Broschyr om Hedeflugan av Horst Kuehne - Härjedalen

H E D E F L U G A N
Napp var det här!
Alma i full färd med att binda Det har t.o.m. nämnts en väg i
Ficks original Hedeflugor Hede efter ”flugbindarfamiljen”
Svarta Maja, Gröngölingen, Rallaren och ”Blindbromsen”. De fiskeflugor
band Alma Nordlund redan vid 15 års ålder. Hon fick lära sig denna
konst av sin far Oskar Fick och hon var förmodligen, utom sin far, det
enda ”flugbindningsproffset” som band flugor med bara händerna – helt
utan städ. Hon menade ”det här med städ och olika hjälpmedel är inget
som behövs. Oskar kom på idén med flugbindning när hans köpta flugor
inte gav något napp. Redan 1918 tillverkade han sin första fluga! Under
1920-talet började han med husbehovsfiske, som då var ett måste för att
överleva. Han var inte alls nöjd med sina köpta massproducerade flugor
och insåg att en ”egen” fluga kanske vore lösningen för att ”få mat på
bordet”. Oskar Fick – Smålänningen, gjorde ofta sina flugor direkt vid
fiskeplatsen. Sittande på sin kont av näver spanande han ut över den
strida forsen och iakttog insekterna på vattnet väldigt noggrant och efter
långa stunder och många kvällar vid åkanten fick Oskar sina geniala idéer
om hur en bra och ”mättande” fluga skulle se ut. Insekter skulle det vara,
med mycket svart på. Oskar döpte sina flugor Skomakaren, Sotaren,

Gesällen, o.s.v. Han tillverkade dem i tusental och sålde dessa över hela
landet, ja även till utlandet. Ficks flugor blev mycket kända.
Efter doppet av fluga nr. 1 började Oskar så smått att fundera på ytterligare
modeller. Hans självtillverkade fluga nappade nämligen mycket bra!
Så småningom kom dottern Alma in i bilden och även hon tillverkade nu
”Hedeflugan”. Efterfrågan på dessa flugor bara ökade och ökade. Det
fanns 34 olika flugor. De första blev namnsatta av jägmästare Bengt
Belander och sportfiskaren Nils Färnström någon gång mellan 1938-1939.
Alma och hennes far Oskar har sedan namngett de övriga flugorna.
Alma sade en gång ”jag tänkte sluta med flugbindningen vid 70, men nu
tror jag att jag håller på tills jag fyller 80 år”. Hon satt där vid köksbordet
med dagsljuset som silade genom blommorna i fönstret. På en silverbricka
låg påfågelfjädrar, tuppnackar, garn i olika färger, koppartråd och så
fiskekrokar förståss. FORT gick det, på bara ett par minuter växte en fluga
fram i Almas flinka händer. Hela tio dussin flugor per dag band hon!
Det är svårt att föreställa sig att göra 120 flugor i rasande fart, de är ju så
små, så små. Hur många flugor det har blivit under åren har hon för länge
sedan tappat räkningen på. Hon kom dock ihåg att hon på 1940- och
1950-talet fick 35 öre dussinet för jobbet och hade då en dagspenning
på blygsamma 4 kronor!
Tålamod sade Alma är det viktigaste. Fästtråden ska sitta ordentligt från
början, flugan ska arbetas underifrån. Allt för att det ska hålla och inte
rasa av kroken. De importerade flugorna var Alma mycket skeptisk till.
Hedeflugan är handbunden och håller därför väldigt bra, i motsats till
importerade ”klistrade” flugor. Förut färgade Alma garnet själv, men efter
en tid fanns rätt kulörer att köpa. Värre var det dock att hitta dun i rätt
nyans. Därför färgade Alma dunet själv. När Alma band flugor som mest
blev hon ansträngd i ögonen och fick värk i händerna. Alma talade om för
mig ”jag höll aldrig på med andra handarbeten utan sparade mig för
flugorna”. Att binda 120 flugor om dagen och samtidigt sköta hushåll och
två barn kunde förståss vara ”marigt”. Alma menade också att ”det är tur
jag inte har en ”grinig gubbe”. Maken Lasse hade enligt henne stått ut
med mycket. Han brukade också hjälpa till med lackeringen av flugorna.
