the same time a higher 

level of illness related to some diagnoses. The excess mortality of men is the largest in the 

ages 20–24 and is primarily comprised of two diagnoses: suicide and accidental death. Risky 

behaviours and health habits are an explanation of the higher mortality of men. Alcohol consumption 

alone is estimated to account for 15-20 percent of the excess mortality of men in 

every country. Masculinity research has problematised men’s risky behaviours and considers 

that they can be seen as an expression for masculinity in the sense of the socially and culturally 

created construct of masculinity. The most influential form of masculinity in our society 

is tied to greater risk-taking, which is expressed in a riskier lifestyle (e.g. higher alcohol 

consumption and risk-taking in traffic) and an unwillingness to seek care. 

To reduce the differences in mortality, illness and disease between men and women, 

structural measures that lead to greater equality in society are needed. Additionally, policy 

measures are needed to give women and men greater freedom to create gender in relation to


society’s dominant notions of femininities and masculinities. Research exists that indicates 

that the more paternal leave fathers take, the lower their risk of a premature death. The 

mechanisms could be that manliness changes among fathers who are home with children 

so that these men become less inclined to taking risks and more focused on care, which 

may in turn lead to better health habits and lower mortality. More knowledge is needed 

regarding the significance the creation of different masculinities has on the men’s higher 

alcohol consumption, worse eating habits, greater risk-taking and higher mortality compared 

with women. 

Chapter 3 primarily presents a discussion of the medicalisation of depression and 

menopause, but there are many more gender-relevant conditions to analyse that have been 

created in medicine with the backing of a clear pharmaceutical market, such as premenstrual 

dysphoric disorder, erectile disfunction and female sexual disfunction. The risk of 

medicalisation of young women is also discussed. First, a review of the concept of medicalisation 

is done, then an analysis of how depression has come to be a female-dominated 

disease within medicine. 

An important measure to undertake to reduce the risk of medicalisation is for commercially 

independent sources to take over all information and training regarding pharmaceutical 

treatment for both physicians and other personnel in healthcare as well as 

for patients, journalists, politicians, etc. It is important that the healthcare providers 

assume the responsibility for training from the pharmaceutical industry and invest in 

such training. 

However, these measures are not enough to reduce the medicalisation of women in particular. 

To achieve a gender-related change, greater knowledge and awareness of gender 

stereotypes are also needed in both the pharmaceutical industry and healthcare services as 

well as active measures to break already worn-in notions. 

In chapter 4, which treats freedom from gender-related violence, the conclusion is drawn 

that the violence of men on women in close relationships constitutes a significant public 

health problem. Estimates of the annual percentage of women who have been victims of 

violence by a related man vary depending on how violence is defined, how questions about 

violence are posed and who is included in the study. All Swedish studies, which have been 

included, found that the prevalence during 12 months amounted to at least 1 percent of the 

population. Being exposed to violence can lead to a number of negative health consequences. 

Besides direct injuries, there is a greater risk of depression, anxiety, somatic symptoms 

and ailments, reduced sexual health including gynaecological ailments and other health 

problems. Additionally, health habits can develop negatively with a deterioration of eating 

and exercise habits, smoking and risky alcohol consumption. 

A system is lacking to map the extent of violence in close relationships, which also 

makes the possibility of following the development and potential effects of preventative 

efforts more difficult. In Sweden, we have a long tradition of registering injuries in healthcare. 

It would be valuable to develop this so as to also include the registration of violence 

in close relationships. 

Compared with other public health problems of an equivalent extent, research conducted 

in the area is very limited. Future studies need to focus on national surveys, injury registration 

and intervention to prevent men from using violence in close relationships.

Inledning 

ANNE HAMMARSTRÖM 

Varför behövs ett genusperspektiv 

inom folkhälsoområdet? 

Riksdagen beslutade år 2003 om en ny och sektorsövergripande folkhälsopolitik med ett 

övergripande mål och elva målområden. Det övergripande målet är att skapa strukturella 

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor i hela befolkningen. Folkhälsopolitiken 

syftar således till att både förbättra folkhälsan och att minska skillnader i ohälsa mellan 

olika grupper i befolkningen. Ett genusperspektiv behövs inom folkhälsopolitikens 

alla målområden av flera skäl. För det första kan ett genusperspektiv leda till förbättrad 

folkhälsa, genom att uppmärksamma genusrelaterade livsvillkor och dess folkhälsokonsekvenser. 

För det andra kan ett genusperspektiv inom folkhälsopolitiken leda till att frågor 

om genusrelaterad makt lyfts fram, exempelvis betydelsen för hälsotillståndet av mäns 

våld mot kvinnor och av det könssegregerade arbetslivet. För det tredje kan ett genusperspektiv 

i folkhälsoområdet innebära att risken för att överdriva skillnader mellan kvinnor 

och män minskar, genom att olikheter inom gruppen kvinnor och inom gruppen män 

analyseras i förhållande till andra maktdimensioner såsom socioekonomisk status, etnisk 

bakgrund, sexualitet med mera. För det fjärde kan ett genusperspektiv leda till att andra 

genusrelaterade frågor lyfts fram, exempelvis varför kvinnor lever längre än män men har 

högre självrapporterad ohälsa. 

Propositionen ”mål för folkhälsan” lyfte fram betydelsen av att ett jämställdhetsperspektiv 

genomsyrar den nya folkhälsopolitiken. Trots det är flertalet av folkhälsopolitikens 

elva målområden könsneutralt skrivna, där genusrelaterade livsvillkor inte 

uppmärksammas. Här följer några exempel på hur viktigt det är att integrera ett genusperspektiv 

inom några av målområdena (Statens folkhälsoinstitut 2005). 

Avsikten med målområde ett är att öka delaktighet och inflytande i samhället. Det borde 

vara en självklarhet att kvinnor och män har lika tillgång till delaktighet och inflytande i 

samhället. Men så är inte fallet trots att Sverige på många sätt är världsledande när det gäller 

jämställdhet mellan kvinnor och män. Män har större möjligheter till delaktighet och 

mer makt och inflytande i samhället än vad kvinnor har (Statens folkhälsoinstitut 2005). 

Detta hänger samman med gamla strukturer, som bygger på traditionella föreställningar 

om manligt som överordnat och kvinnligt som underordnat. Dessa strukturer leder till 

ett generellt mönster med lokala undantag med manlig dominans och överordning och 

kvinnlig underordning. 

Genusordningen i samhället bidrar därmed till att skapa och återskapa ett samhälle där 

män har mer makt och inflytande, högre positioner, bättre arbetsmiljöer, högre grad av 

kontroll över samhällets ekonomi, högre löner och mindre ansvar för både hemarbetet och 

de sociala relationerna i samhället (Connell 2003). 

11

12 genusperspektiv på folkhälsofrågor – ett kunskapsunderlag 

Syftet med målområde två är att skapa ekonomisk och social trygghet till alla, oberoende av 

social position och genus. Bestämningsfaktorerna är ekonomiska villkor, arbetsmarknadsposition, 

utbildningsnivå, tillgång till bostad och bostadsutrymme, trygghet i närmiljön 

och tillgång till transporter/kommunikation. Genusordningen i samhället medför att 

kvinnor får sämre ekonomiska villkor än män, genom bland annat lägre löner trots att 

kvinnor numera har högre utbildningsnivå än män (Connell 2003). Den ojämlika fördelningen 

av arbete ses tydligt i arbetsdelningen i samhället där kvinnor och män sällan utför 

samma typ av jobb i förvärvsarbetet och där kvinnor fortfarande har huvudansvar för 

hemarbetet. 

Målområde tre syftar till att skapa trygga och goda uppväxtvillkor åt alla barn. Ett 

problem inom detta målområde är att begreppet barn osynliggör att flickor och pojkar har 

olika villkor, såväl i hemmet som på dagis och i skolan. Ett genusperspektiv behövs för att 

exempelvis förstå varför flickor uppger mycket sämre hälsotillstånd än pojkar (Gillander 

Gådin 2002). Ett genusperspektiv kan också bidra till en förståelse av varför pojkar oftare 

än flickor använder alkohol i skadliga mängder, något som följer manligheten också i 

andra åldersgrupper. 

Ökad hälsa i arbetslivet står i fokus för målområde fyra. Här behövs ett genusperspektiv 

för att synliggöra hälso- och arbetsmiljökonsekvenserna av den starkt könssegregerade 

arbetsmarknaden. Kvinnor arbetar framför allt i den offentliga sektorn med vård, undervisning 

och omsorg. Löneläge, löneutveckling och möjlighet till avancemang är sämre 

inom kvinnodominerade arbeten, vilket bland annat bidrar till att kvinnors livslöneutveckling 

blir mycket sämre än mäns. Kvinnors arbetsmarknad är generellt sett också mindre 

diversifierad, vilket kan vara en svårighet om man behöver byta arbete på grund av ohälsa 

eller i samband med långtidssjukskrivning. Ett särdrag för mansdominerade arbeten är den 

höga skaderisken i samband med arbetsolyckor (Statens folkhälsoinstitut 2005). 

Trots att målområde fem syftar till skapa bland annat säkra miljöer har den osäkerhet 

som skapas i många miljöer för kvinnor på grund av mäns våld osynliggjorts. Genusforskningen 

har påvisat betydelsen av genusbias (felaktiga slutsatser på grund av könstillhörighet) 

inom vården (Risberg 2004), vilket behöver lyftas fram inom målområde sex. 

Även medikaliseringsrisker behöver uppmärksammas ur ett genusperspektiv. Målområde 

sju har fokus på att förebygga smittspridning. Ett genusperspektiv behövs här för att lyfta 

fram männens roll och ansvar i förhållande till sexuell smittspridning. 

Avsikten med målområde åtta är att främja en trygg och säker sexualitet och en god 

reproduktiv hälsa. Den svenska abortlagstiftningen som syftar både till att förebygga 

aborter och till att säkra abortsökande kvinnors rätt till säker medicinsk behandling och 

gott omhändertagande har haft stor betydelse för kvinnors hälsa. Stora framsteg har även 

gjorts i Sverige inom områden som sex- och samlevnadsundervisning i skolorna, ungdomsmottagningar, 

mödrahälsovård och annan preventivmedelsrådgivning. Utbyggnaden 

av familjerådgivningen är också en framgång när det gäller att få män att diskutera samlevnadsproblem. 

Inom detta målområde lyfte folkhälsopropositionerna (propositionerna 2002/2003 och 

2007/2008) fram hälsoproblem relaterade till sexuellt våld och tvång, orsakade av en förnedrande 

kvinnosyn i samhället. Ett genusperspektiv behövs inom folkhälsoområdet för


att synliggöra betydelsen av mäns olika former av våld mot kvinnor, som inte framför allt 

omfattar det sexuella våldet. I den folkhälsopolitiska rapporten (2005) har Statens folkhälsoinstitut 

föreslagit att ”Frihet från könsrelaterat våld” borde vara ett separat delmål som 

skulle genomsyra stora delar av folkhälsopolitiken, men den dåvarande regeringen avslog 

förslaget. 

Ett genusperspektiv på målområde nio, som syftar till att samhället utformas så att det ger 

ökad förutsättning för fysisk aktivitet i hela befolkningen, kan bland annat innebära analyser 

av jämställdheten inom idrottsorganisationer och tillgången till säkra områden och arenor. 

Inom målområde tio och elva (som handlar om goda matvanor samt minskat bruk av tobak, 

alkohol, narkotika med mera) kan ett genusperspektiv innebära ökad uppmärksamhet på 

kopplingen mellan hälsovanor och formandet av genus, exempelvis hur en dominerande 

manlighet skapas utifrån destruktiva hälsovanor och riskbeteende. Män har i jämförelse med 

kvinnor en högre alkoholkonsumtion och ett skadligt dryckesmönster (stora mängder vid ett 

och samma tillfälle), vilket leder till en rad negativa hälsokonsekvenser för männen själva 

men också för deras närstående (Statens folkhälsoinstitut 2005). 

Ett genusperspektiv behövs alltså inom folkhälsopolitiken, men frågan är hur genusfrågor 

kan lyftas in i folkhälsoarbetet på olika nivåer. En indelning rör den geografiska nivån. 

På den nationella nivån handlar det om en bred allmänpolitisk debatt, som bland annat 

kan leda till regeländringar och lagstiftning. Genom opinionsbildning och riktade insatser 

kan också till exempel forskning och stöd till olika ”genusrelevanta” projekt påverkas. 

På regional nivå kan organ som länsstyrelse och landsting ta initiativ och stimulera till 

genusinriktade åtgärder. På den lokala nivån finns kommuner, kommunala förvaltningar 

och frivilligorganisationer av olika slag – idrottsföreningar och motsvarande, liksom andra 

lokala arbetsgivare. På tvärs över allt detta finns också organisationer som griper över alla 

nivåer, från statliga myndigheter med lokala kontor, rikstäckande arbetsgivare med flera. 

En annan nivåindelning handlar om de strukturella aspekterna. I den här skriften går vi den 

klassiska promenaden uppströms utmed floden och finner att förklaringarna till könsskillnaderna 

i hälsa återfinns på flera olika strukturella nivåer. På individnivå har vi individens livsstil 

och hälsobeteende, medan vi på gruppnivå har att handskas med relationer människor emellan 

liksom fördelningen av betalt och obetalt arbete. På samhällsnivån har vi arbetsmiljön på 

mans- och kvinnodominerade arbetsplatser, kulturella föreställningar om vad som är maskulint 

och feminint och maktordningar som genomsyrar samhället på dess olika nivåer och på 

sådana sätt att kvinnors och mäns livsvillkor påverkas. Genusordningen är inte den enda maktordning 

som påverkar individens livsvillkor och livsstil. Andra maktordningar baserade på 

klass, ålder, funktionshinder, sexuell identitet och etnicitet samverkar med kön och genus på 

olika sätt (Connell 2003). Dessa andra maktordningar synliggörs ofta, men inte alltid, när man 

lägger ett genusperspektiv på en fråga. Det är viktigt att vara medveten om komplexiteten i hur 

olika maktordningar samverkar. Biologi är vidare en viktig bestämningsfaktor för både mäns 

och kvinnors hälsa men den förklarar inte de stora könsskillnaderna i befolkningens hälsa. 

I ett europeiskt perspektiv har Sverige dock på många sätt kommit långt. Vi har i vårt 

land en liberal abortlagstiftning, som förmodligen har sparat många kvinnors liv, men en 

diskussion pågår om att sänka abortgränsen. Runt om i Europa ser vi hur abortlagstiftningen 

skärps, till exempel i Polen. En rapport från en tribunal om rätten till abort i Polen


(med utgångspunkt från den restriktivare abortlagen 1993) visar att den nya lagstiftningen 

inte har lett till fler barnafödslar (Girard & Nowicka 2002). Abortverksamheten har i stället 

gått under jorden och blivit osäker och dyr. Detta har lett till negativa hälsokonsekvenser, 

både för de kvinnor som behöver men nekas abort av medicinska skäl och även för de 

kvinnor som riskerar komplikationer i samband med det illegala ingreppet. 

Folkhälsovetenskaplig genusforskning har sedan början av 1990-talet utvecklats ifrån 

kvinnoforskningen i ett brett tvärvetenskapligt samarbete. Den teoretiska utvecklingen 

har medfört att inriktningen successivt har förändrats från kvinnoforskning till genusforskning, 

där relationer mellan kvinnor och män betraktas som en socialt föränderlig 

konstruktion som inte är av naturen given (Hammarström 2004). Inom genusforskningen 

analyseras maktdimensioner kopplade till genusposition tillsammans med andra maktdimensioner 

kopplade till tidigare nämnda centrala analyskategorier såsom socioekonomisk 

bakgrund, etnicitet, sexualitet och ålder. Gemensamt för alla kategorier är att brist på inflytande, 

självbestämmande och makt är centrala mekanismer i utvecklingen av ohälsa. 

Hittills har genusperspektivet inte varit framträdande i kunskapsproduktionen om ojämlik 

hälsa. Forskningen har framför allt haft fokus på ekonomisk klass, medan genusperspektivet 

har varit relativt osynligt. Det behövs därför mer kunskap om genusfrågor inom folkhälsoområdet. 

Detta gäller även för svenska förhållanden, där vi trots en världskänd jämställdhetspolitik 

har omfattande genusrelaterade folkhälsoproblem av vilka några tas upp i denna skrift. 

Folkhälsovetenskaplig genusforskning i vårt land har utvecklats till att bli ett internationellt 

starkt forskningsområde. Genusforskningen har fokus på såväl teori- och metodutveckling 

som empirisk kunskapsutveckling i syfte att förbättra den genusrelaterade hälsan 

bland underordnade grupper. Genusforskningen problematiserar exempelvis varför 

kvinnor lever längre än män men har högre självrapporterad ohälsa, särskilt när det gäller 

rörelseorganens sjukdomar, nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom och psykisk 

ohälsa såsom ängslan, oro eller ångest. Genusforskningen, särskilt den med inriktning mot 

maskulinitetsforskning, analyserar också varför män har högre dödlighet än kvinnor till 

följd av bland annat mer risktagande och ohälsosamma beteenden. 

Detta kunskapsunderlag har utarbetats av Anne Hammarström och Gunnel Hensing 

med stöd från Statens folkhälsoinstitut. Syftet med kunskapsunderlaget är att utgöra en 

vägledning för folkhälsoansvariga och beslutsfattare i det fortsatta arbetet med att stimulera 

till ökad medvetenhet om betydelsen av genusperspektiv inom folkhälsofrågor. 

Kunskapsunderlaget fokuserar fyra områden som utgör väsentliga genusrelaterade folkhälsoproblem, 

nämligen mäns våld mot kvinnor, medikalisering av framför allt kvinnor, 

hälsokonsekvenserna av otrygg arbetsmarknadsförankring inklusive orsaker till kvinnors 

höga sjukfrånvaro samt hälsovanor och dödlighet ur ett maskulinitetsperspektiv. 

Kunskapsunderlaget har inga ambitioner av att vara heltäckande och det finns många 

viktiga folkhälsoområden som vi inte har haft möjlighet att ta upp i denna skrift. Det återstår 

således mycket att göra för att öka kunskapen om ett genusperspektiv på folkhälsofrågor.

Referenser 


Connell RW (2003). Om genus. Göteborg: Daidalos. 

Gillander Gådin K (2002). Does the psychosocial school environment matter for health? 

A study of pupils in Swedish compulsory school from a gender perspective. Umeå: 

Umeå University medical dissertations, ISSN:0346-6612 ; N.S., 780. 

Girard F, Nowicka W (2002). Clear and compelling evidence: the Polish tribunal on 

abortion rights. Reprod Health Matters. May;10(19):22-30. 

Hammarström A (2004). Genusperspektiv på medicinen – 20 års utveckling av medvetenhet 

om kön och genus inom medicinen. Stockholm: Högskoleverket. 

Proposition 2002/03:35. Mål för folkhälsan 

Proposition 2007/08:110. En förnyad folkhälsopolitik. 

Statens folkhälsoinstitut (2005). Folkhälsopolitisk rapport. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

R 2005:5.

16 genusperspektiv på folkhälsofrågor – ett kunskapsunderlag

Kapitel 1. Betydelsen av ett genusperspektiv 

i arbetsmarknadsfrågor 

ANNE HAMMARSTRÖM OCH GUNNEL HENSING 

Den folkhälsopolitiska rapporten (2005) visar att ett genusperspektiv har stor betydelse 

inom arbetsmarknadsområdet. Rapporten visar att vi har relativt god kunskap om att kvinnor 

i vissa avseenden har sämre arbetsmiljö än män. Däremot har vi sämre kunskap om hur 

arbetsmarknadspositionen skiljer sig mellan könen och vilka konsekvenser det kan få för 

hälsotillståndet. Detta kapitel ska handla om ett genusperspektiv i förhållande till arbetsmarknadsposition 

och även i förhållande till ett annat stort folkhälsoproblem, nämligen 

sjukfrånvaro samt folkhälsokonsekvenserna av detta. Kapitlet inleds med en kortfattad 

beskrivning av en teoretisk modell som kan användas för att förstå hur könade arbetsmarknadspositioner 

uppstår. 

Ett samhälle kan karakteriseras av de strukturellt organiserade relationerna mellan kvinnor 

och män som framför allt handlar om fördelningen av makt, arbete (såväl förvärvsarbete 

som arbete i hemmet) och ekonomi (Connell 1987, 2003). Den ojämlika fördelningen 

av arbete ses tydligt i den könade arbetsdelningen i samhället där kvinnor och män sällan 

utför samma typ av jobb, och där kvinnor har huvudansvar för hemarbetet också i samhällen 

där förvärvsfrekvensen är hög bland kvinnor. Såväl utbildnings- som arbetsmarknaden 

i vårt land är kraftigt könssegregerad vilket leder till att kvinnor och män får olika villkor i 

samhället. Den horisontella segregeringen innebär att kvinnor och män arbetar inom olika 

sektorer. Endast två av de 30 största yrkesgrupperna – revisorer och gymnasielärare i allmänna 

ämnen – hade år 2001 en definitionsmässigt jämställd könsfördelning i yrket (mellan 

40 och 60 procent av vartdera könet). I stället arbetade 73 procent av kvinnorna i kvinnodominerade 

yrken (med mer än 60 procent kvinnor). Bland männen arbetade också 73 

procent inom mansdominerade yrken (med mer än 60 procent män). Könssegregeringen 

har minskat något under 1990-talet tack vare kvinnors ökade utbildning och inbrytning 

inom mansdominerade utbildningar. 

Den vertikala segregeringen innebär att fördelningen av kvinnor och män på olika positioner 

är ojämn. Kvinnor finns på lägre befattningsnivåer och i mindre prestigefyllda jobb 

än män. På 43 procent av alla arbetsplatser finns inga kvinnliga chefer överhuvudtaget 

medan manliga chefer endast saknas på fem procent av alla arbetsplatser (SOU 1998:6). 

Kvinnomaktutredningen konstaterar att kvinnor och män tycks befinna sig på olika arbetsmarknader: 

männen har till skillnad mot kvinnor möjligheter att avancera – även om kvinnor 

och män befinner sig i samma jobb och hos samma arbetsgivare. 

17


Utveckling av arbetslösheten 

De strukturella förändringarna av arbetsmarknaden i början av 1990-talet ledde till dramatiskt 

ökad arbetslöshet som kom att omfatta stora delar av befolkningen (Korpi & Stenberg 

2001). Från att tidigare aldrig ha varit högre än 3,5 procent under efterkrigstiden, 

steg arbetslösheten till närmare 10 procent under början av 1990-talet. Först drabbades 

den mansdominerade, exportinriktade tillverkningsindustrin med kraftigt minskad sysselsättning 

som följd. Den återhämtade sig relativt snabbt. Sedan spred sig arbetslösheten 

till varu- och tjänstesektorn (handels-, transport- och byggsektorn) som återhämtade sig 

under senare delen av 1990-talet (Lundborg 2000). Den kvinnodominerade offentliga sektorn 

drabbades i en långsammare och mer utdragen process. Arbetslösheten sjönk fram till 

början av 2000-talet för att sedan öka igen, se figur 1.1. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 1.1. Heltids- och deltidsarbetslösa kvinnor och män. Källa: AKU, SCB och AMS. 

 

 

Den grupp som drabbades värst av 1990-talets massarbetslöshet var unga i åldern 20 till 

35 år, särskilt pojkar från arbetarklassen och både första och andra generationens invandrarungdomar 

(Åberg & Nordenmark 2000). Geografisk tillhörighet hade också betydelse 

med högst arbetslöshet bland ungdomar i de små kommunerna. Antalet deltagare i arbetsmarknadsåtgärder 

har varierat mellan 1,2 och 5,3 procent av arbetskraften under 1990-talet 

(Regnér 2000). 

Traditionell arbetslöshetsstatistik exkluderar ofta deltidsarbetslöshet som framför allt 

drabbar kvinnor i åldersgruppen 25–44 år (Nyberg 2005). Figur 1:1 visar hur andelen 

deltidsarbetslösa kvinnor har varierat från 2,5 procent till drygt 5 procent bland kvinnor,


jämfört med mellan 0,5 och 1,5 procent bland män. Om bägge typerna av arbetslöshet 

räknas samman har kvinnor haft högre arbetslöshet än män sedan 1994. Bland förvärvsarbetande 

är närmare hälften av alla kvinnor verksamma på deltid, jämfört med 10 procent 

av männen (SCB 2004). 

Andelen kvinnor utanför arbetskraften ökade från 18 procent år 1990 till 24 procent år 

2003 (SCB 2004). Motsvarande ökning för männen är 13 till 20 procent. Det högsta utträdet 

ur arbetskraften under 1990-talet återfinns i åldersgruppen 20–25 år och kan förklaras 

av ökad utbildning (Åberg & Nordenmark 2000). Antalet studerande ökade med 50 procent 

mellan 1988 och 1997 (Lundborg 2000). Det var framför allt unga kvinnor som redan 

hade en lång utbildning som började studera, inte arbetarklassens ungdomar. På grund av 

den höga arbetslösheten riskerade de studerande att genom en inlåsningseffekt bli kvar i 

studierna längre tid än de velat (Åberg & Nordenmark 2000). Vad övriga personer utanför 

arbetsmarknaden ägnade sig åt är okänt (Lundborg 2000). I slutet av 1990-talet skedde 

dock en mycket kraftig ökning av antalet beviljade förtidspensioner och sjukbidrag, särskilt 

bland kvinnor i åldern 30–39 år (SBU 2003). 

Ökande antal tillfälliga jobb 

Förvärvsarbete utvecklades under 1990-talet till olika skepnader beroende på såväl anställningskontraktets 

karaktär (tillsvidare/tidsbegränsad), förekomst av arbetsplatsrörlighet 

(samma eller olika arbetsplatser) och arbetstidens längd (heltid/deltid) (Aronsson 2004). 

Medan tillsvidareanställning länge utgjorde normen har andelen med svagare arbetsmarknadsförankring 

ökat med 5 och 7 procentenheter sedan 1990-talet. År 2003 befann 

sig 16,8 procent av kvinnorna och 14,1 procent av männen i tidsbegränsade anställningar 

(Aronsson 2004). Parallellt med arbetslöshetsutvecklingen under 1990-talet skedde en 

strukturomvandling av arbetsmarknaden som innebar att den blev alltmer indelad i en 

centrum-periferistruktur med avseende på varaktighet, utbildning, rekrytering, utvecklingsmöjligheter 

och hälsotillstånd (Aronsson 2002). Utvecklingen har lett till att centrum 

ökade sin kontroll och stabilitet genom att sprida risker och osäkerhet till periferin med 

osäkra arbetsförhållanden och ökad förekomst av deltidsarbete, tillfälliga och flexibla jobb 

som följd. 

