Provläs ett kapitel ur boken

Om jag nu kanske trots allt ville berätta historien
om den engelska flaggan, så som några
vänner för några dagar – eller månader – sedan
manade mig att göra, då borde jag nämna den
bok som ingöt i mig en, låt oss kalla den motvillig,
beundran för den engelska flaggan, då
borde jag tala om vad jag läste på den tiden,
om min lidelse för läsning, vad som närde denna
lidelse, på vilka tillfälligheter den berodde
– som för övrigt allt annat i vilket vi med tiden
känner igen ödets logik eller dess meningslöshet,
i alla händelser vårt eget öde –, jag borde
då tala om när denna lidelse uppstod och vart
den har fört mig, kort sagt, jag borde berätta
nästan hela mitt liv. Och då detta är omöjligt –
redan den oundgängliga tiden men också de
nödvändiga kunskaperna saknas, ty vem skulle
7

kunna påstå att han med hjälp av de få illusoriska
insikter som han tror sig äga om sin
tillvaro, detta (särskilt för honom själv) helt
okända skeende, dess förlopp och utgång (exit
eller exitus), också känner sitt liv – vore det
antagligen lämpligast att jag började historien
om den engelska flaggan med Richard Wagner.
Och fastän Richard Wagner, likt ett ständigt
återkommande ledmotiv, med en gåtfull säkerhet
skulle leda oss raka vägen till den eng elska
flaggan, borde jag, för att komma till honom,
likväl börja med redaktionen. Denna redaktion
existerar inte längre, lika litet som det hus i vilket
den hade en för mig blott alltför påtaglig
existens på den tiden (för att vara exakt: tre år
efter kriget), denna redaktion med sina mörka
korridorer, dammiga skrymslen, rökiga små
kyffen med sina nakna glödlampor, sina telefonsignaler,
skrik, skrivmaskinernas smatter,
denna med övergående sinnesrörelser, bestående
ångestkänslor, växlande stämningar, en
oföränderlig och allt oföränderligare, ur alla
vrår framträngande och undan för undan allt
8

genomträngande rädsla fyllda redaktion, som
sedan länge inte alls hade fört tanken till gångna
tiders redaktioner, dit jag då var tvungen att gå
varje morgon vid en plågsamt tidig tid, det vill
säga klockan sju. Med vilka förhoppningar,
frågade jag mig högt och öppet i den krets av
vänner som manade mig att berätta historien
om den engelska flaggan för dem. Denne unge
man (kanske tjugo år gammal), som jag till
följd av den sinnesvilla som vi alla faller offer
för betraktade och förnam som mitt mest
auten tiska jag, ser jag i dag som i en film, däri
på verkas jag antagligen av det faktum att han
själv på något sätt såg sig själv – eller jag såg
mig själv – som i en film. Å andra sidan är det
utan tvivel detta som gör denna historia formulerbar,
som egentligen, som alla andra historier,
är oformulerbar, det vill säga att det inte
är en historia, och därför är det troligt, om jag
trots allt berättade den, att jag skulle berätta
raka motsatsen till det jag borde berätta. Detta
liv, detta tjugoårig­ung­mans­liv hölls uppe
bara av dess formulerbarhet; med alla sina nerv­
9

trådar och alla sina krampaktiga ambitioner
utspelade sig detta liv uteslutande på formulerbarhetens
nivå. Detta liv strävade med alla sina
krafter mot att leva och stod därmed i motsats
till exempel till mina nuvarande strävanden
och således också till det jag numera formulerar,
dessa formuleringar som ständigt slutar i
fiasko, ständigt törnar mot det oformulerbara,
stångar pannan blodig i kamp med det oformulerbara:
nej, då och där syftade min formuleringssträvan
tvärtom till att hålla kvar det
oformulerbara i dunklet, med andra ord det
väsentliga, det vill säga det liv som flöt fram i
mörkret, famlade i mörkret och bar tyngden av
detta mörker, ty detta liv kunde den unge mannen
(jag) bara leva på detta sätt. Jag stod i förbindelse
med världen genom läsningen, denna
överhud på min tillvaros olika lager, som genom
en skyddsdräkt. Denna genom läsningen
lindrade, denna genom läsningen fjärmade,
denna genom läsningen tillintetgjorda värld
var en falsk värld, men min enda möjliga, ja,
ibland nästan uthärdliga värld. Till sist infann
10