Reklamkontot har varit litet genom åren. Alma har aldrig annonserat, och
det behövdes väl inte heller. Enligt henne så gick flugorna ”som smör i
solen” ändå. Det som bekymrade Alma allra mest var att det inte fanns
någon som var villig och intresserad att ta över produktionen. Hon saknade
alltså en ”efterträdare”. Men Alma gav inte upp så lätt! Hon sade att
hon ska ”hålla på så länge Gud låter henne vara frisk och vem vet, tids
nog kommer det kanske någon som är tillräckligt intresserad”.
Under mina intensiva efterforskningar på bl.a. Internet hittade jag upprepade
gånger olika informationer om Hedeflugan, t.o.m. ”efterapare”.
Men dessa ”apade flugor” är inte alls någon ”Hedefluga”. Dessa är precis
det Alma och hennes far Oskar var emot under hela sina liv: klistrade

massproducerada imitationer och långt ifrån vad Hedeflugan var en gång i
tiden. Vad det gäller en ”efterträdare”, så hade tyvärr Alma inte någon
framgång. Hennes största dröm och önskemål blev därmed obesvarat
under hennes livstid. Alma var öppen, glad och humoristisk till sin läggning.
Hon blev änka 2001 och avled i en ålder av 88 år. Många minns
henne sittande vid sitt lilla bord på olika marknader i Härjedalen för att
sälja sina flugor som skomakaren, gesällen och sotaren, som kunde lura
upp vilken svårfångad firre som helst ur vattendragen.
Men - man ska aldrig säga aldrig! Jag har i skrivande stund just fått
upplysning om att en ny generation Fick har för avsikt att ta över Oskars
och Almas arv och planerar att fortsätta med tillverkning av den vida
kända Hedeflugan. Som det nu ser ut så kommer Almas dröm till sist att
förverkligas, till stor glädje för alla flugfiskare!
Del 1 © Copyright 2010. Text: Horst Kuehne - Bilder Håkan Persson
Dunkrokstillverkning på 1940-talet
"Dunkroksfabrikör Oskar Fick, Hede" står det under en bild på
förstasidan till tidningen Härjedalen, fredagen den 12 september 1952.
Bilden visar Oskar Fick själv knåpandes med en fluga. Artikeln handlar om
Oskars tillverkning av fiskeflugor, och beskriver att Fick själv var en
mycket skicklig fiskare som tidvis kunde fånga stora mängder fisk.
Kevins öring 4 kilo Oskar och Alma Fick Oskars och Almas
Ljusnan i Hede knyta, knyta, knyta! Original Hedeflugor

Nr 1 Skomakaren Nr 13 Kvällssolen Nr 25 Svarten
Nr 2 Gesällen Nr 14 Engelsman Nr 26 Favorit
Nr 3 Svarta Lisa Nr 15 Gulskorven Nr 27 Sotaren
Nr 4 Svartöga Nr 16 Grönöga Nr 28 Silvertopp
Nr 5 Gullgossen Nr 17 Sprätten Nr 29 Samen
Nr 6 Blindbromsen Nr 18 Rödöga Nr 30 Brungull
Nr 7 Rallaren Nr 19 Morgonstormen Nr 31 Harr 12:an
Nr 8 Blekansiktet Nr 20 Bella Nr 32 Getingen
Nr 9 Blåöga Nr 21 Harrtösen Nr 33 Gråtuss
Nr 10 Lila Nr 22 Fetkusen Nr 34 Räkan
Nr 11 Mullbänken Nr 23 Filuren
Nr 12 Bam-Bam Nr 24 Gröngölingen
Enligt Anders Isberg i det välkända sportfiskemagasinet ”Rackelhanen”
härstammade Oskar Fick från Småland, men flyttade därifrån redan i
ungdomen och bosatte sig så småningom i Hede, där han hade tillgång till
Ljusnans fiskrika vatten. Han älskade att fiska med fluga och han använde
oftast ett långspö i stället för flugspö, vilket var vanligt bland de fåtaliga
som fiskade fluga på den tiden. Flugfiske med flugspö var då mycket
ovanligt. Till yrket var Fick skomakare, vilket också har avspeglat sig i
hans Hedeflugor som också kallas "Skomakarserien".