I arbetsmarknadens centrum finns en kärngrupp bestående av tillsvidareanställd personal 

med goda utvecklingsmöjligheter, även om strukturomvandlingarna också här har skapat 

otryggare anställningsvillkor och brist på arbetsmarknadsrörlighet har lett till att cirka 

20 procent i denna grupp jobbar i icke-önskat arbete. Närmast centrum finns anställda med 

tidsbegränsade anställningar såsom projekt- och objektsanställning, provanställning, vikariat, 

behovsanställning, säsongsarbete, praktik, feriearbete med mera. Det finns en stark 

könssegregering med en kraftig överrepresentation av kvinnor i de två mest problematiska 

tidsbegränsade anställningarna – behovs- och vikariatsanställningar – som i stor utsträckning 

fungerar som återvändsgränder på grund av hög risk för de anställda att förbli kvar i 

svag arbetsmarknadsposition. Män dominerar i de gynnsammaste tidsbegränsade anställningarna 

(projekt- och objektsanställning) och dessa anställningar fungerar dessutom som


språngbrädor mot en fastare arbetsmarknadsförankring för män i betydligt större utsträckning 

än för kvinnor (a.a.). Håkansson har följt tillfälligt anställda i AKU (arbetskraftsundersökningar) 

genom en serie av mättillfällen och fann att oavsett typ av tidsbegränsad 

anställning, bransch- eller socioekonomisk tillhörighet, ledde tidsbegränsad anställning 

till fast jobb för män i betydligt större utsträckning än för kvinnor (Håkansson 2001). 

Det är väsentligt att knyta samman det betalda och det obetalda arbetet, för att få en 

samlad bild av arbetsbörda och stress i relation till hälsoläget (Artazcoz o.a. 2004). Det 

dubbla ansvaret för förvärvs- och hemarbete kan förmodas ytterligare försvåra kvinnors 

förankrings- och möjligheter att avancera på arbetsmarknaden under 1990-talets strukturomvandling 

med ökade krav på flexibilitet och arbetsinsatser. 

Det är också viktigt att analysera sambanden mellan förändrade familjebildningsmönster 

och arbetsmarknadsförankring. Under 1990-talet har exempelvis risken för rörlighet 

i riktning mot en svagare arbetsmarknadsförankring ökat bland ensamstående föräldrar, 

som framför allt utgörs av kvinnor. Arbetslösheten slog särskilt hårt mot denna grupp 

(Lundborg 2000). 

Folkhälsokonsekvenser av bristfällig 

arbetsmarknadsförankring 

Den internationella folkhälsoforskningen inom arbetslöshetsområdet visar tydliga samband 

mellan arbetslöshet och ohälsa bland såväl kvinnor som män (Winefield 1995; Kieselbach 

2003; Dooly & Catalano 2003). Svensk forskning visar bland annat betydelsen av 

arbetslöshet i unga år för hälsosituationen vid 30 år för kvinnor och män (Hammarström & 

Janlert 2002), att unga kvinnors och mäns hälsa och hälsovanor förefaller påverkas mer av 

arbetslöshet än vuxnas (Reine o.a. 2004) samt att ett dos-respons-samband tycks föreligga 

mellan arbetslöshetens längd och psykisk ohälsa bland kvinnor och män (Hammarström 

& Janlert 1997) liksom sexuellt risktagande bland män (Hammarström & Janlert 1998). 

Även efter kontroll för selektion (det vill säga alkoholkonsumtionen i början av studien) 

förefaller ungdomsarbetslöshet vara en riskfaktor för förhöjd alkoholkonsumtion, särskilt 

bland unga män (Janlert & Hammarström 1992; Novo 2000). Att bli mamma (men inte 

att bli pappa) reducerar drastiskt alkoholkonsumtionen (Janlert & Hammarström 1992). 

Ungdomsarbetslöshet förefaller även vara en riskfaktor för att börja röka, särskilt bland 

unga kvinnor (Hammarström & Janlert 1994). Rökvanorna tycks också vara konjunkturberoende 

bland de unga – fler röker i högkonjunktur än i lågkonjunktur (Novo o.a. 2000). 

Expositionsmekanismer förefaller vara av större betydelse än selektionsmekanismer 

(Novo 2000). En studie av betydelsen av hälsorelaterad selektion bland 16-åringar för 

klasstillhörigheten vid 30 år visar att enbart övervikt bland flickor hade samband med 

framtida arbetarklasstillhörighet (Hammarström & Janlert 2005). Resultaten kan tolkas i 

termer av diskriminering av överviktiga kvinnor på arbetsmarknaden. 

Unga kvinnors och mäns hälsa förefaller att påverkas lika mycket av arbetslöshet under 

hög- som under långkonjunktur (Novo 2000). Däremot tycks lågkonjunktur ha negativ 

inverkan på hälsotillståndet bland kvinnor (men inte bland män) i arbete och i arbets-


marknadsåtgärder (Novo o.a. 2001). En förklaring kan vara att nedskärningar på arbetsmarknaden 

får svårare konsekvenser på kvinnodominerade jämfört med mansdominerade 

arbetsplatser (a.a). Arbete med människor går inte att rationalisera lika lätt som arbete med 

maskiner och därför medför nedskärningar på kvinnodominerade arbetsplatser att färre 

personer ska utföra samma eller en ökad arbetsbörda. En annan förklaring kan vara att 

kvinnors arbetsmarknad är mer begränsad, det vill säga valmöjligheterna är färre för kvinnor 

i kommuner där den kvinnliga arbetsmarknaden framför allt finns inom den offentliga 

sektorn. Välfärdsbokslutet visar att under 1990-talet minskade personaltätheten med 20 

procent inom skolor och med 45 procent inom fritidsverksamheten (SOU 2001). Nedskärningarna 

kan vara en orsak bakom det faktum att kvinnor i arbetslivet försämrade sin 

hälsa mest av alla under 1990-talets lågkonjunktur och den därav följande kraftigt ökande 

sjukfrånvaron inom kvinnodominerade arbetsplatser (SBU 2003). 

Det saknas folkhälsoforskning, särskilt longitudinella studier, om hälsokonsekvenserna 

av de förändrade arbetsmarknadsvillkor som skedde under 1990-talet (Aronsson 2002; 

Härenstam o.a. 2005; Westerlund 2005). Men mycket talar för att hälsotillståndet har 

påverkats av förändringarna. En treårig longitudinell studie av organisationsförändringar 

på arbetsplatser i slutet av 1990-talet visar att de bästa arbetsmiljöerna vad gäller kontroll, 

krav, konflikter, ergonomi med mera, fanns i organisationer som sluppit omorganisationer 

(Härenstam o.a. 2005). Omorganisation hade mer negativa arbetsmiljökonsekvenser i 

offentlig jämfört med i privat sektor. Ökade krav i kombination med oförändrat eller sänkt 

beslutsutrymme har under 1990-talet ökat markant inom kvinnodominerade sektorer 

såsom vård- och omsorgssektorn och även inom handel, hotell och restaurang (Le Grand 

o.a. 2001). En studie av företag visade ett starkt samband mellan arbetsplatsexpansion och 

sjukfrånvaro bland kvinnor i offentlig sektor (Westerlund 2005). En möjlig förklaring som 

ges är den försämrade arbetsmiljön på kvinnodominerade arbetsplatser. 

Det saknas enighet bland forskare om huruvida tillfälliga jobb utgör en hälsorisk. Ett par 

forskningsöversikter drar slutsatsen att det finns samband mellan tillfälliga jobb och psykisk 

ohälsa, medan sambandet med andra ohälsomått är mer osäkert (Ferrie 2001; Virtanen 

o.a. 2005). Det behövs fler longitudinella studier för att analysera såväl hälsoselektion som 

ackumulerade risker under livet. Kontexten måste också studeras, exempelvis om tillfälliga 

jobb leder till högre eller lägre grad av kontroll och om dessa jobb utgör en språngbräda 

mot fastare arbetsmarknadsförankring eller återvändsgränd (Aronsson 2004). Flera studier 

i framför allt Norden har visat att det är de kvinnodominerade tidsbegränsade anställningar 

som har sämst förankring på arbetsmarknaden och som är förenade med sämst hälsa jämfört 

med tillsvidareanställningar (Virtanen o.a. 2003; Aronsson o.a. 2002). 

Forskning om hälsokonsekvenserna av arbetsmarknadsåtgärder har också varit sparsam. 

Ett problem i kohortstudier är att longitudinella analyser försvåras då åtgärderna ofta 

byts ut. Inga hälsoeffekter kunde i en svensk avhandling påvisas av ett halvårs deltagande 

bland kvinnor och män i åtgärder (Westerlund 2005). I en studie av ungdomar har arbetsmarknadsåtgärder 

visat sig ha positivare hälsoeffekter bland unga män jämfört med unga 

kvinnor (Hammarström & Janlert 2000). En förklaring kan vara att åtgärdernas omfattning, 

innehåll, arbetsmiljö samt möjligheter till fortsatt anställning skiljer sig mellan kvinnor 

och män. Utredningen om kvinnors arbetsmarknad framhåller att åtgärdsprogram-


men alltjämt är utformade för den manlige arbetaren, trots att arbetsmarknadens behov 

har förändrats sedan programmen introducerades (SOU 1996:56). Män tilldelas dyrare 

åtgärder än kvinnor, exempelvis arbetsmarknadsutbildning med dyrare utrustning och i 

mindre grupper. Män dominerar också starkt i beredskapsjobb samt i program som riktar 

sig direkt till arbetslivet, såsom rekryteringsstöd och starta-eget-bidrag. 

Kön eller genus som orsak 

till kvinnors höga sjukskrivning? 

Redan i mitten av 1940-talet konstaterade en engelsk forskare att kvinnors sjukfrånvaro 

var högre än mäns (Wyatt 1945). Han drog slutsatsen att detta till stor del berodde på att 

kvinnor i högre utsträckning var exponerade för hälsorisker av olika slag och nämnde kvinnors 

huvudansvar för hem och familj och den krigsrelaterade oron för familjens säkerhet. 

Kvinnors högre sjukfrånvaro än män har fortsatt i Storbritannien och i resten av Europa 

också efter andra världskriget (SBU 2003). Kvinnors högre sjukfrånvaro har varit föremål 

för sjukfrånvaroforskarnas intresse och några förklaringslinjer kan urskiljas. En möjlig 

förklaring till kvinnors högre sjukfrånvaro kan vara arbetsvillkoren i kvinnodominerade 

arbeten inom skola, vård och omsorg. Arbeten inom skola, vård och omsorg utmärks bland 

annat av: 

– höga krav på fysisk och mental närvaro medan man är på jobbet, 

– att arbetsuppgifterna är människointensiva med följden att de också är känslomässigt 

engagerande både genom att vara positivt stimulerande men också genom att vara negativt 

krävande, 

– kränkningar, sexuella trakasserier och hot om våld är vanligare inom den här typen av 

yrken och drabbar kvinnor i högre utsträckning än män, 

– att vara personalintensiva vilket gör dem kostsamma med följande krav på nedskärningar 

och högre effektivitet, 

– att ha både en politisk och en administrativ ledning vilket medför särskilda villkor för 

dem som arbetar i offentlig sektor, bland annat en förväntan från politiker och allmänhet 

om innehållet i verksamheten, 

– att vara lågavlönade och för en stor del av arbetskraften helt utan möjlighet att göra karriär. 

Ur ett svenskt perspektiv kan vi konstatera att kvinnor som arbetar i den offentliga sektorn, 

i synnerhet kommuner och landsting, har svarat för en stor del av den stora ökningen 

från slutet av 1990-talet. Totalt har kvinnornas andel av sjukskrivningarna ökat successivt 

under 1990-talet och år 2003 svarade kvinnor för 63 procent av antalet sjukpenningdagar 

(SBU 2003). Kvinnors sjukskrivningsperioder var också i genomsnitt längre än mäns (26 

sjukpenningdagar per år jämfört med 15 dagar för män). I slutet av 1990-talet gick kvinnor 

om män även i statistiken över förtidspensioneringar (a.a.). Samtidigt skedde det en 

mycket kraftig ökning av antalet beviljade förtidspensioner och sjukbidrag, särskilt bland 

kvinnor i åldern 30–39 år. År 2002 hade var tionde kvinna och var 14:e man i arbetsför 

ålder förtidspension eller sjukbidrag.


En rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU 2003) drar slutsatsen 

att det saknas kunskap om sjukskrivningarnas orsaker och konsekvenser. Orsakerna 

till könsskillnaderna är därför hittills föga kända, men mer pressande arbetsförhållanden 

inom den kvinnodominerade offentliga sektorn antas vara en viktig orsak till den ökande 

sjukfrånvaron inom kvinnodominerade arbetsplatser. Under 1990-talet skedde en kraftig 

nedskärning inom offentlig sektor till följd av sämre offentliga finanser. I en intervjustudie 

av undersköterskor vid ett svenskt sjukhus som genomgick en omfattande personalminskning 

beskrev undersköterskorna hur de uppfattade sig som en arbetsgrupp som blivit 

särskilt drabbad och att de befann sig i en underordnad och svag position med sämre förhandlingsläge 

än andra grupper inom sjukhuset (Hertting o.a. 2005). Undersköterskorna 

beskrev också sitt jobb som tufft och krävande och trots att de ibland hade de känslomässigt 

mest nära relationerna till patienterna hade de mycket lite inflytande över vården eller 

sin egen arbetssituation. Låg utbildning och liten makt minskade deras möjligheter till 

inflytande över sin egen arbetssituation. I en annan svensk kvalitativ studie från mitten 

av 1990-talet fann man att kvinnor inom sjukvården anpassade sig till nya krav och förväntningar 

för att inte patienterna skulle drabbas (Thomson 1995). I en studie av kvinnor 

som blivit sjukskrivna för arbetsrelaterad stress beskrev kvinnorna hur de under en lång 

period försökt anpassa sig till de allt högre kraven i arbetet (Holmgren & Dahlin-Ivanoff 

2004). Till slut gick det inte längre och från att ha haft kontroll över allt förlorar de helt 

kontrollen. 

Det är alltså möjligt att kvinnor, i högre grad än män, anpassar sig till alltför höga krav 

i arbetslivet och att kvinnodominerade arbetsplatser utmärks av en sådan anpassningens 

kultur. Anpassning är en effekt av social inlärning på individ- och gruppnivå och har i 

hög grad sina rötter i den genusordning som både kvinnor och män utvecklas i. Det finns 

en klassisk text om uppfostran skriven av den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau 

på 1700-talet, där han beskriver hur viktigt det är att pojken Emile får utvecklas i frihet 

och nyfiket sökande. Denna fria utveckling gällde emellertid inte flickor. I ett avsnitt om 

flickan Sofie skriver Rousseau i stället om hur viktigt det är att hon anpassar sig till det liv 

hon ska leva som vuxen, nämligen ett liv i stillhet och koncentration och omsorg om andra: 

(Rousseau 1762). Vi har förändrat synen på flickors uppfostran en del sedan Rousseaus 

tid, men kraven på anpassning finns kvar, vilket en rad studier från den svenska skolan har 

bekräftat. 

Den horisontella könssegregeringen, som beskrivits tidigare i kapitlet, har också varit 

föremål för sjukfrånvaroforskares intresse. I flera studier baserade på data från mitten av 

1980-talet fann man att kvinnor i mansdominerade yrkesgrupper hade en högre sjukfrånvaro 

än män i motsvarande yrkesgrupp (Alexanderson o.a. 1994; Alexanderson o.a. 1995; 

Hensing 2004; Leijon 2004). När det gällde sjukfrånvaro med psykiatrisk diagnos fann 

man dock att män i kvinnodominerade yrkesgrupper hade högre sjukfrånvaro än kvinnorna 

i motsvarande grupp. Dessa skillnader kan bero på hälsorelaterad selektion, det vill 

säga att män som på grund av ohälsa inte orkar med traditionella manliga arbeten söker 

sig till kvinnodominerade arbeten. Skillnaderna kan också diskuteras i förhållande till en 

organisationsteori om de mekanismer som på en arbetsplats kan leda till en ökad utsatthet 

för individer som är i minoritet i sin grupp (Moss Kanter 1977, 1993). Något förenklat inne-


bär teorin att individer som är i minoritet är mer synliga och lätta att identifiera vilket leder 

till både för- och nackdelar. De uppfattas också av majoritetsgruppen som typiska för sin sort 

och blir därför ofta föremål för stereotypa föreställningar och förväntningar. Slutligen stärker 

majoritetsgruppen sin sammanhållning och uppfattning om likhet om det finns någon som 

avviker exempelvis med avseende på kön, etnicitet, ålder eller funktionshinder. Den norske 

sociologen Arne Mastekaasa har med utgångspunkt i teorin gjort en empirisk studie av sambanden 

mellan sjukfrånvaro och horisontell könssegregering (Mastekaasa 2005). Han fann 

inget samband mellan könssegregering och mäns sjukfrånvaro men fann ett svagt samband 

mellan kvinnors sjukfrånvaro och arbete på kvinnodominerade arbetsplatser. Dessa fynd 

talar emot tidigare studier om att könet i minoritet skulle ha en högre risk för sjukfrånvaro. 

I en svensk studie från 1995 fann Hensing och Alexanderson (Hensing 2004) att kvinnor i 

metallindustri hade en högre risk för sjukfrånvaro än sjukvårdsanställda kvinnor. När man 

analyserade sjukfrånvaro inom gruppen kvinnor i metallindustri fann man emellertid att det 

var kvinnor som arbetade på de kvinnodominerade avdelningarna inom industrierna som 

hade den högsta sjukfrånvaro. Detta fynd ligger i linje med den norska studien. I den svenska 

metallarbetarstudien fann man att kvinnorna på de kvinnodominerade avdelningarna var 

exponerade för psykosociala arbetsmiljörisker i högre grad än kvinnorna på de mansdominerade 

avdelningarna. Det är möjligt att den hypotes som Mastekaasa (2005) lanserar i sin 

studie om en mer frånvarovänlig kultur på kvinnodominerade arbetsplatser kan vara intressant 

att studera vidare, men denna hypotes måste också kopplas till de återkommande fynden 

om sämre arbetsvillkor på kvinnodominerade arbetsplatser. 

Andra faktorer än de nu diskuterade spelar också in i den ökade sjukfrånvaron i Sverige. 

Inlåsningsmekanismer, ökade krav i arbetet, minskad tolerans för nedsatt arbetsförmåga 

i arbetslivet samt bristande eller fel typ av utbildning vilket minskar möjligheten 

till rörlighet är några exempel som diskuterats (SBU 2003; Marklund 2005; Astvik o.a. 

2006). Samtliga dessa faktorer kan påverka män och kvinnor på olika sätt. Det är också 

viktigt att skilja orsakerna till att någon blir sjukskriven från orsakerna till att någon blir 

långtidssjukskriven. Skälet till att man blir långtidssjukskriven sammanhänger utöver 

arbetsmarknadsrelaterade faktorer också med bemötande och behandling inom hälso- 

och sjukvården och Försäkringskassan. Enligt Försäkringskassan erbjuds kvinnor oftare 

åtgärder som går ut på att korrigera kvinnan själv, exempelvis genom sjukgymnastik eller 

någon annan behandling, medan män oftare erbjuds åtgärder som går ut på att korrigera 

hans arbetsplats eller göra honom mer kvalificerad för att kunna byta arbete (RFV 2004). 

Sådana skillnader kan vara betydande för möjligheten att återgå i arbete och behöver studeras 

ytterligare. Andra studier har funnit att män rapporterade ett sämre bemötande från 

myndighetsföreträdare än kvinnor (Östlund 2003). I kvalitativa studier av kvinnor och 

män som varit sjukskrivna för ryggbesvär framkom stora likheter i vilka faktorer som man 

uppfattade som positiva för återgång i arbete (Östlund 2001), vilket bland annat var att få 

ett respektfullt och individualiserat bemötande. Betydelsen av krav i det obetalda arbetet 

påverkar också möjligheten till rehabilitering och praktiska skäl som tillgång till egen bil 

eller möjligheten att delta i rehabilitering på heltid kan vara avgörande för om man kan 

fullfölja en rehabiliteringsåtgärd eller inte (Östlund 2004).

Åtgärds- och forskningsbehov 


Folkhälsopolitiska rapporten (2005) föreslog följande åtgärder för att åstadkomma en mer 

jämlik ekonomisk och social trygghet mellan kvinnor och män: 

– att arbetet på nationell och lokal nivå för att åstadkomma lika lön mellan kvinnor och 

män för lika och likvärdigt arbete bör förstärkas 

– att riktade statliga satsningar behövs för att höja lönerna inom kvinnodominerade jobb 

– att en jämnare könsfördelning inom mans- respektive kvinnodominerade sektorer bör 

stimuleras. 

Till det kan läggas behovet av åtgärder på lokal och nationell nivå för att öka människors möjligheter 

att få trygga anställningsvillkor samt åtgärder på alla nivåer emot arbetslösheten. 

Det finns en rad studier som visar att yrkesarbete är positivt för kvinnor. Det ger en 

rumslig och ekonomisk frihet och självständighet. Emellertid måste dessa positiva effekter 

av arbete också följas av en god arbetsmiljö på kvinnodominerade arbetsplatser. Det 

ligger en stor utmaning i att forma framtidens hälsofrämjande arbetsplatser inom de för 

samhället så viktiga områdena vård, skola och omsorg. 

Behovet av genusforskning inom arbetsmarknadsområdet är stort och inte minst behövs 

det mer forskning om gränsytorna mellan arbete, familj, fritid och egen tid. Ett område i 

särskilt stort behov av mer genusforskning är hälsokonsekvenserna av bristfällig arbetsmarknadsförankring 

i olika åldrar och sociala samhällsklasser. 

Det finns ett stort behov av att utveckla det försäkringsmedicinska arbetet inom hälso- 

och sjukvården och att olika åtgärder utvärderas med hänsyn till deras effekter. Hittills har 

sjukskrivningar i stor utsträckning skett utan att det har funnits forskningsbaserad kunskap 

om vad som är rimlig och relevant sjukskrivningslängd och omfattning i förhållande till en 

viss sjukdom och arbetsförmåga. Det finns risker med en alltför generös sjukskrivning för 

individen genom att risken för marginaliseringen från arbetslivet ökar som en följd av frånvaron 

i sig snarare än som en följd av den medicinskt nedsatta arbetsförmågan. Det finns 

också risker med en alltför sträng sjukskrivning, eftersom en alltför tidig återgång i arbete 

kan leda till bestående försämringar av individens hälsa och funktionsförmåga. Det finns 

alltså ett stort behov av ny kunskap ur en rad olika aspekter när det gäller sjukfrånvarons 

orsaker, konsekvenser och praxis. 

SBU-rapporten om sjukfrånvaro (2003) konstaterade att det finns ett stort behov av 

forskning om sjukfrånvaron och dess orsaker inte minst ur ett genusperspektiv. Exempel 

på angelägna forskningsområden är betydelsen av: 

– kvinnors ansvar för hem- och hushållsarbete i kombination med förvärvsarbete för 

sjukfrånvaro och sjukskrivningarnas längd, 

– bemötande från hälso- och sjukvårdspersonal och försäkringskassans handläggare samt 

val av rehabiliteringsåtgärder för långtidssjukskrivningar och i vilken utsträckning det 

finns icke-relevanta skillnader mellan kvinnor och män, 

– arbetsgivares syn på psykisk och fysisk hälsa hos kvinnor och män för arbetsmiljöarbete 

och för rehabiliteringsinsatser,


– frånvarokultur respektive anpassningskultur för hälsa, ohälsa och sjukfrånvaro och vilka 

mönster och variationer som finns på arbetsplatser med hänsyn till andelen kvinnor 

och män. 

Referenser 

Alexanderson K, Hensing G, o.a. (1995). Pregnancy-related sickness absence among 

employed women in a Swedish county. Scandinavian Journal of Work, Environment & 

Health 21(3): 191-8. 

Aronsson G. (2002) Hälsoaspekter på tidsbegränsade anställningar. Ds 2002:56. 

Aronsson G, Gustafsson K, Dallner M. Work environment and health in different types 

of temporary jobs. European Journal of Work and Organizational Psychology 2002; 

11:151-175. 

Aronsson G. (2004) Hälsa och utvecklingsmöjligheter i tidsbegränsade anställningar. I 

Gustafsson RÅ, Lundberg I (red.). Arbetsliv och hälsa 2004. Malmö: Liber idéförlag, 

s. 215-235. 

Artazcoz L, Artieda L, Borrell C, Cortes I, Benach J, Garcia V. (2004) Combining job and 

family demands and being healthy: what are the differences between men and women? 

Eur J Public Health 14(1):43-8. 

Astvik W, Mellner C, o.a. (2006). På väg – en kvalitativ studie av långtidssjukskrivning, 

arbete och rörlighet. Arbete och Hälsa. Marklund S. Stockholm, Arbetslivsinstitutet. 

Connell RW (1987) Gender and power: society, the person and sexual politics. Cambridge: 

Polity in association with Blackwell. 


Courtney WH (2000). Constructions of masculinity and their influence on men’s wellbeing: 

a theory of gender and health. Soc Sci Med 50(10):1385-401. 

Dooley D, Catalano R.(2003) Introduction to underemployment and its social costs. Am J 

Community Psychol. Sep;32(1-2):1-7. 

Ferrie JE. (2001) Is job insecurity harmful to health? J R Soc Med 94:71-6. 

Folkhälsopolitisk rapport (2005). Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Hammarström A, Janlert U. (1994) Unemployment and change of tobacco habits. A study 

from 16 to 21 years of age. Addict. 89:1691-1696. 

Hammarström A, Janlert U. (1997) Nervous and depressive symptoms in a longitudinal 

study of youth unemployment- selection or exposure? Journal of Adolescent Health 

20:293-305. 

Hammarström A, Janlert U. (1998) Unemployment and sexual risk taking among adolescents. 

Scand. J. Soc. Med. 25(4):266-270. 

Hammarström A, Janlert U (2000). Do early unemployment and health status among 

young men and women affect their possibility of later employment? Scand J Public 

Health 28(1):10-15.


Hammarström A. Janlert U. (2002) Early unemployment can contribute to adult health 

problems: results from a longitudinal study of school leavers. J Epidemiol Community 

Health 56, 624-630. 

