Vi i VätterHem nr 1 2011 - Bostads AB VätterHem

”Varje dag
tackar jag livet!”
Foad möter mig vid bussen i Råslätts centrum, tar väskan innan jag hinner
blinka, lotsar mig över gatan. När Lida några minuter senare öppnar
dörren till deras hem har Foad hunnit förklara sin kärlek till Råslätt för
mig, till alla människorna här, till livet i Sverige och allt gott det inneburit
för honom. Dessutom har han stannat och skojat med några barn. Han
vill att barn ska känna sig sedda och betydelsefulla, inte ha det så tuft
som han själv hade det som barn i en fattig liten by i Syrien.
Foad och Lida Adams femrummare kom till
när VätterHem beslöt slå ihop ett antal mindre
lägenheter för att skapa ett bra boende
för stora barnfamiljer. Lida visar mig in i
köket, en rymlig, naturlig samlingsplats tack
vare att det som förr var inglasad balkong
blev en del av köket. Fönstren är nyputsade,
det är nytapetserat och i taket lyser små
spotlights.
Adams design
Det är Adams senaste design, säger Foad
stolt. Men du måste komma tillbaka när
det är vår, sitta på vår altan och njuta av vår
lilla trädgård. Den har jag skapat sten för
sten och bit för bit på egen hand! Och se
mina blommor! Du vet väl att blommor kan
skratta?
Foads omsorger stannar inte vid staketet.
Där något behöver göras gör han det.
Plockar upp lite skräp här, sopar lite där,
fixar, ger någon en hjälpande hand. Ett uttryck
för den tacksamhet han känner för hur
livet blivit.
- Jag tackar Gud varje dag och jag tackar
livet! upprepar han gång på gång.
Lida har just blivit färdig undersköterska
och hoppas på fast tjänst på Råslätts
äldreboende där hon vikarierar. Familjen är
mycket stolt över henne.
- Hon är en fantastisk kvinna, säger Foad.
Hon har fött och fostrat fem barn, flytt till
Sverige, lärt sig svenska, etablerat sig här,
läst in grundskolekompetens och nu är hon
undersköterska. Självklart gör jag mycket av
hemarbetet, det var min tur nu.
Barndom i Syrien
Medan vi fikar frågar jag om livet i Syrien
och om hur de möttes.
Foad lämnade det hårda livet och fattigdomen
i sin barndomsby som sjuåring och
flyttade med familjen till Beirut. Även åren
i Beirut präglades av en ständig kamp för
brödfödan.
Lida växte upp i en annan by. Föräldrarna
dog tidigt och hennes bror och hans fru tog
hand om henne. Hon älskade skolan som
låg i grannbyn och bestämde sig tidigt för att
bli lärare. Men när hon var 12 år satte hen-
nes bror stopp för skolgången, han oroade
sig för vad som kunde henne på vägen till
och från skolan.
- Jag grät och protesterade, men han tog
mina böcker och eldade upp dem, berättar
Lida. Jag gick till läraren och berättade och
han hjälpte mig, jag fick till och med nya
böcker. Och jag fick fortsätta ett tag till i
skolan.
Kanske var det för att vara säker på att
inget dåligt skulle hända Lida som släkten
beslöt att gifta bort henne.
- Jag var bara 14 år när vi gifte oss, säger
Lida. Alldeles för ung, men det var bara så.
Det var ovanligt med så unga brudar och jag
kände mig mest generad och undrande. Min
bror och hans fru ville nog gärna att någon
skulle överta ansvaret för mig. Och det har
ju gått bra, jag fick en snäll och kärleksfull
man.
Foad, 11 år äldre, tyckte å sin sida också att
hans blivande brud var väldigt ung. Men alla
försäkrade att det skulle bli mycket bra. De
gifte sig och Lida flyttade till Beirut.
Så ung hon är! sa alla kvinnorna och ville
lära mig hur man lagar mat och sköter ett
hem. Men jag kunde mer än de ibland,
minns Lida, som var fast besluten att klara
sig.
- Jag sa till Lida att hon alltid skulle kunna
lita på mig, säger Foad. Jag ville vara en bra
äkta man men också som en bror för henne,
och lite som en pappa eftersom jag var så
mycket äldre. Jag ville vara hennes bästa
vän!
Ett nytt liv i Sverige
Ett år senare föddes deras första dotter.
Foad är utbildad målare, men det var svåra
tider så han tog alla slags jobb för att klara
familjen. I flera år var han chaufför åt en av
landets ministrar. För 20 år sedan kom de
med tre barn som flyktingar till Sverige och
fick uppehållstillstånd.
- När vi kom hit hade vi bara kläderna vi
reste i, inget extra, säger Foad.
- Vi hade en enda blöja till vårt yngsta
barn, fyller Lida i och skrattar lite. Vi kunde
inte svenska, inget annat språk än vårt eget
och vi visste inget om Sverige.
Foad och Lida har mycket
att vara tacksamma för. Men
det har inte alltid varit så
lätt....
Lida visade samma envisa målmedvetenhet
med svenskstudierna som när hon som
12 åring vägrade sluta skolan. Trots bristande
skolbakgrund gav hon inte upp, klarade
svenskan, läste in grundskolekompetens
och la grunden till sin yrkesutbildning.
Två av de fem barnen är födda i Sverige.
Den yngste är 15 nu, de två äldsta döttrarna
har egna familjer . Lida tror att hon är
ganska ensam om att ha 6 barnbarn vid 45
års ålder.
- Jag är så tacksam för allt! säger Foad.
Jag kunde inte tänka mig att livet skulle bli
så här bra. Jag tackar Gud varje dag och jag
tackar Sverige som tog emot oss. Jag vill så
gärna ge lite tillbaka!
Text och foto: Margareta Andermo
Personalnyheter
Måleri i egen regi!
VätterHem har anställt två servicemålare
som ska utföra vissa måleriarbeten
såsom underhålls- och förbättringsmåleri
i första hand på Öxnehaga
men även på Österängen. Måleri i
övrigt är upphandlat (se artikel på
sidan 12) av MP Jonsson i City och
av Stenbergs Måleri på Öxnehaga,
Österängen och Råslätt.
Anders Forsberg och Stefan Karlsson
börjar sin anställning hos VätterHem
den 1 mars.
Nebojsa Gajic
är ny BoVärd
på Österängen.
Nebojsa började
den 17 januari
och kommer
att arbeta
på Orionvägen
och Polstjärnevägen.
Nebojsa
kommer närmast
från YIT i Jönköping
Anna Sjölander
har
anställts som ny
projektledare.
Anna kommer
närmast
från PEAB
och börjar från
och med maj
månad.
16 Vi i VätterHem nr 1 2011 Vi i VätterHem nr 1 2011 17