Någon gång i 1942 flyttade familjen Sundquist, med fadern Gunnar,
modern Gunvor och pojkarna Arne och Sten, från Haverö i det inre av
Medelpad till Hede och råkade bosätta sig granne med just Oskar Fick.
Arne har berättat en hel del ur minnet av det som redovisas i den här
artikeln. Familjen kom alltså som nära grannar i kontakt med Oskar Fick,

som redan hade sin flugtillverkning i full gång med hjälp av framför allt sin
dotter Alma. Men eftersom efterfrågan på de redan eftersökta Hedeflugorna
var stor, så var det inte konstigare än att Fick frågade om han
kanske kunde få hjälp med dunkrokstillverkningen också av sin
nyinflyttade grannfru. Jodå, det kunde nog gå för sig, det skulle kanske bli
ett litet men välkommet bidrag till hushållskassan. Men först skulle det
förstås avläggas duglighetsprov. Fick själv lärde upp Gunvor, och Arne
minns att hans mor beskrev honom som noggrann och lite petig. Men
Gunvor blev godkänd och började så smått tillverka Ficks flugor, vid sidan
av dottern Alma, som enligt Arne var den av Ficks döttrar som hade
flinkast fingrar och tillverkade flest flugor. Fick själv var sannolikt född
1897, han var 55 år vid tiden för artikeln i tidningen Härjedalen, och man
kan förstå att åldern började ta ut sin rätt beträffande fingerfärdigheten.
Men nu var det 1942-1943, mitt under andra världskriget, och vi skall,
med hjälp av Arnes minnesbilder, få en glimt av hur halvprofessionell
flugbindning kunde te sig förr.
Villkoren
Vad Oskar Fick själv ställde för villkor för dunkrokstillverkningen vet vi
inte, men så mycket är klart att Gunvor fick vissa delar av materialet av
Fick och samlade in annat själv. Betalningen skedde sannolikt efter någon
form av ackord, dvs per 100 krok, något beroende på svårighetsgrad, och
det var ju inte heller fråga om heltidsjobb utan deltid. Flugtillverkningen
skedde endast dagtid framför köksfönstret, där ljuset var starkt och
jämnt. Glödlampsljuset räckte i regel inte till. Av den anledningen band
Gunvor flugor endast några timmar om dagen, vilket kanske mildrade
ansträngningen för ögon och axlar. Verktygen var få och flugbindningen
skedde till stora delar för hand. Det fanns inget flugbindarstäd, berättar
Arne, men däremot en spetsnosig plattång som nästan helt hölls gömd i
handen, så att spetsarna på plattången var placerade under tumme och
pekfinger. Flugorna bands rationellt med en sort åt gången, och många
moment gjordes utan hjälp av tången. Fingerfärdighet var en absolut
nödvändighet. Vidare minns Arne att det användes endast en hackeltång,
samt två små och spetsiga saxar. En rak och en svagt kurvig. Inget mer.
Ett riktigt hantverk med andra ord. Kroken som användes var antingen
med öga eller utan (s.k. ”blind eye”) och det förekom såväl enkel- som
dubbelkrok. Arne berättar också att de krokstorlekar som användes var
ungefär som dagens storlek 16-18 som minst, och som storlek 8 eller 6
som störst, mättat efter normallång krok. De färdiga flugorna sattes upp
på stora kartor, med ett stort antal flugor av varje sort, inför leverans till
Fick.