Hammarström A, Janlert U. (2005) Health selection in a 14-year follow-up study – a question 

of gendered discrimination? Soc Sci Med 61(10);2221-32. 

Hensing G, Alexanderson K. (2004). The association between sex segregation, working 

conditions and sickness absence among employed women. Occupational and Environmental 

Medicine Feb;61(2):e7 (http://www.occenvmed.com/cgi/content/full/61/2/ 

e7).). 

Hertting A, Nilsson K, o.a. (2005). Assistant nurses in the Swedish health care sector during 

the 1990s: a hard hit occupational group with a tough job. Scand J Public Health 

33: 107-113. 

Holmgren K och Dahlin-Ivanoff S (2004). Women on sickness absence--views of possibilities 

and obstacles for returning to work. A focus group study. Disabil Rehabil 

26(4): 213-22. 

Håkansson K. (2001) Språngbräda eller segmentering? En longitudinell studie av tidsbegränsat 

anställda. Forskningsrapport 2001:1, Institutet för arbetsmarknadspolitisk 

utvärdering, Uppsala. 

Härenstam A and the MOA Research Group. (2005) Different development trends in working 

life and increasing occupational stress requires new work environment strategies 

Work: A journal of Prevention, Assessment and Rehabilitation, 25(3) (forthcoming). 

Janlert U. (1997) Unemployment as a disease and diseases of the unemployed. Scand J 

Work Environ Health 23 Suppl 3, 79-83. 

Janlert U, Hammarström A. (1992) Alcohol consumption among unemployed youths. Br 

J Addict 87:703-714. 

Kieselbach T. (2003) Long-term unemployment among young people: The risk of social 

exclusion. Am J Community Psychology 32, 69-76. 

Korpi W, Stenberg SÅ. (2001) Massarbetslöshetens Sverige arbetslöshetens karaktär och 

effekter på individers levnadsförhållanden. Kommittén Välfärdsbokslut: Välfärd och 

arbete i arbetslöshetens årtionde. (SOU 2001:53). 

Le Grand C, Szulkin R, Tåhlin M. (2001) Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet 

under tre decennier. Kommittén Välfärdsbokslut: Välfärd och arbete i arbetslöshetens 

årtionde. (SOU 2001:53). 

Leijon M, Alexanderson K, Hensing G (2004). Sickness absence due to musculoskeletal 

diagnoses – association with occupational gender segregation. Scand J Public Health 

32(2): 94-101. 

Lundborg O. (2000) Vilka förlorade jobben under 1990-talet? I Fritzell J (red). Välfärdens 

förutsättningar – Arbetsmarknad, demografi och segregation. Antologi från kommittén 

Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

Marklund S, Ed. (2005). Den höga sjukfrånvaron - problem och lösningar. Stockholm, 

Arbetslivsinstitutet. 

Mastekaasa A (2005). Sickness absence in female- and male-dominated occupations and 

workplaces. Soc Sci Med 60(10): 2261-72.


Moss Kanter E. (1977, 1993). Men and Women of the Corporation. New York, Basic 

Books. 

Novo M. (2000) Young and unemployed – does the trade cycle matter for health? Umeå: 

Umeå universitet (akad. avh.). 

Novo M, Hammarström A, Janlert U. (2000) Smoking habits – a question of trend or 

unemployment? A comparison of young men and women between boom and recession. 

Public Health 114:460-463. 

Novo M, Hammarström A, Janlert U. (2001) Do high levels of unemployment influence 

the health of those non-employed? A gendered comparison of young men and women 

during boom and recession. Soc Sci Med 53(3): 293-303. 

Nyberg A. (2005) Arbetsmarknadsstatistik: ideologi eller verklighet? Arbetsmarknad och 

arbetsliv 11(1):45-55. 

Regnér H. (2000) Ändrade förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken? I Frtizell J (red). 

Välfärdens förutsättningar – Arbetsmarknad, demografi och segregation. Antologi från 

kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

Reine I, Novo M, Hammarström A. (2004) Does the association between ill health and 

unemployment differ between young adults and adults? Results from a 14-year followup. 

Public Health 118(5);337-45. 

Rousseau J-J (1762). Émile ou de l’ Education. 

RFV (2004). Socialförsäkringsboken 2004. Årets tema: Kvinnor, män och sjukfrånvaron. 

Stockholm. 

SBU. (2003) Sjukskrivning – orsaker, konsekvenser och praxis. En systematisk litteraturöversikt. 

Stockholm: SBU (SBU rapport 2003:167). 

SCB. (2004) Sysselsättning och arbetslöshet 1975-2003. Information från Arbetskraftsundersökningarna 

2004:1. 

SOU. (1996) Hälften vore nog: Om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad. Slutbetänkande 

från utredningen om kvinnors arbetsmarknad. Stockholm: Fritzes. (SOU 

1996:56). 

SOU 1998:6. Ty makten är din – myten om det rationella arbetslivet och det jämställda 

Sverige. Betänkande ifrån Kvinnomaktutredningen. Stockholm: Näringsdepartementet. 

SOU. (2001) Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. 

Stockholm: Socialdepartementet. (SOU 2001:79). 

Thomson H (1995). Anpassningens pris. En feministisk studie av kvinnors arbete och 

livsstil. Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm. 

Westerlund H. (2005) Health changes in a changing labour market. Karolinska Institute: 

Stockholm (akad. avh.). 

Winefield A.H. (1995) Unemployment: its psychological costs. In International Review of 

Industrial and Organizational Psychology. Edited by Cooper C.L. and Robertson I.T. 

John Wiley & Sons Ltd, New York. pp 169-212. 

Wyatt, S. (1945). A study of sickness absence among women in industry. London, Industrial 

Health Research Board, Medical Research Council.


Virtanen M. (2003) Temporary employment and health. People and work research reports 

61, Doctoral thesis, Finnish Institute of Occupational Health, Helsingfors. 

Virtanen P, Liukkonen V, Vahtera J, Kivimäki M, Koskenvuo M. Health inequalities in 

the workforce: the labour market core-periphery structure. Int J Epidemiol 2003; 

32:1015-1021. 

Virtanen M, Kivimäki M, Joensuu M, Virtanen P, Elovainio M, Vahtera J. (2005) Temporary 

employment and health: a review. Int J Epidemiol February 28 [E-pub ahead of 

print]. 

Åberg R, Nordenmark M. Arbetslöshet och levnadsvillkor under 1990-talets krisår. (2000) 

I Fritzell J (red). Välfärdens förutsättningar – Arbetsmarknad, demografi och segregation. 

Antologi från kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

Östlund G (2002). Promoting return to work. Lay experiences after sickness absence with 

musculoskeletal diagnoses. Division of Social Medicine and Public Health, Department 

of Health and Society. Linköping, Linköping University. 

Östlund G, Cedersund E, Alexanderson K, Hensing G, (2001). ”It was really nice to have 

someone” – Lay people with musculoskeletal disorders request supportive relationships 

in rehabilitation. Scand J of Public Health 29(4): 285-291. 

Östlund G, Cedersund. E., Alexanderson K, Hensing G, (2004). Domestic strain: A hindrance 

in rehabilitation? Sc J of Caring Sciences. 

Östlund GM, Borg. K., Wide P, Hensing GK, Alexanderson KA, (2003). Clients’ perceptions 

of contacts with professionals within health care and social insurance officers. 

Scand J Public Health 31 (4): 275-82(4): 275-82.


Kapitel 2. Medellivslängd, dödlighet, 

sjuklighet och hälsovanor – ett 

maskulinitetsperspektiv 


Kvinnors medellivslängd är längre än männens. Detta är numera ett faktum som gäller för 

alla världens länder. Fram till för bara något år sedan fanns det några länder i Sydostasien där 

män hade längre medellivslängd än kvinnor (Hemström 1999). Orsaken till kvinnors högre 

dödlighet i dessa länder var inte enbart många barnsängar med reproduktiva komplikationer 

utan även diskriminering i form av att exempelvis flickor fick sämre tillgång till mat, skolgång 

och sjukvård och i stället tvingades till arbete (Danielsson & Lindberg 2001). 

Att kvinnor har högre medellivslängd än män har framhållits som argument för att det 

är män snarare än kvinnor som är förfördelade vad gäller ohälsa. Detta kapitel ska ur ett 

genusperspektiv analysera dödlighet och sjuklighet och tänkbara förklaringsmodeller. 

Medellivslängd i ett historiskt perspektiv 

I Sverige var år 2003 medellivslängden för kvinnor 82,4 år jämfört med 77,9 år för män 

(Folkhälsorapport 2005). Kvinnor har inte alltid haft längre medellivslängd än män i vårt 

land. I forna tiders jägarsamhällen dog kvinnor vid yngre år än män. Orsaken var inte kvinnors 

i och för sig höga dödlighet i samband med graviditeter, utan att flickor nedvärderades 

i samhället. Det var pojkarna, de framtida jägarna, som skulle få rätt näring. Flickorna 

drabbades av undernäring och infektionssjukdomar (Högberg 1983; Hammarström 1991). 

Flickornas situation ändrades i bondesamhället, men först under medeltiden började skillnaderna 

i dödlighet utjämnas i Europa. 

Figur 2.1 visar medellivslängden bland kvinnor och män i Sverige sedan 1750. Kurvan 

visar en i stort sett oavbruten ökning av medellivslängden bland kvinnor och män under 

hela perioden. Under perioden har medellivslängden mer än fördubblats. Intressant i det 

här sammanhanget är att analysera den prickade kurvan i figuren (som till skillnad mot 

medellivslängdskurvorna ska avläsas mot den högra vertikala axeln). Kurvan visar att 

skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män har varierat kraftigt under perioden, 

från som mest 6 års högre medellivslängd bland kvinnor i slutet av 1990-talet till som 

lägst cirka 2 år runt 1920-talet. Fram till ungefär 1830-talet ökade kvinnornas medellivslängd 

mer än männens. Därefter minskade könsskillnaderna i stort sett oavbrutet fram till 

1920-talet för att sedan vända om och öka ganska brant. Sedan början av 1990-talet har 

kurvan vänt: kvinnors fördel i år minskar. 

31


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 2:1. Medellivslängd i Sverige åren 1750–2005. Bearbetning av Janlert (1998). 

 

 

Olika orsaker till skillnaderna i medellivslängd mellan kvinnor och män har diskuterats. 

Urban Janlert (1998) har analyserat könsskillnader i medellivslängd i förhållande till några 

hörnstenar i Sveriges jämställdhetspolitik och konstaterar att under 1800-talets senare del 

händer förhållandevis lite i jämställdhetspolitiken samtidigt som könsskillnaderna i medellivslängd 

minskar. Under 1900-talets första hälft sker det en ”socialpolitisk islossning” 

med stor betydelse för landets jämställdhet. Under perioden 1925–1949 sker också den 

största ökningen av medellivslängden för kvinnor jämfört med män under hela den studerade 

perioden. Även om inga samband kan bevisas i Janlerts analys är en tolkning att 

insatser för att stärka jämställdheten kan ha betydelse för att öka kvinnors medellivslängd. 

En central fråga i sammanhanget är förstås hur lång tid det tar för jämställdhetspolitiska 

insatser innan någon skillnad kan ses i dödligheten. 

I en analys av dödlighet bland kvinnor och män under perioden 1945–1992 drar Örjan 

Hemström slutsatsen att den ekonomiska tillväxten i Sverige förefaller vara mer gynnsam 

för kvinnors än för mäns överlevnad, vilket delvis kan bero på kvinnors ökade tillgång till 

förvärvsarbete samt kvinnors högre status i samhället (1999). Männens högre alkohol- och 

cigarettkonsumtion i kombination med en biogenetisk sårbarhet för hjärt-kärlsjukdomar 

lyftes i stället fram som tänkbara förklaringar till männens överdödlighet. 

Sam Willner (2005) har i sin analys lyft fram betydelsen av Sveriges alkoholpolitik i ett 

historiskt perspektiv för könsskillnaderna i dödlighet. Han menar att förändringar i alkoholpolitiken 

– som påverkar såväl konsumtionsnivåer som förekomsten av alkoholrelaterade 

skador – har haft större effekter på dödligheten bland vuxna män än vuxna kvinnor, eftersom 

alkoholkonsumtion är så nära förknippad med de dominerande manlighetsidealen i vårt 

samhälle. Den mycket liberala alkohollagstiftning som infördes 1809 ledde till en kraftigt


ökad brännvinskonsumtion bland män och därmed till ökade skillnader mellan kvinnors och 

mäns medellivslängd fram till mitten av 1850-talet, medan brännvinslagstiftningen 1855 och 

senare Brattsystemet tillsammans med restriktionerna under första världskriget var en viktig 

orsak till den minskade manliga överdödligheten fram till 1930-talet. Att könsskillnaderna i 

dödlighet därefter ökade – särskilt efter 1950 – beror enligt Willner framför allt på en kraftig 

ökning av hjärt-kärlsjukdomar bland medelålders män som en följd av förändrade kostvanor 

och rökning. Men även den liberaliserade alkoholpolitiken – med ökad alkoholkonsumtion 

som följd – har enligt Willner haft betydelse för männens ökande överdödlighet. Efter EUinträdet 

har alkoholkonsumtionen ökat kraftigt bland både kvinnor och män. 

Exemplet Ryssland 

Alkoholkonsumtionen i Ryssland är bland de högsta i världen. I samband med Sovjetunionens 

fall i början av 1990-talet fyrdubblades den alkoholrelaterade dödligheten på några 

års tid. Under de senaste 40 åren har den alkoholrelaterade dödligheten fyrdubblats bland 

män och sexdubblats bland kvinnor. I en studie av ålderstandardiserad alkoholrelaterad 

dödlighet (i diagnoserna kronisk alkoholism, alkoholpsykos, alkohol cirrhos och alkoholförgiftning) 

i Ryssland under de senaste åren visar Pridemore och Kim (2006) att den 

alkoholrelaterade dödligheten år 2002 var omkring 70 per 100 000 män jämfört med cirka 

20 per 100 000 kvinnor, med högst dödlighet i åldersgruppen 45–54 år bland män och i 

åldersgruppen 55–65 år bland kvinnor. Även om det finns metodproblem i jämförelsen 

kan nämnas att den alkoholrelaterade dödligheten i Sverige år 2003 var 40 per 100 000 för 

män och 10 per 100 000 för kvinnor (Socialstyrelsen 2005). Den ökande alkoholrelaterade 

dödligheten i Ryssland kan sättas i samband med de kraftiga förändringarna som skedde i 

landet på såväl politisk, ekonomisk, social samt ideologisk nivå med ökande arbetslöshet, 

tilltagande fattigdom och ökande antal skilsmässor kombinerat med den ökande tillgången 

till alkohol.


Dödlighet i olika åldersgrupper och diagnoser 

Som framgick av figur 2.1 har relationen mellan kvinnors och mäns medellivslängd i Sverige 

varierat historiskt sett. Men det finns även påtagliga skillnader i dödlighet i förhållande 

till ålder. Männens högre dödlighet jämfört med kvinnors i förhållande till åldersgrupp 

framgår av figur 2.2. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 2.2. Manlig överdödlighet år 2003. Antal döda män per kvinnor i olika åldersgrupper. 

 

Figuren visar kvoten mellan mäns och kvinnors dödstal i olika åldersgrupper. Om männens 

och kvinnornas dödlighet är lika stor blir talet ett. Om männens dödstal är högre än 

kvinnornas blir talet större än ett. Figuren visar att männens dödsrisk är 1,3 till 3 gånger 

högre än kvinnors i alla åldrar. Vid högre ålder blir skillnaderna mindre. I åldersintervallet 

20–24 år är dödligheten tre gånger högre för unga män än för unga kvinnor. Minsta skillnaden 

mellan könen noteras under tonårstiden samt i åldrarna över 85 år. 

Vad beror männens stora överdödlighet på? Och varför är överdödligheten störst i unga 

år? Ett sätt att studera den frågan är att analysera dödligheten i olika sjukdomsdiagnoser. 

Metoden att beräkna förlorade år utvecklades för att synliggöra dödligheten i yngre åldrar 

byggt på det faktum att fler år går förlorade om en person dör vid 20 års ålder jämfört med 

exempelvis vid 75 års ålder. Figur 2.3 visar antalet förlorade år i olika diagnoser i åldrarna 

1–74 år per 1 000 personer under en femårsperiod.


Figur 2.3. Antalet förlorade år mellan 1 och 74 års ålder i några diagnoser per 1 000 personer i den 

aktuella åldersgruppen för femårsperioden 1998–2002. Män = blå stapel, kvinnor = röd stapel. 

Ur Folkhälsorapport 2005. 

Figuren visar att i åldrarna upp till 74 år förlorar män fler år än kvinnor i alla sjukdomsgrupper 

utom cancer. Könsskillnaderna är störst i hjärt-kärlsjukdomar och i skador. En kritik 

mot denna typ av beräkningar är dock att eftersom kvinnors medellivslängd är längre än 

männens borde åldersintervallet för kvinnor vara längre än för män i beräkningarna. Om vi 

analyserar dödligheten i alla åldrar är dödligheten i cirkulationsorganens sjukdomar något 

högre för kvinnor än för män i Sverige sedan 1998 (Socialstyrelsen 2006). 

De diagnoser som betingar de unga männens överdödlighet i åldersgruppen 15 –24 år 

jämfört med de unga kvinnornas är självmord tillsammans med olyckor (Danielsson & 

Lindberg 2001). 

Sjuklighet 

 

 

 

Att kvinnor har längre medellivslängd än män men samtidigt i flera studier har visat sig ha 

högre sjuklighet kallas ibland för den medicinska paradoxen. Men det finns en tendens att 

överdriva könsskillnader i sjuklighet, genom att framställa kvinnors ohälsa som så mycket 

sämre än männens (MacIntyre o.a. 1996). Enligt senaste folkhälsorapporten har kvinnor 

högre sjuklighet än män i några större sjukdomsdiagnoser: rörelseorganens sjukdomar, 

allergisjukdomar, sjukdomar i urin- och reproduktiva organ samt psykisk ohälsa (Folkhälsorapport 

2005). Män har däremot högre risk än kvinnor att drabbas av förstagångstumörer, 

övervikt, diabetes, cancerdiagnoser (efter 60 års ålder) samt skador och olycksfall 

(a.a). När det gäller hjärt-kärlsjukdomar så löper män 4 gånger så hög risk som kvinnor


att få en hjärtinfarkt i åldrarna 50 till 60 år (a.a). Män har högre risk att insjukna i slaganfall 

fram till 75-årsåldern, medan kvinnor har högre risk att insjukna i åldrarna 75 till 85 

år (Löfmark & Hammarström 2007). Kvinnor drabbas oftare än män av immunologisk 

dysfunktion, exempelvis autoimmuna sjukdomar. En förklaring som ibland anges är att 

kvinnor har robustare immunsystem än män. Under graviditet kan kvinnors mer intensiva 

immunsystem leda till att tillräckligt med skyddande antikroppar förs över till fostret, men 

samtidigt ökar risken för vissa autoimmuna sjukdomar (Rieker & Bird 2005). 

Förklaringsmodeller 

De förklaringar till skillnader i sjuklighet och dödlighet mellan kvinnor och män som har 

diskuterats i den vetenskapliga litteraturen kan indelas i två huvudtyper av modeller: a) 

den biomedicinska modellen som betonar skillnader mellan könen i biologisk konstitution 

vad gäller gener, hormoner, fysiologi med mera, vilka kan medföra skilda risker för ohälsa, 

samt b) den sociokulturella modellen som utgår från skillnader mellan könen vad gäller 

framför allt hälsorelaterade beteenden samt livsvillkor, såsom förhållanden i arbetsliv och 

familjeliv och andra socialt betingade faktorer som kan innebära risker för hälsan. En stark 

kritik har växt fram inom genusforskningen mot den skarpa distinktionen som görs inom 

medicinen mellan den biologiska/genetiska modellen å ena sidan och den sociokulturella 

modellen å andra sidan (Hammarström 2004a; Fausto-Sterling 1992). Det finns en tendens 

att betrakta biologiska skillnader som primära och oföränderliga men sociokulturella 

förhållanden påverkar även till synes strikt biologiska faktorer såsom stresshormoner, 

blodtryck, muskelmassa, benstomme, immunförsvar, kroppsform med mera. Det är därför 

viktigt att problematisera synen på biologiska könsskillnader samt att analysera samspelet 

mellan sociala och biologiska förhållanden. 

Orsakerna till att kvinnors översjuklighet i rörelseorganen jämfört med män anges i 

Folkhälsorapporten (2005) vara en kombination av biologiska och sociokulturella förhållanden: 

mindre muskelmassa, den könssegregerade arbetsmarknaden med mer monotona 

arbetsuppgifter och sämre karriärmöjligheter för kvinnor samt kvinnors dubbelarbete med 

huvudansvar för hem och familj. Biologiska skillnader mellan könen bidrar till att förklara 

kvinnors högre förekomst av sjukdomar i urin- och reproduktiva organ. Det anses 

också vara så att kvinnors könshormoner skyddar mot hjärt-kärlsjukdomar (a.a). Skillnader 

mellan kvinnor och män i hälsovanor har också betydelse. Män har länge rökt mer 

än kvinnor, men sedan drygt tio år tillbaka har kvinnor gått om män i statistiken (a.a). 

Samtidigt har män betydligt högre alkoholkonsumtion och även sämre matvanor jämfört 

med kvinnor (Folkhälsopolitisk rapport 2005). I Sverige har alkoholkonsumtion beräknats 

stå för 15–20 procent av männens överdödlighet jämfört med kvinnors under perioden 

1945–1992 (Hemström 1999), medan rökning har angetts stå för 14 procent av männens 

överdödlighet under perioden 1985–1989 (Hemström 2001). Skillnader mellan kvinnor 

och män i psykisk hälsa gäller framför allt ångest och depressiva besvär. En SBU-rapport 

(2004) drar slutsatsen att kunskapen om orsakerna till kvinnors översjuklighet i depression 

inte är helt kända. Könshormoner anses sannolikt ha en viss effekt, men mindre än effek-


ten av miljöfaktorer medan genetiska faktorer inte tycks förklara könsskillnaderna. Enligt 

Folkhälsorapporten (2005) beror könsskillnaderna till stor del på att män ”medicinerar” 

dessa besvär med alkohol och därigenom framför allt ses som alkoholmissbrukare. Män 

är också överrepresenterade när det gäller fullbordade självmord. 

Ytterligare en ofta använd förklaringsmodell handlar om att könsskillnader i ohälsa 

är en artefakt, som beror på en genusbias i mätmetoderna så att männens ohälsa missas. 

Vissa skalor, exempelvis HAD-skalan (Hospitality, anxiety and depression-scale) har i 

olika studier gett minimala könsskillnader i depression och ångest (Stordal o.a. 2001). 

Hjälpsökandes beteende lyfts också fram, särskilt mäns ovillighet att söka vård (Courtney 

2000). SBU-rapporten (2004) menar att skillnaderna inte kan förklaras av artefakt. I stället 

lyfter man fram en genusrelaterad sårbarhetsmodell som skulle kunna förklara varför 

könsskillnader i depression uppstår i tonåren. Rapporten hänvisar till Cyranowski och 

medarbetare (2000) som menar att den könsspecifika socialiseringen, där flickor blir mer 

relationsinriktade än pojkar, kan leda till att tonårsflickor (särskilt sådana med bristfälliga 

anknytningsmönster) blir mer sårbara för interpersonella konflikter än vad pojkar blir. 

I en diskussion om normativa teorier och etiska principer i relation till det faktum att 

kvinnor världen över lever längre än män har Anna Månsdotter (2006) lyft fram Amartya 

Sens diskussion om ”shortfall equity” (1992). Sen utgår från att kvinnor har en biologisk 

fördel som gör att kvinnor lever cirka 5 år längre än män. I länder där kvinnor i genomsnitt 

lever 5 år längre än män så råder därmed ingen genusrelaterad ojämlikhet, eller orättvisa, i 

fråga om dödlighet. Om medellivslängden för kvinnor i ett land är mindre än fem år längre 

än bland män, som exempelvis i Sverige, är kvinnor däremot förfördelade vad gäller medellivslängd 

jämfört med män. Om kvinnor, som exempelvis i Ryssland där könsskillnaden 

är cirka 14 år, har en medellivslängd som är mer än fem år längre än männens, så är män 

förfördelade jämfört med kvinnor. 

Könade livsvillkor 

Kvinnor och män lever delvis under olika livsvillkor. Kapitel 4 lyfter fram mäns våld mot 

kvinnor som ett omfattande folkhälsoproblem. Även upplevelser av hot om våld utgör ett 

omfattande folkhälsoproblem. Resultaten från den nationella folkhälsoenkäten för år 2006 

visar att 40 procent av kvinnorna jämfört med 10 procent av männen har avstått från att gå 

ut ensamma på grund av rädsla för överfall (Karlsson 2006). Bland män sågs en tydligare 

socioekonomisk gradient (med störst rädsla bland lågutbildade och utlandsfödda) jämfört 

med bland kvinnor. Fler kvinnor än män uppgav år 2006 att de hade utsatts för kränkande 

behandling, 22 jämfört med 16 procent. Motsvarande siffror för år 2004 var 32 jämfört 

med 24 procent (a.a). Det var framför allt yngre samt arbetslösa och långtidssjukskrivna 

som har upplevt kränkande behandling. En omvänd socioekonomisk gradient sågs med 

störst andel utsatta kvinnor bland högutbildade och störst andel utsatta män bland dem 

med medellång utbildning. Bland män hade ursprungsland betydelse, de som var födda 

utanför Norden var mer utsatta.


Folkhälsoenkäten 2006 visar också att avsaknad av emotionellt stöd är vanligare bland 

män än bland kvinnor (15 respektive 10 procent) (a.a). Brist på emotionellt stöd är vanligast 

bland låginkomsttagare samt bland personer födda utanför Norden. En stor andel 

arbetslösa män (36 procent) uppger i enkäten brist på emotionellt stöd. Brist på praktiskt 

stöd liksom lågt socialt deltagande (definierat som att inte ha deltagit i någon av 13 aktiviteter 

i exempelvis föreningar, studiecirklar, kultur- eller sportarrangemang, privat fest med 

mera) uppges i ungefär samma omfattning bland kvinnor som bland män (fem respektive 

20 procent) (a.a). 

