Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

och bröder. De vet sitt modersmåls värde,
i grunden förstår de en liknande hållning
hos oss. En ömsesidig respekt och tilltro
är den grund på vilken alla principiella
beslut och praktiska tillämpningar måste
bygga. Ytterst måste staten Finland här
fullt ut bära sitt grundlagsstadgade ansvar.
Men, vi måste veta vad vi vill, vad
vi bär med oss, vad tidigare generationer
levat och kämpat för, drömt och trott
på, något som bl.a. lämnat oförglömliga,
levande spår i Litteratursällskapets arkiv
och därtill efterlämnat uppoffrande
donationer till ovärderligt gagn för vår
verksamhet i dag och i morgon. Vi måste
också öppet och djärvt träda fram i vår
tid och med nytt vetande, nya perspektiv
och infallsvinklar på vår kulturella,
sociala och intellektuella mångfald visa
på det fruktbara som två historiska språk
och kulturer sida vid sida, kan betyda för
vårt gemensamma fosterland i en mentalt
och geografiskt allt gränslösare värld.
Men en värld som också till vårt land fört
och för nya människor, nya språk och
kulturer, som vi på svenskt håll, lyssnande
till ett medmänskligt imperativ, har att
möta med förståelse och inkluderande
engagemang. Till detta hör naturligt och
nödvändigt det jag ville kalla Euterpe-
perspektivet i våra strävanden, en nödvändig
växelverkan mellan det kosmopolitiska
och det patriotiska, för att använda
den tidens vackra ord. Samtidigt måste
vi också minnas, att det enligt en frisinnad
livs- och samhällssyn är den enskilda
människan som har att avgöra sin språk-
och kulturtillhörighet.
*
Under en resa till Florens senaste höst
kom jag på ett oväntat, indirekt sätt att bli
påmind om vår finlandssvenska vardag.
Resan hade gett mig anledning att återvända
till en av de stora handböckerna i
existentiellt resande, Dantes Divina Comedia.
Vi minns att Dante i Helvetets andra
sång känner sig ovärdig att följa den store
vägvisaren Vergilius på den nödvändiga
vandringen, och därför börjat tveka: ”Likt
den som inte vill vad förut han velat /
utan för nya tankar byter uppsåt / så att
han uppger helt vad nyss han börjat.” Så
föll Dantes bekymrade ord och Vergilius
tog vid:
Om jag har rätt förstått vad nu du sade
svarade då den ädle skaldens skugga,
har du av klenmod drabbats i ditt hjärta,
och det förlamar ofta så en människa
att hon från högsint föresats sig vänder,
som när ett irrsken får ett djur att skygga.
Det var raden, ”har du av klenmod drabbats
i ditt hjärta” som träffade mig, och
tyckte jag, mitt, kanske vårt, finlandssvenska
hjärta. Jag fortsatte vandringen i
Dantes och Vergilius utmanande sällskap
och kom till Helvetets nedersta skikt där
de mest förtappade höll till. Här, förklarade
Vergilius ”befinner sig de olyckliga
själar som levt utan beröm och utan klander”.
Han fortsatte
Blandade är de med den usla skara
av änglar vilka varken gjorde uppror
mot Gud eller var trogna, men neutrala.
Det är i allmänhet inte trovärdigt att yvigt
slå omkring sig med stora ord. Men förvisso
måste det i dag och här, bli sagt, klentroga
och neutrala får vi i vårt förhållande
till det svenska i Finland, aldrig bli!
Håkan Andersson