sig det förutsebara ögonblick då jag gick förlorad
för denna redaktion, och därmed också …
jag var på vippen att säga, för samhället, om
det hade funnits ett samhälle, mera exakt om
det som fanns hade varit ett samhälle, då gick
jag för lorad för detta slags samhälle, för denna
utsvultna hord som än kved som en slagen
hund, än tjöt som en hungrig hyena, ständigt
på jakt efter ett byte att slita i stycken; för mig
själv hade jag gått förlorad för länge sedan, och
jag var nära att gå förlorad också för livet. Men
till och med på denna lägsta punkt – åtminstone
uppfattade jag den då som den lägsta,
tills jag lärde känna det ännu djupare och till
och med det bottenlösa djupet – till och med
på denna lägsta punkt hölls jag uppe av möjligheten
att kunna for mulera det, man skulle
kunna tala om kamera inställningen, till exempel
en detek tivromans lins. Jag vet inte var jag
hade jag fått tag i den, vad den hade för titel
och vad den handlade om. Jag läser inte längre
detektivromaner alltsedan jag mitt i en av dem
insåg att jag helt enkelt inte intresserade mig
11

för vem mördaren var, att det i denna värld –
en mördande värld – inte bara var vilseledande
utan i själva verket upprörande men också
onödigt att bry min hjärna med frågan vem
mördaren är: det är alla. Men på den tiden –
kanske för så där fyrtio år sedan – hade denna
berättelse inte ens dykt upp i min hjärna, detta
var inte en berättelse som skulle ha gagnat
mina strävanden på den tiden – kanske för sådär
fyrtio år sedan – det var ju bara ett faktum,
ett av dessa elementära fakta – fastän helt visst
inte ett av de oväsentligaste – bland vilka jag
levde, måste leva (ty leva ville jag): mycket
större vikt tillskrev jag den vana huvudpersonen
hade – en person som utövade ett farofyllt
yrke, kanske privatdetektivens – att innan han
kastade sig in i något av sina dödligt farliga
företag »unna sig något«: en whisky, ibland
en kvinna, från tid till annan nöjde han sig med
att susa fram på vägarna utan mål och med faslig
fart. Det var denna detektivroman som lärde
mig att människan under de få avbrotten i tortyren
har behov av glädje: fram till dess skulle
12

jag aldrig ha vågat formulera det, eller om jag
ändå hade gjort det, så bara som synd. Vid den
tiden lurade redan dödliga faror på mig på
redaktionen, för att vara mera exakt, dödligt
tråkiga men inte desto mindre dödliga faror,
ständigt nya, fastän ändå samma. Vid den tiden,
efter ett kort och alldeles omotiverat och
övergå ende uppehåll, blev det på nytt dags för
ransonerings kort på livsmedel, särskilt på kött,
för övrigt helt i onödan, framför allt när det
gällde kött, eftersom ransonerings korten på
kött saknade varje form av täckning som skulle
ha rättfär digat deras utfärdande. Alldeles intill
tidnings redaktionen öppnades – eller åter öppnades
– vid den tiden restaurang Corvin, det
vill säga den så kallade restaurangen Corvin
tillhörande det så kallade varuhuset Corvin, där
man (efter som varuhuset var i främmande,
mera exakt: i ockupationsmaktens ägo) serverade
kött, ja, till och med utan ransoneringskort,
visserligen till dubbelt så högt pris (det
vill säga till dubbelt så högt pris som man skulle
ha begärt på andra ställen ifall man hade haft
13

kött att ser vera), och vid den tiden, när ett nytt
dödstråkigt dödshot lurade på mig på redaktionen
– mestadels i form av det ädelt klingande
ordet »sammanträde« – hände det att jag
ibland först »unnade mig« en schnitzel på
denna restaurang (mycket ofta med hjälp av ett
förskott på min nästa månadslön, eftersom
institutionen med förskott, antagligen till följd
av ett förbiseende, ännu en tid fortsatte att
finnas kvar när allt annat för länge sedan hade
för lorat sin giltighet; och hur många dödstråkiga
faror jag än måste ställas inför, och hur
talrika de än var, hjälpte blotta vetskapen om
att jag hade »unnat mig« mig något, alltså
vetskapen om att jag hade gjort mina förberedelser,
att jag hade en hemlighet, ja, vetskapen
om min frihet, som låg i schnitzeln utan ransoneringskort
och det förskott jag hade tagit för
att betala den, omständigheter som ingen kunde
känna till, på sin höjd kyparen, men bara
när det gällde schnitzeln, och på sin höjd kamrern,
men bara rörande förskottet: den dagen
hjälpte mig denna vetskap att komma över alla
14

vederstygglig heter, skändligheter och förödmjukelser.
Vid den tiden hade nämligen vardagarna,
från soluppgång till soluppgång, förvandlats
till en systematisk skändlighet som
varade från soluppgång till soluppgång, men
det sätt på vilket de hade förvandlats till en
systematisk skändlighet, berättelsen – eller
ra den av berättelser – detta för övrigt säkert
högst intressanta förlopp, förekommer inte
bland mina berättelseminnen, följaktligen antagligen
inte heller bland mina berättelser på
den tiden. Anledningen till detta – som jag tidigare
sa – torde vara att mitt formulerande
tjänade till att upprätthålla min dagliga livsföring,
dess blotta fortbestånd från soluppgång
till soluppgång, samtidigt som de betraktade
livet självt som ett en gång för alla givet faktum,
som luften jag måste andas och vattnet
jag måste simma i. Livets kvalitet som föremål
för formulering hade mina berättelser helt enkelt
inte fäst avseende vid, mina berättelser
tjänade nämligen inte till att lära känna livet
utan tvärtom – som jag redan sa – till att göra
15