Den könssegregerade arbetsmarknaden som beskrevs i kapitel 1, leder till att kvinnor 

och män befinner sig på olika positioner och inom olika sektorer på arbetsmarknaden, vilket 

får omfattande konsekvenser för såväl arbetsförhållanden (se kapitel 1), ekonomi som 

hälsotillstånd. Om kvinnors och mäns löner på hela arbetsmarknaden jämförs har kvinnor 

83 procent av männens löner. Om hänsyn tas till ålder, arbetstid, sektor, utbildning och 

yrke är motsvarande siffra 92 procent (SCB 2006). Störst könsskillnader i standardiserade 

löneskillnader finns inom privat sektor (91 procent), följt av statlig sektor (93 procent), 

landsting (94 procent) medan minst löneskillnader finns inom den kommunala sektorn, 

där kvinnorna har 98 procent av männens löner. Lönediskrimineringen försämrar kvinnors 

karriär och försörjningsmöjligheter. Ekonomisk stress är en viktig ohälsoframkallande 

faktor (Rantakeisu o.a. 1999) som är vanligare hos kvinnor än hos män (Nygren 2004). 

Ojämlika livsvillkor visar sig redan i barnaåldern då exempelvis flickor hjälper till mer 

hemma än pojkar. En studie av 10–18-åringar visar att 33 procent av flickorna jämfört med 

24 procent av pojkarna lagar mat minst en gång i veckan (SOU 2001). Samtidigt satsas 

det ekonomiskt mer på pojkar såväl i den enskilda familjen (leksaker, sportutrustning med 

mera) som i samhället (möjligheter till sportutövning med mera). Omfattande nordisk 

pedagogisk genusforskning har påvisat att flickor och pojkar behandlas olika i skolan. 

Pojkar får i dag fortfarande mer av såväl talutrymmet som av det fysiska rummet i skolan 

(Wernersson 2006). Tendensen att pojkar härskar över flickor i skolan finns också kvar, 

även om flickorna söker sig nya handlingsmönster (a.a). 

Kritik mot könsskillnadsforskning 

Det ökande intresset för könsskillnader – antingen de är biologiska eller sociala – inom 

medicinen och i samhället innebär en risk för att fokusera på skillnader mellan könen 

medan likheterna förbigås. Det finns också en risk för essentialism, det vill säga en tendens 

att betrakta skillnader mellan kvinnor och män som konstanta och opåverkbara. Det 

är framför allt den biomedicinska forskningen om skillnader mellan kvinnor och män som 

har fått stark kritik för att leda till synsättet att män och kvinnor är två olika biologiska 

grupper samt att biologiska könsskillnader alltmer tas för givet (Schofield o.a. 2000). Men 

även i den sociokulturella förklaringsmodellen finns en tendens att anta att skillnader mellan 

kvinnor och män gäller oberoende av tid, plats och kultur (Hammarström 2004b). 

Risken för essentialism är uppenbar när köns-/genusskillnader okritiskt generaliseras till 

att gälla alla kvinnor och män, utan analys av olikheter inom grupperna eller varierande


sociokulturella förhållanden. Därigenom riskerar också olikheter inom gruppen kvinnor 

respektive inom gruppen män, beroende på ålder, social och etnisk bakgrund samt sexuell 

tillhörighet, att osynliggöras. Ett exempel på behovet av sådana analyser tydliggörs av 

Sarah Wamala och medarbetare (2006), som har analyserat socioekonomiska skillnader i 

dödlighet under en 20-årsperiod från början av 1980-talet. Under perioden har den åldersstandardiserade 

dödligheten minskat bland män med hög och låg inkomst samt bland kvinnor 

med hög inkomst. Däremot ökade dödligheten bland kvinnor med låg social inkomst. 

Resultaten visar på betydelsen av att analysera olikheter inom gruppen kvinnor respektive 

inom gruppen män. 

Könsskillnadsforskning jämfört med genusforskning 

När medicinska forskare skriver och talar om kvinnors och mäns hälsa finns en tendens att 

överdriva skillnaderna (Hammarström 2004b). Men många gånger är skillnaderna inom 

gruppen kvinnor respektive inom gruppen män beroende på exempelvis social position 

större än skillnaden mellan könen (MacIntyre & Hunt 1997). Därför behövs ett genusperspektiv 

inom medicinsk forskning. En genomgång av internmedicinska artiklar om 

hjärt-kärlsjukdomar visar att medicinsk forskning om könsskillnader sällan har något 

genusperspektiv (Löfmark & Hammarström 2001). Genusforskning skiljer sig på flera 

sätt gentemot könsskillnadsforskning (Hammarström 2004a). Medan genusforskningen 

ifrågasätter den rådande kunskapssynen inom medicinen så bedrivs köns-/genusskillnadsforskning 

som en del av det rådande paradigmet. Medan genusforskningen lyfter fram 

betydelsen av att analysera genus ur ett strukturellt perspektiv, används genus framför allt 

som en variabel i köns-/genusskillnadsforskningen. Resultaten blir därför olika. Köns-/ 

genusskillnadsforskning leder till mer forskning av samma sort men med fokus på kvinnor 

och kallas därför även för tilläggsforskning. Kunskap om kvinnor läggs till redan existerande 

kunskap om män. Genom att ifrågasätta den existerande kunskapsbasen kan genusforskningen, 

med sin bas i maktanalyser och teoriutveckling, leda till helt ny kunskap om 

kvinnors och mäns hälsa. Teorier behöver utvecklas som komplement och kontrast till 

den dominerande positivistiska teorin som råder inom medicinen. Inom genusforskningen 

bidrar maskulinitetsforskningen till en dynamisk kunskapsutveckling om mäns hälsa, 

medan män blir en av flera variabler inom köns-/genusskillnadsforskningen. Och det är 

just maskulinitetsforskningen som på senare år har bidragit till att utveckla kunskapen om 

och förståelsen för den så kallade medicinska paradoxen.


Maskulinitetsforskning 

Under senare år har maskulinitetsforskare runt om i världen problematiserat männens 

(jämfört med kvinnors) högre dödlighet och sämre hälsovanor. Toni Schofield och medarbetare 

(2000) lanserar Connells teori om genusrelationer (Connell 2003) som ett nytt 

sätt att förstå mäns hälsa. Raewyn Connells teori om genusordningen introducerades i 

kapitel 1 och betyder att varje samhälle kan karakteriseras av de strukturellt organiserade 

relationerna mellan kvinnor och män som framför allt handlar om fördelningen av makt 

och kontroll, av produktion (såväl förvärvsarbete som arbete i hemmet) samt av känslor 

och symboler (Connell 1987, 2003). En analys av genusrelationer i förhållande till hälsa 

innebär en analys av hur dessa genusrelationer förkroppsligas som olika ohälsoproblem. 

Connells teori om genusrelationer utgör också en teoretisk grund i detta kunskapsunderlag. 

I kapitel 4 beskrivs hur könsojämlikheter med mäns högre grad av makt i förhållande 

till kvinnor samt ojämlika emotionella relationer mellan kvinnor och män kan ses som en 

viktig orsak bakom könsrelaterat våld med alla ohälsokonsekvenser som det kan medföra. 

I kapitel 1 är fokus på genusrelationer i förhållande till arbetsmarknadsposition och dessa 

relationer kan förklara en del av kvinnors sämre arbetsrelaterade hälsa. Schofield och medarbetare 

(2000) lyfter också fram den symboliska representationen av relationerna mellan 

kvinnor och män i exempelvis media kan vara en bidragande orsak till att kvinnor drabbas 

mer av problem kopplade till det västerländska slankhetsidealet, exempelvis ätstörningar, 

medan den dominerande manligheten i vårt samhälle i större utsträckning förknippas med 

missbruk av alkohol, narkotika och anabola steroider samt dessutom med aggression, 

dominans, tävlingsinriktning och våld (Schofield o.a. 2000). Med denna teoribildning kan 

vi förstå olikheter i hälsa mellan kvinnor och män som ett resultat av såväl könade livsvillkor 

som av könade praktiker, exempelvis hälsovanor. 

En fördel med teorin om genusrelationer är att den även systematiskt analyserar relationer 

inom gruppen män och inom gruppen kvinnor i förhållande till maktdimensioner 

såsom social och etnisk bakgrund samt sexuell läggning. 

Med hegemonisk maskulinitet menar Raewyn Connell en idealbild av en manlighet 

som i många samhällen är kulturellt dominerande över andra manligheter (exempelvis 

homosexuell manlighet) och dessutom över alla kvinnligheter (Connell 1999). Courtney 

(2000) menar att den hegemoniska maskuliniteten i USA representeras av vita, högutbildade, 

heterosexuella män där förhållanden såsom hög status, sexism och oberoende utgör 

viktiga komponenter. 

Maskulinitetsforskare menar att hälsorelaterade föreställningar och beteende är ett sätt 

att demonstrera femininitet respektive maskulinitet. Den dominerande formen av maskulinitet 

i vårt samhälle är förenad med större risktagande, såsom mer riskfyllda hälsovanor 

(exempelvis hög alkoholkonsumtion och risktagande i trafiken) och obenägenhet att söka 

vård (Connell 1995, Courtney 2000). Hög alkoholkonsumtion kan vara ett sätt att demonstrera 

makt och därigenom att uttrycka den dominerande maskuliniteten. Detta bekräftas 

av en svensk intervjustudie (Leissner 2004). Den låga alkoholkonsumtionen bland invandrade 

män, utom från övriga Norden, beror på förbuden mot alkohol inom många kulturer.



För att öka jämlikheten i hälsa mellan kvinnor och män – vilket i vårt land exempelvis 

handlar om minskade riskfyllda hälsovanor bland män samt förbättrad psykisk och 

kroppslig hälsa bland kvinnor – behövs åtminstone två typer av åtgärder (Doyal 2000). För 

det första behövs strukturella åtgärder för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan kvinnor 

och män i samhället i förhållande till framför allt makt och inflytande, ekonomiska villkor 

samt arbetsfördelning. Sverige är visserligen världsledande när det gäller andelen kvinnor 

i direktvalda beslutande organ, men enligt förra regeringen tyder många tecken på att det 

finns kvar diskriminerande strukturer på alla nivåer (Regeringen 2003). ”Kvinnomaktutredningen” 

konstaterade att välfärdsstaten stärker kvinnors ställning (SOU 1998). Kvinnors 

ekonomiska beroende av män har minskat samtidigt som deras möjligheter att kunna 

försörja sig själva och eventuella barn har ökat. Samtidigt premierar välfärdsstaten typiskt 

manligt beteende och tidsanvändning i den meningen att avlönat arbete betraktas som viktigare 

än oavlönat och genom att många transfereringar (a-kassa, sjukpenning, pension) är 

knutna till löneinkomsterna. Eftersom män lönearbetar i större utsträckning än kvinnor får 

de högre ersättning vid sjukdom och pension. 

Den andra åtgärden som Doyal lyfter fram (2000) är policyåtgärder för att ge kvinnor 

och män ökad frihet att själv skapa genus i förhållande till samhällets dominerande föreställningar 

om manlighet och kvinnlighet. Hon nämner utbildningsstrategier liksom mer 

flexibla anställningsvillkor och förändrade strukturer i socialförsäkringen, vilket skulle ge 

kvinnor och män ökade möjligheter att öppna sina liv i förhållande till samhällets normer 

för män respektive kvinnor. Anna Månsdotter (2006) har med svenska data kunnat visa 

att ju längre föräldraledighet som pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida död. 

Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är hemma 

med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade vilket i sin 

tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet. Månsdotters resultat stöder Doyals 

hypotes om betydelsen av strukturella förändringar i genusordningen (i detta fall fördelningen 

av föräldraledighet mellan kvinnor och män) för att påverka skapandet av manligheter 

som i sin tur är kopplade till hälsotillstånd och dödlighet. Studien var korrigerad för 

social bakgrund, men kunde inte ta hänsyn till selektionsmekanismer, och därför behövs 

fler studier inom området. En annan studie finner samband mellan patriarkat (mätt som 

andelen mord på kvinnor) i ett visst samhälle och dödlighet bland män (Stanistreet o.a. 

2005). Frekvensen av mord på kvinnor förklarade 49 procent av männens dödlighet. Ju 

högre förekomst av mord på kvinnor, desto högre dödlighet bland män. 

Det saknas i stor utsträckning kunskap i vårt land om vilken betydelse skapandet av olika 

maskuliniteter har för männens högre alkoholkonsumtion, sämre kostvanor, högre risktagande 

och högre dödlighet jämfört med kvinnor. Merparten av den sparsamma forskning 

som finns inom området kommer från Australien respektive USA, men genusregimerna 

i dessa länder skiljer sig från den i Sverige. Därför behövs det fler studier från Sverige 

men också studier av olika grupper av män. Vidare behövs genusforskning om mäns överdödlighet 

i förhållande till ålder, med bland annat kvalitativa och kvantitativa analyser av 

varför männens överdödlighet jämfört med kvinnor är så stor i åldrarna 20–24 år.


Det är samtidigt viktigt att vara medveten om att fokuseringen på maskuliniteter kan leda 

till att kunskapen om kvinnors levnadsvillkor och hälsa hamnar i skymundan. 

Utifrån Connells teorier om betydelsen av genusrelationer för hälsotillståndet är det 

väsentligt att avslutningsvis lyfta fram att det internationellt – och även nationellt – så 

gott som helt saknas forskning om betydelsen av olika skapade femininiteter för kvinnors 

hälsotillstånd. I ett salutogent perspektiv skulle den dominerande femininiteten i samhället 

kunna lyftas fram som ett gott exempel med i stort sett mindre benägenhet för risktagande 

och högre grad av hälsomedvetande jämfört med den dominerande maskuliniteten. Förändringsperspektiv 

är här viktigt, exempelvis vad rökning betyder i skapandet av en viss 

kvinnlighet och varför kvinnor under de senaste årtiondet röker mer än män. Det behövs 

således forskning om vilken betydelse såväl maskuliniteter som femininiteter har för hälsovanor 

och hälsotillstånd för olika grupper av människor (i förhållande till social och 

etnisk bakgrund, ålder, sexuell läggning med mera) samt i olika kontexter. 

Referenser 

Connell RW (1987) Gender and power: society, the person and sexual politics. Cambridge: 

Polity in association with Blackwell. 

Connell RW (1999). Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos. 


Connell RW (2005). Masculinities. St Leonards: Allen& Unwin. 

Courtney WH (2000). Constructions of masculinity and their influence on men’s wellbeing: 

a theory of gender and health. Soc Sci Med 50(10):1385-401. 

Cyranowski JM, Frank E, Young E, Shear MK (2000). Adolescent onset of the gender difference 

in lifetime rates of major depression: a theoretical model. Arch Gen Psychiatry. 

Jan;57(1):21-7. 

Danielsson M, Lindberg G (2001). Differences between men’s and women’s health: The 

old and the new gender paradox. In Östlin et al. (ed.): Gender Inequalities in Health: A 

Swedish. Cambridge MA: Harvard Center for Population and Development Studies, 

Harvard University Press 2001 pp 23-66. 

Doyal L (2000). Gender equity in health: debates and dilemmas. Soc Sci Med 

Sep;51(6):931-9. 

Fausto-Sterling A. The myths of gender. Biological theories about women and men. New 

York, Basic Books 1992. 

Folkhälsorapport (2005). Stockholm: Socialstyrelsen. 

Folkhälsopolitisk rapport (2005). Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut. 

Hammarström A (1991). Varför lever kvinnor längre än män – trots högre sjuklighet? 

Allmänmedicin (2): 67-71. 

Hammarström A (2004a). Genusperspektiv på medicinen – 20 års utveckling av medvetenhet 

om kön och genus inom medicinen. Stockholm: Högskoleverket.


Hammarström A (2004b). Vilken är skillnaden mellan genusforskning och forskning om 

könsskillnader? I Hovelius B, Johansson E. Kropp, genus och medicin. Lund: Studentlitteratur 

2004. 

Hemström Ö (1999). Explaining differential rates of mortality decline for Swedish men 

and women: a time-series analyses 1945-1992. Soc Sci Med 48:1759-1777. 

Hemström Ö (2001). Biological and social conditions: Hypotheses regarding mortality 

differentials between men and women. In Östlin et al. (ed.): Gender Inequalities in 

Health: A Swedish. Cambridge MA: Harvard Center for Population and Development 

Studies, Harvard University Press pp 195-223. 

Högberg U (1983). Svagårens barn, Stockholm: Liber förlag. 

Janlert U (1998). Folkhälsopolitiken – historia och nuläge. I Nationella folkhälsokommittén. 

Hur skall Sverige må bättre. Stockholm: Fritzes, 1998, ss. 45-64 (SOU 1998:43). 

Karlsson AS (2006). Resultat från Nationella folkhälsoenkäten 2006. Sociala relationer. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut www.fhi.se (sökdatum 070604). 

Leissner T (2004). Manlighet och hälsa. Mäns bruk av alkohol. I Reuterstrand S. Nationellt 

seminarium om mansforskning. Göteborg, Nationella sekretariatet för genusforskning 

[Rapport nr 1/04 2004]. 

Löfmark U, Hammarström A (2001). Genusperspektiv kan leda till bättre forskning om 

kön och revaskularisering. Läkartidningen 98(30-31);3306-3312. 

Löfmark U, Hammarström A (2007). Evidence for age-independent educational-related 

differences in men and women with first-ever stroke—results from a community-based 

incidence study in northern Sweden. Neuroepidemiology (in press). 

Macintyre S, Hunt K and Sweeting H (1996). Gender differences in health: are things 

really as simple as they seem? Soc Sci Med 42:617-624. 

Macintyre S, Hunt K (1997). Socio-economic Position, Gender and Health. How Do They 

Interact? J Health Psychology ;315-334. 

Månsdotter A (2006). Health, Economics, and Feminism - on judging fairness and reform. 

Umeå: Dept of Public Health and Clinical Medicine, Umeå University. 

Nygren K (2004). Liv och hälsa i Norrland 2003. Umeå: Västerbottens läns landsting. 

Pridemore WA, Kim SW (2006). Research Note: Patterns of Alcohol-Related Mortality in 

Russia. J Drug Issues. 36(1):229-247. 

Rantakeisu U, Starrin B, Forsberg E (1999). I arbetslöshetens spår: ekonomisk stress, skam 

och ohälsa. Lund: Studentlitteratur. 

Regeringen (2003). Jämt och ständigt: regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan 

för mandatperioden. Skrivelse 2002/03:140. Stockholm: Riksdagen. 

Rieker PP, Bird CE (2005). Rethinking gender differences in health: why we need to integrate 

social and biological perspectives. Journal of Gerontology 60b: 40-47. 

SBU (2004). Behandling av depressionssjukdomar. Stockholm: SBU. 

SCB (1986) Kvinno- och mansvärlden. Fakta om jämställdheten i Sverige 

1986. Statistiska Centralbyrån, Stockholm. 

SCB (2006). På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet. Statistiska Centralbyrån, 

Stockholm.


Schofield T, Conell RW, Walker L, Wood JF, Butland DL (2000). Understanding men’s 

health and illness: a gender-relations approach to policy, research, and practice. J Am 

Coll Health. May;48(6):247-56. 

Sen A (1992). Inequality re-examined. Oxford: Oxford University Press. 

Socialstyrelsen (2005). Lägesrapporter 2005. Folkhälsa. Stockholm. 

Socialstyrelsen (2006). Statistikdatabaser. http://192.137.163.40/epcfs/index.asp?modul=can. 

SOU 1998:6. Ty makten är din. Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda 

Sverige. 

SOU 2001:55 Barns och ungdomars välfärd. 

Stanistreet D, Bambra C, Scott-Samuel A. Is patriarchy the source of men’s higher mortality? 

J Epidemiol Community Health. 2005 Oct;59(10):873-6. 

Stordal E, Bjartveit Kruger M, Dahl NH, Kruger O, Mykletun A, Dahl AA (2001). Depression 

in relation to age and gender in the general population: the Nord-Trondelag Health 

Study (HUNT). Br J Psychiatry. Dec;179:540-4. 

Wamala S, Blakely T, Atkinson J (2006). Trend in absolute socioeconomic inequalities 

in mortality in Sweden and new Zealand. A 20-year gender perspective. BMC Public 

Health 6:164. 

Wernersson I (2006). Genusperspektiv på pedagogik. Stockholm: Högskoleverket. 

Willner S (2005). Alkoholpolitik och hälsa hos kvinnor och män. I Sundin J, Hogstedt C, 

Lindberg J, Moberg H (red). Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv. Stockholm, 

Statens Folkhälsoinstitut R 2005:8.

genusperspektiv på folkhälsofrågor – ett kunskapsunderlag 45


Kapitel 3. Medikalisering ur ett 

genusperspektiv 


I det här kapitlet ska framför allt medikalisering av två tillstånd diskuteras: depression 

och klimakteriet. Även risken för medikalisering av unga kvinnor lyfts fram. Först görs en 

genomgång av begreppet medikalisering, därefter görs en analys av hur depression skapas 

inom medicinen som en kvinnodominerad sjukdom, följt av exempel på medikalisering 

och slutsatser för det preventiva arbetet. 

Begrepp och bakgrund 

Med medikalisering menas tendensen att definiera tidigare icke-medicinska problem 

(såväl personliga som interpersonella och sociala) och tillstånd som medicinska (Janlert 

2000). Medikalisering är ett begrepp som har diskuterats i ökande omfattning under de 

senaste tre decennierna. Ivan Illich (1975) argumenterade tidigt för att den medicinska 

byråkratin – läkarna, sjukvårdspolitikerna och det medicinsk-industriella komplexet – blivit 

ett allvarligt hot mot hälsan. Han menade att den moderna västerländska medicinen 

gjorde mer skada än nytta och identifierade tre kategorier av iatrogenes, det vill säga sätt 

på vilken medicinen framkallar sjukdomar: a) klinisk iatrogenes med fokus på negativa 

effekter av medicinsk behandling inklusive biverkningar av läkemedel, b) social iatrogenes 

uppstår när hälso- och sjukvårdspolitiken förstärker en industriell organisation som 

skapar ohälsa, det vill säga att sociala problem definierades som medicinska, och c) strukturell 

iatrogenes där den medicinska byråkratin begränsar individers möjligheter att själva 

ta hand om sitt kroppsliga välbefinnande genom att frånta människor deras ansvar för sin 

egen hälsa. Framför allt betonar Illich den sociala iatrogenesen och att människor genom 

den medicinska byråkratins manipulationer vänjer sig vid att omdefiniera sociala problem 

till medicinska. Illich kritik mot medikaliseringen fick stort genomslag men kritiserades 

också för att lyfta fram lösningar på det individuella planet med fokus på egenvård och 

förändrad livsstil (Janlert 1979; Navarro 1975). 

Sedan Illich introducerade en kritik av medikaliseringen för 30 år sedan har det skett 

en ökad medikalisering. Conrad och Leiter (2004) menar att de primära drivkrafterna från 

början var framför allt läkarkårens professionella dominans och patientorganisationer som 

påtryckningsgrupper. Dessa grupper har fortfarande betydelse men i dag är det framför 

allt den bioteknologiska tillväxten, läkemedelsindustrins sökande efter nya marknader 

47


samt konsumtionstillväxten (via bland annat Internet) som är drivkrafterna bakom den 

ökande medikalisering vi ser i samhället. 

Ray Moynihan och medarbetare (2002) introducerar begreppet ”disease mongering” 

eller sjukdomsmånglande på svenska, vilket innebär att gränserna för vad som kan betraktas 

som behandlingsbar sjukdom expanderar i takt med att nya produkter kommer ut på 

marknaden. I en bok om försäljning av sjukdomar beskriver Moynihan och Cassel (2005) 

hur läkemedelsindustrin bidrar till att skapa nya sjukdomar genom att öka intresset för 

en okänd åkomma, ge nya namn åt gamla åkommor eller genom att skapa helt nya dysfunktioner, 

exempelvis erektil dysfunktion och premenstruellt syndrom. Milda problem 

lyfts fram som allvarliga (exempelvis blyghet och sexuell dysfunktion). Riskfaktorer för 

sjukdom blir en sjukdom, exempelvis benskörhet och höga blodfetter. I ena spektrat av 

dessa tillstånd finns personer som verkligen kan behöva medicinering, medan det i resten 

av spektrat finns friska personer som kan bli en ny marknad för läkemedelsindustrins 

produkter. I sin bok visar Moynihan och Cassel (2005) med flera exempel hur läkemedelsindustrin 

arbetar för att skapa medicinska sjukdomar i syfte att expandera marknaden för 

sina mediciner. 

Marknaden för läkemedel expanderar i takt med att även den offentliga sjukvården i 

ökande omfattning blir en marknad för bland annat läkemedelsföretag. Conrad och Leiter 

(2004) lyfter fram tre förhållanden i USA som gynnar medikaliseringen: 1) den medicinska 

professionens makt och kontroll över medicinska diagnoser och därmed över möjligheter 

att göra om sociala problem till sjukliga tillstånd, 2) ökande konsumentkrav där organiserade 

patientgrupper kan lyckas driva fram en diagnostisering av icke-medicinska tillstånd, 

och 3) ny medicinsk kunskap, exempelvis nya farmaceutiska möjligheter att medicinera 

kvinnor i klimakteriet. De visar i sin analys hur konsumenter och läkemedelsföretag bidrar 

till en ökande medikalisering med stöd av läkarkåren, det privata försäkringssystemet och 

förändrade regler och lagstiftning. Nya marknader för denna medikalisering växer fram, 

och även den offentliga sjukvården blir i ökande omfattning en viktig marknad för medikaliseringen. 

Men en postmodern kritik mot medikaliseringsdebatten har också framförts. Ballard 

och Elston (2005) menar att debatten har blivit överdriven och ensidig, att vi också måste 

se till avmedikaliseringsprocesser samt att medikalisering hörde samman med moderniteten. 

De menar att i takt med den postmoderna kritiken ökar också avståndstagandet mot 

medikalisering. Liksom Ballard och Elston lyfter många forskare inom området också 

fram betydelsen av avmedikaliseringsprocesser, särskilt att homosexualitet och funktionshinder 

inte längre diagnostiseras som sjukdomar (Davies 2005). Men drivkrafterna bakom 

medikalisering respektive avmedikalisering kan vara olika. Medan det var hbt- (homo-, 

bi-, och transsexuella) rörelsen och funktionshindrades egna organisationer som låg bakom 

avmedikaliseringen är det andra krafter som ligger bakom medikaliseringen. 

