Läs referat och se bilder här

I ösregn samlades vi, ett tiotal Sweor, på Musée Rétif i
Vence för att guidas runt utställningen ”1960-2010, 50 ans
d’Ecole de Nice”. Tyvärr kommer detta museum, byggt för
knappt två år sedan, slå igen sina portar för alltid i
december pga dålig lönsamhet. Synd på ett sådant vackert
museum.
Ecole de Nice – The School of Nice - är inte en skola för
konstnärer, utan ett samlingsnamn för olika influenser där
ett antal franska konstnärer sedan 60-talet valt att göra upp
med den traditionella konsten. Påverkad av andra
världskrigets fasor startades denna rörelse av en grupp
konstnärsvänner i syfte att ifrågasätta det mesta.
Signifikativt för Ecole de Nice är att konstverken visar det
verkliga livet. Man jobbade med vardagliga ting som
kanvas, trä, järn, tyg – allt efter vad man kunde hitta runt
sig. Man opponerade sig mot konsumtionssamhället och
återanvände material i konsten. Man slog sönder och
återställde. Man var ironisk och samhällskritisk.
Ecole de Nice representeras av flera olika influenser:
1960-talets Nouveau Réalisme med företrädare som Yves
Klein, Arman, Martial Raysee och César. I takt med deras
framgångar anslöt sig nya konstnärer och man såg på
konsten med humor och självironi. Konstnären Ben
mottogs skeptiskt i Nice som rörelsen ansåg vara en
kulturellt död stad på 60-talet. Hans textade konstverk var
både humoristiska och utmanande. Efter Nouveau
Réalisme kom Fluxus-rörelsen, stöpt ur den amerikanska
popkonsten. Den präglas av happenings och att allt händer
oplanerat. Vad en människa än gör så är det konst.
Yoko Onos installationer är ett exempel på Fluxus.
Rörelsen ifrågasatte samhället, media och den kvinnliga
frigörelsen som förbryllade konstnärerna. Man förundrades
över hur kvinnor lät sig exponeras avklädda och stereotypa
i media, trots frigörelseprocessen. Därefter kom Groupe 70
med en ny generation konstnärer som ifrågasatte
målarduken och de traditionella materialen. Med sina
marxistiska åsikter valde man istället att arbeta med
billigare material som papper, tyg, trä och skrot. Man ville
visa att konst är enkelt att skapa.
Super Surface var rörelsen som refererar till händelser i
världen, t ex Vietnamkriget, med mycket symbolik i
konstverken. Även här var klippta och hopsydda
tygskynken vanliga.
Gemensamt för de olika influenserna inom Ecole de Nice
är att förstå och rekonstruera vardagliga objekt. Man hade
en plikt att ifrågasätta och finna nya teorier. Man tänker
symboliskt och i paradoxer. Att göra vackra saker är inte
viktigt. Vackert är objektivt och verkligheten uppfattas olika.
Ju mer man ifrågasätter, desto närmare kommer man
mångfald och det verkliga livet. I ett konstverk finns alltid
flera sanningar. Konsten måste vara demokratisk och det
är åskådaren som ska ifrågasätta och tolka verket.
Att de alla var individualister med ett stort ego är
uppenbart. Men utan ego kan en konstnär inte skapa.
*****
Sweorna avslutade med en trevlig lunch vid torget i Vence!
Text: Tesi Westrell Gedda, Bild och redigering: Eva Nordheim

Ett givande besök med kunnig guidning av muséet, där en
effektfull interiör och belysning framhäver verkens dynamik
Sacha Sosnos former återfinner vi igen i storslagen skala utanför hästkapplöpningsbanan i
Cagnes-sur-Mer, resp. som det fullskaliga Tete Carrée tillhörande biblioteket i Nice