Materialen
Beträffande vilka material som Fick respektive Gunvor skaffade fram var
det sannolikt så att Fick på något sätt ordnade med mer svåröverkomliga
material såsom vissa fjädrar, silke och tinsel, men att exempelvis fjädrar
och dun från skogsfågel, tamhöns och tuppar, som fanns i bygden, för det
mesta kunde ordnas av Gunvor själv. Flugkroken var man givetvis tvun-

gen att köpa, vilket Fick själv ordnade, och Arne minns särskilt namnet
Leidesdorff, som var en svensk firma med verksamhet i Stockholm på
Storkyrkobrinken i Gamla Stan (idag Lundgrens Fiskeredskapsfabrik,
Kungl Hovl.) och naturligtvis också märket Mustad från Norge.
Utan att gå så långt som till spekulationer, undrar Arne om det möjligtvis
inte kunde varit så att Fick gjorde affärer med Leidesdorff, eftersom han
hörde det namnet så ofta vid Ficks besök i hemmet? Bland det material
som finns kvar efter Gunvor finns också en liten papperspåse med krok
från Leidesdorff samt några små kartonger från Mustad. Bindtråd då, och
vax? Ja, från det som är bevarat finns några delvis påbörjade, men ej
avslutade flugor. Och där kan vi se vanlig bomullstråd vaxad med
Cobblers vax lindad runt krokskaftet för att binda fast en nylontafs på
cirka 30 cm, något som var mycket vanligt på den tidens flugkast. Men
sannolikt användes också en tunnare tråd för det mer detaljerade arbetet
med fjäder och tinsel när mönstren dressades.
Överhuvudtaget var det principen "laga efter läge" som gällde. Vi är
bortskämda med att idag bara lyfta telefonluren och ringa in en beställning
på allt möjligt flugbindningsmaterial, så kommer det hem i brevlådan
efter ett par dagar. Till och med från världens alla hörn. Men i Hede 1943
fanns i allmänhet ingen telefon hos vanligt folk, och det var mycket långt
till något som liknade en "flugbindningsaffär".
Hedeserien bestod ursprungligen av ett mindre antal flugor, som vartefter
tiden gick och efterfrågan ökade blev större och större. Bland flugbindningsmaterialen
minns Arne bestämt att det förekom påfågelsfjädrar,
ögonfjädrarna. Sådana fanns också kvar i hemmet långt efter det att
flugbindningen avslutats, men varifrån de kom vet han inte. Hans
minnesbild från barndomen är också, att när Gunvor satt och band i
köket, så låg det stora mängder med material på bordet, och det fanns
många olika färger på materialen. Sannolikt var det skogsfågel av olika
sorter, men helt säkert var det också färgade dun och fjädrar från
tamhöns och tuppar. Med utgångspunkt i Hedeflugornas mönsterbeskrivningar
och med kunskapen om att många olika skogs- och andfåglar i
varierande ålder har fjädrar, som väl inbundna på de sparsamt dressade

och små Hedeflugorna liknar varandra i hög grad, så vågar jag mig också
på en gissning att man substituerade friskt. Men det var ett både
nödvändigt och naturligt inslag i flugbindningen. Flugorna skulle ju fram.
Var det februari och gräsandsvingpennorna började ta slut, så ligger det
nära till hands att tro, att man kunde substituera med exempelvis tjäder
eller kråka. Vi skall också komma ihåg att Hedeflugorna är gjorda för att
fiska med. De tillverkades med enkla verktyg och som regel på små
krokar, och seriens karakteristiska klippta, eller "stubbade", hackel var
snarast ett sätt att få fjädrarna att passa till storleken på de många
gånger små krokarna. Det är omvittnat att de tog bra med fisk. Särskilt
Mustadkrokarna, eftersom den krokmodell som användes var en storlek
mindre jämfört med något annat märke idag. Dåtidens storlek 12 på
Mustadkrok motsvarar storlek 14 för de flesta krokmärken idag. Och hur
många hackel finns på en vanlig bondtupp som matchar storlek 14?