Ett annat exempel på avmedikalisering ges av Elianna Riska (2002) där drivkrafter är 

individualiseringen av riskfaktorer mot hjärt-kärlsjukdomar. Ett stressigt typ A-beteende 

har i tidigare forskning visat sig vara vanligare bland män än bland kvinnor och anses 

vara en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdomar (Hemström 2001). Riska (2002) beskriver hur 

två begrepp skapades inom medicinen i syfte att förklara männens översjuklighet i hjärt-


kärlsjukdomar – ”typ A-mannen” och” den hårda mannen”. Riska menar att begreppet typ 

A-mannen – som avsåg emotionella reaktioner på stress som ledde till vissa beteenden, 

kopplade till den vite medelklassmannen i USA – ledde till en medikalisering av denna 

maskulinitet. Som en konstrast har en ny maskulinitet – ”den hårda mannen” – skapats 

inom medicinen kopplat till samma grupp av vita medelklassmän. Bilden av ”den hårda 

mannen” avmedikaliserar typ A-mannens beteende och legitimerar den traditionella maskulinitetens 

prestationsinriktade livsföring. 

Könade konstruktioner av depression 

Kvinnors översjuklighet i depression betraktas ofta i dagens samhälle som en självklar del 

av befolkningens ohälsoprofil, men depressionens genusansikte varierar såväl kulturellt 

som historiskt (Bengs & Hammarström 2004). Historiker har visat hur kvinnors sjuklighet 

skapades under tidsperioden runt förra sekelskiftet och hur genus genomsyrade konstruktionerna 

av mental ohälsa (Johannisson 1995). Under den perioden biologiserades medicinen 

och kvinnans biologi ansågs – till skillnad mot mannens – vara nyckeln till hennes 

natur. Kvinnorörelsen växte sig stark och som ett svar på det skedde en patologisering, 

det vill säga sjukdomsförklaring, av egenskaper och beteenden hos kvinnor i samhället. 

Johannisson ser ett strukturellt samband mellan den borgerliga kvinnorollen och depressionens 

särdrag i form av passivitet, meningslöshet och svag jagkänsla. 

I en omfattande historisk genomgång av amerikansk psykiatri visar Laura Hirshbein 

(2006) hur depression – under loppet av en kort tidsperiod runt mitten av 1900-talet – 

förvandlades från en otydlig uppsättning symtom till en klar, specifik och behandlingsbar 

diagnos utifrån medicinens föreställningar om kvinnor. Förvandlingen byggde på ett antal 

antaganden: För det första så antog psykiatrin i mitten av 1950-talet att kvinnor var mer 

deprimerade än män. Frågan om kvinnor var mer deprimerade än män ställdes aldrig utan 

forskarna utgick från hospitaliserade deprimerade kvinnor och gjorde om deras symtom 

till en depressionsdiagnos. För det andra så har majoriteten av deltagarna i psykiatriska 

läkemedelsstudier under åren 1950 till 1980 varit kvinnor. Således har sambanden mellan 

kvinnor och depression blivit ett cirkelresonemang: eftersom forskarna har antagit att 

kvinnor är mer deprimerade än män har fler kvinnor diagnostiserats och behandlats, vilket 

har lett till teorin att kvinnor är mer deprimerade än män. 

Hirshbeins analys stämmer överens med det faktum att vi i dag saknar förklaringar till 

varför kvinnor oftare diagnostiseras som deprimerade än män (SBU 2004). Flera förklaringsmodeller 

har lyfts fram och behovet av ett multifaktoriellt perspektiv framhävs. 

Medikaliseringen av ångesttillstånd och depression 

När det gäller diskussionen om medikaliseringen av ångest och depression vill jag först 

poängtera att den inte gäller de svårare formerna av dessa tillstånd, där antidepressiva 

läkemedel utgör en viktig terapimöjlighet.


Det finns mycket skrivet om medikaliseringen av psykisk ohälsa men ytterst lite forskning 

har problematiserat genusperspektiven i försäljningen av antidepressiva läkemedel. Moynihan 

och Cassel (2005) lyfter i sin bok fram depression som ett exempel på hur läkemedelsindustrin 

arbetar för att skapa medicinska sjukdomar i syfte att expandera marknaden för 

sina mediciner. De menar att det finns ett stort gap mellan å ena sidan den kraftfulla marknadsföringen 

av antidepressiva läkemedel och å andra sidan forskningen inom området som 

de menar visar måttlig effekt av medicineringen och dessutom finns biverkningsriskerna. I 

Sverige har SBU (2004) visat att flera slags psykoterapier har lika väl dokumenterad effekt 

som antidepressiva läkemedel i behandlingen av depressioner hos vuxna. 

Sociologen Frank Furedi (2003) tillämpar Illichs begrepp kulturell iatrogenes till att 

utveckla vad han kallar ”en terapeutisk kultur”. Furedi menar att i dagens samhälle skapas 

emotionell stress som ett tillstånd i behov av behandling. Denna diagnostisering av ett socialt 

fenomen kan leda till maktlöshet och tilltagande behov av professionell rådgivning. 

Ett exempel på detta ges av Conrad och Leiter (2004) som visar hur ett läkemedelsföretag i 

USA vidgade indikationerna för ett SSRI-preparat (Paxil) genom att ansöka om att få använda 

sin medicin även mot ångesttillstånd. Därefter satsade läkemedelsföretaget miljoner dollar på 

att synliggöra ångesttillstånd genom ”disease awareness”-kampanjer i syfte att få fram bilden 

av att vem som helst kan drabbas av ångest och att ångest är en medicinsk diagnos. Kampanjen 

var mycket lyckosam i termer av ökad försäljning av Paxil och ledde till att tillstånd som 

SAD (social anxiety disorders) och GAD (general anxiety disorders) omdefinierades till vanliga 

och normala diagnoser med oklara gränssättningar i behov av medicinering. 

I takt med den tilltagande medikaliseringen av ångest och depression ses således en 

kraftigt ökad försäljning av antidepressiva mediciner. Figur 3.1 visar utvecklingen i Sverige 

sedan 1985. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 3.1. Förskrivning av antidepressiva mediciner (miljoner dygnsdoser) i Sverige under perioden 

1985–1993. Källa: Apoteksbolagets statistik (2005).

Figuren visar att förskrivningen av antidepressiva mediciner har sjudubblats sedan början 

av 1990-talet. Förskrivningen görs till dubbelt så många kvinnor som män, se figur 3.2. 

 

 

 

 

 


 

 

Figur 3.2. Förskrivning av antidepressiva mediciner (SSRI) (miljoner dygnsdoser) under perioden 

2000–2004 bland män och kvinnor. Källa: Apoteksbolagets statistik (2005). 

 

Folkhälsorapporten (2005) konstaterar att det föreligger brister i kunskapen om förekomsten 

av depression och ångest i befolkningen. Ett huvudproblem är hur depression och 

ångest ska diagnostiseras, eftersom bägge är symtomdiagnoser. Ett annat problem i forskningen 

är att bägge tillstånden är naturliga sätt att reagera vid svåra livshändelser och 

att de förekommer hos alla människor under livets gång. Olika studier som bygger på 

standardiserade metoder för att diagnostisera depression och ångest i befolkningen anger 

en förekomst på mellan 12 och 18 procent (a.a). Fler kvinnor än män diagnostiseras, men 

enligt Folkhälsorapporten beror det på att män i mycket högre utsträckning än kvinnor 

själva ”medicinerar” besvären genom främst alkoholkonsumtion. 

Den ökande försäljningen av antidepressiva läkemedel kan diskuteras i termer av 

överförskrivning (det vill säga att medicinerna förskrivs för problem som har sin grund i 

sociala förhållanden, stress med mera, där andra insatser varit befogade) eller i termer av 

att depression och ångest tidigare har varit underdiagnostiserade och att det därför finns 

ett ökande behov av medicinerna (a.a). Det har hävdats att om depression är underdiagnostiserad 

borde den ökande förskrivningen av antidepressiva medel leda till minskad 

förekomst av depression (Andersson 2004). 

En isländsk studie har analyserat sambanden mellan den kraftigt ökade försäljningen av 

antidepressiva läkemedel och markörer för psykisk ohälsa under 1990-talet. Studien visar


att trots en femdubblad försäljning av dessa läkemedel under 10-årsperioden så förbättrades 

inte markörerna för psykisk ohälsa under perioden (Helgason o.a. 2004). Tvärtom 

ökade inläggningarna på sjukhus på grund av depressiv störning liksom andelen av befolkningen 

med förtidspension på grund av depression eller ångest. Studien talar för att någon 

klar effekt på den psykiska hälsan knappast kan ses av den ökande försäljningen av dessa 

mediciner. Johan Cullberg (2003) konstaterar att antidepressiva medel har marknadsförts 

mycket intensivt genom en informationskampanj som är enastående i intensitet och längd. 

Farmakaförsäljningen handlar om miljardbelopp. 

Det råder i dag samstämmighet om behovet av ett multifaktoriellt perspektiv på orsaker 

till depression. Läkemedelsindustrin har bidragit till den biomedicinska modellens 

genomslag inom medicinen som förklaringsmodell till depression (Moynihans & Cassels 

2005). Att förklara depression med en obalans i signalsubstanser (bland annat serotonin) i 

hjärnan utgör ett starkt argument för att läkare ska förskriva antidepressiva mediciner samt 

för att patienter ska vilja använda dem. Samtidigt som läkemedelsindustrin på detta sätt 

försnävar etiologin bakom depression överdriver industrin behovet av antidepressiv medicinering 

genom vilseledande forskning. En kritisk genomgång av läkemedelsfinansierad 

forskning visar att prevalensen av behandlingskrävande depression i själva verket bara var 

hälften av vad som tidigare hade angivits (Narrow o.a. 2002). 

Medikaliseringen av klimakteriet 

Under 1900-talet förändrades synen på klimakteriet, från att ses som ett skydd för kvinnors 

hälsa till att alltmer förknippas med negativa termer i medicinska texter och läroböcker 

(Martin 1987). Begreppet ”östrogenbrist” myntades där medicinen fokuserade 

förlusten av ”kvinnlighet” genom att kvinnors reproduktiva förmåga upphörde (Ekström 

o.a. 2004). Med fokus på klimakteriet som ett bristtillstånd kom det samtidigt att framstå 

som en riskfaktor för framtida sjuklighet. Hovelius och medarbetare (2000) har i en kritisk 

analys av medikaliseringen visat hur läkarkåren har tillskrivit klimakteriet ett hundratal 

olika symtom, med fokus på psykisk ohälsa, trots att de enda symtom som med säkerhet 

har kunnat tillskrivas klimakteriet är värmevallningar, svettningar och torrhet i slidan. 

Författarna menar att medikaliseringen av kvinnor kan förstärka kvinnors underordning i 

samhället och skriver: 

”Den medicinska professionen har på detta sätt förstärkt kvinnoförtryckande stereotyper 

om medelålders kvinnor” (Hovelius o.a. 2000). 

Genom historien har medicinen använts för att hålla kvinnor på plats. Karin Johannisson 

(1995) beskriver situationen under slutet av 1800-talet, då inte bara psykisk ohälsa 

utan även kvinnors reproduktiva förmåga stod i centrum för en debatt mot kvinnors rättigheter. 

Genom att vetenskapligt slå fast att kvinnors reproduktiva förmåga var hotad av 

tankearbete kunde kvinnors intellektuella strävanden hållas tillbaka. Bilden av kvinnan 

som psykiskt svag och labil kvarstår inom medicinen av i dag (Hammarström 1997). 

Sedan 1960-talet har den medicinska vetenskapen i ökande omfattning framställt klimakteriet 

som ett tillstånd i behov av medicinering (Ekström o.a. 2004). Hormonbehand-

ling för att motverka riskerna med klimakteriet och för att öka kvinnligheten har sedan 

dess lanserats på bred front och fram tills nyligen bedrevs en aggressiv kampanj för att 

kvinnor i klimakteriet skulle medicineras med östrogensubstitution. Östrogener ansågs 

inte bara ta bort klimakteriella besvär utan även kunna förebygga stora folksjukdomar som 

osteoporos, hjärt-kärlsjukdomar och demens. Figur 3.3 visar försäljningen av preparat för 

hormonersättning under perioden 1970–2004 (Odlind 2005). 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 3.3. Utvecklingen i Sverige av dels försäljningen av preparat för hormonsubstitution 

(källa: Apoteket AB), dels bröstcancer (källa: Socialstyrelsen, Epidemiologiskt centrum). Från Odlind 

2005 sid 1217. 


 

 

 

 

 

 

 

 

Figuren visar hur hormonbehandling ökade under åren 1995–1999 från 17 till 44 procent 

av alla kvinnor i klimakteriet. Medicinska genusforskare har länge kritiserat metodologiska 

brister i de studier som låg bakom dessa rekommendationer. Först nyligen har en 

randomiserad, placebokontrollerad studie publicerats som på grund av resultaten avbröts 

i förtid efter 5,2 år. Studien visar att hälsoriskerna med kombinerad hormonbehandling 

överväger fördelarna, eftersom behandlingen inte bara ökar risken för bröstcancer utan 

även för hjärtinfarkt, slaganfall och lungembolier (Rossouw o.a 2002). På grund av studiens 

rapporterade biverkningsrisker ändrades Läkemedelsverkets rekommendationer. Nu 

rekommenderas hormonbehandling endast till kvinnor med klimakteriebesvär, inte som 

tidigare för att förebygga osteoporos, hjärt-kärlsjukdomar med mera. Dessutom ska lägsta 

effektiva dos användas under så kort period som möjligt, i regel inte mer än tre till fem 

år. Som figur 3.3 visar har också förbrukningen sjunkit dramatiskt under de senaste åren.


Antalet fall med bröstcancer bland kvinnor i åldrarna 50–64 år har med viss tidsförskjutning 

ökat markant sedan början av 1990-talet då östrogenförsäljningen ökade. 

Medikalisering av unga kvinnor 

Unga kvinnor är särskilt utsatta för risken för medikalisering genom p-pilleranvändning 

men det saknas populationsbaserade uppgifter om p-pilleranvändning i vårt land. Den 

senaste intervjustudien genomfördes 1996 (Sex i Sverige) med högt (41 procent) bortfall 

(Lewin o.a. 2000). Studien visade att 56 procent av unga kvinnor och män i åldersgruppen 

18–24 år (undantaget de som försökt bli gravida respektive varit gravida) hade skyddat sig 

med p-piller, jämfört med 29 procent i åldersgruppen 25–34 år vid senaste samlaget. En 

studie med hög svarsfrekvens av 315 kvinnliga universitetsstuderande (18–37 år, genomsnittsålder 

23,9 år) som genomfördes år 2004 visade att 67 procent hade använt kombinerade 

p-piller vid senaste samlaget (Larsson & Tydén 2005). En motsvarande undersökning 

år 1989 visar att motsvarande siffra då var 59 procent. Studierna antyder att en mycket hög 

andel unga kvinnor använder p-piller. Trots uppenbara fördelar med p-pilleranvändning 

är risken uppenbar att unga kvinnor vänjer sig vid regelbunden medicinering som inte är 

kopplad till sjukdom. 


I detta kapitel har några exempel beskrivits, men det finns många fler genusrelevanta tillstånd 

att analysera som har skapats inom medicinen med en tydlig läkemedelsmarknad 

bakom sig, såsom premenstruellt dysforiskt syndrom, erektil dysfunktion och kvinnlig 

sexuell dysfunktion. 

En viktig åtgärd att vidta för att minska risken för medikalisering är att hälso- och sjukvårdens 

huvudmän tar över all information och utbildning om läkemedelsbehandling till 

läkare och till annan personal inom hälso- och sjukvården. För att även motverka ”disease 

mongering” föreslår Ray Moynihan och medarbetare (2002) att inte bara hälso- och sjukvårdspersonal 

utan även patienter, journalister, politiker med flera, inte förlitar sig på läkemedelsindustrins 

forskning om sjukdomsförekomst utan förlitar sig mer på kommersiellt 

oberoende källor. 

Hittills har läkemedelsindustrin stått för en stor del av denna utbildning, medan producentobunden 

information har varit mer sparsam. Det är viktigt att hälso- och sjukvårdens 

huvudmän tar över utbildningsansvaret från läkemedelsindustrin och satsar på sådan 

utbildning. 

Men dessa åtgärder räcker inte för att minska medikaliseringen av just kvinnor. För att 

åstadkomma en genusrelaterad förändring krävs det framförallt ökad kunskap och medvetenhet 

om genusstereotypier inom såväl läkemedelsbranschen som inom hälso- och sjukvården 

samt aktiva åtgärder för att bryta redan invanda föreställningar.


Världshälsoorganisationen (WHO) har i en rapport föreslagit att offentliga instanser 

och icke-kommersiella fonder ska samverka med läkemedelsindustrin i syfte att få fram 

läkemedel som världen faktiskt behöver, snarare än att som i dag endast ha kommersiella 

intressen bakom läkemedelsframställningen (Asplund 2005). Rapportförfattarna har således 

en krass syn på att läkemedelsindustrin endast har kommersiella mål och att det krävs 

ekonomisk stimulans från offentliga medel för att industrin ska fås att utveckla läkemedel 

inom de områden där industrin i dag bedömer marknaden vara för svag för att ta några 

finansiella risker. Det gäller framför allt infektionssjukdomar i världens fattiga länder, 

såsom malaria och tbc. 

Dessutom behöver medikaliseringsrisker kopplade till riskfaktorer och riskepidemiologin, 

screeningprogram med mera, analyseras. Det nordiska nätverket av allmänmedicinare 

(Nordic Risk Group) har följande visioner (http://www.nordicriskgroup.com/: 

”To promote general practice which is salutogenic, empowering and sustainable, by 

– careful balancing of biomedical and humanistic approaches to health, illness and 

disease 

– systematically aiming to minimise medicalization and risk labelling and avoid interventions 

of disputable benefit.” 

I takt med den ökande läkemedelsförsäljningen behövs det satsningar på genusforskning 

som analyserar den ökade försäljningen och riskerna för medikalisering av kvinnor och 

män. Det behövs även maskulinitetsforskning med fokus på hur män ska förmås att ta mer 

reproduktivt ansvar för såväl sexuellt överförda sjukdomar som för oönskade graviditeter. 

Inom det området behövs också utveckling av fler preventivmedel för män.


Referenser 

Andersson S. Folkhälsan inte bättre av ökad förskrivning av antidepressiva medel. Läkartidningen 

2004;24:2009. 

Asplund K (2005). WHO-rapport föreslår hårdare styrning av läkemedelsindustrin. Läkartidningen 

Feb 14-20;102(7):450-1 

Ballard & Elston (2005). Medicalisation: A Multi-dimensional concept. Social Theory 

and Health 3:228-241. 

Bengs C, Hammarström A (2004). Depressionens genusansikte. en analys av könskonstruktioner 

av sjuklighet. I Hovelius B, Johansson E. Kropp, genus och medicin. Lund: 

Studentlitteratur. 

Conrad P, Leiter V (2004). Medicalization, markets and consumers. J Health Soc Behav 

45:185-176. 

Cullberg J. Förskrivning av antidepressiva sker ofta med låg respekt för problemets art. 

Läkartidningen 2003;22:1994-1998. 

Davies T. Curse or Cure? The medicalisation of social life. Sociological Review 

2005:15;29-31. 

Ekström H, Esseveld J, Hovelius B (2004). Klimakteriet – medicin, myter och kultur. I 

Hovelius B, Johansson E. Kropp, genus och medicin. Lund: Studentlitteratur. 

Furedi Frank (2003). Therapy Culture. Routledge. 

Hammarström A (1997). ”Det är bara psykiskt” – om konstruktioner av kön i mötet mellan 

patient och läkare. I: Nordborg Gudrun (red). Makt och kön. 13 bidrag till den feministiska 

kunskapen. Stockholm/Stehag: Symposion sid 111-129. 

Helgason T. Tomasson H, Zoega T (2004). Antidepressants and public health in Iceland. 

Time series analysis of national data. Br J Psychiatry;184:157-162. 

Hemström O (2001). In Östlin et al. (ed.): Gender Inequalities in Health: A Swedish Perspective. 

Cambridge MA: Harvard Centre for Population and Development Studies, 

Harvard University Press. 

Hirshbein LD (2006). Science, gender, and the emergence of depression in American psychiatry, 

1952-1980. J Hist Med Allied Sci. Apr;61(2):187-216. 

Hovelius B, Ekström H, Esseveld J, Landgren BM, Vinge E (2000). Klimakteriet – sjukligt, 

bagatelliserat eller normalt? Läkartidningen. Dec 13;97(50):5927-30. 

Illich I (1975). Den farliga sjukvården. Stockholm: Aldus. 

Janlert U (1979). Är sjukvården farlig? En kritik av Ivan Illich. I Andersson L, Hallqvist 

J, Klareskog L, Larsson PG, Stålhammar J, Svedäng R, Thelin S, Östersson CG. Det 

medicinska isberget. Stockholm: Författarförlaget. 

Larsson M, Tyden T. Increased sexual risk taking behavior among Swedish female university 

students: repeated cross-sectional surveys. Acta Obstet Gynecol Scand. 

2006;85(8):966-70. 

Lewin B, Fugl-Meyer K, Helmius G, Lalos A, Månsson SA (ed). Sex in Sweden – on the 

Swedish sexual life. Stockholm, The National Institute of Public Health 2000. 

Janlert U (2000). Folkhälsovetenskapligt lexikon. Stockholm: Natur och Kultur.


Johannisson K (1995). Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen och fin-de siècle. 

Stockholm; Norstedts. 

Martin E (1987). The woman in the body. A cultural analyses of reproduction. Boston: 

Beacon Press. 

Moynihan R, Heath I, Henry D (2002). Selling sickness: The pharmaceutical industry and 

disease mongering. BMJ 324:886-91 

Moynihan R, Cassel A (2005). Selling sickness. How the worlds biggest pharmaceutical 

companies are turning us all into patients. New York: Nation books. 

Navarro V (1975). The industrialization of fetishism or the fetishism of industrialization: 

A critique of Ivan Illich. Soc Sci Med. Jul;9(7):351-63 

Narrow WE, Rae DS, Robins LN, Register DA (2002). Revised prevalence estimates of 

mental disorders in the United States: using a clinical significance criterion to reconcile 

2 surveys’ estimates. Arch Gen Psychiatry Feb;59(2):115-23 

Odlind V (2005). Skrämmande siffror om östrogensubstitution och bröstcancerrisk bör 

tolkas försiktigt. Läkartidningen 102(16):1217-18. 

Riska E (2002). From Type A man to the hardy man: masculinity and health. Sociology of 

Health and Illness 24(3):347-358. 

Rossouw JE, Anderson GL, Prentice RL, LaCroix AZ, Kooperberg C, Stefanick ML, Jackson 

RD, Beresford SA, Howard BV, Johnson KC, Kotchen JM, Ockene J; Writing 

Group for the Women’s Health Initiative Investigators (2002). Risks and benefits of 

estrogen plus progestin in healthy postmenopausal women principal results From the 

Women’s Health Initiative randomized controlled trial. JAMA. Jul 17;288(3):321-33. 

SBU (2004). Behandling av depressionssjukdomar. En systematisk litteraturöversikt. 

Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering.


Kapitel 4. Frihet från könsrelaterat våld 

– ett förebyggande perspektiv 

GUNNEL HENSING OCH ANNE HAMMARSTRÖM 

Inledning 

Att känna sig trygg och säker är viktigt för hälsa och delaktighet (Socialstyrelsen och Epidemiologiskt 

centrum 2005). En god självkänsla och känsla av sammanhang ger individen 

större möjligheter att klara av livets påfrestningar (Antonovsky 1979). Tilliten till den egna 

förmågan i olika situationer och tilliten till andra människor är grundläggande för att en 

människa ska kunna utvecklas, mogna och delta i aktiviteter i sin familj och bland vänner, 

på arbetsplatsen och i samhället. Tillit skapas i möten med andra människor i familj och 

socialt nätverk men också genom att man kan röra sig fritt och utan rädsla där man bor, i 

grannskapet och i den egna bostaden. Det är också av vikt att man arbetar på en arbetsplats 

där man kan lita på utrustningen eller tekniken man använder. Man ska kunna utöva sitt 

yrke utan att man själv eller den egna familjen utsätts för hot på grund av att man fattar 

obekväma beslut i sitt arbete. Det är också självklart att man ska bli bemött med respekt 

på sitt arbete, och att man inte ska behöva vara utsatt för trakasserier på grund av kön eller 

etnicitet. 

Cirkeln av miljöer där det är viktigt att känna sig trygg och säker kan utökas till att 

omfatta samhällets institutioner (Putnam 1996; Liljeberg 2005). Litar vi på att få ett korrekt 

och respektfullt bemötande inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården eller hos polisen? 

Känner vi oss trygga med att lagar och förordningar är rättvisa och att rättstillämpningen 

är lika för alla? Ett samhälle som utmärks av en hög grad av tillit, samverkan och 

social delaktighet har bättre förutsättningar för att nå och bevara en god folkhälsa (Putnam 

1996; Liljeberg 2005). Den ömsesidiga tilliten och förmågan att utveckla goda sociala 

relationer inom och mellan grupper är en av de faktorer som har gjort människan som art 

så framgångsrik. Det är samarbete och kommunikation som stärkt oss som individer och 

våra samhällen. Ett av de största hoten mot socialt utbyte och utveckling av ett gott samhälle 

är våld i alla dess olika former. Våld är därmed också ett hot mot folkhälsan. 

Trots att vi lever i ett demokratiskt välfärdssamhälle genomsyrar våld på olika sätt det 

dagliga livet. I Sverige är förekomsten av våld låg i jämförelse med många andra länder 

men våld är ändå en del av vårt samhälle. Äldre människor undviker att delta i sociala 

aktiviteter efter mörkrets inbrott av rädsla för överfall (Jakobsson & Hallberg 2005). Unga 

pojkar förbereder sig på olika sätt för att ta steget in i den mer aggressiva kultur som de 

59


uppfattar finns bland äldre pojkar (Nilsson 2003). Politiker och offentliga personer berättar 

att hot blivit en del av deras vardagsliv och vissa yrkesutövare riskerar att möta våld och 

kränkningar på sin arbetsplats (Hensing 2004). Våld är vanligt i media genom intensiv rapportering 

av våld utomlands och av våldshändelser inom nationens gränser, men också via 

kulturutbudet i film, spel och i andra former. Överfallsvåld som drabbar kvinnor är vanligt 

i såväl nyhetsrapportering som i spelfilmer. Ett uttryck för hur medborgarna förhåller sig 

till risken för våld är kvinnor som planerar sin joggingrunda så att den ger största möjliga 

säkerhet. Förekomsten av våld i samhället påverkar oss alltså, på olika sätt och i olika grad, 

oavsett om vi har varit utsatta för aktiva våldshandlingar eller inte. Emellertid är våld, 

precis som andra hälsorisker, inte jämnt fördelat över befolkningen (Krug o.a. 2002). Det 

finns socioekonomiska skillnader, åldersskillnader och könsskillnader. Dessa skillnader, 

som i sig bör motverkas, visar att våld går att förebygga. Våld är inte något opåverkbart, 

något som vi måste leva med. Det går att minska förekomsten av våld och det går att 

minimera skadeverkningarna av våld. Om vi lyckas med detta kan vi också förvänta oss 

en förbättrad folkhälsa i synnerhet i de grupper som utgör riskgrupper i dag, men också 

i befolkningen som helhet. Om den totala mängden våldshandlingar minskar ökar också 

den generella tryggheten i hela samhället. Det finns alltså all anledning att på ett aktivt 

sätt integrera arbetet med att förebygga våld i folkhälsopraktiken och i folkhälsopolitiken 

(Leander & Danielsson 2001; Hensing 2004; Folkhälsoinstitutet 2005). 