det möjligt att leva, det vill säga till att låta bli
att formulera det. Vid den tiden pågick till exempel
vissa processer i landet, och på de frågor
som ställdes av mina vänner, vilka manade mig
att berätta historien om den engelska flaggan,
på de pres sande, envisa frågorna från dessa
vänner – mestadels mina tidigare elever, män
tjugo till trettio år yngre än jag och därmed
inte längre så unga – som inte bekymrade sig
om att de med sina frågor avbröt mig och avlägsnade
mig från historien om den engelska
flag gan, på dessa frågor alltså om huruvida jag
hade – så att säga – »trott« på de anklagelser
som uttalats i dessa processer, om jag hade
»trott« på de anklagades skuld och så vidare,
svarade jag att denna fråga, nämligen den om
dessa processers trovärdighet eller brist på trovärdighet,
på den tiden inte ens hade snuddat
vid min tanke. I den värld som omgav mig då,
lögnens, fasans och mordets värld – så kan jag
visserligen beskriva den sub specie aeternitatis,
men då har jag inget sagt om dess realitet eller
dess egenart – i denna värld dök det alltså inte
16

ens upp i mitt huvud att dessa processer, undantagslöst
alla, kunde vara annat än konstruerade,
att domarna, åklagarna, försvars advokaterna,
vittnena, ja, även de anklagade gjorde
annat än ljög och att det här kunde fin nas
någon mer sanning än den som rådde utan
uppe håll, nämligen bödelns, och att någon annan
än gripandenas, inspärrningarnas, arkebuse
ringarnas och hängningarnas sanning
rådde eller skulle kunna råda här. Det är dock
först nu som jag formulerar allt detta så tydligt,
med så bestämt värderande ord – som om
det på den tiden (eller i våra dagar) hade funnits
(funnes) någon som helst fast grund för
någon som helst värdering – nu, när man manar
mig att berätta historien om den engelska
flaggan, och därför är jag tvungen att berätta
allt detta ur en historias synvinkel, tillmäta sådant
betydelse som har fått betydelse sedan
dess i det allmänna medvetandet – i detta falska
medvetande som upphöjts till vedertagen sanning
– men som i den då rådande verkligheten
hade en ytterst obetydlig eller helt annan bety­
17

delse – åtminstone för mitt vidkommande.
Följaktligen kan jag till exempel inte säga att
jag på den tiden skulle ha känt någon sorts moralisk
förtrytelse i samband med de pågående
processerna: jag minns inte att jag skulle ha
gjort det och jag håller det inte heller för troligt,
helt enkelt därför att jag inte kände någon
som helst moral – vare sig inom mig själv eller
runtomkring mig – i vars namn jag skulle ha
kunnat känna förtrytelse. Med allt detta, upprepar
jag, överbetonar och överförklarar jag i
hög grad vad dessa processer betydde för mig
– ett jag som jag i dag betraktar på mycket stort
avstånd, som på en sliten, skakig film som gång
på gång hotar att gå av – därför att i verkligheten
nuddade de bara vid mitt medvetande;
låt oss säga att de betydde en förtätning av den
ständiga faran och därmed förstås också av min
permanenta avsky, en stegring av faran som
dock ännu inte hotade mig direkt, en fortsatt
förmörkelse av horisonten, för att uttrycka det
poetiskt, men fortfarande var det möjligt att
läsa, förutsatt att det fanns något att läsa (till
18

exempel Triumfbågen). De processer som pågick
på den tiden drabbade mig inte med sina
verkningar på moralens utan snarare på förnimbarhetens
plan, följaktligen var de reaktioner
som de utlöste hos mig inte moraliska, de
rörde sig i stället på sinnesorganens och nervbanornas
nivå, man skulle kunna säga att de
påverkade mitt humör och orsakade den avsky
jag tidigare nämnt, panik, bestörtning, momentant
tvivel, allmän villrådighet. Jag minns
till exempel att det var sommar och att den
bröt in med en närapå olidlig värme. Jag minns
att under denna hart när olidligt heta sommar
hade någon på redaktionen kommit på tanken
att de »unga medarbetarna«, som man sa,
bor de ges en högre, så kallad teoretisk skolning.
Jag minns att en särskilt het kväll under
denna utomordentligt heta sommar en koryfé
på tidningen, en av det Stora Partiets storfunktio
närer, en allmänt fruktad pamp, mer
chef och mer ansvarig än tidningens chef­ och
ansvarige redaktör själv, trots att hans auktoritet
förblev tämligen höljd i dunkel – om jag
19