Broschyr om Hedeflugan av Horst Kuehne - Härjedalen

som redan hade sin flugtillverkning i full gång med hjälp av framför allt sin
dotter Alma. Men eftersom efterfrågan på de redan eftersökta Hedeflugorna
var stor, så var det inte konstigare än att Fick frågade om han
kanske kunde få hjälp med dunkrokstillverkningen också av sin
nyinflyttade grannfru. Jodå, det kunde nog gå för sig, det skulle kanske bli
ett litet men välkommet bidrag till hushållskassan. Men först skulle det
förstås avläggas duglighetsprov. Fick själv lärde upp Gunvor, och Arne
minns att hans mor beskrev honom som noggrann och lite petig. Men
Gunvor blev godkänd och började så smått tillverka Ficks flugor, vid sidan
av dottern Alma, som enligt Arne var den av Ficks döttrar som hade
flinkast fingrar och tillverkade flest flugor. Fick själv var sannolikt född
1897, han var 55 år vid tiden för artikeln i tidningen Härjedalen, och man
kan förstå att åldern började ta ut sin rätt beträffande fingerfärdigheten.
Men nu var det 1942-1943, mitt under andra världskriget, och vi skall,
med hjälp av Arnes minnesbilder, få en glimt av hur halvprofessionell
flugbindning kunde te sig förr.
Villkoren
Vad Oskar Fick själv ställde för villkor för dunkrokstillverkningen vet vi
inte, men så mycket är klart att Gunvor fick vissa delar av materialet av
Fick och samlade in annat själv. Betalningen skedde sannolikt efter någon
form av ackord, dvs per 100 krok, något beroende på svårighetsgrad, och
det var ju inte heller fråga om heltidsjobb utan deltid. Flugtillverkningen
skedde endast dagtid framför köksfönstret, där ljuset var starkt och
jämnt. Glödlampsljuset räckte i regel inte till. Av den anledningen band
Gunvor flugor endast några timmar om dagen, vilket kanske mildrade
ansträngningen för ögon och axlar. Verktygen var få och flugbindningen
skedde till stora delar för hand. Det fanns inget flugbindarstäd, berättar
Arne, men däremot en spetsnosig plattång som nästan helt hölls gömd i
handen, så att spetsarna på plattången var placerade under tumme och
pekfinger. Flugorna bands rationellt med en sort åt gången, och många
moment gjordes utan hjälp av tången. Fingerfärdighet var en absolut
nödvändighet. Vidare minns Arne att det användes endast en hackeltång,
samt två små och spetsiga saxar. En rak och en svagt kurvig. Inget mer.
Ett riktigt hantverk med andra ord. Kroken som användes var antingen
med öga eller utan (s.k. ”blind eye”) och det förekom såväl enkel- som
dubbelkrok. Arne berättar också att de krokstorlekar som användes var
ungefär som dagens storlek 16-18 som minst, och som storlek 8 eller 6
som störst, mättat efter normallång krok. De färdiga flugorna sattes upp
på stora kartor, med ett stort antal flugor av varje sort, inför leverans till
Fick.
Materialen
Beträffande vilka material som Fick respektive Gunvor skaffade fram var
det sannolikt så att Fick på något sätt ordnade med mer svåröverkomliga
material såsom vissa fjädrar, silke och tinsel, men att exempelvis fjädrar
och dun från skogsfågel, tamhöns och tuppar, som fanns i bygden, för det
mesta kunde ordnas av Gunvor själv. Flugkroken var man givetvis tvun-