Olika typer av våld 

För att kunna arbeta med våld ur ett folkhälsoperspektiv är det viktigt att ha en gemensam 

definition som utgångspunkt (Krug o.a. 2002). Den gemensamma definitionen är betydelsefull 

att ha som grund så att en viss typ av våld uppfattas på liknande sätt oavsett vem som 

utsätts för våldet och oavsett relationen mellan offer och förövare. En gemensam definition 

underlättar alla former av kommunikation, vilket är centralt i folkhälsoarbete, men det är 

svårt att hitta en definition som på ett enkelt sätt avgränsar våld som fenomen. 

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar våld på följande sätt (vår översättning): 

Våld är hot om eller det medvetna användandet av fysiskt tvång, styrka eller makt mot sig 

själv, mot en annan person eller mot en grupp eller ett samhälle, som antingen resulterar 

i, eller har en hög sannolikhet att resultera i, skada, död, psykologisk skada, försämrad 

utveckling eller berövande av livsmöjligheter 1 (Krug o.a. 2002, sid. 5) 

Enligt WHO är alltså våld ett avsiktligt användande av fysisk styrka eller makt som leder 

till en negativ effekt på individ-, grupp eller samhällsnivå. Även hot om våld inkluderas i 

WHO:s definition. Ett litet barn som hotas av ett äldre barn och som natten efter drömmer 

1. Engelsk originaltext: ”Violence is the intentional use of physical force or power, threatened or actual, 

against oneself, another person, or against a group or community, that either results in or has 

a high likelihood of resulting in injury, death, psychological harm, maldevelopment or deprivation.” 

(Krug o.a. 2002, sid. 5)

mardrömmar om det inträffade har alltså enligt WHO varit utsatt för våld, vilket också gäller 

den person som blivit knivstucken i samband med ett uttag av pengar vid bankomaten 

även om de båda handlingarna skiljer sig åt i allvarlighetsgrad. Forskning har visat att hot 

om våld kan ge negativa hälsokonsekvenser och är ett effektivt sätt att kontrollera och 

begränsa en annan människas livsrum oavsett om det gäller på skolgården, i en parrelation 

eller i ett samhälle (Lundgren o.a. 2001; Krug o.a. 2002). 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

Figur 4.1 En typologi över olika former av våld i samhället (Krug o.a. 2002), sid. 7. 

 

 

 

 

WHO har utvecklat en typologi över olika former av våld (figur 4.1). Av typologin framgår 

att våld kan vara riktat mot den egna personen, mot en eller flera andra människor eller 

kollektivt mot större grupper av människor. 

Samtliga dessa former av våld har direkt eller indirekt betydelse för folkhälsan i större 

eller mindre grad och kvinnor är som grupp i många fall mer utsatta än män som grupp, i 

synnerhet olika former av mellanmänskligt våld inom familjen. I den här kunskapsöversikten 

har vi valt att fokusera på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. De viktigaste 

skälen till den avgränsningen är att mäns våld mot kvinnor är vanligt och ger stora hälsokonsekvenser 

för kvinnorna som är utsatta, för barnen som växer upp med en pappa som 

använder våld och för mannen som utövar våld, samt att mycket få insatser har gjorts för 

att förebygga mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Andra typer av mellanmänskligt 

våld är också viktiga, och det finns forskning som visar att våld i nära relationer förekommer 

också i samkönade relationer. Våldet i såväl samkönade som tvåkönade relationer kan 

dessutom vara ensidigt eller ömsesidigt.


Även män utsätts för könsrelaterat våld och i synnerhet gäller det homosexuella män 

(Roth 2006). Begreppet könsrelaterat våld är inte enkelt att avgränsa eller definiera på ett 

kortfattat sätt. FN:s generalförsamling formulerade en avgränsning 1993 och den liksom 

andra definitioner innefattar våld som riktas mot kvinnor eller män på grund av deras kön 

och/eller sexualitet och/eller på grund av kulturella föreställningar om kön och/eller sexualitet. 

I senare definitioner har man också inkluderat våld som används för att begränsa 

aktiviteter från individuella, inom organisationer eller i samhällen med syftet att förändra 

genusordningen. I det här kapitlet utgår vi från en vid förståelse av begreppet men avgränsar 

framställningen till könsrelaterat våld som drabbar kvinnor i nära heterosexuella relationer. 

Det innebär inte att andra typer av könsrelaterat eller annat våld inte bör uppmärksammas 

av samhället i folkhälsoarbete eller på annat sätt. 

Viktiga insatser i arbetet för att skapa ett samhälle 

fritt från könsrelaterat våld 

Parlamentariskt och utomparlamentariskt politiskt arbete ledde till att Sverige 1965 instiftade 

en lag mot våldtäkt i äktenskapet, vilket i ett internationellt perspektiv var mycket 

tidigt (Heimer & Posse 2003). Ytterligare ett viktigt steg togs i lagstiftningen 1982 då 

misshandel av kvinnor placerades under allmänt åtal. Tidigare låg brottet under enskilt 

åtal, vilket innebar att åklagaren mot brottsoffrets vilja inte kunde driva åtalet. Det innebar 

att många kvinnor tog tillbaka sin anmälan av rädsla för att utsättas för fortsatt våld. 

Numera kan åklagaren, som i majoriteten av andra brottsmål, driva målet vidare vilket ur 

samhällets perspektiv är mycket viktigt. Också detta beslut föregicks av intensiva debatter 

och politiskt arbete såväl inom som utom partipolitiken. Slutligen är den senaste lagstiftningen 

på området viktig att nämna (SOU 1995). Sverige har nämligen internationellt sett 

en mycket tydlig och avancerad kvinnofridslagstiftning även om dess praxis i viss mån 

fortfarande brister (BRÅ 2000; SOU 2004). En tydlig lagstiftning är enligt WHO ett av de 

viktigaste preventiva instrumenten när det gäller att förhindra mäns våld mot kvinnor. 

I det internationella arbetet har bland annat FN, WHO, EU och andra organ alltmer 

kommit att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor och på liknande sätt som i den nationella, 

svenska utvecklingen har såväl parlamentariskt som icke-parlamentariskt politiskt 

arbete bidragit till att frågan aktualiserats, aktiviteter genomförts och viktiga policydokument 

tagits fram (Krug o.a. 2002; Garcia-Moreno 2002). 1993 antog FN:s generalförsamling 

en deklaration om våld mot kvinnor: ”Declaration on Elimination of Violence against 

Women.” 2 I detta dokument slår man fast att våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga 

rättigheterna och kvinnors grundläggande frihet – också när det förekommer i nära 

relationer. Vidare fastslår man att våldet har sina rötter i de historiskt baserade ojämlika 

maktförhållanden som råder mellan män och kvinnor. Slutligen inkluderar man i definitionen 

av våld inte bara fysiskt våld utan också sexuellt och psykologiskt våld samt hot om 

2. Deklaration finns att läsa på FN:s hemsida: http://daccessdds.un.org/doc/UNDOC/GEN/ 

N94/095/05/PDF/N9409505.pdf?OpenElement


våld. WHO har i ett flertal olika rapporter lyft fram våld mot kvinnor och återkommande 

fastslagit att våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem med vittgående konsekvenser för 

utsatta kvinnor, deras barn, nära släktingar och deras sociala nätverk. Organisationen har 

initierat och genomfört en världsomfattande studie av omfattningen av våld mot kvinnor 

i en rad olika länder. För studien har ett gemensamt frågeformulär tagits fram, vilket gör 

möjligheten att jämföra mellan länder mycket bättre. WHO har också utvecklat metoder 

och arbetssätt som ska skydda både kvinnorna som besvarar enkäten och de som genomför 

dem. 3 EU arbetar också på olika sätt för att bekämpa våld i nära relationer och könsrelaterat 

våld av olika slag genom initiativ för interventioner, forskning och policy. 4 

Hur vanligt är det att kvinnor utsätts 

för könsrelaterat våld? 

Enligt svensk kriminalstatistik från 2005 anmäldes 24 100 fall av misshandel mot kvinnor, 

vilket utgjorde 37 procent av det totala antalet anmälda misshandelsfall (Wittrock 2005). 

Utöver misshandel anmäldes 2 150 fall av grov kvinnofridskränkning och 3 800 våldtäkter. 

Antalet polisanmälda fall av misshandel mot kvinnor ökade med cirka 40 procent under 

1990-talet. Bakom denna ökning ligger enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en ökad 

benägenhet att anmäla misshandel, vilket bland annat beror på att våld mot kvinnor fått en 

ökad uppmärksamhet i media och på andra sätt i samhället. Den ökade uppmärksamheten 

har bidragit till att något minska skamstämpeln som kvinnor utsatta för våld drabbats 

av. BRÅ menar emellertid att mycket talar för att det inte bara är en ökad benägenhet att 

anmäla misshandel utan att det också skett en faktisk ökning av våldsbrotten mot kvinnor 

(Nilsson 2002). Vidare är det känt att antalet anmälda fall av misshandel endast fångar upp 

cirka 20–25 procent av det våld som förekommer och att det bland de polisanmälda fallen 

finns en överrepresentation av personer med svåra sociala problem. Det gör att man inte 

kan dra slutsatser om förekomsten av våld hos hela befolkningen med utgångspunkt i de 

anmälda fallen vare sig vad gäller antalet eller typen av problematik hos dem som misshandlar 

respektive blir misshandlade. 

I en studie av kostnaderna för våld mot kvinnor har Socialstyrelsen med utgångspunkt 

i olika typer av officiell statistik uppskattat att åtminstone 75 000 kvinnor varje år utsätts 

för någon form av våld i nära relationer i Sverige (Socialstyrelsen 2006). Antalet är en 

uppskattning och mot bakgrund av de brister som finns i den officiella statistiken behöver 

man, för att få en uppfattning om hur vanligt våld är i befolkningen som helhet, också göra 

särskilda undersökningar baserade på intervjuer eller enkäter. Det finns metodproblem 

med sådana undersökningar (Olsson 1997; Hensing & Alexanderson 2000; Lundgren o.a. 

2001). Ofta använder man såväl olika definitioner av våld som olika sätt att fråga om 

våldsutsatthet. Detta gör det mycket svårt att jämföra olika kartläggningar. Det bidrar 

3. Information om WHO:s arbete mot våld mot kvinnor och de olika rapporterna finns på organisationens 

hemsida: www.who.org 

4. Mer information kan man få via EU:s webbportal: www.europa.eu


också till att spridningen i skattningen av hur vanligt förekommande våld mot kvinnor är 

blir stor. WHO har i en genomgång av olika studier funnit att andelen kvinnor i olika länder 

som varit utsatta för våld från en närstående man varierade mellan 10 och 58 procent (Krug 

o.a. 2002). I den tidigare nämnda internationella studien av WHO, där man använt i princip 

identisk metodik och samma frågeformulär, fann man i en analys av 24 097 kvinnor 

i åldrarna 15–49 år och bosatta i tio olika länder att andelen som någon gång i livet varit 

utsatt för fysiskt eller sexuellt våld i nära relationer varierade mellan 15 och 71 procent 

(Garcia-Moreno o.a. 2006). Man fann också ett samband mellan kontrollerande beteende 

hos mannen och risken att kvinnan utsattes för våld. I samtliga länder utom ett var risken 

för kvinnor att bli utsatta för fysiskt och/eller sexuellt våld från sin partner högre än att bli 

utsatt för våld från andra, till exempel överfallsvåld. 

Enligt omfångsundersökningen Slagen dam rapporterade nästan hälften (46 procent) 

av alla kvinnor i Sverige att de någon gång i livet efter 15-årsdagen blivit utsatt för fysiskt, 

sexuellt och/eller hot om våld från en okänd, bekant eller närstående man (Lundgren o.a. 

2001). (Om man dessutom inkluderade sexuella trakasserier rapporterade 67 procent att 

de varit utsatta för våld och/eller sexuella trakasserier.) Om tidsperioden begränsades till 

att gälla de senaste 12 månaderna, så rapporterade 12 procent att de varit utsatta för våld av 

någon man. Gör man ytterligare en begränsning och enbart inkluderar våld från nuvarande 

make/sambo så rapporterade 5–6 procent av kvinnorna som deltog att de under de senaste 

tolv månaderna varit utsatta för våld vid minst något tillfälle. I tabell 4.1 finns resultat från 

Slagen dam och några andra svenska befolkningsbaserade studier redovisade. 

Tabellen visar att andelen kvinnor som har varit utsatta för våld varierar mellan studierna, 

vilket bland annat kan bero på att det ingår olika urval av kvinnor i de olika undersökningarna, 

att olika definitioner av våld har använts, att frågor om våld har ställts på 

olika sätt samt att undersökningsmetoden har varit antingen enkät eller intervju. Variationer 

i definitioner, frågeformulär, studiepopulationens åldersurval och hur studierna 

har genomförts i övrigt gör det mycket svårt och vanskligt att jämföra data mellan olika 

länder, till exempel för att få en uppfattning om förekomsten i Sverige är högre eller 

lägre än i andra länder.


Tabell_4.1._Andelen_kvinnor_som_rapporterar_att_de_har_varit_utsatta_för_våld_enligt_några_svenska_ 

befolkningsbaserade_undersökningar. 

Undersökning Typ_av_våld Andel_i_procent_som_uppgav_att_de_ 

varit_utsatta_för_våld 

Nationellt urval, 18–64 år, 

Slagen dam, 1999/2000, 

deltagarantal: 6 926 

(Lundgren o.a. 2001) 


Slagen dam, 1999/2000, 


(Lundgren o.a. 2001) 

Urval anställda i Dalarna, Gotland, 

Stockholm, Östergötland, 15 år och 

äldre, 2001, deltagarantal: 3 334 

(Nilsson 2002) 


ULF 2004, 

deltagarantal: cirka 3 700 

(www.scb.se) 

Befolkningsurval Östergötland, 

18–64 år, 1999 och 2001, 


(Swahnberg 2003) 

Nationellt urval kvinnor exklusive 

ensamstående mödrar, 18–64 år, 

ULF 1988 till 1999, deltagarantal: 

25 943 (Estrada 2004) 

Nationellt urval ensamstående 

mödrar, 18–64 år, ULF 1988 till 

1999, deltagarantal: 1 713 (Estrada 

2004) 

Fysiskt våld, sexuellt våld eller hot 

om våld från nuvarande make/ 

sambo 

Fysiskt våld, sexuellt våld eller hot 

om våld från någon man, det vill 

säga inte enbart närstående 

Fysiskt våld från man som kvinnan 

har eller har haft en nära relation 

till 

Våld eller hot om våld i egen eller 

annans bostad* 

11 

(efter 15-årsdagen) 

5–6 

(senaste 12 månaderna) 

46 

(efter 15-årsdagen) 

11,9 


1 


1,9 


Kränkningar, hot* 4,6 


Fysiska övergrepp* 1,5 


Sexuella övergrepp* 1 


Fysiskt, sexuellt och/eller hot om 

våld* 

Fysiskt, sexuellt och/eller hot om 

våld* 

5,9 


15,6 


*Frågan preciseras inte med avseende på gärningspersonens relation till den som blivit utsatt för våld eller hot om våld.


En återkommande fråga brukar vara om könsrelaterat våld drabbar alla kvinnor eller 

om det går att identifiera några särskilda riskgrupper. En riskgrupp kan vara en grupp 

som oftare än andra är utsatt för våld, vilket gäller kvinnor som arbetar inom vård- och 

omsorgsyrken i jämförelse med kvinnor som arbetar med administrativa uppgifter på kontor, 

men också i jämförelse med män i vård- och omsorgsyrken. Kvinnor och män i vård- 

och omsorgs yrken utsätts för yrkesrelaterat våld, men eftersom det oftast är kvinnor som 

blir utsatta är det också relevant att tala om ett könsrelaterat våld. En riskgrupp kan också 

vara en grupp där en högre andel av kvinnorna som ingår i gruppen är utsatt för våld. Det 

gäller exempelvis yngre kvinnor i jämförelse med äldre (Lundgren o.a. 2001; Krug o.a. 

2002). Ytterligare en förståelse av en riskgrupp kan vara att det är en grupp där våldet som 

man utsätts för är särskilt allvarligt, vilket bland annat gäller kvinnor i missbrukarmiljöer 

(Holmberg o.a. 2005). Slutligen kan en riskgrupp identifieras genom att kvinnorna som 

ingår i gruppen är särskilt sårbara, till exempel genom att de är nyanlända till Sverige med 

få kontakter utöver mannen och med bristande språkförståelse. Sårbarheten kan också 

bestå i att kvinnorna har ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder som gör dem mer beroende 

eller mindre benägna att söka hjälp. 

Flera studier har funnit att unga kvinnor är mer utsatta för könsrelaterat våld inom men 

också utom nära relationer än äldre kvinnor (Lundgren o.a. 2001; Krug o.a. 2002; Swahnberg 

2003). I Slagen dam rapporterade 22,4 procent av den yngsta åldersgruppen, kvinnor 

18–24 år, att de hade varit utsatta för någon form av våld från en man det senaste året, 

medan motsvarande siffra bland de äldsta, kvinnor 55–64 år, var 9,2 procent. Det finns 

flera skäl till att unga kvinnor är mer utsatta. Fler av dem lever i nya relationer och etableringsfasen 

i en relation är en riskperiod för våld (Olsson 1997). Graviditet är en annan 

period då risken för våld ökar (Olsson 1997; Lundgren o.a. 2001; Stenson 2001; Stenson 

2003). Unga kvinnor deltar oftare i uteliv och har oftare yrken där de arbetar i direkt kontakt 

med kunder eller servicemottagare, vilket bidrar till att de också är mer utsatta för våld 

utanför nära relationer. 

Det framgår också av tabell 4.1 att ensamstående mödrar är en utsatt grupp (Estrada 

2004). Utmärkande för våldsexponeringen bland de ensamstående mödrarna är att de i 

mycket högre grad än andra i befolkningen är utsatta för upprepat våld. I den svenska 

studien av ensamstående mödrar redovisad i tabell 4.1 hade 4,4 procent varit utsatta 2–4 

gånger, 2 procent hade varit utsatta 5–10 gånger och 3, 3 procent hade varit utsatta fler 

än 10 gånger. Motsvarande siffror för andra kvinnor var 1,7 procent, 0,6 procent och 0,7 

procent. Unga ensamstående mödrar (18–29 år) var mer utsatta än äldre och ensamstående 

mödrar med små barn (0–6 år) var mer utsatta än de med äldre barn. I ytterligare en svensk 

befolkningsbaserad studie fann man en ökad dödlighet bland ensamstående mödrar i Sverige 

och våld var en av de faktorer som bidrog till att förklara överdödligheten (Weitoft 

2003). 

En annan riskgrupp är kvinnor med eller utan eget alkohol- och/eller drogmissbruk 

och som befinner sig i social utsatthet exempelvis genom hemlöshet eller genom att de 

lever med en missbrukande man (Holmberg o.a. 2005; Lown o.a. 2006). Holmberg och 

medarbetare fann att 94 av 102 intervjuade kvinnor med pågående eller tidigare missbruk 

av alkohol och/eller droger någon gång i vuxen ålder (efter 15 år) hade utsatts för fysiskt


våld, sexuellt våld och/eller hot om våld från någon person (Holmberg o.a. 2005). Förövare 

kunde vara både män och kvinnor, men majoriteten hade upplevt våld från en manlig 

förövare. Specifikt för den här gruppen är att kvinnorna ofta blivit utsatta för övergrepp 

också som barn och att både de själva och omgivningen tenderade att bagatellisera och 

normalisera våldet (Spak 2001; Holmberg o.a. 2005). Kvinnorna lever med våld som en 

del av sin vardag och det våld de utsätts för är inte sällan av mycket allvarligt slag. Trots 

detta har de svårt att få hjälp. Kvinnojourerna har inte resurser att ta emot kvinnor med 

missbruk. Inom missbruksvården tenderar våldsproblematiken enligt Holmberg och medarbetare 

(2005) att komma i bakgrunden. Det är alldeles uppenbart att detta är en mycket 

utsatt grupp kvinnor, som inte får adekvat stöd. Emellertid är detta inte primärt ett folkhälsoproblem 

utan snarare ett problem som bör uppmärksammas inom socialtjänsten och 

hälso- och sjukvårdens mer behandlingsinriktade verksamheter. 

Ett annat perspektiv är att fundera över om det finns risksituationer för könsrelaterat 

våld. I vissa studier har man funnit att mannens arbetslöshet är en situation då risken för 

våld ökar vilket kan bero på den ökade stress som den arbetslöse individen upplever och 

möjligen också på grund av ändrade positioner i relationen (Olsson 1997). Å andra sidan 

har flertalet studier funnit att könsrelaterat våld i heterosexuella par förekommer i alla 

socioekonomiska grupper (Olsson 1997; Lundgren o.a. 2001). I den svenska nationella 

kartläggningen som tidigare nämnts fann man att såväl högutbildade som lågutbildade 

kvinnor hade en högre andel som utsatts för våld än övriga kvinnor (Lundgren o.a. 2001). 

Ekonomisk och annan stress kan i alla sociala grupper bidra till att öka spänningar inom 

och mellan individer. Fattigdom är alltså en situation som kan öka förekomsten av våld, 

vilket gäller en stor del av det som kallas kollektivt våld i WHO:s typologi ovan (Krug o.a. 

2002). Ett tydligt exempel är den omfattande handeln med kvinnor, vilken har sin grund 

i såväl fattigdom som i en könsmaktsordning där kvinnor är underordnade män. Andra 

exempel på strukturellt, könsrelaterat våld är massvåldtäkt av kvinnor och flickor som en 

systematisk metod för krigsföring samt det generella våld som kvinnor och barn utsätts 

för i konfliktsituationer också när det gäller möjlighet att få tillgång till grundläggande 

mänskliga rättigheter och basala mänskliga behov som vatten, mat, sömn, skolgång, hälso- 

och sjukvård med mera. 

Alkohol och våld – hur ser sambanden ut? 

Våld är generellt sett vanligare i miljöer och situationer där det förekommer mycket alkohol, 

till exempel nattklubbar, fotbollsarenor och midsommarfester, än i miljöer och situationer 

där det inte finns alkohol (Babor o.a. 2003). Det finns också ett tydligt samband 

mellan alkohol och skador av olika slag och detta samband är starkare i kulturer där det är 

vanligt med berusningsdrickande, det vill säga där man dricker stora mängder vid enstaka 

tillfällen snarare än något glas vin om dagen (Babor o.a. 2003). Alkoholens roll vid mäns 

våld mot kvinnor i nära relationer har varit mer omdiskuterad. I socialt utsatta miljöer med 

eller utan missbruk är våld vanligt men i vilken utsträckning detta beror på den sociala 

utsattheten eller på alkohol och droger är svårt att reda ut (Lown o.a. 2006).


I Slagen dam, som baserades på ett nationellt och representativt urval av kvinnor, fann 

man inget samband mellan kvinnornas egen alkoholkonsumtion och exponering för våld 

(Lundgren o.a. 2001). I 83 procent av de fall där kvinnorna rapporterade att de hade varit 

utsatta för våld av sin nuvarande make drack mannen alkohol 1–2 gånger/vecka. I undersökningen 

fann man en viss överrisk att utsättas för våld bland kvinnor som levde med en 

man som drack oftare än 1–2 gånger/vecka och bland kvinnor som levde med en man som 

inte druckit alkohol alls det senaste året. I gruppen män som aldrig dricker alkohol finns 

i huvudsak tre kategorier: män som avstår på grund av alkoholproblem, män som avstår 

på grund av ideologiska eller hälsoskäl och män som lever isolerat och därför inte har så 

många tillfällen att dricka. Om den ökade risk som man fann i Slagen dam var knuten till 

samtliga tre kategorier eller till enbart någon framgår inte av studien. 

I en serie amerikanska studier där både mannen och kvinnan i ett par har besvarat 

samma frågor har man återkommande funnit att såväl mannen som kvinnan rapporterar 

att båda varit nyktra i majoriteten av de tillfällen då våld förekommit (Quigley & Leonard 

2000; Cunradi o.a. 2002; Testa o.a. 2003). I studier baserade på kliniska urval, det vill säga 

personer som har sökt vård för alkoholproblem, har man funnit att risken för att mannen 

skulle använda fysiskt våld mot sin hustru ökade de dagar då han druckit alkohol (Fals- 

Stewart o.a. 2003). I befolkningsbaserade urval har man funnit att våldet riskerar att bli 

allvarligare i samband med att mannen druckit alkohol (Leonard & Quigley 1999). Det 

finns emellertid inte motsvarande samband mellan alkoholkonsumtion och kvinnors våld 

mot män i nära relationer. Alkoholkonsumtion kan snarast ses som en risksituation både 

för att våld mot kvinnor ska utlösas och för att våldet ska få allvarligare följder, men ur ett 

befolkningsperspektiv är det viktigt att vara medveten om att andra faktorer avgör om våld 

uppkommer eller inte. Mäns våld mot kvinnor skulle alltså inte upphöra om befolkningen 

helt slutade dricka alkohol, däremot skulle troligen omfattningen minska och antalet allvarliga 

fall bli något färre. Enligt amerikanska studier har alkohol också en roll som utlösande 

faktor för konflikter och osämja i de par där mannens alkoholkonsumtion är så hög 

att han har eller riskerar att få alkoholproblem (Quigley & Leonard 2000). Kvinnor som 

lever med män som har eller är på väg att utveckla alkohol- eller drogproblem tillhör enligt 

studierna en riskgrupp för att vara eller i framtiden bli utsatt för våld (Cunradi o.a. 2002). 