Arnes mor färgade sommartid också en hel del fjäder själv ute i den stora
tvättgrytan, "pannmuren", och Arne minns särskilt en starkt koboltblå
färg. Hon var runt i gårdarna på materialjakt och fick bland annat tuppfjädrar.
I de fall hon fick en hel fågel, hamnade fågeln på matbordet och
fjädrarna gick till flugor. Konstigare än så var det inte.
Härjedalsflugan
Flugor bands, tiden gick, och 1947 flyttade familjen Sundquist vidare till
Enköping nere i Mälardalen där Arnes far fick arbete på en bilverkstad.
Gunvor fortsatte emellertid att binda åt Fick och skickade upp flugorna
med posten. Det hände också att Fick kom på besök till Enköping, dit han
reste hela vägen från Hede på sin motorcykel, en DKW av 30-talsmodell.
Säkerligen en mycket dryg färd på den tiden.
Någon gång en bit in på 1950-talet började Gunvor tillverkning av flugor i
egen regi under namnet "Härjedalsflugan". Hon lät också trycka pergamentpåsar
som flugorna levererades i. Vad Arne kan minnas så var detta
Öring 7,56 kilo Sik 2 kilo Harr 1,7 kilo
Ljusnan i Hede Ljusnan i Hede Ljusnan i Hede

sannolikt parallellt med tillverkningen av Hedeflugorna, och hon hade med
all säkerhet både Ficks godkännande och gillande av detta. Vilka dessa
mönster var och hur de skilde sig från Hedeserien eller andra vid den
tiden förekommande flugserier är emellertid höljt i dunkel. Bland det som
Arne har kvar av sin mors flugtillverkning finns endast pergamentpåsarna
samt lite flugor, helt eller delvis avslutade. Men det är osäkert om just de
tillhörde Härjedalsflugan eller Hedeserien. Någon är på lite större dubbelkrok,
och lite mer färgglad, men Arne minns också att flugorna på de
största krokarna Gunvor band åt Fick var just färgglada. Kanske någon av
läsarna har minnen av Härjedalsflugan som förekommande märke på
våtflugor från den tiden? Mot slutet av 1950 talet upphörde emellertid
Gunvors flugbindning, som kanske hade hållit på i ungefär 15 år, och inte
heller Härjedalsflugan tillverkades mer. Arnes mor gick bort 1995, och
denna artikel är således i sin helhet baserad på Arnes egna minnen från
den tiden samt något från artikeln i tidningen Härjedalen.
Avslutningsvis kan också sägas att Oskar Fick utan tvekan var en profil i
sin bygd, inte minst när han kom dundrande på sin förkrigs-DKW, och jag
skall förmedla en historia från Arne, som han i sin tur fått höra den genom
sina föräldrar, och som har rykte om sig att vara sann, nämligen att Fick
hade sina egna "hemliga" ställen som han gick och fiskade vid, och när
det kom utsocknes folk och det började bli för trångt om plats, så kunde
det hända att Fick lade upp en daggmask på smörgåsen för att skrämma
bort besökarna! Det sägs ha gett effekt. Ett bevis på att Oskar dessutom
var snabbtänkande och att han hade affärssinne med ”sunt bondförnuft”,
är att han beställde levande tuppar för att få färskt dun till flugorna.
Tupparna kom med tåg till järnvägsstationen i Hede, där Oskar hämtade
dem. Hemkommen tog han kål på dem och befriade dem genast från sitt
dun. Därefter var det dock bråttom! Han tog de numera halvnakna tupparna
och for iväg på sin gamla DKW för att sälja dem till ortsbor innan
köttet blev dåligt. Han hade alltså sitt dun gratis, då ortsborna betalade
för tupparna! Onekligen en profil av ett slag som det tyvärr inte finns så
många kvar av idag!
God fisketur i Hede med Hedeflugan!
www.bokaharjedalen.se www.fiskeihede.info.se
Del 2 © Copyright 2010 Text: Anders Isberg och Horst Kuehne. Bilder: Håkan Persson, tH arkiv,
Anders Isberg och Horst Kuehne. Layout och sammanställning: Horst Kuehne.