You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
życie codzienne i artystyczne<br />
Jidisz, którym w Polsce, przed wojną,<br />
mówiło 10% obywateli, zniknął nieodwołalnie.<br />
Ani w Polsce, ani w Europie czy<br />
w USA, ani w Izraelu nikt go nie kultywuje,<br />
bo się go wstydzą. Wraz z językiem zniknęła<br />
i kultura. A dzieci z filmu? Też ich pewnie w<br />
Polsce dawno nie ma, bo w latach 50-tych<br />
i 60-tych, mniej lub bardziej dobrowolnie<br />
– wyjechały.<br />
„Nasze dzieci”, reż. Natan Gross i Shaul<br />
Goskind.<br />
„Arye” (reż. Roman Kochanow) to fabularny<br />
film rosyjski, którego polonicum<br />
stanowi grający główną rolę, jeden z najwybitniejszych<br />
polskich aktorów dzisiaj,<br />
Jerzy Stuhr. Ale nie tylko dlatego warto<br />
go zobaczyć. Film pokazuje litewską wieś,<br />
gdzie samotny młody chłop, w latach wojny,<br />
ukrywa dwójkę żydowskich dzieci z Kowna.<br />
A kończy się 60 lat później w Izraelu.<br />
Klamrą jest miłość dwojga młodocianych,<br />
a w końcu – kiedy spotykają się po tych 60ciu<br />
latach – podstarzałych bohaterów. Film<br />
stosuje pewien efektowny chwyt, który<br />
umiejętnie wykorzystywał również Jerzy<br />
Stuhr w filmach, które sam reżyserował:<br />
występują w nim postaci aniołów i diabłów,<br />
które, jako wytwory mózgu ekranowego<br />
bohatera, widziane są w filmie tylko przez<br />
niego. Nadaje to metafizyczny wymiar<br />
opowiadanej w filmie historii.<br />
Y<br />
Y<br />
Trettonde festivalen<br />
I Stockholm gick den trettonde judiska<br />
filmfestivalen av stapeln 16-19 april. Det<br />
här året fylld av jämna årsdagar. Festivalen<br />
bestod av samtida långfilmer som<br />
utspelar i Israel och övriga världen, från<br />
Argentina till Tyskland, med det judiska<br />
temat som gemensam nämnare, samt<br />
några dokumentärer. Särskilt rörande för<br />
alla åskådare, inte bara de polska, var en<br />
dokumentär producerad i Polen 1948,<br />
som såg dagens ljus först nyligen. Det är<br />
dokumentären regisserad av Natan Gross<br />
och Shaul Goskind ”Nasze dzieci” (Våra<br />
barn), men originaltiteln lyder ”Unzere<br />
Kinder”, då det är en film på jiddisch. Var<br />
det av den anledningen, på grund av någon<br />
kommunistisk tjänstemans beslut, som den<br />
blev liggande på en hylla i nästan 60 år?<br />
Vem kommer nu att ta reda på det?<br />
vardag & kulturevenemang<br />
Två judiska komiker, kända i Polen före<br />
kriget, ger en föreställning på ett barnhem i<br />
Helenówek i Polen för barn som har räddats<br />
undan Förintelsen. Barnen skrattar förvisso,<br />
men åt det naiva i föreställningen, och<br />
börjar själva att berätta sina historier från<br />
kriget.<br />
För en nutida polsk åskådare som själv<br />
inte bevittnat dessa tider är filmen som en<br />
arkeologisk utgrävning. Jiddisch, som före<br />
kriget talades av 10 % av invånarna i Polen,<br />
har oåterkalleligt försvunnit. Varken i Polen,<br />
Europa eller i USA, inte heller i Israel, är det<br />
någon som månar om språket, eftersom<br />
man skäms för det. Tillsammans med<br />
språket har även en hel kultur försvunnit.<br />
Och barnen från filmen? De finns säkert<br />
inte heller kvar i Polen, de lämnade landet<br />
under 50- och 60-talet, mer eller mindre<br />
självmant.<br />
Arye (regi Roman Kochanow) är en rysk<br />
långfilm vars polska inslag utgörs av Jerzy<br />
Stuhr, en av Polens nu mest framstående<br />