I ett folkhälsoarbete för att minska förekomsten av mäns våld mot kvinnor är det alltså 

betydelsefullt att inkludera arbetet med att främja ett mer ansvarsfullt drickande, men det 

är också viktigt att inte tillskriva alkoholen en större betydelse i det könsrelaterade våldet 

än den har. Alkoholen används generellt som en kulturell ansvarsbefriare vid våldsanvändning. 

Det gäller inte enbart våld i nära relationer utan också våld mellan män. Alkohol har 

en avslappnande effekt på kroppen och vid berusning minskar också psykologiska och 

sociala hämningar. Beteendet i samband med alkoholkonsumtion varierar emellertid mellan 

olika kulturer, mellan olika åldrar och inte minst mellan olika situationer i vilken en 

speciell individ befinner sig.

Vilka män är det som slår? 


Skulle vilken man som helst kunna använda våld mot en kvinna han lever med eller är våldet 

ett resultat av en psykologisk eller biologisk avvikelse hos den enskilde mannen? Inom 

folkhälsovetenskap är kunskapen om hur vanligt ett fenomen är i den allmänna befolkningen 

grunden för prevention och hälsopromotion. Vi har inte funnit någon svensk prevalensstudie 

av misshandlande män i befolkningen, det vill säga hur stor andel män som 

någon gång använt våld i en nära relation. I stort sett alla undersökningar utgår från den 

våldsutsatta kvinnan. Mot bakgrund av den höga andel kvinnor som rapporterar att de har 

utsatts för våld kan man anta att andelen män som har använt våld också är hög, även om 

det förmodligen förekommer att ett antal kvinnor utsatts för våld från samma man. 

På liknande sätt som det är viktigt att fundera över vilken definition av våld som ska 

ligga till grund för folkhälsoarbete mot könsrelaterat våld är det viktigt att fundera över 

vilka män det är som slår och varför de använder våld. Den teori om varför män använder 

våld i nära relationer som uppfattas som mest tillförlitlig kommer att påverka de insatser 

som genomförs för att minska förekomsten av mäns våld mot kvinnor. I forskningen 

om mäns våld mot kvinnor går det enligt en kanadensisk litteraturöversikt (Cunningham 

1998) att urskilja fem huvudsakliga teoretiska områden inom vilka olika förklaringsmodeller 

utvecklats. Dessa fem områden är biologi, psykologi/psykopatologi, systemteori, 

sociologi/socialpsykologi och feminism/genusteori. 

Biologiska teorier har utgått från två olika huvudspår för att förklara mäns våldsanvändning 

(Cunningham 1998). Den ena modellen utgår från ett utvecklingsbiologiskt perspektiv 

där man menar att mäns våld har sin grund i sexuell svartsjuka och behov av att 

kontrollera den kvinnliga partnern och begränsa hennes möjligheter att träffa andra män. 

Skillnaden i våldsanvändning mellan män förklaras av skilda genotyper med hypotesen att 

våldsamma män bland annat har högre nivåer av det manliga könshormonet testosteron 

än andra män. Signalsubstansen serotonin är också föremål för biologiskt inriktade forskares 

intresse (George o.a. 2006). En annan hypotes är att vissa män som använder våld 

utvecklat en negativ betingning av kroppsreaktioner när de upplever rädsla, vilket skulle 

leda till biologiskt baserade panikreaktioner liknande dem vid panikattacker (George o.a. 

2000). Ett problem med flera av de här studierna ur ett folkhälsoperspektiv är att de baseras 

på selekterade grupper eller på relativt små urval. Det är därmed svårt att uppskatta hur 

vanligt förekommande avvikelser är i den allmänna manliga befolkningen. 

Det andra huvudspåret i de biologiska teorierna baseras på studier från början av 

1990-talet då några forskare fann ett samband mellan skallskador och våldsanvändning 

(Cunningham 1998). Flera studier har sedan gjorts där man utan att lyckas har försökt att 

reproducera fynden från de första studierna. För närvarande är teorin om att skallskador 

skulle vara mer frekvent förekommande hos våldsamma män lagd på is. Generellt sett 

kan man säga att det saknas befolkningsbaserade studier som kan verifiera eller falsifiera 

de biologiska teorierna. En svaghet i de biologiska teorierna (möjligen med undantag för 

teorin om sexuell svartsjuka) är att de inte kan förklara varför våldet i princip enbart riktas 

mot den mest närstående personen. Vi menar att de biologiska teorierna för närvarande har


mycket litet förklaringsvärde för att förklara det könsrelaterade våldet på såväl strukturell 

som individuell nivå. 

Teoribildningar inom psykologi/psykopatologi om mäns våldsanvändning är omfattande 

både i mängd och i komplexitetsgrad (Cunningham 1998). En vanlig inriktning är 

förklaringsmodeller som utgår från att män som använder våld har någon form av personlighetsstörning 

eller avvikelse orsakad av tidiga psykologiska trauman eller av mer 

biologisk karaktär som medfödda eller förvärvade brister i hjärnans funktion. Forskning 

om personlighetsstörningar som grund för våld har i likhet med de biologiska studierna 

vanligen gjorts på urval från kliniska grupper eller personer i behandling. I dessa studier 

har man kunnat visa att psykologiskt karakteriseras män som använder våld oftare än 

andra män av att de är mer ångestfyllda och har personlighetsdrag som utmärks av störd 

förmåga att relatera till andra (Cunningham 1998). Med en mycket grov förenkling av 

resonemangen så kan man säga att för män som har dessa drag och dessutom en svag självkänsla 

är närheten till en annan människa i en kärleksrelation en påfrestande situation som 

ständigt prövar tillit och trofasthet. Behovet av att kontrollera kvinnan styrs av impulser 

och känslor som kommer inifrån mannen själv, medan själva våldsutövandet kan utlösas 

av verkliga eller inbillade kränkningar. Det är alltså ganska lite kvinnan kan göra i en sådan 

här relation för att undvika våld eftersom mannens inre tomhet ofta är förnekad av honom 

själv och dessutom av ett sådant slag att det knappast är möjligt för en annan människa att 

uppfylla behoven. Paradoxalt nog kan kvinnor som är utsatta för våld i en relation ändå 

känna ett starkt behov av att försöka svara upp mot dessa behov hos mannen (Holmberg 

2004). Det kan bli mycket starka känslomässiga bindningar, vilka dessutom förstärks av 

normaliseringsprocessen. 

Normaliseringsprocessen kallas den negativa psykologiska utveckling en kvinna 

genomgår när hon lever med en man som återkommande använder kontrollerande beteende, 

hot om våld och våld mot henne och hennes närstående (Lundgren 1991; Lundgren 

o.a. 2001; Heimer 2003). Kvinnan normaliserar våldet och sin situation, vilket kan ses 

som en överlevnadsstrategi som liknar den människor utvecklar när de utsätts för tortyr 

i fångenskap. Individualpsykologiska teorier används framför allt för att kunna utveckla 

behandlingsformer för män, vilket kan vara betydelsefullt som sekundär- och tertiärprevention. 

Det finns emellertid i dag inte någon svensk kartläggning på befolkningsnivå 

av hur vanliga dessa avvikande personlighetsdrag är respektive i vilken utsträckning det 

finns en ökad risk för våldsanvändning bland män med sådana drag. Befolkningsbaserade 

studier av personlighetsdrag är svåra och kostsamma att genomföra. 

Systemteoretiska förklaringsmodeller utgår från familjen eller paret som enhet (Cunningham 

1998). Mannens våldsanvändning ses som en del i en pågående kris i familjen. 

Man fokuserar ofta på bristande kommunikativ förmåga hos mannen eller paret och menar 

att våld uppstår när orden tar slut. Vissa menar också att kvinnans verbala övertag provocerar 

mannen till att använda våld. Vi menar att ett sådant synsätt också brister i logik mot 

bakgrund av att det borde finnas fler emotionellt laddade relationer med verbala medmänniskor 

som skulle provocera mannen till våldsanvändning. Det finns inte några studier som 

har kartlagt den generella våldsanvändningen hos män som använder våld i nära relationer. 

Vår hypotes, grundad i kliniska erfarenheter och den generella litteratur som finns inom


området, är att det mycket sällan händer att mannen brukar våld mot någon annan än sin 

partner och sina barn. Det är naturligtvis så att intensiteten i känslorna är mycket högre i 

en kärleksrelation än i andra relationer och en del av männen som använder våld mot sin 

hustru/sambo gör det också mot sina barn (Holmberg 2004). I det senare fallet är det svårare 

att förklara våldsanvändningen med att barnen har ett verbalt övertag. 

Även om det finns brister i systemteoretiska förklaringsmodeller menar vissa forskare 

att våld i nära relationer måste delas upp i olika typer av våld, såsom ensidigt manligt, 

ensidigt kvinnligt och ömsesidigt våld och i förhållande till våldets varaktighet, där man 

framför allt vill skilja mellan det långvariga systematiska våldet som nästan uteslutande 

utförs av män och drabbar kvinnor och mer situationsbetingat våld (Cunningham 1998; 

Johnson 2006). Ett problem med detta synsätt är att kvinnor som lever i en våldspräglad 

relation genom normaliseringsprocessen och på annat sätt integrerar mannens syn på våldet 

i relationen. Systemteoretiska ansatser generaliseras ibland till att gälla alla typer av 

våld, det vill säga inte enbart de som beskrivs som ömsesidiga, vilket riskerar att göra den 

utsatta kvinnan medansvarig för våldsanvändningen också då hon är utsatt för ensidigt 

våld från mannen. Ett centralt innehåll i behandlingen av män som använder våld är att öka 

deras insikt i att de har ett eget ansvar för sina handlingar. 

Sociologiska och socialpsykologiska teorier fokuserar framför allt på social inlärningsteori 

(Cunningham 1998). Social inlärning innebär mycket förenklat att pojkar socialiseras 

till ett mer aggressivt beteende samt att män som använder våld själva ofta utsatts för 

våld som barn. Socialisationen bidrar till hur flickor och pojkar formas till kvinnor och 

män men synen på hur formandet går till varierar. Vissa menar att barn kopierar vuxnas 

beteende i ett slags rollinlärning. Man lär sig också dåliga beteenden och reaktionsmönster. 

Andra menar att utvecklingen är mer komplex. Under uppväxten anpassar sig barn 

till det samhälle de lever i och integrerar modeller av vuxet beteende genom intryck från 

föräldrar, andra vuxna, media och kamratgrupper med både jämnåriga och äldre kamrater. 

Socialisation innebär alltså inte någon förenklad kopiering från barnets sida av enbart 

föräldrarnas beteende och förhållningssätt i livets olika skeenden. Det finns visst stöd för 

att män som bevittnat våld mellan föräldrarna under sin uppväxt själva använde sämre 

konfliktlösningsmodeller, vilket bidrar till att de oftare är missnöjda med sitt äktenskap 

och oftare använder våld (Cunningham 1998; George o.a. 2006). Tanken om att barndomstrauman 

leder till ett slags neurotisk återupprepning i vuxenlivet baseras på psykodynamisk 

teori. Återupprepningen fyller funktionen att den minskar känslor av ångest 

och besvikelse. Barn som utsätts för våld kan ibland ofta mycket medvetet välja att inte 

använda våld i sina egna relationer till närstående, och studier har visat att en stor andel 

av män som använder våld inte har blivit slagna som barn (Cunningham 1998). Sådana 

aktiva beslut att undvika det man själv varit med om kan fungera om livet i övrigt stöder en 

harmonisk utveckling, men kan vara svårare att fullfölja om man utsätts för olika sociala, 

ekonomiska eller psykologiska påfrestningar. 

Feministiska teorier eller teorier med ett genusperspektiv utgår från ett kvinnoperspektiv 

och problematiserar maktrelationen mellan könen på flera olika strukturella nivåer (Cunningham 

1998). En sammanfattande term för de strukturer som bidrar till att ordna samhället, 

dess institutioner och organisationer och arbetsfördelningen inom familjen enligt


vissa mönster, svåra att bryta för en individ, är patriarkatet. Patriarkatet genomsyrar enligt 

feministiska teorier rättsväsende, hälso- och sjukvård och utbildningsväsende på olika sätt 

(Hammarström 2004; Hammarström o.a. 2004). I Sverige har vi i stort sett könsneutrala 

lagar och förordningar vilket bland annat är en konsekvens av feministisk aktivism inom 

och utanför de politiska partierna. Trots detta lever patriarkala föreställningar kvar inom 

institutionerna på samhällsnivå men också på familje- och relationsnivå enligt feminister 

och genusforskare (SOU 2004; SOU 2005a; SOU 2005b). Hanteringen av könsrelaterat 

våld inom olika samhällsinstitutioner har varit föremål för mycket debatt (Andersson 

2004; SOU 2004). 

Patriarkatet leder till att relationerna mellan könen oavsett om det gäller i arbetsliv, i 

politik eller i familjen ordnas så att män är/blir överordnade medan kvinnor är/blir underordnade. 

Denna genusordning kan omedelbart problematiseras, vilket också skett och sker 

i feministisk forskning och i genusforskning, genom att peka på att det finns en rad andra 

maktordningar utöver patriarkatet eller könsmaktsordningen som påverkar människors 

livsvillkor. Exempel på sådana maktordningar är de som grundas på social klass, etnicitet, 

sexuell orientering och/eller funktionshinder. Ett exempel på utsatthet för våld där olika 

maktordningar synliggörs på ett effektivt och brutalt sätt är prostitution och trafficking. 

Kvinnorna som dras in i dessa verksamheter är i mycket stor majoritet kvinnor som är 

ekonomiskt fattiga och ofta har en annan etnisk bakgrund än majoritetsbefolkningen. 

Gemensamt för en feministisk syn på mäns våld mot kvinnor i nära relationer är att våldet 

inte ses som enstaka händelser och att våldet har samband med det omgivande samhällets 

normer (Olsson 1997; Lundgren o.a. 2001). Flera av de stora befolkningsbaserade undersökningarna 

(bland annat Slagen dam) i Sverige har utgått från att de misshandlande männens 

kontrollerande beteende, hot om våld och fysisk misshandel inte är åtskilda, avgränsade 

händelser utan en del i en sammanhängande upplevelse där den misshandlade kvinnans egen 

vilja och beslutsutrymme begränsas (Lundgren o.a. 2001). Forskarna bakom Slagen dam 

menar att våldet är ett kontinuum och formulerar detta synsätt på följande sätt: 

”Enligt detta synsätt är hot, våld och sexuella övergrepp handlingar som inte kan renodlas 

från varandra, de kännetecknas av att gränserna är flytande mellan dem och att handlingarna 

glider in i varandra. Ett sexuellt övergrepp kan även innebära fysiskt våld eller 

hotelser, hot om våld kan relateras till tidigare våldshandling, osv. Kvinnans erfarenheter 

av en våldshändelse kan också ta färg av och relatera till andra erfarenheter hon har av 

könsrelaterat våld, och skarpa gränser låter sig därför inte dras mellan de olika formerna 

av våld” (Ur Slagen dam, sid. 16 [Lundgren o.a. 2001]). 

Detta synsätt, att våldet är ett kontinuum, har också påverkat utformningen av den 

svenska lagstiftningen (SOU 1995). Grov kvinnofridskränkning är ett brott som baseras 

på återkommande händelser av kränkningar, kontrollerande beteende och hot om våld, 

vilka var för sig inte nödvändigtvis uppnår den allvarlighetsgrad som krävs för exempelvis 

misshandel. Den nya lagstiftningen ger polisen en möjlighet att ingripa, men uppföljningar 

av lagen har visat att i de fall där åtal väckts har kvinnofridskränkningarna ofta varit 

av mycket allvarlig art (BRÅ 2000). 

En annan aspekt av feministisk forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

är att det privata våldet sammankopplas med det strukturella våld som kvinnors generella


underordning innebär (Walby 1990). Graden av strukturellt våld varierar naturligtvis mellan 

olika länder och kulturer men det finns också i Sverige. Vi skrev tidigare om vikten 

av att medborgare uppfattar samhällets institutioner som rättvisa och könsneutrala. Detta 

gäller förstås båda könen och när det gäller handläggningen av vålds- och sexualbrott har 

flera utredningar pekat på ett utbildnings- och kunskapsbehov inom en rad av samhällets 

institutioner (Holmberg & Bender 2003; SOU 2004). Endast 15 procent av kvinnorna i 

undersökningen Slagen dam hade anmält den senaste våldhändelse som de hade utsatts 

för till polisen (Lundgren o.a. 2001). Motsvarande siffra från en befolkningsbaserad studie 

från Östergötland var 15,9 procent (Swahnberg 2003). Enligt BRÅ utgör de anmälda fallen 

av misshandel endast 20–25 procent av alla fall (Nilsson 2002). Även socialt utsatta 

kvinnor uppgav i en svensk studie att de undviker att vända sig till myndigheter (Holmberg 

o.a. 2005). Risken att uppleva en ny kränkning genom att inte bli trodd, att inte bli 

tagen på allvar, att händelsen förringas eller att skulden läggs på kvinnan själv är stor. 

Swahnberg (Swahnberg 2003) fann att 1,9 procent av kvinnorna i hennes studie upplevt en 

sådan kränkning det senaste året och att 15,5 procent upplevt det någon gång i livet. Enligt 

svenska studier är hälso- och sjukvården den myndighet som flest våldsutsatta kvinnor, 

cirka 30 procent, vänder sig till när de söker hjälp. 

Feministisk aktivism och politik har tillsammans med feministisk forskning och genusforskning 

bidragit med att ständigt sätta problemet med mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer och annat våld mot kvinnor på den politiska och vetenskapliga agendan. Detta 

är annars en fråga som har en tendens att osynliggöras, vilket diskuteras av Holmberg och 

Bender (2003) i en studie om det lokalpolitiska samtalet om våld mot kvinnor (Holmberg 

& Bender 2003). De visar hur frågan om mäns våld mot kvinnor i nära relationer tenderar 

att marginaliseras genom att den antingen hänförs till den privata sfären och avpolitiseras 

eller genom att den beskrivs som en allmänpolitisk fråga där partierna är överens. En viktig 

insats i folkhälsoarbetet är att på olika sätt föra upp frågan om mäns våld mot kvinnor 

på den politiska agendan så som en av de viktigaste folkhälsofrågorna. 

Kritiken mot genusteorier har varit att de i alltför hög grad använder förklaringsmodeller 

på samhällsnivån och att de behöver kompletteras för att vara användbara för ett mer 

individinriktat arbete så som det bedrivs inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. 

Ett genusperspektiv kan emellertid appliceras på såväl individ- som samhällsnivån och 

behovet av utbildning för personal inom vård, skola och omsorg har lyfts fram. En annan 

kritik har varit att det inte är självklart om och hur feministiska teorier kan tillämpas för 

att förstå och förklara våld i nära samkönade relationer eller kvinnors våld mot män i nära 

relationer, men de senaste årens ökade forskning inom dessa områden har också bidragit 

till den teoretiska utvecklingen (Cunningham 1998). 

Den ekologiska modellen utvecklades i slutet av 1970-talet för att förklara barnmisshandel, 

men har sedan kommit att appliceras på förekomsten av våld generellt och på 

mäns våld mot kvinnor (Heise 1998; Krug o.a. 2002; Garcia-Moreno & Jansen 2005). 

Den ekologiska modellen är ett försök att integrera teorier och förklaringsmodeller på flera 

olika strukturella nivåer. Utgångspunkten är att våld ses som multifaktoriellt, det vill säga 

det finns inte en faktor som ensam kan förklara varför män använder våld mot kvinnor i 

nära relationer. WHO menar att den ekologiska modellen är en användbar utgångspunkt


i folkhälsoarbete mot våld (Krug o.a. 2002; Garcia-Moreno & Jansen 2005). I korthet 

innebär den ekologiska modellen att man delar upp faktorer som kan orsaka eller bidra 

till våld på fyra olika nivåer. På den individuella nivån finns faktorer som är relaterade 

till den enskilda individens personlighet, biologi, social inlärning och levnadshistoria. På 

relationsnivån finns kvantitativa och kvalitativa aspekter av sociala relationer i och mellan 

familjer, mellan partners och i kamratgrupper. Den tredje nivån är lokalsamhället och 

faktorer relaterade till arbetsplatser, skolor, sociala institutioner av olika slag som socialtjänst, 

sjukvård, försäkringskassa och polisväsendet. Den fjärde nivån är den samhälleliga 

nivån inklusive sociala strukturer och kulturella faktorer. Den ekologiska modellen är inte 

en sammanhängande teoribildning utan snarare ett försök att integrera olika teorier. Den 

utgår från att våld är multifaktoriellt och att faktorer som bidrar till våld finns att hämta 

på mer än en nivå. Det multifaktoriella synsättet är själva grunden för modellen och i det 

avseendet är modellen ett ställningstagande för en viss vetenskaplig syn. Den kritik som 

riktats mot modellen från bland annat feministiska forskare handlar om att den inte särskiljer 

maktordningar som mer grundläggande för våldsutövning än andra förklaringsfaktorer. 

Modellen jämställer olika faktorer, vilket tenderar att neutralisera dess politiska kraft. Den 

går emellertid bra att kombinera med ett genusperspektiv på de olika nivåerna. Vi menar 

att modellen kan vara en bra utgångspunkt som ett verktyg för analys i folkhälsoarbetet. 

Hälsokonsekvenser av utsatthet för våld 

Vi lyfte i inledningen av kapitlet fram mäns våld mot kvinnor som ett folkhälsoproblem. 

Det finns en rad studier som visar att våldsutsatta kvinnor har en sämre hälsa än befolkningen 

i övrigt och att de i större utsträckning söker vård (Krug o.a. 2002). Utöver de 

fysiska skador som kan bli följden av fysiskt och sexuellt våld har våldsutsatta kvinnor 

en ökad risk för gynekologiska och sexuella problem, oönskade graviditeter och missfall, 

högre förekomst av psykiska problem (särskilt depression, självmords- och självskadeproblematik, 

ångest samt drog- och alkoholmissbruk) samt av smärtproblem inklusive diffusa 

smärttillstånd och somatisering, det vill säga oklara kroppsliga reaktioner (Linton o.a. 

1996; Linton 1997; Hensing & Alexanderson 2000; Krantz & Östergren 2000; Lundgren 

o.a. 2001; Stenson 2001; Krug o.a. 2002; Helweg-Larsen & Kruse 2003; Stenson 2003; 

Swahnberg 2003; Wijma 2003). Våldsutsatta kvinnor rapporterar sämre självkänsla och 

livskvalitet (Alsaker o.a. 2006). De känner vrede, hat, rädsla, skam och många rapporterar 

svårigheter i sina relationer till män (Lundgren o.a. 2001; Krug o.a. 2002; Holmberg 

2004). Med dessa olika hälsoproblem följer ibland också en minskad möjlighet att arbeta 

och att delta i samhällets utveckling. I Slagen dam rapporterade 17 procent av de kvinnor 

som hade varit utsatta för våld de senaste 12 månaderna att de fått svårigheter i studier 

och arbete (Lundgren o.a. 2001). Sambandet mellan sjukfrånvaro och utsatthet för våld 

är oklart. I en studie från Östergötland fann Hensing och Alexanderson (2000) att kvinnor 

som rapporterade att de hade varit utsatta för våld från en närstående man hade högre 

sjukskrivning i långa sjukfall än de kvinnor som inte hade varit utsatta (Hensing & Alexanderson 

2000). Man fann inte någon högre risk för korttidssjukskrivning och i samtliga


jämförelser var skillnaderna i sjukfrånvaro mellan kvinnor utsatta för våld i nära relationer 

och de som rapporterade att de inte varit utsatta små. Detta talar för att det är de mer långsiktiga 

hälsoeffekterna av att vara utsatt för våld som kan leda till sjukskrivning snarare än 

de akuta effekterna av våldet. Forskarna diskuterar att arbetet kan fungera som en fristad 

för kvinnan där hon har egna kontakter och värdet av hennes lön för den gemensamma och 

egna ekonomin stärker hennes position i relationen och hennes oberoende. Misshandlade 

kvinnor har också olika motståndsstrategier för att klara av att leva med våldet (Hydén 

1995; Holmberg 2004; Hydén 2005; Feder o.a. 2006). 

Sammantaget är de negativa hälsoeffekterna av mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

omfattande. Vi har endast beskrivit de våldsutsatta kvinnornas hälsa men ur ett 

folkhälsoperspektiv är det viktigt att påpeka de negativa hälsoeffekterna av att vara utsatt 

för eller bevittna våld som barn (Krug o.a. 2002). Enligt Slagen dam uppgav 54 procent 

av de kvinnor som hade varit utsatta för våld i ett tidigare äktenskap/samboförhållande att 

barnen hade sett eller hört att hon utsatts för våld, medan 21 procent av de misshandlade 

kvinnorna uppgav att barnen hade utsatts för fysiskt våld och 2 procent uppgav att barnen 

hade utsatts för sexuella övergrepp (Lundgren o.a. 2001). Att våldet drabbar barnen kan 

vara en faktor som bidrar till att kvinnan verkligen lämnar mannen. I WHO:s kartläggning 

av hälsoeffekter beskriver man att det finns ett starkt stöd i den internationella forskningen 

för att de negativa hälsokonsekvenserna av att bevittna våld i hemmet som nästan lika stora 

som att själv bli utsatt för våld (Krug o.a. 2002). De hälsoproblem som barnen drabbas av 

är psykiska symtom som oro, ångest och nedstämdhet men också fysiska besvär som ont 

i magen, ont i huvudet och sängvätning. Sociala problem är vanliga såsom skolk, trots, 

anpassningssvårigheter och drogproblem. 

Det är brist på forskning på befolkningsnivå om hälsa och livskvalitet bland män som 

utövar våld i nära relationer. De studier som finns har ofta genomförts på särskilda grupper 

av män. Det kan vara män som har sökt behandling för att komma tillrätta med sin våldsanvändning 

eller män som har dömts för våldsbrott. Bland dessa män finns en högre andel 

med ångestproblem än bland den allmänna befolkningen män (George o.a. 2000; George 

o.a. 2006). I intervjustudier med män som använder våld i nära relationer framkommer att 

våldsutövningen ofta har en tillfälligt ångestdämpande effekt (George o.a. 2000; George 

o.a. 2006). Hearn (Hearn 1998) fann i sin forskning att männen slog för att få makt. Andra 

män beskriver en större känsla av kontroll, vilket de uppfattar som viktigt för att må bra och 

för att känna sig som en man. Kopplingen mellan konstruktion av maskulinitet, aggressivitet 

och våld har varit föremål för forskning, men det behövs fler studier med män i Sverige 

från olika nationella och internationella kulturer (Connell 1996; Courtenay 2000; Connell 

2003). Bilden av den våldsutövande mannen är fragmentarisk och inbäddad av kulturella 

föreställningar om kön, genus, klass och etnicitet.


