Broschyr om Hedeflugan av Horst Kuehne - Härjedalen

Gesällen, o.s.v. Han tillverkade dem i tusental och sålde dessa över hela
landet, ja även till utlandet. Ficks flugor blev mycket kända.
Efter doppet av fluga nr. 1 började Oskar så smått att fundera på ytterligare
modeller. Hans självtillverkade fluga nappade nämligen mycket bra!
Så småningom kom dottern Alma in i bilden och även hon tillverkade nu
”Hedeflugan”. Efterfrågan på dessa flugor bara ökade och ökade. Det
fanns 34 olika flugor. De första blev namnsatta av jägmästare Bengt
Belander och sportfiskaren Nils Färnström någon gång mellan 1938-1939.
Alma och hennes far Oskar har sedan namngett de övriga flugorna.
Alma sade en gång ”jag tänkte sluta med flugbindningen vid 70, men nu
tror jag att jag håller på tills jag fyller 80 år”. Hon satt där vid köksbordet
med dagsljuset som silade genom blommorna i fönstret. På en silverbricka
låg påfågelfjädrar, tuppnackar, garn i olika färger, koppartråd och så
fiskekrokar förståss. FORT gick det, på bara ett par minuter växte en fluga
fram i Almas flinka händer. Hela tio dussin flugor per dag band hon!
Det är svårt att föreställa sig att göra 120 flugor i rasande fart, de är ju så
små, så små. Hur många flugor det har blivit under åren har hon för länge
sedan tappat räkningen på. Hon kom dock ihåg att hon på 1940- och
1950-talet fick 35 öre dussinet för jobbet och hade då en dagspenning
på blygsamma 4 kronor!
Tålamod sade Alma är det viktigaste. Fästtråden ska sitta ordentligt från
början, flugan ska arbetas underifrån. Allt för att det ska hålla och inte
rasa av kroken. De importerade flugorna var Alma mycket skeptisk till.
Hedeflugan är handbunden och håller därför väldigt bra, i motsats till
importerade ”klistrade” flugor. Förut färgade Alma garnet själv, men efter
en tid fanns rätt kulörer att köpa. Värre var det dock att hitta dun i rätt
nyans. Därför färgade Alma dunet själv. När Alma band flugor som mest
blev hon ansträngd i ögonen och fick värk i händerna. Alma talade om för
mig ”jag höll aldrig på med andra handarbeten utan sparade mig för
flugorna”. Att binda 120 flugor om dagen och samtidigt sköta hushåll och
två barn kunde förståss vara ”marigt”. Alma menade också att ”det är tur
jag inte har en ”grinig gubbe”. Maken Lasse hade enligt henne stått ut
med mycket. Han brukade också hjälpa till med lackeringen av flugorna.
Reklamkontot har varit litet genom åren. Alma har aldrig annonserat, och
det behövdes väl inte heller. Enligt henne så gick flugorna ”som smör i
solen” ändå. Det som bekymrade Alma allra mest var att det inte fanns
någon som var villig och intresserad att ta över produktionen. Hon saknade
alltså en ”efterträdare”. Men Alma gav inte upp så lätt! Hon sade att
hon ska ”hålla på så länge Gud låter henne vara frisk och vem vet, tids
nog kommer det kanske någon som är tillräckligt intresserad”.
Under mina intensiva efterforskningar på bl.a. Internet hittade jag upprepade
gånger olika informationer om Hedeflugan, t.o.m. ”efterapare”.
Men dessa ”apade flugor” är inte alls någon ”Hedefluga”. Dessa är precis
det Alma och hennes far Oskar var emot under hela sina liv: klistrade