skådespelare, som spelar huvudrollen. Men<br />
det är inte bara av den anledningen som<br />
den är sevärd. Filmen skildrar en litauisk<br />
by, där en ensamstående ung bonde<br />
under kriget gömmer två judiska barn från<br />
Kaunas. Den slutar 60 år senare i Israel.<br />
Ramen i filmen utgörs av kärleken mellan<br />
de två tonåringarna, som i slutet, när de<br />
återser varandra efter dessa 60 år, är två<br />
till åren komna hjältar. Filmen använder<br />
sig av ett effektfullt grepp som Jerzy Stuhr<br />
även har utnyttjat skickligt i filmer han själv<br />
regisserat: där visar sig änglar och djävlar<br />
som bara huvudpersonen själv kan se,<br />
eftersom de är produkter av hans fantasi.<br />
Det skänker en metafysisk dimension åt<br />
historien som filmen återberättar.<br />
Y<br />
Dorota Miśkiewicz goes to<br />
heaven<br />
Jedną z bardziej udanych imprez w Jazzclubie<br />
Fasching w Sztokholmie, które<br />
zawdzięczamy staraniom Instytutu<br />
Polskiego, był występ Doroty Miśkiewicz z<br />
zespołem: Marek Napórkowski na gitarze,<br />
Michał Tokaj na klawiszach, Robert Kubiszyn<br />
na gitarze basowej i Robert Luty na perkusji.<br />
Dynamiczny jazzrock (bardziej jazz<br />
niż rock), który świetnie brzmi w małym<br />
klubowym pomieszczeniu jak i wielkiej sali,<br />
standardy śpiewane (i grane) jednocześnie<br />
tradycyjnie i z wyraźną pieczątką<br />
osobowści artystki, nastrojowe ballady i<br />
ostre „rockowe” kompozycje – to wszystko<br />
zaoferowała Dorota Miśkiewicz z kolegami<br />
z zespołu. Dziękujemy im i Instytutowi<br />
Polskiemu!<br />
Jedna tylko uwaga. Na miejscu byłaby,<br />
moim zdaniem, jakaś ulotka informująca<br />
bywalców klubu Fasching, kiedy i w jakich<br />
klubach w Polsce, powiedzmy do końca<br />
b. r., mogą posłuchać i zobaczyć Dorotę<br />
Miśkiewicz na żywo (a przy okazji może<br />
innych znakomitych polskich jazzmanów).<br />
Jej występ w Sztokholmie byłby wtedy nie<br />
tylko jednorazowym olśnieniem, ale wizytówką<br />
i zaproszeniem do odwiedzenia<br />
jazzowej Polski.<br />
Y<br />
Dorota Miskiewicz goes to<br />
heaven<br />
Ett av de mer lyckade arrangemangen på<br />
jazzklubben Fasching i Stockholm, och det<br />
har vi Polska institutet att tacka för, var ett<br />
framträdande med Dorota Miskiewicz och<br />
hennes band: Marek Napórkowski på gitarr,<br />
Michal Tokaj på klaviatur, Robert Kubiszyn<br />
på basgitarr och Robert Luty på trummor.<br />
Dorota Miskiewicz och hennes bandmedlemmar<br />
bjöd på allt ifrån dynamisk<br />
jazzrock (mer jazz än rock) som låter lika<br />
utmärkt i en liten klubblokal som i en stor<br />
konserthall, standardnummer som sjöngs<br />
(och spelades) traditionellt samtidigt som<br />
de bar artistens personliga prägel, stämningsfulla<br />
ballader och råa ”rockkompositioner”.<br />
Vi tackar Dorota Miskiewicz och Polska<br />
institutet!<br />
Bara en liten anmärkning. Det skulle<br />
enligt min mening vara på sin plats med en<br />
liten folder för Faschings stamgäster som<br />
informerar om när och på vilka klubbar i<br />
Polen, låt oss säga fram till slutet på året,<br />
de kan lyssna på och se Dorota Miskiewicz<br />
live (och kanske samtidigt andra polska<br />
framstående jazzmusiker). Då skulle hennes<br />
framträdande i Stockholm inte bara bli en<br />
engångshändelse, utan ett visitkort och en<br />
inbjudan till att besöka Jazz-Polen.<br />
Y<br />
33
Change language