Förebyggande arbete 

En folkhälsoansats i arbetet mot mäns våld mot kvinnor i nära relationer utgår som annat 

folkhälsoarbete per definition från ett befolkningsperspektiv (Krug o.a. 2002). Folkhälsoarbete 

handlar inte i första hand om åtgärder riktade mot enskilda individer utan om 

åtgärder riktade mot strukturer och grupper av individer. Grundläggande är också den 

tvärvetenskapliga ansatsen och samverkan mellan olika företrädare för myndigheter, 

arbetsplatser och ideella organisationer. Folkhälsoarbetet syftar till att med systematisk 

kunskap som grund utveckla, genomföra och utvärdera förebyggande eller främjande 

arbete. Det förebyggande arbetet kan ske som primär-, sekundär- eller tertiärprevention. 

Primär prevention riktas mot befolkningen som helhet och har som syfte att förebygga att 

våld överhuvudtaget uppstår. Sekundär och tertiär prevention syftar båda till att utveckla 

ett gott omhändertagande av individer som blivit utsatta för våld och att förebygga att de 

utsätts för våld på nytt. Skillnaderna mellan sekundär och tertiär prevention handlar snarast 

om när i tiden insatserna sker, det vill säga om man fokuserar på de direkta insatserna 

i samband med en akut händelse eller på att förhindra mer långsiktiga negativa effekter 

av våld. Det främjande arbetet, hälsopromotion, är till skillnad mot prevention inriktat på 

att utveckla miljöer som främjar icke-våld. Ett exempel på främjande arbete är jämställdhetspolitiken. 

Dess syfte är inte primärt att förebygga våld utan att främja mer jämställda 

relationer mellan könen. På sikt kan detta förväntas bidra till att minska förekomsten av 

våld i nära relationer. 

Inledningsvis beskrev vi en del av det omfattande internationella arbete som bedrivits 

inom olika organ som FN, WHO och inom EU för att synliggöra problemområdet våld i 

nära relationer och könsrelaterat våld. Den svenska lagstiftningen har varit betydelsefull 

men dels behöver den efterlevas för att få effekt, dels behöver den kompletteras med regionala 

och lokala åtgärder. Både i Sverige och internationellt har tyngdpunkten i det arbete 

som bedrivits mot könsrelaterat våld varit inriktat mot att ta hand om kvinnor som varit 

utsatta för våld, vilket är ett oerhört viktigt arbete och tyvärr också eftersatt i hög grad. I 

Sverige har kvinnojourernas ideella arbete varit betydelsefullt för omhändertagandet av 

utsatta kvinnor. 

Utöver lagstiftning, som är mycket viktigt i det förebyggande arbetet, har folkhälsoarbete 

för att främja miljöer utan könsrelaterat våld eller för primärpreventiva insatser varit betydligt 

mer ovanliga. Det finns alltså ett stort behov av att utveckla det här arbetet och precis som 

i andra folkhälsoinsatser är samverkan mellan olika myndigheter och organisationer viktigt. 

Grundläggande för allt förebyggande arbete är också kunskaps- och metodutveckling. WHO 

beskriver denna kunskaps- och metodutveckling i fyra steg (Krug o.a. 2002). 

Steg_1: 

Beskriva_förekomsten_av_våld_och_följa_utvecklingen_genom_noggrann_och_ 

återkommande_kartläggning. 

Precis som i annat folkhälsoarbete är det viktigt att ha systematisk information om hur 

vanligt ett visst folkhälsoproblem är på lokal, regional och nationell nivå. Vidare behövs 

information om vilken typ av våld som förekommer, vilka det är som drabbas och i vilka


situationer som våldet uppstår. Detta arbetssätt, epidemiologisk bevakning, har en lång 

tradition inom folkhälsoarbetet. I Sverige finns väl utbyggd skaderegistrering på flera håll i 

landet, men skaderegistrering utgår från besök i hälso- och sjukvården och mörkertalet för 

skador till följd av mäns våld mot kvinnor är högre än för andra typer av skador. Mörkertalet 

beror på att våldsrelaterade skador registreras i mindre omfattning än andra skador. 

Effektiviteten i skaderegistreringen behöver utvecklas genom utbildning av personalen 

inom hälso- och sjukvården. Ett annat skäl till mörkertalet är att kvinnor som blivit utsatta 

för våld inte söker vård. För att komma tillrätta med det problemet behövs kompletterande 

kartläggningar i form av enkät- eller intervjustudier. Vi menar att sådana kartläggningar 

bör göras i samråd med forskare, även om kartläggningen är av begränsad omfattning, 

eftersom risken att man producerar bristfälliga data är stor inom detta område. 

Steg_2: 

Analysera_orsakerna_till_varför_våld_uppstår. 

Med stöd i registerdata eller data insamlad från enkät- och intervjustudier kan en rad olika 

analyser göras om risksituationer, riskgrupper och riskperioder. I det epidemiologiska 

metodutbudet finns i dag metoder för att göra analyser om hur faktorer på olika strukturella 

nivåer samverkar, vilket kan vara värdefullt inte minst på lokal nivå för att genomföra 

förebyggande arbete. 

Parallellt med de kvantitativt inriktade kartläggningarna behövs också mer kvalitativ kunskap 

om orsakerna till våld. Det är viktigt att få information om de erfarenheter som kvinnor 

och män har genom direkt eller indirekt kontakt med våld för att bättre kunna planera de 

insatser som behövs (Hydén 1994; Hydén 1995). I en metaanalys av kvalitativa studier om 

vilka förväntningar våldsutsatta kvinnor har på hälso- och sjukvårdspersonalen fann man 

att kvinnorna önskade ett bemötande som inte var dömande, inte var föreskrivande och som 

var individuellt anpassat (Feder o.a. 2006). Av studierna framgick det också att våldsutsatta 

kvinnor önskade en förståelse för komplexitetsgraden i mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

(Hydén 2005). I den tidigare nämnda studien av missbrukande kvinnor fann man 

brister i insatserna (Holmberg o.a. 2005). Missbruksvården missar kvinnornas utsatthet för 

våld och kvinnojourerna accepterar inte kvinnor med missbruksproblem. Intervjuer eller 

fokusgrupper kan genomföras lokalt och utgöra underlag för insatser, men som i allt arbete 

med våldsutsatta kvinnor är frågor som rör säkerhet och etik särskilt viktiga. Samarbete med 

erfarna intervjuare med kunskap om metodfrågor är betydelsefullt. 

Steg_3: 

Utveckla_preventiva_insatser. 

Baserat på kunskaperna från kvantitativa register- eller enkätdata och från kvalitativa data 

kan preventiva åtgärder utvecklas. Det finns i dag inte någon specifik metod som har utvärderats 

och visat sig vara effektiv när det gäller att minska förekomsten av mäns våld mot 

kvinnor på lång sikt. De mest effektiva metoderna är enligt WHO lagstiftning, opinionsbildning 

via nyckelpersoner och utbildning av personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten 

och verksamheter som har kontakt med många medborgare (Krug o.a. 2002).


Sverige har en bra kvinnofridslagstiftning även om det finns brister i hur den tillämpas 

(SOU 1995; BRÅ 2000; SOU 2004). 

Generellt kan man konstatera att det i den internationella litteraturen inte finns mycket 

stöd för att informationsdagar i skolor eller föreläsningar på arbetsplatser har någon bestående 

effekt på attityder, normer eller beteenden (Krug o.a. 2002). Informationen måste 

följas av åtgärder som stöder normbildning om insatserna ska ha effekt, det vill säga att 

man faktiskt förändrar sitt beteende i enlighet med de attityder man har. Normbildning är 

särskilt svårt kring ämnen som är tabubelagda och laddade med känslor. Mäns våld mot 

kvinnor är ett typiskt exempel på detta. Normbildning är ett långsiktigt arbete och mer 

kunskap behövs om sådana arbetssätt bland barn och ungdomar, bland vuxna i befolkningen 

som helhet men också bland professionella inom hälso- och sjukvård, socialtjänst 

med flera myndigheter. 

Anställda inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten är särskilt viktiga att nå 

med mer kunskap om mäns våld mot kvinnor eftersom de möter stora grupper av befolkningen 

inte minst bland kvinnor. Det finns studier som visar att om personalen har mer 

kunskap ökar det sannolikheten för att våldsutsatta kvinnor ska berätta om våldet (Krug 

o.a. 2002). Studier av läkare och sjuksköterskor har visat att man trots en negativ attityd 

till mäns våld mot kvinnor undviker att fråga om våld också i de fall där man misstänker 

att kvinnor utsatts (Rönnberg & Hammarström 2000). Orsaker som anges till att man undviker 

att fråga är bristande utbildning, stereotypa bilder av misshandlade kvinnor, för stark 

identifikation med offer/förövare, tidsbrist, rädsla att förolämpa offer/förövare och känslor 

av hopplöshet eller att man inte var ansvarig. Studier av kvinnor har emellertid visat att 

man inte har något emot att bli tillfrågad oavsett om man själv är utsatt för våld eller inte 

(Nelson 2004). Parallellt med att man ökar kunskapen om mäns våld mot kvinnor är det 

också viktigt att ge personalen möjligheter att diskutera hur man på ett bra sätt implementerar 

och utvärderar ett nytt arbetssätt. 

Steg_4: 

Implementera_och_utvärdera_insatserna. 

Eftersom kunskapen om vilka förebyggande insatser som verkligen fungerar är bristfällig, 

finns det ett stort värde i att med tidigare kunskap som utgångspunkt och med kvinnors och 

barns säkerhet i fokus pröva och utvärdera olika metoder. Själva processen kring implementering 

och utvärdering har ett kunskapsuppbyggande värde. Vidare är samverkan och 

samarbete mellan olika aktörer i lokalsamhället betydelsefullt för ett framgångsrikt folkhälsoarbete. 

Utvärdering av insatser bör involvera även hur samverkan fungerar. Mot bakgrund 

av att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett folkhälsoproblem som i mycket 

stor utsträckning är förbisett är behovet av att hitta bra samarbetsformer viktigt (Holmberg 

& Bender 2003).

Forskningsbehov 


Behovet av forskning är stort inom en rad områden som rör mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer men dessutom inom hela området könsrelaterat våld. Exempel på forskningsbehov 

är: 

• fler nationella kartläggningar om våld i nära relationer, 

• utvärdering och utveckling av de olika skaderegistreringar som finns för en bättre 

registrering av skador orsakade av våld i nära relationer, 

• interventionsprojekt riktade mot personal för att öka kunskapen om könsrelaterat våld 

och metoder för att förbättra kompetensen i att kunna fråga om våld, 

• studier om mäns våldsanvändning med avseende på hur stor andel av männen som 

använder våld i nära relationer och faktorer som är relaterade till våldsanvändning, 

• kvalitativa studier om mäns syn på mäns våld mot kvinnor och hur våldsanvändning i 

nära relationer kan förebyggas, 

• preventiva projekt inriktade mot normbildning, det vill säga inte enbart attitydförändring 

utan också beteendeförändring exempelvis bland hälso- och sjukvårdspersonal, 

bland socialtjänstens personal, bland befolkningen i stort via arbetsplatser. 

Listan över exempel på forskningsbehov kan förstås förlängas. Vi har valt ut några viktiga 

områden med utgångspunkt i ett folkhälsoperspektiv. Det finns utöver detta ett stort behov 

av projekt inriktade mot omhändertagande av kvinnor som har blivit utsatta för våld liksom 

vidareutveckling av olika modeller för att behandla män som använder våld. 

Avslutning 

Vi inledde det här kapitlet med att lyfta fram betydelsen av trygghet och säkerhet för 

en positiv hälsoutveckling för samhället och de individer som lever i samhället. I den 

Folkhälsopolitiska rapporten har Statens folkhälsoinstitut (2005) föreslagit att ”Frihet från 

könsrelaterat våld” borde vara ett separat delmål för folkhälsopolitiken, men den förra 

regeringen avslog förslaget. Förslaget visar emellertid den vikt som Statens folkhälsoinstitut 

fäster vid frågan om könsrelaterat våld och det är dags att ta nästa steg i arbetet mot 

mäns våld mot kvinnor. Det är viktigt för hela befolkningens hälsa, för kvinnor, barn och 

män. Det är dags att gå från ord till handling.


Referenser 

Alsaker K, Moen BE, Nortvedt MW, Baste V (2006). Low health-related quality of life 

among abused women. Quality of Life Research 15(6): 959-65. 

Andersson U (2004). Hans (ord) eller hennes? En könsteoretisk analys av straffrättsligt 

skydd mot sexuella övergrepp. Doktorsavhandling, Juridiska institutionen, Lunds universitet, 

Lund. 

Antonovsky A (1979). Health, stress and coping: New Perspectives on Mental and Physical 

Well-being. San Francisco, Jossey-Bass. 

Babor T, Caetano R, Casswell S, Edwards G, Giesbrecht N, Graham K, Grube J, Gruenewald 

P, Hill L, Holder H, Homel R, Österberg E, Rehm J, Room R, Rossow I (2003). Alcohol 

: no ordinary commodity: research and public policy. Oxford: Oxford University 

Press. 

Brottsförebyggande rådet (2000). Grov kvinnofridskränkning. En kartläggning, BRÅrapport 

2000:11. Stockholm: Fritzes. 

Connell RW (1996). New directions in gender theory, masculinitiy research, and gender 

politics. Ethnos 61: 157-76. 

Connell RW (2003). Gender. Cornwall: Polity Press and Blackwell Publishing Ltd. 

Courtenay WH (2000). Constructions of masculinity and their influence on men’s well- 

being: a theory of gender and health. Social Science & Medicine 50: 1358-1401. 

Cunningham A, Jaffe P, Baker L, Dick T, Malla S, Mazaheri N, Poisson S (1998). Theoryderived 

explanations of male violence against female partners: literature update and 

related implications for treatment and evaluation. London: Centre for Children and 

Families in the 

Justice System. (www.lfcc.on.ca/publications_chronological.html) 

Cunradi CB, Caetano R, Schafer J (2002). Alcohol-Related Problems, Drug Use, and 

Male Intimate Partner Violence Severity Among US Couples. Alcoholism Clinical and 

Experimental Research 26(4): 493-500. 

Estrada F, Nilsson A (2004). Exposure to threatening and violent behaviour among single 

mothers - the significance of lifestyle, neighbourhood and welfare situation. British 

Journal of Criminology 44: 168-187. 

Fals-Stewart W, Golden J, Schumacher JA (2003). Intimate Partner Violence and Substance 

Use: A longitudinal day-to-day examination. Addictive Behaviors 28 (9): 1555-1574. 

Feder GS, Hutson M, Ramsay J, Taket AR (2006). Women Exposed to Intimate Partner 

Violence. Expectations and Experiences When They Encounter Health Care Professionals: 

A Meta-Analysis of Qualitative Studies. Archives of Internal Medicine 166: 

22-37. 

Garcia-Moreno C. Violence against women: conslidating a public health agenda (2002). 

Ur: Engendering International Health: The Challenge of Equity. Redaktörer: Sen G, 

George A och Östlin P, Cambridge: MIT Press. 

Garcia Moreno C, Jansen HAFM, Ellsberg M, Heise L, Watts C (2005) WHO:s multi 

country study on women’s health and domestic violence against women. Initial results 

on prevalence, health outcomes and women’s responses. Geneva: WHO Press.


Garcia Moreno C, Jansen HAFM, Ellsberg M, Heise L, Watts C. (2006) Prevalence of intimate 

partner violence: findings from the WHO multi-country study on women’s health 

and domestic violence. The Lancet 368:1260-69. 

George DT, Hibbeln JR, Ragan PW, Umhau JC, Phillips MJ, Doty L, Hommer D, Rawlings 

RR (2000). Lactate-Induced Rage and Panic in a Select Group of Subjects Who 

Perpetrate Acts of Domestic Violence. Biological Psychiatry 47: 804-812. 

George DT, Phillips MJ, Doty L, Umhau JC, Rawlings RR (2006). A model linking biology, 

behavior and psychiatric diagnoses in perpetrators of domestic violence. Medical 

Hypotheses 67: 345-353. 

Girard F, Nowicka W (2002). Clear and compelling evidence: the Polish tribunal on abortion 

rights. Reprod Health Matters. May;10(19):22-30. 

Hammarström A (2004). Genusperspektiv på medicinen - två decenniers utveckling av 

medvetenheten om kön och genus inom medicinsk forskning och praktik. Kalmar: 

Högskoleverket. 

Hammarström A, Hovelius B, Wijma B, redaktörer, (2004). Medicinsk genusforskning - 

teori och begreppsutveckling. Uppsala: Vetenskapsrådet. 

Hearn J (1998). The Violences of Men. Thousand Oaks: SAGE. 

Heimer G, Posse B, redaktörer, (2003). Våldsutsatta kvinnor - samhällets ansvar. Lund: 

Studentlitteratur. 

Heise LL (1998). Violence against women: an integrated, ecological framework. Violence 

Against Women 4(3): 262-90. 

Helweg-Larsen K, Kruse M (2003). Violence against women and consequent health problems: 

a register-based study. Scandinavian Journal of Public Health 31: 51-57. 

Heimer G, Posse B, redaktörer. Våldsutsatta kvinnor - samhällets ansvar. Studentlitteratur, 

Lund, 2003. 

Hensing G (2004). Maktinriktad forskning om våld mot kvinnor - hur bedriver man det? 

Medicinsk genusforskning - teori och begreppsutveckling. Hovelius B, Hammarstrom 

A, Wijma B, redaktörer. Uppsala: Vetenskapsrådet. 2: 96-104. 

Hensing G (2004). Sexuella trakasserier inom läkarutbildningen. Kropp och genus i medicinen. 

Johansson E, Hovelius B, redaktörer, Lund: Studentlitteratur: 167-175. 

Hensing G, Alexanderson K (2000). The relation of adult experiences of domestic harassment, 

violence and/or sexual abuse to health and sickness absence. International 

Journal of Behavioral Medicine 7(1): 1-18. 

Holmberg C, Bender C (2003). Det är något speciellt med den här frågan. Om det lokalpolitiska 

samtalet om mäns våld mot kvinnor. Umeå: Brottsoffermyndigheten. 

Holmberg C, Smirthwaite G, Nilsson A (2005). Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett 

kvinnofridsbrott bland andra. Stockholm: Mobilisering mot narkotika. 

Holmberg C, Enander V (2004). Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. 

Ystad: Kabusa böcker. 

Hydén M (1994). Det upprepade våldet mot kvinnor i äktenskapet och frågan om manlig 

ansvarsbefrielse. Socialvetenskaplig tidskrift 1(2-3): 193-205. 

Hydén M (1995). Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det omöjliga och det 

möjliga. Stockholm: Liber utbildning.


Hydén M (2005). ”I must have been an idiot to let it go on”. Agency and Positioning in 

Battered Women’s Narratives of Leaving. Feminism & Psychology 15(2): 171-190. 

Jakobsson U, Hallberg IR (2005). Loneliness, fear, and quality of life among elderly in 

Sweden: a gender perspective. Aging Clinical and Experimental Research 17(6): 

494-501. 

Johnson MP (2006). Conflict and Control. Gender Symmetry and Asymmetry in DomesticViolence. 

Violence Against Women 12 (11): 1003-1018. 

Krantz G, Östergren P-O (2000). The association between violence victimisation and common 

symptoms in Swedish women. Journal of Epidemiology and Community Health 

54: 815-21. 

Krug EG, Dahlberg L, Mercy JA, Zwi AB, Lozano R, redaktörer, (2002). World report on 

violence and health. Geneva: World Health Organization. 

Leander K, Danielsson M (2001). Violence against women: A social, criminal justice, 

medical or public health problem? Ur: Gender Inequalities in Health: A Swedish Perspective. 

Redaktörer: Östlin P, Danielsson M, Diderichsen F, Härenstam A, Lindberg 

G. Cambridge: Harvard 

University Press. 

Leonard KE, Quigley BM (1999). Drinking and marital aggression in newlyweds: an 

event-based analysis of drinking and the occurrence of husband marital aggression. 

Journal of Studies of Alcohol 60(4): 537-545. 

Liljeberg K (2005). Hur påverkas hälsan av delaktighet och inflytande i samhället? En litteratursammanställning. 

Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut. 

Linton S (1997). A population-based study of the relationship between sexual abuse and 

back pain: establishing a link. Pain (73): 47-53. 

Linton S, Lardén M, Gillow ÅM (1996). Sexual Abuse and Chronic Musculoskeletal Pain: 

Prevalence and Psychological Factors. The Clinical Journal of Pain(12): 215-221. 

Lown EA, Schmidt LA, Wiley J (2006). Interpersonal Violence Among Women Seeking 

Welfare: Unraveling Lives. American Journal of Public Health 96(8): 1409-1415. 

Lundgren E (1991). Våldets normaliseringsprocess: två parter - två strategier. Stockholm: 

Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige. 

Lundgren E, Heimer G, Westerstrand J, Kalliokoski AM (2001). Slagen dam. Mäns våld 

mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning. Umeå: Uppsala Universitet 

och Brottsoffermyndigheten i Umeå. 

Nelson HD, Nygren P, McInerney, Klein J (2004). Screening Women and Elderly Adults 

for Family and Intimate Partner Violence: A Review of the Evidence for the U.S. Preventive 

Services Task Force. Annals of Internal Medicine 140(5): 387-396. 

Nilsson L (2002). Våld mot kvinnor i nära relationer. En kartläggning. Stockholm: Brottsförebyggande 

rådet. 

Nilsson S (2003). Muskler, manlighet och mod - tonårspojkars användning av och avståndstagande 

till anabola steroider. Socialmedicinsk tidskrift 80(4): 311-316. 

Olsson M, Wiklund G (1997). Våld mot kvinnor. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 

Putnam R, i samarbete med Leonardo R, Nanetti RY (1996). Den fungerande demokratin: 

medborgarandans rötter i Italien. Stockholm: SNS.


Quigley BM, Leonard KE (2000). Alcohol and the Continuation of Early Marital Aggression. 

Alcoholism Clinical and Experimental Research 24(7): 1003-1010. 

Roth N, Boström G, Nykvist K (2006). Hälsa på lika villkor? Hälsa och livsvillkor bland 

HBT- personer. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

Rönnberg AK, Hammarström A (2000). Barriers within the health care system to dealing 

with sexualized violence: a literature review. Scandinavian Journal of Public Health 

28(3): 222-9. 

Socialstyrelsen (2006). Kostnader för våld mot kvinnor. En samhällsekonomisk analys. 

(www.socialstyrelsen.se) 

Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum (2005). Folkhälsorapporten. Stockholm. 

(www.socialstyrelsen.se) 

SOU 1995:60 (1995). Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen, del 

A och B. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2004:121 (2004). Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt. 

Betänkande av Utredningen om kvinnofridsuppdragen. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2005a: 66 (2005). Forskarrapporter till jämställdhetspolitiska utredningen. Stockholm: 

Fritzes. 

SOU 2005b:66 (2005). Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken 

mot nya mål. Stockholm: Fritzes. 

Spak L (2001). Women and Alcohol: Early background factors and aspects of comorbidity. 

Doktorsavhandling, Socialmedicinska avdelningen, Institutionen för samhällsmedicin, 

Göteborgs universitet, Göteborg. 

Statens folkhälsoinstitut (2005). Folkhälsopolitisk rapport. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut 

R 2005:5. 

Stenson K, Heimer G, Lundh C, Nordström ML, Saarinen H, Wenker A (2001). The prevalence 

of violence investigated in a pregnant population in Sweden. Journal of Psychosomatic 

Obstetrics and Gynaecology 22: 189-97. 

Stenson K, Heimer G, Lundh C, Nordström ML, Saarinen H, Wenker A (2003). Lifetime 

prevalence of sexual abuse in a Swedish pregnant population. Acta Obstet Gynecol 

Scand 82: 529-536. 

Swahnberg K (2003). Prevalence of gender violence. Studies of four kinds of abuse in five 

Nordic countries. Doktorsavhandling, Avdelningen för Kvinnors hälsa, Hälsouniversitet, 

Linköpings universitet, Linköping. 

Testa M, Quigley BM, Leonard KE (2003). Does Alcohol Make a Difference? Within- 

Participants Comparison of Incidents of Partner Violence. Journal of Interpersonal 

Violence 18(7): 735-743. 

United Nations General Assembly (1993). Declaration on the Elimination of violence 

against women. Geneva: UNGA. 

Walby S (1990). Theorising Patriarchy. Oxford: Blackwell Publishers. 

Weitoft Ringbäck G (2003). Lone parenting, socioeconomic conditions and severe illhealth. 

Longitudinal register-based studies. Doktorsavhandling, Epidemiologi och 

Folkhälsovetenskap, Institutionen för folkhälso och klinisk medicin, Umeå Universitet, 

Umeå.


Wijma B, Schei B, Swahnberg K, Hilden M, Offerdal K, Pikarinen U, Sidenius K, Steingrimsdottir 

T, Stoum H, Halmesmaki E (2003). Emotional, physical, and sexual 

abuse in patients visiting gynaecology clinics: a Nordic cross-sectional study. Lancet 

361(9375): 2107-13. 

Wittrock U (2005). Kriminalstatistik. (www.bra.se).

Vad kan det innebära att ha ett genusperspektiv på folkhälsa? 

Hur påverkar genus våra livsvillkor, delaktighet, arbetsliv och hälsa? 

Kan skapade föreställningar om hur kvinnor och män ska leva, se ut 

eller agera påverka hälsan på en befolkningsnivå? Är det ett folkhälsoproblem 

om jag är rädd när jag går ut eller om jag blir misshandlad i 

mitt eget hem? 

Denna skrift syftar till att lyfta fram fyra väsentliga folkhälsoområden 

och visa på hur stor betydelse ett genusperspektiv har för vår förståelse 

av ojämlikhet i hälsa. 

Ett väl integrerat genusperspektiv där olika maktordningar synliggörs 

kan leda till förbättrad folkhälsa för alla. 

Boken riktar sig till politiker, folkhälsoarbetare, myndigheter, frivilligorganisationer, 

studenter och andra intresserade. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-449 88 11 

fhi@strd.se 

www.fhi.se 

R 2008:8 

ISSN 1651-8624 

ISBN 978-91-7257-552-3

Folkhälsofrågor ur ett genusperspektiv - Statens folkhälsoinstitut

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?